AIK besegrade Sundsvall i hemmapremiären och naturligtvis var vi på plats. Så klart att vi var på plats.
* * *
Egentligen skulle jag inte sitta här och blogga om hockey ikväll. Egentligen skulle jag packa och jobba och städa och gud vet allt vad en man måste göra. Men ni vet vad man brukar säga: A man's gotta do what a man's gotta do.
* * *
Jag vet att jag så sent som i morse skrev att jag med största sannolikhet skulle missa lördagskvällens match mot Sundsvall på Ritorp. Man skriver så mycket. Klart som fan att grabben och jag drog till Ritorp redan ikväll. Klart som korvspad att vi laddade inför söndagens toppmatch mot Leksand med att se två härliga perioder hemmapremiär i Riksserien mellan Svenska Mästarna AIK och nykomlingarna från Sundsvall. För som Lille C sa till mig i bilen strax efter att vi lämnat Blåsut omkring 18: "Vi är AIK-supportrar, pappa."
Vi är AIK-supportrar. Vi håller på AIK. Linnéa Bäckman är vår hjälte nummer 1 och på Ritorp är vi hemma. Punkt.
Vi fick se ett AIK som var överlägset. Spelmässigt var det egentligen bara ett lag på isen. Men Sundsvall hade en keeper av klass. Maria Ormberg heter hon. Ormberg gjorde det mesta rätt i matchen. Hon såg på egen hand till att Lisa Johansson m.fl. förblev mållösa långt in i andra perioden. Just som jag satt och tänkte på Ormen av Stig Dagerman och den primitiva urångesten som uppstår när en målvakt i motståndarlaget förvandlar sig själv till en vägg blev Ormberg mänsklig. Lisa Johansson - vem annars - gjorde det förlösande första målet i PP. Därefter blev det paus och vi åkte hem.
Because a boy's gotta do what a boy's gotta do. Det gick lätt att somna efter två perioder kvällshockey. I morgon tar vi nya tag.
* * *
Jag kan ärligt säga att jag aldrig känt större glädje som AIK-supporter än jag känner sedan jag började följa AIK:s hockeydamer.
Den uppskattning som spelare och ledare visar oss supportrar gör mig närmast generad. Linnéa Bäckman gav oss signerade klubbor och handskar från guldsäsongen 2012/13. Spelare och ledare skickar uppskattande kommentarer på Twitter. Jag har följt laget i lite mer än en säsong men bemöts som en trogen och viktig supporter. Det är jag som ska tacka för underhållningen, inte AIK:s spelare och ledare.
Ni gav mig och min son ett SM-guld på Hovet. Det kommer vi aldrig att glömma.
* * *
Vi ger AIK det stöd vi mäktar med, en bråkdel av vad damhockeyn förtjänar. Vi ser de matcher vi kan se och vi samlar på drömmar av guld. Jag tänker att en dag ska damhockeyn och dess utövare mötas av lika stor respekt som de ger sina supportrar.
Jag önskar att fler upptäckte det Prozac fick mig att upptäcka för lite drygt ett år sedan. Jag önskar att fler gnagare skulle ta med sig ungarna till Ritorp och låta dem uppleva AIK. Riksserien och Sveriges bästa hockeylag. Fördomsfritt och förutsättningslöst.
* * *
För Lille C finns det bara AIK.
Inte AIK Herr eller AIK Dam.
Bara Allmänna Idrottsklubben.
Det är förresten inte så bara.
Edit:
Mats Bekkevold uppmärksammade mig på att Maria Ormberg inte alls heter Ormberg utan Omberg. Min långsökta koppling till ett litterärt verk (som jag i ärlighetens namn inte ens har läst) ter sig därmed inte bara långsökt utan dessutom fullständigt absurd. Det kan även tyckas en smula komiskt att jag i en text där jag önskar att damhockeyspelare ska bemötas med respekt inte har vett nog att benämna en duktig motståndarmålvakt vid hennes riktiga namn. Jag ber naturligtvis om ursäkt för denna klantighet och konstaterar, som så många gånger förr, ödmjukt att: Även Boris har fläckar.
lördag 28 september 2013
Ännu en vandring in i förvandling
AIK blandar och ger men så sakteliga går det framåt. Gårdagens match mot Örebro var långt ifrån kanon men ännu längre ifrån TV4.
Mot Brynäs borta i onsdags såg jag en enda linje i spelet och det var det briljanta målvaktsspelet. I övrigt var det mest snubblande nära fiasko. Inte ens efter straffläggningen var jag glad. Snarare sur och tvär. Hur faan kan man INTE skicka fram Janmark att slå en av de ordinarie straffarna?! Jag tänkte och kände samma sak hemma mot kulturella Cluben. Är det Jante som styr i båset eller? Jag föredrar Janislagen alla dagar i veckan.
Daniel Larsson räddade oss i Gävle. Han var fullständigt fenomenal. Igår på Hovet var han minst lika bra. Han tycks ha funnit sig själv. Det tog lite tid men med Perssons hjälp och Hambergs sparring verkar det ha vänt. Larsson utstrålar plötsligt ett lugn som jag sällan såg i fjol. Fortsätter han som i de senaste två matcherna har vi en matchvinnare att luta oss mot mellan stolparna. Klippan Larsson!
En annan som tycks ha hittat sig själv är Fredrik Carlsson. Jag älskar att se Carlsson när han är redig och rekorderlig.
Brett Carson och Derek Joslin börjar ta för sig. Efter en trevande start, inte minst av Joslin, tycker jag mig nu se två stora backar som är på väg att lära sig vad det innebär att spela på gigantisk is. Spelet framför den egna målburen har överlag inte varit bra i början av säsongen, men igår såg det bättre ut. AIK försvarar sig bättre i egen zon. Det är rejälare tag, mindre pucktittande och mer sortering. Vem gör vad och när? Mot Örebro synkade man med varandra.
