Det är över nu. Slut. Finito. Cyndee Peters sjöng nästan lika vackert som i fjol. Då grät jag mig en flod av glädje, igår klämde jag fram en tår av stolthet. Säsongen blev bättre än jag ens vågat drömma om.
Sista tio minuterna blev den här semifinalseriens bästa och mest minnesvärda. Inte ens Globen lyckades förstöra stämningen. 13800 pers stod upp under slutminuterna, vi applåderade och sjöng och hyllade världens bästa Gnaget. Ett hundratal värmlänningar gjorde väl sitt för att bidra till stämningen men det brukar sällan få positiv effekt att kasta tuggummin och spotta snus. Håhåjaja. Min vän Eddie, som råkade sitta på sektionen under bortaklicken, var inte riktigt lika nöjd som jag efter matchen. Om man säger så. Men han fick i alla fall ingen flaggpinne i plast kastad på sig. Lagom till hösten planeras en hämndaktion. Vi ska dra till Karlstad och pissa på dem, bokstavligt talat (tror jag). Jag har visserligen inte diskuterat saken med Eddie ännu men jag är nästan säker på att han är på.
Säsongen är däremot tvivelsutan både av och slut. Åtminstone för oss AIK:are. Kvalserien går förstås vidare och slutspelet likaså och visst engagerar jag mig en smula men mycket mer än så är det inte. Jag har bränt mitt krut, känner mig som den gnagare jag är. Det är över nu. För den här gången och för den här makalösa säsongen. Black Boris går till vila. Jag har en tämligen späckad vår framför mig och det är inte bara Allsvenskan i fotboll som kräver min tid och energi. Innan jag loggar ut för sista gången på ett tag vill jag dock passa på och framföra ett stort tack. Tack AIK Ishockey, spelare, tränare, ledare, materialare, kanslipersonal och alla andra med för att ni gjort den här säsongen till en sprakande fest för mig och alla hockeygnagare. Det är med stor tillförsikt som jag redan nu ser fram emot sensommaren och försäsongen.
So long, farewell, auf Wiedersehen, adieu...
Au Revoir!
/BB
måndag 28 mars 2011
lördag 26 mars 2011
Det är pinsamt...
- att höra Petter Rönnqvist m.fl. såga AIK i andra pausen,
- att ta del av rubrikerna i kvällspressen,
- att läsa vissa inlägg på folkets forum.
Samma personer som inför säsongen var övertygade om att AIK skulle bli toksist i serien, som inför kvartsfinalserien var minst lika övertygade om att AIK skulle ryka ur slutspelet med en fjärt och som inför semin mot Färjestad såg AIK som chanslösa sitter nu och gnäller över att AIK är dåliga. Vilka fantastiska spån det finns.
AIK har ingenting att skämmas över. Visst gör laget en kass match i Karlstad, samtidigt förlorar man för åttonde gången i rad mot ett lag som alldeles uppenbart vet precis hur de ska spela för att besegra oss. Färjestad gör oss dåliga. Det hjälper inte att vi får första målet även i eftermiddag, de mal ner oss som bönor i en kaffekvarn.
Jag går till Globen i morgon för att heja fram ett lag som gjort mer än någon kunnat förvänta sig. Hur det än går och hur AIK än spelar i den fjärde semifinalen så förtjänar laget att hyllas.
Framåt stolta AIK!
- att ta del av rubrikerna i kvällspressen,
- att läsa vissa inlägg på folkets forum.
Samma personer som inför säsongen var övertygade om att AIK skulle bli toksist i serien, som inför kvartsfinalserien var minst lika övertygade om att AIK skulle ryka ur slutspelet med en fjärt och som inför semin mot Färjestad såg AIK som chanslösa sitter nu och gnäller över att AIK är dåliga. Vilka fantastiska spån det finns.
AIK har ingenting att skämmas över. Visst gör laget en kass match i Karlstad, samtidigt förlorar man för åttonde gången i rad mot ett lag som alldeles uppenbart vet precis hur de ska spela för att besegra oss. Färjestad gör oss dåliga. Det hjälper inte att vi får första målet även i eftermiddag, de mal ner oss som bönor i en kaffekvarn.
Jag går till Globen i morgon för att heja fram ett lag som gjort mer än någon kunnat förvänta sig. Hur det än går och hur AIK än spelar i den fjärde semifinalen så förtjänar laget att hyllas.
Framåt stolta AIK!
fredag 25 mars 2011
Inför semifinal 3: Torka kaffetåren!
Det är 0-2 i matcher, uppförsbacke. Och i morgon blir det kafferep med Karlstatösera igen.
Enligt gammal god sed så äter man inte mindre än sju sorters kakor vid ett kafferep. Det ska vi också göra i morgon, en sort för varje gång vi torskat mot Färjestad den här säsongen. Vi ska smaska bondkakor och finska pinnar och snittkakor och pepparkakor och hallongrottor och havrekakor och naturligtvis en helvetes massa drömmar. Därtill ska vi fullkomligt frossa i lilablaskigt kaffe. Ja, vi ska häva i oss kaffe så det står härliga till, faten ska sörplas rena. (Ju mer man sörplar desto bättre smakar det, det lärde jag mig redan som liten pöjk.) Den som inte sörplar är en mes. Den som inte väsnas och låter och bär sig åt har fått kaffedrickandet om bakfoten. Så ut med lillfingret, sila genom sockret och konversera, konversera. Trashtalka hela dagen lång. I morgon vänder det. Och till kvällen blir det dans.
Torka kaffetåren
torka lille vän
Torka kaffetåren
kämpa, kom igen
Torka kaffetåren
ha nånting på känn
Hör på kaffedåren
ger sig inte än
Läs även:
Te dans me karlstatösera och Sången från våningen ovanför
Enligt gammal god sed så äter man inte mindre än sju sorters kakor vid ett kafferep. Det ska vi också göra i morgon, en sort för varje gång vi torskat mot Färjestad den här säsongen. Vi ska smaska bondkakor och finska pinnar och snittkakor och pepparkakor och hallongrottor och havrekakor och naturligtvis en helvetes massa drömmar. Därtill ska vi fullkomligt frossa i lilablaskigt kaffe. Ja, vi ska häva i oss kaffe så det står härliga till, faten ska sörplas rena. (Ju mer man sörplar desto bättre smakar det, det lärde jag mig redan som liten pöjk.) Den som inte sörplar är en mes. Den som inte väsnas och låter och bär sig åt har fått kaffedrickandet om bakfoten. Så ut med lillfingret, sila genom sockret och konversera, konversera. Trashtalka hela dagen lång. I morgon vänder det. Och till kvällen blir det dans.
Torka kaffetåren
torka lille vän
Torka kaffetåren
kämpa, kom igen
Torka kaffetåren
ha nånting på känn
Hör på kaffedåren
ger sig inte än
Läs även:
Te dans me karlstatösera och Sången från våningen ovanför
torsdag 24 mars 2011
Kaffe och kaka
Traditionens makt är stor som ni vet och vardagskonservativ som en är känner jag mig härmed manad att slå näven i bordet. Nån jävla ordning ska det va!
I första periodpausen är det kaffe och kaka som gäller. Kaffet ska vara hett som fan och kakan ska vara mer än bara en kaka, närmare bestämt en mazarin. På Hovet har man nu gått ifrån denna ordning. Under säsongen har det minst sagt experimenterats med kaffe och kaka-konceptet. Först försvann mazarinen. I samma veva tillkom kladdkakan. På senare tid har emellertid varken mazarinerna eller kladdkakorna synts till (åtminstone inte i min lokala kiosk vid sektion A9). Numera får man istället kakor i paket, tvåpack. Vi snackar nymodigheter här, amerikanska kakor, som förvisso är svarta och ganska smaskiga, men ändå. Det här är faktiskt inte okej. Var är min mazarin liksom? Var ända in i glödheta är min mazarin?
Personalen i kiosken inser naturligtvis att denna nyordning är helt åt helvete, hur förklarar man annars att de mer eller mindre öser på en kakor när man beställer kaffe och kaka? Sedan mazarinerna försvann får man inte bara ett paket kakor till kaffet, man får två, ja, ibland till och med tre paket kakor om man vill. Tre paket kakor med två i varje. Det blir sex kakor sammanlagt. Hur tänker de egentligen? Hur är de funtade? Vad tror de om oss kaffe och kaka-konsumenter? Vi går inte på hockey för att bli feta. Vi går på hockey för att skrika oss hesa och för att vi älskar AIK. Och för att hålla liv i traditionen. Kaffe och mazarin ska det vara. No more Oreo i tvåpack. Tänk att det kan vara så svårt. Ska man behöva mejla ett klagomål för att få gehör?
Det är inte för inte som man ibland undrar vart vi är på väg. Snart går de väl tillbaka till att servera Löfbergs Lila också. Fy faan alltså!
I första periodpausen är det kaffe och kaka som gäller. Kaffet ska vara hett som fan och kakan ska vara mer än bara en kaka, närmare bestämt en mazarin. På Hovet har man nu gått ifrån denna ordning. Under säsongen har det minst sagt experimenterats med kaffe och kaka-konceptet. Först försvann mazarinen. I samma veva tillkom kladdkakan. På senare tid har emellertid varken mazarinerna eller kladdkakorna synts till (åtminstone inte i min lokala kiosk vid sektion A9). Numera får man istället kakor i paket, tvåpack. Vi snackar nymodigheter här, amerikanska kakor, som förvisso är svarta och ganska smaskiga, men ändå. Det här är faktiskt inte okej. Var är min mazarin liksom? Var ända in i glödheta är min mazarin?
Personalen i kiosken inser naturligtvis att denna nyordning är helt åt helvete, hur förklarar man annars att de mer eller mindre öser på en kakor när man beställer kaffe och kaka? Sedan mazarinerna försvann får man inte bara ett paket kakor till kaffet, man får två, ja, ibland till och med tre paket kakor om man vill. Tre paket kakor med två i varje. Det blir sex kakor sammanlagt. Hur tänker de egentligen? Hur är de funtade? Vad tror de om oss kaffe och kaka-konsumenter? Vi går inte på hockey för att bli feta. Vi går på hockey för att skrika oss hesa och för att vi älskar AIK. Och för att hålla liv i traditionen. Kaffe och mazarin ska det vara. No more Oreo i tvåpack. Tänk att det kan vara så svårt. Ska man behöva mejla ett klagomål för att få gehör?
