Guldjakten börjar i Timrå

Senast AIK vann SM-guld i ishockey var jag inte ens fyra år fyllda. I en klassisk och mycket minnesvärd finalserie mosades den numera allsvenska playoffkandidaten Djurgården likt en klase brunruttna bananer med 3-0 i matcher.

Per-Erik Eklund dominerade slutspelet och var hela säsongens kung. Guldpuckenvinnare blev han. Per-Erik Eklund som - om Leif Boork inte hade råkat missa det där inbokade mötet på ett fik ett par år tidigare - mycket väl hade kunnat representera helt fel stockholmslag i finalserien 1984. Den mötesmissen kan faktiskt ha varit Boorchens bästa och mest uppskattade insats i karriären. För det förtjänar han viss respekt, twitterjoddlaren von Besserwiss.

* * *

Jag fick mitt första hockeyalbum hösten 1985. Ni vet, ett sånt där klisterbildsalbum från Panini. Jag minns fortfarande glädjen, den närmast euforiska känslan som infann sig, när paketet öppnades och däri låg Peter Gradin. För att inte tala om lyckoruset då jag klistrade in andra halvan av Per-Erik Eklund (i svartgul AIK-dress från 1984) på mittuppslaget. Under rutan med Eklunds dubbelbild stod det fakta om spelaren. Ålder, läng, vikt och så vidare. Och så klubb: Philadelphia Flyers. Utan Panini och Per-Erik hade jag antagligen inte haft Flyers som mitt lag i NHL idag.

Som inbiten, rättrogen supporter kan det vara lätt att glömma bort vilken roll slumpen en gång i tiden spelat. Man kan naturligtvis göra det lätt för sig och förklara med ödet. Eller som Lundell, skylla på stjärnorna. Själv har jag varken ödestro eller övertro och det skulle kännas förljuget att hävda att jag föddes till gnagare. Även om det naturligtvis låter både bra och korrekt. Men faktum är att jag en gång i livet gjorde ett val, naturligtvis påverkad av väluppfostrande familjemedlemmar, men ändå. Man föds inte till gnagare, man blir det.

Genom åren har jag ställts inför idel nya val. Det brukar ju vara så. Ty livet är i mångt och mycket en fråga om att välja. Ska det va ett säsongskort i år? Ska man sitta på långsidan eller stå i klacken? Ska man åka till Byske och se AIK eller stanna hemma och fira påsken? Ska man köpa båda matchtröjorna eller bara den ena? När det gäller AIK och sport så har det i mitt och säkerligen många andras fall inte alltid varit plånboken, eller för den delen hjärnan, som fått välja. Många gånger har det snarare varit hjärtats övertygande röst som fällt avgörandet i svåra frågor. En trygghet i sig. Världen är inte svart och vit, den är svart och gul.

* * *

När AIK nu går in i ännu en ny säsong så är det med drömmar av guld jag laddar och bloggar. Sedan återkomsten 2010 har AIK hunnit med två semifinaler. Hovet har alltmer blivit vad det en gång i tiden var; en borg för dunkande gnagarhjärtan. Fortfarande finns det mycket att göra för att fylla Hovet i match efter match, men AIK har kommit en bit på vägen. Vad gäller lagbygget så är det som bekant mycket som förlorats och mycket som lagts till. Experterna är som sig bör eniga i sin dom. Men låt dem hållas. Tändvätska brinner bättre än förväntningar. Själv är jag övertygad om att serien blir ungefär lika äckligt jämn som i fjol. AIK kan, tror jag, bli allt mellan sexa och tia.

De senaste två säsongerna har jag gått in i med en förhoppning om att i först hand undvika kvalserien. I år vill jag ha en slutspelsplats, varken mer eller mindre. Och därefter är det guld och bara guld som räknas.

* * *

Det är snart tjugonio år sedan AIK vann ett SM-guld i ishockey. Det är nästan lika länge sedan som jag förälskade mig i AIK:s hockeylag.