Fortfarande kladdas det för mycket i uppspelen. Det petas och tvekas och är allmänt sisådär med att sätta en ordentlig förstapassning. Delvis tror jag detta beror på bristen på spelskickliga backar. Man blir lite för lätt stressade i pressade situationer. Men det har så klart även med självförtroende att göra. Märker man att besluten man tar leder rätt så stärks man i självtilliten och vågar spela ut. Märker man att besluten man tar leder till misslyckanden och gratischanser för motståndaren är det lätt hänt att man krymper och blir rädd. Det handlar om att tillåtas få växa, sakta men säkert på svajiga ben.
AIK måste våga misslyckas för att i slutändan lyckas. Och jag måste sluta använda mig av klyschor och floskler. Eller inte.
* * *
Jag missade matchen igår. Det vill säga, jag såg den inte på plats. För närvarande får andra saker tillåtas gå före AIK.
Detta innebär tyvärr att jag med största sannolikhet även missar kvällens efterlängtade hemmapremiär på Ritorp. AIK tar emot nykomlingen Sundsvall i Riksserien (matchstart 18.30) och det kan naturligtvis bara sluta med slakt. Själv kommer jag ägna dagen och sannolikt kvällen åt att packa. Flyttlasset går om en vecka och jag är en smula stressad. Morgondagens match mot Leksand ska jag dock bevittna. Grabben och jag har bokat bord! Det blir AIK och hockey, kaffe och mazarin, korv med bröd och träffa svartgula ekvilibrister och blåvita antagonister. En skön söndag på Ritorp helt enkelt.
Stöd AIK Dam, för bövelen!
* * *
Det är mycket nu, by the way. Så här har det, om vi bortser från övriga måsten, sett ut i kalendern sedan förra lördagen:
Lördag 21/9: MSSK (borta)
Söndag 22/9: MSSK (borta)
Måndag 23/9: Linköping (hemma) och IFK Göteborg (borta)
Tisdag 24/9: Almtuna (hähä)
Onsdag 25/9: Brynäs (borta)
Torsdag 26/9: Djurgården (borta)
Fredag 27/9: Örebro (hemma)
Lördag 28/9: Sundsvall (hemma)
Söndag 29/9: Leksand (hemma)
* * *
Sist men inte minst:
Sam Hallam tycker att Växjö Lakers måste "stå upp för sin identitet". Identi...vadå?
Mot Brynäs borta i onsdags såg jag en enda linje i spelet och det var det briljanta målvaktsspelet. I övrigt var det mest snubblande nära fiasko. Inte ens efter straffläggningen var jag glad. Snarare sur och tvär. Hur faan kan man INTE skicka fram Janmark att slå en av de ordinarie straffarna?! Jag tänkte och kände samma sak hemma mot kulturella Cluben. Är det Jante som styr i båset eller? Jag föredrar Janislagen alla dagar i veckan.
Daniel Larsson räddade oss i Gävle. Han var fullständigt fenomenal. Igår på Hovet var han minst lika bra. Han tycks ha funnit sig själv. Det tog lite tid men med Perssons hjälp och Hambergs sparring verkar det ha vänt. Larsson utstrålar plötsligt ett lugn som jag sällan såg i fjol. Fortsätter han som i de senaste två matcherna har vi en matchvinnare att luta oss mot mellan stolparna. Klippan Larsson!
En annan som tycks ha hittat sig själv är Fredrik Carlsson. Jag älskar att se Carlsson när han är redig och rekorderlig.
Brett Carson och Derek Joslin börjar ta för sig. Efter en trevande start, inte minst av Joslin, tycker jag mig nu se två stora backar som är på väg att lära sig vad det innebär att spela på gigantisk is. Spelet framför den egna målburen har överlag inte varit bra i början av säsongen, men igår såg det bättre ut. AIK försvarar sig bättre i egen zon. Det är rejälare tag, mindre pucktittande och mer sortering. Vem gör vad och när? Mot Örebro synkade man med varandra.
Fortfarande kladdas det för mycket i uppspelen. Det petas och tvekas och är allmänt sisådär med att sätta en ordentlig förstapassning. Delvis tror jag detta beror på bristen på spelskickliga backar. Man blir lite för lätt stressade i pressade situationer. Men det har så klart även med självförtroende att göra. Märker man att besluten man tar leder rätt så stärks man i självtilliten och vågar spela ut. Märker man att besluten man tar leder till misslyckanden och gratischanser för motståndaren är det lätt hänt att man krymper och blir rädd. Det handlar om att tillåtas få växa, sakta men säkert på svajiga ben.
AIK måste våga misslyckas för att i slutändan lyckas. Och jag måste sluta använda mig av klyschor och floskler. Eller inte.
* * *
Jag missade matchen igår. Det vill säga, jag såg den inte på plats. För närvarande får andra saker tillåtas gå före AIK.
Detta innebär tyvärr att jag med största sannolikhet även missar kvällens efterlängtade hemmapremiär på Ritorp. AIK tar emot nykomlingen Sundsvall i Riksserien (matchstart 18.30) och det kan naturligtvis bara sluta med slakt. Själv kommer jag ägna dagen och sannolikt kvällen åt att packa. Flyttlasset går om en vecka och jag är en smula stressad. Morgondagens match mot Leksand ska jag dock bevittna. Grabben och jag har bokat bord! Det blir AIK och hockey, kaffe och mazarin, korv med bröd och träffa svartgula ekvilibrister och blåvita antagonister. En skön söndag på Ritorp helt enkelt.
Stöd AIK Dam, för bövelen!