Det är inte för inte som man ibland undrar vart vi är på väg. Snart går de väl tillbaka till att servera Löfbergs Lila också. Fy faan alltså!
onsdag 23 mars 2011
En annan sida av Black Boris
BB är och förblir en reklamfri blogg men med jämna mellanrum känner jag ett stort behov av att dela med mig av min goda smak. Dessutom kan jag tycka att ett simpelt blogginlägg liksom lyfter och får vingar när det ackompanjeras av sköna toner. Jag vet ju inte hur du som läser läser när du läser. Kanske struntar du blankt i att ens lyssna på musiken som då och då ligger uppe på bloggen. Du kanske tycker att den är överflödig. Eller så gör du som jag, dvs. diggar och dansar Bång-Bång-dansen... Nåja, du gör som du vill och jag gör som jag vill. Hursomhelst är det härligt att ha dig här.
Bloggen min har kanske inte den största publiken men jag misstänker att de flesta som besöker BB är stammisar. På sistone har ni blivit fler och fler som hälsar på. Det är naturligtvis stimulerande för en baconbloggare som Boris. Förr intalade jag mig att jag först och främst skrev för mig själv, nu inser jag att jag skriver både för mig själv och för dig som läser. Varje kommentar är ett kvitto på att inläggen berör. Varje återkommande besökare tyder på att BB har någonting att erbjuda i läsväg. Det gör mig glad att tänka på att det varje dag sitter för mig okända människor och bekantar sig med mig och mina tankar om AIK och hockey.
* * *
Just idag vill jag slå ett slag för Love Olzon. "Love who?", kanske du tänker. Jo serru, Love Olzon är en av mina favoritartister, en rätt så okänd svensk singer-songwriter som jag råkade på av en slump för mer än tio år sedan. 2001 släppte han albumet En annan sida av Love Olzon. Titeln är en snygg passning till gamle Zim och hans "Another side of Bob Dylan". I mina känsliga öron är Love Olzons platta ett litet mästerverk och den förtjänar verkligen en större publik.
Love Olzon är förresten ganska lik Viktor Fasth, kolla in musikvideon här nedan bara. Det är förstås en haltande koppling till Gnaget men den får duga. Kanske Love liksom Viktor är en late bloomer, en ratad talang som väntar på sitt stora genombrott. Ett stycke Dylan-fan med slutspelsmusche. Kopplingen haltar som sagt men den räcker för att väcka ett inlägg till liv; för att Love Olzon är så bra och för att subtiliteter ska det va!
Äntligen lite skön musik...
Bloggen min har kanske inte den största publiken men jag misstänker att de flesta som besöker BB är stammisar. På sistone har ni blivit fler och fler som hälsar på. Det är naturligtvis stimulerande för en baconbloggare som Boris. Förr intalade jag mig att jag först och främst skrev för mig själv, nu inser jag att jag skriver både för mig själv och för dig som läser. Varje kommentar är ett kvitto på att inläggen berör. Varje återkommande besökare tyder på att BB har någonting att erbjuda i läsväg. Det gör mig glad att tänka på att det varje dag sitter för mig okända människor och bekantar sig med mig och mina tankar om AIK och hockey.
* * *
Just idag vill jag slå ett slag för Love Olzon. "Love who?", kanske du tänker. Jo serru, Love Olzon är en av mina favoritartister, en rätt så okänd svensk singer-songwriter som jag råkade på av en slump för mer än tio år sedan. 2001 släppte han albumet En annan sida av Love Olzon. Titeln är en snygg passning till gamle Zim och hans "Another side of Bob Dylan". I mina känsliga öron är Love Olzons platta ett litet mästerverk och den förtjänar verkligen en större publik.
Love Olzon är förresten ganska lik Viktor Fasth, kolla in musikvideon här nedan bara. Det är förstås en haltande koppling till Gnaget men den får duga. Kanske Love liksom Viktor är en late bloomer, en ratad talang som väntar på sitt stora genombrott. Ett stycke Dylan-fan med slutspelsmusche. Kopplingen haltar som sagt men den räcker för att väcka ett inlägg till liv; för att Love Olzon är så bra och för att subtiliteter ska det va!
Äntligen lite skön musik...
tisdag 22 mars 2011
Tack för kaffet (igen)
Det vore fjantigt att deppa ihop över en uddamålstorsk i Karlstad. Trots att AIK gör en tämligen värdelös insats i 55 minuter så är det i slutändan mycket nära att matchen går till sudden. Det står 1-0 till Färjestad, varken mer eller mindre.
Tyvärr såg det spelmässigt ut ungefär som i de tidigare mötena den här säsongen. Mot Färjestad kommer Gnaget nästan ingenstans. Det ser mesigt och fegt ut, som om AIK-spelarna inte riktigt tror att de kan rå på Karlsatösera. Färjestad är ruggigt bra på att få matchen dit de vill, de äger mittzon och styr undan våra försök till anfall ungefär lika lätt som en van skärgårdsbo viftar undan småsura getingar i sommarsolen. Vi är för snälla, helt enkelt. För omständiga och tröga. Vi saknar den rätta knycken. För att Färjestad ska förvandlas till en stressad och tokrolig Farbror Melker krävs det mer än halvhjärtade försök till forechecking. In och härja för helvete! Full fart framåt från första nedsläpp! Inga bromsspår, som Wikegård brukar säga.
Men det finns tendenser, korta perioder i matchen, enstaka byten där man ser att AIK på allvar kan hota Färjestad. Det är när vi spelar som vi ska, när spelarna åker skridskor och verkligen ligger på i anfallszon, särskilt bakom förlängda mållinjen, i sarghörnen och strax innanför blå. Där är alla lag sårbara och där ska AIK sätta press så fort chanser ges. Men ikväll såg det alltså alldeles för försiktigt ut. Om den här semifinalserien ska bli rolig att följa så krävs det att AIK spelar betydligt bättre, men framförallt måste vi bli aggressivare, hungrigare och modigare. Det är alltid surt att förlora men det som jag tycker känns mest surt med kvällens förlust är att vi mer eller mindre ger bort matchen. Man ska naturligtvis ha respekt för La Familia men man kan inte glida omkring och vara rädd för den.
Det är inte stora stygga vargen vi möter, det är en kaffesörplande dansbandsfjant. Förvisso med det lila extra men ändå. Det är så vi måste lära oss att tänka om den hittills så svårslagna bollklubben.
* * *
Avslutningsvis, en nödrimmad dikt i två delar:
Gnagarna drömde
Det är inte stora stygga vargen vi möter, det är en kaffesörplande dansbandsfjant. Förvisso med det lila extra men ändå. Det är så vi måste lära oss att tänka om den hittills så svårslagna bollklubben.
* * *
Avslutningsvis, en nödrimmad dikt i två delar:
Gnagarna drömde
om mål via kök
Strök runt och glömde
bort vikten av bök
Prestberg sig gömde
bak Kåbergskans stök
Domarna dömde
när tösera dök
Läs även:
måndag 21 mars 2011
Om att växa i kostymen
Gårdagens öppna träning gav en rad fina besked. Utespelarna häcklade Fasth lite lagom varje gång denne släppte in ett mål. Bra där, håll honom taggad och tänd! Björn Bjurling däremot var alla snälla mot. Bjurling var så klart snäll tillbaka. Vid ett tillfälle släppte han en ispuck förbi sig som knappt hade styrfart. En liten bjudning skulle man kunna säga. Bjurling blev så klart besviken på sig själv men ingen retades och höll på. Efter en stunds kontemplation i målgården slog Bjurling ut med händerna, suckade, tog en slurk vatten och bet ihop. Det var ju faktiskt bara på träning.Richard Zednik körde på och såg slutspelssugen ut. Åtminstone på skägget. I övrigt såg jag inte mycket mer av honom än att han var på isen. Träningarnas underhållningsvärde skulle helt klart skjuta i höjden om spelarnas tröjor smyckades med nummer. Nåja, Zedniks vän och landsman, Pavlikovsky, fick i alla fall en puck på handen, eller om det var armen, varpå han grinade lite illa i ett par sekunder. Där och då stannade hela träningen upp. Samtliga spelare och ledare tycktes för en stund djupt oroade över Palikovskys hälsotillstånd. Jag och några till på läktaren drogs med i oron. Hur var det med honom? Hur illa tog den? Kunde han fortsätta? Ja, det kunde han!
Sandbergkedjan såg som vanligt het ut och Bång var som vanligt bäst på plan. Han brukar ju vara det. Och Blomdahl stannade kvar och tränade styrningar. Han träffade sällan mål men pucken flera gånger.
Själv såg jag träningen med ett vakande öga, det andra var fullt sysselsatt med att ha koll på lillgrabben. Men det var lugnt. Han är väluppfostrad, pojken, och galen i hockey och alla märken och Viktor Fasth och Daniel Bång och om pappa säger "jag är..." så fyller han kvickt i med "laddad". Det var ytterst sällan som han släppte isen med blicken. Två år och redan rutinerad. När Melin och Persson samlade spelarna för genomgång i början av träningspasset blev det tyst som i kyrkan på Hovet. Nästan lite kusligt. Nästan som på cirkus och största möjliga tyssstnad. Tränarna hördes mumla därnere men i övrigt var det knäpp tyst. Alldeles för tyst tyckte Boris Junior. "Spela hockey", sa han högt. "Spela hockey NU!" Folk vände sig om och log och jag kände mig omåttligt stolt över min hejaklacksledare till son. Han har redan lärt sig. Bara för att man tillhör sittplatspubliken betyder det inte att man måste sitta tyst och stillsam. Vi är faktiskt AIK:are. Vi hörs och syns och ibland står vi upp bara för sakens skull.
