Kurragömma med Puh

Lillgrabben och jag åkte till Norrtälje med höga förväntningar. Vi ville se AIK och hockey, käka korv med masmos och socialisera.

Vi fick se ett AIK som höll Ryno-klass med undantag för Hamberg som var bra. Vi sket i korven men kompenserade med Kent McDonell's på vägen hem istället. Masmos blev det inte tal om. Vi socialiserade så gott vi kunde. I en tid då alltfler supportrar ägnar matcherna åt twitter och andra asociala medier får man nöja sig med det lilla. I första pausen läste vi "Kurragömma med Puh".

* * *

Det slog mig inte förrän på vägen hem att "Kurragömma med Puh" kan läsas som en allegori. Vid första läsningen kan det verka som att berättelsen handlar om en björn med mycket liten hjärna som leker kurragömma med sina vänner i Sjumilaskogen. Men i själva verket handlar det om den naiva och lite puckade supportern som använder försäsongen åt att leta reda på sina gamla favoriter. I boken tror Puh först att han ska hitta Nasse, Ior och de andra på sina favoritställen. Efterhand inser han dock att om han vill hitta sina vänner måste han leta på deras favoritställen. Således hittar han t.ex. Nasse i en ihålig stock.

Själv hade jag inför gårdagens mästarmöte (?) ägnat två hela matcher åt att leta efter mina gamla favoriter. Jag hade letat efter Daniel Josefsson, Fredrik Carlsson, Patric Blomdahl och Björn Melin.

Inte förrän en bit in i tredje perioden mot Leksand igår insåg jag mitt misstag. Jag hade letat på fel ställen. Jag hade letat på mina favoritställen. Jag hade letat efter Carlsson framför AIK:s mål, jag hade letat efter Josefsson mitt i banan, jag hade letat efter Blomdahl i nyllet på motståndarnas keeper och jag hade letat efter Melin i matchvinnarrollen. Mot slutet av matchen mot Leksand förstod jag att om jag ville hitta mina gamla favoriter måste jag leta på deras favoritställen. Således hittade jag Josefsson med backhandfattning längs sargen bakom egen bur. Jag fann Carlsson vinglades i sarghörnen med flackande blick. Jag hittade Blomdahl (tre gånger) i utvisningsbåset. Björn Melin fann jag just som han var i färd med att stoppfinta utanför offensiv blå (vilket naturligtvis resulterade i att hans två kedjekamrater åkte offside). Kära dumma gamla Björn.

* * *

Mannen på trottoaren är ett uttryck för en slumpmässigt vald person i Leksand. En s.k. medelmas. Används ofta retoriskt.

Enligt mannen på trottoaren imponerade Leksand igår. Särskilt Salo såg fräsch och fit ut. Ryno var lång.

* * *

Bakom Leksands bås gjorde Frasse reklam för hamburgare.

* * *

AIK såg oerhört sega och tunga ut igår. Man får hoppas att det berodde på träningslägret. Jämfört med matcherna mot Örebro och Västerås var tempot lågt. Leksand hade högre fart men imponerade inte spelmässigt. De vann rättvist men kammade liksom AIK noll. Poäng utdelas först den 14:e september.

Christian Sandberg saknades återigen. Vi behöver Sampa och jag tycker fortfarande att han ska vara lagkapten i det här laget.

Hamberg var bäst i AIK. I första perioden gav han mig Fasth-vibbar. Stor, tät och följsam. Kommer säkerligen att ge Larsson en match om förstaspaden i höst/vinter.

Marcus "Lilliz" Nilsson är en härlig lirare. Stora förhoppningar på honom. Kommer, om inget oförutsett inträffar, tillsammans med Pirnes och Janmark att utgöra AIK:s förstakedja mot HV på Hovet.

* * *

Den hängivne leksingen Kung Kenta häcklade mig i pausen mellan andra och tredje perioden. Det gjorde han naturligtvis helt rätt i. Glimten i ögat är det bästa jag vet, näst efter bacon.

* * *

Enligt mannen på trottoaren är Leksand i SHL för att stanna. Det har mannen på trottoaren läst i Expressen och då måste det ju vara sant.

* * *

Derek Joslin debuterade för AIK igår. Han inledde med att gå bort sig i första bytet. Därefter spelade han upp sig. Joslin har ett bra skott, hårt och snabbt. Dessutom tycks han veta var målet ligger. Igår var han ett stolpskott ifrån att göra 1-0. Han är stor och stark och av vad jag såg igår tycks han ha bra fart på rören. Jag tror att Joslin har alla förutsättningar att bli en publikfavorit på Hovet. Nyckelspelare som måste lyckas om AIK ska lyckas. Hoppas fortfarande på ytterligare en back in.

* * *

I andra pausen kom AIK:s landslagsback Linnéa Bäckman fram och sa hej. Lillgrabben blev blyg men i smyg och med ett leende sa han till mig: "Pappa, snart ska vi se tjejerna igen." Jag svarade med stoiskt lugn: "Ja, det ska vi göra. Och då blir det lite klass på grejerna."

Stöd AIK Damhockey!

* * *

Det bästa med att Leksand är tillbaka i finrummet är att det innebär kosing till Gnaget. Det näst bästa med att Leksand är tillbaka är att Jämtleksing får blogga om AIK igen. Black Boris gillar Jämtleksing. Black Boris känner intellektuell gemenskap över laggränserna. Black Boris är liksom Jämtleksing stolt travestit och ser mycket fram emot subtila hån, sund antagonism och poetry slam 2013/14.

* * *

Inatt drömde jag om Bång. Han sa han var på gång.

Ståfräs och kullor omkull

AIK-Leksand 4-2 (3-0, 0-2, 1-0)

Idag förlorade jag oskulden och vann ett nytt favoritlag. Jag såg min första riksseriematch LIVE med AIK. Och vilken match sen!

Det blev ståfräs och kullor omkull och däremellan lite masmos. AIK inledde på bästa sätt. Jag hann knappt dricka upp värmningskaffet innan det norska nyförvärvet Line Bialik Öien tryckte in 1-0 efter 2.29. Naturligtvis spillde jag ner mig av jubel. Men det var det värt. Ett par minuter senare visade nästa norska tillskott, Silje Holøs, vem som är familjens bästa hockeyspelare (hädanefter ser jag Växjös NHL-meriterade landslagsback som Siljes mindre kända bror). Snyggt och elegant la hon in 2-0 till Gnaget. Och som om det inte var nog satte Lisa Hedengren 3-0 bakom stackars Åberg i Leksandskassen ett par minuter senare.

Leksand skapade en hel del chanser i första perioden och sanning att säga så var de nog värda ett par mål. Men vem bryr sig?

AIK kom ut i andra perioden med gott självförtroende. Kanske lite för gott. För hastigt och lustigt tilläts kullorna reducera två gånger om. Utan Minatsu Murases många räddningar hade matchen antagligen gått åt helvete. En timeout halvvägs in i perioden fick gnagarna på skridskor igen och Leksand drabbades av griller och grubblerier. I samband med avbrottet passade jag på att göra en Gnaget; köpte korv gånger två i kiosken. AIK:s 3-2-ledning i paus var allt annat än rättvis. Leksand förtjänade minst oavgjort. Men som sagt: Vem bryr sig? Hockey handlar om att vinna, varken mer eller mindre.

