BB:s årskrönika

År 2010 närmar sig sitt slut. Det har därmed blivit dags för en slags summering av det skedda och det sedda. Vi tar det månadsvis och avslutar med en sång.

Januari
Året inleddes men en titt i kristallkulan. Jag såg både det ena och det andra och trodde ett tag att självaste Saida gick igen i min boriska själ. Med facit i hand kan jag konstatera att så icke var fallet. Jag fick fel om det mesta men rätt om det bästa: AIK tog sig tillbaka till Elitserien! Förutom att förutspå en massa ickehändelser samt flamsa lite lagom fallosalt så ägnade jag huvudsakligen månaden till att:

1) Fira ett år som självupptagen borisbloggare,
2) Undervisa i SFI,
3) Besöka sandlådan tur och retur,
4) Hylla Dicken & David.

Februari
Februari var KHL-vetets månad. Jag tog en titt på Dinamo Rigas digra spelprogram och insåg att det skulle bli svårt för Gnaget att locka folk fyra gånger i veckan. Jag satte mig in i det ryska köket. Jag gjorde mig bekant med Googles översättningsverktyg. Jag skrev nya och fräscha ramsor. Jag förbannade förbundet.

Dessutom klev jag en gång för alla ut ur garderoben och presenterade mig som råkokt schlagerbög. Natürlich mit der bång in die kalsong.

Mars
Aah, en sån underbar månad. Kvalseriekortet damp ned i hallen och tänka sig det var rosa. Jag drabbades av kvalfrossa och  kvalfeber men så här i efterhand inser jag att det där var ju bara häärligt. Inte var väl vintervåren kvalmig heller? Men visst...det var rätt tufft där ett tag.

Lilla Leksand gav upphov till smurfiga stolligheter både en och två gånger. Sen gjorde Eddie Meduza entré på bloggen och på den stigen är det.

April
Årets bästa och mest minnesvärda månad började med ett dåligt skämt, fortsatte som ett ännu sämre skämt men förvandlades sedan till en resa/resning utan like. Kriget var inte över och AIK höll hoppet vid liv. Efter Gynges avgörande mål i Södertälje låg allting plötsligt i gnagiska händer. Det rådde hockeyfeber i Stockholm och inte ens den redan då utmärkte Fasth kunde hindra AIK från att ta steget upp i smöret. Jag firade på mitt eget vis.

Maj
Maj blev förbrödringens och ålderdomens tid. Kringelknutten skulle ha sitt. Jämtleksing och GurkOlle likaså. Min bundis och bandbrother Greken fick förstås också några rader tillägnade sitt glennifierade ego. Själv började jag känna mig gammal och försökte motverka min noja med att klä ut mig till diskjockey. Det gick väl sådär. Livet efter 30 är hårdare än man kan tro. Till slut blev det Flyers för hela slanten - till Kung Kentas stora glädje!

Juni
En på gnagarfronten tämligen händelsefattig månad. Flyers spelade om Stanley Cup men föll. Jag njöt av sommaren och min nyvunna pappaledighet. Travesterade en psalm och tog därefter bloggpaus.

Juli
Sommar, sol och kort tajt kjol. Trettiårskrisen började ta ut sin rätt och slå ut i full blom. Det ena flamseriet avlöstes av det andra. Fett fallosalt och fånigt men med mycket fjong. Efter att ha samlat mig en smula blev det Bellman, Berghagen, Taube och Ted Gärdestad. Som avslutning en Flämtländsk raggvisa signerad Ballan Bredwall.

Augusti
Äntligen stod Gnaget på Ritorpsisen. Jag tog med mig lillkisen och kollade in första ispasset. Därefter var det dags att börja tippa - med hjärtat! AIK drog till Gotland och passade på att spela skjortan av Nynäshamn. Bång var på gång. Sen blev det träningar på Hovet och välbehövlig lindring för en Boris med abstinens.

Därefter Greken, träningsmatcher och så, så klart, en genomgång av truppen. Sist men inte minst en dunderhit till alla skotterraggare.

September
Först lite förförande smörande för bloggande kolleger. Sedan en läcker straff från en f.d. gnagare. Men försäsong i all ära, september var framförallt lika med hockeyfeber inför den stora återkomsten.

