Är en dröm en lögn om den inte blir sann?

aik


I bilen hem från Norrtälje i går kväll höll jag käften och lät Bruce glappa i mitt ställe. Och det gjorde jag fullkomligt rätt i. The River är nämligen en makalös platta. Jag vet inte om det beror på att den släpptes 1980. Detta var, som alla nostalgiker över 29 vet, ett magiskt år. Apan regerade om man ska tro kinesen och Björn Borg vann Wimbledon för femte året i rad. Bruce bossade och Boris was born. Som sagt, ett magiskt år var det.

Mens jag satt där bakom ratten, lyssnandes och funderandes, slog det mig att nästan varenda låt på det klassiska dubbelalbumet går att koppla till klubben och laget i mitt hjärta. Tänk att Bruce kunde vara så gnagisk. För att inte säga framsynt. Han visste när han skrev sina mästerverk, att en dag, på vägen mellan Norrtälje och Borishov, skulle Boris avslöja sanningen. The River är i själva verket verket om The Gnaget.

Ta öppningslåten bara, The ties that bind. Bara titeln är ju avslöjande i sig. Fundera sedan över följande textrader:

You been hurt and you're all cried out you say
You walk down the street pushin' people outta your way
You packed your bags and all alone you wanna ride,
You don't want nothin', don't need no one by your side
You're walkin' tough baby, but you're walkin' blind
to the ties that bind

Är det inte uppenbart, så säg? Vi har här att göra med den ensamme, tappre supportern, som trots att han blivit grundligt sviken, dels av klubben som gjort slut på sina penningar, dels av vännerna som inte vill åka med till Norrtälje, ändå reser i de svartgula iskrigarnas hjulspår. Därför att banden är så starka. Därför att kärleken är så stor.

I The price you pay ger Bruce, nästan trettio år för tidigt, sin syn på AIK Hockeys nuvarande ekonomiska situation:

Now they'd come so far and they'd waited so long
Just to end up caught in a dream where everything goes wrong
Where the dark of night holds back the light of day
And you've gotta stand and fight for the price you pay
Oh, the price you pay, oh, the price you pay
Now you can't walk away from the price you pay

På samma tema inleder han blytunga spåret Point Blank:

Do you still say your prayers little darlin'
do you go to bed at night
Prayin' that tomorrow,
everything will be alright
But tommorow's fall in number
in number one by one
You wake up and you're dying
you don't even know what from

Här är det den oroade, nedslagne supportern som bossen tilltalar direkt. Det är suggestivt och subtilt på samma gång. Den empatiske lyssnaren kan inte annat än dras med och sympatisera med den stackars sömnlöse gnagaren.

Andra tongångar råder i spår 9. Här visar Bruce prov på pondus och patos när han tydligt visar vad han tycker om överförfriskade gossar med taskig impulskontroll. Minns ni tomten på Hovet häromåret som blev så arg på Janne Huokko för att han gjorde mål och därför bestämde sig för att slå näven i plexiglaset ett otal gånger? Bruce tycker som Boris och slår näven i bordet en gång för alla:

You can look but you better not touch boy
You can look but you better not touch
Mess around and you'll end up in dutch boy
You can look but you better not,
no you better not, no you better not touch

Avslutningsvis citerar jag skivans och titelspårets nyckelmening, raden som egentligen säger allt som behöver sägas. (Ni hade alltså egentligen bara behövt läsa rubriken till detta lååånga inlägg och översätta, losers!)

Is a dream a lie if it don't come true
or is it something worse?

AIK-Leksand 0-3 (0-0, 0-2, 0-1)

Det blev dubbla nederlag i Norrtälje. Inte nog med att Boris till sin egen och andras besvikelse fegade ur gällande sitt eget blottande. Dessutom torskade Gnaget.

Ingen väntan på Godoy
Först och främst: Det var ingen vidare underhållning som bjöds i Contigahallen i Norrtälje. Å andra sidan, vem hade trott på klang och jubel, publikfrieri och artisteri? Det är försäsong, det var träningsmatch, det blir bättre. Resultatet är sekundärt en söndag som denna, laget, spelet och detaljerna desto viktigare.

Leksand var bättre än AIK idag, endast en cyklop från Gnagisland kan anse något annat. Masarna vann synnerligen välförtjänt och domaren dömde varken mer eller mindre för något av lagen. Att påstå annat är trams och galen grekiska. Framförallt var Leksand tyngre, starkare framför båda målen och betydligt mer skärpta i egen zon än AIK. Sedan hade man kedjan Ollas, Hägglund och Martinsen som malde, malde och slutligen målade. Och så hade man förstås en viss Godoy.

De många leksingarna, en klar majoritet av publiken (829 åskådare), behövde inte vänta särskilt länge på att Elias Godoy skulle visa sin målfarlighet. Friläge efter 0.19 i första perioden: Räddning Holmgren. Kanonläge igen 1.00 in i andra: Skott från slottet strax utanför Holmgrens högra stolpe. Återigen chans efter 12.29: Mål! Godoy, assisterad av kedjekamraterna Erik Johansson och Peter Nordström gav Leksands andra kasse för kvällen.

Det är inte särskilt vågat av mig att spå nämnda linas fortsatta framgångar. Men så är jag också en modlös jäkel, vilket om inte annat kommer visa sig senare i detta avklädda inlägg.

Försvagat, förlamat och föga försvarsstarkt
AIK då? Man kom till spel med flera nyckelspelare borta. Förutom Dicken saknades Bång och Henrik Eriksson. Lägg därtill Heino-Lindberg på bänken och den insatte inser Gnagets lagmässiga luckor. (Leksand saknade ett par tongivande killar de med, det ska erkännas, bl.a. lagkapten Prestberg).

Som jag skrivit tidigare har AIK:s försvarsspel en tendens att fullständigt haverera när landslagsback Tärnström saknas. Man håller helt enkelt inte stånd på samma sätt utan Dick som med Dick. Så blev det stundtals idag också. Savilahti-Nagander, Fredrik Carlsson och Andreas Jungbeck turades om att servera leksingarna delikata pastejer, varför stackars Holmgren i buren emellanåt hade det svettigt och svårt.

Framåt såg det tamt och lite trött ut. AIK hade svårt att ta sig till farliga lägen. Visst hettade det till ett par gånger men jag vill nog påstå att Leinonen fick sin nolla lite till skänks. Leksand visade prov på något man saknade i fjol (i mötena med Gnaget), nämligen styrka och stabilitet i egen zon. Man styrde bort oss helt enkelt, höll koll på motståndare och puck, hjälpte sin keeper och lät bli att slarva i uppspelen. AIK, för sin del, var alldeles för tama för att orka eller vilja pressa leksingarna, vilket givetvis passade masarna utmärkt.

