Visar inlägg med etikett AIK-Hjältar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett AIK-Hjältar. Visa alla inlägg
tisdag 30 juli 2013
#91 Linnéa Bäckman
Det är inte varje dag som man får ta emot signerade klubbor och handskar från sin favoritspelare i AIK. Tack Linnéa Bäckman!
söndag 3 mars 2013
Johan Olsson
Vad många inte vet är att Johan Olsson lirat med både Börje Salming och Dick Tärnström samt att hans allra största bedrift begicks redan säsongen 2004/05.
söndag 2 december 2012
Besöksbloggare: Bengt Bolero
Bortom Bureåbodarna bodde Byske-Buddys båda bovbröder, bröderna Bonde. Bovbrödernas båda brädade brallisar brukade beundrande bevittna Byske-Buddys ballar. Ballarna baddade Byske-Buddys bas, Brölar-Bert. Byske-Buddy bodde bredvid Ballemeras blå byggnad. Byske-Buddys bröders brädade brallisar bodde båda bortom Berget, besynnerligt billigt bredvid Brölar-Berts bastanta baconbod.
Byxbeklädd blott baktill beslöt Black Boris besöka Brölar-Berts baconbod. Bilen brummade bort bredvid badplatsen Boviksbadets bastubyggnad. Bort bortom B-lagets bisarra blessyrer, bort bortom Blomdahlens bökiga bryggor.
Böljorna brusade bredvid bilen. Behärskat bromsade Boris bakom Brölar-Berts begagnade buss. Brölar-Bert betraktade Boris blygt. Boris besvarade Brölar-Berts blick. Bakom bastubyggnaden beskådade båda brallisarna besöket. Boris bar buttert bort bilen bakom Brölar-Berts baconbod. Bland bilvraken bakom baconboden brukade Brölar-Bert badda Byske-Buddys ballar.
Braket blev bedövande. "Bänd bort Bången, bänd bort Bången", brölade Brölar-Bert besatt. Byske-Buddy bajsade baken brun. Båda brallisarna bantade bort brösten. Ballemera blev beige. Byske-Buddy bångades bortom besinnings barriär. Böjde baken blottad. Broc bankade baconboden bucklig. Björn brunkade baconboden blå. Boris besudlade bovbröderna Bondes baxade banditbil. Bulletinen bakom baconboden: Brölar-Bert besegrad!
Byske-Buddy blev balsamerad. Båda brallisarna började beundra Brocs biffiga broder Björn. Brölar-Berts beklagliga belägenhet bekymrade blott bredvidboende bovbröderna Bondes bortskämda, bleka bäver.
Bara ben
Byxbeklädd blott baktill beslöt Black Boris besöka Brölar-Berts baconbod. Bilen brummade bort bredvid badplatsen Boviksbadets bastubyggnad. Bort bortom B-lagets bisarra blessyrer, bort bortom Blomdahlens bökiga bryggor.
Böljorna brusade bredvid bilen. Behärskat bromsade Boris bakom Brölar-Berts begagnade buss. Brölar-Bert betraktade Boris blygt. Boris besvarade Brölar-Berts blick. Bakom bastubyggnaden beskådade båda brallisarna besöket. Boris bar buttert bort bilen bakom Brölar-Berts baconbod. Bland bilvraken bakom baconboden brukade Brölar-Bert badda Byske-Buddys ballar.
Braket blev bedövande. "Bänd bort Bången, bänd bort Bången", brölade Brölar-Bert besatt. Byske-Buddy bajsade baken brun. Båda brallisarna bantade bort brösten. Ballemera blev beige. Byske-Buddy bångades bortom besinnings barriär. Böjde baken blottad. Broc bankade baconboden bucklig. Björn brunkade baconboden blå. Boris besudlade bovbröderna Bondes baxade banditbil. Bulletinen bakom baconboden: Brölar-Bert besegrad!
Byske-Buddy blev balsamerad. Båda brallisarna började beundra Brocs biffiga broder Björn. Brölar-Berts beklagliga belägenhet bekymrade blott bredvidboende bovbröderna Bondes bortskämda, bleka bäver.
Bara ben
fredag 26 oktober 2012
Gozzi skapar Gnaget
I begynnelsen skapade Gozzi laget, vårt Gnaget.
Hovet var öde och tomt, sommaren dränktes av regn men friska vindar svepte fram över staden. Gozzi sade: ”Perra, kom hit!” Och Perra kom dit. Perra såg att laget var gött, och han skilde sig från mängden. Gozzi kallade Perra och Perra kallade pöjkera. Det blev samling, träning och resa till Gotland. Det var den första trippen.
Gozzi sade: "Det ska bli jättekul att äntligen få köra igång". Och det blev så. Perra byggde broar och knöt band. Gozzi kallade Liwing och Liwing utsågs till ny assisterande kapten. Och det blev match mot Modo i Märsta. Det var den andra trippen.
Gozzi sade: ”Vattnet under broarna skall samlas till en enda enhet, så att laget blir synligt.” Och det blev så. Gozzi kallade den bestående grunden stomme, och vattenmassan kallade han laget. Och Perra såg att det var gött. Gozzi sade: ”Gnaget skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa i laget.” Och det blev så. Gnaget frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Perra såg att det var gött. Det blev kväll och det blev morgon. Och AIK reste till Norrtälje. Det var den tredje trippen.
Gnagarna sjöng: ”Vi ser hur solen stiger över Råsunda, vi ser hur Hovets is är blank och klar." Och det blev så. Gozzi såg de två stora ljusen, det större ljuset hette Mattias Janmark och det mindre hette Jonathan Andersson. Och han tände stjärnorna. Och Perra såg att det var gött. AIK reste till Sundsvall. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde trippen.
Gozzi sade: ”Gnaget skall vimla av levande varelser, och spelarna skall flyga över isen, under Perras ledning.” Gozzi skapade de stora förväntningarna och alla olika arter av spelande varelser som Gnaget myllrar och vimlar av och alla olika arter av främmande fåglar. Och Perra såg att det var gött. Gozzi välsignade dem och sade: ”Var fruktsamma och föröka er och fyll Hovet med fans. Och på Hovet skall gnagarna föröka sig.” Det blev kväll och det blev morgon. Och Gnaget åkte på däng. Det var den femte trippen.
Gozzi sade: ”Gnaget skall samla olika arter av spelande varelser och ena dem under svartgul flagg: urgnagare, främmande fåglar, bestar av olika arter - alla skall de uppträda som gnagare.” Och det blev så. Gozzi samlade de olika arterna och gjorde dem till gnagare. Och Perra såg att det var gött.
Gozzi sade: ”Vi skall göra gnagare som är vår avbild, lika oss. De skall härska över Hovets gäster, örnar och gripar, rävar, rövar, tigrar och vita lejon. Alla vilda djur och alla apor i bur som finns på jorden.” Gozzi skapade gnagaren till sin avbild, till Gozzis avbild skapade han tvåvägsspelaren. Som keeper, back och forward skapade han dem. Gozzi välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll Hovet och lägg ligan under er. Härska över Hovets gäster, över örnar och gripar, rävar, rövar, tigrar och vita lejon. Alla vilda djur och alla apor i bur som förgäves klättrar på stegen.”
Gozzi sade till fan och hans systrar och bröder: ”Jag ger er alla korv med bröd och alla får kaffe och mazarin; detta skall ni ha att äta. Och det blev så. Perra såg att allt som Gozzi hade gjort var mycket gött. Det blev kväll och det blev morgon. Än en gång åkte AIK på däng. Det var den sjätte trippen.
Så fullbordades laget, vårt Gnaget och allt vad där finns. På den sjunde trippen hade Gozzi fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde trippen efter allt han hade gjort. Gozzi välsignade den sjunde trippen, som för övrigt gick till Örnsköldsvik, och han gjorde den till en härlig tripp, ty på den trippen vilade Gozzi sedan han utfört sitt skapelseverk. Nu var det upp till Perra och pöjkera att göra jobbet. Vilket de också gjorde. Det stora ljuset fick sitt stora genombrott och ledde Gnaget till seger. Mattias Janmark hette han. Perra fick ont i magen men pöjkera höll ihop. De knep en trea. Och Perra såg att det var gött. Ja, AIK vann och Black Boris försvann. In i en skapelsemyt som spårade ur i samma stund som den började skrivas.
Inte desto mindre är detta berättelsen om hur laget, vårt Gnaget skapades.
I.G.W.T.
Hovet var öde och tomt, sommaren dränktes av regn men friska vindar svepte fram över staden. Gozzi sade: ”Perra, kom hit!” Och Perra kom dit. Perra såg att laget var gött, och han skilde sig från mängden. Gozzi kallade Perra och Perra kallade pöjkera. Det blev samling, träning och resa till Gotland. Det var den första trippen.
Gozzi sade: "Det ska bli jättekul att äntligen få köra igång". Och det blev så. Perra byggde broar och knöt band. Gozzi kallade Liwing och Liwing utsågs till ny assisterande kapten. Och det blev match mot Modo i Märsta. Det var den andra trippen.
Gozzi sade: ”Vattnet under broarna skall samlas till en enda enhet, så att laget blir synligt.” Och det blev så. Gozzi kallade den bestående grunden stomme, och vattenmassan kallade han laget. Och Perra såg att det var gött. Gozzi sade: ”Gnaget skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa i laget.” Och det blev så. Gnaget frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Perra såg att det var gött. Det blev kväll och det blev morgon. Och AIK reste till Norrtälje. Det var den tredje trippen.
Gnagarna sjöng: ”Vi ser hur solen stiger över Råsunda, vi ser hur Hovets is är blank och klar." Och det blev så. Gozzi såg de två stora ljusen, det större ljuset hette Mattias Janmark och det mindre hette Jonathan Andersson. Och han tände stjärnorna. Och Perra såg att det var gött. AIK reste till Sundsvall. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde trippen.
Gozzi sade: ”Gnaget skall vimla av levande varelser, och spelarna skall flyga över isen, under Perras ledning.” Gozzi skapade de stora förväntningarna och alla olika arter av spelande varelser som Gnaget myllrar och vimlar av och alla olika arter av främmande fåglar. Och Perra såg att det var gött. Gozzi välsignade dem och sade: ”Var fruktsamma och föröka er och fyll Hovet med fans. Och på Hovet skall gnagarna föröka sig.” Det blev kväll och det blev morgon. Och Gnaget åkte på däng. Det var den femte trippen.
Gozzi sade: ”Gnaget skall samla olika arter av spelande varelser och ena dem under svartgul flagg: urgnagare, främmande fåglar, bestar av olika arter - alla skall de uppträda som gnagare.” Och det blev så. Gozzi samlade de olika arterna och gjorde dem till gnagare. Och Perra såg att det var gött.
