Äntligen på väg

Du älskar henne ända till september. Sedan vinkar du sommaren farväl, sjunger so long, farewell, auf Wiedersehen, adieu och gör dig redo för en ny höst och vinter med AIK, Hovet och hockey.

* * *

Det är den 14:e september. Höst. Ändå smakar luften som en jordgubbspaj, en solig dag i maj. Träden står förvisso inte i blom. Marken täcks inte av jungfrudom. Det hänger inte alls på varje kvist en solskensoptimist. De gula löven vittnar om något helt annat. Om oro och väntans tider. Om mörker eller ljus i mörker. Inte desto mindre: Om ett par timmar går jag på promenaden och väntar på att det ska ringa in. Med sol i sinne och tro på finne. Ramstedt är mitt stora hopp. AIK begår SHL-premiär klockan 16. Mot HV71. På Hovet.

Allmänna Idrottsklubben. AIK. Vi är överallt. Från norr till Södertörn, till jordens alla hörn, så leder vägen hem till dig.

* * *

Igår kväll ägnade jag ett par timmar åt att läsa Sportbladets rosa hockeybibel. Mats "Det känns som" Wennerholm har fått breda ut sig på ett närmast vulgärt sätt. Det känns som ett par av Mats alla rader om AIK summerar hans insats under försäsongen: "[...] backsidan känns tung och stabbig och här känns det som att allt hänger på nye kanadensaren Derek Joslin, 26." Själv tycker jag det känns som att Mats åtminstone lite grann vet vad han pratar om. Men det känns också som att Mats skulle behöva utöka sin vokabulär. Vidare känns det som att Mats har fastnat i gamla hjulspår. Känns det som.

* * *

Medan en annan haft fullt upp har gärdsgårdsserien, also known as HockeyAllsvenskan, hunnit tjuvstarta. De så kallade "experterna" tror naturligtvis på Djurgården. Tillåt mig att hånle. Önsketänkandet på de stockholmsbaserade sportredaktionerna saknar som vanligt gränser. Om Djurgården går upp lovar jag att bjussa Sir Charles på chokladimpregnerad banan.

* * *

Själv är jag varken expert eller önsketänkare. Därför ska mina säsongstips, till skillnad från Mats & Ros med fleras, tas på fullaste allvar. Black Boris siar enligt följande:

SHL-tabellen efter 55 omgångar:

1. Skellefteå
2. Luleå
3. Linköping
4. HV71
5. Frölunda
6. Färjestad
7. AIK
8. Växjö
9. Modo
10. Leksand
11. Brynäs
12. Örebro

Allsvenskan efter 52 omgångar:

1. BIK Karlskoga
2. Rögle
3. Malmö
4. Västerås
5. Södertälje
6. Djurgården
7. Oskarshamn
8. Mora
9. Timrå
10. Björklöven
11. Troja/Ljungby
12. Asplöven
13. Karlskrona
14. Almtuna

Årets flopp alla kategorier:

Tomas Ros.

* * *

Vad gäller AIK:s säsong tror jag, kort och gott, att:

• Teemu Ramstedt blir nyckeln till framgång.
• Mattias Janmark-Nylén tar ännu ett steg och blir en av seriens bästa offensiva spelare.
• Alexander Hamberg blir exakt den blåslampa i baken som Daniel Larsson så väl behöver.
• Vi som följer laget kommer att få se ett AIK som blandar och ger men som i slutändan är betydligt bättre rustat än förra säsongens lag.
• Det blir minst kvartsfinal.

* * *

Den här hösten har så här långt varit en av de mest krävande i mitt liv. Jag har aldrig haft så mycket att göra, aldrig haft så lite tid över för sådant jag allra helst vill göra. Just därför känns det (just det Mats) så oerhört skönt att få vandra upp till Hovet igen. Idag ska jag bara njuta. Jag ska stå i trappan och vara mig själv för en stund. Jag ska sjunga hjärtat ur bröstet och tillsammans med mina svartgula bundsförvanter bära fram Gnaget. Från och med början av oktober bor jag en bra bit ifrån Blåsut men jag kommer alltid att vara hemma i Johanneshov.

* * *

Längtan bor i mina steg. Jag har lämnat allt som tynger mig, på vägen hem till dig.

"Det finns absolut ingen anledning till oro..."

Det är ett nytt år med allt vad det innebär! Nya förhoppningar, nya drömmar, nya möjliga omöjliga mål. Som en hyllning till alla lallare och obotliga optimister blir jag Bagdad-Boris för en kväll.


Bröderna Ahlström har haft en fett jobbig säsong. Men de har haft lite otur bara. Det var dessutom Perras fel att de var så värdelösa. Med Anders Eldebrink vid rodret har Oscar och Victor genomgått en förvandling utan dess like. De är sedan ett par matcher tillbaka AIK:s defensivspecialister. De släpper inte till en endaste målchans i egen zon. De äger motståndarnas anfallsess. Förvisso har de fått mindre och mindre speltid för var match som Eldebrink coachat dem, men hallå. Hallå! De är inte inne på några mål bakåt.

Sämst plus/minus i Gnaget? En poäng vardera de senaste 19 (!) matcherna? Äsch, det där är småsaker. Inget att haka upp sig på eller bekymra sig om. Det finns absolut ingen anledning till oro. Bröderna Ahlström spelar numera i en "defensivfemma", det har jag läst på ett nätforum och då måste det stämma. De är defensiva föredömen.

* * *

Vi har häng på slutspelslagen, bara 13 (!) poäng upp till Frölunda på åttondeplatsen. Överkomligt. Ett litet glapp som vi lätt käkar upp. Vi har t.ex. två matcher kvar att spela mot just Frölunda. Finns absolut ingenting som talar emot att vi vinner de matcherna. Målskillnaden ska man inte haka upp sig på. AIK har -22 men vadå. Vad är 25 mål upp till Frölunda att bry sig om?

* * *

En oerhört stark insats gjorde AIK by the way borta mot HV71. Vi knep en pinne. Visserligen efter att ha släppt in en kvittering med en sekund kvar men ändå. Vi knep den! Utan Perra hade vi vunnit, lätt.

Inför morgondagens match mot Skellefteå har vi gjort ett så kallat slutspelsdrag. Efter morgondagens match funderar vi på att låta en av våra krönikörer skriva en slutspelskrönika på hemsidan.

* * *

Det finns som sagt absolut ingen anledning till oro. De som oroar sig är såna där undergångsgnagare. Såna där dönickar som gapar på förstärkningar och förändringar bara för att det går lite emot. Med Kristian Huselius och Kris Beech i laget och med Eldebrink i båset är Gnaget på rätt väg. Nu tar vi nästa steg! Med Dicken och de andra skadade nyckelspelarna tillbaka, med de nya defensivspecialisterna i toppform (vem vet, kanske spelar de hela 11 minuter var i morgon?) och med Bagdad-Boris vid tangentbordet kan det inte gå fel.

Det finns absolut ingen anledning till oro. Har jag sagt det? Jaså inte. Nåväl. Nu kör vi! Nu ger vi allt! Nu kryper vi närmare slutspel!

* * *

LÄS MER HÄR!

Schabbelbabbel

Efter en fantastisk AIK-helg med idel svartgula segrar - såväl dam som herr som junisar och bollsparkare vann sina matcher - anropade jorden Boris.

