Kriget är inte över

Om man förlorar tre hemmamatcher i kvalserien mot sina tre hårdaste konkurrenter så bör man rimligtvis inte kunna vara med och slåss om en elitserieplats. AIK har nu lyckats med konststycket att - på Hovet - torska mot SSK, Rögle och Leksand. Och vi har inte bara torskat. Vi har dessutom gjort det på snöpligast möjliga sätt. Tre uddamålsförluster, varav två kommer till genom avgörande mål med dryga minuten kvar att spela. Det är surt att vara gnagare just nu. Riktigt surt.

Men större under har skett än att ett dåligt hemmalag lyckats ta sig upp till Elitserien. Jag tänker inte kasta in handduken riktigt än. Förlorar vi i Ängelholm är det förstås över men åtminstone fram till tisdag kväll är jag fast besluten om att hålla hoppet vid liv. Det minsta man kan förvänta sig är att samtliga spelare och ledare gör detsamma. Låt säga att vi vinner på tisdag. Då är vi plötsligt bara en pinne ifrån elitplatsen igen. Om sedan SSK samtidigt får stopp på Leksand i Ejendals så ser det plötsligt om inte ljust så i alla fall betydligt mindre mörkt ut. Större under har som sagt skett.

AIK kan bara fokusera på sin egen insats framöver. Det går inte att glida omkring och glutta på jumbotronen och hoppas på mirakel. Tre matcher återstår av säsongen och det är bara segrar som räknas. Lagets självförtroende har naturligtvis fått sig en törn på sistone men det gäller att försöka vända alla dessa små-marginaler-förluster till någon slags fördel. Det hade varit värre om vi gått på pumpen rejält. Titta på Växjö till exempel. Där kan man tala om ett lag som verkligen misslyckats. AIK har, trots de många förlusterna, i match efter match visat att vi är med oss slåss. Kriget är inte över.

¤ ¤ ¤

Jag imponerades av Leksand idag. Laget spelar ingen vacker ishockey. De spelar kvalseriehockey. Strumpanhockey? Kalla det vad fan ni vill. Leksand krigar, krigar, krigar i varenda situation. Bakom mål, framför mål, i sarghörnen, i mittzon, överallt krigar de. Leksand, liksom Gnaget, är ett långt ifrån genomskickligt lag. De har sina brister, på sina håll rätt stora, men idag kompenserar de dessa brister med stenhårt jobb och uppoffrande spel. När en leksing, jag vet inte vem, slänger sig och täcker skott i slutet av tredje står hela bortabänken upp och dunkar klubborna i sargen. Då förstår man som motståndare, att det här laget, de här spelarna, tänker sig att vinna matchen. De kommer inte att vika ned sig. Inte idag. Inte i den här matchen.

¤ ¤ ¤

Slänger man om bokstäverna i Jussi Pesonens namn kan man bilda lustiga anagram. För er som inte redan visste det kan jag meddela att Spionen Jesus är en kille som arbetar lite i lönndom innan han plötsligt slår till och frälser en hel bygd. Jones i Suspen däremot är en liten flatlus som livnär sig på att suga blod ur stackars gnagare som gillar Dicken.