Gozzi sade: ”Vi skall göra gnagare som är vår avbild, lika oss. De skall härska över Hovets gäster, örnar och gripar, rävar, rövar, tigrar och vita lejon. Alla vilda djur och alla apor i bur som finns på jorden.” Gozzi skapade gnagaren till sin avbild, till Gozzis avbild skapade han tvåvägsspelaren. Som keeper, back och forward skapade han dem. Gozzi välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll Hovet och lägg ligan under er. Härska över Hovets gäster, över örnar och gripar, rävar, rövar, tigrar och vita lejon. Alla vilda djur och alla apor i bur som förgäves klättrar på stegen.”
Gozzi sade till fan och hans systrar och bröder: ”Jag ger er alla korv med bröd och alla får kaffe och mazarin; detta skall ni ha att äta. Och det blev så. Perra såg att allt som Gozzi hade gjort var mycket gött. Det blev kväll och det blev morgon. Än en gång åkte AIK på däng. Det var den sjätte trippen.
Så fullbordades laget, vårt Gnaget och allt vad där finns. På den sjunde trippen hade Gozzi fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde trippen efter allt han hade gjort. Gozzi välsignade den sjunde trippen, som för övrigt gick till Örnsköldsvik, och han gjorde den till en härlig tripp, ty på den trippen vilade Gozzi sedan han utfört sitt skapelseverk. Nu var det upp till Perra och pöjkera att göra jobbet. Vilket de också gjorde. Det stora ljuset fick sitt stora genombrott och ledde Gnaget till seger. Mattias Janmark hette han. Perra fick ont i magen men pöjkera höll ihop. De knep en trea. Och Perra såg att det var gött. Ja, AIK vann och Black Boris försvann. In i en skapelsemyt som spårade ur i samma stund som den började skrivas.
Inte desto mindre är detta berättelsen om hur laget, vårt Gnaget skapades.
I.G.W.T.
tisdag 2 oktober 2012
Jag räknar med ett mirakel
Det kanske inte är läge att dra på sig rosa träningsoverallen än men ett äntligen kan vara på sin plats. Äntligen en seger och tre poäng!
Det blev en resning utan Dick, men väl med a Little bit of Broc. Littles mål fram till 5-2 gjorde min kväll i kväll. "Åååk då!", hörde jag mig själv kvida på A9. Och Little åkte. Som han åkte! Det är viljemål som Littles som symboliserar en resning. Det är jublet inför klacken som väcker liv i pulvriserade drömmar. Och som kanske väcker lusten att gå på hockey till liv i några av alla de gnagare som ännu en gång valde att välja bort AIK:s hockeylag. Som ännu en gång visade hur lite de egentligen bryr sig.
En kväll som denna ska man naturligtvis inte klaga, men scenen är min och här gör jag som jag vill. 3708 åskådare är inget annat än en skam. Vi som var där är fria från skuld, och kan kasta den första symboliska stenen. Det här är inget glashus, det är ett krasrus.
* * *
Leif Boork kan förvisso verka mer än lovligt bäng. Inte desto mindre har han med jämna mellanrum en poäng. Häromdagen skrev han en krönika om AIK:s brist på ledare. Huruvida han hade rätt eller fel angående ledarskapet på bänken lägger jag mig inte i. Men när Boorken pekade på spelarna och hävdade att varken Josefsson, Pirnes eller Melin är några ledare höll jag med honom. Just därför känns det så bra att just Pirnes och Melin klivit fram och lett lagets offensiv i de senaste två matcherna. Just därför känns det så bra att båda dessa herrar har börjat motbevisa Boorken och belackare som mig. Pirnes och inte minst Melin förtjänar ett par rejäla ryggdunkar.
Något annat som kändes bra ikväll var att Josh MacNevin markerade sin närvaro direkt. Och att Tobias Viklund var bäst på isen.
Så bra som Viklund var ikväll, var han kväll efter kväll efter kväll för ett år sedan. MacNevins och Viklunds backspel fick mig nästan att glömma att Dick Tärnström drabbats av diskbråck. Men bara nästan. Jag lider med Dicken och önskar att det löser sig med ryggen. Vis av erfarenhet vet jag dock hur jävligt det kan vara. Diskbråck är ingen kul skada att få, om det nu finns några sådana. Särskilt inte när man börjar närma sig slutet av karriären. Det finns nog en viss risk att AIK:s lagkapten och ledare har gett och sett sina bästa stunder. Bara att hoppas, hoppas på någon slags mirakelkur. AIK behöver sin Big Dick!
* * *
Lasse Kukkonen är en stabil back i Rögle. Men om man är fräck och fintar upp han på läktaren så kan man på läktaren va käck och kalla honom för Lasse Kuk-konen.
* * *
Kvällens bästa - förutom matchen, målen och mazarinen - var mina souvenirköp i AIK-shopen: Två stycken så kallade warface-masker, en svart och en vit! Tillsammans med godispuckarna är dessa masker de bästa prylar AIK tagit fram sedan... guldvipporna, eller nåt. Jag kan knappt bärga mig från att dra på mig ena masken. Men eftersom jag tänkte att lillgrabben ska få dem i present så nöjer jag mig med att beundra dem ikväll. Förhoppningsvis får jag låna en framöver och därmed bli farsan som är nånting mittemellan Honken Holmqvist och Fantomen och hans häst!
* * *
Apropå Honken så blev hans flagga föremål för kvällens sämsta. Skändad och ihopknögglad hängde den och inte ens halvdinglade som en krympt swimmingpoolsdoppad korv i Hovets tak. Vore det inte för Gnagets efterlängtade och fett sköna seger hade jag krävt någons avgång. Eller åtminstone i sann AIK-stil demonstrerat utanför en ambassad.
Det blev en resning utan Dick, men väl med a Little bit of Broc. Littles mål fram till 5-2 gjorde min kväll i kväll. "Åååk då!", hörde jag mig själv kvida på A9. Och Little åkte. Som han åkte! Det är viljemål som Littles som symboliserar en resning. Det är jublet inför klacken som väcker liv i pulvriserade drömmar. Och som kanske väcker lusten att gå på hockey till liv i några av alla de gnagare som ännu en gång valde att välja bort AIK:s hockeylag. Som ännu en gång visade hur lite de egentligen bryr sig.
En kväll som denna ska man naturligtvis inte klaga, men scenen är min och här gör jag som jag vill. 3708 åskådare är inget annat än en skam. Vi som var där är fria från skuld, och kan kasta den första symboliska stenen. Det här är inget glashus, det är ett krasrus.
* * *
Leif Boork kan förvisso verka mer än lovligt bäng. Inte desto mindre har han med jämna mellanrum en poäng. Häromdagen skrev han en krönika om AIK:s brist på ledare. Huruvida han hade rätt eller fel angående ledarskapet på bänken lägger jag mig inte i. Men när Boorken pekade på spelarna och hävdade att varken Josefsson, Pirnes eller Melin är några ledare höll jag med honom. Just därför känns det så bra att just Pirnes och Melin klivit fram och lett lagets offensiv i de senaste två matcherna. Just därför känns det så bra att båda dessa herrar har börjat motbevisa Boorken och belackare som mig. Pirnes och inte minst Melin förtjänar ett par rejäla ryggdunkar.
Något annat som kändes bra ikväll var att Josh MacNevin markerade sin närvaro direkt. Och att Tobias Viklund var bäst på isen.
Så bra som Viklund var ikväll, var han kväll efter kväll efter kväll för ett år sedan. MacNevins och Viklunds backspel fick mig nästan att glömma att Dick Tärnström drabbats av diskbråck. Men bara nästan. Jag lider med Dicken och önskar att det löser sig med ryggen. Vis av erfarenhet vet jag dock hur jävligt det kan vara. Diskbråck är ingen kul skada att få, om det nu finns några sådana. Särskilt inte när man börjar närma sig slutet av karriären. Det finns nog en viss risk att AIK:s lagkapten och ledare har gett och sett sina bästa stunder. Bara att hoppas, hoppas på någon slags mirakelkur. AIK behöver sin Big Dick!
* * *
Lasse Kukkonen är en stabil back i Rögle. Men om man är fräck och fintar upp han på läktaren så kan man på läktaren va käck och kalla honom för Lasse Kuk-konen.
* * *
Kvällens bästa - förutom matchen, målen och mazarinen - var mina souvenirköp i AIK-shopen: Två stycken så kallade warface-masker, en svart och en vit! Tillsammans med godispuckarna är dessa masker de bästa prylar AIK tagit fram sedan... guldvipporna, eller nåt. Jag kan knappt bärga mig från att dra på mig ena masken. Men eftersom jag tänkte att lillgrabben ska få dem i present så nöjer jag mig med att beundra dem ikväll. Förhoppningsvis får jag låna en framöver och därmed bli farsan som är nånting mittemellan Honken Holmqvist och Fantomen och hans häst!
* * *
Apropå Honken så blev hans flagga föremål för kvällens sämsta. Skändad och ihopknögglad hängde den och inte ens halvdinglade som en krympt swimmingpoolsdoppad korv i Hovets tak. Vore det inte för Gnagets efterlängtade och fett sköna seger hade jag krävt någons avgång. Eller åtminstone i sann AIK-stil demonstrerat utanför en ambassad.
 |
| När Honken vakta kassen, då var det lite stil på Gnaget! |
torsdag 13 september 2012
Guldjakten börjar i Timrå
Senast AIK vann SM-guld i ishockey var jag inte ens fyra år fyllda. I en klassisk och mycket minnesvärd finalserie mosades den numera allsvenska playoffkandidaten Djurgården likt en klase brunruttna bananer med 3-0 i matcher.
Per-Erik Eklund dominerade slutspelet och var hela säsongens kung. Guldpuckenvinnare blev han. Per-Erik Eklund som - om Leif Boork inte hade råkat missa det där inbokade mötet på ett fik ett par år tidigare - mycket väl hade kunnat representera helt fel stockholmslag i finalserien 1984. Den mötesmissen kan faktiskt ha varit Boorchens bästa och mest uppskattade insats i karriären. För det förtjänar han viss respekt, twitterjoddlaren von Besserwiss.
* * *
Jag fick mitt första hockeyalbum hösten 1985. Ni vet, ett sånt där klisterbildsalbum från Panini. Jag minns fortfarande glädjen, den närmast euforiska känslan som infann sig, när paketet öppnades och däri låg Peter Gradin. För att inte tala om lyckoruset då jag klistrade in andra halvan av Per-Erik Eklund (i svartgul AIK-dress från 1984) på mittuppslaget. Under rutan med Eklunds dubbelbild stod det fakta om spelaren. Ålder, läng, vikt och så vidare. Och så klubb: Philadelphia Flyers. Utan Panini och Per-Erik hade jag antagligen inte haft Flyers som mitt lag i NHL idag.