I Henrik Erikssons frånvaro tvingades tvillingarna Ahlström kampera ihop med okände Andreas Dahlström och det fungerade väl sisådär. Det snurrades friskt ett par gånger kring Leinonens målgård men snurrandet och semisedinandet resulterade i föga farligheter. När AIK i slutperioden vaskade om i kedjorna fick twinsen nytt sällskap. En annan obekanting till Andreas, Pettersson i efternamn, byttes in i linan men det blev varken bu eller bä av den rockaden. Noll mål, noll poäng för bröderna A. Ändå tyckte jag mig se små lovande tecken. Kan bli något stort framöver. Med Henrik Eriksson fit for fight blir det säkerligen andra bullar.

Gynge då? Poängkungen från Oskarshamn inledde i trio med Beck och nämnde Andreas Pettersson. Icke imponerande alls om ni frågar Boris. I tredje däremot fick Gnagets nya tia lite fart under fötterna. Kanske för att han då fick spela samman med nr 18 och 21, dvs. Bergström och Sandberg. Dessa två hade i period ett och två kamperat samman med långe Ryno med hyfsat resultat. Med Gynge som ersättare för annars självklare Bång, såg det också okej ut även om målen alltså uteblev. Christian Sandberg förresten en av AIK:s klart bästa spelare i matchen. Särskilt i egen zon där han sin vana trogen spelade smart och skickligt. Nyttig för laget i alla lägen!

Johan Ryno var som alltid lång och gänglig. Det är svårt att ta pucken av honom, hans klubba är ju längre än vissa hela motståndare. Idag tycker jag dessutom att han var en av Gnagets allra bästa. Ryno serverade ett par fina smörpass, var nära att göra mål minst en gång och spelade klokt vid sargerna. Fortfarande tycker jag dock att han duttar för mycket. Jag vill ha mer fart, frenesi och jävlar anamma. Det vill antagligen Detroit också. Jag räknar med Ryno i AIK i höst!

Den nakna sanningen
Så till det STORA nederlaget denna sömniga söndag. I går lovade jag ju att komma ut ur garderoben. Jag skulle bli folklig och populistisk. Jag skulle blotta min boriska balle. Som alla boriska bundsförvanter redan förstått blev det blott besvikelse och bryderi av nakenchocken. Jag vek ner mig helt enkelt. Jag behöll byxorna på.

Det började med att jag satt i bilen och laddade med väl valda hits från svunna decennium. Di Levas Naked number one hann jag höra minst fem gånger mellan Borishov och Norrtälje. Jag klär av mig naken med Eva Dahlgren gick förstås också på högvarv. För att inte tala om Magnus Ugglas hippiehånare Hand i hand. Som ni förstår var jag i det närmaste extas när jag klev ur bilen på parkeringsplatsen utanför Sportcentrum.

Så hände det. Jag blev nervös. Jag insåg vad jag hade gett mig in i. I samma stund som jag steg in genom entrén till Contigahallen förstod jag att acceptera mina begränsningar. Jag kommer aldrig att ta klivet. Jag kommer aldrig att bli berömd. Jag kommer aldrig att få jobb på TV4. Black Boris är och förblir en liten bloggare. En liten bloggare men med en desto större värdighet.

Tyngst av allt denna tunga dag...
...var att möta besvikelsen i en viss bloggande jämtes ögon, när han en stund före match, efter att vi skakat hand och bekantat oss så smått, krasst konstaterade: –Du är ju påklädd.

Då, i den stunden, ville jag bara sjunka genom golvet och markytan. Tänk er själva: Här står Boris, just i färd med att acceptera sina egna tillkortakommanden. Då kommer självaste förebilden, inspirationskällan och bloggbrodern, och tar honom på bar gärning. Påklädd och påkommen.

Det ska fan vara blottare, förlåt bloggare i dessa dagar. Tack och godnatt.

Dalaknuten höll - råttan föll

AIK-Leksand 0-3. Nu smälter jag intrycken. Återkommer om ett par timmar med "Den nakna sanningen" om det dubbla nederlaget.

"Dalaknuten håller råttan borta"

Ska man verkligen tro på detta?
Mitt tips: Nej, Gnaget vinner. 3-2.

Jag klär av mig naken

aik


Den utsökte och underfundige bloggaren Gurkolle har slagit till igen. I kväll har han sått ett frö i min tankevärld som allvarligt rubbar såväl sinnesfrid som impulskontroll. Jag känner ett plötsligt och okontrollerat behov av att klä av mig naken!

Liksom Gurkolle har jag ibland funderat över bloggens besökarantal. Black Boris har en tämligen blygsam skara anhängare (enligt bloggtoppen.se). Snittet ligger välan på en 50-65 pers per dag. Men det är min fasta övertygelse att flertalet av fåtalet är trogna återfallsbesökare. Jag räknar kallt med att inom ett par tre år ha minst 80 besökare per dag.

Skämt åsido. Givetvis vill jag bli läst av fler. Problemet är att jag är alldeles för dålig på att marknadsföra mig. Och jag är alldeles för egocentrerad för att anpassa mig till vad som efterfrågas. Men efter att ha läst Gurkolles senaste inlägg inser jag att det är dags för förändring. Jag måste ta klivet ut ur garderoben. Jag måste bli folklig och populistisk. Framförallt måste jag släppa på min så väl bevakade integritet.

Nu funderar jag bara på hur jag på bästa sätt genomför min nakenchock. Att den måste ske i morgon, då AIK möter Leksand i Norrtälje, är ju helt klart. Risken är uppenbar att jag annars hinner besinna mig, fega ur och krypa tillbaka in i min garderob.

Frågan är alltså: Hur bör Boris blotta sig? Ska jag: 1) Visa pitten för Dicken, 2) Göra helikoptern i ena periodpausen, eller 3) Moona för varje leksing jag ser?

Koppla in, koppla upp, koppla av

Det finns många sätt att koppla av på och alla är förstås bra utom de dåliga. En del kopplar av genom att koppla hunden och gå ut. Andra kopplar in sladden och kopplar upp sig på nätet för att få en stund i ro.

Jag känner en snubbe som helst kopplar av till filmer av Coppola, en annan vän föredrar att släppa upp kopplingen och gasa loss med sin kopparfärgade Golf. Flyga helikopter är säkert avkopplande på sitt sätt. Koppleri är en form av avkoppling som knappast kan rekommenderas. Möjligen skulle ett avsnitt av Cops skänka en stunds sinnesfrid men jag är skeptisk. Själv kopplar jag helst av med en kopp kaffe och en stunds förutsättningslöst kopplande mellan diverse företeelser och ting.