Jag fällde ut pungen och landade med ett brak. Ja jävlar vad det sög att se Gnaget gå på pumpen i förrgår. HV71 behövde ju knappast anstränga sig, målen bara trillade in. Flickorna från Småland. Ett bra lag, helt klart. Med en brutal men bananskalande keeper i buren. Gustaf Wesslau har ett bagage som luktar. Jag mår alltid lite dåligt av att se honom i motståndarkassen. Jag får ångest och kramp i kranen. Vad är det som stinker så jävligt? Usch! Kunde han inte bara skrivit på för nåt schweiziskt gäng eller nåt, så man slapp se honom in action menar jag.

Efter ett par formidabla insatser mot i tur och ordning Luleå, Brynäs och Färjestad var Daniel Larsson tillbaka på ruta ett igen mot HV71. Jag vet inte vad man ska skylla på. Benskydden kanske? För stor suspensoar? Björn Melin?! Äsch, glömma och gå vidare är nog bra ibland. Spikar Larsson igen mot Modo i kväll så är insatsen mot HV glömd och förlåten. Jag förväntar mig inga stordåd men klubban i isen tack. Herr Larsson kan inte reglementet... Jag vill ha jämnhet och stabilitet. Jag vill se säkerheten själv och lugn bara lugn. Inget fladder, inga galna returer åt höger och vänster. Upp med pucken i nätet vetja. Gör som Wesslau!

Duktiga målvakter är så duktiga numera att de med flit styr upp skott över plexit. Det är nästan så man borde börja visa ut dem för avsiktligt fördröjande av spelet. Eller inte. Puck out eller pucko ut, det är frågan.

* * *

I senaste avsnittet av Magasin 33 avslöjar Jocke Nordström att Daniel Josefsson och Björn Melin är bäst klädda utanför isen. Det förvånar mig inte. På något sätt måste de ju kompensera sina klena insatser på isen. Ingen gnagare har varit ostiligare än Josefsson. Det vill säga innan han blev skadad, för sen dess är han faktiskt felfri. Ingen har burit upp den vackra AIK-skölden mer hållningslöst än Björn Melin. Jag är fett besviken på karln. Oerhört dålig har han varit i höst. Oerhört! Om inte Björn skärper sig så kan han gött nöta bänk eller se sig om efter en ny arbetsgivare. Tycker jag. Men vem är undergångsgnagaren i mig att döma? In Gozzi We Trust... eller nåt.

Perra däremot går från klarhet till klarhet. "Nu är brandmästaren trött igen", tänkte jag många gånger i fjol. I år utstrålar han energi och jävlar anamma. Jag älskar hans sätt att hantera intervjuer efter match. Han tar sig ti å tänke te innan en svarer och ibland tänker en te medan en svarer. Han är ärlig och öppen, Perra. Han vet hur en ska skjute sine skött. Jag mår gött av att se Perra i båset och jag blir mer och mer övertygad om att han är helt rätt man för AIK. Är det någon som ska kunna få eld i arslet på Björn Melin så är det väl Perra. En brandmästare borde veta vad som krävs, och inte bara hur en eld kvävs. Lallaren Björn Melin är än så länge isens motsvarighet till läktarens krönikör.

* * *

Fredrik Hynning bör nämnas i inlägget. Fredrik Hynning, som på sistone fått ordentlig fart på rören. Jag var skeptisk till värvningen och jag förblev skeptiskt fram till för ett par omgångar sedan. Men nu har en kommit på andre tanker. Inte bara för att Hynning tryckt in ett par mål. Jag tycker att han bidrar mycket i spelet, inte minst genom sin fart. Hynning är en av många AIK:are som får mig att tänka och tro att det här laget är ett av seriens tempostarkaste. Att AIK håller ett högt tempo och åker mycket skridskor och därigenom nöter ner sina motståndare märks inte minst i tredjeperioderna, som AIK allt som oftast vinner. Faktum är att AIK är seriens bästa lag i tredje perren. Tyvärr är vi seriens näst sämsta lag i både första och andra perren. Perra hem perra. Vad är det för snack?

* * *

Odd Swarting heter AIK Ishockey AB:s nya ordförande. Valdes näst intill enhälligt. Endast Bosse Hansson spjärnade emot.

För er som mot förmodan inte läst Prozacs rapport från årsstämman rekommenderas denna länk!

* * *

Modo i kväll och det blir tufft, så tufft. Tuffe Uffes hårda killar har imponerat och spelat Elitseriens, i mitt tycke, mest underhållande ishockey så här långt. Alexander Steen har natrurligtvis betytt mycket. Men att Modo har fått ihop sitt spretiga lagbygge på så förhållandevis kort tid vittnar om mer än en Steen-effekt. Modo är ett bra lag helt enkelt, i år både på pappret och isen. Markus Näslund har gjort jobbet bra och Uffe tycks ha fått spelarna med sig.

Jag tror vi har att se fram emot en fysisk och fartfylld match med mycket feelings. Öööövik-lurkarna är ju inte direkt känd för att hålla inne med sina känslor. Heart of hockey. Hjärta och smärta. Finns väl ingen annan publik i landet som så konstant upplever sig förfördelad? Ja, det skulle väl vara delar av AIK:s då. Passande nog företräds Modo-supparna av sin lagkapten på isen. Surpuppan Susse vet hur en zebra ska tas.

När Niklas Sundström gråter tröstar man. Gammalt domarordspråk.

Further on up the road

I kväll vankas det äntligen buskis i Byske igen. Skellefteå away. Ett efterlängtat möte mellan klubben som tror att den är hela Sveriges AIK och klubben som vet att den är hela världens AIK.

Ett slags derby, om man ska tro på tidningarna. Vilket man naturligtvis inte ska. Skellefteå AIK är egentligen lika ointressant som förening och glesbygdskonstruktion som Växjö Lökers. Men på något vis måste man ju skapa intresse. Och jag menar, vi är ju trots allt i underhållningsbranschen. Så låt gå då för att de nedrans bondlurkarna inte längre bara gapar utav fasa. Låt dem även gapa utav småstadsångest och komplex!

* * *

Som lag betraktat är Skellefteå trots allt av intresse. De krossade våra drömmar om guld i våras och har överhuvudtaget gjort det svårt att vara AIK:are i Skellefteå de senaste två säsongerna.

Resultatraden är allt annat än smickrande:

Säsongen 2010/11 spelade AIK tre matcher i Skellefteå.
Facit: 3-2, 5-4 (efter straffar) och 6-1 till hemmalaget.

Säsongen 2011/12 spelade AIK sex matcher i Skellefteå.
Facit: 4-3, 2-1, 1-4, 5-1, 8-2 och 5-3.

På nio försök har AIK alltså bara lyckats vinna en gång. Det säger naturligtvis en hel del om hur hemma AIK känner sig i Skellefteå. Och det säger onekligen en del om våra chanser att vinna ikväll.

* * *

Men historia är historia och det finns ingen anledning att plaska runt i sörjan av tider som passerat. Allt det bästa är det som är nytt, och ikväll ska AIK visa att vinsten mot Rögle inte vara en tillfällig resning av ett latent impotent lag. Varje match är lika viktig. Växjö kommer till Hovet på lördag men det går inte att stirra sig blind på den måstematchen. Det står tre poäng på spel i Skellefteå. Vi ska ta seden dit vi kommer och norpa minst två av dem.

* * *

Ett av AIK:s största problem så här långt tycker jag har varit spelet vid blålinjerna. Man tar för många konstiga beslut, går bort sig både på egen och offensiv blå och ger motståndarna spelvändningar och numerära överlägen. Med tanke på Skellefteås erkänt vassa omställningar är jag därför en smula orolig inför ikväll.

Skellefteå har emellertid inlett säsongen svajigt, det har varit upp och ner från match till match. Ena matchen öser de in mål, andra matchen är de uddlösa och tama. Om det beror på dem själva eller motståndarna vete fan. Antagligen är det väl som det brukar med den saken, en kombination av båda delarna.