Som inbiten, rättrogen supporter kan det vara lätt att glömma bort vilken roll slumpen en gång i tiden spelat. Man kan naturligtvis göra det lätt för sig och förklara med ödet. Eller som Lundell, skylla på stjärnorna. Själv har jag varken ödestro eller övertro och det skulle kännas förljuget att hävda att jag föddes till gnagare. Även om det naturligtvis låter både bra och korrekt. Men faktum är att jag en gång i livet gjorde ett val, naturligtvis påverkad av väluppfostrande familjemedlemmar, men ändå. Man föds inte till gnagare, man blir det.
Genom åren har jag ställts inför idel nya val. Det brukar ju vara så. Ty livet är i mångt och mycket en fråga om att välja. Ska det va ett säsongskort i år? Ska man sitta på långsidan eller stå i klacken? Ska man åka till Byske och se AIK eller stanna hemma och fira påsken? Ska man köpa båda matchtröjorna eller bara den ena? När det gäller AIK och sport så har det i mitt och säkerligen många andras fall inte alltid varit plånboken, eller för den delen hjärnan, som fått välja. Många gånger har det snarare varit hjärtats övertygande röst som fällt avgörandet i svåra frågor. En trygghet i sig. Världen är inte svart och vit, den är svart och gul.
* * *
När AIK nu går in i ännu en ny säsong så är det med drömmar av guld jag laddar och bloggar. Sedan återkomsten 2010 har AIK hunnit med två semifinaler. Hovet har alltmer blivit vad det en gång i tiden var; en borg för dunkande gnagarhjärtan. Fortfarande finns det mycket att göra för att fylla Hovet i match efter match, men AIK har kommit en bit på vägen. Vad gäller lagbygget så är det som bekant mycket som förlorats och mycket som lagts till. Experterna är som sig bör eniga i sin dom. Men låt dem hållas. Tändvätska brinner bättre än förväntningar. Själv är jag övertygad om att serien blir ungefär lika äckligt jämn som i fjol. AIK kan, tror jag, bli allt mellan sexa och tia.
De senaste två säsongerna har jag gått in i med en förhoppning om att i först hand undvika kvalserien. I år vill jag ha en slutspelsplats, varken mer eller mindre. Och därefter är det guld och bara guld som räknas.
* * *
Det är snart tjugonio år sedan AIK vann ett SM-guld i ishockey. Det är nästan lika länge sedan som jag förälskade mig i AIK:s hockeylag.
Idag har jag en egen son på tre och ett halvt. Han är sedan förra säsongen lika hemma på Hovet som jag och tillsammans ser vi fram emot kvällens premiär. Sedan grabben föddes har AIK hunnit med att vinna SM-guld i fotboll, hockeylaget har tagit sig tillbaka till eliten och Richard Gynge har blivit pojkrumsidolen nummer ett.
Jag ser ingen anledning till att det inte skulle kunna bli mer av det goda. Tränare Johnsson har ett förnamn som ger guldvibbar. Esa Pirnes kommer att visa sig värdig sitt nummer. Och Christian Sandberg tror jag blir hela säsongens stora utropstecken i AIK.
I februari-mars ska jag för övrigt bli pappa igen och ingenting vore mer passande än en BB-present med Little på ryggen.
* * *
Det finns förstås mycket mer att säga om säsongens upplaga av AIK och Elitserien. Men jag stannar här för nu och låter istället laget visa vad det kan. Guldjakten börjar i Timrå. Nu ger vi allt.
Per-Erik Eklund dominerade slutspelet och var hela säsongens kung. Guldpuckenvinnare blev han. Per-Erik Eklund som - om Leif Boork inte hade råkat missa det där inbokade mötet på ett fik ett par år tidigare - mycket väl hade kunnat representera helt fel stockholmslag i finalserien 1984. Den mötesmissen kan faktiskt ha varit Boorchens bästa och mest uppskattade insats i karriären. För det förtjänar han viss respekt, twitterjoddlaren von Besserwiss.
* * *
Jag fick mitt första hockeyalbum hösten 1985. Ni vet, ett sånt där klisterbildsalbum från Panini. Jag minns fortfarande glädjen, den närmast euforiska känslan som infann sig, när paketet öppnades och däri låg Peter Gradin. För att inte tala om lyckoruset då jag klistrade in andra halvan av Per-Erik Eklund (i svartgul AIK-dress från 1984) på mittuppslaget. Under rutan med Eklunds dubbelbild stod det fakta om spelaren. Ålder, läng, vikt och så vidare. Och så klubb: Philadelphia Flyers. Utan Panini och Per-Erik hade jag antagligen inte haft Flyers som mitt lag i NHL idag.
Som inbiten, rättrogen supporter kan det vara lätt att glömma bort vilken roll slumpen en gång i tiden spelat. Man kan naturligtvis göra det lätt för sig och förklara med ödet. Eller som Lundell, skylla på stjärnorna. Själv har jag varken ödestro eller övertro och det skulle kännas förljuget att hävda att jag föddes till gnagare. Även om det naturligtvis låter både bra och korrekt. Men faktum är att jag en gång i livet gjorde ett val, naturligtvis påverkad av väluppfostrande familjemedlemmar, men ändå. Man föds inte till gnagare, man blir det.
Genom åren har jag ställts inför idel nya val. Det brukar ju vara så. Ty livet är i mångt och mycket en fråga om att välja. Ska det va ett säsongskort i år? Ska man sitta på långsidan eller stå i klacken? Ska man åka till Byske och se AIK eller stanna hemma och fira påsken? Ska man köpa båda matchtröjorna eller bara den ena? När det gäller AIK och sport så har det i mitt och säkerligen många andras fall inte alltid varit plånboken, eller för den delen hjärnan, som fått välja. Många gånger har det snarare varit hjärtats övertygande röst som fällt avgörandet i svåra frågor. En trygghet i sig. Världen är inte svart och vit, den är svart och gul.
* * *
När AIK nu går in i ännu en ny säsong så är det med drömmar av guld jag laddar och bloggar. Sedan återkomsten 2010 har AIK hunnit med två semifinaler. Hovet har alltmer blivit vad det en gång i tiden var; en borg för dunkande gnagarhjärtan. Fortfarande finns det mycket att göra för att fylla Hovet i match efter match, men AIK har kommit en bit på vägen. Vad gäller lagbygget så är det som bekant mycket som förlorats och mycket som lagts till. Experterna är som sig bör eniga i sin dom. Men låt dem hållas. Tändvätska brinner bättre än förväntningar. Själv är jag övertygad om att serien blir ungefär lika äckligt jämn som i fjol. AIK kan, tror jag, bli allt mellan sexa och tia.
De senaste två säsongerna har jag gått in i med en förhoppning om att i först hand undvika kvalserien. I år vill jag ha en slutspelsplats, varken mer eller mindre. Och därefter är det guld och bara guld som räknas.
* * *
Det är snart tjugonio år sedan AIK vann ett SM-guld i ishockey. Det är nästan lika länge sedan som jag förälskade mig i AIK:s hockeylag.
Idag har jag en egen son på tre och ett halvt. Han är sedan förra säsongen lika hemma på Hovet som jag och tillsammans ser vi fram emot kvällens premiär. Sedan grabben föddes har AIK hunnit med att vinna SM-guld i fotboll, hockeylaget har tagit sig tillbaka till eliten och Richard Gynge har blivit pojkrumsidolen nummer ett.
Jag ser ingen anledning till att det inte skulle kunna bli mer av det goda. Tränare Johnsson har ett förnamn som ger guldvibbar. Esa Pirnes kommer att visa sig värdig sitt nummer. Och Christian Sandberg tror jag blir hela säsongens stora utropstecken i AIK.
I februari-mars ska jag för övrigt bli pappa igen och ingenting vore mer passande än en BB-present med Little på ryggen.
* * *
Det finns förstås mycket mer att säga om säsongens upplaga av AIK och Elitserien. Men jag stannar här för nu och låter istället laget visa vad det kan. Guldjakten börjar i Timrå. Nu ger vi allt.
lördag 1 september 2012
Both sides of the story
Efter regn kommer sol och efter sol kommer regn. Bragdens mamma följs inte sällan av hennes fasters mosters bror; en lätt bakfull karl med rumpan bar.
Så blev det igår. Efter den bragdartade insatsen mot Sundsvall - AIK vann borta och höll dessutom nollan mot ett erkänt svårspelat brunkargäng - blev det platt fall mot det, med europeiska mått mätt, toppenbraiga laget Timrå IK Red Eagles. AIK började förvisso hyfsat, ledde till och med med 2-0 en bit in i andra akten. Men sen gick det alltså åt skogen. Misstag straffades brutalt. Utvisningar blev dyrbara. Ju längre matchen led, desto hårdare pressade Timrå på. Monténs mannar vann rättvist. AIK förlorade i en, som Jimmy Hamrin skrev på sin blogg, "elitseriemässig match".
Men ingen fara på taket. Det är traditon att torska mot Timrå på försäsongen. Det gjorde vi även i fjol. Och alla som var med då vet hur det gick sen.
Än så länge ser jag inga skäl till oro: Timrå kommer att spela i kvalserien till våren. Förhoppningsvis i sällskap med Växjö, troligtvis i sällskap med Rögle. AIK däremot kommer att växa så det knakar. Igår gjorde Broc Little sin blott andra match i Gnaget. Nicklas Jensen likaså. Bröderna Ahlström stod för båda målen och fortsatte därmed att leda lagets offensiv. AIK mönstrade än en gång ett gäng lovande juniorer. Och Fredrik Hynning noterades för en assist! Det gjorde däremot inte Björn Melin, som uppenbarligen sparar sig till Elitserien. Det gör även Fredrik "Fish" Carlsson - som dock var ytterst nära att göra mål igår. Tur att han missade. Jag vill också vara med när han mister oskulden.
Hockey handlar om att scora. Framifrån, bakifrån, alla sätt är bra utom de dåliga. Det vet Modo. Igår kvitterade de sent mot Sundsvall - det från allsvenskan degraderade division 1-laget - med ett, enligt uppgift, regelvidrigt mål. Pucken ska visst ha letat sig in efter det att buren blivit flyttad. Fuskare. Idag blir det andra bullar, då ett revanschsuget AIK står för motståndet. Lustigt nog kommer även Modo revanschsuget till match. Senast lagen möttes - i klassiska Pinbackshallen, Märsta - vann AIK med 6-1. Den gången var Modo heta i tre och en halv minut. Därefter blev det överkörning och lattjolajban. Jag räknar med en jämnare drabbning i eftermiddag.
Nedsläpp 13.30. Matchen kan ses på http://st.nu/scacupen/aikmodo Kostnad: 69 kr, inkl. moms!
* * *
Respekt till min vän Eddie som bilar allena till Sundsvall idag. En riktig AIK-hjälte!