Apropå kaffe: Brynäsaren dricker väl helst Gevalia och Färjestadsupportern antar jag föredrar Löfbergs Lila. Men vad för sorts java surplar en AIK-fan som Boris? Tja, fabrikatet kvittar väl, huvudsaken det är svart!

Strömberg sänder signaler

aik


Leksand tror på sitt unga backlöfte Oliver Ekman-Larsson. Man tror så mycket på honom att man inför den allsvenska starten gör honom till assisterande lagkapten. Jag tycker det är helt rätt.

Kanske är det ett litet trendbrott i svensk hockey vi ser. Kanske inte. Kanske är det för att Ekman-Larsson är exceptionellt mogen för sin ålder som han föräras ett A på bröstet. Oavsett vilket tycker jag att Leksand här sänder ut en viktig signal, både till egna spelare och resten av Hockeysverige. Åldern är inte intressant. Det är inte bara rutinerade rävar som kan ta ansvar och agera ledare.

I Nordamerika har en man en delvis annan syn på kaptensrollen än vi är vana vid här hemma i Landet Lagom. Där är det långt ifrån ovanligt med unga lagkaptener. Sidney Crosby om någon har bevisat att det kan fungera alldeles utmärkt. Lagkapten och assisterande lagkapten är ofta stjärnor, stora namn och stora spelare, som förväntas leda sina lag på isen. Men även vid sidan av. Precis som i Sverige förväntas en lagkapten i NHL ta större ansvar än övriga spelare även utanför rinken. Han är den som har mest kontakt med coach och lagledning, han är ofta länken mellan klubbledning och lagkamrater. Skillnaden är att ynglingar i NHL tillåts växa in i rollen, de förväntas inte vara Mr Old and wise från start.

Jag tror, rätta mig om jag har fel, att vi här hemma alldeles för länge har varit alldeles för rädda för att ge unga, lovande spelare ansvar. Vi tror att vi skyddar våra talanger genom att låta äldre, mer rutinerade herrar visa vägen. Det är möjligt att vissa av våra juniorer mår bra av detta, lika ofta tror jag dock att det är dåligt och direkt skadligt för deras utveckling. Alla är olika, en del behöver skyddnät och "skynda långsamt". Andra behöver, ursäkta uttrycket, en blåslampa i röven, ett halvtungt ok på axlarna. Med andra ord: Mer ansvar, högre förväntningar.

Leksand har under försäsongen luftat ett tiotal juniorer i sina träningsmatcher. Mot bakgrund av detta kan Oliver Ekman-Larsson utnämning ses som logisk och mycket klok. Tränare Leif Strömberg har hanterat unga, talangfulla lirare förr och vet vad han sysslar med. Han är givetvis övertygad om att unge Oliver växer med uppgiften. Ekman-Larsson lär inte göra honom besviken.

Visions of Boris*

Leksand firar 90 med att ta supportrarna med på båtutflykt. Det låter trevligt tycker jag. Och det får mig att fundera på huruvida det skulle bli en succé att göra något liknande i en annan förening. Till exempel AIK?

Faktum är att jag alldeles nyss, ur min snortjocka skalle, framkallade en detaljerad vision. Jag såg det framför mig, plötsligt och klart.

– Berätta Boris, berätta. Vad var det du såg? Var det vackert? Var det underbart?

Så, så mina vänner. Sansa er, lugna er. Här kommer nu min vision:


Rått & grått skeppsbrott
En borisk vision i fem akter

I.

Det var den 15 februari 2011. Allmänna Idrottsklubbens etthundratjugonde födelsedag. Klockan närmade sig 18.00 och vid Londonviadukten i Stockholm samlades passande nog ett par hundra svartgulfärgade färjfarare. En del var glada, andra sura. En del ville bada, andra tjura.

Grupperingarna var många till antalet. Det var en brokig skara fans som samlats för att hylla sin älskade idrottsklubb. Medlemmarna i en av grupperna var alla klädda i smoking och hatt. Man kallade varandra inbördes för Putte och då och då rökte man cigarr ihop.

En annan gruppering utmärkte sig genom sina sånger, banderoller och svengelska termer. "Hello du lille soldier", hälsade en yngling. "Hey, you black rat", svarade en annan. De var alla svartklädda och ibland marscherade de till tonerna av en trubadur.

En tredje gruppering bestod av ett gäng något äldre, något grånade och något mer erfarna gentlemen. De bar alla slips och klubbnål, en del hade till och med gubbkeps av klassiskt snitt. Gruppens självklara ledare var den före detta UEFA-ordföranden Lennart, tillika upphovsman till en stor och känd fotbollstrofé.


II.

I utkanten av nyss nämnda tredje gruppering smög en mystisk figur omkring. Med flackande blick, en cigg i ena handen, en rosa öddslapp i den andra samt med sedvanligt rufsig, gråsprängd frilla på skallen sökte han smälta in i mängden av silverrävar. Hans namn var Greken.

Greken var en ärrad fan. Han hade sett det mesta, gjort det mesta, varit på de flesta ställena. Han var känd för sitt engagemang, sitt spelsinne (som var på ett annat plan än hos de som var på plan) samt sina koleriska utbrott. Dessa utbrott kallades av Grekens närmaste vänner för "barnsliga". Greken själv benämnde dem legitima reaktioner på en orättfärdig världsordning. Med andra ord: Zebran får skylla sig själv.

Trots tappra försök att ingå i gruppen av grånade gubbar, gav Greken snart upp. Han valde istället att ansluta tïll sitt eget gäng, The Ratpack.


III.

Dags för avgång. The Ratpack, anförda av Runken och Pucken, uppbackade av Greken och namngivna av Boris, satt i en trång hytt under bildäck. De kände sig en aning trumpna. Pucken hade glömt ta med osten, Runken hade skoskav och Greken var allmänt berusad. Boris satt tyst i ett hörn och bloggade.

Från andra sidan väggen hördes musik, sång och dans. Det var Putte 1, Putte 2 och Putte 3 som hade bjudit in fem kvinnliga soldater. Boris skrockade: "I den hytten ryms inte bara en råtta utan åtta." Ingen skrattade.

Strax skulle middag serveras. The Ratpack gjorde sig redo att äntra salongen. Runken och Pucken skålade i Åbro mens man köade. Boris bloggade via mobilen. Greken hade redan smitit in i salongen och satt i full färd med att stilla sitt gamblingbehov vid Black Jack-bordet.


IV.