Idag har jag en egen son på tre och ett halvt. Han är sedan förra säsongen lika hemma på Hovet som jag och tillsammans ser vi fram emot kvällens premiär. Sedan grabben föddes har AIK hunnit med att vinna SM-guld i fotboll, hockeylaget har tagit sig tillbaka till eliten och Richard Gynge har blivit pojkrumsidolen nummer ett.
Jag ser ingen anledning till att det inte skulle kunna bli mer av det goda. Tränare Johnsson har ett förnamn som ger guldvibbar. Esa Pirnes kommer att visa sig värdig sitt nummer. Och Christian Sandberg tror jag blir hela säsongens stora utropstecken i AIK.

I februari-mars ska jag för övrigt bli pappa igen och ingenting vore mer passande än en BB-present med Little på ryggen.

* * *

Det finns förstås mycket mer att säga om säsongens upplaga av AIK och Elitserien. Men jag stannar här för nu och låter istället laget visa vad det kan. Guldjakten börjar i Timrå. Nu ger vi allt.

Det finns en morgondag

Christian Sandberg var så bra ikväll att jag nästan känner mig sugen att börja blogga igen.

Always look on the bright side of life

Jag lekte Greken-leken i tevesoffan ikväll. Fast bara inombords. Med en glad och hockeytokig liten kille bredvid sig, som jublar lika högt vilket lag som än målar, är det svårt att pressa fram några riktiga utbrott. Så jag kokade i smyg, höll de värsta barnsligheterna för mig själv. Som tur är finns det mobiler, SMS och kompis Greken. Min gamblande vän och jag hade stadig messkontakt i en och en halv period. Sen fick jag nog. Sen orkade jag inte tumma mer på glappknapparna.

Sex minuter in i första perioden hade jag lust att göra en Ture Janzon med Z; slänga ut teven genom fönstret. Men grabben ville se hockey och jag hade inte hjärta att ta kvällsnöjet ifrån honom. Han hade ju sett fram emot matchen lika mycket som jag. Till skillnad från mig brydde han sig inte om att AIK:s försvarsspel var uselt och ruttet och att utespelarna lämnade Markus Svensson åt vargarna och riksgrisen. Till skillnad från mig tyckte han det var kul att se massa mål istället för inga mål, som i lördags på Hovet.

Om det inte hade varit för den miserabla starten - och för zebran och hans vänner i mitten av andra perioden - hade det kunnat bli en riktigt lyckad kväll även för mig. Men känslan efter matchen är att vi gav bort den. Linköping gjorde det bra som utnyttjade Gnagets brister. AIK gjorde det dåligt som bjöd på tre enkla mål. Det håller inte på den här nivån. Vi såg det mot Djurgården i derbyt, då i andra perioden. Nu hände samma sak i första. AIK-spelarna får skärpa sig kvickt. Jag är trött på att se Melin tvingas ta tidiga timeouter.

* * *

Inspirerad av min lyckligt sovande son som antagligen drömmer drömmar av guld just nu tänker jag trots allt avsluta kvällen med att highlighta det positiva.

AIK gör två snygga mål i PP som sånär vänder matchen.

Linus Videll är på väg mot storformen.

Sandberg bröt mål- och poängtorkan.

Bång blir mer och mer Bång.

Vi är trea i tabellen, har plus tre i målskillnad och spelar match igen om tre dagar.

Viklund fortsätter att spela tryggt och snyggt.

Johan Åkerman är tillbaka i gammalt gott slag. Ser äntligen lika kass ut som han gjorde under åren i AIK.

Det var på tiden!

* * *

Läs även: Summering LHC-AIK, Cloetta Center 26/9

Efter AIK-Frölunda: Mållös? Knappast!

Sextiofem mållösa minuter låter ju som ett riktigt sömnpiller. Men gårdagens match mellan AIK och Frölunda var allt annat än sömnig och trist.