* * *
Som supporter är man sällan objektiv. Cykloperna dominerar i leden. I år räknar Synsam i Ängelholm med att försäljningen av monoklar kommer att stiga med upp emot tvåhundra procent. Detta med anledning av Rögle Bandyklubbs oväntade återkomst i eliten. Även i Örnsköldsvik, Jönsköping och Byske förväntas intäkterna öka. I Göteborg däremot är man innovativa. Fansen kommer att kunna välja när de köper matchprogram; klappa på köpet - eller monokel!
Då jag inte bara hara två ögon utan även är lite eljest överlag gör jag mitt bästa för att (ibland) se båda sidorna av saken. Denna min objektiva egenhet skyller jag på Phil Collins, vars musik en gång i tiden inspirerade mig stort. Medan AIK spelade mot Timrå igår noterade jag gladeligen hur olika man kan uppfatta saker och ting, utifrån klubbfärger på glasögonen. Så här såg det ut på twitter i samband med att AIK:s Esa Pirnes drabbades av en utvisning:
Both sides of the story. Men som jag brukar säga: Världen är inte svart och vit. Den är svart och gul.
Så blev det igår. Efter den bragdartade insatsen mot Sundsvall - AIK vann borta och höll dessutom nollan mot ett erkänt svårspelat brunkargäng - blev det platt fall mot det, med europeiska mått mätt, toppenbraiga laget Timrå IK Red Eagles. AIK började förvisso hyfsat, ledde till och med med 2-0 en bit in i andra akten. Men sen gick det alltså åt skogen. Misstag straffades brutalt. Utvisningar blev dyrbara. Ju längre matchen led, desto hårdare pressade Timrå på. Monténs mannar vann rättvist. AIK förlorade i en, som Jimmy Hamrin skrev på sin blogg, "elitseriemässig match".
Men ingen fara på taket. Det är traditon att torska mot Timrå på försäsongen. Det gjorde vi även i fjol. Och alla som var med då vet hur det gick sen.
Än så länge ser jag inga skäl till oro: Timrå kommer att spela i kvalserien till våren. Förhoppningsvis i sällskap med Växjö, troligtvis i sällskap med Rögle. AIK däremot kommer att växa så det knakar. Igår gjorde Broc Little sin blott andra match i Gnaget. Nicklas Jensen likaså. Bröderna Ahlström stod för båda målen och fortsatte därmed att leda lagets offensiv. AIK mönstrade än en gång ett gäng lovande juniorer. Och Fredrik Hynning noterades för en assist! Det gjorde däremot inte Björn Melin, som uppenbarligen sparar sig till Elitserien. Det gör även Fredrik "Fish" Carlsson - som dock var ytterst nära att göra mål igår. Tur att han missade. Jag vill också vara med när han mister oskulden.
Hockey handlar om att scora. Framifrån, bakifrån, alla sätt är bra utom de dåliga. Det vet Modo. Igår kvitterade de sent mot Sundsvall - det från allsvenskan degraderade division 1-laget - med ett, enligt uppgift, regelvidrigt mål. Pucken ska visst ha letat sig in efter det att buren blivit flyttad. Fuskare. Idag blir det andra bullar, då ett revanschsuget AIK står för motståndet. Lustigt nog kommer även Modo revanschsuget till match. Senast lagen möttes - i klassiska Pinbackshallen, Märsta - vann AIK med 6-1. Den gången var Modo heta i tre och en halv minut. Därefter blev det överkörning och lattjolajban. Jag räknar med en jämnare drabbning i eftermiddag.
Nedsläpp 13.30. Matchen kan ses på http://st.nu/scacupen/aikmodo Kostnad: 69 kr, inkl. moms!
* * *
Respekt till min vän Eddie som bilar allena till Sundsvall idag. En riktig AIK-hjälte!
* * *
Som supporter är man sällan objektiv. Cykloperna dominerar i leden. I år räknar Synsam i Ängelholm med att försäljningen av monoklar kommer att stiga med upp emot tvåhundra procent. Detta med anledning av Rögle Bandyklubbs oväntade återkomst i eliten. Även i Örnsköldsvik, Jönsköping och Byske förväntas intäkterna öka. I Göteborg däremot är man innovativa. Fansen kommer att kunna välja när de köper matchprogram; klappa på köpet - eller monokel!
Då jag inte bara hara två ögon utan även är lite eljest överlag gör jag mitt bästa för att (ibland) se båda sidorna av saken. Denna min objektiva egenhet skyller jag på Phil Collins, vars musik en gång i tiden inspirerade mig stort. Medan AIK spelade mot Timrå igår noterade jag gladeligen hur olika man kan uppfatta saker och ting, utifrån klubbfärger på glasögonen. Så här såg det ut på twitter i samband med att AIK:s Esa Pirnes drabbades av en utvisning:
Both sides of the story. Men som jag brukar säga: Världen är inte svart och vit. Den är svart och gul.
fredag 31 augusti 2012
Bragdens mamma
Jag är fortfarande för lycklig, rusig och överväldigad för att finna de rätta orden. Till och med rubriken stal jag rakt av.
Majoriteten av alla nätaktiva gnagare har antagligen redan slukat det mesta som skrivits om matchen. Inte desto mindre har jag ägnat min lyckliga, sömnlösa natt åt att leta fram texter som säkerligen gått många förbi. Så för alla er som vill läsa mer om AIK:s magiska bragd på bortaplan rekommenderar jag följande väl valda länkar:
AIK segrade i cupen
Målvakten matchens lirare i AIK:s seger
"Vi är jättenöjda med insatsen"
"Släppte varenda broms"
AIK nollade hemmafavoriten
Matchhjälten: "Siktet var dåligt inställt"
"Matchen i sin helhet var medioker"
Målvakten höll nollan för AIK
Cupmakarna AIK
Vinna cupen, vinna cupen, AIK!
Majoriteten av alla nätaktiva gnagare har antagligen redan slukat det mesta som skrivits om matchen. Inte desto mindre har jag ägnat min lyckliga, sömnlösa natt åt att leta fram texter som säkerligen gått många förbi. Så för alla er som vill läsa mer om AIK:s magiska bragd på bortaplan rekommenderar jag följande väl valda länkar:
AIK segrade i cupen
Målvakten matchens lirare i AIK:s seger
"Vi är jättenöjda med insatsen"
"Släppte varenda broms"
AIK nollade hemmafavoriten
Matchhjälten: "Siktet var dåligt inställt"
"Matchen i sin helhet var medioker"
Målvakten höll nollan för AIK
Cupmakarna AIK
Vinna cupen, vinna cupen, AIK!
torsdag 26 april 2012
Daniel Bång
Åh Daniel Bång, den feta damen sjunger
Jag har på känn att du har dina skäl
Vid sommarns slut har jag min hockeyhunger
men då har du nog redan sagt farväl
Men kom tillbaks en sommar när det grönskar
eller när Hovets is är blank och klar
Ja, kom igen med solsken när du önskar
Åh Daniel Bång, åh Daniel Bång, jag stannar kvar
Men om du kommer hem och ser mig bruten
om jag är gammal, trött och lite sur
Då får du ge mig en lavett på truten
så att jag växlar upp från moll till dur
Och jag ska tralla (tja-la-la-la-la) trudelutten
och jag ska brista ut: Ballelujah!
Och du ska se mig knäcka Kringelknutten
och allt ska bli så bra, så bra, så bra
onsdag 25 april 2012
Att komma hem ska vara en schlager
Efter några år på vift återvänder Andreas Frisk till klubben i sitt hjärta. Det är inte utan att man får en liten klump i halsen.
Frisken var med redan i division 1. Han är fostrad i AIK och på något sätt har det hela tiden känts som att han en dag skulle komma hem. Jag får ändå lov att erkänna att jag tvivlat på huruvida han skulle få chansen att göra det i Elitserien. Men om nu Gozzi kommit fram till att Frisk är mogen kostymen så litar jag på vår sportchef. Att som glad amatör ifrågasätta Gozzis fingertoppskänsla är inte lönt. Han har sällan misslyckats med en värvning, även om det naturligtvis finns vissa svårsmälta undantag.
Någon Jamie Milam-varning är det nu inte på Andreas Frisk. Men det går aldrig att förutsäga om en spelare är redo för en högre nivå.
Få klubbar om någon har som AIK erfarenhet av att låta allsvenska spelare etalera sig i eliten. För två år sedan gick vi till semi med "ett allsvenskt lag". Vi var "sämre än Väsby" men bättre än HV71. Värvningen av Frisk gör mig därför inte alls särskilt orolig, snarare förväntansfull och glad. Däremot oroar jag mig en smula över de stora förändringar som nu sker i lagbygget. Många spelare lämnar och det är inte vilka spelare som helst. Om nu även Bång försvinner så innebär det att en redan lång lista blir längre. Det är inte utan att man får en liten klump i magen.
Än så länge finns det ingen anledning till panik men nog skulle det kännas skönt om lagkapten Tärnström presenterades som kvar.
När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager...
Frisken var med redan i division 1. Han är fostrad i AIK och på något sätt har det hela tiden känts som att han en dag skulle komma hem. Jag får ändå lov att erkänna att jag tvivlat på huruvida han skulle få chansen att göra det i Elitserien. Men om nu Gozzi kommit fram till att Frisk är mogen kostymen så litar jag på vår sportchef. Att som glad amatör ifrågasätta Gozzis fingertoppskänsla är inte lönt. Han har sällan misslyckats med en värvning, även om det naturligtvis finns vissa svårsmälta undantag.
Någon Jamie Milam-varning är det nu inte på Andreas Frisk. Men det går aldrig att förutsäga om en spelare är redo för en högre nivå.
Få klubbar om någon har som AIK erfarenhet av att låta allsvenska spelare etalera sig i eliten. För två år sedan gick vi till semi med "ett allsvenskt lag". Vi var "sämre än Väsby" men bättre än HV71. Värvningen av Frisk gör mig därför inte alls särskilt orolig, snarare förväntansfull och glad. Däremot oroar jag mig en smula över de stora förändringar som nu sker i lagbygget. Många spelare lämnar och det är inte vilka spelare som helst. Om nu även Bång försvinner så innebär det att en redan lång lista blir längre. Det är inte utan att man får en liten klump i magen.
Än så länge finns det ingen anledning till panik men nog skulle det kännas skönt om lagkapten Tärnström presenterades som kvar.
När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager...
måndag 9 april 2012
Que sera sera (Vi håller på AIK)
Jag har en kompis som heter Roger men kallas Runken och han är förutom hårdkokt gnagare en friskus utav rang. Han löper, cyklar, simmar och stakar sig fram dag efter dag, år efter år. Runken kämpar och sliter och ger aldrig upp. Förutom ibland. En gång fick han till exempel så många punkteringar under en och samma vätternrunda att han fann sig tvingad att kasta in handduken. En annan gång bröt han en stav strax efter Mångsbodarna, bara för att därefter bli påkörd och sänkt av en i panik plogande kines.
Alla som någon gång gett upp en vätternrunda eller ett vasalopp vet vad det innebär: Man får åka loserbuss.