* * *
Stefan Johansson har skrivit på för två nya år. Det meddelades efter träningen och idag står det om saken i tidningen. Gozzi säger (om Johansson) som han brukar säga om spelarna nuförtiden: "Han har vuxit in elitseriekostymen på ett imponerande sätt och har potential att utvecklas till en av seriens bästa backar."
Det är rätt fantastiskt egentligen. AIK gick in i Elitserien med en hel drös debutanter i truppen. Bortsett från de spelare som tidigt lånades ut till olika lag i Allsvenskan så har ingen fallit ur ramen, tvärtom. Hela laget har vuxit, sakta men säkert. AIK fick ju inte alls den där lysande och överraskande starten som man gärna tror att en grön nykomling behöver. Istället inledde man serien knackigt. Man vann några matcher men förlorade desto fler. Ju längre säsongen har gått, desto bättre har man emellertid fått till det.
Grundserien avslutades i stor stil. Lägg därtill kvartsfinalserien mot HV71 och man kan konstatera att Gozzi lyckades med lagbygget. Det är fler än Stefan Johansson som har vuxit i den så omtalade, stora elitseriekostymen. Och det känns spännande att följa bygget inför nästa säsong. Finjusteringar och färgklickar. Grunden är redan lagd.
Apropå kostymer och att växa i dem: Jag klär ytterst sällan upp mig. När jag bloggar till exempel så gör jag det nästan alltid i jeans och
t-shirt. Det är bekvämast så. Idag är inget undantag men kanske borde jag ändå satt på mig något lite mera propert, typ smoking. Det här är nämligen Black Boris inlägg nummer 1000.
t-shirt. Det är bekvämast så. Idag är inget undantag men kanske borde jag ändå satt på mig något lite mera propert, typ smoking. Det här är nämligen Black Boris inlägg nummer 1000.
lördag 19 mars 2011
Visa vid vindens ängar
Det fladdrar till i en rullgardin och jag ska skriva en vintervisa. Om Gnaget och laget och Hovet och draget.
Jag ska skriva en sång om denna underbara säsong som gett mig så mycket och som bara blir bättre och bättre och bättre. Jag vill sjunga om Fredrik Carlsson och Richard Gynge, om Stefan Johansson och tvillingarna Ahlström. Om Liwing, Engblom, Nemeth och Bång. Om Sandberg och Johan Andersson. Om Josh. Och om Mattias Beck, som överraskande lånades ut till Mora och som efter en tuff första tid tog tag i grejorna, bet i suräpplet och började leverera. Om Dicken och Fasth och Melin. The one and only Roger Melin.
Jag vill sjunga om Mikael Österberg. Öset, som var med på resan och som hängde med upp i smöret men som i höstas fick finna sig att ta tåget till Uppsala. Efter en tid i Almtuna råkade han ut för en hemsk ögonskada. Den där skadan förstörde säsongen för Öset och i värsta fall kan den ha förstört hela hans fortsatta karriär. Ishockey är ett härligt spel men ibland är det grymt och förfärligt. Jag lider med Öset och hoppas att han kommer tillbaka. Kämpa Österberg!
Bakom rullgardinen dundrar tuben förbi som den gör här söder om söder, med en blixt från spåret, alltid på exakt samma ställe. Det sitter tröttkörda resenärer i ödsliga vagnar. Jag antar att de försöker få ihop det, precis som jag och alla andra. Vardagspusslet och vintervisan. En del är visst på väg hem, det syns nästan. Andra på väg bort, det syns det med. In i värmen, ut i kylan. De skymtar förbi och jag glömmer dem ungefär lika snabbt som de kom. Tåget går och från andra hållet kommer ett till. Och den där jävla blixten.
Jag ska skriva en vintervisa. Om kvalserien och slutspelet, om Växjö och Rögle och Mora och Örebro. Om Luleå och Dif och några till.
Jag vill sjunga om Karlsson och Kenny och den alltid lika kacklande Conny. Jag trodde på Rögle men nu vete fan. Endast Växjö verkar ha vad som krävs för att utmana elitserielagen. Varför är jag förvånad? Sett till säsongen som gått så är det uppenbart att endast Växjö (av de allsvenska lagen) håller samma höga klass som topplagen gjorde i fjol. Men Rögle såg vassa ut på slutet. Jag trodde de skulle kunna utmana. Jag trodde att Fransson skulle spika igen. Det återstår sju omgångar och Växjö vänder mot SSK. I Ö-vik mår man nog sådär.
Två avgörande kvartsfinaler i morgon. Jag hoppas på Luleå men tror att de får stryk. Bokstavligt talat. Hårde Hardy har fått igång sitt huvudtacklande gäng nu och Luleå verkar tröttkört. Hur det än går i Coopen så håller jag tummarna för Skellefteå mot Linköping. För att de är så mycket roligare att se på och för att semifinalen, den andra, blir så mycket häftigare att följa då. Skellefteå mot Luleå eller Dif. Det smakar bra i min mun. Luleå vs Linköping däremot? Tur att de i så fall spelar samtidigt som AIK och Färjestad. Så man slipper somna i soffan menar jag.
I morgon tar jag med mig grabben och går en sväng förbi Hovet. AIK bjuder in till öppen träning för alla säsongskortsinnehavare.
* * *
Och av vintervisan blev blott ett inlägg. Så kan det också gå.
Jag ska skriva en sång om denna underbara säsong som gett mig så mycket och som bara blir bättre och bättre och bättre. Jag vill sjunga om Fredrik Carlsson och Richard Gynge, om Stefan Johansson och tvillingarna Ahlström. Om Liwing, Engblom, Nemeth och Bång. Om Sandberg och Johan Andersson. Om Josh. Och om Mattias Beck, som överraskande lånades ut till Mora och som efter en tuff första tid tog tag i grejorna, bet i suräpplet och började leverera. Om Dicken och Fasth och Melin. The one and only Roger Melin.
Jag vill sjunga om Mikael Österberg. Öset, som var med på resan och som hängde med upp i smöret men som i höstas fick finna sig att ta tåget till Uppsala. Efter en tid i Almtuna råkade han ut för en hemsk ögonskada. Den där skadan förstörde säsongen för Öset och i värsta fall kan den ha förstört hela hans fortsatta karriär. Ishockey är ett härligt spel men ibland är det grymt och förfärligt. Jag lider med Öset och hoppas att han kommer tillbaka. Kämpa Österberg!
Bakom rullgardinen dundrar tuben förbi som den gör här söder om söder, med en blixt från spåret, alltid på exakt samma ställe. Det sitter tröttkörda resenärer i ödsliga vagnar. Jag antar att de försöker få ihop det, precis som jag och alla andra. Vardagspusslet och vintervisan. En del är visst på väg hem, det syns nästan. Andra på väg bort, det syns det med. In i värmen, ut i kylan. De skymtar förbi och jag glömmer dem ungefär lika snabbt som de kom. Tåget går och från andra hållet kommer ett till. Och den där jävla blixten.
Jag ska skriva en vintervisa. Om kvalserien och slutspelet, om Växjö och Rögle och Mora och Örebro. Om Luleå och Dif och några till.
Jag vill sjunga om Karlsson och Kenny och den alltid lika kacklande Conny. Jag trodde på Rögle men nu vete fan. Endast Växjö verkar ha vad som krävs för att utmana elitserielagen. Varför är jag förvånad? Sett till säsongen som gått så är det uppenbart att endast Växjö (av de allsvenska lagen) håller samma höga klass som topplagen gjorde i fjol. Men Rögle såg vassa ut på slutet. Jag trodde de skulle kunna utmana. Jag trodde att Fransson skulle spika igen. Det återstår sju omgångar och Växjö vänder mot SSK. I Ö-vik mår man nog sådär.
Två avgörande kvartsfinaler i morgon. Jag hoppas på Luleå men tror att de får stryk. Bokstavligt talat. Hårde Hardy har fått igång sitt huvudtacklande gäng nu och Luleå verkar tröttkört. Hur det än går i Coopen så håller jag tummarna för Skellefteå mot Linköping. För att de är så mycket roligare att se på och för att semifinalen, den andra, blir så mycket häftigare att följa då. Skellefteå mot Luleå eller Dif. Det smakar bra i min mun. Luleå vs Linköping däremot? Tur att de i så fall spelar samtidigt som AIK och Färjestad. Så man slipper somna i soffan menar jag.
I morgon tar jag med mig grabben och går en sväng förbi Hovet. AIK bjuder in till öppen träning för alla säsongskortsinnehavare.
* * *
Och av vintervisan blev blott ett inlägg. Så kan det också gå.
torsdag 17 mars 2011
Fröding, din gamle skojare
Gustaf Fröding (1860-1911) var visserligen värmlänning. Men tecken tyder på att han innerst inne höll på AIK.
Att Fröding debuterade som poet våren 1891, med diktsamlingen Gitarr och dragharmonika, säger onekligen en del om de svartgula sympatierna. Enligt säkra källor ville Fröding själv att verket skulle heta Mixtum pictum compositum (på svenska: Sammansatt brokig blandning). Bonniers, som gav ut diktsamlingen, motsatte sig dock denna titel. Antagligen ansåg man att den alltför tydligt anspelade på den vid tidpunkten nyligen bildade Allmänna Idrottsklubben. Man får förstå dem. AIK var ju klubben som inom kort skulle bli en hemvist för alla, oavsett social eller ekonomisk bakgrund. En sammansatt brokig blandning således. Vars fans snart skulle vara överallt.
Gustaf Frödings debut innehåller bland annat avdelningen Griller och grubblerier. Man kan grubbla över huruvida diktaren redan år 1891 grubblade över AIK:s framgångsrika framtid. Månne tänkte han: "Om trettio år ska AIK bilda en ishockeysektion. Om 120 år ska AIK:s ishockeylag slåss om guldet." Vi kan gissa och spekulera. Vi kan ana oss till hur tankarna gick hos det unga geniet. Vi kan lusläsa Frödings alster och på så vis närma oss det klappande hjärtat, ur vilket den villkorslösa kärleken till Gnaget hämtade styrka och kraft. För sanna kännare av Fröding och dennes poetiska gärning råder det knappast något tvivel; Värmlands store son var gnagare, ända in i märgen.