* * *

I pauserna hade jag bl.a. äran att bekanta mig med leksingarna Kung Kenta och JBackeman. Vi jämförde matchtröjor och jag konstaterade att min och grabbens svarta var betydligt snyggare än deras vita.

* * *

Tredje perioden blev mer lik den första än den andra. AIK spelade upp sig, Leksand hängde med bra men målen uteblev. Ända tills AIK med drygt tio minuter kvar punkterade matchen med dess i särklass snyggaste mål. Vackert framspelad av Lisa Johansson gjorde förra säsongens svartgula poängdrottning, Michelle Löwenhielm, det enda rätta. Pucken satt som en smäck! Och för andra gången denna härliga hockeyeftermiddag spillde jag kaffe och brände sånär ballen. Nästa gång blir det suspen på för Boris. Haklapp slutade jag nämligen med redan våren 1983.

Efter 4-2 höll AIK undan, kontrollerade matchen och visade toppklass. På Ritorps läktare rullade sånger om SM-guld och i gnagarhjärtat mitt inreddes ett nytt rum. Ett rum för AIK och Riksserien, för Fanny Rask och Lisa Hedengren, för Gizela Blom, Silje Holøs, Helene Martinsen och alla andra med. Inte minst för Linnéa Bäckman. Den sevärda backen med nummer 91 på ryggen blev idag min första riksserieidol. Redan i morgon, söndag, räknar jag med att få ett par till, då AIK tar emot fjolårsfinalisten Brynäs på Ritorp. Nedsläpp: 15.30.

* * *

Det var inte bara AIK:s riksserielag som var i farten idag. Även AIK Herr spelade match. Mot ett hopplöst överlägset Luleå – som inlett säsongen på ett ruggigt imponerande sätt – fanns det inte mycket att göra. Inte ens en storspelande Lundström i kassen kunde hindra Luleå från att inkassera sin elfte raka seger i tävlingssammanhang, European Trophy inräknat. För Perra och pöjkera finns det just nu så mycket att fundera på att man får vara glad om hjärnorna inte kokar över.

Närmast väntar HV71 borta på tisdag. Torsk där och vi kan på allvar börja oroa oss för kommande kvalseriederbyn.

Snyggare och mer funktionella matchprogram än på t.ex. Hovet.
Uppmärksamma läsare noterar även mitt nedklottrade experttips.

Fem bloggare på en bänk

Gårdagen såg inte bara AIK vända mot Leksand. Den såg även något så unikt som fem AIK-bloggare på en och samma bänk.

Sent omsider har nu samtliga fem bloggare fått ur sig varsitt genomtänkt och välformulerat inlägg. Serviceminded som man är länkar jag här och nu till mina svartgula bloggbröder och systrar. Jag vill särskilt promota denna bild, som sannolikt är försäsongens hittills bästa, samt min vän Eddies fantastiskt roliga text, som varken innehåller tasksparkar eller pikar mot undertecknad.

Men för all del, samtliga bloggar är väl värda sina besök. Här har ni dem, i alfabetisk ordning:

AIK är hockey - hockey är AIK (Prozac)
AIK-Sara (Sara)
Betraktelser... av en kolsäck (Eddie)
Black Indeed (Mary)

Ingen av dem når naturligtvis upp i Black Boris-nivå. Men jag vore inte den ödmjuke bundis jag är om jag inte lät er, kära läsare, bilda er en alldeles egen och unik uppfattning i frågan.

* * *

Apropå AIK:are och bundisar kommer ett kärt gammalt kompisgäng på besök nästa vecka. Det vankas trelagsturnering på Hovet. Huvudmatchen spelas på fredag, då Skellefteå tar emot den ryska publikmagneten Salavat. Vi är ett gäng AIK:are som tjackat plåtar och tänker bilda klack på sektion A9 (hemmaplan för självaste mig). Förhoppningsvis blir det AIK-sånger från två håll. Själv kommer jag att anstränga mig till det yttersta för att få till växelsång mellan originalklacken och wanna be-klicken. Det återstår att se hur många som är på eller av men jag är försiktigt negativ.

Hursomhelst har jag filat på en ramsa som åtminstone Eddie och jag kommer att sjunga för full hals. Den går så här:

Byske är en buskisklubb
Buskisklubb, buskisklubb
Byske är en buskisklubb
Stjäl efteråt!

Gnaget är laget. Vi ses på barrikaderna!

Dansa. Pausa.

"Vill man se bra hockey så får man välja AIK", sa Anders Gozzi i matchprogrammet. Sen ställde han sig i Leksands utvisningbås och såg AIK spela bra hockey.

Det stod 0-4 till Leksand efter första perioden. Inte särskilt rättvist alls. Leksand kunde lätt ha lett med det dubbla. AIK:s första tjugo minuter kan ha varit de sämsta jag sett laget göra sedan HV71 hemma den 4 oktober 2011. Vi var sämre än Ore. Sämre än Ore! Stackars Lundström i kassen fick ingen som helst hjälp av sina utespelare. Medan leksingarna gjorde som de ville på isen satt gnagarna kvar i bussen och jämförde suspstorlekar. Eller nåt.

Då var det bättre drag på läktarna. Bakom AIK:s utvisningbås satt t.ex. ett helt gäng svartgula hjältar. Däribland Klabbarparn i högform och den beryktade Street Fighting Mary. Prozacs twittertummar gick som på värsta fjortisbruttan. Eddies basröst skrämde livet ur Ryno, som ändå hann med att göra mål. Trots AIK:s miserabla förstaperiod var det hyfsat livat och glatt på vår sektion. På motsatta långsidan höll Dalagnagarna hov. Och det blev dans...

För till skillnad från i Märsta har man i Norrtälje förstått vad försäsong bör bära med sig: Ljuva toner och fett sköna versioner. I ett improviserat powerbreak bjöds jag upp av den gladlynte Prozac, min bänkgranne för dagen, och vi dansade och pausade, dansade och pausade. Dansade och pausade. Och vi enades om att till denna säsong göra dansandet och pausandet till vår nya powerbreakritual. A9 och A24 i gnagisk symbios. Dansa. Pausa. Bra grejer.

Att påstå att AIK kom ut som ett nytt lag till den andra perioden vore att överdriva. Men de kom åtminstone ut som ett lag. Och det räckte ju en bit på vägen. Esa Pirnes visade kyla och klass när han la in sin straff till 1-4. Hoppet återvände och på läktarna sjöng vi om SM-guld.



inför tredje träffade jag leksingen Kung Kenta på läktaren. Trevligt.

Och därefter vände matchen. AIK gjorde fyra mål på mindre än sex minuter. Leksand var sämre än Ore. Och vi dansade och vi pausade. Och sen var det över. Besvikna leksingar skakade på sina huvuden. Lyckliga gnagare drömde om guld och gröna skogar. Klabbarparn flinade, Mary räknade skott på mål, Prozac twittrade och Eddie sa att Janmark kommer att bli kanon. På andra sidan rinken hängde en till synes berusad dalagnagare på plexit (samma plexi som han tidigare under matchen lyckats ramla in på isen över). En fröjd för ögat.

Själv dansade jag hela vägen ut till parkeringen. Satt en stund i bilen och tänkte på Pirnes och bröderna Ahlström. Sen pausade jag och körde hem. På radion spelade de inte Panetoz.