Det var KFIB All Star team och Ratten zwei, det var premiär och en inställd spolning. Jag brände av ett parti fläsk, gick te dans me karlstatösera och celebrerade första derbyvinsten på många år. Och avslutade sedan en ovanligt händelserik månad med att utfärda en verkningslös varning på Schtaan...

Oktober
Usch så tungt och trist det började. Höst och mörker och ett AIK som fortsatte att rada upp uddamålsförluster. Boris ville bli Buddha men vände sig efter en stunds menlöst mediterande till Bellman istället. Prövade på Voodoo och märkte att det funkade rätt bra. Blev en smula kriminell för en dag och döpte om sig till Svartenbrandt. Gick en hård men rättvis fight med Kringelknutten men fick till sin stora besvikelse på nöten. Sen kom vändningen.

November
Gnaget var på G och blogginläggen andades hopp och hybris. Så plötsligt lade en inspirerande bloggbundis ned verksamheten. Jag tappade lusten över förlusten och vände mig åter till Bellman för tröst. Det funkade sådär. Men Bång gjorde landslagsdebut, Jämten gjorde comeback och AIK bjöd på sexy hockey. Upp och ner och hit och dit. Inte konstigt att talet blev sluddrigt och osammanhängande.

December
Jaha, här är vi nu. Årets sista månad. Lucia är avklarad, julen likaså. Jag brottas fortfarande med novemberkråkan och efter det senaste derbyt känns det tyngre än någonsin att blogga vidare. Jag saknar lust och energi och rätt så ofta nuförtiden undrar jag om det inte är dags att lägga ned. Men för all del. I morgon är en annan dag...

Gott nytt år, kära läsare!

Var är svålen, Boris?

I morse tog julskinkan slut. Den där trekilosbiten räckte ju inte alls så länge som jag hade tänkt. Det känns faktiskt lite snopet. No more kvällsmackor för mig.

Det känns tomt och tråkigt. Som om julen tagit slut (och det har den väl också). Jag vet inte hur jag tänkte men jag trodde faktiskt att min julskinka skulle räcka längre än så här. Åtminstone till nyår hade jag räknat med. Jag hade sett fram emot ett par härliga veckor med skinkmackor. Skinkmackor på morgonen, skinkmackor på kvällen. En och annan nattmacka i smyg.

Redan i förrgår insåg jag att det skulle bli så här. Julskinkan krympte ju, logiskt nog, för varje skiva. Ändå inbillade jag mig att om jag bara skar skivorna lite tunnare, lite försiktigare så skulle skinkan räcka lite längre. Hur naiv kan en skinksmaskare bli? Det ena ledde naturligtvis till det andra och snart hade jag satt i system att lägga dubbla lagret skivor på mackorna. Och nu är julskinkan slut. Finito.

Jag sitter och funderar. Får man köpa sig en julskinka till? Jag har trots allt en hel senapsburk kvar. Den kan liksom inte bara stå där i kylskåpet, alldeles ensam och övergiven. Och alla mackor sen. Jag har både knäckebröd och julvört i skafferiet. Det vore rena slöseriet att tugga i sig allt gott bröd utan vettiga skinkbitar till. Det vore ungefär som att se Gnaget utan Bång. Eller Fasth för den delen.

Om AIK torskar mot LHC i morgon kväll så ger jag fan i alltihop. Då köper jag mig en smaskig julskinka - helt sonika - och tröstäter mig mätt. Sen får jag väl bli fet då. Kom igen Link...Gnaget!

Var är tvålen, Bjurling?

Oj så fort det går att bli bortskämd. Med Fasth i kassen vet man att AIK alltid kan vinna - oavsett hur dåligt laget försvarar sig. Fasth är en matchvinnare som alltid ger laget chansen. Han gör minst ett par omöjliga räddningar per match, inte sällan i samband med att det står och väger. Utan Fasth har AIK fortfarande inte tagit tre poäng.

I Kinnarps visade Bjurling att även en närvarande keeper kan vara frånvarande. Tre mål i baken på 12.40, varav BB får ta på sig minst två. Vid förspelet till 1-0 förvandlades visst pucken till en tvål. Sleepy Björn stod för en närmast makalös Bjudning. Tänk att den där stora plocken kan va så svår att få ordning på. Tvålen bara gled ur håven.