* * *
Det är mycket nu, by the way. Så här har det, om vi bortser från övriga måsten, sett ut i kalendern sedan förra lördagen:
Lördag 21/9: MSSK (borta)
Söndag 22/9: MSSK (borta)
Måndag 23/9: Linköping (hemma) och IFK Göteborg (borta)
Tisdag 24/9: Almtuna (hähä)
Onsdag 25/9: Brynäs (borta)
Torsdag 26/9: Djurgården (borta)
Fredag 27/9: Örebro (hemma)
Lördag 28/9: Sundsvall (hemma)
Söndag 29/9: Leksand (hemma)
* * *
Sist men inte minst:
Sam Hallam tycker att Växjö Lakers måste "stå upp för sin identitet". Identi...vadå?
söndag 22 september 2013
Så serielunka vi så småningom
AIK har inlett som förväntat. Efter en bra om än försvarsmässigt vinglig premiär på Hovet har man följt upp med två ganska dåliga matcher på bortaplan.
Modo-matchen har jag inte ens sett så den ska jag passa mig för att uttala mig om. Av de rapporter som nått mig konstaterar jag dock att det är svårt att vinna matcher i bussen. Modo borta brukar annars vara en match som AIK har stor chans att vinna. I tisdags tycks man överhuvudtaget inte ha befunnit sig på isen. Närvarande men frånvarande. Typ. Sådant som händer innan det vänder. Äh! Floskler och tomma ord är vad det blir när man, som en annan, försöker skriva om något man vet alldeles för lite om. Modo-matchen läggs till handlingarna. Även en inställd spolning är en spolning.
Gårdagens torsk i Skellefteå var ungefär lika väntad som Robert Roséns upprepade poängtorka i Växjö. Inget nytt under solen. Vi vet hur det brukar se ut i det västerbottniska trollträsket. Det börjar med att man möts av en skylt som det står AIK på. Det fortsätter med att en sexfingrad speaker, bara för att retas och göra sig ofantligt töntig, envisas med att benämna bortalaget "Gnaget" och hemmalaget AIK. Sedan får man höra en genuint vidrig sång om Sveriges bästa AIK. Det är folkfest i Byskebygd. Buskis, Snuskis och en flinande Jimmie Ericsson.
Skellefteå Allmänna Idrottsklubb är Eilert Pilarm på farliga droger. Skellefteå-Eilert har glömt bort att han bara är Elvis på låtsas. Han tror på fullaste allvar att han är alive and kicking. High six!
* * *
Jag har spått en höst och vinter där AIK blandar och ger men där man efterhand visar att Gnaget 2013/14 är betydligt bättre rustat än laget 2012/13. Återstår att se om Saida går igen i Black Boris.
* * *
Någon frågade mig var nyckeln till framgång ligger. Jag svarade: På Hovet där gnagarna bor ligger nyckeln. Sök i slottet framför det egna målet. Ni ska leta ordentligt. Ni ska hindra alla obehöriga från att inta slottet. Tryck bort dem, tackla dem, slå dem. Tryck era svettiga handskar så långt upp i snoken på de jävlarna att de aldrig mer törs visa sig framför Larsson. Mangla. Om en kille som heter Jimmie försöker göra samma sak som han gjorde igår ska ni låta honom veta att han lever. Han ska döden dö (vilket i praktiken innebär att hans ballar ska bli blå).
Ett av många problem igår var att när AIK verkligen försökte hålla rent i slottet så straffades man orättfärdigt av de långrandiga.
* * *
Rikard Franzén inledde presskonferensen efter gårdagens debacle med att prata om domarna. Han visade sig vara rörande överens med det svartgula twitteretablissemanget, som under matchen tävlade om vem som kunde såga zebror på fräckaste sätt. Jag vann inte, men det viktigaste var att delta. Kort sammanfattat menade Franzén att domarnas insats vid Skellefteås 2-1-mål var kass. Lite längre sammanfattat menade Franzén att domarnivån överlag är för låg i SHL. Vi har hört den förut. Jag lägger en värdering i detta och konstaterar att Franzén sa ungefär precis vad jag och många med mig tänkt, tyckt och uttryckt under relativt lång tid. Zebrorna suger.
* * *
Men man får de domare man förtjänar. Om SHL ägnade mer tid åt att säkerställa en jämnhög domar- och bedömningsnivå istället för att hitta på listiga förslag på hur man effektivast håller de allsvenska lagen utanför finrummet så hade vi kanske sluppit det här problemet.
* * *
Hockeyligan gör allt de kan för att stänga serien. Själv tycker jag att den ska öppnas upp.
Alternativt förordar jag tvångsnedflyttning av Färjestad och ett par till. Så de får uppleva hur det är att kämpa i källaren.
* * *
Apropå Skellefteås 2-1-mål igår: En märklig grej med hockey är att man är ansvarig för sin egen klubba men tydligen inte för sin egen kropp.
* * *
Säga vad man vill om Leksand men en del av mitt hjärta jublar över att nykomlingen gav Färjestad på nöten. Samma sak med Örebro vs HV71.
Leksand och Örebro visade igår varför nålsögat till SHL bör utvidgas snarare än tvärtom. Skillnaden mellan SHL-lagen och deras allsvenska konkurrenter är mindre än Håkan och många med honom vill tro.
* * *
På måndag tar AIK emot Linköping på Hovet. Jag blickar framåt med oro. Gnagarhjärtat bultar och slår och allt är precis som vanligt.
Det finns ingen serielunk för oss gnagare. Den som hävdar att hen inte går på hockey för att matcherna saknar betydelse lurar sig själv. Det är inte sen vi ska vara som bäst. Det är på måndag, på onsdag, på fredag och hela serien ut. Vi AIK:are har varken tid eller råd att serielunka oss genom en hockeyhöst och vinter. Vår viktigaste tid är nu, imorgon och resten av denna säsong.
* * *
Samtidigt som AIK Herr fäktades med zebror och väderkvarnar i Skellefteå begick Svenska Mästarna riksseriepremiär i Piteå. AIK vann (så klart) med 5-3 efter att förra säsongens guldhjälte Line Bialik punkterat matchen med mindre än tre minuter kvar. Tack vare AIK:s hockeydamer gick jag och la mig med ett leende på läpparna igår kväll. Tack vare Linnéa Bäckman, Lisa Johansson, Michelle Yucel och de andra svartgula hockeyhjältarna orkade jag stiga upp även denna molniga söndagsmorgon och författa ett genomtänkt och välformulerat blogginlägg tillägnat klubben och lagen i mitt hjärta.