EDIT: Enligt en betrodd dalagnagare var mannen som ramlade över plexit inte en dalagnagare. Snarare var han, citat: "en sånnadäringa stockholmare". Således verkar det inte bättre än att BB har gått i AB-fällan och ägnat sig åt grovt förtal! För detta ber jag förstås om ursäkt. Hoppas ni kan förlåta mig, DG. Och att vi kan enas om att mannen på plexit i alla fall var gnagare och full som en finsk silverhjälm från 1996. Kompenserar med lite reklam.

Dalagnagarnas webbshop

Möta Leksand

Surfar in på leksandsif.se för att hämta lite info för ett lite mer seriöst uppsnack inför träningsmatchen på lördag. Det första som möter mig är en stor båt, till hälften vit och till hälften blå. Halva båten photoshoppad, andra halvan naturell, stiligt smyckad men med lite tillknäppt kroppspråk, ett vänligt men beslutsamt kryssningsfartyg. Det vill berätta något om sitt lag. Det säger:
"Anmälningarna till LIF-kryssningen 30/8 strömmar in i en strid ström". Källa

Ja, vad skulle de annars göra, tänker man. Forsa?

Jag funderar ett tag på det där med att Leksands IF gjort till tradition att boka en färja i slutet av augusti. Jag tänker att det antagligen säger någonting om Leksand som förening och leksingar som fans. Exakt vad vet jag inte. Men att över 1500 leksingar samlas på MS Cinderella, i Stockholm, för att göra gemensam sak och säsongsupptakt, det är trots allt lite... ja, imponerande.

Känner att jag inte riktigt hållit sådan koll på Leksand att jag kan värdera om de har ett lag som kan ta sig hela vägen. Mads Bödker känns som oerhört tungt avbräck, åtminstone som hashtag på twitter. Rent sportsligt kompenseras han sannolikt med råge av t.ex. Kevin Kapstad. Möjligen har man i denne amerikan gjort ett riktigt kap. Leksands powerplay var stundtals bedrövligt förra säsongen. I Kapstad hoppas Salo antagligen ha hittat en poängstark back som kan leverera när det behövs.

Några andra intressanta namn är Hanses i kassen, stor talang som nog hade kunnat färga i Elitserien redan i år, Alen Bibic, stor och stark back som inte tycker om när moranissar flinar honom i fejan, Johan Ryno, mannen som har hockeyn i blodet men som aldrig (?) kommer att nå sin en gång i tiden förväntade potential. Och så förstås Filip Forsberg, 18 år ung men redan 53 allsvenska matcher gammal. Kan nog bli nästan hur bra som helst. Forsberg tillhör numera Washington Capitals men kommer att spela för Leksand även denna säsong.

Ska jag var helt uppriktig så har jag nog ingen vidare koll på Leksand. Jag såg de ett otal gånger i fjol men ändå. För att verkligen kunna tycka något på allvar så måste jag nog tänka lite till, tänker jag, som om jag ens vore tvungen att tycka något.

Leksand har gjort tre träningsmatcher inför mötet med AIK.
Man inledde med att besegra Färjestad med 3-2 i Arvika. Därefter vann man över Modo med samma siffror. I sin senaste träningsmatch gick Leksand på pumpen mot Växjö. Noterbart är att Michael Raffl lyckades dra på sig en avstängning efter att ha slagits med Växjös Tom Linder. Därmed missar Raffl, som i sina bästa stunder är en sevärd spelare, matchen mot AIK på lördag.

Huruvida Leksand har någon chans i Norrtälje återstår att se. Träningsmatch är som bekant alltid träningsmatch. Och som en omtyckt bloggare med tvivelaktiga lagsympatier en gång uttryckte saken:

"Vad är egentligen träningsmatcher för någonting? Åsikterna går isär. En del drar begreppet mot match, andra drar det mot träning. Var man hamnar hänger pinsamt nog samman med hur det går. Vinner man betonar man match, förlorar man betonar man träning."

Det är så sant som det är sagt.

Båtlåt

Superstars och suparstjärnor
sitter samman i lifbåt
Drömmer stort i druckna hjärnor
dröm gemensam som är våt:

Bortom horisontens rand
finns en fjärran kritvit strand…

Kullor, masar, dalabönder
färdas över stormigt hav
Stora drömmar går lätt sönder
vis är den som mönstrar av

Gå iland och ta i hand
fyra guld som blev till sand!

Hej och hå, smurfar blå!

Det är gammal god tradition att blogga om Leksands IF här i borisgruvan. Det har emellertid blivit lite lite av den varan på sistone. Det ber jag om ursäkt för. Särskilt med tanke på att Leksand i allra högsta grad bidrog till att drömmen om Djurgårdens uttåg blev sann. Jag vill här och nu inleda med att rikta ett stort tack till Leksands IF. TACK! Med mitt stora tack avklarat en gång för alla övergår jag i sann svartgul anda till attack.

Det vankas träningsmatch i Norrtälje och ingen mindre klubb än Leksand står för motståndet. Man kan förstås tycka att det är en aning löjligt.

Jag menar, varför ska vi - stora, starka, stolta AIK - nedlåta oss till beblandning? Hela förfarandet får en som gnagare att känna sig som Zlatan. De är inte liksom på vår nivå. Men ändå. Låt oss vara storsinta och inbjudande. Låt oss klappa axel och bjuda mazarin. Och låt oss hoppas att Pelle Prestberg kommer till spel. Ärligt talat längtar jag redan till på lördag. Det blir en fin dag, en dag för att minnas den allsvenska tid som flytt.

Med Leksand är det nu så att jag aldrig kan tycka illa om den lilla. Dalaklubben med de stora ambitionerna som bygger sitt lag runt en Ryno.

Nej, det blir förstås inget återtåg i år heller. Men kanske i vår. Som initierade bedömare vet var det länge sedan knätofsar sågs slängda på tågperronger, länge sen tokiga masar övergick till att åka färja och ladda upp. Inga har drabbats så hårt av SJ:s förseningar som de stackars leksingarna. När andra snackar försäsong och back on track snackar den ena suparstjärnan efter den andra om att åka båt. Lifbåt. Till tonerna av lokala musikaliska under varvade med en och annan smurfhit från the good old 90's kastar de loss och hissar segel. Man unnar dem en fylla, några bärs på tax free, jordnötter.

Det är nånting med Leksand som väcker lustar till liv. Jag kan inte riktigt ta på vad det är. Kanske har det med deras (mas)ochistiska tendenser att göra. Låt piskan vinna, Perra!

Blåbärslag

I fjol var det Visby och för två år sedan Nynäshamn. Sin vana trogen tänker AIK Ishockey även i år ägna delar av försäsongen åt att möta blåbärsgäng från lägre divisioner. Försmak av försäsong

När mörkrets sista trummor dånar ut

Jag blundar i en frusen tyst minut och frammanar ett minne ur mitt inres svartaste hockeymörker.