Loserbussen plockar upp folk som av en eller annan anledning brutit ihop längs vägen. Loserbussen utgör därmed både samlingsplats och hjälpinsats för losers av alla de slag. Den vältränade atleten som stött på oväntat hinder får finna sig i att dela säte med den glada amatören som tagit en rövare och hoppats på flyt. I den fruktade loserbussen sitter förlorarna med cykelhjälmar och skidmössor på. Klappret som uppstår när svettiga cykelskor och skidpjäxor möter bussens hårda golv är omisskännligt. Har man en gång åkt loserbuss vill man aldrig göra det igen. Har man aldrig åkt loserbuss vet man inte vad man haft lyckan att klara sig undan.
I lördags kväll klev jag ombord på mitt livs värsta loserbuss. Slagen och sänkt, besegrad och besviken.
~ ~ ~
AIK kom till Skellefteå med förhoppningar om final. Vi som tog bussen upp från Stockholm likaså. Men Gnaget kom egentligen aldrig riktigt nära. AIK räckte inte till den här gången. Skellefteå vann tämligen klart och jag tycker att de gjorde det fullkomligt rättvist. Sett till hela matchserien så var det ett lag som stod ut och det var tyvärr inte AIK. All respekt och hatten av till Skellefteå. Men också - och framförallt - all respekt och största tack till AIK.
Mitt älskade AIK. Vårt älskade AIK. Spelare, ledare och supportrar tackade varandra efter förlusten och det kändes värdigt och fint att vara på plats. Stort på alla sätt. Roger Melin med flera lämnar nu klubben och går vidare med sina liv och karriärer. Jag önskar dem alla lycka till. Vi som stod vid sidan om, vi som står vid sidan om, som stöttar och sjunger och som lämnade Skellefteå med tomma blickar men stolta hjärtan, vi blir kvar. Det är vi som har varit, som är och förblir Allmänna Idrottsklubben.
En dag som denna tänker jag särskilt på Eddie the Kolsäck, min vän och kumpan sedan försäsongen 2010. Jag tänker på den där Mary, som fick mig att planera om påsken och byta baconbryneri i Blåsut mot bussbryderi i Byske. Jag tänker på Prozac, som precis som en annan är alldeles för rutinerad och raffinerad för att inte komma ihåg att ta med sig både tandborste och tandkräm från bussen till arenan. Och jag tänker förstås på Greken. The one and only. Bussen till Byske var packad och klar och Greken var som bussen.
Naturligtvis tänker jag också på farsan Baloo och min lille grabb. Säsongen är över men snart kommer det en ny. Tre generationer hockeygnagare ser fram emot nya matcher, mazariner och mål.
Jag vill även skicka en hälsning ca 80 mil norrut. I Skellefteå mötte jag Plissken. Till dig gick mina tankar när jag tidigt igår morse tog vägen hem från tunnelbanan förbi Hovet. Jag tror att jag förlorade en finalbiljett men vann en vän. Que sera sera...
När jag var blott en liten grabb
fråga jag farsan; vad ska jag bli
Kommer jag bli snygg, smart och subtil
Farsan sa fördomsfri:
Que sera sera
Vi håller på AIK
Du går den väg du vill gå
Que sera sera
Vi är AIK
När jag var ung så blev jag kär
Jag fråga gumman; hur ska det gå
Finns det regnbågar, dag efter dag
Gumman min sa som så:
Que sera sera
Vi håller på AIK
Vi går den väg vi vill gå
Que sera sera
Vi är AIK
Nu har jag mig en liten grabb
Han frågar farsan; hur ska det bli
Kommer jag bli snygg, smart och subtil
Jag svarar fördomsfri:
Que sera sera
Vi håller på AIK
Du går den väg du vill gå
Que sera sera
Vi är AIK
Alla som någon gång gett upp en vätternrunda eller ett vasalopp vet vad det innebär: Man får åka loserbuss.
Loserbussen plockar upp folk som av en eller annan anledning brutit ihop längs vägen. Loserbussen utgör därmed både samlingsplats och hjälpinsats för losers av alla de slag. Den vältränade atleten som stött på oväntat hinder får finna sig i att dela säte med den glada amatören som tagit en rövare och hoppats på flyt. I den fruktade loserbussen sitter förlorarna med cykelhjälmar och skidmössor på. Klappret som uppstår när svettiga cykelskor och skidpjäxor möter bussens hårda golv är omisskännligt. Har man en gång åkt loserbuss vill man aldrig göra det igen. Har man aldrig åkt loserbuss vet man inte vad man haft lyckan att klara sig undan.
I lördags kväll klev jag ombord på mitt livs värsta loserbuss. Slagen och sänkt, besegrad och besviken.
~ ~ ~
AIK kom till Skellefteå med förhoppningar om final. Vi som tog bussen upp från Stockholm likaså. Men Gnaget kom egentligen aldrig riktigt nära. AIK räckte inte till den här gången. Skellefteå vann tämligen klart och jag tycker att de gjorde det fullkomligt rättvist. Sett till hela matchserien så var det ett lag som stod ut och det var tyvärr inte AIK. All respekt och hatten av till Skellefteå. Men också - och framförallt - all respekt och största tack till AIK.
Mitt älskade AIK. Vårt älskade AIK. Spelare, ledare och supportrar tackade varandra efter förlusten och det kändes värdigt och fint att vara på plats. Stort på alla sätt. Roger Melin med flera lämnar nu klubben och går vidare med sina liv och karriärer. Jag önskar dem alla lycka till. Vi som stod vid sidan om, vi som står vid sidan om, som stöttar och sjunger och som lämnade Skellefteå med tomma blickar men stolta hjärtan, vi blir kvar. Det är vi som har varit, som är och förblir Allmänna Idrottsklubben.
En dag som denna tänker jag särskilt på Eddie the Kolsäck, min vän och kumpan sedan försäsongen 2010. Jag tänker på den där Mary, som fick mig att planera om påsken och byta baconbryneri i Blåsut mot bussbryderi i Byske. Jag tänker på Prozac, som precis som en annan är alldeles för rutinerad och raffinerad för att inte komma ihåg att ta med sig både tandborste och tandkräm från bussen till arenan. Och jag tänker förstås på Greken. The one and only. Bussen till Byske var packad och klar och Greken var som bussen.
Naturligtvis tänker jag också på farsan Baloo och min lille grabb. Säsongen är över men snart kommer det en ny. Tre generationer hockeygnagare ser fram emot nya matcher, mazariner och mål.
Jag vill även skicka en hälsning ca 80 mil norrut. I Skellefteå mötte jag Plissken. Till dig gick mina tankar när jag tidigt igår morse tog vägen hem från tunnelbanan förbi Hovet. Jag tror att jag förlorade en finalbiljett men vann en vän. Que sera sera...
När jag var blott en liten grabb
fråga jag farsan; vad ska jag bli
Kommer jag bli snygg, smart och subtil
Farsan sa fördomsfri:
Que sera sera
Vi håller på AIK
Du går den väg du vill gå
Que sera sera
Vi är AIK
När jag var ung så blev jag kär
Jag fråga gumman; hur ska det gå
Finns det regnbågar, dag efter dag
Gumman min sa som så:
Que sera sera
Vi håller på AIK
Vi går den väg vi vill gå
Que sera sera
Vi är AIK
Nu har jag mig en liten grabb
Han frågar farsan; hur ska det bli
Kommer jag bli snygg, smart och subtil
Jag svarar fördomsfri:
Que sera sera
Vi håller på AIK
Du går den väg du vill gå
Que sera sera
Vi är AIK
fredag 6 april 2012
(What's The Story) Morning Glory?
Det är morgonen efter kvällen som blev bättre än jag innerst inne hade vågat tro.
Ärligt talat hade jag inga större förhoppningar inför match sex. Det är bara en siffra, tänkte jag på vägen upp mot Hovet. Min vän Greken däremot trodde som alltid på både ribba, scora och en nätt liten vinst. Bra ödds, sa han och visade upp en rosa lapp med nåt slags handikapp på. Han hade redan halva inne. Enligt Greken skulle Gnaget vinna med minst två mål. Jag sa: Vi får hoppas på Dicken och Bång och att Rosén kliver fram som den matchvinnare han är.
Det blev så klart ett magiskt tyck på Hovet. Som alltid när AIK spelar slutspel. Gårdagskvällen slog nåt slags rekord tror jag. Folk stod tidigt upp och sjöng, överallt, gammal som ung, klackfolk som sittplatsfetton. Det låg en desperation i luften och den spred sig som en löpeld. Själv gjorde jag mitt bästa för att bidra till den underbara stämningen. Redan en bit in i andra perioden hade jag tappat rösten. Men den kom tillbaka. Precis som AIK efter 2-8 i Skellefteå. Precis som Viktor Fasth och Robert Rosén.
AIK behövde lite tid på sig för att vakna, vakna. AIK behövde lite tid på sig att uppbåda kraft och mod. När laget väl samlat sig och när vi på läktaren gjort allt för att ingjuta tro, hopp och kärlek i våra svartgula iskrigare, så fanns det ingen annan väg för spelarna att vandra än den som leder till seger och sjunde avgörande semifinal. Vårt stolta AIK gick framåt, framåt, till ljudet av sina favoritramsor och sånger. Och Viktor Fasth var Viktor Fasth igen och Robert Rosén visade sällsam kyla och klass. Det var mål som förtjänade sina vrål.
Tomorrow never knows what it doesn't know too soon, sjunger Liam Gallagher och precis så är det. Vad morgondagen har i sitt sköte vete fan men det är AIK som har ödet i sina händer. Det är AIK som bestämmer hur det ska gå. Fram till i morgon klockan 15.00 räknar jag timmar och minuter. Jag tror att vi är några stycken som inte kommer att bli människor igen förrän den här matchserien är över och förbi. Sedan slutsignalen ljöd igår är vi gnagare på heltid.
Det blir en lång fredags färd mot lördag. En lång väntan som man nog gör bäst i att spendera i stillhet och frid. En gång i tiden var det kutym att klä sig i svart just den här dagen. Av sorg och sympati med frälsaren himself. För en sån som jag är det förenat med god gammal vana att klä sig i svart alla dagar i veckan. Av glädje och stolthet över världens bästa lag. Således sitter jag nu här vid min blogg; snygg, svart och subtil. Dock undviker jag dagen till ära alla måsten och besvär och ägnar mig istället fullt ut åt mina begär.
Kalla det gärna lidelse om ni vill. Själv kallar jag det the passion and the geist.
Ärligt talat hade jag inga större förhoppningar inför match sex. Det är bara en siffra, tänkte jag på vägen upp mot Hovet. Min vän Greken däremot trodde som alltid på både ribba, scora och en nätt liten vinst. Bra ödds, sa han och visade upp en rosa lapp med nåt slags handikapp på. Han hade redan halva inne. Enligt Greken skulle Gnaget vinna med minst två mål. Jag sa: Vi får hoppas på Dicken och Bång och att Rosén kliver fram som den matchvinnare han är.
