Familjehemligheter

La Familia har det lite jobbigt just nu och ingen är gladare än jag. Det är nästan lika skönt att piska upp laget med det lila extra som det är att köra över Djurgården. Man mår bra. Man mår prima. Man njuter hela vägen hem från Hovet. Man går som på moln och trallar sig en skön dansbandslåt med sväng i. Hade jag bara sett en karlstatös på bron över Nynsvägen vete fan om jag inte bjudit upp 'na på en dans.

Det är nånting med den där dysfunktionella familjen som får mig att njuta nästan lika mycket över AIK:s seger som över FBK:s förlust. Avundsjuka, skulle vissa kanske säga, men det vore för enkelt. Mitt förhållande till Familjen är mer komplicerat än så. Skadeglädjen kan inte bara viftas undan med en simpel loserförklaring. Nä, det här handlar om något mer, något djupare rotat som är svårt att ta på. Jag gräver i min bottenlösa själ och hittar ett par ord: självgodhet och storhetsvansinne. Där har vi det.

Sedan han gett Czarnecki sparken med omedelbar verkan sa Håkan Loob bland annat så här till TT:

Det är klart att det är skitjobbigt. Han har haft en väldigt avancerande karriär, från att träna juniorhockey till att träna Bofors och sedan Brynäs. Nu var han i en storklubb och hade chansen att vinna något, då är det såklart väldigt jobbigt att få ett sådant besked. Källa

"Nu var han i en storklubb och hade chansen att vinna något." Till skillnad från när han var i lilla kravlösa Brynäs med andra ord.

Efter kvällens klara AIK-seger på förväntar jag mig minst tre akuta åtgärder från Familjens överhuvud. Till att börja med måste Håkan Loob få arslet ur vagnen och en gång för alla kräva en stängd elitserie. För det andra måste han kräva en utökning av antalet elitserielag. För det tredje måste han hota med att flytta Färjestad till en europaliga för rika "storklubbar".

* * *

Och så några väl valda ord om AIK:s formidabla insats:

Fasth, Dicken, Gynge, Rosén.

Det räcker så.

* * *

Avslutningsvis tänder jag ett ljus till minne av Peter Åslin, som trots att han gick bort alldeles för tidigt bland annat hann med att vinna två SM-guld med AIK, 1982 och 1984.

En tyst minut inför kvällens match hade kanske varit på sin plats.

Länktips: En målvaktshjälte med glöd

Bara bacon

Jag tror att de allra flesta - spelare, ledare, reportrar och supportrar - var överens om att den här sjukt jämna serien skulle bli mindre sjukt jämn med tiden. Men det verkar inte sämre än att det blir precis tvärtom. Hastigt och lustigt är Färjestad indragna i striden kring strecken och det är naturligtvis både välförtjänt och underbart. Med Timrå avsågade står det nu mellan hela sju lag. Och i morgon möts Frölunda-AIK och Linköping-Modo. Rafflande är bara förnamnet.

Det är förstås en aning frustrerande när ens eget lag inte förmår skapa trygghetsavstånd neråt i tabellen. Å andra sidan; det är ju så här man vill att det ska vara! Varenda match är av betydelse. Alla vill till slutspel men få inser att det redan har börjat. AIK har rutin på detta sedan i fjol och förhoppningsvis vet alla i laget vad som gäller. Matcher som den igår är bara att dra lärdom av. In i skiten igen och vinn för helvete VINN! Vi har Frölunda i morgon, måndag och Färjestad på torsdag. På torsdag kväll kan AIK vara femma i tabellen. På torsdag kväll kan AIK vara i elva i tabellen.

Trots att det kändes piss efter matchen i går så var det befriande att ta del av eftersnacket. Bång, Carlsson, Gynge och Melin sa alla vad såna som jag ville höra: att insatsen sög flaggstång, om än uttyckt i andra ord.

