lördag 31 mars 2012
Black heaven
När fan blir gammal blir han religiös. Denna helgade helglada kväll känner jag mig äldre än någonsin.
Jag vet inte vad det kan bero på. Kanske att det snöade i morse när jag vaknade och gjorde mig redo för en halvdags kompisflytt med mycket trappspring och fett mycket svett. Det blir ju så mycket roligare att springa in och ut ur trappuppgångar och upp och ner från lastbilsflak när det är snö och lite slask menar jag. Man känner att man lever. Man känner att man finns till. Det är lite som när man som smålurig hockeyfan tar en spontan liten promenix förbi Hovet strax efter att det där lite finare, lite bättre stockholmslaget som vi alla känner gått på pumpen mot Rögle. Been there, done that. En andlig upplevelse så god som någon.
Eller så beror det på att jag fått upp hoppet och glädjen igen inför morgondagen. Söndagen har alla förutsättningar att bli lika episk som lördagen. Först fotbollspremiär på Råsundas gräs som växer mot himlen, sedan hockeysemifinal på Hovet. Solen lär stiga, isen lär skina. Någon vidare vilodag lär det förstås inte bli men även en rättrogen gnagare måste få vara okristligt sann mot sig själv ibland. Det är verkligen inte omöjligt att det blir både bira, fira och stora kramkalas både här och där. Samt ett och annat patenterat vredesutbrott signerat Greken förstås. Min vän är laddad och tänd och jag är säker på att han mår minst lika bra som jag just nu. I kroppen, knoppen, snoppen och anden. Hallelujah!
Himlen är en plats på jorden och för vissa är den kvalserien. För andra är den slutspelet och den annalkande fotbollsvåren. För mig är den lite av varje. Den är en lördagseftermiddag i soffan, med ost, bröd och vin och Hanses som håller nollan. Den är en kväll framför bloggen med groggen och Belinda C. Den är en förlust för Djurgårdens fotbollslag - i Borås av alla ställen - vars symboliska innebörd för en sån som jag har en närmast gudomlig touch. Alla som följt den här bloggen ett tag vet vad jag menar: Borås!! Himlen är långnäsa och fnitter på twitter. Himlen är Eddie Meduza kontra Madonna. Ja, en kväll som denna är himlen till och med Janne Bengtsson ur ett annat perspektiv. Den är blå och lite randig och alldeles alldeles svart.
Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist. Matt 19:30
fredag 30 mars 2012
Skämmes AIK!
Skellefteå äger oss fullständigt ikväll. AIK är inte ens nära att hota. Klasskillnaden är så stor att jag nästan saknar ord.
När Jocke Lindström, av både zebror och gnagare, tilläts köra över Viktor Fasth så insåg jag vart det barkade. Den här matchen skulle aldrig bli någon match. Det var liksom bara en tidsfråga innan Skellefteå skulle göra mål, mål och mål. Och mål gjorde de ju. Men efter två klena perioder fick AIK ändå ett gyllene läge att komma in i matchen. Ett PP i början av tredje förvandlades dock snabbt till ett BP och så var det lilla hoppet förbytt i förtvivlan. Blomdahl föll tillbaka i gamla synder och tryckte upp en hög klubba i anfallszon. Typiskt för matchen på något sätt. Typiskt för AIK:s bleka insats.
Det är i den här typen av matcher som Melins svaghet blottas. Han ser totalt handfallen ut på bänken. I andra periodpausen säger han samma saker som han redan sagt i den första. Det ger ingen som helst synbar effekt. Istället fortsätter spelarna att uppträda som vilsna småpojkar i en hopplös kamp mot stora starka karlar. Där Skellefteås spelare kör på och använder kroppen viker AIK:s spelare undan och viftar med klubban. Det håller naturligvis inte i en semifinal. Det är som att be om att få stryk. AIK:s insats ikväll var ynklig. Den var hemsk att skåda och om det inte blir bättring till på söndag så kan vi säga tack och goodbye till allt vad finalspel heter.
Jag gillar varken Lee Goren eller Jimmie Ericsson. De spelar i helt fel lag för att det ska vara möjligt. Men det är lätt att förstå att Skellefteås supportrar älskar dem. Goren och Ericsson symboliserar ungefär allt det där som AIK inte är i kvällens match. De är elaka, jävliga och tunga att möta. Ericsson tar varje chans han får att flina Fasth i fejan och det gör han så klart förbannat rätt i. Allt som kan få AIK:s spelare ur balans är bra för Skellefteå. När AIK:s spelare åker omkring och viftar med höga klubbor istället för att stå upp för varandra och spela fysiskt visar det bara hur bra Skellefteå har lyckats med sin strategi. AIK:s fokus var ikväll ungefär lika felriktat som Lars "Osten" Bergströms var under kvarsfinalserien mot Luleå.
Efter mindre än halva första perioden fick jag ett SMS från min vän Greken. "Jag är redan Greken", skrev han. Det var jag med. Greken och alldeles galen, vilse i semifinalen.
När Jocke Lindström, av både zebror och gnagare, tilläts köra över Viktor Fasth så insåg jag vart det barkade. Den här matchen skulle aldrig bli någon match. Det var liksom bara en tidsfråga innan Skellefteå skulle göra mål, mål och mål. Och mål gjorde de ju. Men efter två klena perioder fick AIK ändå ett gyllene läge att komma in i matchen. Ett PP i början av tredje förvandlades dock snabbt till ett BP och så var det lilla hoppet förbytt i förtvivlan. Blomdahl föll tillbaka i gamla synder och tryckte upp en hög klubba i anfallszon. Typiskt för matchen på något sätt. Typiskt för AIK:s bleka insats.
Det är i den här typen av matcher som Melins svaghet blottas. Han ser totalt handfallen ut på bänken. I andra periodpausen säger han samma saker som han redan sagt i den första. Det ger ingen som helst synbar effekt. Istället fortsätter spelarna att uppträda som vilsna småpojkar i en hopplös kamp mot stora starka karlar. Där Skellefteås spelare kör på och använder kroppen viker AIK:s spelare undan och viftar med klubban. Det håller naturligvis inte i en semifinal. Det är som att be om att få stryk. AIK:s insats ikväll var ynklig. Den var hemsk att skåda och om det inte blir bättring till på söndag så kan vi säga tack och goodbye till allt vad finalspel heter.
Jag gillar varken Lee Goren eller Jimmie Ericsson. De spelar i helt fel lag för att det ska vara möjligt. Men det är lätt att förstå att Skellefteås supportrar älskar dem. Goren och Ericsson symboliserar ungefär allt det där som AIK inte är i kvällens match. De är elaka, jävliga och tunga att möta. Ericsson tar varje chans han får att flina Fasth i fejan och det gör han så klart förbannat rätt i. Allt som kan få AIK:s spelare ur balans är bra för Skellefteå. När AIK:s spelare åker omkring och viftar med höga klubbor istället för att stå upp för varandra och spela fysiskt visar det bara hur bra Skellefteå har lyckats med sin strategi. AIK:s fokus var ikväll ungefär lika felriktat som Lars "Osten" Bergströms var under kvarsfinalserien mot Luleå.
Efter mindre än halva första perioden fick jag ett SMS från min vän Greken. "Jag är redan Greken", skrev han. Det var jag med. Greken och alldeles galen, vilse i semifinalen.
Back to Byske
Sedan natten mellan onsdag-torsdag har jag inte gjort annat än längtat. I kväll smäller det igen.
Fredagshockey fick vi gnagare vänja oss vid under åren i källaren. Värdelöst, tyckte jag då. Underbart, tycker jag nu. I kväll får byskeborna gärna sitta på nålar lika länge som en annan satt och led och kved på Hovet i onsdags. Maratonmatcher är skönare i soffan. Särskilt när man förlorar dem.
Det slog mig inte förrän efteråt att jag under hela matchen i onsdags inte fick i mig mer än en ynka kopp kaffe och en mazarin. Inte konstigt att man mådde som en mörbultad nollråtta efteråt.