Det var en tidig seriefinal som verkligen levde upp till de högt ställda förväntningarna. Frölunda kom till Hovet och bjöd upp till dans. Jag tror faktiskt inte att jag har sett en bättre noll-noll-match i hockey. Det var förvisso ingen klang-och jubelkväll igår, det bjöds varken på sprudlande anfallshockey eller mål, mål, mål. Det som istället fick mitt hockeyhjärta att slå volter av lycka var den höga spelkvaliteten. Jag såg två enormt försvarsstarka lag utmana varandra i byte efter byte efter byte. Det var tränarhockey när den är som bäst. I pausen mellan andra och tredje ställde någon frågan: Vem hade kunnat tro att AIK och Frölunda i femte omgången av Elitserien skulle se ut som två tungviktare med mästarambitioner? Inte salig Boris i alla fall.

Det är möjligt att jag överdriver en smula. Kanske har jag fått saker om bakfoten. Det har hänt förr om man säger. Men låt i så fall så vara. Jag njöt av spelet igår, älskade varenda sekund.

Min känsla under och efter matchen var och är att detta var en kamp mellan två riktigt bra lag. Jämfört med AIK:s fyra tidigare matcher så var denna den överlägset bästa sett till såväl lagens respektive insats som de individuella prestationerna. Jag kan inte på rak arm peka på någon enskild spelare som var dålig igår. Tvärtom. I princip samtliga spelare, i båda lagen, visade inställning och skicklighet. Frölunda imponerade på mig. AIK likaså. Målvakterna naturligtvis. Backarna. Och kanske framförallt: Forwards i samtliga formationer som aldrig slarvade i hemjobbet, som tog ansvar i samtliga zoner och som tog varje chans att vända spelet. Som med fart och frenesi gav sig dän på att skapa tryck och feta målchanser.

Inför straffarna satt jag och tänkte att även en torsk skulle kunna kännas acceptabel en hockeykväll som denna. Jag hade ingenting att klaga på överhuvudtaget. Båda lagen var väl värda sina pinnar. Fast AIK var förstås en aning bättre än Fröunda. Det finns en gräns för hur objektiv man som passionerad fan kan tillåta sig att vara.

* * *

I slutet av förlängingen önskade jag att Tobias Viklund skulle få äran att avgöra. Han skaffade sig också ett hyfsat läge i slutminuten men det ville sig inte riktigt i avslutet.

Tillsammans med Patric Blomdahl tycker jag att Vikund var bäst i Gnaget igår. Blomdahl har förresten, precis som Viklund, varit bra i samtliga matcher hittills. Han har utvecklat sin skridkoåkning, fått fart på kroppen, benen och rören och därmed blivit en bättre spelare än i fjol. Dessutom kommer han oftare till skott än tidigare, vilket förstås är kopplat till skridskoåkningen och den ökade smidigheten och explosiviteten. Förklaringen till "förvandlingen" finner vi HÄR.

Blomdahls handledsskott ser dessutom både hårdare och rappare ut än tidigare. Det syntes redan på försäsongen. Man förstår varför han får lägga straffar; även om gårdagskvällens skott klingade en aning för högt i klykan.

* * *

Viktor Fasth, Richard Gynge, Robert Rosén och Linus Videll. Där har vi AIK:s fyra stora matchvinnare den här säsongen. Poängen rullar redan in som de ska. Nu väntar jag bara på att Sandberg och Bång ska börja producera. Och på att Josh och McDonell ska ansluta. Sen gör det förstås inget om Salmonsson blir fit for fight också.

* * *

Plötsligt slår det mig: Vilket bra lag vi har!

Sommarsolstånd

Det här med att hockeyblogga i juni passar mig ganska illa. Boris känner ingen lust, ingen energi. I morse hörde jag dock en sång på radion som fick mig på humör. Jag tänkte: Den där lilla bagatellen skulle man kunna lattja lite med och trudelutta igång sig på.

Sagt och gjort. BB ger er dagen till ära Härliga hockeylag.