I en inte alltför avlägsen dåtid satt jag på ett ödsligt Hovet och såg mitt AIK ta sig an alla möjliga och omöjliga allsvenska gäng. Jag minns att det ibland var svårt att koncentrera sig på spelet på isen. Istället satt jag matcherna igenom och tänkte på spelet vid sidan av. Ekonomin var körd i bottten, konkurshotet låg som en äcklig dimma över allt jag såg och de sportsliga intrycken grumlades av oro och irritation. Som inbiten och hjärtsliten AIK:are såg jag i slutet av december 2009 sällan längre än till midnatt. Skulle AIK Hockey finnas kvar nästa morgon? Skulle alla vi hockeyälskande gnagare hastigt och olustigt förvandlas till ett laglöst fanskap till sällskap?

När AIK tog sig till slutspel för ett år sedan, genom 3-2 hemma mot Modo i grundseriens sista omgång, kändes det omtumlande och på gränsen till overkligt. När AIK sedan mosade HV71 i kvarten var vi nog många som inte visste var vi skulle ta vägen. Förlusten i semin mot Färjestad blev lättsmält. Jag behövde ett break. AIK behövde ett break. Succén var trots torsken fullbordad och det fanns liksom ingenting att vara missnöjd med. Ingen AIK:are med hästarna i stallet hade väl på allvar räknat med final och spel om SM-guldet. Det hade varit att gapa efter lite för mycket, till och med för den per slentrian och dålig vana mest hybrisdrabbade gnagare.

I år är läget annorlunda. AIK går visserligen inte in i slutspelet som favoriter nu heller, långt därifrån. Men det finns anledning till tro och hopp. AIK är inte bara ett av Sveriges målgladaste lag. Vi har desutom Elitseriens både poängkung och skytteligavinnare i laget. Om Viktor Fasth blir frisk i magen har vi dessutom Sveriges bästa målvakt. AIK ligger högt upp i både PP- och BP-statistiken. I Dicken har vi en av seriens poängstarkaste backar. I Fish och Nemeth har vi två av sereins starkaste defensiva pjäser. Och så vidare. Icke att förglömma Daniel Bång, som ju som alla med lite koll vet är störst, bäst och vackrast i fetaste allmänhet.

Men åter till fjolåret och tillbaka igen. Jag är mindre stolt nu, mer förlägen.

AIK lär med största sannolikhet väljas av Luleå. Kanske, kanske blir det Skellefteå. Oavsett vilket lag som får äran att möta Gnaget så kommer det få slita gris för att rå på oss. Det är jag nästan säker på. AIK går i vilket fall in som underdog. Det kommer att vara ett AIK med betydligt högre mål än i fjol. Kvartsfinalen är mer än bara bonus den här gången. Liksom den eventuella semifinalen är kvarten bara ett steg på vägen. AIK kommer så klart att ta en match i taget men AIK kommer också att gå för guld i år. Jag säger inte att vi vinner men jag tror att det finns en chans att vi gör det. Det trodde jag innerst inne aldrig för ett år sedan.

När mörkrets sista trummor dånar ut. När tunneln tar slut och allt det här som kallas Elitserien och slutspel och drömmar av guld blir verklighet och sanning. När natten är här ska jag lämna allt tillbaks.

Jag tänker ofta på det förflutna, och jag tänker att det är i det som en gång var som man måste gräva om man vill förstå det som numera är. Lika ofta som jag tänker på det förflutna tänker jag på det framtida. Jag tänker att om allt bara går som jag vill så har vi snart en elitserie, fortfarande bestående av 12 lag, men med minst ett nygammalt inslag. Det här är visserligen en blogg om AIK. Inte desto mindre vet jag att den med jämna mellanrum lockar fint folk och främlingar i form av t.ex. leksingar och lakejer. Jag tror att just nämnda kateogorier hockeypuckon har på känn att det här inlägget i viss mån inte bara handlar om mitt lag, utan även om deras.

Men medan leksingar drömmer om ljuset i tunneln och medan lakejer drömmer om en fet bonus i form av slutspel, så går jag omkring i min egen lilla borisbubbla. Jag sätter all min tilltro till en dröm, till sångerna som tar ens liv till slut. För jag tror som min Lundell, att innerst inne är vi alla romantiker. Och vi menar, kan en människa vara någonting annat om hon vill leva det här livet rätt och riktigt? Sanningen är subjektiv men ljuset är min vän. Som solen ska jag stråla och som Greken ska jag skråla. Gnaget är i Elitserien för att stanna. I ljuset, bruset och håkanhuset. Inte ens en soltorkad morot som Björn Ranelid skulle ha kunnat skriva det bättre.

Det jag just sagt har bara sagts en gång, men likt fågelns kvitter kommer mina ord att spridas via både facebook och twitter.

Jag skänker dig den sista lögn jag har

Jag offrar och betalar vad som krävs

För kärleken till spelet

Det var dagen då the one and only Kenny Pavey tog ett känslosamt farväl av Råsundas publik och jag var inte där. Det skäms jag inte ett dugg för. Livet förändras och prioriteringarna därmed.

Det handlar om att prioritera. Prioritera, prioritera, prioritera, som Elling säger till sin kompis Kjell-Bjarne i en underbar scen i den här filmen. Jag har suttit och stått på Råsunda tillräckligt många gånger genom åren för att förstå varför en eftemiddag på Ritorp kan te sig både trevligare, roligare och betydligt mer spännande än en dito på södra sitt. Idag tog AIK:s J20-lag emot Leksand på Ritorp. Jag var där. Min lille grabb var där. Bosse Berglund, Mats Thelin och Anders Gozzi var också där. Och min vän Eddie var där, icke att förglömma. Jag vill påstå att han är en av AIK Hockeys största och mest inbitna supportrar. Dessutom utrustad med läsplatta. Under försäsongen gav han mig ett baconlypsyl i present. Bara en sån sak.

Det skönaste med att se på J20, om ni frågar Boris, är att man inte behöver bli så jävla nervös. Elitserien är ju annars lite grann som en enda lång pärs. Visserligen härlig på många sätt men inte desto mindre jobbig. Varenda pinne är av vikt, mer eller mindre varenda match ger upphov till magont och frustration. Jag njuter och lider mig igenom matcherna. Drömmen om slutspel och avgörande final är lika stor som mardrömmen om botten och upprörande kval. Så är det nu inte riktigt med J20. J20 är naturligtvis också viktiga matcher, inte minst för de direkt inblandade, men för en annan är det inte riktigt så viktiga matcher. J20 är mer att skåda framtiden, att se frisk och frejdig, fartfylld hockey. Det är att se hockey som ger hopp om en ljus morgondag. För AIK men också för hockeyn i stort.

Ska jag vara helt ärlig så såg jag inte sådär jättemycket av dagens match. Det fanns ju så mycket annat roligt att ägna sig åt. Leksands buss till exempel, vit och blå och med ett STORT märke på. Och så fanns det hockeymål som man kunde leka Viktor Fasth i. Och så cafeterian så klart. Där kunde man fika och se på hockey på en och samma gång och om man mot förmodan tröttnade på liret kunde man närsomhelst dansa en spontan AIK-dans inför övriga lättroade gäster. Musiken i spelavbrotten inbjöd till uppvisning. Och om man tröttnade på att pausen aldrig ville ta slut mellan andra och tredje perioden så kunde man för all del gå in i hallen intill och se Solna HC - i dräkter som på pricken med undantag för loggan liknar Philadelphia Flyers - spela träningsmatch mot Stortorparna.

Ja, det fanns mycket spännande att upptäcka i och omkring Ritorps ishall denna soliga, vackra höstsöndag. Tillräckligt mycket för att göra en fotbollsmatch på Råsunda tämligen ointressant.