AIK hade behövt en målvakt på G. Istället fick vi se en som var B.

Men det var alltså inte Bjurlings fel att Gnaget torskade. Det var hela kollektivet som klickade. Det var alla frånvarande spelare. Det var bristen på kampvilja, självförtroende och elitseriemässigt försvars-spel som gjorde matchen till en enda lång plåga att bevittna. Det enda positiva var väl att Gynge gjorde mål igen. Och så möjligen då att vi ett tag ledde med 2-0 - i den tredje perioden.

* * *

Skönt i alla fall att sopiga Modo åkte på däng igen. Skönt att SSK, Timrå och Brynäs kammade noll. Det är nog de fyra lagen som AIK har att tampas med framöver. Dif och Frölunda är för bra. Linköping likaså. Slutspelsplatsen är bäst att glömma för närvarande. Det enda som gäller nu är att inte halka neråt i tabellen. En seger mot Cluben är att önska.

* *

Med Fasth, Dicken, Sandberg och ett par ytterligare spelare tillbaka så är jag fortfarande övertygad om att AIK är bättre än minst två andra lag i serien. Utan Fasth, Dicken, Sandberg och ett par spelare till så är jag rädd att vi nästan är sämre än Modo. Hemska tanke.

För närvarande frånvarande...

Målvakt
Viktor Fasth

Backar
Dick Tärnström
Josh MacNevin
Patrik Nemeth
Fredrik Svensson

Forwards
Christian Sandberg
Johannes Salmonsson
Daniel Bång

* * *

Och ändå vinner vi. Det säger en del om AIK. Det säger antagligen ännu mer om Modo. Gnällgänget är nu sist som sig bör.

Förvånad någon?

I tveksamhetens tid...

AIK har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. En viktig del. Jag har följt AIK:s fotbollslag och jag har följt AIK:s hockeylag. För ett par år sedan slutade jag emellertid att gå på fotbollsderbyn. Det var inte kul längre. Det var inte spännande. Det var bara rörigt, störigt och förbannat trist. Ligisterna fick mig att sluta gå. De fick mig att tappa lusten och sedan dess ser jag alla fotbollsderbyn på TV.

De senaste två säsongerna har det blivit allt färre besök på Råsunda för min del. Numera undviker jag inte bara derbyna. Man vet aldrig när det ska braka lös nästa gång. Mot Halmstad eller Levski Sofia?

Inför det senaste hockeyderbyt avslutade jag ett blogginlägg med raden: "Låt slaget avgöras på isen." Min önskan uppfylldes inte. Det blev precis tvärtom. Det vore lögn att påstå att jag blev förvånad när det urartade på läktarna, för det var liksom bara en fråga om när. Inte desto mindre var och är jag enormt besviken på de så kallade supportrar som förpestade kvällen för mig och alla andra supportrar som kommit till Globen för att stötta våra respektive favoritlag.

* * *

Modo borta i morgon och på hemsidan finns en kort införintervju med Daniel Rudslätt. Han beskriver känslan efter derbyt så här:

– En jäkligt tråkig känsla. Det var inte kul med hockey efter slutsignalen. Man var orolig både för sin egen och andras familjer. Det kändes riktigt bittert. Klart att det även påverkade spelet. Min egen familj fick fly undan och mina barn grät och vill aldrig mer gå på hockey. Det är ju befängt att så få kan förstöra för så många. 98% av våra supportrar är helt fantastiska, men några få individer - som skiter helt i det sportsliga - får förstöra.

* * *

 
Själv såg jag matchen tillsammans med en god vän och hans tioårige systerson. Vi satt på långsidan, mittemellan klackarna.
 
Det kändes inte särskilt bra när ett gäng dårar från den ena sidan tilläts attackera vår sektion.
 
Det kändes inte särskilt bra när någon (eller några) från samma sida kastade rykande föremål mot oss.
 
Det kändes inte särskilt bra när ett gäng dårar från den andra sidan tog sig in på vår sektion för att gå förstnämnda dårar till mötes.
 