Morgonsol glittrar i viken
Dagen gryr, än en gång plinkar jag och syr
ihop en segerlåt, rena lyriken
När vi styr mot ett nytt äventyr

Nynna en sång, tralla en trall
Gnola en låt som minner om Sandberg
Känn hur det doftar susp och kämpatag
När du nynnar om Bång, trallar dig ball
Gnolar målkåt och tänker på Dicken 
Sjung om ett härligt hockeylag

Vind från öst
sände chockvågor: S.O.S.
I min backspegel
ser jag oss vinka adjö

I en vik kastar vi ankar
Tar en kopp, har det skönt, tänker på Videll
Innan i sakta mak hemåt vi vankar
över krön till en skön hockeykväll

Nynna en sång, tralla en trall
Gnola en låt som minner om Sandberg
Känn hur det doftar ifrån Hovets is
När vi nynnar om Bång, trallar oss ball
Gnolar målkåt och tänker på Dicken
Sjung om ett härligt hockey... hockey...

Tja la la la la
Tja la la la la
Tja la la la la la la la la la
Tja la la la la la la la la la

Sjung om ett härligt hockey...
Härliga lag, härliga hockeylag

Humlan lättar från marken

Men herre jösses AIK. Vad gör ni? Vad gör vi? 4-2, 3-0, 3-1, 4-1. Det är en saga som blir sann i detta nu, en saga som vi alla svartgula galningar befinner oss mittoppi. Det är en saga som är sann och jag vet inte om jag någonsin vill att den ska ta slut.

Det finns ingenting i bloggväg som är så svårt som att klä ett smått magiskt, rått gnagiskt lyckorus i läsvärd skrud. Men jag har ikväll bestämt mig för att åtminstone göra ett försök. Jag skriver för att skriva av mig och för att förmedla en känsla och ett rus, men allra mest för att komma till ro. Ni förstår, det har gått så långt att AIK numera pajar min dygnsrytm. AIK ställer till det för mig på ett sätt som är alldeles underbart men samtidigt ofattbart. AIK rubbar mina cirklar och förvandlar var och varannan vardagskväll denna vinter till en hejdundrande fest. Det bubblar i blodet och trumman slår. Det är gnagarhjärtat, gnagarhjärtat och jag vet av erfarenhet vad det går för. Jag vet att det älskar varenda sekund av slutspelshets och hårda duster. Men det vore faktiskt skönt om vi kunde komma lite bättre överens om tidsintervallerna, pumpen och jag. Det är vila nu, säger jag. Men så vila då. Hjärtat tiger men talar ändå. Dunkar, dunkar, dunkar och slår.

Det brukar ta ungefär en kvart för mig att begrava en förlust. Jag går hem (bokstavligt talat) och sen är det inte mer med det. Med segrar är det nu annorlunda. Det är någonting som har hänt med mig på senare tid, något har förändrats. Detta något har vuxit sig stort och starkt. Det är faktiskt större och starkare än på mycket, mycket länge. Jag får allt svårare att släppa greppet. Det tar ett par timmar för mig att landa efter en seger. Jag kommer inte till ro. Jag flyger på moln och det är Fasth och Bång och Sandberg i skallen och det är som om hela livet kretsar kring Gnaget och jag vet inte om det har varit så här sedan någon gång på nittiotalet. Men då var jag tonåring och halvtokig och det var kaos inuti och kaos utanför. Det var ingen ordning på någonting och AIK var väl egentligen den enda grenen som bar. Jag klamrade mig fast då, det gjorde jag. Men nu? Tretti bast och småbarnsfar. Det är som om ingenting förändrats samtidigt som det är alldeles uppenbart att allting har förändrats. Jag älskar det här laget, det här Gnaget. Det är en ynnest att få vara med på resan.

Klockan närmar sig midnatt och jag brygger tre koppar kaffe. Det är uppesittarkväll en tisdag i mars. Jag skriver för att skriva av mig och för att förmedla en känsla och ett rus, men allra mest för att komma till ro. Ingen förstår hur det går till men mot alla odds ser vi det ske om och om och om igen. Humlan lättar från marken.