Plötsligt hördes en smäll. "Vad var det?" frågade soldaterna i kör. "A", svarade smokingputtarna. "Nej, men vad var det?", frågade soldaterna återigen i kör. "I", svarade smokingputtarna. "VAD VAR DET?", gallskrek nu soldaterna. "K", svarade smokingputtarna och fortsatte: "AIK, VI ÄR VACKRAST, VI ÄR BÄST, VI ÄR DOM SOM VINNER MEST, AIK".

Sedan utbröt kaos och kalabalik. Båtjäveln hade gått på ett skär. "Det är bäst vi drar", sa Runken. "Ja, det gör vi", instämde Pucken. "Vänta på mig", bad Boris som var i full färd med att dokumentera kalaset per blogg.

Greken insåg faran för sent. Han hade just lagt korten på bordet, ställt in sig på en nätt liten vinst. Nu såg han korten och vinsten flyga all världens väg. Greken reagerade som man kunnat förvänta sig: Han blev galen. "VAD I H*****E!" skrek han barnsligt och gällt. "J***A ZEBRA!!!"

Men zebran var inte där. Inte heller några gnagare. Samtliga råttor hade illa kvickt lämnat det sjunkande skeppet. Alla utom den tappre och trogne Greken.


V.

Runken, Pucken och Boris satte sig till rätta i en apelsinfärgad livbåt. Efter en stunds tystnad mötte de varandras uppskrämda blickar. "GREKEN!", utbrast de sedan i ett unisont bröl. De hann dock knappt börja oroa sina druckna hjärnor förrän ett vrål hördes från snett ovan. Flygande från det sjunkande fartyget kom vraket, dvs. Greken, med öddslapp i näven och en cigg mellan läpparna. Han landade i livbåten med ett brak. Runken och Pucken kramade om honom. Boris visade sitt senaste blogginlägg.

Allt blev som vanligt igen. The Ratpack var samlat, om än i en livbåt på ett mörkt och stormigt hav. Skutan sjönk men gnagarna flöt. "Fan grabbar", utbrast Greken spontant och känslosamt. "Jag älskar verkligen Gnaget." Vännerna höll med. AIK var allt en fin klubb att älska. I både nöd och lust.

Från en annan livbåt hördes soldater och smokingputtar utöva samsång natten lång. I en tredje satt veteranerna och sov. Lennart snarkade högt.

När gryningen kom plockades de överlevande upp av ett finskt räddningsfartyg. Samtliga gnagare gavs en hjälm av silver för att skydda mot fyllefall. Alla utom Greken fick varsin. Han hade på kort tid fått så många gråa hår att hans blänkande hårsvall lurade livräddarna. De var alla övertygade om att den gallskrikande gubben redan hade fått en kastrull, och att han endast gapade och bar sig åt för att den tycktes honom för trång.

*
"We sit here stranded, though we're all doin' our best to deny it"
Bob Dylan - Visions of Johanna

För icke inbitna gnagare presenteras nedan länkar som gör visionen mer tillgänglig och begriplig:

• Smokingputtarna,
• The Soldiers,
• Silverhjälmar

I startgroparna

Det börjar kännas nu. Snart infinner sig allvaret. När AIK i kväll prövar vingarna i Gävle startar man en intensiv testperiod vars mål är att göra laget flygfärdigt lagom till den allsvenska premiären.

Så här ser flygschemat ut:

Ikväll (27/8): Brynäs (Gävle)

Sö 30/8: Leksand (Norrtälje)

On 2/9: Almtuna (Uppsala)

Lö 5/9: Västerås (Ritorp)

Ti 8/9: Almtuna (Ritorp)

To 10/9: Luleå HF (Sandviken)

Motorerna är i gång. Bränslet på ingång. Samtliga passagerare redo för avgång.
-
Alla utom Boris. Själv är jag nämligen genomförkyld, snorig och hostig idag, vilket förutom att jag är manligt ynklig innebär att jag istället för att vara på plats i Läkerol ägnar kvällen åt att knapra Läkerol.
-
Man skulle kunna säga att jag känner mig aningen vingklippt.
-
Nu kopplar jag in autopiloten ett par dagar. Sedan får snoret rinna och tinningarna brinna bäst fan de vill. Luftvägarnas eventuella farthinder stoppar inte en bevingad bloggare. På söndag ska Boris till Norrtälje!
-
Sist men inte minst: Kom igen Gnaget!

Uppdaterat 23.26
Det blev en femetta för de gävlarna. Läs mer här!

The American way

Jag och många med mig har skrivit om det förut, ändå kan jag inte låta bli att ta upp ämnet igen. Jag talar om larvet som vissa svenska klubblag envisas med att hålla fast vid: De engelska efternamnen.

Någon gång under 90-talet blev det plötsligt väldigt hippt att på amerikanskt manér ta sig ett lagom tufft efternamn. Brynäs blev Brynäs Tigers, Leksand blev Leksand Stars och så vidare. Oerhört fånigt alltihop. Många av klubbarna insåg snart hur löjligt och framförallt onödigt det var att modifiera redan fungerande och (i många fall) klassiska klubbnamn. Andra fortsatte på den inslagna vägen.

HV71, som i sammanhanget var en tonårsstångande ungtjur, kunde möjligen ha ursäktats för sitt namnfjantande. Om det nu inte hade varit för att smålänningarna mer än några andra klubbar anammade den töntiga trenden. HV71 blev Blue Bulls. Blue Bulls? Herre Gud, fick till och med Du nog av Jönköping den dagen?

Amen vadårå, invänder någon. Det är väl sjysst med lite coola namn så dära va? Svar: Nä, det är det inte. Det är lööjligt. Störtlöööjligt.

Blue Bulls.

Ja ja, i alla fall förvånar det mig fortfarande lika mycket att så pass många svenska hockeylag fortfarande leker transatlanter och bär American names. Alltså: Frölunda Indians. Vad är det? Bofors Bobcats? Malmö Räddhågs?

Nybro Vikings.

Växjö Lakers.

Näej, tacka vet jag Brommapojkarna. Det är ett klassiskt svenskt lag med ett klassiskt svensk namn. Och inte är det det minsta tufft eller coolt. Bara fint. Kan ni tänka er Brommapojkarna byta namn till Brommapojkarna Bengals eller Bromma Boys? Nej, tänkte väl det.

Tyvärr är klubbens hockeysektion numera nedlagd. Vad många inte vet är att en viss Gunnar Leidborg, legendarisk AIK-målis som vaktade kassen guldåren 1982 0ch 1984, faktiskt som grabb spelade för klubben. I samma färger men i en annan årskull briljerade förresten en viss far till en viss bloggare. Enligt sägnen utmärkte sig Boris Senior främst genom sin blick för liret, sina säkra uppspel och sitt briljanta försvarspel. Papa Boris blev Sankt Eriksupmästare både 1969 och 1971.