Den knappa kosten, det låga vätskeintaget och det i timmar klappande gnagarhjärtat förde med sig något stort: När jag kom i säng, ett par timmar efter att Jimmie Ericsson ruinerat kvällen, kände jag mig som en i laget; tagen, slagen, bedragen. Jag ältade matchen gång på gång. Först efter att ha kommit att tänka på kvalserien och min favoritskribent alla kategorier, Janne Bengtsson, blev jag supporter igen och kunde komma till ro.
Denna myspysiga fredag unnar jag Byske med anhang en seg kväll med mycket hopp och förtvivlan, snyggt avrundat med en käftsmäll. Vad sägs om följande periodsiffror: 0-0, 1-1, 2-2, 0-0, 0-0, 0-0, 0-1?
måndag 26 mars 2012
Byske vs Bång
Jag laddade på sämsta tänkbara sätt inför semifinal 1, med magsjuka, rännskita och pizza á la Magnus Uggla. Hela helgen gick åt till att må illa och tycka synd om Boris.
Med en snygg övergång från sjuk i buk till kuk i bruk slog jag mig ner i soffan och odlade stake. Det är semifinal som gäller. Inga halvmesyrer, inget onödigt tjafs. Det är hårda bullar, Blomdahl och Bång. It's a man's game. Ett tag kände jag mig som en sansad version av Wikegård men det var innan han jämförde Byskes tama hemmapublik med en snuttetumme. Då blev det för mycket för mig i soffan. Jag fick lov att SMS:a Greken och be han dra en extratralla i andra pausen. En för mig också kompis, skrev jag och fick ett frågetecken till svar. Men vid det laget hade zebran inte hittat en enda AIK-utvisning så jag visste var jag hade honom, min vän. På dass med stil och klass.
Det är något med Byske som är svårt att förstå. De tycks kunna höja tempot lite när de vill men de gör det bara när de verkligen måste. Ikväll gjorde de det efter tredje periodens power break. Men AIK svarade upp. Inte bara med en gång utan med en Bång. Därefter klev Salmonsson och McDonell fram, igen. Vad har hänt med de två egentligen? Är de dopade? Är de slutspelstaggade? Så bra som Salle och McDonell spelar nu har de inte gjort på hela säsongen. Inte i närheten. Och det är de inte ensamma om. Josh var jättebra ikväll. Stefan Johansson är bättre än någonsin. Och Fish! Fredrik Carlsson visade VM-klass i tre perioder. Han har förvisso varit lika bra hela säsongen men ändå. Fantastisk!
Som supporter kan man ta sig friheten att sväva iväg en kväll som denna. Lite hybris har aldrig skadat en gnagare.
Men det är skönt att se AIK-spelarnas lugna firande. Det känns tryggt att se och höra McDonell intervjuas efter matchen. Han säger förstås alla de rätta grejerna. Spelarnas agerande efter slutsignalen visar emellertid att det är mer än bara snack. Det här laget är inte nöjt förrän det vunnit guld. Allt annat vore en besvikelse. Det är helt klart ett annat AIK som spelar om final i år än det AIK som åkte ut i fyra raka i fjol. Det är ett mer erfaret, mer spetsat och kanske framförallt mer hungrigt AIK. Det är ett AIK som på onsdag kommer att göra allt för att skicka hem Byske till Byske med 0-2 i matcher och svansen mellan benen. Välkomna till Hovet. Welcome to Hell!
Skön bildtext HÄR by the way. Tack för tipset Mary!
Med en snygg övergång från sjuk i buk till kuk i bruk slog jag mig ner i soffan och odlade stake. Det är semifinal som gäller. Inga halvmesyrer, inget onödigt tjafs. Det är hårda bullar, Blomdahl och Bång. It's a man's game. Ett tag kände jag mig som en sansad version av Wikegård men det var innan han jämförde Byskes tama hemmapublik med en snuttetumme. Då blev det för mycket för mig i soffan. Jag fick lov att SMS:a Greken och be han dra en extratralla i andra pausen. En för mig också kompis, skrev jag och fick ett frågetecken till svar. Men vid det laget hade zebran inte hittat en enda AIK-utvisning så jag visste var jag hade honom, min vän. På dass med stil och klass.
Det är något med Byske som är svårt att förstå. De tycks kunna höja tempot lite när de vill men de gör det bara när de verkligen måste. Ikväll gjorde de det efter tredje periodens power break. Men AIK svarade upp. Inte bara med en gång utan med en Bång. Därefter klev Salmonsson och McDonell fram, igen. Vad har hänt med de två egentligen? Är de dopade? Är de slutspelstaggade? Så bra som Salle och McDonell spelar nu har de inte gjort på hela säsongen. Inte i närheten. Och det är de inte ensamma om. Josh var jättebra ikväll. Stefan Johansson är bättre än någonsin. Och Fish! Fredrik Carlsson visade VM-klass i tre perioder. Han har förvisso varit lika bra hela säsongen men ändå. Fantastisk!
Som supporter kan man ta sig friheten att sväva iväg en kväll som denna. Lite hybris har aldrig skadat en gnagare.
Men det är skönt att se AIK-spelarnas lugna firande. Det känns tryggt att se och höra McDonell intervjuas efter matchen. Han säger förstås alla de rätta grejerna. Spelarnas agerande efter slutsignalen visar emellertid att det är mer än bara snack. Det här laget är inte nöjt förrän det vunnit guld. Allt annat vore en besvikelse. Det är helt klart ett annat AIK som spelar om final i år än det AIK som åkte ut i fyra raka i fjol. Det är ett mer erfaret, mer spetsat och kanske framförallt mer hungrigt AIK. Det är ett AIK som på onsdag kommer att göra allt för att skicka hem Byske till Byske med 0-2 i matcher och svansen mellan benen. Välkomna till Hovet. Welcome to Hell!
Skön bildtext HÄR by the way. Tack för tipset Mary!
fredag 23 mars 2012
Alla vi som gett vår själ till AIK
Luleå har en maskot som heter Isidor. Närmare än så kom de inte AIK i årets slutspel.
Elitseriens bästa lag, som inför kvartsfinalserien hade nollat oss fyra gånger på fem försök, blev överkörda fyra gånger på sju dagar. Det var dumt att välja Gnaget, sjöng vi som var på Hovet. Det var inte så dumt sjunget, tycker jag. Vi gjorde det i fjol och vi gjorde det igen, mosade en seriesegrare utan pardon. En festlig banderoll fick sammanfatta succén: "Slutspelet: Lite som schack. Ni är bönder - vi är kungar!"
Vad Sollefteås maskot heter vete fan. Antagligen har den fått ett namn som rimmar illa på Gnagis. Svag(is) kanske?
Elitseriens näst bästa lag, som inför semifinalserien har slagit oss fyra gånger på fem försök, blir en minst lika tuff utmaning som Luleå. Därmed räknar jag med minst fem matcher i serien. "Äckliga kopior" lär det skanderas på Hovet. Jag kommer förstås inte kunna hålla mig från att skråla med. Men eftersom jag är både fyndig och myndig så kommer jag istället för att sjunga äckliga kopior sjunga spräckliga kopior. Sollefteå Hockeys språkdräkt är liksom klubbens historieskrivning fräckt inkorrekt, fläckad och suspekt.
Det är minst sagt lite dagisnivå över hela den här namndebatten. Kanske är det just därför som jag roas en smula av den.
Stingheads är ju egentligen ett härligt gäng. De har snygga färger, läckert efternamn och ett ganska så stilrent märke. När de vann sitt hittills enda SM-guld 1978 så firade spelarna varken i guldhjälmar eller höga hattar. Anförda av Hardy Nilsson åkte de istället ärevarv efter ärevarv iklädda samekepsar! Jo, det är faktiskt sant. Se här bara! Huruvida några samer kände sig djupt kränkta över detta tilltag förtäljer inte historien. Men att det var lapp på luckan i Scandinavium tar jag för givet.