Gustaf Fröding bodde under sina sista levnadsår på Djurgården i Stockholm. Han är ursäktad. Karln led trots allt av själslig ohälsa.
* * *
I Råttebohult bor det tattarepack
i Råttebohult bort i byn
och där är det rackel och snatter och snack
och svartmuskiga ögonbryn
Där håller de svarta kolsäckarna till
de värsta i vårt fögderi
Vad prästen och lagen och länsman vill
det struntar kolsäckarna i
Den gamle vallackarn gick ännu och slog
på vägarna sistlidne vår
till vildskytt och måltjuv dugde han nog
fast fyllda nu nittio år
Och ungarna hans som helt saknar moral
är hiskliga titta uppå
Gick ännu i höstas och härja och stal
poäng här och där, då och då
Nu sitter de hemma i Råttebohult
och oljar sitt maskineri
och alltid är huset av gnagare fullt
det hörs när en går där förbi
Och pojkarna spelar och tar sina kliv
och nöter vareviga dag
och tillsammans håller de drömmen vid liv
de svetsar och samlar sitt lag
Och nog har väl länsman gjort vad han kan
att göra på levernet slut
men var gång ett följe ur trakten försvann
ett nytt kom ur buskarna ut
Och för Janne K, en missionspredikant
som vågat sig dit gick det snett
Den saten fick stryk och blev hånad som klant
och fett överöst med ovett
Vrid rätt den granen som skapades skack
lägg fällor vid råttornas bo
skrek prästen och tillade: Tattarepack!
men tattarna tog det med ro
Skojare i original
Att Fröding debuterade som poet våren 1891, med diktsamlingen Gitarr och dragharmonika, säger onekligen en del om de svartgula sympatierna. Enligt säkra källor ville Fröding själv att verket skulle heta Mixtum pictum compositum (på svenska: Sammansatt brokig blandning). Bonniers, som gav ut diktsamlingen, motsatte sig dock denna titel. Antagligen ansåg man att den alltför tydligt anspelade på den vid tidpunkten nyligen bildade Allmänna Idrottsklubben. Man får förstå dem. AIK var ju klubben som inom kort skulle bli en hemvist för alla, oavsett social eller ekonomisk bakgrund. En sammansatt brokig blandning således. Vars fans snart skulle vara överallt.
Gustaf Frödings debut innehåller bland annat avdelningen Griller och grubblerier. Man kan grubbla över huruvida diktaren redan år 1891 grubblade över AIK:s framgångsrika framtid. Månne tänkte han: "Om trettio år ska AIK bilda en ishockeysektion. Om 120 år ska AIK:s ishockeylag slåss om guldet." Vi kan gissa och spekulera. Vi kan ana oss till hur tankarna gick hos det unga geniet. Vi kan lusläsa Frödings alster och på så vis närma oss det klappande hjärtat, ur vilket den villkorslösa kärleken till Gnaget hämtade styrka och kraft. För sanna kännare av Fröding och dennes poetiska gärning råder det knappast något tvivel; Värmlands store son var gnagare, ända in i märgen.
Gustaf Fröding bodde under sina sista levnadsår på Djurgården i Stockholm. Han är ursäktad. Karln led trots allt av själslig ohälsa.
* * *
I Råttebohult bor det tattarepack
i Råttebohult bort i byn
och där är det rackel och snatter och snack
och svartmuskiga ögonbryn
Där håller de svarta kolsäckarna till
de värsta i vårt fögderi
Vad prästen och lagen och länsman vill
det struntar kolsäckarna i
Den gamle vallackarn gick ännu och slog
på vägarna sistlidne vår
till vildskytt och måltjuv dugde han nog
fast fyllda nu nittio år
Och ungarna hans som helt saknar moral
är hiskliga titta uppå
Gick ännu i höstas och härja och stal
poäng här och där, då och då
Nu sitter de hemma i Råttebohult
och oljar sitt maskineri
och alltid är huset av gnagare fullt
det hörs när en går där förbi
Och pojkarna spelar och tar sina kliv
och nöter vareviga dag
och tillsammans håller de drömmen vid liv
de svetsar och samlar sitt lag
Och nog har väl länsman gjort vad han kan
att göra på levernet slut
men var gång ett följe ur trakten försvann
ett nytt kom ur buskarna ut
Och för Janne K, en missionspredikant
som vågat sig dit gick det snett
Den saten fick stryk och blev hånad som klant
och fett överöst med ovett
Vrid rätt den granen som skapades skack
lägg fällor vid råttornas bo
skrek prästen och tillade: Tattarepack!
men tattarna tog det med ro
Skojare i original
 |
| Gustaf Fröding - med slutspelsskägg! |
onsdag 16 mars 2011
Humlan lättar från marken
Men herre jösses AIK. Vad gör ni? Vad gör vi? 4-2, 3-0, 3-1, 4-1. Det är en saga som blir sann i detta nu, en saga som vi alla svartgula galningar befinner oss mittoppi. Det är en saga som är sann och jag vet inte om jag någonsin vill att den ska ta slut.
Det finns ingenting i bloggväg som är så svårt som att klä ett smått magiskt, rått gnagiskt lyckorus i läsvärd skrud. Men jag har ikväll bestämt mig för att åtminstone göra ett försök. Jag skriver för att skriva av mig och för att förmedla en känsla och ett rus, men allra mest för att komma till ro. Ni förstår, det har gått så långt att AIK numera pajar min dygnsrytm. AIK ställer till det för mig på ett sätt som är alldeles underbart men samtidigt ofattbart. AIK rubbar mina cirklar och förvandlar var och varannan vardagskväll denna vinter till en hejdundrande fest. Det bubblar i blodet och trumman slår. Det är gnagarhjärtat, gnagarhjärtat och jag vet av erfarenhet vad det går för. Jag vet att det älskar varenda sekund av slutspelshets och hårda duster. Men det vore faktiskt skönt om vi kunde komma lite bättre överens om tidsintervallerna, pumpen och jag. Det är vila nu, säger jag. Men så vila då. Hjärtat tiger men talar ändå. Dunkar, dunkar, dunkar och slår.
Det brukar ta ungefär en kvart för mig att begrava en förlust. Jag går hem (bokstavligt talat) och sen är det inte mer med det. Med segrar är det nu annorlunda. Det är någonting som har hänt med mig på senare tid, något har förändrats. Detta något har vuxit sig stort och starkt. Det är faktiskt större och starkare än på mycket, mycket länge. Jag får allt svårare att släppa greppet. Det tar ett par timmar för mig att landa efter en seger. Jag kommer inte till ro. Jag flyger på moln och det är Fasth och Bång och Sandberg i skallen och det är som om hela livet kretsar kring Gnaget och jag vet inte om det har varit så här sedan någon gång på nittiotalet. Men då var jag tonåring och halvtokig och det var kaos inuti och kaos utanför. Det var ingen ordning på någonting och AIK var väl egentligen den enda grenen som bar. Jag klamrade mig fast då, det gjorde jag. Men nu? Tretti bast och småbarnsfar. Det är som om ingenting förändrats samtidigt som det är alldeles uppenbart att allting har förändrats. Jag älskar det här laget, det här Gnaget. Det är en ynnest att få vara med på resan.
Klockan närmar sig midnatt och jag brygger tre koppar kaffe. Det är uppesittarkväll en tisdag i mars. Jag skriver för att skriva av mig och för att förmedla en känsla och ett rus, men allra mest för att komma till ro. Ingen förstår hur det går till men mot alla odds ser vi det ske om och om och om igen. Humlan lättar från marken.
tisdag 15 mars 2011
I huvudet på Janne K
HV71:s tränare har ett namn som förpliktigar. Tränare som heter Janne Karlsson måste nämligen ha brushuvuden som då och då färgas röda och exploderar. Det står i Smålandslagen. Till skillnad från sin namne i Växjö, ni vet han som på egen hand kan förvandla en lugn och fin presskonferens till ett mindre inbördeskrig, så har HV-Janne mindre att tänka på - och med, har det visat sig. När Växjö-Janne får puls så kokar det i hjärnan, när HV-Janne får detsamma så kokar det ingenstans. För HV-Janne har ingen hjärna. Den är försvunnen. Väck. Borta. Ingen vet var den är. Ingen har sett den på flera dagar.
BB har som enda seriös blogg i landet fått tag i HV71:s tränare Janne Karlsson för en intervju. Han svarade gärna på frågor om sin hjärna.
– Jag vet inte om jag överhuvudtaget har fått någon hjärna, säger Karlsson.
– Hur vet du det?
Det har du ju själv berättat.
– Jaha, jag är läkare alltså.
Men du var ju på sjukhuset. Du såg ju bilderna själv. Långt där inne i tjockskallen fanns det en liten sliten slemmig sak. Det var din hjärna.
* * *
För att råda bot på förvirringen och för att HV-Janne för en gångs skull ska få tänka innan han tycker så anordnas ikväll skallgång på Hovet. Med start klockan 19.00 ger sig Jönsköpings gosskör ut på jakt. Truppen består av Karlssons kamrater och kastrater. Samtliga bär hjälm och dubbel suspensoar. I pauserna bjuds det på Pucko och sega kolor. Varmt välkomna!
söndag 13 mars 2011
Pungsvett & Gnällspikar: HV71 årgång 2011
HV71. Regerande svenska mästare och seriesegrare. Sveriges bästa hockeylag. De har gjort en rätt bra säsong, trots allt. Men nu går det emot. Stackars lilla storklubb. Stackars lilla stora spelare. Det är nästan så man tycker synd om de små liven. De kan inte vara lätt att vara spelare, ledare eller HV-supporter i dessa dagar av förnedring. Först spelade de till sig rätten att välja först. Sedan valde de först. Sedan gick de in i kvarten utan vare sig hunger eller törst. Och sedan var de inte längre störst. Stora lilla HV står plötsligt inför säsongens läskigaste utmaning, de står med byxorna nere och gråter som små godisrånade barn. Stackars HV. Domarna är emot dem, Fasth är taskig som räddar alla skott, kapten Davidsson svär i teve och ser ut som en man som fastnat med snoppen i gylfen. För att inte tala om stackars Thörnberg. Den store målskytten känner sig förfördelad och kränkt. Och Laine har fortfarande ont i hängpungen.