* * *

En sak är jag säker på. Om AIK spelar lika slafsigt i egen zon som i första perioden mot Rögle får vi stryk. Jag kanske larvar mig nu men ärligt talat blir jag konfunderad när Anders Hultin säger att AIK gjorde "en riktigt bra första period mot Rögle". Visst, AIK gjorde fyra mål, varav tre i PP, men hur såg det ut bakåt?

Det är möjligt att Hultin säger som han gör för att stärka laget men om han på allvar tror sina egna ord är det oroväckande. AIK vann fullt rättvist över Rögle men ingen kan inbilla mig att spelet var särskilt bra. Det var två bottenlag som gjorde upp och det ena var mindre dåligt än det andra. Om AIK ska klättra i tabellen måste allt bli bättre. Betydlig bättre.

* * *

Stefan Johansson gör välkommen comeback ikväll och det känns förstås bra. Med Viklund, MacNevin, Carlsson och Johansson i laget har AIK fyra högklassiga elitseriebackar på isen. Det lär behövas ikväll. Trots min pessimistiska infallsvinkel tror jag på AIK.

Tips: Skellefteå - AIK 3-4. Björn Melin avgör i sudden.

Jönsköping är en plats på jorden

Tillbaka till Jönsköping. Tiilbaka till Kinnarps Arena. Staden där AIK gjorde så bra ifrån sig i kvarten 2011. Hockeyladan där man kan tjacka baconchips och klappa med klappor. Där Fredrik Stillman en gång visade mig vägen till den rätta läktaren och där Johan Davidsson är kung, kapten och killen med största pillen. Inte ens Dicken kan mäta sig i ståndsmässigt ledarskap.

Det är dit vi ska, det är där vi ska spela. Och enligt Perra släppa lös det vi har inom oss ikväll. Låter skitbra tycker jag.

Det är ett stukat AIK som kommer till spel. Ingen kan lura mig att tro något annat. Säsongsinledningen har varit spelmässigt ojämn och poängmässigt usel. Alldeles för många spelare har varit alldeles för bleka. Det är egentligen bara våra ynglingar som presterat efter förväntan. Jocke Nordström tycker jag sammantaget varit lagets bästa spelare. Lundström visade i Luleå att han tänker ge Larsson en match om förstaspaden. Janmark har visat han är i A-laget för att stanna. Jensen har gjort ett mål.

Men gubbar som Steen, Hynning, Sandberg och inte minst Björn Melin måste börja prestera. Pirnes måste bli frisk.

Och Dicken måste vakna ur sin Tärnrosa-sömn. Annars kommer det gå åt helvete alltihop. Dicken som var så bra förra säsongen. Hittills denna höst har han varit så pass kass att jag på allvar börjat undra om han nått vägs ände. Med Josh och Johansson tillbaka vete fan om Tärnström - med dagens form - ens tillhör våra sex bästa backar. Anfäktar och anamma! AIK tar ingen slutspelsplats utan en kapten som föregår med gott exempel. Jag förväntar mig en resning utan like.

* * *

HV71:s damlag heter Queens. Herrlaget tjurar fortfarande över att de blev Blue Bulls istället för Kings.

* * *

Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag vill se Larsson eller Lundström i kassen ikväll. Lundström var bäste gnagare i Luleå och förtjänar en match till. Larsson bör å andra sidan vara sugen på att spika igen mot sin förra klubb. Risken finns förstås att han gör en Norrena (åtta insläppta i Linköping igår) och det vill man ju inte se. Oavsett målvakt krävs det fart och fantasi framåt. Tar det ideligen stopp i mittzon även ikväll så kan vi hälsa hem.

Och det gör inget om vi istället för att hela tiden sjunka ner runt egen kasse står upp och håller ut i egen zon.

* * *

Jag hoppas, hoppas men vete fan om jag tror. Känner mig ovanligt skeptisk och trist. Så överraska mig Gnaget! Vinn eller brinn!

Today's another day to find you

Gårdagen gav AHA-upplevelser for life. Idag räknar jag med nya. Inte minst är jag spänd på vad AIK:s norska stjärntrio kan hitta på.

Vi snackar tre norska landslagsspelare som värvats till Gnaget inför denna säsong. Vore det inte för Holøs backposition så hade vi kunnat slå ihop dem till The Red Line. Alla som minns Pavel Patera, Martin Procházka och Otakar Vejvoda fattar prylen. Redan igår visade Helene Martinsen, Line Bialik Øien och Silje Holøs prov på klass. Martinsen och Bialik utgjorde två tredjedelar av förstakedjan. Med Lisa Hedengren som center mellan sig skapade norskorna chans på chans i Leksands zon. Kedjan stod för två mål i första perioden, då Bialik och Hedengren satte 1-0 respektive 3-0.

Silje Holøs har ett så vackert förnamn att jag redan börjat bearbeta min gravida sambo. Om det blir en dotter förordar jag numera Silje.

* * *

AIK möter Brynäs idag och det är inte kattskit som kommer på besök. Trots att jag nyss förlorat oskulden, och är allt annat än särskilt insatt i sakernas tillstånd, så har jag läst på tillräckligt för att fatta att dagens motståndare blir en svår nöt att knäcka. Brynäs tog sig till final i våras men föll snöpligt med 0-1. Modos kunniga kvinnor visade i finalen att The heart of hockey nuförtiden utgörs av dem och inte av herrarnas kärringlika sopgäng.

Brynäs har för övrigt spelat SM-final tre år i rad men väntar fortfarande på sitt första guld. För min del får de gärna fortsätta att vänta. Men att målet är högt satt står uttalat och klart. Liksom AIK inledde Brynäs igår Riksserien med en seger, 3-0 borta mot Segeltorp. Laget kommer till Ritorp med minst lika gott hopp om pinnar som Gnaget. Förhoppningsvis blir det den förre brynäsaren Silje Holøs som avgör till AIK:s favör.

* * *

Today's another day to find you
Shying away
I'll be coming for your love, OK?

Mitt hjärta följer varje steg

Det är som bekant fredag idag men det är inte vilken fredag som helst. Det är fredagen före lördagen, dan före dan.

I morgon ska jag se min första match med AIK:s hockeydamer och det är inte utan att det pirrar i både kropp och snopp. Jag har varit inne på det tidigare i bloggen men nånting säger mig att allvaret gått merparten förbi; jag har ställt in mig på att förälska mig i AIK Dam denna säsong. Jag har bestämt mig för att förstå vad jag tidigare inte förstått. AIK Dam kommer från och med i morgon att vara en del av mitt supporterliv. Ja, helt enkelt en del av mitt liv.

Om Pippi Långstrump varit här så hade hon antagligen sagt exakt det jag nu säger: Jag är en supporter och det här är mitt liv, alltså är det ett supporterliv. Det är ett supporterliv som aldrig slutar att förvåna. Ett supporterliv som ger ständigt nya vänner, idéer och perspektiv. Hade någon sagt till mig i somras att jag lördagen den 21 september 2012, klockan 12.30, skulle stå på Ritorps kylslagna träläktare med gnagarhjärtat i halsgropen och bångusballen i byxan hade jag himlat med ögonen och knackat på skallen. Är du full människa?

* * *

Vad vet en man i sina bästa år om framtiden? Vad vet han om vad morgondagen döljer i sin svettiga suspensoar? Inte ett pillekvitt.