Bång "Sämsta matchen för säsongen"
Carlsson: "Jag skäms just nu"
Gynge: "Vi spelar skit - riktigt dåligt"
Melin: "Lite oväntat"

Jag är inte orolig, ännu. En och annan plattmatch kan jag stå ut med. Jobbigare då med skador som de på Sandberg och Viklund. Skador tycker jag kan få drabba andra lag. Typ Växjö och Dif if. Skämt åsido så var det bara en tidsfråga innan även AIK skulle åka på sin beskärda del. Med skadeläget är det som med tabellvetet. Det är bara att gilla läget, ta en match i taget och fortsätta ösa på med klyschor. För övrigt skulle jag oerhört gärna vilja spontandra till Göteborg och Scandinavium i morgon men det får tyvärr bli en annan gång.

Livet är fullt av måsten och det gäller att tänka på kosten. Nu ska Boris bryna bacon och bli glad igen.

Balls of the Boris

För ett par månader sedan blev jag, föga överraskande, utnämnd till expert. Som vana besökare av Black Boris kanske märkte så steg denna utnämning mig snabbt åt huvudet. Jag fick fett höga tankar om mig själv, såg mig plötsligt lite grann som hockeybloggarnas svar på Jan Guillou. Jag fick hybris och halvbång på en och samma gång. I ett par veckors tid gick jag runt och jäste och väntade på att få ett samtal från TV4 eller Rosa Bladet. Som den expert jag innerst inne alltid vetat att jag varit räknade jag kallt med en egen TV-show, en videoblogg och inte minst lite sjysst snabb deg. Det var dax för Boris att casha in!

Trodde jag. Men samtalet kom aldrig. Jag som hade sett fram emot att välja och vraka mellan buden, gå på röda matten och bli bundis med Boorken, fann mig snart villrådig och vilsen, irrandes omkring i min egen bloggbod. Jag var en expert utan show. En cool kille utan krönika. En Boris blott bloggandes inför blygsam besökarskara. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag odla mitt varumärke? Vilka grepp skulle jag ta till för att en gång för alla bli Boris med svenska folket?

Jag tänkte och tänkte och tänkte mig trött. Kom inte på någon strålande idé. Gick istället ner mig och in i väggen av de inre och yttre kraven på att leverera. Därav det abrupta bloggavbrottet veckorna före jul! Knäckt, krossad och knäsvag abdikerade jag från min tron som missbelåten expert. Jag sa till mig själv: Det är inte mödan värt. Får man ingen TV-show kan det lika gärna vara. Varför ska jag bjuda på gratis expertanalyser när andra badar i pengar och får basta med Challe B...? Boris blev bitter. Besviken och bränd.

* * *

Men så för ett par veckor sen kom jag på't! Som en blixt från klar himmel slog snillet till i skallen och ballen. Jag skulle börja med en lista. En sån där lista som alla riktiga experter har nuförtiden. En lista där jag listar grejer och prylar och annat smått och gott som jag, bara jag, listat ut är värda att hamna på en lista.

Listan måste naturligtvis ha ett namn. Jag tänkte på alla experter jag inte känner men som jag känner igen när jag ser på TV och det slog mig att nästan alla kallar sina listor för något fränt och fräckt som mer eller mindre rimmar väl med deras namn. Typ Being Boork, Rena rama Renberg, Chilla med Challe och Rönnqvists Hockeyrunk.

Efter att ha funderat och begrundat och vägt det ena alternativet mot det andra bestämde jag mig ikväll för vad min lista ska heta: Balls of the Boris! På Balls of the Boris hoppas jag med jämna mellanrum kunna presentera aktuella hockeyrelaterade grejer som får det att rycka lite extra i borisbaguetten. Jag smygstartar med att avsluta detta extremsköna inlägg med en första fallossalt genomtänkt lista.

Balls of the Boris (20120111)

Plats 3: Slaka aka Cluben

Elitseriens minst målkåta lag är äntligen tillbaka där de hör hemma, i bottenträsket. Boris hoppas att de åker ur och att Jämtin i sin tur packar trunken och flyttar hem. Anderas skulle garanterat trivas i lag med Dicken. Båda har nämligen lika lockigt och läckert hår.