Framåt stolta AIK!
* * *
Så serielunka vi så småningom men inte än på länge.
Modo-matchen har jag inte ens sett så den ska jag passa mig för att uttala mig om. Av de rapporter som nått mig konstaterar jag dock att det är svårt att vinna matcher i bussen. Modo borta brukar annars vara en match som AIK har stor chans att vinna. I tisdags tycks man överhuvudtaget inte ha befunnit sig på isen. Närvarande men frånvarande. Typ. Sådant som händer innan det vänder. Äh! Floskler och tomma ord är vad det blir när man, som en annan, försöker skriva om något man vet alldeles för lite om. Modo-matchen läggs till handlingarna. Även en inställd spolning är en spolning.
Gårdagens torsk i Skellefteå var ungefär lika väntad som Robert Roséns upprepade poängtorka i Växjö. Inget nytt under solen. Vi vet hur det brukar se ut i det västerbottniska trollträsket. Det börjar med att man möts av en skylt som det står AIK på. Det fortsätter med att en sexfingrad speaker, bara för att retas och göra sig ofantligt töntig, envisas med att benämna bortalaget "Gnaget" och hemmalaget AIK. Sedan får man höra en genuint vidrig sång om Sveriges bästa AIK. Det är folkfest i Byskebygd. Buskis, Snuskis och en flinande Jimmie Ericsson.
Skellefteå Allmänna Idrottsklubb är Eilert Pilarm på farliga droger. Skellefteå-Eilert har glömt bort att han bara är Elvis på låtsas. Han tror på fullaste allvar att han är alive and kicking. High six!
* * *
Jag har spått en höst och vinter där AIK blandar och ger men där man efterhand visar att Gnaget 2013/14 är betydligt bättre rustat än laget 2012/13. Återstår att se om Saida går igen i Black Boris.
* * *
Någon frågade mig var nyckeln till framgång ligger. Jag svarade: På Hovet där gnagarna bor ligger nyckeln. Sök i slottet framför det egna målet. Ni ska leta ordentligt. Ni ska hindra alla obehöriga från att inta slottet. Tryck bort dem, tackla dem, slå dem. Tryck era svettiga handskar så långt upp i snoken på de jävlarna att de aldrig mer törs visa sig framför Larsson. Mangla. Om en kille som heter Jimmie försöker göra samma sak som han gjorde igår ska ni låta honom veta att han lever. Han ska döden dö (vilket i praktiken innebär att hans ballar ska bli blå).
Ett av många problem igår var att när AIK verkligen försökte hålla rent i slottet så straffades man orättfärdigt av de långrandiga.
* * *
Rikard Franzén inledde presskonferensen efter gårdagens debacle med att prata om domarna. Han visade sig vara rörande överens med det svartgula twitteretablissemanget, som under matchen tävlade om vem som kunde såga zebror på fräckaste sätt. Jag vann inte, men det viktigaste var att delta. Kort sammanfattat menade Franzén att domarnas insats vid Skellefteås 2-1-mål var kass. Lite längre sammanfattat menade Franzén att domarnivån överlag är för låg i SHL. Vi har hört den förut. Jag lägger en värdering i detta och konstaterar att Franzén sa ungefär precis vad jag och många med mig tänkt, tyckt och uttryckt under relativt lång tid. Zebrorna suger.
* * *
Men man får de domare man förtjänar. Om SHL ägnade mer tid åt att säkerställa en jämnhög domar- och bedömningsnivå istället för att hitta på listiga förslag på hur man effektivast håller de allsvenska lagen utanför finrummet så hade vi kanske sluppit det här problemet.
* * *
Hockeyligan gör allt de kan för att stänga serien. Själv tycker jag att den ska öppnas upp.
Alternativt förordar jag tvångsnedflyttning av Färjestad och ett par till. Så de får uppleva hur det är att kämpa i källaren.
* * *
Apropå Skellefteås 2-1-mål igår: En märklig grej med hockey är att man är ansvarig för sin egen klubba men tydligen inte för sin egen kropp.
* * *
Säga vad man vill om Leksand men en del av mitt hjärta jublar över att nykomlingen gav Färjestad på nöten. Samma sak med Örebro vs HV71.
Leksand och Örebro visade igår varför nålsögat till SHL bör utvidgas snarare än tvärtom. Skillnaden mellan SHL-lagen och deras allsvenska konkurrenter är mindre än Håkan och många med honom vill tro.
* * *
På måndag tar AIK emot Linköping på Hovet. Jag blickar framåt med oro. Gnagarhjärtat bultar och slår och allt är precis som vanligt.
Det finns ingen serielunk för oss gnagare. Den som hävdar att hen inte går på hockey för att matcherna saknar betydelse lurar sig själv. Det är inte sen vi ska vara som bäst. Det är på måndag, på onsdag, på fredag och hela serien ut. Vi AIK:are har varken tid eller råd att serielunka oss genom en hockeyhöst och vinter. Vår viktigaste tid är nu, imorgon och resten av denna säsong.
* * *
Samtidigt som AIK Herr fäktades med zebror och väderkvarnar i Skellefteå begick Svenska Mästarna riksseriepremiär i Piteå. AIK vann (så klart) med 5-3 efter att förra säsongens guldhjälte Line Bialik punkterat matchen med mindre än tre minuter kvar. Tack vare AIK:s hockeydamer gick jag och la mig med ett leende på läpparna igår kväll. Tack vare Linnéa Bäckman, Lisa Johansson, Michelle Yucel och de andra svartgula hockeyhjältarna orkade jag stiga upp även denna molniga söndagsmorgon och författa ett genomtänkt och välformulerat blogginlägg tillägnat klubben och lagen i mitt hjärta.
Framåt stolta AIK!