Men hur gick det i matchen då? Jovars, AIK vann över Leksand med 4-3 efter förlängning. Dessförinnan hade de svartgula grabbarna, tack vare en imponerande uppryckning i tredje perioden, hämtat in ett tvåmålsunderläge. I hallen trängdes fans med föräldrar, NHL-scouter med lovande junisar fjunisar, gnagare med leksingar. Där var ett hundratal hockeytokiga människor, alla med olika bakgrund och olika typer av koppling till lagen och spelarna som gjorde upp på isen. Vi var alla där för att se hockeyns framtid. Och för att kärleken till detta underbara spel är större än vad många AIK:are som sällan eller aldrig sätter sin fot på Hovet någonsin kommer att förstå.


Läs även:
Svängom med masar

Kärleken förde oss samman

Leksands IF


Ännu en kväll i kärlekens tecken. Jag såg Leksand-Södertälje och jag såg Modo-Brynäs. Åh, som jag älskar det här spelet.

Initialt lade jag förstås fokus på eliten. Det kändes naturligast och mest rätt. Med jämna mellanrum zappade jag dock över till den så kallade gärdsgårdskanalen. Fan tro't men varenda gång som jag slog över hade det blivit mål för Leksand. Jag missade Raffl och Ryno men prickade Prestberg och Bergenström. För att inte gå miste om mera godis bestämde jag mig för att hädanefter skita i Modo och Brynäs. Man vill ju se mål va, som Håkan Södergren nog skulle ha sagt om han suttit bredvid mig i soffan. Nu stod i han i teve istället och bjöd på pausunderhållning med penna och pek. Det gäller att skjuta va. Man måste vara het va. Two shots, two shots.

Vid ställningen 3-0 till Leksand efter mindre än nio spelade minuter tog Slovenska SK timeout. Johan Strömwalls norrbottniska mansröst gjorde intryck ända hem till Borishov. Jag vet inte varför men det är något med de där männen från norr och deras bestämda lugn. De känns så karlakarliga liksom. En annan blir nästan lite till sig. Man fattar ju varför skoterraggarna stannar i byn trots att kvinnsen drar åt fjollträsk till. Jag säger bara Hans Särkijärvi, Pekka Lindmark och Johan Strömwall. Här snackar vi inte Challe och Nicke Limpsax. Nej, för helvete! Strumpan, släng dig i väggen. Här snackar vi hemkört och lingondricka, en fet jävla prilla i skinkvecket och manlighet med mycket stake.

Var var jag...?

Med Berth Idoff inbytt i kassen tog SSK nya tag. Strax därefter blev det 4-0 till Leksand. Då tänkte jag på Kringelknutten, min vän och kamrat. Hans favoriter har fått en ganska jobbig start på säsongen. På hemmaplan plockar de pinnar i parti och minut, men borta är de helt borta och kommer ständigt till korta. Kanske är det för tidigt att döma ut SSK:s chanser att slåss om en elitplats redan till våren. Men nog ser de ut att behöva minst ett år till i allsvenskan, de små liven.

Men så drog jag mig till minnes en match i november 2009. Då var det ett annat lag som gästade Leksand. Ett lag som ligger eder ödmjuke bloggare något närmare hjärtat än SSK, om man säger. Tre minuter in i andra perioden låg vi under med 4-0, men anförda av Sandberg och Bång kom vi tillbaka och tog matchen till straffar. (Dessförinnan hade Carlsson hunnit med att få på nosen i sudden.) Vi föll visserligen i straffläggningen men med flaggan i topp. (Och sedan den matchen har Carlsson aldrig mer varit sig lik - den gode Fish växte dryga halvmetern efter den förlorade fighten.) Kanske SSK kunde upprepa den magiska, gnagiska upphämtningen och bedriften?

Inte så illa pinkat. Det blev 4-1 och det blev 4-2. Jag hann ana en möjlig hemmakollaps. Sadomasochisten i mig ville ha mer.

Det blev paus och det blev ny period. Keeper Bert Idoff gjorde ingen skillnad. Leksand föll inte ihop. Istället stod de upp och slog tillbaka. Stackars SSK fick så mycket smisk. Jag började nästan misstänka att Salo gjort ett genidrag, och i smyg anlitat Hans Scheike som ny mental coach. Vad som funkar bäst på Ryno, morot eller piska, vete fan men någon form av behandling tycks han ha genomgått sedan jag senast såg grabben in action. Efter 1+1 i första fyllde han på med 1+1 i andra. Det är som jag alltid har sagt om Ryno: Han har hockeyn i blodet. Han har hockeyn i blodet!

Med 6-2 i ryggen efter två perioder kan man ju inte förlora. Särskilt inte på hemmaplan.

Så att Leksand skulle vinna stod klart inför tredje. Jag kikade så smått, samtidigt som jag läste Alfons och hemlige Mållgan för en liten kille som vägrade att somna. Återigen kom jag att tänka på Kringelknutten. Hur kul har inte han framför teven? Efter en stund kom jag på mig själv med att totalt ha glömt bort matchen mellan Modo och Brynäs. Sedan lillkillen somnat tog jag åter till fjärren. Det stod 2-2 efter två perioder. Spännande med andra ord. Men jag hade inte modet att överge Leksand-SSK. Jag menar, 6-2 är ändå bara 6-2 och hockey är som alla vet ett oberäknelig spel.

Sista tio minuterna i Tegera Arena blev emellertid ett sömnpiller. Tröttheten efter ännu en lång dag tog ut sin rätt. Matchen spelades av, jag tappade intresset. Prestberg gjorde mål med en sekund kvar och spikade därmed siffrorna till 7-2. För att inte riskera somna i soffan drog jag igång datorn och bloggade mig ett litet inlägg. Det här. Och medan jag skriver dess näst sista mening ser jag att Modo avgjort i sudden.

Allsvenskan är som en dansbandsversion av Lundell; underhållande för en stund men urtrist i längden.

En jävla massa bönder

Och Charles håller blott allsvensk klass.

Är man hockepuckad så är man. I kväll fastnade jag framför Viasat Hockey och matchen mellan bondefraktionerna Leksand och Tingsryd.

Bara det där att jag "fastnar" framför en sådan dyngmatch säger en del om mitt skruvade hockeyintresse. För en dyngmatch var det verkligen. Leksand såg förtvivlat dåliga ut i två perioder. I tredje skärpte de till sig tillräckligt för att vinna. Men inte mer. Bottenlaget Tingsryd kämpade och försökte utan att komma riktigt nära. Det är svårt att göra mål när varenda skott går en halv meter över ribban. Ett tag trodde jag att smålänningarna kommit på ett sniket sätt att massklona Johan Åkerman.

Jag glömmer aldrig den en gång i tiden upphausade ex-bajarens legendariska dumpning i en match 1995: Åkerman skulle lägga ner pucken i zon för sina svartgula lagkompisar att åka på. Tajmingen var perfekt. Det var läge för att skapa tryck. Tyvärr blev puckträffen inte lika bra. Åkerman drog upp trissan högt upp i nätet över ena sarghörnan. Det postiva med aktionen var att han åtminstone inte tappade pucken på blå och orsakade en farlig kontring, vilket han annars normalt brukade göra under sina tre säsonger i AIK.