* * *

Det fanns dagar då jag tvivlade på allt det jag sagt, allt det jag ville nå. Man tror man kan räkna ut hur allt ska bli. Men man får allt ha en jävla tur och ett spel som är stämt i dur. Och inte minst, mina vänner, en hygglig fantasi. Det som från början var en crazy tanke, en vild idé i en försäsongsrusig hjärna, blev i och med gårdagens vinst en oåterkallelig livsuppgift. Ty trots fyra mål i baken i Neapel gick jag sent omsider och la mig som en vinnare. Tacka AIK Dam och Prozac för det! Hädanefter är jag inte bara säsongare på Hovet, jag är säsongare på Ritorp också. Och gnagarna ska veta att när Boris har en uppgift så tar han den på allvar. Det är ja eller nej, svart eller gult och däremellan ingen gråzon.

* * *

Inför morgondagens debut är jag laddad om än en smula nervös.
Jag är ärligt talat lite rädd för vad den här premiären ska göra med mig. Som stadgad och ständigt trogen sambo och småbarnsfar har jag nästan glömt vad nyförälskelsen kan göra med mig. Tänk om jag blir kär och galen. Tänk om jag blir så upp till öronen betuttad i detta AIK att jag helt tappar fattningen och börjar sjunga mina bästa Lundell-versioner mitt i matchen. Det får inte hända. Jag måste tvinga mig till självbehärskning och inre lugn. Mitt mantra för dagen blir därför detta: En inställd spelning är också en spelning. Men jävlar, jag är laddad!

* * *

Hon går förbi här som en doft av hopp
Som ett tåg på en nattlig station
Som ett rop i en gränd, för en förlorad vän
Som en ny religion... ULF LUNDELL

Guldjakten börjar i Timrå

Senast AIK vann SM-guld i ishockey var jag inte ens fyra år fyllda. I en klassisk och mycket minnesvärd finalserie mosades den numera allsvenska playoffkandidaten Djurgården likt en klase brunruttna bananer med 3-0 i matcher.

Per-Erik Eklund dominerade slutspelet och var hela säsongens kung. Guldpuckenvinnare blev han. Per-Erik Eklund som - om Leif Boork inte hade råkat missa det där inbokade mötet på ett fik ett par år tidigare - mycket väl hade kunnat representera helt fel stockholmslag i finalserien 1984. Den mötesmissen kan faktiskt ha varit Boorchens bästa och mest uppskattade insats i karriären. För det förtjänar han viss respekt, twitterjoddlaren von Besserwiss.

* * *

Jag fick mitt första hockeyalbum hösten 1985. Ni vet, ett sånt där klisterbildsalbum från Panini. Jag minns fortfarande glädjen, den närmast euforiska känslan som infann sig, när paketet öppnades och däri låg Peter Gradin. För att inte tala om lyckoruset då jag klistrade in andra halvan av Per-Erik Eklund (i svartgul AIK-dress från 1984) på mittuppslaget. Under rutan med Eklunds dubbelbild stod det fakta om spelaren. Ålder, läng, vikt och så vidare. Och så klubb: Philadelphia Flyers. Utan Panini och Per-Erik hade jag antagligen inte haft Flyers som mitt lag i NHL idag.

Som inbiten, rättrogen supporter kan det vara lätt att glömma bort vilken roll slumpen en gång i tiden spelat. Man kan naturligtvis göra det lätt för sig och förklara med ödet. Eller som Lundell, skylla på stjärnorna. Själv har jag varken ödestro eller övertro och det skulle kännas förljuget att hävda att jag föddes till gnagare. Även om det naturligtvis låter både bra och korrekt. Men faktum är att jag en gång i livet gjorde ett val, naturligtvis påverkad av väluppfostrande familjemedlemmar, men ändå. Man föds inte till gnagare, man blir det.

Genom åren har jag ställts inför idel nya val. Det brukar ju vara så. Ty livet är i mångt och mycket en fråga om att välja. Ska det va ett säsongskort i år? Ska man sitta på långsidan eller stå i klacken? Ska man åka till Byske och se AIK eller stanna hemma och fira påsken? Ska man köpa båda matchtröjorna eller bara den ena? När det gäller AIK och sport så har det i mitt och säkerligen många andras fall inte alltid varit plånboken, eller för den delen hjärnan, som fått välja. Många gånger har det snarare varit hjärtats övertygande röst som fällt avgörandet i svåra frågor. En trygghet i sig. Världen är inte svart och vit, den är svart och gul.

* * *

När AIK nu går in i ännu en ny säsong så är det med drömmar av guld jag laddar och bloggar. Sedan återkomsten 2010 har AIK hunnit med två semifinaler. Hovet har alltmer blivit vad det en gång i tiden var; en borg för dunkande gnagarhjärtan. Fortfarande finns det mycket att göra för att fylla Hovet i match efter match, men AIK har kommit en bit på vägen. Vad gäller lagbygget så är det som bekant mycket som förlorats och mycket som lagts till. Experterna är som sig bör eniga i sin dom. Men låt dem hållas. Tändvätska brinner bättre än förväntningar. Själv är jag övertygad om att serien blir ungefär lika äckligt jämn som i fjol. AIK kan, tror jag, bli allt mellan sexa och tia.

De senaste två säsongerna har jag gått in i med en förhoppning om att i först hand undvika kvalserien. I år vill jag ha en slutspelsplats, varken mer eller mindre. Och därefter är det guld och bara guld som räknas.

* * *

Det är snart tjugonio år sedan AIK vann ett SM-guld i ishockey. Det är nästan lika länge sedan som jag förälskade mig i AIK:s hockeylag.

Idag har jag en egen son på tre och ett halvt. Han är sedan förra säsongen lika hemma på Hovet som jag och tillsammans ser vi fram emot kvällens premiär. Sedan grabben föddes har AIK hunnit med att vinna SM-guld i fotboll, hockeylaget har tagit sig tillbaka till eliten och Richard Gynge har blivit pojkrumsidolen nummer ett.
Jag ser ingen anledning till att det inte skulle kunna bli mer av det goda. Tränare Johnsson har ett förnamn som ger guldvibbar. Esa Pirnes kommer att visa sig värdig sitt nummer. Och Christian Sandberg tror jag blir hela säsongens stora utropstecken i AIK.

I februari-mars ska jag för övrigt bli pappa igen och ingenting vore mer passande än en BB-present med Little på ryggen.

* * *

Det finns förstås mycket mer att säga om säsongens upplaga av AIK och Elitserien. Men jag stannar här för nu och låter istället laget visa vad det kan. Guldjakten börjar i Timrå. Nu ger vi allt.

Att skapa en vana att vinna

SCA-cupen blev verkligen ingen succé - men vem hade räknat med det? Tre matcher på tre dagar, klart som korvspad att Perra & Co då väljer att lufta ivriga juniorer framför rinkrostiga rävar.

AIK såg pigga ut inledningsvis mot Modo men mattades ju längre matchen led. Naturligt just med tanke på det minst sagt intensiva matchandet. När man tittar på resultaten i cupen bör man nog ha i åtanke att Timrå och Modo tjuvstartade turneringen redan den 22 augusti. Allt annat än en svartgul tredjeplats hade således varit över förväntan. Eller kanske inte. Man vill ju alltid se AIK vinna. Men ändå. Försäsong är försäsong och en floskel blir inte mindre sann bara för att man upprepar den likt ett mantra. Resultaten på försäsongen bör alltid tas med en hink salt.

Låt oss istället fokusera på vad som faktiskt varit bra, samt vad som behöver bli bättre.