Same shit, different name brukar man säga om saker som är sådär. Sollefteå, Skellefteå, Stingheads - you name it!
Tacka vet jag AIK. Tacka vet jag Gnaget. Min klubb, mitt lag, mitt hjärtas slag. Det finns avgifter och så finns det avgiften. Liksom det finns allmänna idrottsklubbar och Allmänna Idrottsklubben. Igår förnyade jag mitt medlemskap i Sveriges största, bästa och enda AIK. På onsdag kväll bär jag återigen fram mitt dyrkade hockeylag. På ett fullsatt, elektriskt, kokande Hovet, tillsammans med mina svartgula bröder och systrar, kända, okända, ökända. Alla vi som gett vår själ till AIK.
Elitseriens bästa lag, som inför kvartsfinalserien hade nollat oss fyra gånger på fem försök, blev överkörda fyra gånger på sju dagar. Det var dumt att välja Gnaget, sjöng vi som var på Hovet. Det var inte så dumt sjunget, tycker jag. Vi gjorde det i fjol och vi gjorde det igen, mosade en seriesegrare utan pardon. En festlig banderoll fick sammanfatta succén: "Slutspelet: Lite som schack. Ni är bönder - vi är kungar!"
Vad Sollefteås maskot heter vete fan. Antagligen har den fått ett namn som rimmar illa på Gnagis. Svag(is) kanske?
Elitseriens näst bästa lag, som inför semifinalserien har slagit oss fyra gånger på fem försök, blir en minst lika tuff utmaning som Luleå. Därmed räknar jag med minst fem matcher i serien. "Äckliga kopior" lär det skanderas på Hovet. Jag kommer förstås inte kunna hålla mig från att skråla med. Men eftersom jag är både fyndig och myndig så kommer jag istället för att sjunga äckliga kopior sjunga spräckliga kopior. Sollefteå Hockeys språkdräkt är liksom klubbens historieskrivning fräckt inkorrekt, fläckad och suspekt.
Det är minst sagt lite dagisnivå över hela den här namndebatten. Kanske är det just därför som jag roas en smula av den.
Stingheads är ju egentligen ett härligt gäng. De har snygga färger, läckert efternamn och ett ganska så stilrent märke. När de vann sitt hittills enda SM-guld 1978 så firade spelarna varken i guldhjälmar eller höga hattar. Anförda av Hardy Nilsson åkte de istället ärevarv efter ärevarv iklädda samekepsar! Jo, det är faktiskt sant. Se här bara! Huruvida några samer kände sig djupt kränkta över detta tilltag förtäljer inte historien. Men att det var lapp på luckan i Scandinavium tar jag för givet.
Same shit, different name brukar man säga om saker som är sådär. Sollefteå, Skellefteå, Stingheads - you name it!
Tacka vet jag AIK. Tacka vet jag Gnaget. Min klubb, mitt lag, mitt hjärtas slag. Det finns avgifter och så finns det avgiften. Liksom det finns allmänna idrottsklubbar och Allmänna Idrottsklubben. Igår förnyade jag mitt medlemskap i Sveriges största, bästa och enda AIK. På onsdag kväll bär jag återigen fram mitt dyrkade hockeylag. På ett fullsatt, elektriskt, kokande Hovet, tillsammans med mina svartgula bröder och systrar, kända, okända, ökända. Alla vi som gett vår själ till AIK.
tisdag 20 mars 2012
söndag 18 mars 2012
Balle de match
För osökt tankarna till tennis och den störste servaren, smasharen och matchvinnaren av dem alla.
Nu har vi förvisso ingen Boris i laget men väl en Bång. Han kan också dunka på. För att inte tala om Blomdahl. I COOP Arena vill jag se Bång och Blomdahl visa vägen, igen. Jag vill se Sandberg lika bra som han varit i de tre senaste matcherna. I fredags utgjorde vår trio med BOOM-BOOM AIK:s förstalina. Vilket förde med sig att vi äntligen fick se Bång i line-up igen. Baloo, jag och alla andra med. Det var verkligen på tiden. Som vi hade längtat. Som vi har ropat efter Bång i line-up under en hel jävla säsong.
Ibland kan en enstaka bokstav göra skillnad mellan dunderfiasko och succé. Ta ex-diffaren Josef Boumedienne till exempel och jämför honom med Boris Becker. Boumedienne kallas Bom-Bom. Det är ett smeknamn som han har fått för att han bommar så många klara lägen. Becker däremot kallas (eller kallades) Boom-Boom. Det var ett smeknamn som han fick för att han var en jävel på att dunka in förstaservar. Becker var en mästare på att avgöra med en dödande serve. Ingen kunde som han förvandla en motståndare till statist.
Jag vet bara en som inte gillade Becker när det begav sig. Farsan Baloo. Han störde sig alltid på Boris av någon anledning. Jag tror det var segergesterna. Själv älskade jag Boom-Boom och jag diggar honom än. Särskilt minns jag hans sätt att hantera motståndare som vågade sig fram på nät lite för ofta. Hur många gånger såg man inte den alltid lika ödmjuke hedersknyffeln Stefan Edberg rusa fram som en annan kanonutskjuten volleyfantom - bara för att få en stenhård forehand mot pungen? Publiken buade, jag jublade. Tio år gammal och fett impad av tennisvärldens skönaste hårding!
Än idag händer det att jag tar fram mitt rack och gör mig serveklar framför spegeln. Vaggande som Boris med tungan rätt i mun.
I kvartsfinal 5 vill jag se ett AIK som spelar som Becker. Jag vill se ett offervilligt, hänsynslöst och extremt segersuget AIK. Ett elakt, jobbigt och bestämt AIK som inte ger Luleå skuggan av en chans.
De har allt att förlora och endast en reducering att vinna. Vi har världens chans att stänga kvartsfinalen. Det finns ingen anledning att dra ut på den. Fullt fokus, stort och brett och dunka på, så ska det gå. Bång, Blomdahl och Boom-Boom-mentalitet. En hel rävfarm bakom Melins ena öra. Det är vad som krävs. Inga halvmesyrer.
Och om nu Luleå skulle komma rusandes fram mot nät så räknar jag med pungslag. Rönnken får dela ut dubbla suspensoarer. Tips: 2-6.
Nu har vi förvisso ingen Boris i laget men väl en Bång. Han kan också dunka på. För att inte tala om Blomdahl. I COOP Arena vill jag se Bång och Blomdahl visa vägen, igen. Jag vill se Sandberg lika bra som han varit i de tre senaste matcherna. I fredags utgjorde vår trio med BOOM-BOOM AIK:s förstalina. Vilket förde med sig att vi äntligen fick se Bång i line-up igen. Baloo, jag och alla andra med. Det var verkligen på tiden. Som vi hade längtat. Som vi har ropat efter Bång i line-up under en hel jävla säsong.
Ibland kan en enstaka bokstav göra skillnad mellan dunderfiasko och succé. Ta ex-diffaren Josef Boumedienne till exempel och jämför honom med Boris Becker. Boumedienne kallas Bom-Bom. Det är ett smeknamn som han har fått för att han bommar så många klara lägen. Becker däremot kallas (eller kallades) Boom-Boom. Det var ett smeknamn som han fick för att han var en jävel på att dunka in förstaservar. Becker var en mästare på att avgöra med en dödande serve. Ingen kunde som han förvandla en motståndare till statist.
Jag vet bara en som inte gillade Becker när det begav sig. Farsan Baloo. Han störde sig alltid på Boris av någon anledning. Jag tror det var segergesterna. Själv älskade jag Boom-Boom och jag diggar honom än. Särskilt minns jag hans sätt att hantera motståndare som vågade sig fram på nät lite för ofta. Hur många gånger såg man inte den alltid lika ödmjuke hedersknyffeln Stefan Edberg rusa fram som en annan kanonutskjuten volleyfantom - bara för att få en stenhård forehand mot pungen? Publiken buade, jag jublade. Tio år gammal och fett impad av tennisvärldens skönaste hårding!