18.00 satt jag i soffan och tänkte: Det kan väl vara kul att se hur det går för Ryno, den gamle gnagaren.

Kul...? Inte så himla visade det sig. Ryno var sig nämligen lik. I tredje perioden slafsade han bort en straff på ett sätt som fick mig att minnas alla de gånger som jag suttit på Hovet och suckat över Långe man. Till synes oinspirerad och loj gled han fram med pucken och vispade iväg ett skott med ärtbössan. Challe Berglund tyckte att Ryno visat dålig attityd under andra halva av matchen och att han därför inte borde ha fått lägga straffen. För en gångs skull höll jag med den störiga och stockholmsdryga urdjurgårdaren Charles.

Viasat Hockeys laguppställning är i sig en anledning till att aldrig aldrig vilja se AIK i HockeyAllsvenskan igen. (Jo, jag vet, det finns en del andra, tyngre vägande skäl därutöver.) Kanalen mönstrar en i mina ögon och framförallt öron ovanligt muppig expertpanel. Jag menar, Håkan Södergren, Challe Berglund, Andreas Johansson och Johan Tornberg. Vad är det för jävla skit? Fyra smatterband med mundiarré och taskiga tränarmeriter. Ge mig ett powerbreak.

Det roligaste med kvällens match var att se den unge talangen Filip Forsberg. Han kan nog bli ungefär hur bra som helst. Det tråkigaste var att höra Challe Berglund raljera över Leksands keeper, Jens Holmström. Samme målvakt som med kvällens nolla alltså har hållit tätt i två raka matcher.

* * *

En snubbe i Johanneshov
satt vaken mens lillgrabben sov
och lyssna på Challe
och tänkte: Tjockskalle!
Han harvar i dyn, tack och lov

Fredagsmys

Lasse Kronér för kanske inte tankarna till hockey i första hand men han är rolig ändå. Särskilt det där gnäggande skrattet. Hä hä hä.

I kväll har jag sett Lasse Kronér och Patrik Isaksson på TV. Patrik Isaksson är gnagare. Bara en sån sak. Och så är han från Husby (grannby till  mitt barndoms Akalla). Dessutom har han haft större inflytande på gnagisk läktarsång än många har en aaaning om. Den som fattar poängen får gärna förklara den i kommentarsfältet. Den som inte fattar kan scrolla vidare och läsa på.

Förutom att titta på Lasse Kronér och Patrik Isaksson samt den underbara Sara Varga har jag i kväll smygkikat på allsvensk hockey.

Almtuna-SSK närmare bestämt. Kul match, verkligen. Nästan så jag blev nostalgisk och började sakna alla de där myspysiga fredags-kvällarna i allsvenskan med allt vad de innebar; 1500 pers på Hovet, popcornerbjudanden och Borås. Borås!! Ja jävlar, det var tider. Hur många gånger har jag inte suttit på Hovet, ensam med mitt lilla matchprogram, och gått igång på Bergström och Bång?

Tänk, nuförtiden är det aldrig särskilt svårt att få med sig folk på matcherna. Jag undrar vad det kan bero på. Nån som har en aning?

* * *

I morgon begår Leksand premiär i Ängelholm. Det är ett möte som intresserar mig av tre skäl:

1) Det brukar nästan alltid bli underhållande och smågriniga matcher mellan lagen.

2) Rögle måste ha något mycket stort på gång. Hur ska man annars förstå det faktum att klubben "ville avvakta andra besked" innan man erbjöd Patrik Bergström nytt kontrakt?  (Detta förfarande fick Bergström - jag förstår honom - att se sig om efter en annan klubb att spela för i vinter.) Källa

3) Möten mellan Rögle och Leksand genererar alltid läsvärda inlägg på den här bloggen.

* * *

Har man inget vettigare för sig en fredagskväll som denna så kan man som undertecknad kolla in Hockeyligans uppfräschade sajt.

Man kan också ta reda på att Patrik Bergström har hunnit med att göra 2+1 på sina två första matcher med det slovenska laget HK Jesenice,  som för övrigt spelar i den österrikiska ligan.

Och så kan man jubla över att IFK Norrköping tog ännu en seger i Allsvenskan. Nu hoppas jag på Trelleborg i Skånederbyt på söndag. Om de mot förmodan skulle råka ligga under med något mål efter en kvart så är det bara att slänga in ett knallskott eller två. För då blir det omspel. Fast det är klart, den här gången kanske den beryktade difiplinnämnden (bildlänk) ser kaströrelser...

* * *

Sist men inte minst kan man hälsa till en uppskattad hockeykompis: Grattis till tre friska pinnar Kringelknutten!

Lynx Lynx

Ilves betyder lodjur på finska. Vad Ilves klubbmärke betyder vete katten. Luleås supportrar må vara upprörda över sin nya björn som ser ut som en varg som ser ut som jag vet inte vad. Då skulle de se Ilves lodjur. Ilves lodjur ser inte ut som ett lodjur för fem öre. Det ser ut som ett odjur, ett fult gult tofsmonster ritat av någon finsk karikatyrtecknare på fyllan.

Jag måste säga att Ilves klubbmärke är ett av de absolut fulaste jag sett. Och då har jag ändå sett rätt många.

* * *

Det fula märket till trots, igår vann Ilves över AIK i Tammerfors. Det blev 4-2 till slut och enligt svartgult folk på plats såg det, precis som mot Timrå, segt ut. Robert Rosén gjorde två mål, vilket är positivt. Bång vilade efter stjänsmällen i Sollentuna. I hans frånvaro passade Melin och Persson på att fixa och trixa med formationerna. Rudslätt, Rosén, Videll bildade kedja och den konstellationen kan kanske vara ett alternativ framöver. Nordström åter mellan bröderna Ahlström, där tror jag vi har ett vinnande koncept. Hursomhelst är det bra att man prövar sig fram. Det är ju liksom en av försäsongens grejer, att man testar olika formationer och därigenom ser vilka spelare som faktiskt synkar.

Jämför man AIK:s situation idag med hur den såg ut vid samma tidpunkt för ett år sedan så ser det betydligt ljusare ut nu. Då var ju mer eller mindre hälften av spelarna antingen febriga och förkylda eller skadade. Nu är det bara Salmonsson som saknas på grund av skada. (McDonell ansluter i oktober medan MacNevin medverkar i två matcher i Finland för att därefter inleda säsongen i HPK.) Förutsättningarna att få ihop ett slagkraftigt lag till premiären är med andra ord godare i år än vad de var i fjol. Lägg därtill att AIK denna höst har ett på pappret bättre och mer rutinerat lag än i fjol, kryddat med en potentiell poängkung i Videll. Som hockeypuckad gnagare har man anledning att se fram emot hösten med tillförsikt.

Så här tror jag (med reservation för eventuella sjukdomar/skador) att AIK:s anfallskedjor kommer att se ut en bit in i serielunken:

Bång - Sandberg - Videll

Rudslätt - Steen - Gynge

Salmonsson - Rosén - McDonell

Ahlström - Nordström - Ahlström

Backparen tar jag helst en annan dag. Bortsett från den givna duon Carlsson & Johansson känns det än så länge ovisst. Uppställningarna hittills under försäsongen ger så klart en fingervisning, men ändå. Ännu vet vi till exempel inte om Aspeqvist blir kvar i truppen. Om han blir kvar så går AIK in i säsongen med nio backar i truppen (MacNevin inräknad). Frågan är om Melin/Persson tänker fortsätta på den sedan i vintras inslagna vägen och spela med fyra backpar i matcherna. Om inte så kan konkurrensen bli minst sagt hård om den sjunde backplatsen.