Igår mönstrade AIK för första gången denna hockeyhöst en närmast komplett forwardsuppställning. Endast David Lillieström-Karlsson saknades. Det kommer såklart att laboreras en del med kedjorna framöver, sannolikt en bit in i seriespelet. Så är det alltid. Kedjan med Pirnes som center mellan bröderna Ahlström känns emellertid klockren redan nu. Jensen och Little kan nog också komma att trivas ihop. Frågan är vem som ska centra mellan dem. Sandberg? Janmark? Steen? Kanske Jocke Nordström? Den som lever får se.

Sistnämnde Nordström var stundtals riktigt bra igår - i en inte helt ovan högerforwardsposition. Där får han gärna förbli.

Den enskilde spelare som glatt mig mest i helgen är Broc Little. Killen hade inte spelat en match sen i april inför SCA. Ändå kommer han ut med fart och frenesi som få. Nu blev det inte mer än ett turmål (mot Sundsvall) den här gången, inte desto mindre har Little visat klass. Hans förmåga att ta in pucken i anfallszon, närmast på egen hand skapa oro runt motståndarkassen, hitta mål och sina medspelare... Broc kommer GARANTERAT att bli en ny publikfavorit på Hovet i vinter.

"Det finns lite att jobba med", sa Fredrik Carlsson till Marie Hallman efter 1-4 igår. Det är en sanning med modofikation.

Det finns i själva verket ganska mycket att jobba med. Spelet i egen zon till exempel. Där såg det emellanåt riktigt dåligt ut i Sundsvall. Virrigt, segt. Dålig kommunikation? Man ska naturligtvis inte lasta juniorerna för detta. Men självklart uppstår det missförstånd när oprövade kort kastas in i leken på detta sätt. Den som i mina ögon sett allra segast ut har faktiskt varit Fredrik Carlsson, inte minst i början av matcherna. Dick Tärnström hade också kunnat växla upp ett par snäpp. Återvändaren och blivande elitseriedebutanten Andreas Frisk tror jag kommer att få slåss för sin plats framöver.

Den junior som imponerat mest på mig är Jonathan Andersson. Konkurrensen om backplatserna har knappast mjuknat efter helgen.

Målproduktionen kunde och borde naturligtvis ha varit bätte. Sedan AIK smällde in fyra mål i tredje perioden mot Leksand (vinst 5-4 den 18 augusti) har det blivit blott sju mål på fem matcher. Varav alltså två mot division 1-laget Sundsvall. Här är jag dock inte särskilt orolig. Snarare övertygad om att det kommer lossna rätt snart, förhoppningsvis redan i samband med veckans dubbelmöte med SSK. Det måste få ta lite tid att hitta rätt med formationerna. För övrigt är det nog inte formationerna som varit problemet på sistone, snarare bristen på vilja att driva hårt och tillräckligt uppoffrande på mål.

Något som däremot oroar mig är målvaktsspelet. Daniel Larssons ok kommer att bli tungt att bära och det vill till att han får riktigt bra hjälp av sina utespelare. Jag hoppas, hoppas på Larsson och tänker absolut inte döma ut hans chanser att återta en landslagsplats. Men av vad jag sett hittills så vete fan. När Viktor Fasth kom till AIK imponerade han stort redan på försäsongen. Jämförelsen är kanske orättvis men det är lika bra att vänja sig. Larsson kommer säsongen igenom att jämföras med Fasth, oavsett vad han, jag eller bragdens mammas moster fasters bror tycker om saken.

Det sitter en plansch på väggen i AIK:s omklädningsrum med texten "Create winning habits - to create a habit to win". På onsdag och fredag står Södertälje Sportklubb för motståndet. Det är dags att börja vänja sig vid att vinna nu, Gnaget.

Both sides of the story

Efter regn kommer sol och efter sol kommer regn. Bragdens mamma följs inte sällan av hennes fasters mosters bror; en lätt bakfull karl med rumpan bar.

Så blev det igår. Efter den bragdartade insatsen mot Sundsvall - AIK vann borta och höll dessutom nollan mot ett erkänt svårspelat brunkargäng - blev det platt fall mot det, med europeiska mått mätt, toppenbraiga laget Timrå IK Red Eagles. AIK började förvisso hyfsat, ledde till och med med 2-0 en bit in i andra akten. Men sen gick det alltså åt skogen. Misstag straffades brutalt. Utvisningar blev dyrbara. Ju längre matchen led, desto hårdare pressade Timrå på. Monténs mannar vann rättvist. AIK förlorade i en, som Jimmy Hamrin skrev på sin blogg, "elitseriemässig match".

Men ingen fara på taket. Det är traditon att torska mot Timrå på försäsongen. Det gjorde vi även i fjol. Och alla som var med då vet hur det gick sen.

Än så länge ser jag inga skäl till oro: Timrå kommer att spela i kvalserien till våren. Förhoppningsvis i sällskap med Växjö, troligtvis i sällskap med Rögle. AIK däremot kommer att växa så det knakar. Igår gjorde Broc Little sin blott andra match i Gnaget. Nicklas Jensen likaså. Bröderna Ahlström stod för båda målen och fortsatte därmed att leda lagets offensiv. AIK mönstrade än en gång ett gäng lovande juniorer. Och Fredrik Hynning noterades för en assist! Det gjorde däremot inte Björn Melin, som uppenbarligen sparar sig till Elitserien. Det gör även Fredrik "Fish" Carlsson - som dock var ytterst nära att göra mål igår. Tur att han missade. Jag vill också vara med när han mister oskulden.

Hockey handlar om att scora. Framifrån, bakifrån, alla sätt är bra utom de dåliga. Det vet Modo. Igår kvitterade de sent mot Sundsvall - det från allsvenskan degraderade division 1-laget - med ett, enligt uppgift, regelvidrigt mål. Pucken ska visst ha letat sig in efter det att buren blivit flyttad. Fuskare. Idag blir det andra bullar, då ett revanschsuget AIK står för motståndet. Lustigt nog kommer även Modo revanschsuget till match. Senast lagen möttes - i klassiska Pinbackshallen, Märsta - vann AIK med 6-1. Den gången var Modo heta i tre och en halv minut. Därefter blev det överkörning och lattjolajban. Jag räknar med en jämnare drabbning i eftermiddag.

Nedsläpp 13.30. Matchen kan ses på http://st.nu/scacupen/aikmodo Kostnad: 69 kr, inkl. moms!

* * *

Respekt till min vän Eddie som bilar allena till Sundsvall idag. En riktig AIK-hjälte!

* * *

Som supporter är man sällan objektiv. Cykloperna dominerar i leden. I år räknar Synsam i Ängelholm med att försäljningen av monoklar kommer att stiga med upp emot tvåhundra procent. Detta med anledning av Rögle Bandyklubbs oväntade återkomst i eliten. Även i Örnsköldsvik, Jönsköping och Byske förväntas intäkterna öka. I Göteborg däremot är man innovativa. Fansen kommer att kunna välja när de köper matchprogram; klappa på köpet - eller monokel!

Då jag inte bara hara två ögon utan även är lite eljest överlag gör jag mitt bästa för att (ibland) se båda sidorna av saken. Denna min objektiva egenhet skyller jag på Phil Collins, vars musik en gång i tiden inspirerade mig stort. Medan AIK spelade mot Timrå igår noterade jag gladeligen hur olika man kan uppfatta saker och ting, utifrån klubbfärger på glasögonen. Så här såg det ut på twitter i samband med att AIK:s Esa Pirnes drabbades av en utvisning:










Both sides of the story. Men som jag brukar säga: Världen är inte svart och vit. Den är svart och gul.