Plats 2: Joakim Thelin

Mats Thelins son som skördat stora framgångar med AIK:s J20-lag i höst och vinter. 16 mål på 27 matcher blev det i J20 SuperElit Norra men det är inte därför han är med på listan. Nej, det som denna gång kvalificerar Thelin är hans nya smeknamn, myntat av en kul kolsäck jag känner: Halv-Bång.

Plats 1: Richard Gynge

Elitseriens skönaste och mest potente målspottare är underbar att skåda. En mästare på att smyga upp bakifrån och dunka på. Varje gång Gynge klappar med klubban vet man att det är nära. Jublar orgasmiskt i samband med sina mål. Klart att han gör, killen älskar ju att scora!

Frölunda - AIK 3-2

Torsk utan Fish uti Sillstryparland

Hockey är en konstig sport. I nästan tre hela perioder satt jag och grinade över hur förtvivlat svårt AIK hade att komma in på mål och skapa chanser. Sedan sa det bara PANG två gånger om och plötsligt kände jag mig lycklig, lycklig igen.

Men det var frustrerande att sitta och glo. Hur omöjligt kan det vara liksom? Precis som mot Luleå har AIK i år oerhörda problem med att komma till mot Frölunda. Man är målkåta men impotenta. Fast man försöker så blir det nästan aldrig riktigt hett. Man kämpar, kämpar och kämpar och man sliter och rycker och drar men det är smärtsamt uddlöst och motigt mest hela tiden. Och tiden rinner iväg. Plötsligt står det förbannade matchuret på 16.45 i tredje perioden och man börjar bli desperat på riktigt. Fan, ska vi inte få scora ikväll heller?

Första perioden var ändå bra sett till spelet och laginsatsen. Men i andra satte Frölunda fart och då hamnade Gnaget på hälarna. Redan i periodens andra byte small det bakom Fasth. Dessförinnan hade Sandberg, Bång och Dicken med flera lufsat in på isen lagom slappa, sega och sena. Hemmaspelarna, som lät bli att byta, fick stå och vänta lite för länge inför en tekning i AIK:s zon. När pucken väl släpptes vann visserligen Sandberg den men därefter blev det ändå skit med allting. Frölunda låste fast pucken i zon, etablerade tryck och gjorde förstås 1-0. Trettiofyra sekunder in i andra perioden!

Jaha, tänkte jag. Det blir en sån där kväll igen. En sån där kväll när gnagarna mentalt är kvar i omklädningsrummet och låter matchen gå åt helvete. Suck och stön och aftonbön. Gonatt Gnaget. Vakna!

Naturligtvis gjorde Frölunda småningom också 2-0. Sedan hade de bud på trean. AIK skapade väl ett par halvfarliga lägen framåt men totalt sett så var insatsen kass. AIK:s andra period var faktiskt så dålig att jag övervägde att byta kanal och se på fotboll istället. Men det gjorde jag alltså inte. Istället bestämde jag mig för att bita ihop och hoppas på en vändning. Det skulle dröja till en bra bit in i tredje innan Gnaget fick utdelning. Ett powerplay, spel fem mot fyra. En uttagen målvakt, spel sex mot fyra. En Gynge i slottet - PANG! En kort stund senare: Toblerone. Keepern ut igen. Därefter en Bång i slottet, passning till Videll - PANG! Inte särskilt välförtjänt, inte särskilt rättvist, men väldigt efterlängtat och fruktansvärt skönt.

Vad som sedan hände i sudden vete fan. Plötsligt var Gnaget tillbaka i andra perioden. 1.14 på klockan, Bäckman i favoritläge: 3-2, ridå.

* * *

Sett till kvällen som helhet får man trots allt lov att vara nöjd. AIK lyckades visserligen inte vända till seger men spelarna visade moral som orkade komma tillbaka och plocka en pinne.

Och Sverige vände mot Holland.

Och Grekland vände mot Georgien.