* * *

 
Som säsongskortsinnehavare sitter jag på biljetter till nästa hemma-derby som spelas den 15:e februari 2011. Det är samma dag som AIK firar 120 år. Jag vet ännu inte om jag kommer gå på den matchen.

Däremot vet jag att jag tänker fortsätta ta stigen upp till Hovet. Jag tänker inte sluta stötta mitt lag. Jag älskar AIK och jag älskar hockey och ingen jävla pöbel ska få ta den kärleken ifrån mig.

Boris & Bellman: Fredmans epistel 68

aik


Angående sista granen i Borishov.

Boris i afton står gran

Gnagisk och grann ta mig fan

Just där du ser ljuset

och lyktan uppå huset

där ackurat står gran

Stöt i ditt valthorn, gå på

Låt alla vänner förstå

Vad står du och undrar

Stor sak, trumslagar'n dundrar

och klockorna de slå

Dårarna som stå

med knogjärn på som glimmar

slåss i några timmar

Stjärnevalvet strimmar

Boris i afton står gran

Gnagisk och grann ta mig fan

Just där du ser ljuset

och lyktan uppå huset

där ackurat står gran

Tack era djävlar, stort tack

Pöbel, sluskar och pack

Såg ni grobianen

som mosa bananen i granen

Gömde sig i en klack

Skål era svin, kom igen

Pumpa en muskel och spänn

Hurra, gossar flåsa

fajtas och omkull dråsa

och svansa på en gång

Hurra, buller bång

Ack, våldets väg ni väljer

Hat och blod, ni säljer

krossade buteljer

Tack era djävlar, stort tack

Pöbel, sluskar och pack

Såg ni grobianen

som mosa bananen i granen

Gömde sig i en klack

Stöt i ditt valthorn, ja men

Grisarna härjar igen

Se hur de bökar och skriker

och svansar och svinar och sviker

Gör språng mot fienden

Festen kom av sig, blev ful

Pesten kom lagom till jul

Läktare i trasor

bengaler och farliga brasor

En djävla massa strul

Hoppas ni har kul

som tänder var cylinder

och oss andra binder

fast vid era hinder

 

Stöt i ditt valthorn, ja men

Pojkar och korkade män

Bökar, stökar och skriker

och framkallar svarta rubriker

Det är ni som är fienden

Originalet

Pest

Sämre än så här blir det inte.

Bortom allt...

Bättre än så här blir det inte. Det är för de här dagarna av nervig uppladdning och för de här kvällarna av stenhård antagonism som man som hockeygnagare målat sitt hjärta svart och gult. Ingenting smäller högre en ett efterlängtat tvillingderby.

Nog för att det kan vara kul att se Gnaget tvåla dit Linköping och Modo men det var inte i första hand för att smiska upp kultiverade bönder och foppatofflor som jag drömde om en återkomst i smöret. Nä, min längtan låg på ett annat plan. Jag ville se AIK mäta sig med Håkan, jag ville se AIK köra över lilla aik och framförallt - jag ville se AIK ge lillebror Dif på nöten. Och ikväll är det alltså dags igen.
Låt mig leka statsman i folkhemmet för ett slag och för tydlighetens skull klargöra en sak. Jag tycker inte om Djurgårdens IF. Jag tycker till och med lite illa om den där äckliga klubben.

Men jag är inte dummare än att jag förstår att utan Dif så skulle gnagarlivet te sig lite vardagligare, lite tristare. Jag tror att vi behöver dem lika mycket som de behöver oss. Det är rivaliteten och antagonismen som sätter krydda på supporterlivet, som får en laddad och tänd och fethet på gröten. Ingenting är så härligt som att vinna över Dif och ingenting är så förfärligt som att förlora mot dem.

Om ett par timmar drar jag på mig halsduken och beger mig ut i den stockholmska vinterkylan. Jag längtar till Globen och värmen och jag tror på Gnaget. Låt slaget avgöras på isen!

Tro't om ni vill...

Det händer att min hockeyointresserade Lovis råkar läsa vad jag skriver här på bloggen. Lovis min Lovis. Hon brukar sällan bry sig om att kommentera mina alster men idag sa hon nåt som fick mig att haja till. Hon påstod att jag överdriver. Att jag till och med ljuger om vissa saker. Vadå skottarnas okrönte konung? sa hon och höjde på ögonbrynen så där tvärskådande som bara en vacker, genomklok kvinna i sina bästa år kan. När skottade du senast?