Än idag händer det att jag tar fram mitt rack och gör mig serveklar framför spegeln. Vaggande som Boris med tungan rätt i mun.
I kvartsfinal 5 vill jag se ett AIK som spelar som Becker. Jag vill se ett offervilligt, hänsynslöst och extremt segersuget AIK. Ett elakt, jobbigt och bestämt AIK som inte ger Luleå skuggan av en chans.
De har allt att förlora och endast en reducering att vinna. Vi har världens chans att stänga kvartsfinalen. Det finns ingen anledning att dra ut på den. Fullt fokus, stort och brett och dunka på, så ska det gå. Bång, Blomdahl och Boom-Boom-mentalitet. En hel rävfarm bakom Melins ena öra. Det är vad som krävs. Inga halvmesyrer.
Och om nu Luleå skulle komma rusandes fram mot nät så räknar jag med pungslag. Rönnken får dela ut dubbla suspensoarer. Tips: 2-6.
fredag 16 mars 2012
Hovets kungar
Asfaltsbarn mot skoterungar
Gnaget leker, Hovet gungar
~
Liten klick mot jätteklack
Bulan spelar luffarschack
~
Ni har storskog, vi har dungar
Ni är bönder, vi är kungar!
Ni har storskog, vi har dungar
Ni är bönder, vi är kungar!
torsdag 15 mars 2012
Abbott & Ostello
Inspirerad av den gamle sovjetiske stormästaren Boris Spasskij försöker jag mig på ett vinnande drag. Precis som när det gäller spelet på isen är det genom betraktarens monokel som taktiken silas, tolkas och når fram, eller ej.
Queen Abbott är fälld, löparna har börjat springa, tornen ligger nermalda i varsitt sarghörn och de höga hästarna har skenat iväg. Snart är det bara bönder, bönder, en jävla massa bönder kvar. Kung Rönnken saknar försvar och narr Bulan får oss som är hemma på Hovet på gott humör. "Fokus, håll fokus!" gapar Rönnken men det är inte hokus pokus vi spelar. Det finns inga magiska formler, bara gnagiska. Rönnken tar fram disciplinpärmen men hans pjäser tänker bara på disciplinnämnden. Nu känner de sig kränkta och orättvist behandlade. Diskriminerade. "Det är nåt med de där förbannade stockholmarna. De gillar inte norrlänningar. Och ändå ger vi dem nästan gratis el..."
"Det är Lule mot Sverige", sjöng skoterraggarklacken. Vi skänker Lule till Finland, sjunger jag.
Vad Abbott & Ostello gjorde i första perioden vete fan. Kanske satt de och konspirerade över en teori. I första pausen höll de i alla fall en presskonferens som åtminstone jag har haft ganska kul åt i natt. Chris Abbott inledde storsint med att uttrycka sin glädje över att Pavlikovsky är okej. Därefter klargjorde han enligt följande: "I don't wanna take any focus away from our team..." Strax därefter gick AIK upp i en ointaglig tremålsledning.
Man förstår att Kung Rönnken såg matt ut. Han hade väl hoppats på åtminstone lite patt men det blev alltså varken remi eller sudden death. Inte den här gången heller.
När seriesegrarna och förstagångsväljarna Luleå inte lyckas vinna på hemmaplan, trots att Fasth klantar sig som han gör och bjuder in dem, så säger det en del om matchen. Det var klasskillnad i två perioder. Och återigen blev andraperioden helt avgörande. Föga överraskande om någon frågar mig. Till skillnad från komikerparet Abbott & Ostello har jag en teori som håller. AIK har hittat ett sätt att besegra Luleå på. AIK vet att Luleå får problem när spelet blir stort och brett och långt. AIK vet att Luleå vill ha korta, intensiva byten men desto längre spelsekvenser utan onödiga avbrott. När AIK dessutom manglar allt som går att mangla så tappar Luleå fokus.
I början av andra perioden började ett flertal hemmaspelare att slasha och vifta med sina klubbor i ansiktshöjd. Då kände jag att matchen höll på att gå Gnagets väg. När Simon Hjalmarsson, i sin iver att visa stake, blottade sitt lags svagheter genom att sänka Joakim Nordström, med en förvisso klockren men ack så överilad tackling, visste jag att vi skulle vinna. Ty tacklingen ledde bara till ett vackert mål för AIK. Nordström hann slå en perfekt passning upp i banan, Hjalmarsson föll ur Rönnken-ramen och satte in sin smäll. Nordström reste sig och ruskade bort lite snö. Och fick se McDonell avsluta ett mönsteranfall med ett mönsteravslut. LOLeå.
Daniel Bångs mål i boxplay var en pärla i sig. Välförtjänt balja som framkallade glädjevrål modell större hemma i tevesoffan. Det är inte för inte som han är och förblir min stora favorit. Det är inte för inte som jag får ståpäls och sånär ståfräs varje gång han sätter in en tackling. Fattar ni nu varför Baloo och jag inför match efter match efter match, högjutt och med mycket feeling, framför vårt enkla, anspråkslösa krav? DET SKA VARA BÅÅÅÅÅÅÅNG I LINE-UP!
Abbott & Ostello har onekligen en del att tänka på. Det unnar jag dem. Liksom jag unnar dem och hela Luleå ett varmt välkomnande på Hovet! Fasth här är det förstås andra än Rönnken som regerar. Vi är många som ser fram emot att höra Bulan framföra nya, lustiga sanningar som ingen annan vågar yttra. Narra den som narras gör, narra den som narras bör. Ding ding ding di-ding ding ding...
Queen Abbott är fälld, löparna har börjat springa, tornen ligger nermalda i varsitt sarghörn och de höga hästarna har skenat iväg. Snart är det bara bönder, bönder, en jävla massa bönder kvar. Kung Rönnken saknar försvar och narr Bulan får oss som är hemma på Hovet på gott humör. "Fokus, håll fokus!" gapar Rönnken men det är inte hokus pokus vi spelar. Det finns inga magiska formler, bara gnagiska. Rönnken tar fram disciplinpärmen men hans pjäser tänker bara på disciplinnämnden. Nu känner de sig kränkta och orättvist behandlade. Diskriminerade. "Det är nåt med de där förbannade stockholmarna. De gillar inte norrlänningar. Och ändå ger vi dem nästan gratis el..."
"Det är Lule mot Sverige", sjöng skoterraggarklacken. Vi skänker Lule till Finland, sjunger jag.
Vad Abbott & Ostello gjorde i första perioden vete fan. Kanske satt de och konspirerade över en teori. I första pausen höll de i alla fall en presskonferens som åtminstone jag har haft ganska kul åt i natt. Chris Abbott inledde storsint med att uttrycka sin glädje över att Pavlikovsky är okej. Därefter klargjorde han enligt följande: "I don't wanna take any focus away from our team..." Strax därefter gick AIK upp i en ointaglig tremålsledning.
Man förstår att Kung Rönnken såg matt ut. Han hade väl hoppats på åtminstone lite patt men det blev alltså varken remi eller sudden death. Inte den här gången heller.
När seriesegrarna och förstagångsväljarna Luleå inte lyckas vinna på hemmaplan, trots att Fasth klantar sig som han gör och bjuder in dem, så säger det en del om matchen. Det var klasskillnad i två perioder. Och återigen blev andraperioden helt avgörande. Föga överraskande om någon frågar mig. Till skillnad från komikerparet Abbott & Ostello har jag en teori som håller. AIK har hittat ett sätt att besegra Luleå på. AIK vet att Luleå får problem när spelet blir stort och brett och långt. AIK vet att Luleå vill ha korta, intensiva byten men desto längre spelsekvenser utan onödiga avbrott. När AIK dessutom manglar allt som går att mangla så tappar Luleå fokus.