Glädjande förresten att läsa om Josh MacNevin igår.

* * *

Jag ämnar nu lämna träningsmatchen mot Ilves och AIK:s försäsong för att istället ta mig tillbaka till kärnan och själva huvudspåret i detta djuplodande och mångfacetterande inlägg. Således snackar vi nu enbart om klubbmärken som är fula.

(Jag har naturligtvis skrivit om ämnet förut men eftersom jag älskar att älta gamla lustigheter och eftersom jag är en sån som mer än gärna drar samma tokroliga skämt om och om och om igen så tänkte jag: Varför inte? Läsare som besöker bloggen enkom för att ta del av mina tankar om spelet på isen kan med fördel scrolla förbi återstoden av detta inlägg.)

Ilves odjur till lodjur väcker frågan som så många gånger förr har snurrat i mitt huvud: Vad är det egentligen med nordiska klubbar och kattdjur? Ibland verkar det som att de gör allt för att överträffa varandra i dålig smak. Se på Linköpings Hockey Club till exempel. Och se på Sundsvall. Se på Bofors. Se på Borås. Borås!! Kanske var det just den katastrofala gemensamma nämnaren som en gång i tiden fick Djurgårdens IF IF att på allvar börja spela apa och klä ut sig till lejon? Inflik apropå kattlik: En svensk tiger. Och en till!

Nåja. Det är ju faktiskt inte bara lagen med spinn som ser ut som nåt katten släpat in. Ta alla dessa fåglar bara: Det är rödhökar här och rödörnar där. I SM-liiga finns det en pelikan! Den är förvisso inte lika ful som den svenska rödhöken, men fett disneyfierad får den åtminstone mig att brista ut i kvack. (Snart ringer de från Canal Plus och erbjuder mig tjänst som stand in för Arne.) Skabbigast av alla nordiska fjäderfän måste nog ändå vara den stackars sjöfågel som Hudiksvalls HC envisas med att bära på bringan. Man tappar andan.

Tacka vet jag Mariestad BOIS. Vi AIK:are stötte ju på Mariestad BOIS flera gånger för ett par år sedan. Då lärde vi oss, förutom att de är bättre på öl än backcheck, att i Mariestad BOIS, där har di känsla för det här med hockeykultur och klubbmärken. Visserligen envisas de som så många andra med att smycka sina tröjor med ett djur. Men det är inte vilket djur som helst - det är en tjur! Dessutom med koppling till kommunvapnet. Så HV71 f.d. Blue Bulls, släng er i väggen! Här snackar vi Nordens fulaste klubbmärke - alla kategorier.

* * *

Ett lag som verkligen inte har något fult djur i märket är Leksand. Med det finns det människor som tycker att de ska ha. Eftersom min blogg har fått en del nya besökare sedan december 2009, tycker jag att det kan vara på sin plats med en efterlängtad repris. Således...

Läs även: Replik till Ragnar

Alla hjärtans lag

Idag är det alla hjärtans lag. Det är en lag som har sitt ursprung i att alla lag har sin egen lag. Skulle man kunna säga.

Även de sämsta, tråkigaste och konstigaste lagen har fans med hjärtan som slår för just deras färger och märkliga märken. Således är alla hjärtans lag även Borås lag. En del fans har röda, nästan döda hjärtan. De kallar sig modoiter och tror att de håller på "The heart of hockey". Andra fans har gröna hjärtan men det där med färgen liksom skiftar. Först var de gröna och vita och sen blev de lite röda och sen blev de lila och gula och faktiskt ganska fula men nu är de alltså gröna och sköna igen. Kanske var de lila och gula en gång till däremellan men det är inte så noga räknat.

Ingen är fullständigt hjärtlös men det är skillnad på folk och folk. I staden där jag bor till exempel. Här finns det människor vars hjärtan ser ut som babianrumpor. Och så finns det människor vars hjärtan färgats av svärtan. Till sistnämnda kolsäckar hör jag. Jag har ett hjärta som är svart som synden men kantat av guld. Hej, vad det går när gnagarhjärtat slår! Det är ett prövat hjärta som dunkar i mitt  bröst. Prövat som bara den. Ibland har jag fruktat det värsta; att mitt hjärta skulle bli laglöst och tvingas ut på vägarna som ett annat vandringspris. Tur att det alltid reder sig.

Så här lagen till ära tänker jag på alla stackars bajare. Det är synd om den som är fattig och inte har något riktigt lag att helhjärtat heja på. Och jag tänker på di där tokiga masarna vars hjärtans lag verkar befinna sig långt ifrån trygga famnar och hamnar. Sjömän som de är tror jag de simmar i land till slut. Kommunens fattigvård verkar vara barmhärtigheten själv. Men att det går utför med dalalaget kan vi konstatera. Snart tvingas de spela derby utomhus till och med. Jag sär, jag sär. Jag vet nog hur det kan vara. Rätt vad det är sitter man där i lifbåten med ett sketet öskar som enda åra.

Det är inte lätt inte. Men den som föjer sitt hjärta hittar vägar hem. Det har man ju alltid hört.

En gång jag seglar i hamn

Häromdagen såg jag för femtielfte gången om filmen S.O.S. En segelsällskapsresa. Efter ett par nätters reflekterande har jag kommit fram till att filmen egentligen handlar om hockey och oss puckade fans. Här kommer ett par vågade exempel...

~ ~ ~

Bara titeln för ju osökt tankarna till hockey. Eller hockey och hockey. Jag kommer i alla fall att tänka på Leksand och dess anhang. Ni vet väl att leksingarna åker båt en gång om året numera? Det är ju bl.a. därför som de sedan en tid går under samlingsnamnet sailors i respektabla sammanhang. Det sägs att leksingarna tröttnade på att missa tåget år efter år. Man får lov att förstå dem. Tänk er själva att stå där på perrongen och vinka säsong efter säsong efter säsong. Det kan inte vara lätt. Men numera seglar de alltså.

Och Kanal 5 planerar en ny realityserie. Färjan 4: Lifbåten.

~ ~ ~

Ett annat gäng snedseglare hittar vi i botten av Elitserien. År efter år. Jag talar naturligtvis om Södertälje Sportklubb. SSK symboliseras i S.O.S. av den där segelbåten som, om man bara lutar den, kommer under bron. Klubbledningen har inte tid att vänta på några tåg men när de väl panikvärvar visar det sig alltid vara för sent. Först blir det platt fall och pladask men sedan löser sig allting ändå.

Den kvalfyllda väntan på livstecken slutar alltid lika lyckligt. En luttrad kringelknutte kikar ut ur ruffen och frågar ansvariga filurer vid rodret: Vad håller ni påå meeed?

~ ~ ~

Har ni liksom jag någon gång funderat på hur det kan gå till när representanter från de olika klubbarna i Hockeyligan sammanstrålar? Jaså, inte det. Det har i alla fall jag gjort. När exempelvis AIK:s Peter Mellqvist diskuterar resurser med någon gubbe från Karlstad kan jag tänka mig att det låter ungefär så här.