Tss...hon skulle bara veta. Jag gör ju knappt annat än skottar snö nuförtiden. Jag kämpar och sliter. Som ett djur! Det är bara det att jag är så anspråkslös när det kommer till kroppsarbete.

Äh du bara ljuger, säger Lovis. Ja, svarar jag och biter mig i läppen. Nu ljuger jag igen. Men då skulle du se hur de gör i kvällspressen. Där må du tro att de ljuger så öronen trillar av. De bara ljuger och ljuger hela dagen lång. De ljuger så mycket så att en till slut inte vet vad man ska tro. Tänk om alltihop är ett enda stort skämt? Tänk om man inte kan ta någonting som skrivs någonstans på allvar längre? Det är inte klokt hur det blivit höddudu.

* * *

Men man får faktiskt lov att ha lite förståelse. Även kvällspressen ska ju gå runt. Och ibland måste väl de också få ha lite lajbans?

* * *

Jag tycker nog att det är okej att ljuga lite grann. Åtminstone per blogg. Jag vill ju, precis som skribenterna i kvällspressen, bara ha lite lajbans. Får jag inte ha lite lajbans så är jag inte med. Och om det nu skulle råka slinka in en liten liiten oskyldig lögn någonstans mitt bland alla sanningar som jag nästan dagligen levererar här på bloggen så är väl det endast att betrakta som en världslig sak.

Förresten är jag världens bästa spruttflygare. Det ni, små pluttar! Och nu har jag förresten inte tid med er längre. Jag ska på dejt med min nya love, Linnea Torstensson. Säg inget till Lovis bara.

Klappat och klart

Tidig julklapp...

Röda Höken

Hök eller tupp?
Gök eller mupp?
Ma na ma na...

Hockeyporr?

Alltså. Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas gå i land med det här inlägget men mitt meddelandebehov är stort så stort och jag känner att jag bara måste få balla ur en gång för alla.

Blogger tillhandahåller sedan en tid ett statistikverktyg. Oerhört fascinerande grejer. Man kan till exempel se varifrån ens besökare kommer. Till exempel härifrån eller härifrån. Trafikkällor kallas det visst. Klickar man som inloggad bloggboris på trafikkällorfliken så kan man även se vad folk har googlat för ord för att hitta hit. Och det är nu det börjar bli intressant. Det finns nämligen saker man egentligen skulle må bäst av att inte veta.

Men nu när jag ändå vet så kan jag ju lika gärna berätta det för dig också. För nog är väl du som läser en nyfiken typ?

Nåväl. Under den senaste veckan har det googlats både det ena och det andra. Black Boris, blackboris, back boris blogg och så vidare hör till vanligheterna. Men så finns det förstås de lite mer udda typerna, de där googlifierade snuskpellarna som bara är ute efter en sak. De googlar inte lika uppenbart boriskt för att hitta hit. De är mer subtila än så. Och troligen tämligen kåta.

Häromdagen var det någon som hade googlat black kuks. Och igår hade någon googlat runk värmland. Båda hade alltså hittat hit!

Herregud. Jag vet inte vad jag ska göra med den här informationen. Det är rätt fantastiskt egentligen. Tänk er en småkåt snubbe (eller snubba) som sätter sig framför datorn. Nu ska en hitta nåt riktigt smaskigt. Nåt som hetsar upp. Och så googlar en lite snusk. Och så får en en massa alternativ. Och så väljer en att surfa in hit, till min seriösa hockeyblogg av alla ställen. Det är fallosalt på min ära. Ballt och jättekuk...jättekul menar jag på en och samma gång.

Frågan är om snedsurfarna återvänder efter sina små klick. Kanske går de i gång på lite Dicken och Bång. Eller så missförstår de hela prylen: Once they go black they never come back...

To all you sailors out there...

Som sagt var, vintern är älskvärd och fin. Men det hindrar mig inte från att då och då tänka på alla stackare som fryser.