Grynet & Goren

Raset i Skellefteå började redan före första nedsläpp. Det var när Lee Goren (återigen) tilläts hugga och slå på Blomdahl. Som istället för att ge tillbaka gled undan och log lite övereseende.

Jag tänkte på det redan då och jag tänker på det nu. Naturligtvis avgjordes inte matchen på för-hand, men händelsen var symbo-lisk. Precis som i match tre tilläts Skellefteå, med Goren i spetsen, att i match fem göra lite som de ville med AIK. Ingen gnagare stod upp från början. Ingen gnagare visade att det här accepterar vi inte. Istället lät man sig köras över, provoceras till misstag och en rad dumma efterslängar. Självklart får man pisk om man inte är närvarande och aktiv. Självklart var Skellefteås storseger allt annat än orättvis.

Morgan Johansson och Patrik Sjöberg hade möjligen kunnat lindra blödningen men knappast hindra den. Det är faktiskt AIK:s eget ansvar att stå upp för varandra och inte ta nån skit. Fan, jag trodde att fler än jag hade lärt sig av Grynet. När AIK laddar för match mot Byske borta tycks man snarare titta på Vilse i pannkakan. Är det konstigt att Skellefteås första- och andralina ser helt sjukt bra ut? Den här vilsenheten, mesigheten och ynkligheten måste bort, åt helvete, raderas, spolas ned i toaletten. Folk kan klaga på domarna hur mycket de vill, i slutändan är det AIK och endast AIK som har ansvar för hur man agerar när det hettar till på isen. Allt gnäll på domarna som allehanda gnagare spytt ur sig sedan igår kväll får oss bara att framstå som losers.

Man kan inte fega sig fram till en SM-final. Förhoppningsvis har alla förstått det nu. Livlinorna har tagit slut.

¤ ¤ ¤

Avslutar kvällens inlägg med lite vältrimmat grälrimmat sidfläsk och hopp om visad stake:

Släpp lös den inre dåren
Ge fan i domarkåren
Bereden er för båren
och grispolisen Goren!

Nu sätter vi villkoren:
Ursäkta metaforen
men som en storm om våren
skall Blomdahl ruska Goren!

Som herden saknar fåren
Som saltar'n saknar såren
Som Håkan saknar håren
skall Forsberg sakna Goren!

Ta tag i suspresåren
och dra dem ovan låren
Slit sönder pubeshåren
på taskspelaren Goren!

Allegro con brio!

Jag trodde det inför match två och jag trodde det inför match fyra. Nu tror jag det inför match fem. Det här blir matchen som avgör vilket lag som till slut går till final. Fan tro't. Det är egentligen ingen mening att spekulera men jag gör det ändå. Fastän serien är lika omöjlig att förutspå som den är att förbigå. Det enda jag verkligen vet är att det lag som till slut segrar i semifinalserien kommer att göra det som en värdig och rättfärdig guldkandidat.

Skellefteå har i sina bästa stunder imponerat stort den här säsongen. Inget annat lag har enligt min subjektiva uppfattning en högre högstanivå. Ja, det skulle väl i så fall vara AIK då. När Skellefteå får upp farten och flytet är de extremt svårstoppade. Som tur är är de ojämna som få. Ungefär lika ojämna som AIK när jag tänker efter. Tänk att de tagit efter oss även på det planet. Jävla äckliga kopior alltså. Skämmes! Snart anammar de väl vår latenta form av svårartad hybris också. Om det inte redan är gjort.

Skellefteå har en förmåga att höja tempot när det verkligen behövs. De har individuellt skickliga spelare som kan göra skillnad, när som helst, hur som helst. När Skellefteå vänder spelet i mittzon går det undan. Det är ingen slump att de kommit tillbaka från tvåmålsunderlägen i två Hovet-matcher i rad. Med tanke på hur bra Skellefteå faktiskt är och vilken potential laget verkligen har så är det inte särskilt konstigt att AIK gick på pumpen i fredags.

Att Skellefteå gick på pumpen på Hovet igår säger onekligen en del om styrkan och potentialen i AIK. Precis som Skellefteå har AIK en mycket hög högstanivå. I sina bästa stunder spelar AIK en hockey som få eller inget lag i Sverige kan matcha. AIK och Skellefteå är således härligt jämna men samtidigt förfärligt ojämna. Det är de små detaljerna som avgör. Den kanske enskilt viktigaste lilla detaljen är spelet i power play respektive box play. Det är också där som jag tror att de kommande matcherna kommer att avgöras.

AIK och Skellefteå är två speciella lag med en speciell relation till varandra. Frågar ni mig så är AIK förstås lite mer speciella än Skellefteå. Så har vi också slutspelets så här långt bästa Special teams! Ser vi bara till att behålla den förstaplatsen så är chansen stor att AIK går till final.

Björn Hellberg brukar tala om det viktiga sjunde gamet. Då handlar det om tennis. Jag skulle vilja tala om den viktiga femte matchen. Nu handlar det om hockey. Jag tror att om AIK ska ta hem den här serien så är det i morgon som breaket behöver komma. Vi bröt förvisso Skellefteås hemmaplansfördel redan i match ett men Skellefteå bröt som bekant tillbaka direkt. Jag vill absolut inte ha en sjunde och avgörande match i Skellefteå. Jag vill se AIK avgöra serien på Hovet. Jag vill vara där när det händer, inte bara när det möjligen vänder.

Ödesmatch eller inte, det är frågan som från början motiverade det här inlägget. Svaret får vi tidigast på torsdag. Inför tisdagsmatchen i Skellefteå säger jag: Lossa alla bojor, livremmar och hängslen! Koppla ur och koppla på! Låt det bli hett som i helvetet och låt det bli klassiska matcher med lika klassiska hjältar! Låt det bli Blomdahl och Bång, Salle och Sampa, MacNevin och McDonell! Låt det bli Fish och Fasth, Rudan och Rosén och Dicken Liwing the dream! Låt det bli fucking jävla semifinalfest med Allmänna Idrottsklubben när den är som bäst. Släpp gnagarna loss - det är vår!

Vi ska ta dem med fart, frenesi och vigör. Vi ska ta dem med humor och härligt humör! Allegro con brio!

Alla vi som gett vår själ till AIK

Luleå har en maskot som heter Isidor. Närmare än så kom de inte AIK i årets slutspel.

Elitseriens bästa lag, som inför kvartsfinalserien hade nollat oss fyra gånger på fem försök, blev överkörda fyra gånger på sju dagar. Det var dumt att välja Gnaget, sjöng vi som var på Hovet. Det var inte så dumt sjunget, tycker jag. Vi gjorde det i fjol och vi gjorde det igen, mosade en seriesegrare utan pardon. En festlig banderoll fick sammanfatta succén: "Slutspelet: Lite som schack. Ni är bönder - vi är kungar!"

Vad Sollefteås maskot heter vete fan. Antagligen har den fått ett namn som rimmar illa på Gnagis. Svag(is) kanske?

Elitseriens näst bästa lag, som inför semifinalserien har slagit oss fyra gånger på fem försök, blir en minst lika tuff utmaning som Luleå. Därmed räknar jag med minst fem matcher i serien. "Äckliga kopior" lär det skanderas på Hovet. Jag kommer förstås inte kunna hålla mig från att skråla med. Men eftersom jag är både fyndig och myndig så kommer jag istället för att sjunga äckliga kopior sjunga spräckliga kopior. Sollefteå Hockeys språkdräkt är liksom klubbens historieskrivning fräckt inkorrekt, fläckad och suspekt.

Det är minst sagt lite dagisnivå över hela den här namndebatten. Kanske är det just därför som jag roas en smula av den.