I början av andra perioden började ett flertal hemmaspelare att slasha och vifta med sina klubbor i ansiktshöjd. Då kände jag att matchen höll på att gå Gnagets väg. När Simon Hjalmarsson, i sin iver att visa stake, blottade sitt lags svagheter genom att sänka Joakim Nordström, med en förvisso klockren men ack så överilad tackling, visste jag att vi skulle vinna. Ty tacklingen ledde bara till ett vackert mål för AIK. Nordström hann slå en perfekt passning upp i banan, Hjalmarsson föll ur Rönnken-ramen och satte in sin smäll. Nordström reste sig och ruskade bort lite snö. Och fick se McDonell avsluta ett mönsteranfall med ett mönsteravslut. LOLeå.
Daniel Bångs mål i boxplay var en pärla i sig. Välförtjänt balja som framkallade glädjevrål modell större hemma i tevesoffan. Det är inte för inte som han är och förblir min stora favorit. Det är inte för inte som jag får ståpäls och sånär ståfräs varje gång han sätter in en tackling. Fattar ni nu varför Baloo och jag inför match efter match efter match, högjutt och med mycket feeling, framför vårt enkla, anspråkslösa krav? DET SKA VARA BÅÅÅÅÅÅÅNG I LINE-UP!
Abbott & Ostello har onekligen en del att tänka på. Det unnar jag dem. Liksom jag unnar dem och hela Luleå ett varmt välkomnande på Hovet! Fasth här är det förstås andra än Rönnken som regerar. Vi är många som ser fram emot att höra Bulan framföra nya, lustiga sanningar som ingen annan vågar yttra. Narra den som narras gör, narra den som narras bör. Ding ding ding di-ding ding ding...
onsdag 14 mars 2012
Det gör ont att möta Gnaget
En vinnarskalles tankar inför kvartsfinal 3 mellan Buleå och AIK.
Det ska göra ont att möta Gnaget. Och det gör det också. Fråga bara Thomas "Bulan" Berglund.
Han har så ont i skallen av alla tankar som far omkring så det är nästan att man tycker lite synd om honom. Stackaren. För ett par månader sedan ägnade Bulan en halv presskonferens åt att tala om vikten av att visa respekt. Då handlade det om en tackling i ryggen på Luleås Daniel Gunnarsson. LÄNK Färjestads Marius Holtet var den skyldige och Bulan höll inte tillbaka med vad han tyckte om saken. Bland annat sa han så här:
"Jag tycker att han har chansen att väja, och det är ju det här vi har pratat om. Vi har åkt på, jag vet inte, jag tror det är tionde hjärnskakningen det här året och det är ju det här vi har pratat om [...] han hinner väja undan. Han hinner väja undan och det kan han göra men han gör det inte, och det är precis de här lägena som vi måste arbeta alla med för att stävja och jag tycker inte att han visar någon hänsyn där." LÄNK
Det finns de som tycker att man blandar ihop äpplen och päron om man jämför situationen då Holtet skadar Gunnarsson med den då Abbott skadar Pavlikovsky. Och visst kan man tycka så. Daniel Gunnarsson befinner sig några decimeter ifrån sargen när han tacklas. Rastislav Pavlikovsky befinner sig ungefär en och en halv meter ifrån sargen när han tacklas. LÄNK Risken för att den tacklade spelaren ska bryta nacken är betydligt större i fallet Pavlikovskys än i fallet Gunnarsson. Inte desto mindre är båda tacklingarna regelvidriga, hänsynslösa och direkt livsfarliga.
Men i Bulan Berglunds ögon, uppenbarligen grumlade av fyra nyanser av strunt, är Abbotts tackling mot Pavlikovsky knappt klandervärd överhuvudtaget. Till skillnad från i fallet Holtet/Gunnarsson, då alltså en Luleå-spelare var offret, lägger Bulan i fallet Abbott/ Pavlikovsky, då en Luleå-spelare var förövaren, plötsligt över skulden på den drabbade. Efter kvartsfinal 2 ägnade han nästan en hel presskonferens åt saken. LÄNK Enligt Bulan var det Pavlikovskys fel att han fick en tackling. Det var Pavlikovskys fel att han fick en smäll i ryggen. Det var antagligen även Pavlikovskys fel att Abbott inte väjde undan.
Fast det kunde han väl ändå ha gjort, Bulan? Väjt undan. Men han valde alltså att inte göra det. Är det inte det här vi har pratat om?
AIK fick matchen precis dit de ville i måndags. Första perioden gick till Luleå men därefter var det AIK för hela slanten. Anförda av Blomdahl och Bång malde och mosade Gnaget ner Bulans boys i andra perioden. Det var uppenbarligen mer än vad Chris Abbott kunde stå ut med. Han ville visa sig på styva linan och ge sitt lag en boost. Men istället för att ta upp kampen, tacklas och ta i, valde han den fega vägen. En ful tjuvsmäll i ryggen på en av AIK:s minst fysiska spelare, var vad Abbott mäktade med. För hans egen skull får man nästan hoppas att han slipper spela mer i detta slutspel.
För det gör ont att möta Gnaget. Och det är inte Fia med knuff vi spelar.
Det ska göra ont att möta Gnaget. Och det gör det också. Fråga bara Thomas "Bulan" Berglund.
Han har så ont i skallen av alla tankar som far omkring så det är nästan att man tycker lite synd om honom. Stackaren. För ett par månader sedan ägnade Bulan en halv presskonferens åt att tala om vikten av att visa respekt. Då handlade det om en tackling i ryggen på Luleås Daniel Gunnarsson. LÄNK Färjestads Marius Holtet var den skyldige och Bulan höll inte tillbaka med vad han tyckte om saken. Bland annat sa han så här:
"Jag tycker att han har chansen att väja, och det är ju det här vi har pratat om. Vi har åkt på, jag vet inte, jag tror det är tionde hjärnskakningen det här året och det är ju det här vi har pratat om [...] han hinner väja undan. Han hinner väja undan och det kan han göra men han gör det inte, och det är precis de här lägena som vi måste arbeta alla med för att stävja och jag tycker inte att han visar någon hänsyn där." LÄNK
Det finns de som tycker att man blandar ihop äpplen och päron om man jämför situationen då Holtet skadar Gunnarsson med den då Abbott skadar Pavlikovsky. Och visst kan man tycka så. Daniel Gunnarsson befinner sig några decimeter ifrån sargen när han tacklas. Rastislav Pavlikovsky befinner sig ungefär en och en halv meter ifrån sargen när han tacklas. LÄNK Risken för att den tacklade spelaren ska bryta nacken är betydligt större i fallet Pavlikovskys än i fallet Gunnarsson. Inte desto mindre är båda tacklingarna regelvidriga, hänsynslösa och direkt livsfarliga.
Men i Bulan Berglunds ögon, uppenbarligen grumlade av fyra nyanser av strunt, är Abbotts tackling mot Pavlikovsky knappt klandervärd överhuvudtaget. Till skillnad från i fallet Holtet/Gunnarsson, då alltså en Luleå-spelare var offret, lägger Bulan i fallet Abbott/ Pavlikovsky, då en Luleå-spelare var förövaren, plötsligt över skulden på den drabbade. Efter kvartsfinal 2 ägnade han nästan en hel presskonferens åt saken. LÄNK Enligt Bulan var det Pavlikovskys fel att han fick en tackling. Det var Pavlikovskys fel att han fick en smäll i ryggen. Det var antagligen även Pavlikovskys fel att Abbott inte väjde undan.
Fast det kunde han väl ändå ha gjort, Bulan? Väjt undan. Men han valde alltså att inte göra det. Är det inte det här vi har pratat om?
AIK fick matchen precis dit de ville i måndags. Första perioden gick till Luleå men därefter var det AIK för hela slanten. Anförda av Blomdahl och Bång malde och mosade Gnaget ner Bulans boys i andra perioden. Det var uppenbarligen mer än vad Chris Abbott kunde stå ut med. Han ville visa sig på styva linan och ge sitt lag en boost. Men istället för att ta upp kampen, tacklas och ta i, valde han den fega vägen. En ful tjuvsmäll i ryggen på en av AIK:s minst fysiska spelare, var vad Abbott mäktade med. För hans egen skull får man nästan hoppas att han slipper spela mer i detta slutspel.