* * *
Så serielunka vi så småningom men inte än på länge.
söndag 15 september 2013
Alice Timander äntrade aldrig Hovets is
Premiärer håller sällan vad de lovar. Man förväntar sig röda mattan och snitsiga snittar men får allt som oftast nöja sig med ett par salta pinnar och halvdant mingel med nån b-känd twittrare.
Jag har varit på många premiärer. Bollpremiärer, puckpremiärer. En gång i tiden kunde man med lite tur få se en skymt av Tomas Brolin eller Dr Alban i vimlet. Numera får man på sin höjd nöja sig med en lagom läcker Agneta Sjödin. Det var sämre förr. På Hovet idag kände jag mig hemma som gammelgäddan i vassen, som sångfågeln i skogen. Som en segerrusig gnagare mitt i natten på krogen. Det var lättöl och dunka dunka. Det var en ny mobil AIK-shop utanför A9. Det var Hovets betong och vitmålade trappor och 6000 svartgula hjärtan som klappade i takt.
HV-fansen sjöng Bajen-ramsor (som alla bönder gör nuförtiden) och klargjorde på alla sätt och vis att det var de som var från Jönköping.
* * *
Premiären bjöd inledningsvis på en patetisk lineup. Berit the speaker började med att presentera nummer 31 Daniel Larsson bara för att strax därpå bli avbruten av Joe Labero av alla trollkarlar. "Lookie! Lookie!" liksom. Joe äntrade isen och trollade fram en puck. Oerhört fängslande med sprakande eld, ljudeffekter och extra allt. Skulle man skratta eller gråta? På grund av Joe Labero kom jag alldeles av mig i mina egna förberedelser. Därför glömde jag bort att ropa "DET SKA VARA BÅNG I LINEUP!" före nedsläpp. Jävla Joe. Vad skulle han in på isen att göra? Det var säkert hans fel att Larsson blev skadad i slutet av matchen.
* * *
AIK började matchen bra. En bit in i första perioden tog dock HV över taktpinnen. Därefter svängde det som sig bör.
* * *
Leif Boorch är min idol och av honom har jag bland annat lärt mig vad det innebär att ha momentum. AIK hade momentum oftare än HV71 i premiären. Därför kändes det också rättvist att AIK efter mycket om och men fick med sig en salt pinne mer än gästerna.
* * *
I första periodpausen blev det fiasko de luxe. Inte ens Joe Labero kunde mäta sig. Det var Dogge Doggelito och sambaorkester-klass anno 2009 på debaclet. Om lineup-försöket var patetiskt så var mazarinen från kiosken utanför A9 rent löjeväckande. Glasyren hade fastnat i omslagspappret varför min mazarin mest liknande en misslyckad ihopsjunken sockerkaka. Eddie (som står för bildbeviset) menade att "så där blir de i värmen, mazarinerna". Men jag var skeptisk. Än ikväll tror jag att min mazarin var en överlevare från förra säsongen. En slags mazarinernas svar på Fredrik Carlsson. Jag tänker naturligtvis mejla in klagomål till arrangören. Så här får det inte gå till. Kaffe och kaka eller pengarna tillbaka! Ropen skalla, mazariner åt alla!
* * *
Skit samma. AIK gjorde en bra match. Frånsett fyra billiga mål i baken, varav alla berodde på mer eller mindre misslyckade försvarsinsatser, fanns det mycket gott att ta med sig från Hovet (dock inte mazariner). Förstakedjan med Janmark, Ramstedt och Melin dominerade. Anfallsspelet var överlag riktigt bra. AIK skapade mängder av bra målchanser och kunde (och borde) ha avgjort matchen vid ställningen 4-2. Men en premiär är en premiär och den vore inte en premiär om den inte innehöll vissa felskär och brister. På sätt och vis var det kanske bra att AIK straffades för sina misstag i egen zon. Nu vet alla - spelare, ledare och inte minst hybrisladdade supportrar - att det finns saker och ting som måste bli bättre.
* * *
När klacken började sjunga om SM-guld vid ställningen 4-2 visste jag att det skulle gå åt helvete. Ty högmod går före fall.
* * *
Trots att AIK bjöd in HV71 i slutet av den tredje perioden gav insatsen som helhet mersmak. I huvudsak är jag nöjd med vad AIK visade upp. Janmarks tre mål, Hambergs revansch i straffläggningen och Björn Melins pånyttfödelse som hockeyspelare är nog de saker som gläder mig allra mest så här på lördagskvällen.
AIK har ett betydligt bättre lag än många tror. Inte minst har vi fler och vassare spetsspelare än flera av våra konkurrenter. Ramstedt, Janmark och Joslin är spelare som Leksand och Örebro bara kan drömma om. Om AIK framöver fortsätter att visa upp samma fart, fantasi och förmåga som i premiären mot HV71 finns det ingen anledning till oro.
Det här laget ska inte behöva slåss för att undvika kvalserien. AIK ska på sin höjd behöva slåss för att undvika playoff till slutspel. Det är så sant som att hybris är mitt mellannamn.
* * *
Den som äger insikt har en källa till liv,
men dårens straff är hans dårskap.
(Ordspråksboken 16:22)
Jag har varit på många premiärer. Bollpremiärer, puckpremiärer. En gång i tiden kunde man med lite tur få se en skymt av Tomas Brolin eller Dr Alban i vimlet. Numera får man på sin höjd nöja sig med en lagom läcker Agneta Sjödin. Det var sämre förr. På Hovet idag kände jag mig hemma som gammelgäddan i vassen, som sångfågeln i skogen. Som en segerrusig gnagare mitt i natten på krogen. Det var lättöl och dunka dunka. Det var en ny mobil AIK-shop utanför A9. Det var Hovets betong och vitmålade trappor och 6000 svartgula hjärtan som klappade i takt.
HV-fansen sjöng Bajen-ramsor (som alla bönder gör nuförtiden) och klargjorde på alla sätt och vis att det var de som var från Jönköping.