Det är alltid lika pinsamt att se hur ett lag som vant sig vid att vara vinnare förvandlas till ett gäng losers och gnällspikar. Vi har sett det hända förr. Det är inte första gången som ett topplag och dess högt avlönade primadonnor skyller oväntade motgångar på zebran eller omöjliga målvakter. I HV71:s fall verkar man från första början ha bestämt sig för att det var Viktor Fasth och bara Viktor Fasth som skulle besegras. AIK var liksom inget lag att räkna med. AIK var en keeper och no more. Man skulle kunna tro att HV71, dess spelare och tränarteam inför kvartsfinalserien läste in sig på AIK genom att bläddra i Aftonbladet. Och att de när de sedan förlorade och förlorade och förlorade gick över till Expressen. När den pressade tränaren Janne Karlsson intervjuades i Canal Plus efter den senaste matchen i Jönköping framstod han som en sammanbiten och smått svarslös man. Sur som ättika, arg som ett bi. Det är lätt att förstå Karlssons frustration och man kanske inte kan förvänta sig några djuplodande analyser direkt efter en svidande förlust. Men det verkar ju onekligen som att både han och Halta Valkyria har kört Fasth.
Jag tittar på HVTV och noterar att Johan Davidsson, den en gång så hyllade myspysen, känner sig orättvist behandlad, av domarna och av pucken som uppenbarligen hoppar fel och inte landar där den ska, det vill säga på HV-spelarnas klubbor. Det är inte för inte som han är kapten på det sjunkande skeppet. "Det är bara att acceptera", säger Davidsson om det orättvisa i att förlora och ser ut som en slagen, bedragen man. Martin Thörnberg är inne på samma linje: "Det studsar inte med, vi får det mesta emot oss känns det som." Till skillnad från tränare Karlsson tycker Thörnberg emellertid inte att Viktor Fasth är så mycket att hänga upp sig på: "Så länge vi skjuter han i magen så gör vi han bra."
Det är ett intressant efterspel att följa. Själv blir jag både road och fundersam av alla lustiga intervjuer, för att inte säga lite smålurig. Ni förstår, kära läsare, jag anar en sån dära "schism", en så kallad "intern stridighet". Detta bådar bannemej mycket gott. Tränaren och målkungen är ju inte överens! Den ene skyller torsken på Fasth, den andre menar att felet ligger i de dåliga avsluten. Är inte detta fett kvällstidningsstoff så säg? Är inte detta en fjäder att göra en hel jävla hönsgård av? Jag undrar och undrar. Hur ska detta sluta? Vad ska det bli av denna soppa? Alla vet ju att ett lag skakat av "interna stridigheter" kan få pisk av vilket gäng som helst, till och med av en nykomling. Ja, till och med av ett lag med en allsvensk trupp. Ett lag med "interna stridigheter" skulle antagligen, rent hypotetiskt, till och med kunna torska med 0-4 i matcher mot Vilda Väsby II...förlåt AIK.
Det är alltid lika pinsamt att se hur ett lag som vant sig vid att vara vinnare förvandlas till ett gäng losers och gnällspikar. Vi har sett det hända förr. Det är inte första gången som ett topplag och dess högt avlönade primadonnor skyller oväntade motgångar på zebran eller omöjliga målvakter. I HV71:s fall verkar man från första början ha bestämt sig för att det var Viktor Fasth och bara Viktor Fasth som skulle besegras. AIK var liksom inget lag att räkna med. AIK var en keeper och no more. Man skulle kunna tro att HV71, dess spelare och tränarteam inför kvartsfinalserien läste in sig på AIK genom att bläddra i Aftonbladet. Och att de när de sedan förlorade och förlorade och förlorade gick över till Expressen. När den pressade tränaren Janne Karlsson intervjuades i Canal Plus efter den senaste matchen i Jönköping framstod han som en sammanbiten och smått svarslös man. Sur som ättika, arg som ett bi. Det är lätt att förstå Karlssons frustration och man kanske inte kan förvänta sig några djuplodande analyser direkt efter en svidande förlust. Men det verkar ju onekligen som att både han och Halta Valkyria har kört Fasth.
Jag tittar på HVTV och noterar att Johan Davidsson, den en gång så hyllade myspysen, känner sig orättvist behandlad, av domarna och av pucken som uppenbarligen hoppar fel och inte landar där den ska, det vill säga på HV-spelarnas klubbor. Det är inte för inte som han är kapten på det sjunkande skeppet. "Det är bara att acceptera", säger Davidsson om det orättvisa i att förlora och ser ut som en slagen, bedragen man. Martin Thörnberg är inne på samma linje: "Det studsar inte med, vi får det mesta emot oss känns det som." Till skillnad från tränare Karlsson tycker Thörnberg emellertid inte att Viktor Fasth är så mycket att hänga upp sig på: "Så länge vi skjuter han i magen så gör vi han bra."
Det är ett intressant efterspel att följa. Själv blir jag både road och fundersam av alla lustiga intervjuer, för att inte säga lite smålurig. Ni förstår, kära läsare, jag anar en sån dära "schism", en så kallad "intern stridighet". Detta bådar bannemej mycket gott. Tränaren och målkungen är ju inte överens! Den ene skyller torsken på Fasth, den andre menar att felet ligger i de dåliga avsluten. Är inte detta fett kvällstidningsstoff så säg? Är inte detta en fjäder att göra en hel jävla hönsgård av? Jag undrar och undrar. Hur ska detta sluta? Vad ska det bli av denna soppa? Alla vet ju att ett lag skakat av "interna stridigheter" kan få pisk av vilket gäng som helst, till och med av en nykomling. Ja, till och med av ett lag med en allsvensk trupp. Ett lag med "interna stridigheter" skulle antagligen, rent hypotetiskt, till och med kunna torska med 0-4 i matcher mot Vilda Väsby II...förlåt AIK.
fredag 11 mars 2011
Heaven is a place on earth
VI HAR GUD PÅ VÅR SIDA. ERA JÄVLAR.
Nä, orden ovan är inte mina. Jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig så där vulgärt. Åtminstone inte utan utropstecken. Men kvällen till ära tyckte jag det passade att göra en Gnaget. Således besökte jag nyss ett gäng lirare från Jönsköping, enkom för att råna dem. Det var väl ungefär vad AIK gjorde i Kinnarps, rånade HV på segern. Fasth var Fasth - igen. McDonell gjorde mål i PP - igen. Och Laine ägnade större delen av matchen åt att åka runt och gapa och skrika och klia sig på pungen - igen. Sistnämde surskalle var i gott sällskap. Har Davidsson någonsin sett så arg ut som i kväll? För en sekund trodde jag han skulle dra på sig matchstraff. Näven hängde i luften. Tänk att man kan bli så arg på en av brorsorna Ahlström.
AIK leder matchserien med 3-0. Vad fan ska man säga egentligen? Det är helt makalöst. En vanlig hockeykväll hade HV71 gjort minst fyra-fem mål på sina många chanser. Men det här var ingen vanlig hockeykväll och AIK är sannerligen inget vanligt hockeylag. Viktor Fasth är något så ovanligt som en världsmålvakt utan landskamper. Han är skillnaden mellan lagen ikväll. Han är helt otrolig. För tredje kvartsfinalen i rad gör han ett antal omöjliga räddningar och efter kvällens bravader ligger hans räddningsprocent i slutspelet på 97,27. Det är osannolikt bra. Magnifikt, lysande, fantastiskt på alla sätt. Dessutom har han ett kollektiv av utespelare framför och omkring sig som för närvarande spelar som i trans. AIK anno 2011 är precis som AIK anno 2010: som allra bäst när det gäller som mest.
Vi är god väg att slå ut de regerande mästarna. Fortfarande kan förstås mycket hända men jag har jävligt svårt att se hur AIK ska kunna tappa det här övertaget. Ingenting talar för att HV71 ska kunna vända. Å andra sidan var det väl ungefär vad de flesta sa om AIK:s chanser att rubba HV från första början. Det blir några dagars uppehåll nu och det är möjligt att det är bra för HV. Kanske är det där deras chans ligger, att de får lite tid på sig att repa mod. Men jag tvivlar. AIK spelar med ett sådant självförtroende, med en sådan glädje och kamplust. Hela laget utstrålar energi. Det gäller bara att stänga matchserien, att ta det där sista viktiga steget. Jag tror vi gör det redan på tisdag.
Nä, orden ovan är inte mina. Jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig så där vulgärt. Åtminstone inte utan utropstecken. Men kvällen till ära tyckte jag det passade att göra en Gnaget. Således besökte jag nyss ett gäng lirare från Jönsköping, enkom för att råna dem. Det var väl ungefär vad AIK gjorde i Kinnarps, rånade HV på segern. Fasth var Fasth - igen. McDonell gjorde mål i PP - igen. Och Laine ägnade större delen av matchen åt att åka runt och gapa och skrika och klia sig på pungen - igen. Sistnämde surskalle var i gott sällskap. Har Davidsson någonsin sett så arg ut som i kväll? För en sekund trodde jag han skulle dra på sig matchstraff. Näven hängde i luften. Tänk att man kan bli så arg på en av brorsorna Ahlström.