För det gör ont att möta Gnaget. Och det är inte Fia med knuff vi spelar.
tisdag 13 mars 2012
Fyra nyanser av strunt
En vinnarskalles tankar efter kvartsfinal 2 mellan AIK och Luleå, nej Kuleå, äsch Fuleå, Bu-Buleå.
Det är kvitterat i kvarten, sa den gamle svarten. Varken mer eller mindre. Det är kvitterat i kvarten.
Ja visst är det kvitterat. Det är andraperioderna som blir nyckeln i den här matchserien. Tror jag tra la la. Luleå är sårbara när de får långt till båset. Det är min simpla men ack så genomtänkta och beprövade amatörteori. Om AIK kan fortsätta med att, under kontrollerade former, ta sig ur försvarszon, spela brett och stort i mittzon samt tajma rätt och kötta på i anfallszon, då vinner AIK den här serien. Men om Luleå lyckas skölja över oss i anfall efter anfall, byte efter byte, ja då vinner Luleå. Svårare än så är det antagligen men man är ju ingen expert.
Chris Abbotts storstilade insats orkar jag inte kommentera mera. Jag har sagt mitt på twitter, det får räcka.
Fast förresten: Abbotts korkade och respektlösa uttalande efter matchen minskar knappast hans risk för avstängning.
Jag trodde och hoppades på Bröderna, Blomdahl och Bång inför matchen. De införlivade alla mina förväntningar. Men det var ju inte bara B:n på Hovets scen. När en sån som Salmonsson kör järnet, tacklar och står i och spelar slutspelshockey som aldrig förr så blir man glad. När McDonell ser rappare ut än på hela säsongen och när Rudslätt är hur bra som helst över hela banan, då inser man att årets upplaga av AIK verkligen kan gå långt. Och när Viktor Fasth är Viktor Fasth... Ja ni fattar. Till och med Berit höll slutspelsklass igår. Och nationalsången (till skillnad från i Luleå i lördags då den skändades å det grövsta).
Ja, det är skönt med slutspel. Det är härligt med känslor. När en lady i övre medelåldern, som tidigare aldrig skådats i närheten av bästa plats, vänder sig om och ger en arga ögat för att man sagt (och kanske råkat skrika) några sanningens ord om zebran, då vet man att det är slutspel. Baloo tyckte jag var Greken igår men det kan jag inte hålla med om. Jag sa till gubben: Det är ju bara ett spel, det vet du väl? Vi är på hemmaplan nu. Det gäller att få zebran ur balans. Lite mer än ett spel är det nog, sa Baloo.
Och visst är det mer än ett spel. Det är hockey, det är Gnaget. Det är kvartsfinal. Vår bästa tid är nu!
En gång trodde jag nästan själv på det där snacket om att allt som börjar på BB är lika med bäst. Det var före Bulan Berglund. Buleå-Bulan ägnade alltså en hel presskonferens igår kväll åt att förklara att Abbotts utvisning var felaktig. Bara för att avsluta med att säga att domarkritik ska man inte ta via media, utan internt. Ett unikum i branschen.
Kvartsfinal 3 redan i morgon. Tiden går fort när man har Kuleå.
Är du laddad? Jag är laddad!
söndag 11 mars 2012
Jag reser mig igen
Har man inte domarna med sig så får man förlita sig på artisterna. Det är trots allt de sistnämnda som ska göra det.
Att Björn Ranelid är på vår sida har bloggkollega Prozac redan visat med ackuratess. Idag är det min tur att briljera. Alla som kan sin Lundell vet vad Sömnen vill säga om nötter och nödrim. Alla som kan sitt AIK Hockey vet vad det innebär att pendla mellan hopp och förtvivlan, ängslan och hybris. När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager, brukar jag säga men kanske inte alltid göra.
Men igår kväll var det just vad jag gjorde. Jag tog min tillflykt till Globen - via teven, soffan och chipsskålen. Jag dubbeldippade och viftade med en svart och gul ballong. Jag korkade upp en flaska rött och kände mig en smula revolutionär. Och jag konstaterade att ingen annan svensk artist, någonsin i schlagersammanhang, har formulerat berättelsen om AIK Hockey bättre än herr Flinck.
Jag reser mig igen är inte bara berättelsen om AIK:s då. Det är även berättelsen om AIK:s nu. Det är berättelsen om Dicken och Bång, sammanfattad i en sång. En berättelse som alla vi hockeygnagare som ser fram emot måndagens resning torde och borde kunna känna igen oss i. Vi som lyser upp all svärta med vårt ljus och som suktar efter revansch och efter att få sjunga ut både Luleå och Club Zebra.
Thorsten, mera borsten!
Att Björn Ranelid är på vår sida har bloggkollega Prozac redan visat med ackuratess. Idag är det min tur att briljera. Alla som kan sin Lundell vet vad Sömnen vill säga om nötter och nödrim. Alla som kan sitt AIK Hockey vet vad det innebär att pendla mellan hopp och förtvivlan, ängslan och hybris. När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager, brukar jag säga men kanske inte alltid göra.
Men igår kväll var det just vad jag gjorde. Jag tog min tillflykt till Globen - via teven, soffan och chipsskålen. Jag dubbeldippade och viftade med en svart och gul ballong. Jag korkade upp en flaska rött och kände mig en smula revolutionär. Och jag konstaterade att ingen annan svensk artist, någonsin i schlagersammanhang, har formulerat berättelsen om AIK Hockey bättre än herr Flinck.
Jag reser mig igen är inte bara berättelsen om AIK:s då. Det är även berättelsen om AIK:s nu. Det är berättelsen om Dicken och Bång, sammanfattad i en sång. En berättelse som alla vi hockeygnagare som ser fram emot måndagens resning torde och borde kunna känna igen oss i. Vi som lyser upp all svärta med vårt ljus och som suktar efter revansch och efter att få sjunga ut både Luleå och Club Zebra.
Thorsten, mera borsten!
lördag 10 mars 2012
Kuleås nya kläder
Inför säsongen var vi några stycken som skojade om vad Luleås nya märke egentligen såg ut som.
Var det en björn, var det en varg, var det en varulv...?
I dag fick vi svaret.
Det inte bara ser ut som, det ÄR, en kraftigt inavlad zebra!
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Luleå brukar i juletider spela match i specialdesignad tomte-outfit. Överhuvudtaget gillar de att experimentera med färger och mönster. Är det inte svart eller rött så är det gult eller vitt. Till matchen på måndag har klubben tagit fram en helt ny, fräsch dräkt. Black Boris kan som första blogg avslöja hur den ser ut:
LULEÅ HOCKEYS NYA KLÄDER!
Var det en björn, var det en varg, var det en varulv...?
I dag fick vi svaret.
Det inte bara ser ut som, det ÄR, en kraftigt inavlad zebra!
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Luleå brukar i juletider spela match i specialdesignad tomte-outfit. Överhuvudtaget gillar de att experimentera med färger och mönster. Är det inte svart eller rött så är det gult eller vitt. Till matchen på måndag har klubben tagit fram en helt ny, fräsch dräkt. Black Boris kan som första blogg avslöja hur den ser ut:
LULEÅ HOCKEYS NYA KLÄDER!
Lättscoutade Luleå...
Efter två säsonger i smörserien har jag äntligen fattat grejen. Det är när Luleå Hockey och AIK gör upp på isen som det händer.
Det är när Luleå och AIK åker skridskor och åker skridskor och åker skridskor som hockeyn blir så där sprudlande och fenomenal som bara hockeyn kan bli. Det finns inget annat spel som väcker sådana känslor till liv. Det finns ingen annan idrott som får mig så vårkåt och sugen och allmänt upplivad. När man ser Luleå och AIK åka, åka, åka och byta, åka, åka, råka skjuta nån gång och byta vill man bara knulla hela världen. Ni får ursäkta mitt lite grova språk, men om ni nån gång sett Luleå och AIK bjuda upp varandra till dans så tror jag att ni förstår vad jag menar. Det är inte bara energi, det är eufori!