Det blev så klart ett magiskt tyck på Hovet. Som alltid när AIK spelar slutspel. Gårdagskvällen slog nåt slags rekord tror jag. Folk stod tidigt upp och sjöng, överallt, gammal som ung, klackfolk som sittplatsfetton. Det låg en desperation i luften och den spred sig som en löpeld. Själv gjorde jag mitt bästa för att bidra till den underbara stämningen. Redan en bit in i andra perioden hade jag tappat rösten. Men den kom tillbaka. Precis som AIK efter 2-8 i Skellefteå. Precis som Viktor Fasth och Robert Rosén.
AIK behövde lite tid på sig för att vakna, vakna. AIK behövde lite tid på sig att uppbåda kraft och mod. När laget väl samlat sig och när vi på läktaren gjort allt för att ingjuta tro, hopp och kärlek i våra svartgula iskrigare, så fanns det ingen annan väg för spelarna att vandra än den som leder till seger och sjunde avgörande semifinal. Vårt stolta AIK gick framåt, framåt, till ljudet av sina favoritramsor och sånger. Och Viktor Fasth var Viktor Fasth igen och Robert Rosén visade sällsam kyla och klass. Det var mål som förtjänade sina vrål.
Tomorrow never knows what it doesn't know too soon, sjunger Liam Gallagher och precis så är det. Vad morgondagen har i sitt sköte vete fan men det är AIK som har ödet i sina händer. Det är AIK som bestämmer hur det ska gå. Fram till i morgon klockan 15.00 räknar jag timmar och minuter. Jag tror att vi är några stycken som inte kommer att bli människor igen förrän den här matchserien är över och förbi. Sedan slutsignalen ljöd igår är vi gnagare på heltid.
Det blir en lång fredags färd mot lördag. En lång väntan som man nog gör bäst i att spendera i stillhet och frid. En gång i tiden var det kutym att klä sig i svart just den här dagen. Av sorg och sympati med frälsaren himself. För en sån som jag är det förenat med god gammal vana att klä sig i svart alla dagar i veckan. Av glädje och stolthet över världens bästa lag. Således sitter jag nu här vid min blogg; snygg, svart och subtil. Dock undviker jag dagen till ära alla måsten och besvär och ägnar mig istället fullt ut åt mina begär.
Kalla det gärna lidelse om ni vill. Själv kallar jag det the passion and the geist.
söndag 1 april 2012
Framåt stolta AIK
De La Rose igår, Rosén idag. Vem gör min kväll i morgon, Tomas Ros?
Vi var sämre än Väsby i förrgår. Ikväll var vi bättre än Skellefteå. Det blev AIK mot Joacim Eriksson i tredje perioden och efter 15 minuter utan mål förstod jag varför SAIK-spelarna och deras fans tjattrat om Eriksson hela säsongen. De säger att han är minst lika bra som Viktor Fasth och visst är Pukkplokks-Jokke duktig. Precis som Fasth har han förmågan att spika igen när matcherna står och väger och är på väg att väga över till fördel för motståndarlaget. Precis som Fasth är han mänsklig. Inte ens en glimrande keeper kan hindra ett lokomotiv. Inte ens Fasth. Inte ens Eriksson.
Tuff, tuff, tuff lät det när tåget gick och när Gnaget spelade som på räls och såg laget köra över jaget.
Josh MacNevin har gett mig gråa hår under säsongen. I slutspelet har han gått från bänkad till bättre än de flesta. Jag tycker han var bäst av alla på isen ikväll. Han gör ett jättemisstag som bäddar förr Skellefteås kvitteringsmål. Där blir han övermodig och straffas med en klockren höfttackling. Direkt efteråt såg han knäckt ut i båset. Ett par minuter senare var han dock tillbaka i spel. Och som han var tillbaka! Josh visade vägen matchen igenom genom att våga, våga, våga och lita på sig själv och sin förmåga till 100 procent. Med mod och vilja, kunnande och hjärta klev han fram när det behövdes som allra mest. Jag blev imponerad av MacNevin ikväll. Det var länge sedan jag såg en enskild AIK-spelare ta så stort ansvar på isen. Josh om någon förtjänade den här segern.
Det är 2-2 i matcher i en semifinalserie som är omöjlig att tippa. Jag trodde att AIK skulle vara bra ikväll men att Skellefteå ändå skulle bli för svåra. Ibland finns det inget skönare än att konstatera hur lite man egentligen vet.
Vi var sämre än Väsby i förrgår. Ikväll var vi bättre än Skellefteå. Det blev AIK mot Joacim Eriksson i tredje perioden och efter 15 minuter utan mål förstod jag varför SAIK-spelarna och deras fans tjattrat om Eriksson hela säsongen. De säger att han är minst lika bra som Viktor Fasth och visst är Pukkplokks-Jokke duktig. Precis som Fasth har han förmågan att spika igen när matcherna står och väger och är på väg att väga över till fördel för motståndarlaget. Precis som Fasth är han mänsklig. Inte ens en glimrande keeper kan hindra ett lokomotiv. Inte ens Fasth. Inte ens Eriksson.
Tuff, tuff, tuff lät det när tåget gick och när Gnaget spelade som på räls och såg laget köra över jaget.
Josh MacNevin har gett mig gråa hår under säsongen. I slutspelet har han gått från bänkad till bättre än de flesta. Jag tycker han var bäst av alla på isen ikväll. Han gör ett jättemisstag som bäddar förr Skellefteås kvitteringsmål. Där blir han övermodig och straffas med en klockren höfttackling. Direkt efteråt såg han knäckt ut i båset. Ett par minuter senare var han dock tillbaka i spel. Och som han var tillbaka! Josh visade vägen matchen igenom genom att våga, våga, våga och lita på sig själv och sin förmåga till 100 procent. Med mod och vilja, kunnande och hjärta klev han fram när det behövdes som allra mest. Jag blev imponerad av MacNevin ikväll. Det var länge sedan jag såg en enskild AIK-spelare ta så stort ansvar på isen. Josh om någon förtjänade den här segern.
Det är 2-2 i matcher i en semifinalserie som är omöjlig att tippa. Jag trodde att AIK skulle vara bra ikväll men att Skellefteå ändå skulle bli för svåra. Ibland finns det inget skönare än att konstatera hur lite man egentligen vet.
måndag 26 mars 2012
Byske vs Bång
Jag laddade på sämsta tänkbara sätt inför semifinal 1, med magsjuka, rännskita och pizza á la Magnus Uggla. Hela helgen gick åt till att må illa och tycka synd om Boris.
Med en snygg övergång från sjuk i buk till kuk i bruk slog jag mig ner i soffan och odlade stake. Det är semifinal som gäller. Inga halvmesyrer, inget onödigt tjafs. Det är hårda bullar, Blomdahl och Bång. It's a man's game. Ett tag kände jag mig som en sansad version av Wikegård men det var innan han jämförde Byskes tama hemmapublik med en snuttetumme. Då blev det för mycket för mig i soffan. Jag fick lov att SMS:a Greken och be han dra en extratralla i andra pausen. En för mig också kompis, skrev jag och fick ett frågetecken till svar. Men vid det laget hade zebran inte hittat en enda AIK-utvisning så jag visste var jag hade honom, min vän. På dass med stil och klass.
Det är något med Byske som är svårt att förstå. De tycks kunna höja tempot lite när de vill men de gör det bara när de verkligen måste. Ikväll gjorde de det efter tredje periodens power break. Men AIK svarade upp. Inte bara med en gång utan med en Bång. Därefter klev Salmonsson och McDonell fram, igen. Vad har hänt med de två egentligen? Är de dopade? Är de slutspelstaggade? Så bra som Salle och McDonell spelar nu har de inte gjort på hela säsongen. Inte i närheten. Och det är de inte ensamma om. Josh var jättebra ikväll. Stefan Johansson är bättre än någonsin. Och Fish! Fredrik Carlsson visade VM-klass i tre perioder. Han har förvisso varit lika bra hela säsongen men ändå. Fantastisk!
Som supporter kan man ta sig friheten att sväva iväg en kväll som denna. Lite hybris har aldrig skadat en gnagare.
Men det är skönt att se AIK-spelarnas lugna firande. Det känns tryggt att se och höra McDonell intervjuas efter matchen. Han säger förstås alla de rätta grejerna. Spelarnas agerande efter slutsignalen visar emellertid att det är mer än bara snack. Det här laget är inte nöjt förrän det vunnit guld. Allt annat vore en besvikelse. Det är helt klart ett annat AIK som spelar om final i år än det AIK som åkte ut i fyra raka i fjol. Det är ett mer erfaret, mer spetsat och kanske framförallt mer hungrigt AIK. Det är ett AIK som på onsdag kommer att göra allt för att skicka hem Byske till Byske med 0-2 i matcher och svansen mellan benen. Välkomna till Hovet. Welcome to Hell!
Skön bildtext HÄR by the way. Tack för tipset Mary!
Med en snygg övergång från sjuk i buk till kuk i bruk slog jag mig ner i soffan och odlade stake. Det är semifinal som gäller. Inga halvmesyrer, inget onödigt tjafs. Det är hårda bullar, Blomdahl och Bång. It's a man's game. Ett tag kände jag mig som en sansad version av Wikegård men det var innan han jämförde Byskes tama hemmapublik med en snuttetumme. Då blev det för mycket för mig i soffan. Jag fick lov att SMS:a Greken och be han dra en extratralla i andra pausen. En för mig också kompis, skrev jag och fick ett frågetecken till svar. Men vid det laget hade zebran inte hittat en enda AIK-utvisning så jag visste var jag hade honom, min vän. På dass med stil och klass.
Det är något med Byske som är svårt att förstå. De tycks kunna höja tempot lite när de vill men de gör det bara när de verkligen måste. Ikväll gjorde de det efter tredje periodens power break. Men AIK svarade upp. Inte bara med en gång utan med en Bång. Därefter klev Salmonsson och McDonell fram, igen. Vad har hänt med de två egentligen? Är de dopade? Är de slutspelstaggade? Så bra som Salle och McDonell spelar nu har de inte gjort på hela säsongen. Inte i närheten. Och det är de inte ensamma om. Josh var jättebra ikväll. Stefan Johansson är bättre än någonsin. Och Fish! Fredrik Carlsson visade VM-klass i tre perioder. Han har förvisso varit lika bra hela säsongen men ändå. Fantastisk!
Som supporter kan man ta sig friheten att sväva iväg en kväll som denna. Lite hybris har aldrig skadat en gnagare.