AIK leder matchserien med 3-0. Vad fan ska man säga egentligen? Det är helt makalöst. En vanlig hockeykväll hade HV71 gjort minst fyra-fem mål på sina många chanser. Men det här var ingen vanlig hockeykväll och AIK är sannerligen inget vanligt hockeylag. Viktor Fasth är något så ovanligt som en världsmålvakt utan landskamper. Han är skillnaden mellan lagen ikväll. Han är helt otrolig. För tredje kvartsfinalen i rad gör han ett antal omöjliga räddningar och efter kvällens bravader ligger hans räddningsprocent i slutspelet på 97,27. Det är osannolikt bra. Magnifikt, lysande, fantastiskt på alla sätt. Dessutom har han ett kollektiv av utespelare framför och omkring sig som för närvarande spelar som i trans. AIK anno 2011 är precis som AIK anno 2010: som allra bäst när det gäller som mest.
Vi är god väg att slå ut de regerande mästarna. Fortfarande kan förstås mycket hända men jag har jävligt svårt att se hur AIK ska kunna tappa det här övertaget. Ingenting talar för att HV71 ska kunna vända. Å andra sidan var det väl ungefär vad de flesta sa om AIK:s chanser att rubba HV från första början. Det blir några dagars uppehåll nu och det är möjligt att det är bra för HV. Kanske är det där deras chans ligger, att de får lite tid på sig att repa mod. Men jag tvivlar. AIK spelar med ett sådant självförtroende, med en sådan glädje och kamplust. Hela laget utstrålar energi. Det gäller bara att stänga matchserien, att ta det där sista viktiga steget. Jag tror vi gör det redan på tisdag.
Drömmen om Belinda
Herrens vägar äro outgrundliga. Igår kväll fick jag inte se hockey på teve, så jag rattade in radiosporten istället. Trodde jag. Men det blev nåt fel, jag hamnade på en helt annan kanal. Istället för Lars-Gunnar Janssons gemytliga expertröst fick jag höra skönsång med Belinda Carlisle. Hastigt och lustigt glömde jag både slutspelshockeyn och radiosporten. Jag menar, Belinda Carlisle! Hon var min andra love i livet (Pernilla Wahlgren var min första). Som naggande god liten gnagargrabb var jag hemligt förälskad i Belinda Carlisle. Hon var the drömtjej för Boris, 10 bast.
På mitt pojkrums väggar fanns det förstås plats för både en och annan svartgul hjälte. Det var Bosse Berglund, Mats Thelin, Bröderna Gradin. Det var Björn Kindlund och Anders Hjelm. Thomas Bjuhr och, naturligtvis, Per-Erik Eklund. Men tapeterna smyckades med kvinnlig fägring också. Och det var inte bara dambandy. Som romantiskt lagd femåring hade jag upptäckt Pernilla Wahlgren. Det låter väl som ett skämt men för en gångs skull är jag fullständigt uppriktig: Fem år gammal smed jag högt flygande planer. När jag blev stor skulle jag gifta mig med Pernilla Wahlgren. Ja, herregud. Drömmen sprack förstås men den följdes av nya. 1990 väcktes drömmen om Belinda.
Det var inte ögonen eller håret. Det var inte hennes vackra vader. Sånt där var jag alldeles för ung för att fästa mig vid. Ytlig och formfixerad blev jag faktiskt inte förrän långt senare (även om jag förstås redan då tyckte att hon var snygg). Men det var allltså inte benen eller brösten som fick mig på fall, det var rösten. Belinda Carlisles röst drabbade mig som ett slag i magen, som en pil rakt in i hjärtat. Hon sjöng så snyggt, tyckte jag. En som sjunger så där snyggt måste ju vara ett riktigt kap. Så jag smygförälskade mig i Belinda. Varje gång hon spelades på radion fick jag något varmt i kroppen. Som om solen och himlens alla stjärnor brann inom mig.
Det var som när man låg i sängen och lyssnade på radiosporten och den där berömda måljingeln kom. Pulsen steg, man visste att nu, nu händer det något. Men ändå på ett helt annat sätt. Kärleken till ett hockeylag kan ju inte jämföras med kärleken till en människa. Det är kärlek på två helt olika plan. Tids nog lärde jag mig att kärleken till Belinda Carlisle - eller kanske snarare hennes röst - nog inte heller den på riktigt kunde jämföras med kärleken till en människa. Belinda Carlisle förblev en röst, ett fantasiobjekt för en kärlekskrank spoling. Men än idag, varje gång jag hör en låt med Belinda Carlisle, påminns jag om pojken jag en gång var. Han som drömde och smed planer. Han som levde lika mycket i fantasin som i verkligheten.
Jag vet inte om så mycket har förändrats egentligen. Visst växte han upp och blev vuxen, gnagargrabben med planerna. Han bevarade sin känsla för tjejtjuseri. Han blev sambo och pappa, baconlover och bloggbundis. Han började sopsortera och oroa sig för framtiden. När är det rätt läge att börja pensionsspara? Drömmarna drömdes vidare, planerna tycktes aldrig kunna bli för stora. Jag är nog inte riktigt klok när allt kommer omkring. För faktum är att jag på fullaste allvar har börjat tro på det omöjliga. Jag tror att Gnaget, redan i år, har chansen att vinna SM-guld i ishockey. Kalla det hybris om ni vill. Kalla det dårskap. Jag kallar det drömmen om AIK.
På mitt pojkrums väggar fanns det förstås plats för både en och annan svartgul hjälte. Det var Bosse Berglund, Mats Thelin, Bröderna Gradin. Det var Björn Kindlund och Anders Hjelm. Thomas Bjuhr och, naturligtvis, Per-Erik Eklund. Men tapeterna smyckades med kvinnlig fägring också. Och det var inte bara dambandy. Som romantiskt lagd femåring hade jag upptäckt Pernilla Wahlgren. Det låter väl som ett skämt men för en gångs skull är jag fullständigt uppriktig: Fem år gammal smed jag högt flygande planer. När jag blev stor skulle jag gifta mig med Pernilla Wahlgren. Ja, herregud. Drömmen sprack förstås men den följdes av nya. 1990 väcktes drömmen om Belinda.
Det var inte ögonen eller håret. Det var inte hennes vackra vader. Sånt där var jag alldeles för ung för att fästa mig vid. Ytlig och formfixerad blev jag faktiskt inte förrän långt senare (även om jag förstås redan då tyckte att hon var snygg). Men det var allltså inte benen eller brösten som fick mig på fall, det var rösten. Belinda Carlisles röst drabbade mig som ett slag i magen, som en pil rakt in i hjärtat. Hon sjöng så snyggt, tyckte jag. En som sjunger så där snyggt måste ju vara ett riktigt kap. Så jag smygförälskade mig i Belinda. Varje gång hon spelades på radion fick jag något varmt i kroppen. Som om solen och himlens alla stjärnor brann inom mig.
Det var som när man låg i sängen och lyssnade på radiosporten och den där berömda måljingeln kom. Pulsen steg, man visste att nu, nu händer det något. Men ändå på ett helt annat sätt. Kärleken till ett hockeylag kan ju inte jämföras med kärleken till en människa. Det är kärlek på två helt olika plan. Tids nog lärde jag mig att kärleken till Belinda Carlisle - eller kanske snarare hennes röst - nog inte heller den på riktigt kunde jämföras med kärleken till en människa. Belinda Carlisle förblev en röst, ett fantasiobjekt för en kärlekskrank spoling. Men än idag, varje gång jag hör en låt med Belinda Carlisle, påminns jag om pojken jag en gång var. Han som drömde och smed planer. Han som levde lika mycket i fantasin som i verkligheten.
Jag vet inte om så mycket har förändrats egentligen. Visst växte han upp och blev vuxen, gnagargrabben med planerna. Han bevarade sin känsla för tjejtjuseri. Han blev sambo och pappa, baconlover och bloggbundis. Han började sopsortera och oroa sig för framtiden. När är det rätt läge att börja pensionsspara? Drömmarna drömdes vidare, planerna tycktes aldrig kunna bli för stora. Jag är nog inte riktigt klok när allt kommer omkring. För faktum är att jag på fullaste allvar har börjat tro på det omöjliga. Jag tror att Gnaget, redan i år, har chansen att vinna SM-guld i ishockey. Kalla det hybris om ni vill. Kalla det dårskap. Jag kallar det drömmen om AIK.
torsdag 10 mars 2011
Tillbaka till Jönsköping
Bonnatwist och baconchips. Det är vad som väntar oss. Jag förflyttar mig i tanken men står med fötterna på jorden. Jag har tyvärr inte möjlighet att åka till Kinnarps i morgon. Så det får bli soffan och godisskålen istället, the passion of the Bång via television. Min hjälte nummer 20 har ju klivit fram nu. Han är en potentiell slutspelskung, ståtlig, stark och ständigt på språng. Jag älskar honom.
En annan som får det att rycka lite extra i baguetten är Sandberg. Han fick sitt A på tröjan inför säsongen och den bokstaven har han levt upp till med råge. Ingen annan spelare i truppen personifierar som nummer 21 vad det här AIK-laget står för; hjärna, hjärta och ryggrad. Viljan att ständigt bli bättre. Sandberg är en krigare med spelsinne och han vet precis vad den här sporten handlar om:
"I hockey spelar du inte med
pengar, utan med hjärtat och
för märket på bröstet."
Det finns så många spelare att hylla i AIK. Egentligen borde man beta av dem en efter en, de kunde få tillägnat sig varsitt hyllningsinlägg. Men så kul ska vi inte ha. Jag smyger in dem lite här och där istället. Idag Bång och Sandberg, i morgon någon annan. Varför inte Dicken, som rest sig något alldeles fallossalt på sistone? Eller vad sägs om kollega Jonas, han som i par med Tärnström is Liwing the dream?
Inför morgondagen laddar jag som man bör. Jag tar mig en köpp, lyssnar på Eddie Meduza, pausar från vardagens tråkiga måsten och bloggar mig en dröm. Vi har fortfarande allt att vinna och inget att förlora. Vi har Sveriges bästa målvakt och vi är slutspelets minst pressade lag. Det är bara att älska läget, knyta näven och fortsätta fajtas. En klyscha blir aldrig för sliten. Vi tar en match i taget.