Nu vet ni det.


Ps.
Uppmärksamma läsare har kanske noterat att den här bloggen har ett amerikaniserat förnamn. Helt ärligt, det slog mig inte förrän i detta nu.

Rubrikfabriken

Nog för att kvällspressen är känd för sina smaskiga rubriker men idag höll jag på att sätta kaffet i halsen. Snälla Expressen, ge er.

Boris bara ben

Bortom Borishovs beryktade burgbar bodde bloggaren Boris. Bredvid byggnaden Boris bebodde, brukade berusade bajare bränna bengaler. Braja brassades. Bilar börnade. Bruna bönor bryntes. Besynnerliga brudar bortom bergen berövades buskar. Blott brölande bröder belade berättelsens bluff.
-
Brevbärare Bengt brukade bryna bacon bakom burgbaren. Burgbagare Buster bannade Bengt. "Bär bort baconbrännaren! Bär bort baconbrännaren!", bullrade Buster bryskt. Brevbärare Bengt blev bitter. Började blanda. Berusad bortom bristnings barriär baxade Bengt bort baconbrännaren.
-
Boris brukade bakom balkongens blomboxar betrakta bråken. Besviket begrundade Boris Bengts bitterhet. Beslutade bistå Bengt. Bloggade beslutsamt berättelsen Boris bara ben. Burgbagare Buster besökte bloggen. Blev bestört. Bevittnade Brevbärare Bengts bryderier. Bleknad, betagen, bortsåg Buster Bengts baconbryneri. "Bryn bacon, bara Bengt. Blott bacon bara Bengt, blott bacon bara", betonade Buster barskt.
-
Boris brummade belåtet. "Bra Buster". Beställde Borishovs bästa burgare. Blev Black Boris. Byggde broar. Beundrade Beck, Bergström, Bjurö, Bång.
-
Burgbagare Buster bildade BBB - Bajens bästa bagare - brutna, brölande, bandybundna.
-
Brevbärare Bengt blev Buddist. Bad Buddha brevbomba Borishov. Buddhas burdusa besked brydde Bengt. "Bäste brevbärare Bengt. Buddha beklagar. Buddha bortom bot. Buddha bara bloggar. Befarar bestående beroende."

Länk till originalet som inspirerade till berättelsen.

Mr Robinson?

Det sägs att kommande upplaga av Robinson blir den tuffaste hittills. Programledar-Paolo i all ära, det var först när jag såg deltagarlistan som jag insåg att TV4:s marknadsföring var korrekt. Vem vill möta denne herre i en duell?

Fler gnagare än jag och Martin Melin lär ägna lördagskvällarna framför burken i höst.

Säg det i toner: Leksand

Min vrå av världen

Så länge jag kan minnas har jag fyllt annars sysslolösa stunder med diverse pyssel. Som barn ägnade jag oräkneliga timmar åt att läsa resultat, tabeller och statistik. Regniga sommardagar satt jag ofta vid skrivbordet och kastade tärning för att få fram resultaten i påhittade hockey- och fotbollsturneringar.

Det var egentligen aldrig det att jag var ensam eller hade tråkigt. Vänner har jag alltid haft, familj likaså. Men jag har alltid känt ett stort behov av att åtminstone en stund varje dag dra mig tillbaka till kammaren och ägna mig åt mig själv och det som bara är mitt.

Varje människa behöver en vrå av världen
nånting dom kan kalla sitt
Detta hus är kanske inte mycket värt men
det är det jag kallar mitt

sjunger Peter LeMarc. Och precis så är det för mig. Mitt hockeyintresse är sådant att jag dels tycker om att dela det med andra, dels gillar jag att ha det för mig själv. För många är det otänkbart att gå ensam på en match - för mig är det nästan tvärtom. Antingen väldigt gott sällskap eller ensam. Det finns liksom inget mellanting där. Faktum är att det kan vara nog så trevligt att på egen hand smälta in i publiken, med ett matchprogram och penna i hand och fullständigt fokus på matchen.

Jag tror att en av anledningarna till att jag började blogga som Black Boris var mitt behov av ett eget rum. Ett rum där jag sätter upp väggarna, där jag avgör takhöjden. Samtidigt ett rum som vem som helst, när som helst är välkommen att besöka.

Vart vill jag då komma med detta plötsliga personliga inlägg? Tja, ingen särskild stans antar jag. Jag trivs bra här i mitt rum. Och personlig ska man nog aldrig akta sig för att vara. Privat däremot är en annan femma - och den femman hör inte hemma här.

Tack för att just Du besöker denna blogg!

Jag mår illa

Jag sitter vid min dator och leker kommentator
som mången annan fan i dessa dar
Här vimlar journalister, supportrar, statister
som älskar visa upp sin repertoar
Samma snitt har mången tyckare på sitt teckenslag
för är det fritt, då skrivs det samma sak i samma ordalag

Likväl klagas det på lagen, dom får allt ta sig i kragen
Hur fan kan man missa öppet mål?
Är sen matchen väldigt dålig, för trist och undermålig
hånas den som nyss var stor idol

Det snackas brett, om vem som dömer, vem som avgör rätt och fel
Säg dyr biljett och dom gör allt för att få pröjsa blott en bråkdel

Illa, jag mår illa, när jag ser hockeyfans som älskar galla spilla
Så fort ett domslut går emot så skriker dom repliker
Usch vad jag mår illa, jag mår illa
då jag ser gnagare förvandlas till gorilla
När jag ser folk som inga medel skyr,
då går min gräns för vad jag pallar med
då stänger jag min uppkoppling och spyr

De bästa exemplaren är de genomtänkta försvaren
som publiceras här och där var dag
Ja, hela allmänheten ska samsas i flatheten
Alla håller ju trots allt på samma lag
Efter en tid, då glömmer man lätt bort det där som hände sist
Man står bredvid varann för vem vill vara trist och moralist

Illa, jag mår illa, när pöbeln samlas kring en stackare att grilla
När jag ser arga män med näven knuten, fradga i truten
Usch vad jag mår illa, jag mår illa
när läktaren tas över av smått imbecilla
Och när sen hemmalaget spelar bättre än nånsin
ska gästerna få hån och spe förstås,
då vänder sig min mage ut och in

Den värsta skandalen är samlingsportalen
där menlösa fån tar till ton vartenda år
I form av tanklösa inlägg, lägger man dräggägg
som trots att dom mest skriker skapar press och rubriker

Illa, jag mår illa, när någon gapar högt och söker mig inbilla
att det är domarens fel att laget sliter, med förlustsviter
Usch, vad jag mår illa, jag mår illa,
när texter författas av ej omdömesgilla
När jag ser fulla fans som propagerar, och skanderar
mår jag riktigt illa, jag mår illa,
när ett fåtal tillåts bilda en gerilla
Och när sen dåren bakom skriker: SKJUT!
så fort en back har puck på blå då får jag nog,
tar på mig mössan och går ut

Det hänger på procenten

Det händer att folk klagar över mitt ihärdiga procentande. Tro nu inte att jag bedriver ocker (herregud, jag är AIK:are för böveln). Nej, mitt procentande är av ett helt annat slag: Jag gillar att tala i procent.