Stingheads är ju egentligen ett härligt gäng. De har snygga färger, läckert efternamn och ett ganska så stilrent märke. När de vann sitt hittills enda SM-guld 1978 så firade spelarna varken i guldhjälmar eller höga hattar. Anförda av Hardy Nilsson åkte de istället ärevarv efter ärevarv iklädda samekepsar! Jo, det är faktiskt sant. Se här bara! Huruvida några samer kände sig djupt kränkta över detta tilltag förtäljer inte historien. Men att det var lapp på luckan i Scandinavium tar jag för givet.

Same shit, different name brukar man säga om saker som är sådär. Sollefteå, Skellefteå, Stingheads - you name it!

Tacka vet jag AIK. Tacka vet jag Gnaget. Min klubb, mitt lag, mitt hjärtas slag. Det finns avgifter och så finns det avgiften. Liksom det finns allmänna idrottsklubbar och Allmänna Idrottsklubben. Igår förnyade jag mitt medlemskap i Sveriges största, bästa och enda AIK. På onsdag kväll bär jag återigen fram mitt dyrkade hockeylag. På ett fullsatt, elektriskt, kokande Hovet, tillsammans med mina svartgula bröder och systrar, kända, okända, ökända. Alla vi som gett vår själ till AIK.

Balle de match

För osökt tankarna till tennis och den störste servaren, smasharen och matchvinnaren av dem alla.



Nu har vi förvisso ingen Boris i laget men väl en Bång. Han kan också dunka på. För att inte tala om Blomdahl. I COOP Arena vill jag se Bång och Blomdahl visa vägen, igen. Jag vill se Sandberg lika bra som han varit i de tre senaste matcherna. I fredags utgjorde vår trio med BOOM-BOOM AIK:s förstalina. Vilket förde med sig att vi äntligen fick se Bång i line-up igen. Baloo, jag och alla andra med. Det var verkligen på tiden. Som vi hade längtat. Som vi har ropat efter Bång i line-up under en hel jävla säsong.

Ibland kan en enstaka bokstav göra skillnad mellan dunderfiasko och succé. Ta ex-diffaren Josef Boumedienne till exempel och jämför honom med Boris Becker. Boumedienne kallas Bom-Bom. Det är ett smeknamn som han har fått för att han bommar så många klara lägen. Becker däremot kallas (eller kallades) Boom-Boom. Det var ett smeknamn som han fick för att han var en jävel på att dunka in förstaservar. Becker var en mästare på att avgöra med en dödande serve. Ingen kunde som han förvandla en motståndare till statist.

Jag vet bara en som inte gillade Becker när det begav sig. Farsan Baloo. Han störde sig alltid på Boris av någon anledning. Jag tror det var segergesterna. Själv älskade jag Boom-Boom och jag diggar honom än. Särskilt minns jag hans sätt att hantera motståndare som vågade sig fram på nät lite för ofta. Hur många gånger såg man inte den alltid lika ödmjuke hedersknyffeln Stefan Edberg rusa fram som en annan kanonutskjuten volleyfantom - bara för att få en stenhård forehand mot pungen? Publiken buade, jag jublade. Tio år gammal och fett impad av tennisvärldens skönaste hårding!

Än idag händer det att jag tar fram mitt rack och gör mig serveklar framför spegeln. Vaggande som Boris med tungan rätt i mun.

I kvartsfinal 5 vill jag se ett AIK som spelar som Becker. Jag vill se ett offervilligt, hänsynslöst och extremt segersuget AIK. Ett elakt, jobbigt och bestämt AIK som inte ger Luleå skuggan av en chans.
De har allt att förlora och endast en reducering att vinna. Vi har världens chans att stänga kvartsfinalen. Det finns ingen anledning att dra ut på den. Fullt fokus, stort och brett och dunka på, så ska det gå. Bång, Blomdahl och Boom-Boom-mentalitet. En hel rävfarm bakom Melins ena öra. Det är vad som krävs. Inga halvmesyrer.

Och om nu Luleå skulle komma rusandes fram mot nät så räknar jag med pungslag. Rönnken får dela ut dubbla suspensoarer. Tips: 2-6.

Lättscoutade Luleå...

Efter två säsonger i smörserien har jag äntligen fattat grejen. Det är när Luleå Hockey och AIK gör upp på isen som det händer.

Det är när Luleå och AIK åker skridskor och åker skridskor och åker skridskor som hockeyn blir så där sprudlande och fenomenal som bara hockeyn kan bli. Det finns inget annat spel som väcker sådana känslor till liv. Det finns ingen annan idrott som får mig så vårkåt och sugen och allmänt upplivad. När man ser Luleå och AIK åka, åka, åka och byta, åka, åka, råka skjuta nån gång och byta vill man bara knulla hela världen. Ni får ursäkta mitt lite grova språk, men om ni nån gång sett Luleå och AIK bjuda upp varandra till dans så tror jag att ni förstår vad jag menar. Det är inte bara energi, det är eufori!

Och man förstår vad Wikegård och andra limpsaxar menar när de snackar om att Elitserien är en del av underhållningsbranschen. När man ser Luleå och AIK. När festen fortsätter.

För ett par månader sedan funderade jag på att börja bojkotta alla hemmamatcher mot Luleå. (Det var för övrigt långt före alla s.k. fotbollsgnagare bestämde sig för att bojkotta alla hemmamatcher i hockey förutom kvartsfinalerna mot Luleå.) Det var naturligtvis inte för att jag inte ville se matcherna som jag planerade min bojkott, nej nej. Det var för att jag inte visste var jag skulle ta vägen med alla pulserande känslor som matcherna väckte. Att sitta på Hovet och se AIK-Luleå åka, åka, åka men aldrig nånsin tråka sätter igång saker i en hockeypuckad gnagares kropp som är svåra att förklara i ord. Men tänk er själva att sitta på en trång läktare med en hård klase bananer i skrevet. Ungefär så. Det håller inte i längden.

Nu ser jag trots allt och ändå fram emot en lustig, mustig och pustig kvartsfinalserie. Dagens bortamatch ser jag i soffan, med toarullen på bordet och ett iskallt glas vatten i näven. Man vet aldrig när man behöver kyla ner sig eller skaka loss.

Det är Rönnken, Bulan, Roger och jag. Alltid lika redo.

Bonnafan

"Sitter ner gör man i kyrkan", sjöng AIK-klacken i riktning HV-klicken här i veckan. Det var en kul ramsa. HV71:s så kallade klack satt ju ner hela matchen så det var inte mer än rätt att håna dem en smula. Nu fick visserligen Jönsköpings gosskör sista ordet till slut, och fan vet om de inte stod upp efter straffläggningen, men ändå. Det är tanken som räknas och humoristiska ramsor kan vi aldrig få för många av. Det är fortfarande inget fel på "En jävla massa bönder" men även en klassiker kan bli uttjatad. Ombyte förnöjer.

Själv står jag aldrig i klacken. Jag är ett sittplatsfetto med smak för mazarin. Det hindrar mig inte från att höja rösten lite då och då.

Särskilt motståndarsvin som slutar på-in väcker djävulen i mig. Jag blir grinig och gapar loss. Per Ledin, Andreas Jämtin och Rickard Wallin har alla en särskild plats i min svarta bok. Det är synd att de inte spelar i AIK. Tänk att få älska dem istället för att hata dem. Ja, det vore härligt. Störst av allt är kärleken, men i brist på kärleken får man lattja Greken och arga leken. Fast det är jobbigt att behöva bli arg. Jag vill ju vara go och glad mest hela tiden. Jag vill vara trevlig och trivsam, skojsam och käck. Det är ju det jag vill.