(Det är alltså Mellqvist som har den modifierade vegan.)

~ ~ ~

Det finns förstås fler exempel som stärker min tes om att S.O.S. egentligen handlar om hockey. Men jag nöjer mig så länge och avslutar med han som aldrig kommer iväg: malmöiten med snurran.

Perra & Challe: "Sa de inte att den var osänkbar?"

To all you sailors out there...

Som sagt var, vintern är älskvärd och fin. Men det hindrar mig inte från att då och då tänka på alla stackare som fryser.

Ty vintern kan vara både kall och grå, särskilt om man är leksing och saknar AIK. De har det inte så lätt. Tänk att behöva spela hockey en fredagskväll - i Borås! Tänk att behöva lida sig igenom säsong efter säsong i en källare kallad AS. Som luttrad gnagare vet man ju hur det känns. Klart som korvspad att masochisterna måste muntras upp.

Så här kommer en tidig julklapp. Till er alla från Black Boris bralla: Res segel - NU!



Mmm...

En dag när vindarna bär
En dag står slaget, jag svär
En dag när drömmen blir sann
när vägarna möts så når vi varann

En dag i gnagiska spår
En dag ni återuppstår
En dag ni når Håkans land
när vägarna möts så sträck ut en hand

Ni bär på en längtan och halkar omkring
i bondladors strålkastarsken
Vad som än händer, vi väntar på er
Stannar fast masen är sen
Stannar fast masen är sen

Åh, en dag när vindarna bär
En dag, helst utan Grand-Pierre
En dag när drömmen blir sann
när vägarna möts så når vi varann

Åh, allt det ni söker, det finns här intill
Allt som ni hoppas ska ske
Åh, vad som än händer, vi väntar på er
Stannar fast masen är sen
Åh, stannar fast masen är sen

Åh, en dag när vindarna bär
En dag står slaget, jag svär

Åh, en dag

När vägarna möts så når vi varann

En dag ni alla förstår
Åh, en dag, typ om hundra år
En dag ni finner en strand
där vägarna möts och vi når varann

En dag när vindarna bär
En dag, helst utan Grand-Pierre
En dag när drömmen blir sann
när vägarna möts så slår vi varann

Salo till salu

Ibland är det svårt med rubriken. Man sitter där med ett långt och välskrivet inlägg. Djuplodande, mångfasetterat, till bredden fyllt med subtiliteter och fallosala flamserier. Man har en sång på gång och man känner ett skriande behov av att publicera. Men så är det där med rubriken. Tänk ibland är det så svårt.

Men så i dag ... rubriken var ju närmast given. Desto svårare då att få till själva inlägget. Men bend it like Boris.

salu s. oböjl. i yttr.  · till s.
till försäljning, att köpa

saldo s. -t -n · skillnad
mellan debet o. kredit,
över- el. underskott

SAOL & SALO

Till Leksands IF

Black Boris skriver öppet brev till klubben som aldrig går upp men som aldrig ger upp.

* * *

Du käre lille dalaklubb!

Här kommer jag igen. Det var bra länge sedan sist. Jag vet, jag vet, jag erkänner det alla vet. Jag har svikit dig. Jag lovade ju att aldrig sluta rikta mina hånfulla subtiliteter gentemot dig och dina vänner. Men saker och ting förändras. Livet går vidare och Gnaget går upp. Till skillnad från dig, din tokige gamle mas.

Jag vet att jag svor på att aldrig glömma dig. Och tro mig, jag har icke glömt. Jag tänker på dig dagligen. Din kompis Jämtleksing håller mig ständigt uppdaterad med vad som händer i bonnabyn. Jag har blick för Bergenström. Jag Kollar in skadeläget. Jag vet att Herman tekar bäst i hela serien. Jag har inte tappat stinget.

Faktum är jag ibland känner mig lite grann som just Sting. Du vet, som han sjunger i den där ruggiga låten om att aldrig släppa taget. Jag följer dig i smyg skulle man kunna säga. Inte för att jag tycker om dig. Men för att några av mina besökare gör det. Ibland tänker jag att utan dig vore bloggtillvaron trist. Halvtom liksom.

Lilla fina Leksand. När jag tänker efter så inser jag att du är lite grann som grisen i granngården. Den där gulliga lilla rackaren som man, trots att man verkligen tokälskar bacon, inte har hjärta att röva bort för slakt. Jag kikar in till dig ibland. Känner doften av halm och små kultingar. Jag antar det är värmen som lockar. Mysfaktorn.

Du ska veta att jag saknar dig något alldeles grymt. Nog för att jag trivs här, där jag bor nu, en trappa upp. Och nog för att det är kul att mäta sig med Färjestad, HV och de andra galtarna i gården. Men det finns få saker som går upp mot att fajtas med dig. Näst efter Dif är det faktiskt LIF som jag helst ser Gnaget göra mos av.

Jag tänker på dig, Leksand, och jag önskar dig och dina vänner all lycka. Även om ni aldrig skulle gå upp igen lovar jag att hålla en tumme för att ni åtminstone lyckas vinna nästa match. Att gästa Gärdehov är förvisso ingen barnlek men du vet vad man brukar säga; det viktigaste är inte att delta, utan att vinna. Krossa Sundsvall!

Hälsningar

Black Boris

Leksands IF

En vis man till visman har fått mig att fatta ett beslut. Hädanefter tänker även jag kalla mig travestit. Jag skriver naturligtvis under samtliga rättighetskrav som igår kväll proklamerades av bloggbroder J. Låt mig också ta tillfället i akt och travestera en travestit:

Jämtleksing lanserar äntligen devisen
att om någon känner sig smått under isen
så kan han ju alltid förvanska bevisen
se råttan förvandlas till lortiga grisen
och döpa om bloggvän till Broder Borisen

¤ ¤ ¤

Nu till något helt annat. Jag antar att ni minns min bror Billy. Han är kanske inte är lika sympatisk som jag, men han är OK.* Han påstår att jag vid upprepade tillfällen har skändat Leksands IF och dess fans. Ja, han säger faktiskt så. Skändat! Han vet förstås inte vad han snackar om. Jag har såklart aldrig skändat Leksand. Snarare har jag på ett, om jag får säga det själv, synnerligen sofistikerat sätt hyllat såväl klubben som laget som spelarna och fansen. Det kan väl hända att jag grisat till det någon gång eller två. Kanske har jag till och med släpat Leksands namn i smutsen. Å andra sidan har jag aldrig surat över den där förargliga svinvaccinhistorien. Tvärtom!

Och varför i hela friden skulle jag vilja skända en så fin och antik, förlåt, anrik förening som Leksands IF? Varför skulle jag, som antagligen har fler leksingar än gnagare till läsare, vilja håna och förlöjliga en hel supporterskara bestående av större delen målkåta sailors? Nej, som alla tänkande människor och masar förstår har jag aldrig, aldrig haft för avsikt att driva gäck med Leksand. Snarare har jag alltid ansträngt mig för att med värme och respekt närma mig Sveriges svar på Finland. Den som mot förmodan har något att invända mot ovan uppdiktade historieskrivning kan ju alltid lämna en replik i kommentarsfältet här nedan.

* Jag snodde den raden av min favoritförfattare Erlend.