Särskilt i förtroliga samtal män emellan påstås jag ha nära att ta till procenthalten. Det är 75% hit och fifty-fifty dit. Och en sak kan man alltid vara hundraprocentigt säker på: Boris tummar inte på principen om att procenten alltid bäst beskriver potensen. För närvarande är jag till exempel halvtänd på tanken på att dra till Norrtälje om en vecka. Därmed 25% borisbånge.

Inför den allsvenska hockeysäsongen presnterar jag här och nu en liten tipslista. Och det är inte vilken tipslista som helst. Detta är nämligen Black Boris officiella procentlista 2009/10. Håll till godo.


I HockeyAllsvenskan 2009/10 tror Black Boris att:

0% av lagen når Elitserien,

0,01% av domarinsatserna kommer att uppskattas av Greken,

2,5% av AIK:s supportrar kommer att skämma ut sig,

5% av Grekens barnsliga vredesutbrott kommer att vara befogade,

8,5% av skotten som Heino-Lindberg får emot sig slinker in,

20% av AIK:s powerplay slutar med mål framåt,

28,5% av tränarna får sparken,

50% av Björklövens lagtröjor kommer att vara fula och gula,

65% av AIK:s biljettköpare kommer att vara s.k. medgångssupportrar,

75% av Black Boris blogginlägg kommer att innehålla ordet procent,

85% av Västerås spelare kommer att ladda upp inför match med att käka gurksallad,

99,9% av alla hemmasupportrar kommer att sitta och gnälla under matcherna i Örebro,

100% av Grekens barnsliga vredesutbrott kommer att vara underhållande och väl värda att uppmärksamma i denna blogg.

Uppvärmning

Ser du stjärnan i det blå
Allt du önskar kan du få
Kanske om du ber igen
når du Elitserien

Älskade gamla skrälle

90 jordsnurr får väl duga

men jämfört med min gamla fruga

står sig dalkullan slätt

ty bönan min vinner i ålder lätt

118 bast i år

går helst med rollator

åtminstone gjorde hon det till igår

ack, nu ligger hon i respirator

Säg det i toner: Växjö Lakers

Länk: "Det händer ju förstås ibland att nån blir arg på mig"

Säg det i toner: Mora

Säg det i toner: Sundsvall

Säg det i toner: Björklöven

Allright. Det här med att hitta barnsånger till samtliga motståndarlag var kanske inte min mest briljanta idé. Dessutom var det klurigare än jag först trodde. Särskilt löven från Ume ställde till huvudbry i min lilla hjärna. Men så slog det mig: Här har vi en förening vars sportsliga framgångar kommit på skam men vars grönklädda supportrar aldrig tycks tröttna på att sjunga och vara glada. "Gissa vad dom har... Jo, dom har humöret kvar!"

Lathund för cybertrötta

På Black Boris vimlar det som vana besökare vet av länkar och sajttips. Allt för att kloka hockeyfans ska förstå att göra denna eminenta blogg till startsida. Härifrån hittar man lätt till andra finfina hockeysidor på det världsvida nätet.

Nåja, än så länge kanske jag inte riktigt klarar att konkurrera med Google...

I alla fall, i dag tänkte jag delge er, kära läsare, mina egna favoritsidor. Denna fem-i-topplista rymmer de sidor på nätet som jag i princip dagligen besöker för att finna matnyttig och/eller humörhöjande information.

5. Gurkolles blogg - Slagskott och sargstuds

Kommentar: Västeråssupporter som skriver både intressant och med udd. Bjuder på en hel del skratt.

4. Dagens-hockey.se

Kommentar: Riktigt bra utgångspunkt för den hockeyintresserade surfaren. Uppdateras ständigt med länkar till artiklar, bloggar etc. om just ditt favoritlag.

3. Hockeysverige.se

Kommentar: Full av rykande färska artiklar. Varje dag, året om.

2. Mr Madhawk

Kommentar: Inbiten rödhök som skriver initierat om sitt Malmö och övriga Hockeysverige. Enda minuset är radbredden som rymmer på tok för många tecken för att falla mig i smaken.

1. Jämtleksingens blogg - För Leksand

Sveriges i särklass mest läsvärda hockeyblogg. (Möjligen i konkurrens med Black Boris då.) Ofta tänkvärd, alltid underhållande, jämt välskriven.

Avancemang och degradering

Mens AIK drar till Espoo strax utanför Helsingfors passar jag på att fira en veckas semester i skogarna söder om Sundsvall. Njurunda är en trevlig trakt, förutom att där bor allsköns rekorderliga människor finns det gott om hockeyanknytning.

Njurunda gav oss blivande Stanley Cup-mästare som Fredrik Modin och Henrik Zetterberg. Inte så pjåkigt får man lov att säga. Och inte heller helt ovanligt. Det är ibland lätt att glömma bort alla de små klubbar från små orter som tillsammans utgör grunden för svensk hockey. Kanske särskilt som stockholmare och storstadsbo stirrar man sig emellanåt blind på de högre serierna, de färdiga A-lagsspelarna, de välbetalda proffsen osv.

Samtidigt som klubbar som AIK, Mora m.fl. gör sitt bästa för att med pengar man inte har "fuska" sig kvar i hockeyn finrum, knegar småklubbarna i de lägre divisionerna på med det lilla man har. Ideellt arbetande mammor, pappor, ungdomar, mor- och farföräldrar som sällan eller aldrig uppmärksammas för sina insatser är de som dag in och dag ut, år efter år efter år gör svenska hockeyframgångar möjliga.

Skillnaden mellan toppen och botten i svensk hockey är milsvid. Bara att ta steget från Allsvenskan till Elitserien är svårt nog. Att klättra i det svenska seriesystemet är ytterst få förunnat. En naturlig ordning, kanske någon säger. Vi lever i ett litet land, det finns inte plats för alltför många storklubbar. Sant i viss mån, säger jag. Å andra sidan, vad är det som säger att just storklubbarna för alltid måste förbli storklubbar?