Men det är skönt att se AIK-spelarnas lugna firande. Det känns tryggt att se och höra McDonell intervjuas efter matchen. Han säger förstås alla de rätta grejerna. Spelarnas agerande efter slutsignalen visar emellertid att det är mer än bara snack. Det här laget är inte nöjt förrän det vunnit guld. Allt annat vore en besvikelse. Det är helt klart ett annat AIK som spelar om final i år än det AIK som åkte ut i fyra raka i fjol. Det är ett mer erfaret, mer spetsat och kanske framförallt mer hungrigt AIK. Det är ett AIK som på onsdag kommer att göra allt för att skicka hem Byske till Byske med 0-2 i matcher och svansen mellan benen. Välkomna till Hovet. Welcome to Hell!
Skön bildtext HÄR by the way. Tack för tipset Mary!
fredag 23 mars 2012
Alla vi som gett vår själ till AIK
Luleå har en maskot som heter Isidor. Närmare än så kom de inte AIK i årets slutspel.
Elitseriens bästa lag, som inför kvartsfinalserien hade nollat oss fyra gånger på fem försök, blev överkörda fyra gånger på sju dagar. Det var dumt att välja Gnaget, sjöng vi som var på Hovet. Det var inte så dumt sjunget, tycker jag. Vi gjorde det i fjol och vi gjorde det igen, mosade en seriesegrare utan pardon. En festlig banderoll fick sammanfatta succén: "Slutspelet: Lite som schack. Ni är bönder - vi är kungar!"
Vad Sollefteås maskot heter vete fan. Antagligen har den fått ett namn som rimmar illa på Gnagis. Svag(is) kanske?
Elitseriens näst bästa lag, som inför semifinalserien har slagit oss fyra gånger på fem försök, blir en minst lika tuff utmaning som Luleå. Därmed räknar jag med minst fem matcher i serien. "Äckliga kopior" lär det skanderas på Hovet. Jag kommer förstås inte kunna hålla mig från att skråla med. Men eftersom jag är både fyndig och myndig så kommer jag istället för att sjunga äckliga kopior sjunga spräckliga kopior. Sollefteå Hockeys språkdräkt är liksom klubbens historieskrivning fräckt inkorrekt, fläckad och suspekt.
Det är minst sagt lite dagisnivå över hela den här namndebatten. Kanske är det just därför som jag roas en smula av den.
Stingheads är ju egentligen ett härligt gäng. De har snygga färger, läckert efternamn och ett ganska så stilrent märke. När de vann sitt hittills enda SM-guld 1978 så firade spelarna varken i guldhjälmar eller höga hattar. Anförda av Hardy Nilsson åkte de istället ärevarv efter ärevarv iklädda samekepsar! Jo, det är faktiskt sant. Se här bara! Huruvida några samer kände sig djupt kränkta över detta tilltag förtäljer inte historien. Men att det var lapp på luckan i Scandinavium tar jag för givet.
Same shit, different name brukar man säga om saker som är sådär. Sollefteå, Skellefteå, Stingheads - you name it!
Tacka vet jag AIK. Tacka vet jag Gnaget. Min klubb, mitt lag, mitt hjärtas slag. Det finns avgifter och så finns det avgiften. Liksom det finns allmänna idrottsklubbar och Allmänna Idrottsklubben. Igår förnyade jag mitt medlemskap i Sveriges största, bästa och enda AIK. På onsdag kväll bär jag återigen fram mitt dyrkade hockeylag. På ett fullsatt, elektriskt, kokande Hovet, tillsammans med mina svartgula bröder och systrar, kända, okända, ökända. Alla vi som gett vår själ till AIK.
Elitseriens bästa lag, som inför kvartsfinalserien hade nollat oss fyra gånger på fem försök, blev överkörda fyra gånger på sju dagar. Det var dumt att välja Gnaget, sjöng vi som var på Hovet. Det var inte så dumt sjunget, tycker jag. Vi gjorde det i fjol och vi gjorde det igen, mosade en seriesegrare utan pardon. En festlig banderoll fick sammanfatta succén: "Slutspelet: Lite som schack. Ni är bönder - vi är kungar!"
Vad Sollefteås maskot heter vete fan. Antagligen har den fått ett namn som rimmar illa på Gnagis. Svag(is) kanske?
Elitseriens näst bästa lag, som inför semifinalserien har slagit oss fyra gånger på fem försök, blir en minst lika tuff utmaning som Luleå. Därmed räknar jag med minst fem matcher i serien. "Äckliga kopior" lär det skanderas på Hovet. Jag kommer förstås inte kunna hålla mig från att skråla med. Men eftersom jag är både fyndig och myndig så kommer jag istället för att sjunga äckliga kopior sjunga spräckliga kopior. Sollefteå Hockeys språkdräkt är liksom klubbens historieskrivning fräckt inkorrekt, fläckad och suspekt.
Det är minst sagt lite dagisnivå över hela den här namndebatten. Kanske är det just därför som jag roas en smula av den.
Stingheads är ju egentligen ett härligt gäng. De har snygga färger, läckert efternamn och ett ganska så stilrent märke. När de vann sitt hittills enda SM-guld 1978 så firade spelarna varken i guldhjälmar eller höga hattar. Anförda av Hardy Nilsson åkte de istället ärevarv efter ärevarv iklädda samekepsar! Jo, det är faktiskt sant. Se här bara! Huruvida några samer kände sig djupt kränkta över detta tilltag förtäljer inte historien. Men att det var lapp på luckan i Scandinavium tar jag för givet.
Same shit, different name brukar man säga om saker som är sådär. Sollefteå, Skellefteå, Stingheads - you name it!
Tacka vet jag AIK. Tacka vet jag Gnaget. Min klubb, mitt lag, mitt hjärtas slag. Det finns avgifter och så finns det avgiften. Liksom det finns allmänna idrottsklubbar och Allmänna Idrottsklubben. Igår förnyade jag mitt medlemskap i Sveriges största, bästa och enda AIK. På onsdag kväll bär jag återigen fram mitt dyrkade hockeylag. På ett fullsatt, elektriskt, kokande Hovet, tillsammans med mina svartgula bröder och systrar, kända, okända, ökända. Alla vi som gett vår själ till AIK.
fredag 16 mars 2012
Hovets kungar
Asfaltsbarn mot skoterungar
Gnaget leker, Hovet gungar
~
Liten klick mot jätteklack
Bulan spelar luffarschack
~
Ni har storskog, vi har dungar
Ni är bönder, vi är kungar!
Ni har storskog, vi har dungar
Ni är bönder, vi är kungar!
tisdag 13 mars 2012
Fyra nyanser av strunt
En vinnarskalles tankar efter kvartsfinal 2 mellan AIK och Luleå, nej Kuleå, äsch Fuleå, Bu-Buleå.
Det är kvitterat i kvarten, sa den gamle svarten. Varken mer eller mindre. Det är kvitterat i kvarten.
Ja visst är det kvitterat. Det är andraperioderna som blir nyckeln i den här matchserien. Tror jag tra la la. Luleå är sårbara när de får långt till båset. Det är min simpla men ack så genomtänkta och beprövade amatörteori. Om AIK kan fortsätta med att, under kontrollerade former, ta sig ur försvarszon, spela brett och stort i mittzon samt tajma rätt och kötta på i anfallszon, då vinner AIK den här serien. Men om Luleå lyckas skölja över oss i anfall efter anfall, byte efter byte, ja då vinner Luleå. Svårare än så är det antagligen men man är ju ingen expert.
Chris Abbotts storstilade insats orkar jag inte kommentera mera. Jag har sagt mitt på twitter, det får räcka.
Fast förresten: Abbotts korkade och respektlösa uttalande efter matchen minskar knappast hans risk för avstängning.
Jag trodde och hoppades på Bröderna, Blomdahl och Bång inför matchen. De införlivade alla mina förväntningar. Men det var ju inte bara B:n på Hovets scen. När en sån som Salmonsson kör järnet, tacklar och står i och spelar slutspelshockey som aldrig förr så blir man glad. När McDonell ser rappare ut än på hela säsongen och när Rudslätt är hur bra som helst över hela banan, då inser man att årets upplaga av AIK verkligen kan gå långt. Och när Viktor Fasth är Viktor Fasth... Ja ni fattar. Till och med Berit höll slutspelsklass igår. Och nationalsången (till skillnad från i Luleå i lördags då den skändades å det grövsta).
Ja, det är skönt med slutspel. Det är härligt med känslor. När en lady i övre medelåldern, som tidigare aldrig skådats i närheten av bästa plats, vänder sig om och ger en arga ögat för att man sagt (och kanske råkat skrika) några sanningens ord om zebran, då vet man att det är slutspel. Baloo tyckte jag var Greken igår men det kan jag inte hålla med om. Jag sa till gubben: Det är ju bara ett spel, det vet du väl? Vi är på hemmaplan nu. Det gäller att få zebran ur balans. Lite mer än ett spel är det nog, sa Baloo.
Och visst är det mer än ett spel. Det är hockey, det är Gnaget. Det är kvartsfinal. Vår bästa tid är nu!
En gång trodde jag nästan själv på det där snacket om att allt som börjar på BB är lika med bäst. Det var före Bulan Berglund. Buleå-Bulan ägnade alltså en hel presskonferens igår kväll åt att förklara att Abbotts utvisning var felaktig. Bara för att avsluta med att säga att domarkritik ska man inte ta via media, utan internt. Ett unikum i branschen.
Kvartsfinal 3 redan i morgon. Tiden går fort när man har Kuleå.
Är du laddad? Jag är laddad!
söndag 11 mars 2012
Jag reser mig igen
Har man inte domarna med sig så får man förlita sig på artisterna. Det är trots allt de sistnämnda som ska göra det.
Att Björn Ranelid är på vår sida har bloggkollega Prozac redan visat med ackuratess. Idag är det min tur att briljera. Alla som kan sin Lundell vet vad Sömnen vill säga om nötter och nödrim. Alla som kan sitt AIK Hockey vet vad det innebär att pendla mellan hopp och förtvivlan, ängslan och hybris. När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager, brukar jag säga men kanske inte alltid göra.
Men igår kväll var det just vad jag gjorde. Jag tog min tillflykt till Globen - via teven, soffan och chipsskålen. Jag dubbeldippade och viftade med en svart och gul ballong. Jag korkade upp en flaska rött och kände mig en smula revolutionär. Och jag konstaterade att ingen annan svensk artist, någonsin i schlagersammanhang, har formulerat berättelsen om AIK Hockey bättre än herr Flinck.
Jag reser mig igen är inte bara berättelsen om AIK:s då. Det är även berättelsen om AIK:s nu. Det är berättelsen om Dicken och Bång, sammanfattad i en sång. En berättelse som alla vi hockeygnagare som ser fram emot måndagens resning torde och borde kunna känna igen oss i. Vi som lyser upp all svärta med vårt ljus och som suktar efter revansch och efter att få sjunga ut både Luleå och Club Zebra.
Thorsten, mera borsten!