* * *
Premiären bjöd inledningsvis på en patetisk lineup. Berit the speaker började med att presentera nummer 31 Daniel Larsson bara för att strax därpå bli avbruten av Joe Labero av alla trollkarlar. "Lookie! Lookie!" liksom. Joe äntrade isen och trollade fram en puck. Oerhört fängslande med sprakande eld, ljudeffekter och extra allt. Skulle man skratta eller gråta? På grund av Joe Labero kom jag alldeles av mig i mina egna förberedelser. Därför glömde jag bort att ropa "DET SKA VARA BÅNG I LINEUP!" före nedsläpp. Jävla Joe. Vad skulle han in på isen att göra? Det var säkert hans fel att Larsson blev skadad i slutet av matchen.
* * *
AIK började matchen bra. En bit in i första perioden tog dock HV över taktpinnen. Därefter svängde det som sig bör.
* * *
Leif Boorch är min idol och av honom har jag bland annat lärt mig vad det innebär att ha momentum. AIK hade momentum oftare än HV71 i premiären. Därför kändes det också rättvist att AIK efter mycket om och men fick med sig en salt pinne mer än gästerna.
* * *
I första periodpausen blev det fiasko de luxe. Inte ens Joe Labero kunde mäta sig. Det var Dogge Doggelito och sambaorkester-klass anno 2009 på debaclet. Om lineup-försöket var patetiskt så var mazarinen från kiosken utanför A9 rent löjeväckande. Glasyren hade fastnat i omslagspappret varför min mazarin mest liknande en misslyckad ihopsjunken sockerkaka. Eddie (som står för bildbeviset) menade att "så där blir de i värmen, mazarinerna". Men jag var skeptisk. Än ikväll tror jag att min mazarin var en överlevare från förra säsongen. En slags mazarinernas svar på Fredrik Carlsson. Jag tänker naturligtvis mejla in klagomål till arrangören. Så här får det inte gå till. Kaffe och kaka eller pengarna tillbaka! Ropen skalla, mazariner åt alla!
* * *
Skit samma. AIK gjorde en bra match. Frånsett fyra billiga mål i baken, varav alla berodde på mer eller mindre misslyckade försvarsinsatser, fanns det mycket gott att ta med sig från Hovet (dock inte mazariner). Förstakedjan med Janmark, Ramstedt och Melin dominerade. Anfallsspelet var överlag riktigt bra. AIK skapade mängder av bra målchanser och kunde (och borde) ha avgjort matchen vid ställningen 4-2. Men en premiär är en premiär och den vore inte en premiär om den inte innehöll vissa felskär och brister. På sätt och vis var det kanske bra att AIK straffades för sina misstag i egen zon. Nu vet alla - spelare, ledare och inte minst hybrisladdade supportrar - att det finns saker och ting som måste bli bättre.
* * *
När klacken började sjunga om SM-guld vid ställningen 4-2 visste jag att det skulle gå åt helvete. Ty högmod går före fall.
* * *
Trots att AIK bjöd in HV71 i slutet av den tredje perioden gav insatsen som helhet mersmak. I huvudsak är jag nöjd med vad AIK visade upp. Janmarks tre mål, Hambergs revansch i straffläggningen och Björn Melins pånyttfödelse som hockeyspelare är nog de saker som gläder mig allra mest så här på lördagskvällen.
AIK har ett betydligt bättre lag än många tror. Inte minst har vi fler och vassare spetsspelare än flera av våra konkurrenter. Ramstedt, Janmark och Joslin är spelare som Leksand och Örebro bara kan drömma om. Om AIK framöver fortsätter att visa upp samma fart, fantasi och förmåga som i premiären mot HV71 finns det ingen anledning till oro.
Det här laget ska inte behöva slåss för att undvika kvalserien. AIK ska på sin höjd behöva slåss för att undvika playoff till slutspel. Det är så sant som att hybris är mitt mellannamn.
* * *
Den som äger insikt har en källa till liv,
men dårens straff är hans dårskap.
(Ordspråksboken 16:22)
lördag 14 september 2013
Äntligen på väg
Du älskar henne ända till september. Sedan vinkar du sommaren farväl, sjunger so long, farewell, auf Wiedersehen, adieu och gör dig redo för en ny höst och vinter med AIK, Hovet och hockey.
* * *
Det är den 14:e september. Höst. Ändå smakar luften som en jordgubbspaj, en solig dag i maj. Träden står förvisso inte i blom. Marken täcks inte av jungfrudom. Det hänger inte alls på varje kvist en solskensoptimist. De gula löven vittnar om något helt annat. Om oro och väntans tider. Om mörker eller ljus i mörker. Inte desto mindre: Om ett par timmar går jag på promenaden och väntar på att det ska ringa in. Med sol i sinne och tro på finne. Ramstedt är mitt stora hopp. AIK begår SHL-premiär klockan 16. Mot HV71. På Hovet.
Allmänna Idrottsklubben. AIK. Vi är överallt. Från norr till Södertörn, till jordens alla hörn, så leder vägen hem till dig.
* * *
Igår kväll ägnade jag ett par timmar åt att läsa Sportbladets rosa hockeybibel. Mats "Det känns som" Wennerholm har fått breda ut sig på ett närmast vulgärt sätt. Det känns som ett par av Mats alla rader om AIK summerar hans insats under försäsongen: "[...] backsidan känns tung och stabbig och här känns det som att allt hänger på nye kanadensaren Derek Joslin, 26." Själv tycker jag det känns som att Mats åtminstone lite grann vet vad han pratar om. Men det känns också som att Mats skulle behöva utöka sin vokabulär. Vidare känns det som att Mats har fastnat i gamla hjulspår. Känns det som.
* * *
Medan en annan haft fullt upp har gärdsgårdsserien, also known as HockeyAllsvenskan, hunnit tjuvstarta. De så kallade "experterna" tror naturligtvis på Djurgården. Tillåt mig att hånle. Önsketänkandet på de stockholmsbaserade sportredaktionerna saknar som vanligt gränser. Om Djurgården går upp lovar jag att bjussa Sir Charles på chokladimpregnerad banan.