Och på torsdag väntar Växjö i deras nya arena. Om AIK:s nummer 23 gör mål då så ska jag dansa Liwing la vida loca hela natten lång.

* * *

För övrigt så saknar jag Fish, längtar efter Kent McDonell och önskar Markus Svensson all lycka i Oskarshamn. Tack och gonatt.

Efter AIK-Frölunda: Mållös? Knappast!

Sextiofem mållösa minuter låter ju som ett riktigt sömnpiller. Men gårdagens match mellan AIK och Frölunda var allt annat än sömnig och trist.

Det var en tidig seriefinal som verkligen levde upp till de högt ställda förväntningarna. Frölunda kom till Hovet och bjöd upp till dans. Jag tror faktiskt inte att jag har sett en bättre noll-noll-match i hockey. Det var förvisso ingen klang-och jubelkväll igår, det bjöds varken på sprudlande anfallshockey eller mål, mål, mål. Det som istället fick mitt hockeyhjärta att slå volter av lycka var den höga spelkvaliteten. Jag såg två enormt försvarsstarka lag utmana varandra i byte efter byte efter byte. Det var tränarhockey när den är som bäst. I pausen mellan andra och tredje ställde någon frågan: Vem hade kunnat tro att AIK och Frölunda i femte omgången av Elitserien skulle se ut som två tungviktare med mästarambitioner? Inte salig Boris i alla fall.

Det är möjligt att jag överdriver en smula. Kanske har jag fått saker om bakfoten. Det har hänt förr om man säger. Men låt i så fall så vara. Jag njöt av spelet igår, älskade varenda sekund.

Min känsla under och efter matchen var och är att detta var en kamp mellan två riktigt bra lag. Jämfört med AIK:s fyra tidigare matcher så var denna den överlägset bästa sett till såväl lagens respektive insats som de individuella prestationerna. Jag kan inte på rak arm peka på någon enskild spelare som var dålig igår. Tvärtom. I princip samtliga spelare, i båda lagen, visade inställning och skicklighet. Frölunda imponerade på mig. AIK likaså. Målvakterna naturligtvis. Backarna. Och kanske framförallt: Forwards i samtliga formationer som aldrig slarvade i hemjobbet, som tog ansvar i samtliga zoner och som tog varje chans att vända spelet. Som med fart och frenesi gav sig dän på att skapa tryck och feta målchanser.

Inför straffarna satt jag och tänkte att även en torsk skulle kunna kännas acceptabel en hockeykväll som denna. Jag hade ingenting att klaga på överhuvudtaget. Båda lagen var väl värda sina pinnar. Fast AIK var förstås en aning bättre än Fröunda. Det finns en gräns för hur objektiv man som passionerad fan kan tillåta sig att vara.

* * *

I slutet av förlängingen önskade jag att Tobias Viklund skulle få äran att avgöra. Han skaffade sig också ett hyfsat läge i slutminuten men det ville sig inte riktigt i avslutet.

Tillsammans med Patric Blomdahl tycker jag att Vikund var bäst i Gnaget igår. Blomdahl har förresten, precis som Viklund, varit bra i samtliga matcher hittills. Han har utvecklat sin skridkoåkning, fått fart på kroppen, benen och rören och därmed blivit en bättre spelare än i fjol. Dessutom kommer han oftare till skott än tidigare, vilket förstås är kopplat till skridskoåkningen och den ökade smidigheten och explosiviteten. Förklaringen till "förvandlingen" finner vi HÄR.

Blomdahls handledsskott ser dessutom både hårdare och rappare ut än tidigare. Det syntes redan på försäsongen. Man förstår varför han får lägga straffar; även om gårdagskvällens skott klingade en aning för högt i klykan.

* * *

Viktor Fasth, Richard Gynge, Robert Rosén och Linus Videll. Där har vi AIK:s fyra stora matchvinnare den här säsongen. Poängen rullar redan in som de ska. Nu väntar jag bara på att Sandberg och Bång ska börja producera. Och på att Josh och McDonell ska ansluta. Sen gör det förstås inget om Salmonsson blir fit for fight också.