Inför morgondagen laddar jag som man bör. Jag tar mig en köpp, lyssnar på Eddie Meduza, pausar från vardagens tråkiga måsten och bloggar mig en dröm. Vi har fortfarande allt att vinna och inget att förlora. Vi har Sveriges bästa målvakt och vi är slutspelets minst pressade lag. Det är bara att älska läget, knyta näven och fortsätta fajtas. En klyscha blir aldrig för sliten. Vi tar en match i taget.
onsdag 9 mars 2011
Drömmar av guld
Det regnar i Stockholm ikväll. Jag blev blöt på vägen hem från Hovet men det kändes som en vandring i solsken. Det var mörkt och kallt men det var ljust och varmt. Och det sjöng ifrån höghusen, det sjöng ifrån asfalten. Det sjöng i mitt bultande gnagarhjärta, sjöng i hela kroppen. Jag gick min vanliga väg, genom parken, halkade på en isfläck men återfick balansen. Jag plaskade i pölar, tryckte halsduken mot bröstet och trudeluttade för mig själv:
Drömmar av guld - A
Drömmar av guld - I
Drömmar av guld - K
Det är drömmen om AIK
Jag vet inte om det kan bli så mycket bättre än så här. Jag har sett en del hockeymatcher genom åren. Aldrig har jag känt en sådan glädje och stolthet. När Stefan Johansson punkterade matchen så var det som om hela Hovet exploderade. Trycket där inne är svårt att beskriva. Det måste upplevas. Jag är så glad och stolt och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen med alla känslor. Det är tur man har en blogg i alla fall. Just det här inlägget går kanske inte till historien som det mest genomtänkta men än sen. Om jag överhuvudtaget ska kunna somna i natt så måste jag först få lov att skriva av mig.
Vi leder kvartsfinalserien. Vi har 2-0 i matcher. Vi har kört över HV, seriesegrarna och de regerande svenska mästarna två gånger om. Vi är två segrar från en semifinal. Det är inte magiskt, det är gnagiskt.
Drömmar av guld - A
Drömmar av guld - I
Drömmar av guld - K
Det är drömmen om AIK
Jag vet inte om det kan bli så mycket bättre än så här. Jag har sett en del hockeymatcher genom åren. Aldrig har jag känt en sådan glädje och stolthet. När Stefan Johansson punkterade matchen så var det som om hela Hovet exploderade. Trycket där inne är svårt att beskriva. Det måste upplevas. Jag är så glad och stolt och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen med alla känslor. Det är tur man har en blogg i alla fall. Just det här inlägget går kanske inte till historien som det mest genomtänkta men än sen. Om jag överhuvudtaget ska kunna somna i natt så måste jag först få lov att skriva av mig.
Vi leder kvartsfinalserien. Vi har 2-0 i matcher. Vi har kört över HV, seriesegrarna och de regerande svenska mästarna två gånger om. Vi är två segrar från en semifinal. Det är inte magiskt, det är gnagiskt.
Vad är hemligheten, mamma?
Det är lite gulligt med alla kiss- och bajsnödiga experter. De var ju så säkra på sin sak. De hade pottränat en hel sommar. De hade fått nya kalsonger med bilar på. Kalsonger för stora pojkar. Och det började ju så bra. Varje gång det pirrade så där lustigt i magen sprang de in i badrummet, drog ner kalsongerna och satte sig på pottan. Sedan klämde de ur sig sina lustigheter varpå de ropade glatt: MAAAMMA, FÄÄRDIG! De var så duktiga så. Och de belönades med uppmuntrande tillrop, applåder och varma leenden.
Inte hade väl de kiss- och bajsnödiga experterna räknat med bakslag. De var ju stora pojkar nu.
Men så började magarna krångla. Blåsorna tryckte på och experterna blev fisigare och fisigare. "Vad är det som händer?", frågade de i kör. Ja, vad var det egentligen som hände? Plötsligt blev det blött både här och där, det bildades pölar på golven, det kliade på benen. Det luktade ganska illa och på en tidningsredaktion bakom rosa dörrar stank det värre än någon annanstans. Liten Lasse satt tyst i ett hörn och gömde sig för huliganer. Liten Ros hade låst in sig på toaletten med gamla tabeller från 1987. Liten Mats försökte se positivt på saken trots att det sved i baken. Det är härligt med överraskningar, mumlade han och passade samtidigt på att lufta kalsongerna. Där i låg både det ena och det andra. Plötsligt händer det, tänkte Mats och bestämde sig för att gilla läget. Precis som han alltid hade gjort. Ty Mats var en man av sin tid och visste att vända kappan efter vinden.
Om de kiss- och bajsnödiga experterna bara hade vetat. Om de bara hade varit lite mer experter än vad de egentligen var. Då hade de nog förberett sig bättre. Det hade inte behövt bli så himla smutsigt. Blöjorna hade varit på från början, ingen hade behövt kissa på sig. Det kallas att gardera sig. Riktiga experter vet nämligen att det enda man egentligen vet om framtiden är att man ingenting vet. Jag tror det brukar kallas ödmjukhet. Lasse, Ros och Mats med flera hade förstås på förhand bättre kunnat sätta sig in i läget. De hade kunnat ställa frågan: Vad är hemligheten, mamma? Och de hade kunnat lyssna på svaret. Men det gjorde de inte. Istället pottränade de i lugn och ro. De tog sedan för givet att allting skulle gå bra. Det löser sig, sa de och citerade han som bajsade i baljan.
Det är förstås inte bara de självutnämnda experterna som ska ha sig en känga. Även en viss elitserietränare har gjort sig förtjänt av dumstruten och blöjan. Inte bara för att han fånigt och fjantigt har envisats med att kalla oss Solna och AIK IF i direktsänd TV under hela säsongen, utan först och främst för att han trodde sig ha (anal)yserat sönder vår spelidé. Så Anders Forsberg; den här sången är till dig...
Läs även:
Häglunds krönika: Många är yrvakna
Inte hade väl de kiss- och bajsnödiga experterna räknat med bakslag. De var ju stora pojkar nu.
Men så började magarna krångla. Blåsorna tryckte på och experterna blev fisigare och fisigare. "Vad är det som händer?", frågade de i kör. Ja, vad var det egentligen som hände? Plötsligt blev det blött både här och där, det bildades pölar på golven, det kliade på benen. Det luktade ganska illa och på en tidningsredaktion bakom rosa dörrar stank det värre än någon annanstans. Liten Lasse satt tyst i ett hörn och gömde sig för huliganer. Liten Ros hade låst in sig på toaletten med gamla tabeller från 1987. Liten Mats försökte se positivt på saken trots att det sved i baken. Det är härligt med överraskningar, mumlade han och passade samtidigt på att lufta kalsongerna. Där i låg både det ena och det andra. Plötsligt händer det, tänkte Mats och bestämde sig för att gilla läget. Precis som han alltid hade gjort. Ty Mats var en man av sin tid och visste att vända kappan efter vinden.
Om de kiss- och bajsnödiga experterna bara hade vetat. Om de bara hade varit lite mer experter än vad de egentligen var. Då hade de nog förberett sig bättre. Det hade inte behövt bli så himla smutsigt. Blöjorna hade varit på från början, ingen hade behövt kissa på sig. Det kallas att gardera sig. Riktiga experter vet nämligen att det enda man egentligen vet om framtiden är att man ingenting vet. Jag tror det brukar kallas ödmjukhet. Lasse, Ros och Mats med flera hade förstås på förhand bättre kunnat sätta sig in i läget. De hade kunnat ställa frågan: Vad är hemligheten, mamma? Och de hade kunnat lyssna på svaret. Men det gjorde de inte. Istället pottränade de i lugn och ro. De tog sedan för givet att allting skulle gå bra. Det löser sig, sa de och citerade han som bajsade i baljan.
Det är förstås inte bara de självutnämnda experterna som ska ha sig en känga. Även en viss elitserietränare har gjort sig förtjänt av dumstruten och blöjan. Inte bara för att han fånigt och fjantigt har envisats med att kalla oss Solna och AIK IF i direktsänd TV under hela säsongen, utan först och främst för att han trodde sig ha (anal)yserat sönder vår spelidé. Så Anders Forsberg; den här sången är till dig...
Läs även:
Häglunds krönika: Många är yrvakna
måndag 7 mars 2011
Ödmjukhet - vad är det?
Det finns bevisligen HV-supportrar och surpuppor som stör sig på att vi AIK:are drömmer grandiost. Brist på ödmjukhet, kacklas det om. Jag vet inte vad de förväntar sig. Vi kanske ska åka till Jönköping och be om ursäkt för att vi inte agerar som yra höns i försvarszon. Vi kanske ska vara nöjda med att bara vara i slutspel. Tänk att vi, nykomlingen med den allsvenska truppen, har haft sådan tur. Tänk att vi får spela hockey i Kinnarps av alla ställen, mot stora mäktiga HV liksom - klubben som enligt vissa surpuppor är för bra för Sverige och redo att erövra Europa. Tillåt mig gapflabba.
HV71 må ha vunnit hela 4 SM-guld, de må ha spelat en massa slutspelsmatcher på senare år och surpupporna må tro att de håller på ett riktigt storlag. Men kackla om ödmjukhet.
Ödmjukhet visar man inte genom att förneka sig själv, hålla käften och be om ursäkt. Ödmjukhet visar man genom sitt sätt att handla och agera på isen. I kväll visar AIK vad det handlar om. Vi kör över HV71 i två perioder. Vi är totalt överlägsna fram till 4-0. Hemmalaget ser ut som ett gäng proppmätta divor utan driv. AIK däremot visar hjärta, spelglädje och moral. De regerande mästarna, seriesegrarna, är aldrig riktigt nära att vända matchen. De tar ut målvakten tidigt och får in en puck i PP men därefter är det stängt. Fasth vinner keeperkampen, Melin vinner tränarduellen. Och AIK vinner första slutspelsfajten. Fett välförtjänt som vi baconbrännare brukar säga!