Jag skulle vilja se ett hockeysverige där gränserna suddades ut, där det blev lättare att avancera i seriesystemet, där den som vinner går upp och den som förlorar åker ur. Skyddsnäten är idag alltför utbyggda, och de skyddar alltid de stora starka som inte vill trilla ner. Jag kan inte för mitt liv förstå varför exempelvis segraren av HockeyAllsvenskan ska tvingas till spel i Kvalserien. Och varför ska Elitseriens bottengäng få en extra chans?

Ofta bemöts ovanstående argument på ett och samma sätt: "Ja, men eftersom lagen som vinner Allsvenskan ofta misslyckas i Kvalserien bevisar det ju att de inte är tillräckligt bra för att spela i Elitserien."

Okej. Men varför är det då på detta vis? Kan det kanske vara så att eftersom alla vet hur svårt det är att avancera i seriesystemet, krävs det extra mycket (exempelvis pengar) för att ett lag i t.ex. Allsvenskan ska kunna bygga ett slagfärdigt lag, tillräckligt starkt för att konkurrera med elitserielagen? Jag är övertygad om att ifall ettan (eller både ettan och tvåan) i en serie automatiskt gick upp skulle såväl spelare som sponsorer samt supportrar vara mer angelägna att engagera sig i lägre divisioners klubbar.

Kanske skulle fler klubbar ha modet och visheten att satsa långsiktigt? Kanske skulle än fler klubbar ha modet eller övermodet att satsa kortsiktigt?

En sak är säker: Svensk hockey skulle bli mer dynamisk, mer intressant och framförallt betydligt mer spännande att följa om stegens pinnar satt tätare.

Säg det i toner: Troja/Ljungby

Säg det i toner: Almtuna

Att få barn är stort, det vet alla som någon gång blivit mamma eller pappa. Förutom att livet aldrig mer blir som förut, förutom att man plötsligt prioriterar annorlunda, förutom att man alltid har någon eller några som är viktigare än en själv och förutom att man nästan alltid är trött, ger moder-/faderskapet en helt nya infallsvinklar. Plötsligt känns det fullkomligt logiskt att som djuoplodande hockeybloggare presentera allsvenska motståndarlag i form av allegoriskt väl valda barnsånger.

Först ut i Black Boris genomgång av vinterns kombattanter är Almtuna IS. Laget från den anrika staden Uppsala, som förra säsongen överraskade många med att sånär knipa en plats i kvalserien.

Jag ger er "Lilla Pelle Svanslös".

Inför HockeyAllsvenskan 2009/2010, del 1

Nä mina vänner, nu skiter jag i pengarna och ekonomin. Låt oss hoppas att det löser sig, som han sa som sket i badkaret. Från och med denna stund fokuserar jag på hockey, hockey, hockey.

Rent sportsligt ser det bra ut för Gnaget. Till min stora glädje kommer vi till spel med ett på pappret ännu bättre lag än i fjol. Vi har lyckats behålla samtliga spelare av klass och fyllt på med tre intressanta poängkungar... nåja, prinsar än så länge då.

Bröderna Ahlström är vi många som ser fram emot att följa i vinter. Hur bra är dem? Hur pass väl står de sig i konkurrensen? Är de redo för att ta klivet upp bland de stora pöjkarna? Själv är jag än så länge avvaktande. Jag vill inte sväva iväg när det gäller dessa talangfulla tvillingar. Jag räknar med mycket poäng men är mer osäker på hur väl huddingesönerna sköter försvarsarbetet.

Richard Gynge är ett högintressant nyförvärv. Han slog personligt rekord i fjol då han öste in poäng för Oskarshamn. 41 pinnar (varav 17 mål) på 44 matcher är riktigt bra. Ex-bajaren hade dock ett ännu bättre poängsnitt säsongen 2006/07 då han för ett annat Smålandsgäng, Nybro Vikings, mäktade med 39 poäng på 37 matcher. Då gjorde Gynge dessutom 21 mål! I Gynge hoppas AIK ha hittat sin sniper, den utpräglade målskytt som laget saknade i fjol. Fan vet om man inte lyckats.

Gynge hade för övrigt en mer än okej plus/minus-statistik i fjol. 35-30 får ses som klart godkänt i ett mediokert lag som Oskarshamn. Detta kan jämföras med tvillingarna Ahlström, som slutade på 32-35 (Oscar) respektive 32-39 (Victor). Å andra sidan hade Huddinge som lag det betydligt tuffare än Oskarshamn när det gäller den totala målskillnaden, varför ingen större skugga ska falla över twinsen.
-
Ett par spelare har lämnat AIK inför årets hockeyallsvenska. Två av dem vill jag passa på att hylla. Johan Adolfsson, som i år återvänder till nykomlingen Örebro, var en personlig favorit i fjolårets Gnaget. Kanske inte den största hockeyspelaren Hovet sett men jag gillade honom skarpt. Tuff, tålig och med ett stort hjärta. Adolfsson ska ingen gnälla på, inte ens i Örebro.
-
Rasmus Ericsson var en annan doldis som föll mig i smaken. En skicklig, tänkande center som jag gärna sett i AIK:s dress även i år. Nu förtjänar dalmasen sina kulor i Borås och jag lovar att applådera honom när han återvänder till Johanneshov.
-
Nu inväntar jag med spänning min specialbeställda matchtröja: #80 BORIS - Välklädd ska en va!

Black Boris Jukebox

Vid de sjunkande skeppens master
sitter vi surrade samman
två stukade entusiaster
söker blåsa liv i flamman
-
Moraiter och solnaiter
Vi sitter i samma båt
Vi blir aldrig leksingens favoriter
Men nog diggar han vår klagolåt

Klarläggande om ett klarläggande

Under kvällen publicerades, säkerligen efter påtryckningar från diverse engagerade gnagare, en kort text på aik.se. Under rubriken "Ett klarläggande från AIK Hockey" skriver man så här:

Sakfrågan kring hyrorna i SvD:s artikel är korrekt. Dock är slutledningen att AIK Hockeys skuldberda ökat från 8,2 Mkr med ytterligare 3 Mkr fullständigt felaktig.

Hyran har resultatsförts fram till 30.4.2009 som är bokslutsdatum. Därefter har vi påförts hyra för två månader, maj och juni, cirka 233tkr. Dessutom innehåller Solna Stads krav vissa felaktigheter. Dessa, samt hur styrelsen i AIK Hockey tänkt lösa frågan, kommer att diskuteras med kommunen vid ett möte kommande veckan.