* * *

Plötsligt slår det mig: Vilket bra lag vi har!

Ut ur mörkret

Det finns segrar och så finns det segrar. Segrar som den i kväll tillhör de skönaste av sköna.

Tionde gången gillt, sa Fasth och det hade han förstås förbannat
rätt i. Färjestad blev förra säsongen ett spöke värre än värsta Sunnerbohovs-gasten. Alla som var med under de allsvenska åren vet vad jag talar om. Det fanns en tid då Gnaget vägrade vinna i Småland. Men smålandsspöket är numera ett fornminne blott och sedan ett par timmar gäller detta även Färjestad. I kväll tände vi lampan, drog undan lakanet och tvångsblottade buroparen; en dansbandstrummis från Säffle.

Det tjatas en hel del om Viktor Fasth. Med all rätt kan man tänka. Samtidigt sprids det via vissa mediakanaler en bild av ett lag som är en målvakt och inget mer. Ingenting kunde vara mer fel. Det förstår alla som förstår hockey. Ett lag som bara är en keeper vinner inte en kvartsfinalserie på det vis som AIK gjorde mot HV71. Det är förvisso sant att AIK inte hade gått till semifinal utan Fasth. Lika sant som att AIK inte hade gjort det utan Sandberg, Bång, Steen, McDonell, Tärnström, och Fredrik Carlsson. Man vinner som ett lag och man förlorar som ett lag. En floskel blir faktiskt inte mindre sann bara för att den tål att upprepas.

Med Fasth är det nu så att han alltid ger sina lagkamrater chansen att vinna matcher. Han räddar AIK när det står och väger, precis som en riktigt bra målvakt ska göra. Han var och är lagets store matchvinnare, inget snack om den saken. Den här säsongen kommer han emellertid att få "konkurrens". Det finns nämligen fler än Fasth som kan komma att erövra matchvinnarepitetet. Linus Videll har, trots ojämna insatser, redan hunnit visa att han kan avgöra matcher till AIK:s fördel. Likaså Richard Gynge. Sistnämnde sniper har sett otroligt het ut i de två första matcherna. Två mål redan och fler lär det bli. Det blir spännande att se vem av herrarna Videll och Gynge som står på flest matchavgörande mål när säsongen summeras. Förhoppningsvis kan de sporra varandra.

Det var inte en perfekt insats som ledde fram till segern i Karlstad. AIK var stundtals rejält nedtryckta, särskilt i andra perioden då man onödigt försatte sig i numerära underlägen i parti och minut. Domarnivån var minst sagt ojämn men det är de egna insatserna man kan påverka. Misstagen var kort sagt alldeles för många i mittakten. Men AIK redde ut situationen och kom tillbaka. Sett till hela matchen så gör Gnaget en bra insats, en laginsats, som till slut resulterar i en  logisk tvåpoängare. AIK stod upp i första, redde ut stormen i andra och kom tillbaka starkt i tredje. Sett till matchens sista tio minuter så borde vi nog ha avgjort redan under ordinarie tid. Bångs friläge var onekligen värt ett bättre avslut.

Överlag tycker jag att AIK:s spelare ser betydligt tuffare och mer resoluta ut i spelet än vad de gjorde vid den här tidpunkten i fjol. Det märks särskilt runt den egna kassen men också i sarghörnen, bakom mål och i anfallszon. Man står upp för Fasth på ett helt annat sätt än för ett år sedan. Man tar för sig i närkamperna, tacklar ordentligt när lägen ges och är noga med att inte lättvindigt släppa någon jävel över bron. Fortfarande sker det misstag förstås. Det slafsas med pucken, tappas markering i slottet osv. Men jämfört med för ett år sedan så är det nästan som att se ett helt annat lag. Trots att vi saknar Carlsson och Salmonsson och fastän vi väntar på MacNevin och McDonell så ser lagbygget stabilt och gediget ut.