Ty vintern kan vara både kall och grå, särskilt om man är leksing och saknar AIK. De har det inte så lätt. Tänk att behöva spela hockey en fredagskväll - i Borås! Tänk att behöva lida sig igenom säsong efter säsong i en källare kallad AS. Som luttrad gnagare vet man ju hur det känns. Klart som korvspad att masochisterna måste muntras upp.

Så här kommer en tidig julklapp. Till er alla från Black Boris bralla: Res segel - NU!



Mmm...

En dag när vindarna bär
En dag står slaget, jag svär
En dag när drömmen blir sann
när vägarna möts så når vi varann

En dag i gnagiska spår
En dag ni återuppstår
En dag ni når Håkans land
när vägarna möts så sträck ut en hand

Ni bär på en längtan och halkar omkring
i bondladors strålkastarsken
Vad som än händer, vi väntar på er
Stannar fast masen är sen
Stannar fast masen är sen

Åh, en dag när vindarna bär
En dag, helst utan Grand-Pierre
En dag när drömmen blir sann
när vägarna möts så når vi varann

Åh, allt det ni söker, det finns här intill
Allt som ni hoppas ska ske
Åh, vad som än händer, vi väntar på er
Stannar fast masen är sen
Åh, stannar fast masen är sen

Åh, en dag när vindarna bär
En dag står slaget, jag svär

Åh, en dag

När vägarna möts så når vi varann

En dag ni alla förstår
Åh, en dag, typ om hundra år
En dag ni finner en strand
där vägarna möts och vi når varann

En dag när vindarna bär
En dag, helst utan Grand-Pierre
En dag när drömmen blir sann
när vägarna möts så slår vi varann

Titta det snöar

Jag älskar vintern. Det menar jag verkligen. Jag älskar vintern och snön och mörkret och myset och snön och glöggen och skinkan och soppan och korven och snön. Det är snön som gör det för mig.
 
Titta det snöar, säger jag till familjen och drar hurtigt på mig mina varmaste pantalonger. Sen skyndar jag mig nedför trapporna i hopp om att hinna först. Här ska skottas! Jag skottar gången fram till porten. Jag skottar trottoaren mens jag är i farten. Jag skottar loss ett gäng bilar som blivit inplogade. Min och alla grannars. Vad gör man inte för sina medmänniskor? Gissa vem som är överlägsen ledare av skottstatistiken i grannskapet.

Jag har en enastående teknik som gör mig svårstoppad i snösvängen. Jag är stadsdelens svar på Malcolm III.

* * *

Grönvita granntanter står och kikar genom julpyntade fönster. De beundrar på avstånd den emancipatoriska manskraften. De ler vänligt och vinkar imponerat. Den dära Boris, tänker en bajersk bigga, han är allt en riktig kraftkarl. Ja, det är bra tur vi har Boris ändå, funderar lådvinsladyn en trappa upp. Samtidigt som hennes velourfodrade söderkis till make alltmer framstår som en Kenta II. Vraket öppnar en ljummen till. Just idag är han svag.

Snöskottaren och sexobjektet himself blundar emellertid för alla suktande blickar. Ädelt skottar han på, kämpar och sliter i vindar som biter. Han är en gnagare i bajenland som aldrig viker ned sig.

Boris the Brave - skottarnas okrönte konung.

Preskriberade romanser

Juletid och julefrid. Jag gillar att Jesus kommer med klappar och sylta. En gång om året får en känna sig riktigt riktigt religiös. Jag tror på tomten jag.

Häromdagen köpte jag en gran i plast. Tro det eller ej men skiten barrar. Jag funderar faktiskt på att ta bilen till Djurgården i natt och tjyvhugga mig en gran bara för att jävlas. Tyvärr har jag ingen yxa men det går kanske lika bra med en klubba i komposit. Risken finns förstås att den går av och då blir det en dyr affär. Men vad gör man inte för att skapa julglädje och harmoni!

* * *

På teven visade de IKO mot VIK. Min gamle favorit från Bofors - killen med frisyren - slogs så det stod härliga till. Nu tillhör ju jag den där tråkiga skaran hockeypuckon som egentligen tycker att fistfighting på is är lite töntigt. I smyg kan jag emellertid tycka att det är rätt skönt att glo på griniga gossar som gnabbas. Senast mot Timrå till exempel njöt jag av att se Blomdahl ge Pikkarainen på käften.