Det var naturligtvis jätteviktigt för AIK att vinna. Särskilt viktigt med tanke på hur matchen utvecklade sig. Hade vi tappat ledningen och torskat så vete fan om inte serien varit körd. Nu lever den i allra högsta grad. HV71 fick sig garanterat en tankeställare, på sätt och vis hade det kanske varit bättre för AIK att vinna en jämn kamp med uddamålet. Nu lär det definitivt vara slut på underskattningen. Nu lär till och med HV-spelarna bli ödmjuka inför uppgiften. Den däringa hönsgården i deras försvarszon tror jag emellertid att vi kan jaga fram igen. Jag ser med tillförsikt fram emot onsdagen. Ödmjuk som en nollråtta och stolt som en tupp! Ka-ka-ka-ka-ka-ka.ka...
HV71 må ha vunnit hela 4 SM-guld, de må ha spelat en massa slutspelsmatcher på senare år och surpupporna må tro att de håller på ett riktigt storlag. Men kackla om ödmjukhet.
Ödmjukhet visar man inte genom att förneka sig själv, hålla käften och be om ursäkt. Ödmjukhet visar man genom sitt sätt att handla och agera på isen. I kväll visar AIK vad det handlar om. Vi kör över HV71 i två perioder. Vi är totalt överlägsna fram till 4-0. Hemmalaget ser ut som ett gäng proppmätta divor utan driv. AIK däremot visar hjärta, spelglädje och moral. De regerande mästarna, seriesegrarna, är aldrig riktigt nära att vända matchen. De tar ut målvakten tidigt och får in en puck i PP men därefter är det stängt. Fasth vinner keeperkampen, Melin vinner tränarduellen. Och AIK vinner första slutspelsfajten. Fett välförtjänt som vi baconbrännare brukar säga!
Det var naturligtvis jätteviktigt för AIK att vinna. Särskilt viktigt med tanke på hur matchen utvecklade sig. Hade vi tappat ledningen och torskat så vete fan om inte serien varit körd. Nu lever den i allra högsta grad. HV71 fick sig garanterat en tankeställare, på sätt och vis hade det kanske varit bättre för AIK att vinna en jämn kamp med uddamålet. Nu lär det definitivt vara slut på underskattningen. Nu lär till och med HV-spelarna bli ödmjuka inför uppgiften. Den däringa hönsgården i deras försvarszon tror jag emellertid att vi kan jaga fram igen. Jag ser med tillförsikt fram emot onsdagen. Ödmjuk som en nollråtta och stolt som en tupp! Ka-ka-ka-ka-ka-ka.ka...
söndag 6 mars 2011
Halta Valkyria
"Den 7 mars 1921 spelade AIK för första gången en ishockeymatch (åtminstone i någorlunda organiserad form). IFK Stockholm besegrades med 5-2." (källa)
Man kan fira 90 på många olika sätt. AIK Hockey gör det genom att bjuda upp en halvfräsch fyrtiotaggare till svängom. HV71 heter hon visst. Det sägs att hon är i fin form, men jag tror mest att det är sminket som döljer. Bakom den vackra fasaden och bakom det en gång i tiden trendiga namnet gömmer sig en liten hagga. Blonderad och bystlyft. Fan vet om det inte luktar lite botox om 'na. Det viskas på byn. Halta Valkyria är på deken.
* * *
AIK åker till Jönköping med allt att vinna. Det är omöjligt att inte gilla läget. Alla förväntar sig att HV71 ska vinna kvartsfinalserien. Ingen tror att AIK på allvar ska kunna utmana. Ändå kommer Gnaget till spel som ett av seriens formstarkaste lag. Målvaktsspelet håller högsta elitserieklass, försvarsspelet har successivt blivit bättre. Kan AIK bara få ordning på spelet i PP så är det möjligt att den här serien utvecklas till mer än en hedersam avslutning på säsongen.
Men för all del. HV får mer än gärna underskatta oss, precis som hela hockeysverige har gjort sedan vi gick upp.
* *
Det har varit en lång och slitsam säsong och som supporter ser jag fram emot att äntligen få njuta lite grann. Målet har hela tiden varit att klara sig kvar i eliten och nu är det målet uppnått. Jag förväntar mig ingenting av slutspelet. Inte mer än att få se AIK bjuda upp till dans. Vad mig anbelangar så har Bång och kompani inget mer att bevisa, det är bara att gå in och köra. Jag är säker på att spelarna njuter av situationen. Det här kan bli hur kul som helst.
Ska man tippa ska man tippa med hjärtat. Det har gjorts förr och det har gjorts bra. BB:s tips således: Halta Valkyria vs AIK 3-4 i matcher.
Oscar Steen
Han kom till AIK i somras, lämnade Ö-vik och Modo där han sades ha kört fast. Mina första intryck på försäsongen: skridskostark, stabil, spelskicklig. Mr Stoneface.
Med facit i hand konstaterar jag att Gozzi och Gnaget gjorde ett riktigt kap när man värvade Oscar Steen. Steen har varit en av lagets bärande spelare genom hela serien. Jag kan inte minnas att jag sett honom göra en dålig match i vinter. Han toppar den interna poängligan och bidrar i allra högsta grad till att AIK når slutspel. Ikväll är han en av isen bästa. Steen jobbar och sliter som få, dessutom passar han snyggt fram till både 2-1 och 3-2. I samma veva skickar han sitt gamla lag ner i kvalserien.
Jag undrar vad han tänker ikväll, undrar hur det känns att vara Oscar Steen. Jag tror och hoppas att han är lika lycklig som jag och alla andra segerrusiga hockeygnagare. Det förtjänar han.
fredag 4 mars 2011
torsdag 3 mars 2011
Solsidan
Nä, jag syftar inte på teveserien. Jag syftar på den där sidan av gatan där solen alltid skiner, där ingen skugga faller och där man får kisa för att inte bli blind. Jag syftar på den här sidan av strecken, den vi befinner oss på och som vi ska göra allt för att inte ramla ner under. Det är naturligtvis inte klart än, fortfarande kan allt hända, men det ser onekligen ganska så bra ut. Jag kan inte tro annat än att vi fixar kontraktet. Slutspel vore en fet och härlig bonus, grädde på moset. Men i första hand ska vi alltså hålla oss kvar. Utan kval.
Fast jag kan inte hålla mig från att skriva det: Är det något lag som förtjänar åttondeplatsen så är det AIK.
Det skriver jag inte bara för att jag är AIK:are. Det skriver jag för att inget annat lag den här säsongen har varit så uträknat på förhand och för att inget annat lag har överraskat så många. Hur det än går på lördag så har AIK gjort en strålande säsong. Ingen som kan något om hockey, ingen som vill bli tagen på allvar kan hävda något annat. För oss som följer laget finns det anledning att vara stolt. Själv är jag så stolt över den här upplagan av AIK att jag får ståpäls varje gång laget vinner. Kvällens seger var inget undantag. Det var nära på att jag klämde fram ett gäng tårar i samband med slutsignalen.
Linköping - AIK 1-2 (0-0, 1-2, 0-0)
Linköping - AIK 1-2 (0-0, 1-2, 0-0)
Det var en krigarinsats som hette duga. Kommentatorn babblade om panik i AIK:s zon i mitten av tredje perioden. Jag såg ingen panik. Jag såg förvisso ett rejält pressat lag men det var ett lag som stred och slet och som vägrade att ge sig. Det var inte bara Fasth som stod emot Linköpings press, det var hela laget. Samtliga spelare i AIK gav allt ikväll. Gnaget gjorde egentligen bara ett dåligt byte, matchens första. Men därefter visade L A G E T Gnaget varför man inte är toksist i serien. Melin tog timeout i rätt läge, han samlade truppen och manade på. Spelarna tog ansvar och växte med uppgiften. Ingen åkte och gömde sig, samtliga stod upp och krigade. Slutminuterna blev förstås ruggigt spännande, Fredrik Svensson räddade ett nästan givet baklängesmål. Där och då tog han säsongens bästa utvisning.
Jag hade som sagt nära till tårar på slutet men jag sparade dem till ett bättre tillfälle. Närmare bestämt till på lördag, till Hovet och Modo och till säsongens häftigaste match. Vi ses på solsidan!
onsdag 2 mars 2011
Paint it black
Det finns verkligen ingen anledning att gnälla och gny och tycka synd om sig själv. Vi är på slutspelsplats efter 53 spelade omgångar. Det är fantastiskt. Ändå vill jag ibland att säsongen bara ska ta slut.
Jag pallar snart inte mer. Varenda match är en kamp mot knipet. Magen är i uppror, jag lider mig igenom matcherna. Det är som om om hela säsongen har varit en enda lång kvalserie. Och ingenting kan man göra för att påverka skeendet. Man kan förstås sjunga och gapa och skrika och klappa händerna när man är riktigt glad och man kan hata zebran och snacka med Greken och man kan grina och gräla och grymta och gripa ett halmstrå. Man kan blogga av sig sin nerviga frustration. Hur man än beter sig så är det ändå grabbarna på isen som måste göra det. Det är Fasth och Bång och Dicken och Sandberg och Rudan och Gynge och Steen och alla andra med som måste fixa det. Det är till laget och Gnaget jag sätter mitt hopp.
Vi kunde ha vunnit igår, borde ha vunnit. Men skit i det. En pinne är en pinne och nu är det bara Linköping som gäller. Vi har inte gjort några vidare resultat där nere i vinter men i morgon är det dags. Jag tror på AIK som jag trott på AIK hela säsongen. Har vi hängt med hit så vore det väl piss om vi inte kunde göra det ända in i kaklet. Det blir kamp och krig och strid om poängen. Cluben jagar fjärdeplatsen, vi jagar slutspel och nytt kontrakt. Motivationen lär det ju inte vara något fel på. Så det får bli kylan som avgör. Vem klarar att hålla huvudet kallt? Vem kliver fram när det behövs som mest? Själv är jag ett vandrande nervvrak, het på gröten och eldfängd som få. Jag gör vad jag kan för att hålla knäppskallen högt. Kall lär den inte bli förrän säsongen är slut.
Jag ser en röd dörr och jag vill måla den svart
Den dörren leder oss men jag vet inte vart
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)