Och man förstår vad Wikegård och andra limpsaxar menar när de snackar om att Elitserien är en del av underhållningsbranschen. När man ser Luleå och AIK. När festen fortsätter.
För ett par månader sedan funderade jag på att börja bojkotta alla hemmamatcher mot Luleå. (Det var för övrigt långt före alla s.k. fotbollsgnagare bestämde sig för att bojkotta alla hemmamatcher i hockey förutom kvartsfinalerna mot Luleå.) Det var naturligtvis inte för att jag inte ville se matcherna som jag planerade min bojkott, nej nej. Det var för att jag inte visste var jag skulle ta vägen med alla pulserande känslor som matcherna väckte. Att sitta på Hovet och se AIK-Luleå åka, åka, åka men aldrig nånsin tråka sätter igång saker i en hockeypuckad gnagares kropp som är svåra att förklara i ord. Men tänk er själva att sitta på en trång läktare med en hård klase bananer i skrevet. Ungefär så. Det håller inte i längden.
Nu ser jag trots allt och ändå fram emot en lustig, mustig och pustig kvartsfinalserie. Dagens bortamatch ser jag i soffan, med toarullen på bordet och ett iskallt glas vatten i näven. Man vet aldrig när man behöver kyla ner sig eller skaka loss.
Det är Rönnken, Bulan, Roger och jag. Alltid lika redo.
Det är när Luleå och AIK åker skridskor och åker skridskor och åker skridskor som hockeyn blir så där sprudlande och fenomenal som bara hockeyn kan bli. Det finns inget annat spel som väcker sådana känslor till liv. Det finns ingen annan idrott som får mig så vårkåt och sugen och allmänt upplivad. När man ser Luleå och AIK åka, åka, åka och byta, åka, åka, råka skjuta nån gång och byta vill man bara knulla hela världen. Ni får ursäkta mitt lite grova språk, men om ni nån gång sett Luleå och AIK bjuda upp varandra till dans så tror jag att ni förstår vad jag menar. Det är inte bara energi, det är eufori!
Och man förstår vad Wikegård och andra limpsaxar menar när de snackar om att Elitserien är en del av underhållningsbranschen. När man ser Luleå och AIK. När festen fortsätter.
För ett par månader sedan funderade jag på att börja bojkotta alla hemmamatcher mot Luleå. (Det var för övrigt långt före alla s.k. fotbollsgnagare bestämde sig för att bojkotta alla hemmamatcher i hockey förutom kvartsfinalerna mot Luleå.) Det var naturligtvis inte för att jag inte ville se matcherna som jag planerade min bojkott, nej nej. Det var för att jag inte visste var jag skulle ta vägen med alla pulserande känslor som matcherna väckte. Att sitta på Hovet och se AIK-Luleå åka, åka, åka men aldrig nånsin tråka sätter igång saker i en hockeypuckad gnagares kropp som är svåra att förklara i ord. Men tänk er själva att sitta på en trång läktare med en hård klase bananer i skrevet. Ungefär så. Det håller inte i längden.
Nu ser jag trots allt och ändå fram emot en lustig, mustig och pustig kvartsfinalserie. Dagens bortamatch ser jag i soffan, med toarullen på bordet och ett iskallt glas vatten i näven. Man vet aldrig när man behöver kyla ner sig eller skaka loss.
Det är Rönnken, Bulan, Roger och jag. Alltid lika redo.
onsdag 7 mars 2012
Touched for the very first time
Sedan AIK tagit klivet upp i smöret igen, efter alldeles för många år hänvisade till smulor och skulor i en källarvrå kallad HA, visade det sig snart att biljetterna till lagets matcher i Elitserien var betydligt billigare än Djurgårdens dito. I en kommentar till detta minst sagt uppseendeväckande faktum slängde Skansens dåvarande VD, Jan Ednertz, ur sig följande kommentar: "Det är ju olika priser om man ska se Madonna eller Eddie Meduza."
Döm därför av min förvåning när nu Djurgården, i mars 2012, går ut med ett erbjudande på sin hemsida, som i korthet går ut på att man säljer kvalseriekort till ”ett subventionerat pris”.
Som alla hockeyälskare med lite koll förstår så väcker Djurgårdens erbjudande en rad frågor:
Identifierar sig Djurgårdens IF inte längre med Madonna?
Har verkligheten hunnit ifatt Stockholms Stolthet?
Innebär devisen ”Lite finare, lite bättre” att Djurgården - som ryktet säger - ämnar göra entré mot BIK Karlskoga till tonerna av Eddie Meduzas underskattade dunderhit ”Ingen plockar en maskros”?
Frågorna är många, svaren få. En sak kan vi emellertid konstatera: När Fimpen Eklund gör sin första kvalseriematch i karriären gör han det ”like a virgin, touched for the very first time.”
Döm därför av min förvåning när nu Djurgården, i mars 2012, går ut med ett erbjudande på sin hemsida, som i korthet går ut på att man säljer kvalseriekort till ”ett subventionerat pris”.
Som alla hockeyälskare med lite koll förstår så väcker Djurgårdens erbjudande en rad frågor:
Identifierar sig Djurgårdens IF inte längre med Madonna?
Har verkligheten hunnit ifatt Stockholms Stolthet?
Innebär devisen ”Lite finare, lite bättre” att Djurgården - som ryktet säger - ämnar göra entré mot BIK Karlskoga till tonerna av Eddie Meduzas underskattade dunderhit ”Ingen plockar en maskros”?
Frågorna är många, svaren få. En sak kan vi emellertid konstatera: När Fimpen Eklund gör sin första kvalseriematch i karriären gör han det ”like a virgin, touched for the very first time.”
Boris Vreeswijk
Tänk om jag hade en Zabel
tänk om jag hade en FalkDå skulle jag dra en kabel
runt närmaste betongbalk
I kabeln skulle jag hänga
och slänga, suicidal
För jag kunde inte klänga
mig kvar via seriekval
söndag 4 mars 2012
När mörkrets sista trummor dånar ut
Jag blundar i en frusen tyst minut och frammanar ett minne ur mitt inres svartaste hockeymörker.
I en inte alltför avlägsen dåtid satt jag på ett ödsligt Hovet och såg mitt AIK ta sig an alla möjliga och omöjliga allsvenska gäng. Jag minns att det ibland var svårt att koncentrera sig på spelet på isen. Istället satt jag matcherna igenom och tänkte på spelet vid sidan av. Ekonomin var körd i bottten, konkurshotet låg som en äcklig dimma över allt jag såg och de sportsliga intrycken grumlades av oro och irritation. Som inbiten och hjärtsliten AIK:are såg jag i slutet av december 2009 sällan längre än till midnatt. Skulle AIK Hockey finnas kvar nästa morgon? Skulle alla vi hockeyälskande gnagare hastigt och olustigt förvandlas till ett laglöst fanskap till sällskap?
När AIK tog sig till slutspel för ett år sedan, genom 3-2 hemma mot Modo i grundseriens sista omgång, kändes det omtumlande och på gränsen till overkligt. När AIK sedan mosade HV71 i kvarten var vi nog många som inte visste var vi skulle ta vägen. Förlusten i semin mot Färjestad blev lättsmält. Jag behövde ett break. AIK behövde ett break. Succén var trots torsken fullbordad och det fanns liksom ingenting att vara missnöjd med. Ingen AIK:are med hästarna i stallet hade väl på allvar räknat med final och spel om SM-guldet. Det hade varit att gapa efter lite för mycket, till och med för den per slentrian och dålig vana mest hybrisdrabbade gnagare.