* * *
Själv är jag varken expert eller önsketänkare. Därför ska mina säsongstips, till skillnad från Mats & Ros med fleras, tas på fullaste allvar. Black Boris siar enligt följande:
SHL-tabellen efter 55 omgångar:
1. Skellefteå
2. Luleå
3. Linköping
4. HV71
5. Frölunda
6. Färjestad
7. AIK
8. Växjö
9. Modo
10. Leksand
11. Brynäs
12. Örebro
Allsvenskan efter 52 omgångar:
1. BIK Karlskoga
2. Rögle
3. Malmö
4. Västerås
5. Södertälje
6. Djurgården
7. Oskarshamn
8. Mora
9. Timrå
10. Björklöven
11. Troja/Ljungby
12. Asplöven
13. Karlskrona
14. Almtuna
Årets flopp alla kategorier:
Tomas Ros.
* * *
Vad gäller AIK:s säsong tror jag, kort och gott, att:
* * *
Den här hösten har så här långt varit en av de mest krävande i mitt liv. Jag har aldrig haft så mycket att göra, aldrig haft så lite tid över för sådant jag allra helst vill göra. Just därför känns det (just det Mats) så oerhört skönt att få vandra upp till Hovet igen. Idag ska jag bara njuta. Jag ska stå i trappan och vara mig själv för en stund. Jag ska sjunga hjärtat ur bröstet och tillsammans med mina svartgula bundsförvanter bära fram Gnaget. Från och med början av oktober bor jag en bra bit ifrån Blåsut men jag kommer alltid att vara hemma i Johanneshov.
* * *
Längtan bor i mina steg. Jag har lämnat allt som tynger mig, på vägen hem till dig.
* * *
Det är den 14:e september. Höst. Ändå smakar luften som en jordgubbspaj, en solig dag i maj. Träden står förvisso inte i blom. Marken täcks inte av jungfrudom. Det hänger inte alls på varje kvist en solskensoptimist. De gula löven vittnar om något helt annat. Om oro och väntans tider. Om mörker eller ljus i mörker. Inte desto mindre: Om ett par timmar går jag på promenaden och väntar på att det ska ringa in. Med sol i sinne och tro på finne. Ramstedt är mitt stora hopp. AIK begår SHL-premiär klockan 16. Mot HV71. På Hovet.
Allmänna Idrottsklubben. AIK. Vi är överallt. Från norr till Södertörn, till jordens alla hörn, så leder vägen hem till dig.
* * *
Igår kväll ägnade jag ett par timmar åt att läsa Sportbladets rosa hockeybibel. Mats "Det känns som" Wennerholm har fått breda ut sig på ett närmast vulgärt sätt. Det känns som ett par av Mats alla rader om AIK summerar hans insats under försäsongen: "[...] backsidan känns tung och stabbig och här känns det som att allt hänger på nye kanadensaren Derek Joslin, 26." Själv tycker jag det känns som att Mats åtminstone lite grann vet vad han pratar om. Men det känns också som att Mats skulle behöva utöka sin vokabulär. Vidare känns det som att Mats har fastnat i gamla hjulspår. Känns det som.
* * *
Medan en annan haft fullt upp har gärdsgårdsserien, also known as HockeyAllsvenskan, hunnit tjuvstarta. De så kallade "experterna" tror naturligtvis på Djurgården. Tillåt mig att hånle. Önsketänkandet på de stockholmsbaserade sportredaktionerna saknar som vanligt gränser. Om Djurgården går upp lovar jag att bjussa Sir Charles på chokladimpregnerad banan.
* * *
Själv är jag varken expert eller önsketänkare. Därför ska mina säsongstips, till skillnad från Mats & Ros med fleras, tas på fullaste allvar. Black Boris siar enligt följande:
SHL-tabellen efter 55 omgångar:
1. Skellefteå
2. Luleå
3. Linköping
4. HV71
5. Frölunda
6. Färjestad
7. AIK
8. Växjö
9. Modo
10. Leksand
11. Brynäs
12. Örebro
Allsvenskan efter 52 omgångar:
1. BIK Karlskoga
2. Rögle
3. Malmö
4. Västerås
5. Södertälje
6. Djurgården
7. Oskarshamn
8. Mora
9. Timrå
10. Björklöven
11. Troja/Ljungby
12. Asplöven
13. Karlskrona
14. Almtuna
Årets flopp alla kategorier:
Tomas Ros.
* * *
Vad gäller AIK:s säsong tror jag, kort och gott, att:
- Teemu Ramstedt blir nyckeln till framgång.
- Mattias Janmark-Nylén tar ännu ett steg och blir en av seriens bästa offensiva spelare.
- Alexander Hamberg blir exakt den blåslampa i baken som Daniel Larsson så väl behöver.
- Vi som följer laget kommer att få se ett AIK som blandar och ger men som i slutändan är betydligt bättre rustat än förra säsongens lag.
- Det blir minst kvartsfinal.
* * *
Den här hösten har så här långt varit en av de mest krävande i mitt liv. Jag har aldrig haft så mycket att göra, aldrig haft så lite tid över för sådant jag allra helst vill göra. Just därför känns det (just det Mats) så oerhört skönt att få vandra upp till Hovet igen. Idag ska jag bara njuta. Jag ska stå i trappan och vara mig själv för en stund. Jag ska sjunga hjärtat ur bröstet och tillsammans med mina svartgula bundsförvanter bära fram Gnaget. Från och med början av oktober bor jag en bra bit ifrån Blåsut men jag kommer alltid att vara hemma i Johanneshov.