Det bådar också gott inför fortsättningen att AIK i kväll, till skillnad mot i samtliga nio möten med Färjestad förra säsongen, lyckas stänga deras spel i mittzon under delar av matchen. Tidigare har de styrt och ställt över hela planen. De har spelat stort och brett och äckligt disciplinerat, lurat oss i fällan och slagit till när vi kört fast. AIK var faktiskt aldrig riktigt nära att slå Färjestad i fjol. Kvällens insats visar att vi är på rätt väg. Anfallsspelet är vassare och mer varierat. Dessutom lyckas AIK förlägga pucken i Färjestads zon under längre stunder än tidigare. Våra forwards pressar deras backar till misstag, vinner pucken högt upp i banan och skapar på så sätt farliga anfall och feta målchanser. Att vi sedan har en trollkarl som Videll i laget gör ju inte saken sämre.

AIK har alla förutsättningar att göra en bättre säsong än i fjol. Det är dock långt fram till slutspel och mycket kan som bekant hända på vägen. Närmast väntar ett stekhett derby mot Djurgården i Globen. Låt det avgöras på isen.

För närvarande frånvarande...

Målvakt
Viktor Fasth

Backar
Dick Tärnström
Josh MacNevin
Patrik Nemeth
Fredrik Svensson

Forwards
Christian Sandberg
Johannes Salmonsson
Daniel Bång

* * *

Och ändå vinner vi. Det säger en del om AIK. Det säger antagligen ännu mer om Modo. Gnällgänget är nu sist som sig bör.

Förvånad någon?

Han sa ja

å va ja blev gla
tja la la la la
en sån solskensda
tra la la la la

20.2.2010

Idag är det den 20/2 2010. Dagen till ära gjorde AIK:s nummer 20 två mål. Exakt 0.20 in i andra perioden kom det första. Tjugans andra mål avgjorde matchen i slutet av tredje perioden.

20 delat med 2 blir som bekant 10. Liksom AIK:s nummer 20 blev AIK:s nummer 10 idag tvåmålsskytt. Tian är en het potatis och är nu uppe i 27 mål denna säsong. Det är inte illa pinkat.

¤ ¤ ¤

Matchen höll överlag låg kvalitet, spelet var mestadels mediokert och AIK:s insats lämnade mycket i övrigt att önska. Vi tappar två tvåmålsledningar men lyckas avgöra matchen tack vare att Troja drar på sig två utvisningar tätt inpå varandra. Vår PP-formation med Dicken på blå, Sandberg och Westerling på varsin kant, Gynge och Bång omkring och framför mål ger utdelning och är idag skillnaden mellan fiasko och godkänt. Vi vinner men vi gör det med ett nödrop.

Man får vara glad för poängen men man får också vara fett missnöjd med insatsen. Den sistnämnda var i klass med publiksiffran.

13 sekunder

Den här gången hann jag nästan få fram toarullen.
Jävla Gynge!

Ingen dussinspelare

Patrik Nemeth gjorde i kväll sin åttonde A-lagsmatch för säsongen.
I backpar med en annan junior, Filip Olsson, spelade han sin vana trogen säkert och stabilt. Nemeth har blivit en ny favorit i min boriska bok och jag tycker att det är dags att killen får sitt namn på tröjan. Låt tolvan bli Nemeths för resten av säsongen! Jag anser att Patrik Nemeth för närvarande är en av AIK:s bästa spelare.

Allt Nemeth gör berömmer jag. De få misstagen förklarar jag bort med att killen är ung och orutinerad. Jag tjatar hans namn gång på gång på gång. Patrik Nemeth är för jävla braoo. Patrik Nemeth är kanon. Patrik Nemeth är stor, stark och smart. Lägg hans namn på minnet. Patrik Nemeth blir en hockeykändis snart...

¤ ¤ ¤

AIK vann alltså med hela 7-1 över sopiga Sundsvall. För en gångs skull fick jag rätt i mitt förhandstips! Skrev jag inte häromdagen att vi skulle krossa dem?!