Att Björn Ranelid är på vår sida har bloggkollega Prozac redan visat med ackuratess. Idag är det min tur att briljera. Alla som kan sin Lundell vet vad Sömnen vill säga om nötter och nödrim. Alla som kan sitt AIK Hockey vet vad det innebär att pendla mellan hopp och förtvivlan, ängslan och hybris. När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager, brukar jag säga men kanske inte alltid göra.
Men igår kväll var det just vad jag gjorde. Jag tog min tillflykt till Globen - via teven, soffan och chipsskålen. Jag dubbeldippade och viftade med en svart och gul ballong. Jag korkade upp en flaska rött och kände mig en smula revolutionär. Och jag konstaterade att ingen annan svensk artist, någonsin i schlagersammanhang, har formulerat berättelsen om AIK Hockey bättre än herr Flinck.
Jag reser mig igen är inte bara berättelsen om AIK:s då. Det är även berättelsen om AIK:s nu. Det är berättelsen om Dicken och Bång, sammanfattad i en sång. En berättelse som alla vi hockeygnagare som ser fram emot måndagens resning torde och borde kunna känna igen oss i. Vi som lyser upp all svärta med vårt ljus och som suktar efter revansch och efter att få sjunga ut både Luleå och Club Zebra.
Thorsten, mera borsten!
söndag 4 mars 2012
När mörkrets sista trummor dånar ut
Jag blundar i en frusen tyst minut och frammanar ett minne ur mitt inres svartaste hockeymörker.
I en inte alltför avlägsen dåtid satt jag på ett ödsligt Hovet och såg mitt AIK ta sig an alla möjliga och omöjliga allsvenska gäng. Jag minns att det ibland var svårt att koncentrera sig på spelet på isen. Istället satt jag matcherna igenom och tänkte på spelet vid sidan av. Ekonomin var körd i bottten, konkurshotet låg som en äcklig dimma över allt jag såg och de sportsliga intrycken grumlades av oro och irritation. Som inbiten och hjärtsliten AIK:are såg jag i slutet av december 2009 sällan längre än till midnatt. Skulle AIK Hockey finnas kvar nästa morgon? Skulle alla vi hockeyälskande gnagare hastigt och olustigt förvandlas till ett laglöst fanskap till sällskap?
När AIK tog sig till slutspel för ett år sedan, genom 3-2 hemma mot Modo i grundseriens sista omgång, kändes det omtumlande och på gränsen till overkligt. När AIK sedan mosade HV71 i kvarten var vi nog många som inte visste var vi skulle ta vägen. Förlusten i semin mot Färjestad blev lättsmält. Jag behövde ett break. AIK behövde ett break. Succén var trots torsken fullbordad och det fanns liksom ingenting att vara missnöjd med. Ingen AIK:are med hästarna i stallet hade väl på allvar räknat med final och spel om SM-guldet. Det hade varit att gapa efter lite för mycket, till och med för den per slentrian och dålig vana mest hybrisdrabbade gnagare.
I år är läget annorlunda. AIK går visserligen inte in i slutspelet som favoriter nu heller, långt därifrån. Men det finns anledning till tro och hopp. AIK är inte bara ett av Sveriges målgladaste lag. Vi har desutom Elitseriens både poängkung och skytteligavinnare i laget. Om Viktor Fasth blir frisk i magen har vi dessutom Sveriges bästa målvakt. AIK ligger högt upp i både PP- och BP-statistiken. I Dicken har vi en av seriens poängstarkaste backar. I Fish och Nemeth har vi två av sereins starkaste defensiva pjäser. Och så vidare. Icke att förglömma Daniel Bång, som ju som alla med lite koll vet är störst, bäst och vackrast i fetaste allmänhet.
Men åter till fjolåret och tillbaka igen. Jag är mindre stolt nu, mer förlägen.
AIK lär med största sannolikhet väljas av Luleå. Kanske, kanske blir det Skellefteå. Oavsett vilket lag som får äran att möta Gnaget så kommer det få slita gris för att rå på oss. Det är jag nästan säker på. AIK går i vilket fall in som underdog. Det kommer att vara ett AIK med betydligt högre mål än i fjol. Kvartsfinalen är mer än bara bonus den här gången. Liksom den eventuella semifinalen är kvarten bara ett steg på vägen. AIK kommer så klart att ta en match i taget men AIK kommer också att gå för guld i år. Jag säger inte att vi vinner men jag tror att det finns en chans att vi gör det. Det trodde jag innerst inne aldrig för ett år sedan.
När mörkrets sista trummor dånar ut. När tunneln tar slut och allt det här som kallas Elitserien och slutspel och drömmar av guld blir verklighet och sanning. När natten är här ska jag lämna allt tillbaks.
Jag tänker ofta på det förflutna, och jag tänker att det är i det som en gång var som man måste gräva om man vill förstå det som numera är. Lika ofta som jag tänker på det förflutna tänker jag på det framtida. Jag tänker att om allt bara går som jag vill så har vi snart en elitserie, fortfarande bestående av 12 lag, men med minst ett nygammalt inslag. Det här är visserligen en blogg om AIK. Inte desto mindre vet jag att den med jämna mellanrum lockar fint folk och främlingar i form av t.ex. leksingar och lakejer. Jag tror att just nämnda kateogorier hockeypuckon har på känn att det här inlägget i viss mån inte bara handlar om mitt lag, utan även om deras.
Men medan leksingar drömmer om ljuset i tunneln och medan lakejer drömmer om en fet bonus i form av slutspel, så går jag omkring i min egen lilla borisbubbla. Jag sätter all min tilltro till en dröm, till sångerna som tar ens liv till slut. För jag tror som min Lundell, att innerst inne är vi alla romantiker. Och vi menar, kan en människa vara någonting annat om hon vill leva det här livet rätt och riktigt? Sanningen är subjektiv men ljuset är min vän. Som solen ska jag stråla och som Greken ska jag skråla. Gnaget är i Elitserien för att stanna. I ljuset, bruset och håkanhuset. Inte ens en soltorkad morot som Björn Ranelid skulle ha kunnat skriva det bättre.
Det jag just sagt har bara sagts en gång, men likt fågelns kvitter kommer mina ord att spridas via både facebook och twitter.
I en inte alltför avlägsen dåtid satt jag på ett ödsligt Hovet och såg mitt AIK ta sig an alla möjliga och omöjliga allsvenska gäng. Jag minns att det ibland var svårt att koncentrera sig på spelet på isen. Istället satt jag matcherna igenom och tänkte på spelet vid sidan av. Ekonomin var körd i bottten, konkurshotet låg som en äcklig dimma över allt jag såg och de sportsliga intrycken grumlades av oro och irritation. Som inbiten och hjärtsliten AIK:are såg jag i slutet av december 2009 sällan längre än till midnatt. Skulle AIK Hockey finnas kvar nästa morgon? Skulle alla vi hockeyälskande gnagare hastigt och olustigt förvandlas till ett laglöst fanskap till sällskap?
När AIK tog sig till slutspel för ett år sedan, genom 3-2 hemma mot Modo i grundseriens sista omgång, kändes det omtumlande och på gränsen till overkligt. När AIK sedan mosade HV71 i kvarten var vi nog många som inte visste var vi skulle ta vägen. Förlusten i semin mot Färjestad blev lättsmält. Jag behövde ett break. AIK behövde ett break. Succén var trots torsken fullbordad och det fanns liksom ingenting att vara missnöjd med. Ingen AIK:are med hästarna i stallet hade väl på allvar räknat med final och spel om SM-guldet. Det hade varit att gapa efter lite för mycket, till och med för den per slentrian och dålig vana mest hybrisdrabbade gnagare.
I år är läget annorlunda. AIK går visserligen inte in i slutspelet som favoriter nu heller, långt därifrån. Men det finns anledning till tro och hopp. AIK är inte bara ett av Sveriges målgladaste lag. Vi har desutom Elitseriens både poängkung och skytteligavinnare i laget. Om Viktor Fasth blir frisk i magen har vi dessutom Sveriges bästa målvakt. AIK ligger högt upp i både PP- och BP-statistiken. I Dicken har vi en av seriens poängstarkaste backar. I Fish och Nemeth har vi två av sereins starkaste defensiva pjäser. Och så vidare. Icke att förglömma Daniel Bång, som ju som alla med lite koll vet är störst, bäst och vackrast i fetaste allmänhet.
Men åter till fjolåret och tillbaka igen. Jag är mindre stolt nu, mer förlägen.
AIK lär med största sannolikhet väljas av Luleå. Kanske, kanske blir det Skellefteå. Oavsett vilket lag som får äran att möta Gnaget så kommer det få slita gris för att rå på oss. Det är jag nästan säker på. AIK går i vilket fall in som underdog. Det kommer att vara ett AIK med betydligt högre mål än i fjol. Kvartsfinalen är mer än bara bonus den här gången. Liksom den eventuella semifinalen är kvarten bara ett steg på vägen. AIK kommer så klart att ta en match i taget men AIK kommer också att gå för guld i år. Jag säger inte att vi vinner men jag tror att det finns en chans att vi gör det. Det trodde jag innerst inne aldrig för ett år sedan.
När mörkrets sista trummor dånar ut. När tunneln tar slut och allt det här som kallas Elitserien och slutspel och drömmar av guld blir verklighet och sanning. När natten är här ska jag lämna allt tillbaks.
Jag tänker ofta på det förflutna, och jag tänker att det är i det som en gång var som man måste gräva om man vill förstå det som numera är. Lika ofta som jag tänker på det förflutna tänker jag på det framtida. Jag tänker att om allt bara går som jag vill så har vi snart en elitserie, fortfarande bestående av 12 lag, men med minst ett nygammalt inslag. Det här är visserligen en blogg om AIK. Inte desto mindre vet jag att den med jämna mellanrum lockar fint folk och främlingar i form av t.ex. leksingar och lakejer. Jag tror att just nämnda kateogorier hockeypuckon har på känn att det här inlägget i viss mån inte bara handlar om mitt lag, utan även om deras.
Men medan leksingar drömmer om ljuset i tunneln och medan lakejer drömmer om en fet bonus i form av slutspel, så går jag omkring i min egen lilla borisbubbla. Jag sätter all min tilltro till en dröm, till sångerna som tar ens liv till slut. För jag tror som min Lundell, att innerst inne är vi alla romantiker. Och vi menar, kan en människa vara någonting annat om hon vill leva det här livet rätt och riktigt? Sanningen är subjektiv men ljuset är min vän. Som solen ska jag stråla och som Greken ska jag skråla. Gnaget är i Elitserien för att stanna. I ljuset, bruset och håkanhuset. Inte ens en soltorkad morot som Björn Ranelid skulle ha kunnat skriva det bättre.
Det jag just sagt har bara sagts en gång, men likt fågelns kvitter kommer mina ord att spridas via både facebook och twitter.
 |
Jag skänker dig den sista lögn jag har Jag offrar och betalar vad som krävs |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)