* * *
Längtan bor i mina steg. Jag har lämnat allt som tynger mig, på vägen hem till dig.
lördag 7 september 2013
När jag kysser Hovet
Det är lördag morgon, den 7:e september 2013. Jag sitter vid köksbordet och stirrar ut i dimman. Den är vacker och grå, dimman, men tjockan till trots lyser Teletubbies-skylten igenom. Jag är så trött på den där skylten. Jag är så trött på att se det där förbannade rymdskeppet som förstör utsikten från lägenheten. Ulf Lundell klagar på sitt konstiga torn på Österlen. Han skulle bara veta hur det blivit i Blåsut. Det ska bli skönt att flytta. Så befriande härligt.
Vi ska flytta och jag ska bli av med gångavståndet till Hovet. Det blir närmare till jobbet men längre till AIK. Jag står ut.
* * *
Om en vecka släpps pucken på riktigt. Då är försäsongen historia. Då är det som var nu igår kväll i Scaniarinken förbi. Då betyder 11-1 på två matcher varken mer eller mindre än 11-1 i en semifinal 1984. Ingen spelare, ingen ledare och inget lag kan leva på gamla meriter. Endast nostalgiska supportrar tillåts leva på gamla minnen. För Björn Melin, Mattias Janmark, Teemu Ramstedt och de andra är det ruta ett som gäller. Nollställda.
Detta vet vi om lördagen den 14:e september 2013: Hovets is kommer att ligga blank och klar. I första pausen kommer det att serveras kaffe & mazarin. Eddie kommer att presentera minst en genomtänkt teori. En och annan kommer att vara nervös.
Resten har vi ingen aning om. Det är det som är tjusningen med sport.
En hockeymatch är ett underbart skådespel. Ett drama utan manus. Aktörerna är många, ingen vet på förhand vem som ska inta huvudrollen. Ingen vet på förhand vem som ska hålla i taktpinnen när orkestern brakar lös. Jag älskar det här spelet, skådespelet. På A9 är jag lika hemma som fågeln på sin gren. Där står jag i trappan och håller den ofri och sjunger ut. Där är jag nervig och dan och har ont i magen i tredje perioden. Äntligen är det dags igen. Äntligen!
* * *
Jag har på sistone missat ett antal matcher men följt dem på avstånd. Rapporteringen har funkat. Folk med koll har uppdaterat och delat med sig. I onsdags satt jag dock intill Kringelknutten på Hovet och såg AIK manövrera ut SSK. Min gode vän var inte nöjd med sitt allsvenska lag. SSK imponerade föga. AIK såg däremot stabila ut. Teemu Ramstedt debuterade, visade klass och blev tvåmålsskytt. Igår kväll följde han upp succén med 2+3. AIK har hastigt och lustigt fått in en center som har potential att bära en förstakedja.
Det finns människor som med envis svenskhet hävdar att "en spelare gör ju ingen skillnad". Säg det till gnagarna som sett Ramstedt.
* * *
Min fyraåring ser också fram emot säsongen. Häromdagen lät han mig förstå att det här med färglära är en enkel match:
- Du Pappa...
- Ja?
- Om man tar blått och gult, då blir det grönt.
- Mm.
- Om man tar rött och gult, då blir det orange.
- Jajamen.
- Om man tar rött och vitt, då blir det rosa.
- Yes box. Vad du kan!
- Ja, men du pappa...
- Mm?
- Om man tar svart och gult, då blir det AIK.
Vi ska flytta och jag ska bli av med gångavståndet till Hovet. Det blir närmare till jobbet men längre till AIK. Jag står ut.
* * *
Om en vecka släpps pucken på riktigt. Då är försäsongen historia. Då är det som var nu igår kväll i Scaniarinken förbi. Då betyder 11-1 på två matcher varken mer eller mindre än 11-1 i en semifinal 1984. Ingen spelare, ingen ledare och inget lag kan leva på gamla meriter. Endast nostalgiska supportrar tillåts leva på gamla minnen. För Björn Melin, Mattias Janmark, Teemu Ramstedt och de andra är det ruta ett som gäller. Nollställda.
Detta vet vi om lördagen den 14:e september 2013: Hovets is kommer att ligga blank och klar. I första pausen kommer det att serveras kaffe & mazarin. Eddie kommer att presentera minst en genomtänkt teori. En och annan kommer att vara nervös.
Resten har vi ingen aning om. Det är det som är tjusningen med sport.
En hockeymatch är ett underbart skådespel. Ett drama utan manus. Aktörerna är många, ingen vet på förhand vem som ska inta huvudrollen. Ingen vet på förhand vem som ska hålla i taktpinnen när orkestern brakar lös. Jag älskar det här spelet, skådespelet. På A9 är jag lika hemma som fågeln på sin gren. Där står jag i trappan och håller den ofri och sjunger ut. Där är jag nervig och dan och har ont i magen i tredje perioden. Äntligen är det dags igen. Äntligen!
* * *
Jag har på sistone missat ett antal matcher men följt dem på avstånd. Rapporteringen har funkat. Folk med koll har uppdaterat och delat med sig. I onsdags satt jag dock intill Kringelknutten på Hovet och såg AIK manövrera ut SSK. Min gode vän var inte nöjd med sitt allsvenska lag. SSK imponerade föga. AIK såg däremot stabila ut. Teemu Ramstedt debuterade, visade klass och blev tvåmålsskytt. Igår kväll följde han upp succén med 2+3. AIK har hastigt och lustigt fått in en center som har potential att bära en förstakedja.
Det finns människor som med envis svenskhet hävdar att "en spelare gör ju ingen skillnad". Säg det till gnagarna som sett Ramstedt.
* * *
Min fyraåring ser också fram emot säsongen. Häromdagen lät han mig förstå att det här med färglära är en enkel match:
- Du Pappa...
- Ja?
- Om man tar blått och gult, då blir det grönt.
- Mm.
- Om man tar rött och gult, då blir det orange.
- Jajamen.
- Om man tar rött och vitt, då blir det rosa.
- Yes box. Vad du kan!
- Ja, men du pappa...
- Mm?
- Om man tar svart och gult, då blir det AIK.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)