¤ ¤ ¤

Daniel Bång var inte bäst på plan. Johan Ryno var inte heller bäst på plan. Dick Tärnström gjorde visserligen mål men var i övrigt en av planens mest osynliga spelare. Bäst på plan var Richard Gynge. Och det säger jag inte bara för att han gjorde två mål. Det säger jag för att Gynge var ruskigt bra. Som vanligt sökte han sig ständigt och jämt in mot slottet. Som vanligt såg han till att hamna i bra lägen för skott. Som vanligt jobbade han hårt. Gynge är grym helt enkelt. En spelare av högsta allsvenska klass. Pelle Prestberg har visserligen gjort fler mål än Gynge så här långt men frågan är om inte Gynge ändå är seriens bäste målskytt? Jag skulle inte byta ut honom mot någon spelare i hela HockeyAllsvenskan. Så vass är vår sniper.

¤ ¤ ¤

Det blev fin stämning och härlig inramning kring matchen till slut. Trots få sålda biljetter på förhand fylldes Hovet till hälften i kväll. 4012 åskådare är inte fantastiskt på något sätt men det är bra mycket bättre än de 1891 som såg senaste hemmamatchen mot Sundsvall (27/9).

AIK-spelarna gjorde sitt bästa för att locka publiken tillbaka. Nu hoppas jag verkligen att alla som var på kvällens match fortsätter att stötta AIK Hockey. Närmast på onsdag den 6 januari tar vi emot Västerås. Vi ska krossa dem!

Alla goda ting är tre

Det blev tre poäng till Gnaget igår. Tre perioder räckte för att säkra segern. Ingen förlängning den här gången alltså. Tredjekedjan var lagets bästa formation. Den bestod inte särskilt oväntat av tre spelare: Beck, Westerling och Gynge. Sistnämnde Gynge visade sniperklassen när han satte två mål i viperkassen. 2 + 1 = 3 poäng för AIK:s skyttekung. Westerling gjorde förresten tre assist.
-
Matchen inleddes annars på ett trevligt sätt. Efterhand blev spelet lite trevande. Örebro tilläts göra tre mål bakom vår tredjemålvakt. Men vi vann ju ändå.
-
Eftersom Dicken inte kom till spel gick Gnaget runt på tre backpar. I tredje perioden gavs emellertid junioren Henrik Nilsson speltid. Det var tredje gången den här säsongen som Nilsson fick vara med i A-laget. Han spelade med nummer 12 på tröjan. Den tröjan har hittills använts av tre olika juniorer i höst/vinter. Samtliga har varit bättre än Jamie Milam var i fjol.
-
AIK:s nummer 33 är fortfarande skadad. Nummer 3 spelade som vanligt. Han var inte särskilt bra. Engblom och Ljungbeck har gjort lika många poäng den här säsongen - tre vardera.
-
I och med gårdagens trepoängare är vi trea i tabellen. Nu väntar ett dubbelmöte med Malmö. Vi behöver nog ta minst tre poäng på de matcherna.
-
Igår förmiddag gick jag på julmarknad. Där köpte jag bl.a. tre svartgula AIK-tomtar. Jag tror att de gav mig och Gnaget tur.
-
Det här är det tredje boriska inlägget i rad som på ett eller annat sätt behandlar mötet AIK - Örebro. Teckensnittet heter Trebuchet.

Nummer 10

Den 16 augusti i år skrev en bloggare jag känner så här:

"I Gynge hoppas AIK ha hittat sin sniper, den utpräglade målskytt som laget saknade i fjol. Fan vet om man inte lyckats."

Så värst många mål har det visserligen inte blivit ännu. Men tittar man i toppen av poängligan ser det ändå riktigt trevligt ut. I och med sina tre målpass i afton, har Richard Gynge nu svarat för 2 mål och 6 assist. Det blir åtta pinnar på 5 lirade matcher det. Inte illa, inte illa. Plus/minus-statistiken är också hyfsad: 7-1 och +6. Det gör honom till seriens näst bäste, efter lagkamrat Stefan Johansson (+7).

Är det fortfarande någon som tvivlar på att Gynge är ett bra nyförvärv?