I år är läget annorlunda. AIK går visserligen inte in i slutspelet som favoriter nu heller, långt därifrån. Men det finns anledning till tro och hopp. AIK är inte bara ett av Sveriges målgladaste lag. Vi har desutom Elitseriens både poängkung och skytteligavinnare i laget. Om Viktor Fasth blir frisk i magen har vi dessutom Sveriges bästa målvakt. AIK ligger högt upp i både PP- och BP-statistiken. I Dicken har vi en av seriens poängstarkaste backar. I Fish och Nemeth har vi två av sereins starkaste defensiva pjäser. Och så vidare. Icke att förglömma Daniel Bång, som ju som alla med lite koll vet är störst, bäst och vackrast i fetaste allmänhet.
Men åter till fjolåret och tillbaka igen. Jag är mindre stolt nu, mer förlägen.
AIK lär med största sannolikhet väljas av Luleå. Kanske, kanske blir det Skellefteå. Oavsett vilket lag som får äran att möta Gnaget så kommer det få slita gris för att rå på oss. Det är jag nästan säker på. AIK går i vilket fall in som underdog. Det kommer att vara ett AIK med betydligt högre mål än i fjol. Kvartsfinalen är mer än bara bonus den här gången. Liksom den eventuella semifinalen är kvarten bara ett steg på vägen. AIK kommer så klart att ta en match i taget men AIK kommer också att gå för guld i år. Jag säger inte att vi vinner men jag tror att det finns en chans att vi gör det. Det trodde jag innerst inne aldrig för ett år sedan.
När mörkrets sista trummor dånar ut. När tunneln tar slut och allt det här som kallas Elitserien och slutspel och drömmar av guld blir verklighet och sanning. När natten är här ska jag lämna allt tillbaks.
Jag tänker ofta på det förflutna, och jag tänker att det är i det som en gång var som man måste gräva om man vill förstå det som numera är. Lika ofta som jag tänker på det förflutna tänker jag på det framtida. Jag tänker att om allt bara går som jag vill så har vi snart en elitserie, fortfarande bestående av 12 lag, men med minst ett nygammalt inslag. Det här är visserligen en blogg om AIK. Inte desto mindre vet jag att den med jämna mellanrum lockar fint folk och främlingar i form av t.ex. leksingar och lakejer. Jag tror att just nämnda kateogorier hockeypuckon har på känn att det här inlägget i viss mån inte bara handlar om mitt lag, utan även om deras.
Men medan leksingar drömmer om ljuset i tunneln och medan lakejer drömmer om en fet bonus i form av slutspel, så går jag omkring i min egen lilla borisbubbla. Jag sätter all min tilltro till en dröm, till sångerna som tar ens liv till slut. För jag tror som min Lundell, att innerst inne är vi alla romantiker. Och vi menar, kan en människa vara någonting annat om hon vill leva det här livet rätt och riktigt? Sanningen är subjektiv men ljuset är min vän. Som solen ska jag stråla och som Greken ska jag skråla. Gnaget är i Elitserien för att stanna. I ljuset, bruset och håkanhuset. Inte ens en soltorkad morot som Björn Ranelid skulle ha kunnat skriva det bättre.
Det jag just sagt har bara sagts en gång, men likt fågelns kvitter kommer mina ord att spridas via både facebook och twitter.
I en inte alltför avlägsen dåtid satt jag på ett ödsligt Hovet och såg mitt AIK ta sig an alla möjliga och omöjliga allsvenska gäng. Jag minns att det ibland var svårt att koncentrera sig på spelet på isen. Istället satt jag matcherna igenom och tänkte på spelet vid sidan av. Ekonomin var körd i bottten, konkurshotet låg som en äcklig dimma över allt jag såg och de sportsliga intrycken grumlades av oro och irritation. Som inbiten och hjärtsliten AIK:are såg jag i slutet av december 2009 sällan längre än till midnatt. Skulle AIK Hockey finnas kvar nästa morgon? Skulle alla vi hockeyälskande gnagare hastigt och olustigt förvandlas till ett laglöst fanskap till sällskap?
När AIK tog sig till slutspel för ett år sedan, genom 3-2 hemma mot Modo i grundseriens sista omgång, kändes det omtumlande och på gränsen till overkligt. När AIK sedan mosade HV71 i kvarten var vi nog många som inte visste var vi skulle ta vägen. Förlusten i semin mot Färjestad blev lättsmält. Jag behövde ett break. AIK behövde ett break. Succén var trots torsken fullbordad och det fanns liksom ingenting att vara missnöjd med. Ingen AIK:are med hästarna i stallet hade väl på allvar räknat med final och spel om SM-guldet. Det hade varit att gapa efter lite för mycket, till och med för den per slentrian och dålig vana mest hybrisdrabbade gnagare.
I år är läget annorlunda. AIK går visserligen inte in i slutspelet som favoriter nu heller, långt därifrån. Men det finns anledning till tro och hopp. AIK är inte bara ett av Sveriges målgladaste lag. Vi har desutom Elitseriens både poängkung och skytteligavinnare i laget. Om Viktor Fasth blir frisk i magen har vi dessutom Sveriges bästa målvakt. AIK ligger högt upp i både PP- och BP-statistiken. I Dicken har vi en av seriens poängstarkaste backar. I Fish och Nemeth har vi två av sereins starkaste defensiva pjäser. Och så vidare. Icke att förglömma Daniel Bång, som ju som alla med lite koll vet är störst, bäst och vackrast i fetaste allmänhet.
Men åter till fjolåret och tillbaka igen. Jag är mindre stolt nu, mer förlägen.
AIK lär med största sannolikhet väljas av Luleå. Kanske, kanske blir det Skellefteå. Oavsett vilket lag som får äran att möta Gnaget så kommer det få slita gris för att rå på oss. Det är jag nästan säker på. AIK går i vilket fall in som underdog. Det kommer att vara ett AIK med betydligt högre mål än i fjol. Kvartsfinalen är mer än bara bonus den här gången. Liksom den eventuella semifinalen är kvarten bara ett steg på vägen. AIK kommer så klart att ta en match i taget men AIK kommer också att gå för guld i år. Jag säger inte att vi vinner men jag tror att det finns en chans att vi gör det. Det trodde jag innerst inne aldrig för ett år sedan.
När mörkrets sista trummor dånar ut. När tunneln tar slut och allt det här som kallas Elitserien och slutspel och drömmar av guld blir verklighet och sanning. När natten är här ska jag lämna allt tillbaks.
Jag tänker ofta på det förflutna, och jag tänker att det är i det som en gång var som man måste gräva om man vill förstå det som numera är. Lika ofta som jag tänker på det förflutna tänker jag på det framtida. Jag tänker att om allt bara går som jag vill så har vi snart en elitserie, fortfarande bestående av 12 lag, men med minst ett nygammalt inslag. Det här är visserligen en blogg om AIK. Inte desto mindre vet jag att den med jämna mellanrum lockar fint folk och främlingar i form av t.ex. leksingar och lakejer. Jag tror att just nämnda kateogorier hockeypuckon har på känn att det här inlägget i viss mån inte bara handlar om mitt lag, utan även om deras.
Men medan leksingar drömmer om ljuset i tunneln och medan lakejer drömmer om en fet bonus i form av slutspel, så går jag omkring i min egen lilla borisbubbla. Jag sätter all min tilltro till en dröm, till sångerna som tar ens liv till slut. För jag tror som min Lundell, att innerst inne är vi alla romantiker. Och vi menar, kan en människa vara någonting annat om hon vill leva det här livet rätt och riktigt? Sanningen är subjektiv men ljuset är min vän. Som solen ska jag stråla och som Greken ska jag skråla. Gnaget är i Elitserien för att stanna. I ljuset, bruset och håkanhuset. Inte ens en soltorkad morot som Björn Ranelid skulle ha kunnat skriva det bättre.
Det jag just sagt har bara sagts en gång, men likt fågelns kvitter kommer mina ord att spridas via både facebook och twitter.
 |
Jag skänker dig den sista lögn jag har Jag offrar och betalar vad som krävs |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)