För att inte tala om hur härligt det var att se Keso få smörj av Nagge häromåret...kvällens match på Viasat gjorde mig smått nostalgisk.

Tänk, en annan kan verkligen sakna de där folktomma kvällarna på Hovet. Särskilt minns jag hur kul det var att se AIK möta Sundsvall, Troja och Oskarshamn. Då var det livat på läktarna! För att inte tala om när AIK tog sig an Borås. Borås!! Laget som mer än något annat står för allt som är härligt och underbart med allsvenskan. Jag har tjatat om det förr och jag gör det igen. Vad jag saknar Borås alltså.

Vad jag däremot inte saknar är Johan Tornberg. Vad gör han i teve egentligen? Står och försöker utstråla någon slags pondus.

* *

Snart kommer änglarna att landa. Men först ska jag sopa golvet under granen.

Hoppsan, Nisse!

Dessa uppehåll...jag vet inte. Känns de inte lite onödiga? Derby först den tjugoandra och tills dess känns det ju vääldigt långt.

Skönt då att Expressen gör sitt för att höja tempen redan nu. Idag skriver de om Nisse Ekman. Also known as Lill-Nisse. Han är minsann spelklar igen efter sin lilla avstängning. Och Lill-Nisse säger sig vara i fin form. Tack vare det ofrivilliga uppehållet har difs egen pyssling kunnat träna extra hårt.

Enligt blaskan har hårdträningen dessutom gett resultat. Så pass att Lill-Nisse häromdagen lyckades vinna en tävling- i jämfotahopp!

Jag blir snudd på kiss-i-byxan-nervös. Hur ska man egentligen tolka denna fantastiska förvandling? Från ärkenöt och luciakandidat (seriens största ljushuvud) till jämfotahoppare i högform. Lill-Nisse träder härmed fram som ett potentiellt derbyhot. Tänk om han gör årets skönaste byte? Jämfotahopp över sargen.

Nåja, även om Lill-Nisses pluttgäng skulle råka torska igen så är jag säker på att deras trogna supportrar fortsätter att stötta dem.

ALLTID OAVSETT...

Årets Lucia...

...skall härmed koras. Men vi börjar med tomtarna, stjärngossarna, pepparkaksgubbarna och de alltid lika myspysiga tärnorna.

Årets tomtegubbar kommer alla från Finland och trivs i rött. Mikko Jokela, Timo Pärssinen och Riku Helenius slår i glasen och låter sig lustiga vara. En liten tid de spelar här med mycket möda och stort besvär. Sen drar de nåt gammalt över sig och flyr sin kos. Kosken fram till påsken och därmed bastu.

Årets stjärngossar finner vi i Leksand med omnejd - närmare bestämt runtom i hela riket. Stjärngossarna är som bekant lite överallt, precis som oss gnagare alltså... Jean-Luc Kollar in när det Ollas på staken. Juleljusen brinner i vinternatten. Jämtleksing reciterar Fröding. Boris glor på avstånd.

Årets pepparkaksgubbar är tre som sig bör. Samtliga är experter på att ge sken av att vara experter och alla har som vanligt skitit ned sig rejält. Lasse, Tomas och Mats tar i afton bladet från mun och erkänner det alla vet: De komma, de komma med snack och mycket smack, de vet inte mer än en apa hög på tjack...

Årets tärnor kommer från Luleå och har lagom till Lucia bytt ut knallskotten mot glitter och små ljus. De är lagom många och de gillar att gå i raka led. En för alla - alla för en, vrålar en fjolla i puberteten. Sen nynnar halva styrkan en sång och tågar ut: Vi är tärnor, vi är tärnor, vi är tärnor - utan hjärnor. Ingen saknar dem.

* * *

Årets Lucia så. Vi tar det med en sång till kaffet och lussekatten...