Tillbaka till Jönsköping

Bonnatwist och baconchips. Det är vad som väntar oss. Jag förflyttar mig i tanken men står med fötterna på jorden. Jag har tyvärr inte möjlighet att åka till Kinnarps i morgon. Så det får bli soffan och godisskålen istället, the passion of the Bång via television. Min hjälte nummer 20 har ju klivit fram nu. Han är en potentiell slutspelskung, ståtlig, stark och ständigt på språng. Jag älskar honom.

En annan som får det att rycka lite extra i baguetten är Sandberg. Han fick sitt A på tröjan inför säsongen och den bokstaven har han levt upp till med råge. Ingen annan spelare i truppen personifierar som nummer 21 vad det här AIK-laget står för; hjärna, hjärta och ryggrad. Viljan att ständigt bli bättre. Sandberg är en krigare med spelsinne och han vet precis vad den här sporten handlar om:

"I hockey spelar du inte med

pengar, utan med hjärtat och

för märket på bröstet."

Det finns så många spelare att hylla i AIK. Egentligen borde man beta av dem en efter en, de kunde få tillägnat sig varsitt hyllningsinlägg. Men så kul ska vi inte ha. Jag smyger in dem lite här och där istället. Idag Bång och Sandberg, i morgon någon annan. Varför inte Dicken, som rest sig något alldeles fallossalt på sistone? Eller vad sägs om kollega Jonas, han som i par med Tärnström is Liwing the dream?

Inför morgondagen laddar jag som man bör. Jag tar mig en köpp, lyssnar på Eddie Meduza, pausar från vardagens tråkiga måsten och bloggar mig en dröm. Vi har fortfarande allt att vinna och inget att förlora. Vi har Sveriges bästa målvakt och vi är slutspelets minst pressade lag. Det är bara att älska läget, knyta näven och fortsätta fajtas. En klyscha blir aldrig för sliten. Vi tar en match i taget.

Timrå - AIK 1-3 (0-0, 1-3, 0-0)

Jaha. Det gick ju bra den här gången också. Efter femte raka nollan blev det femte raka trean. Timrå passar oss uppenbarligen bättre än Färjestad. Och traditionens makt är stor som vi vet.

Jag har inte så mycket att säga om matchen. Inte mer än att det såg bra ut, att Melin/Persson med rätta lämnade twinsen och Johan Andersson utanför truppen och att ändringarna i laget föll väl ut. Steen fick till det i trio med Rudslätt och Gynge. Fasth var Fasth. Och Dicken gjorde en ny bra insats. Tärnström ser bättre och bättre ut och kanske har han en ytterligare en säsong i kroppen. Hursomhelst tycker jag att Sandberg är AIK:s bäste och viktigaste utespelare. Jag vill se honom som kapten i höst, oavsett vad som händer med Dick. Sandberg är framtiden och framtiden är vår.

Man ska inte klaga efter en viktig seger men nog hade det varit kul om Grekens önskan slagit in. Josh får sikta bättre nästa gång. Ta skydd, Pikkarainen. Pungskydd!

AIK - Brynäs 4-1 (0-0, 0-0, 4-1)

En sån dag. En sån händelserik dag. Den började med en mardröm men slutade desto bättre. Tre friska pinnar och en salig väg hem.

Jag vaknade sur i morse. Sur och grinig och ilsken och det var Blomdahls fel alltihop. I mardrömmen ledde AIK över Brynäs med 2-1. Det var bara några minuter kvar av matchen. Då drog Blomdahl på sig en onödig tvåa. Naturligtvis blev det 2-2 strax därefter. Och sen torskade vi i sudden. Och sen vaknade jag alltså, sur, grinig och ilsken. Jävla Blomdahl! Inför kvällens match berättade jag för Baloo om min mardröm. Han bara skakade på huvudet som han brukar göra. Drömma mardrömmar om hockey liksom.