Som tur är är det lördagsmatch idag och det betyder lillgrabben och jag och AIK Kids zone. Inga barnsliga vredesutbrott från Boris.

Men man kan väl få sjunga bonnaramsor ändå, per black blogg åtminstone? Jag tänkte mig en Meduza-melodi med mycket feeling. En sång och ramsa som gör sig väl när en Linköpings Hockey Club-spelare blitt utvisad och lite lagom utbuad. Den går förresten lika bra att sjunga i riktning Linköpings Hockey Club-fansen på läktaren. Frågar ni mig så stinker det bonnatwist om hela Linköpings Hockey Club och man behöver inte vara ordekvilibrist för att uppskatta en dubbelbottnad ramsa. Så kläm i från tårna nu...

Bonnafan
Bonnafan
Bonnafan
Sicken bonnafan

A.C.A.B.

Bojkotta mig hit och bojkotta mig dit. AIK-Alliansen gör rätt i att göra som de vill, precis som jag och alla andra gör rätt i att göra som vi vill.

Som fri och obunden baconbrynare tar jag mig rätten att bojkotta alla bojkotter som bojkottas kan. Nu har jag i och för sig redan bojkottat varenda bortaderby sedan i fjol så för min egoistiska, individualistiska del är det inget nytt under solen. Men även Boris har fläckar och naturligtvis har också jag påverkats av händelserna i Globen den 26/1. Således har jag full förståelse för varje form av protestaktion, som inte innefattar våld. Vill Järnkaminerna och AIK-Alliansen bojkotta så ska de göra så. Tror de att bojkott är rätt väg att gå så ska de löpa linan ut.

Men när forumtroll och internötter mer eller mindre försöker tvinga folk att följa AA:s uppmaning så slår jag bakut. Sladdersnack om solidaritet, svartfötter och supportersvek är inte riktigt min kopp te, milt uttryckt. Faktum är att vi är rätt många AIK:are som vare sig är medlemmar i den ena eller den andra supporterfraktionen. Och är man som en annan medlem i AIK och endast AIK och därmed i första hand solidarisk med AIK så finns det inget som helst skäl att slaviskt följa AA och dess påbud. BB följer enbart sitt hjärtas lag och sin alldeles egen viljas lag.

Landslagsuppehåll är allt annat än spännande. Men om man vill känna nerv och pirr i magen kan man alltid ta en titt på tabellen.

På tisdag kommer HV till Hovet igen och allt annat än 7-8 är att föredra. Jag vet inte säkert hur statusen är i laget, mer än att Sandberg fortfarande tycks vara ur spel. Övriga grabbar verkar ha friska ben, dessutom med mycket spring i. Stämningen är på topp och än finns det hopp. Den åtråvärda sjätteplatsen är inom räckhåll och fortfarande kan Färjestad nå en plats i kvalserien. Om nu inte Djurgården hinner före förstås. Tio omgångar återstår, inklusive ett bojkottat bortaderby. Behöver jag säga att jag är fett laddad?

Always Carry A Banana!

Next stop: Öööhvik

I hård konkurrens med delar av AIK:s fans på Hovet utses härmed modoiterna i Fjällrävslyan till Sveriges mest zebrafientliga publik.

Modoiten är per definition en gnällspik. Det är nästan vetenskapligt bevisat. En match i Öööhvik vore inte en match i Öööhvik om det inte gnylades, gnälldes, grinades och skälldes i parti och minut. I Öööhvik är det förbjudet att tacklas, så länge man inte har röd tröja på sig. Från hemmaspelarnas håll får det naturligtvis både tacklas, kacklas, knuffas, puffas, brottas, blottas, fajtas och filmas. Men är man gäst gör man bäst i att uppträda modest. Heter man däremot Sussie och har en alldeles egen orkester på läktaren så kan man gråta ut hos fabbro domarn minst tre-fyra-fem gånger per period utan att skämas det minsta. Adjektivet patetisk har fortfarande en postiv innebörd i Öööhvik.

Men eftersom vi är Gnaget och eftersom Gnaget skiter i vad folk och fä och modoiter och sodomiter tycker och tänker så intar vi Öööhvik med storm. Vi värmde upp så smått med en mesig torsk i Skellefteå. Nu går vi på huvudrätten och sexpoängsmötet. Modo borta passar oss utmärkt. Vi vet hur man vinner däruppe, vi vet vad som krävs. Så låt modorövarna och -rävarna gnyla och gnälla! Låt dem lipa, låt dem skälla, låt dem pipa: Kriminella! Vi har tre poäng att hämta hem. Allt annat än seger är ett fiasko. Jag vänder mig till Gynge och alla hans gnagiska lagkamrater: VINN FÖR HELVETE, VINN!

Och om vi mot förmodan skulle torska och om det därmed går fett mycket åt skogen så vet vi alla vem/vad det beror på:

Alldeles för många ser världen i svart och vitt.

Jag tycker man ska se den i svart och gult.

Varning på Schtaan

Med anledning av Luleås formidabla tråkighet vill den gode Z att jag ska gästinlägga på HV-bloggen. Det har jag naturligtvis inte tid med just nu. AIK möter ju Skellefteå ikväll, i Skellefteå! Det är därför enbart mot Skellefteå jag riktar mina blickar idag.

Skellefteå. Jag har aldrig varit där. Det hindrar mig emellertid inte från att tycka och tänka fritt om stan som av den inavlade lokal-befolkningen kallas Schtaan. I Schtaan är det trist som fan! Det har man ju alltid hört.  När en 24-årig kalaspingla frivilligt väljer att lämna Skellefteå för att plugga i östra Polen så säger det onekligen en del om det miserabla vardagslivet i Västerbotten. Och när Lee Goren dessutom går ut offentligt med att han vill avsluta karriären i AIK inser man hur illa det är ställt i den insnöade metropolen.

Livet i Skellefteå är uppenbarligen fruktansvärt tråkigt. Lite grann som städernas svar på hockeyns Luleå. Som den balanserade och välformulerade Jonte Hedström en gång sa: "Staden är ju stendöd, inget folk ute på stan och trist något så fruktansvärt. Skellefteå är rena Twin Peaks!"

Men de har ju i alla fall en hockeyförening. En hockeyförening som visserligen saknar både identitet och självinsikt och vars existens får en att tänka på kinesiska Rolex-klockor och förfalskade Man U-tröjor på Mallis, men ändock: en hockeyförening. I en inte alltför avlägsen dåtid var Skellefteå ytterst nära att gå i konken. Ungefär lika nära var de att ta sig namnet Stingheads. Stingheads!? Ja, jag säger då det.

På sätt och vis hade Skellefteå Stingheads varit ett passande namn. Tänk bara på hur stöddigt Schtaans stolthet numera slår sig fram i tabellen. Surra som bin runt AIK-kassen brukar de göra dessutom.

Kvällens match blir ett litet helvete att beskåda från soffan. Som tur är har AIK med sig en tapper skara fans, hela vägen från Stockholm. Anförda av mariga Mary lär de både höras och synas i Skellefteå Kraft Arena. Ryktet går att de suttit hela vägen upp i bussen och med humor och humör fnulat på listiga, lustiga Solna-ramsor. Mary vill varken bekräfta eller dementera men jag räknar kallt med att klackarna slås samman i kväll. Sen blir det förbrödring, växelsång och stillsamt hålligång. Hej och hå, AIK!

Dagens tips: Skellefteå-AIK 6-0. Bara nu inte snuten får för sig att trapporna måste hållas rena.

Löjliga Familjen