Natten på internät, strunt från en gruva
Kring ord som sol’n förlät, skuggorna ruva
Då i vårt mörka rus, stiger med tända ljus
Greken som Lucia, Greken Lucia

Natten var stor och stum, nu hörs det skålar
i alla tysta rum, snart Greken skrålar
Se på vår tröskel står, vitklädd med gråsprängt hår
Greken som Lucia, Greken Lucia

Mörkret skall flykta snart, ur våra salar
Så han ett underbart skrän till oss talar
Zebran skall åter fly, jagas från Rinkeby
Greken som Lucia, Greken Lucia

7-2

Jag blir inte riktigt klok på vare sig Gnaget eller den här säsongen. Det är upp och ner och hit och dit och är det inte skit så är det dynamit. Sju mål mot två i kväll och en perfekt sista match före uppehållet. Och Rudslätt fick sätta spiken i kistan. Den satt fint.

Till skillnad från en del väldigt heta element omkring mig satt jag lugn och fin och följde tillställningen. Det blir ju lätt så när man har barn i närheten. Då känns det liksom fel för att inte säga fjantigt som fan att ägna ungefär hela matchen åt att hata Pikkarainen.

Vuxna män som står och skriker hora hora hora. Vad är det för nåt?

* * *

Jag gör mitt bästa för att inte klaga på domarna. Jag gör mitt bästa men det börjar faktiskt bli svårt att låta bli.

Domarnivån i elitserien är genomgående kass. I kväll hade zebra-kvartetten inte ens vett nog att komma ut till match i tid. Spelarna, publiken och annat löst folk fick finna sig att vänta. Jag vet inte vad de höll på med, domarna. De kanske satt och gick igenom de senaste regeländringarna? Eller drack de kaffe och drog en vals?

När matchen väl kom igång blev det precis som vanligt; en rad billiga utvisningar för ingenting. Lika många uteblivna utvisningar för allting. Jag har full förståelse för att Melin börjar tröttna. Snart brinner det nog i både tränarskallen och AIK-båset. Personligen håller jag på att förvandlas till Greken i lightversion.

* *

JÄVLA ZEBRA!!

Kolsäcksblues

Nä, den här texten synkar inte alls med kungssången här nedan men melodin ger en fingervisning om the tilltänkta feeling. Så att säga.



Det blåser på toppen
Oooh
Det blåser på toppen
Oooh
Det gör ont i kroppen
Det gör ont i knoppen
Det gör ont i snoppen

Kolsäcksblues

Min svarta tröja
blir aldrig blå
Min svarta tröja
Blir aldrig grå
Den är sliten och nött
Den är trasig och trött
Men den ser aldrig rött

Kolsäcksblues

(Yeah män)

Det här är en gruva
En kolsvart gruva
Här kan man sitta och ruva
på ljuva inlägg
Det här en gruva
En kolsvart gruva
Här kan man skriva och skruva
till ljuva inlägg

Som en snopen näck
Sitter man i en bäck
Och förfryser sin häck
Var är min kolsäck?
För många torskar i sträck
För många skott i ens veck
För många backavbräck
Var är min kolsäck?

Det blåser på botten
Oooh
Det blåser på botten
Oooh
Det glids runt i slotten
Det lids i avbrotten
Det vrids i fagotten

Kolsäcksblues

Kultani mun

Jag befinner mig mittoppi en bister bloggkris. Jag känner mig mätt och förstoppad. Det blir liksom ingenting med någonting.

AIK spelar som skit och det är möjligt att den sportsliga utvecklingen har bidragit till min kris. Men egentligen handlar det om något annat. Orsaken till haveriet ligger liksom på ett annat plan. Jag känner helt enkelt ingen lust längre, ingen motivation. Ordbajseriet stängde butiken och bakom disken sitter Boris och klämmer. Men det kommer alltså ingenting. Bloggen min har förvandlats till världens sämsta BB. Inte en endaste barnslighet får jag ur mig.

Lavemang, tänkte jag i morse. Lavemang.

Kanske i form av statistik och tabeller? Jag brukar ju gå igång på sånt. Lite bilder och finfina sånger, Bång i kalsong, Dicken med sticken? Fallosala flamserier? Nä, ingenting lockar. Vad ska en ta sig till? Ska en bli desperat och tappa koncepten? Ska en byta kön och namn och språk och hela faderullan och förvandla sig själv till en finsk Black Berit med fluga och kavaj? Är det så det ska sluta? Som the total förnedring inför sittande publik.

Jag saknar ord men blogghelvetet ska veta att jag kämpar. Kultani mun...