Efter 15.06 i tredje perioden ville jag bara grina. Två minuter, puck out. Nummer 84. Då om inte tidigare fick jag ont i magen.

* * *

Men dessförinnan hade Zzzednik vaknat till liv. Tacka Melin/Persson för det. En bit in i tredje vaskade de om i laguppställningen. Zednik fick chansen ihop med Sandberg och Bång. Och den chansen tog han. Helt otroligt egentligen. I andra periodpausen hade jag döpt om honom till Den enarmade banditen. Mannen som spelar hockey med en hand på klubban, som presterar noll men som snor åt sig stålar så det står härliga till. Efter kvällens matchavgörande mål lovar jag att inte klaga igen förrän tidigast torsdag.

Det var förstås inte bara Zednik som spelade hjälterollen på Hovet. Fasth såklart. Sandberg, alltid lika bra. Engblom naturligtvis. Vilken kväll han hade, kungen. Först hyllad med stående ovationer, sedan karriärens snyggaste mål (!) och som om det inte räckte; ett täckt skott och förbannat ont i foten. Det där är David Engblom. AIK:s meste spelare, alla kategorier. Jag får inte glömma Fredrik Carlsson. Fish. Vilket boxplay han gör i slutet av matchen. Tre mot fem, fyra mot fem. Carlsson är där och då bäst på plan. En sån klippa! En sån krigare! En av seriens mest underskattade spelare.

* * *

En sann drömmare är jag men ingen sanndrömmare. Baloo däremot, den gamle profeten. Inför tredje perioden mot Växjö i våras spådde han Lawson som matchvinnare. Inför kvällens match sa han att Zednik skulle leverera. Och Rudslätt skulle bli siste målskytt. Gubben är värre än Saida. Femtifem år ung och redan synsk. Det är inte för inte som Greken numera alltid avkräver mig experttips inför match: Vad tippar Baloo? Hur många mål? Vem avgör?

Greken ja. Han är alltid värd ett kapitel för sig. Min gamblande vän såg matchen på teve. Strax efter slutsignalen, medan jag huttrande halvsprang hemåt, levererade Greken en exklusiv liverapport från mötet Skellefteå-Södertälje. Det stod visst 3-3 när Skellefteå fick chansen i PP. Med 37 sekunder kvar gjorde Lindström mål. Greken tjöt i luren. Jag skrek på trottoaren, ljublade och sprang och hoppade och tjoade. Folk i min närhet vände sig om. De undrade väl vad det var för en dåre som släppts lös.

Det var bara jag. Salig Boris på vägen hem. Oh, my Josh!

Det kallas tvivel

Som en våg på havet som drivs och jagas av vinden.* Så kände jag mig i soffan igår kväll. Som Boris Tvivlaren.

Det var en första period som fick mig att vackla. Fy fan vad dåligt det var. Närmast pinsamt. AIK:s utespelare agerade som yra höns, som bräkande får utan herde och heder. Själv satt jag och kved och led och åbäkade mig som en annan mespropp. Endast räddaren i nöden höll oss kvar i matchen, iskrigande gnagare och soffcoachande gnällspikar. Viktor Fasth, vad vore säsongen utan dig? Du räddar oss i match efter match, ger oss chansen att komma tillbaka och vinna trots att vi spelar som en påse nötter. Vad vore säsongen utan dig?

Första periodpausen var hemsk. Jag pratade med Greken, klagade och gnällde och tvivlade. De är så jävla dåliga, klagade jag. Fan vad illa det ser ut. Dicken är slut! Och varför spelar inte Josh? Som om Greken satt på inside information. Jag blir patetisk när det kniper.

Det kändes befriande att se och höra Gunnar Persson inför andra. Han visade bröst och stake på en och samma gång. Blottade sig och de sina och sa som det var. Det mesta sög flaggstång (mina ord), spelarna uppträdde som skit (mina ord igen). Jag tror han fick en fråga om spelet och jag tror att han svarade att det var "bedrövligt" men jag minns inte så noga. Ibland hör man vad man vill höra. I alla fall fick Persson mig att börja hoppas igen. Och i andra perioden blev allt bättre. Gnaget kom tillbaka, tog över matchen och gjorde mål.

I tredje såg det hyfsat ut, AIK inledde bäst men ju längre det led desto försiktigare såg lagen ut att bli. Både Frölunda och AIK verkade frukta torsken. Och återigen fann jag mig tvivlandes i soffan.

Jag hade inlett matchen i stabil soffsittarställning, rakryggad och övertygad i min tro på Gnaget. Fem minuter in i första perioden övergick den där tron i tvivel. Hur i helvete skulle det gå? En bit in i andra tändes hoppets stjärna åter och därefter förde jag mig framåt, intog halvliggande ställning, framåtstupa liksom simmandes över vardagsrumsbordet. Sedan i tredje vankades det fram och tillbaka i rummet. Som en våg på havet drevs jag och jagades av vinden. Det var tro och prövningar, en försmak av kvalserien. Tvivelsutan tvivel.

När fettladyn sjöng efter 60 minuter kändes det inte alls som en befrielse, tvärtom. Jag fruktade det värsta.

Ty dessa förlängningar. Jag hatar dem. Fyra mot fyra och två lag som är livrädda för att gå bort sig. Ingen vidare kamp men desto mera kramp. På isen, i soffan, i magen. Naturligtvis blev det inget mål i förlängningen. Skulle vi bli straffade igen?  Johan Andersson tog sats och klippte in ett slagskott i krysset. Jag trodde först att han råkat missa. Sedan klev Viktor Fasth fram igen. Och så lite Sandberg mellan benen på Honken. Lill-Honken menar jag. Och så Fasth igen. Och så vann vi. Bara sådär.

Jag visste det hela tiden. Anade jag inte att vi skulle vinna kanske? Litade jag inte på AIK från början till slut? Fan tro't.

* Jak 1:6

Klappat och klart

Tidig julklapp...

Sexy hockey

Inför kvällens sköna överkörning av tabelljumbon tog jag reda på följande häpnadsväckande fakta: AIK hade i tävlingssammanhang inte besegrat SSK under ordinarie tid sedan den 17:e januari 2002. Då vann Gnaget i Scaniarinken med 3-2. En viss Jan Huokko gav laget ledningen i första perioden. Jag minns inte exakt men har för mig att det var med ett välplacerat skott i krysset. Anger ass förövrigt.

Numera är det Dicken som står för kanonen. Han gillar att komma bakifrån och dunka på. Sedan Dicken fått styra upp AIK:s power play, med Sandberg till vänster och Andersson till höger, så har denna spelform förvandlats till rena rama roligheten. Bång stångas runt kassen och Salmonsson gör lite som han vill. Pang säger det och sen sitter pucken där den ska. Antingen direkt i mål eller via styrning, ibland per uppsnappad retur.

Vår nyblivne landslagsman är hetare än någonsin. I kväll satte han in en armbågstackling redan i första bytet. Det var förstås lite onödigt. Därefter kom han emellertid igång på allvar. Han tacklades och åkte griller, han sköt och drev på mål. Bång är AIK:s överlägset bäste powerforward och han blir stadigt bättre för varje match. Precis som sin gode vän och kedjekamrat, Christian Sandberg.

Sandberg var banans kung i kväll. Tre mål och en assist - lysande på alla sätt. Vilken blick! Vilket driv! Vilken inställning! Sandberg och Bång var ett sparkapital. Nu är de mer än så. Duon är i det närmaste ovärderlig. Tobias Ericsson gör kedjan komplett och ska såklart ha beröm han också. Till Tre Kronor får han dock inte följa med. Bång däremot har varit med förr och Sandberg knackar på Pelles dörr.

Sex raka segrar. Sex raka trepoängare. Ruud Gullit snackade om sexy football en gång i tiden. Jag föredrar  sexy hockey.