Skall detta kallas "ett klarläggande"? Exakt vad är det som klarläggs i denna text, som förutom att den andas desperation typ "vi måste köpa oss lite tid", är slafsigt skriven och ofullständig till sitt innehåll. Oavsett huruvida de icke betalda hyrorna skall räknas in i tidigare offentliggjorda skulder eller ej, är det "sakfrågan kring hyrorna" (den som i SvD:s artikel alltså är korrekt) som är huvudsaken i denna soppa. AIK Hockey har inte gjort rätt för sig. AIK Hockey har gjort bort sig. Igen, igen och igen.

Enligt AIK Hockey innehåller dessutom Solna Stads krav "vissa felaktigheter", som givetvis inte klarläggs. Men dessa "felaktigheter" ska AIK alltså "diskutera med kommunen vid ett möte kommande veckan". Ja, det känns ju verkligen tryggt. Verkligen, verkligen tryggt.

Pyttsan.

Nästa gång AIK vill göra ett klarläggande råder jag ansvariga personer att lägga samtliga kort på bordet. Att söka köpa sig tid genom luddigt formulerade brev är inte klokt. Tiden hinner alltid ifatt en. Detta torde och borde ansvariga inom AIK Hockey vara väl medvetna om vid det här laget. Att mörka sanningen, hur obehaglig den än må vara, är inte bara oärligt och smutsigt. Det är framförallt respektlöst och på gränsen till förnedrande gentemot oss medlemmar, supportrar, spelare, ledare och ideellt arbetande gnagare - kort sagt: Alla vi som tillsammans är AIK.

3-3 och allt är zebrans fel

AIK spelade hockey i Gnesta i går. SSK stod för motståndet och matchen slutade 3-3. Ett helt okej resultat även om det alltid är surt att tappa ett tremålsöverläge. Men försäsong är försäsong är försäsong... Själv såg jag inte matchen men en sak är jag ändå säker på. DET VAR ZEBRANS FEL ATT VI INTE VANN!!! Så är det nämligen alltid när vi, de tappra svartgula iskrigarna från storstan icke förmår vinna. Särskilt mot SSK. Minns bara Kvalserien i våras...
-
Greken var mig veterligen inte heller i Gnesta igår. Men jag är säker på att han delar min uppfattning: Det var zebrans fel att vi inte vann.
-
Vi är Gnaget
Vi är Gnaget
Vi är Gnaget
AIK
Alla hatar oss
Alla hatar oss
Alla hatar oss
Zebran med
-
För övrigt är det även zebrans fel att Gnagets ekonomi ser ut som den gör. Det är zebrans fel att Obama inte lyckas stänga Guantanamo. Och det är verkligen zebrans fel att jag råkade köra barnvagnens ena hjul rakt igenom en kladdig hundbajs tidigare idag. Jävla zebra, fy dig!

Boris & The Bullfits

Jag antydde häromdagen att jag eventuellt skulle starta en modeblogg. Boris & The Bullfits skulle den heta och alltihop var givetvis ett skämt. Men idag har jag kommit på andra tankar. Kanske är The Bullfits en bra idé trots allt. Kanske bör jag utöka tanken och inte bara starta en modeblogg? Varför inte satsa på en hundraprocentig shoppingblogg för shoppingsugna hockeyfans med smak för livets goda?

För en stund sedan besökte jag AIK:s webbshop. Som vanligt blev jag besviken. Utbudet är skralt och trist och den lilla köplust som först fick mig att besöka sajten övergick snabbt i mättnadskänsla och ont i magen. Det som är värt att inhandla har jag redan. Resten är mest blaha. Men det förstås, en golfhandske för alla väder kunde vara något - om jag nu bara spelade golf.

Jag surfade vidare på det världsvida nätet. Nästa anhalt: HockeyAllsvenskan officiella hemsida. Där finns också en webbshop. Bland annat kan man köpa vimplar för 150 kronor styck. Ärligt talat, vem köper dessa?

Nåväl. Jag ska inte bara gnälla. Konsumentupplysning kräver båda delarna. Först lite surt missnöje - sedan en dos reklam! (Och detta är riktigt bra reklam eftersom jag inte får en spänn för besväret. Jag och Sverker, jag och Sverker...)

En förening som verkligen har förstått det här med souvenirer är Leksands IF. Utbudet i webbshopen är stort; här finns kläder, kepsar, småprylar, barnsaker, ja faktiskt lite allt möjligt. Det är inte utan att jag som asfaltsskadad stockholmsfjölare undrar om de inte gått och blivit smått pryltokiga där uppe i Masland. Inte nog med ovan nämnda kategorier souvenirer, för frukostsugna leksingar finns denna omistliga morgonapparat till det nätta priset av 495 riksdaler! Är det inte fantastiskt så säg.

Nä, här har Gnaget en hel del att lära. Golfhandskar och läsglasögon i all ära - ingenting går upp mot en rejäl brödrost!


© Black Boris

För bra för att vara sant

"The future of Greek ice hockey looks more promising than ever."

HockeyAllsvenskan 2009/10

Tabelläget just nu:

1. AIK
2. Almtuna
3. Björklöven
4. Bofors
5. Borås
6. Leksand
7. Malmö Redhawks
8. Mora
9. Oskarshamn
10. Sundsvall
11. Troja/Ljungby
12. Västerås
13. Växjö Lakers
14. Örebro

Kommentar:
Tja, enda egentliga överraskningen är väl att Växjö inte hänger med bättre. I Örebro lär det förstås gnällas men det är väntat. Almtuna fortsätter som vi ser på den inslagna vägen från i fjol, alltmedan Gnaget som vanligt ligger i topp.

Griniga gamla gubbar

Nu när hockeysäsongen endast är ett par bläddringar i almanackan från att komma igång på allvar känner jag mig manad att ladda upp. Förutom att läsa allehanda artiklar som gått mig förbi under sommarens hektiska månader, låter jag pulsen gå upp med hjälp av härliga hockeyklipp.

För en hetlevrad och spontan hockeyfan som jag finns det få saker som är så uppiggande som att se andra humörister få spel. Gamla trogna läsare av bloggen är redan bekanta med min vän och vapenbroder Greken - mannen som gjort det barnsliga vredesutbrottet till sitt signum. Härmed utlovas på typiskt AIK-manér minst en rapport i månaden som uteslutande kommer att behandla nämnde galenpannas humörsvängningar och odämpade aggressioner.

Vadå typiskt AIK-manér?, frågar någon berättigat och intelligent. Jo, med typiskt AIK-manér menar jag helt enkelt att jag utlovar en händelseutveckling som jag egentligen inte själv kan styra över. Lite som när AIK Hockey räknar pengar alltså. Pengar som ännu inte finns men som om publiken kommer, om sponsorerna dyker opp, om laget vinner Kvalserien och så vidare, hamnar i AIK:s händer och därmed kan finansiera exempelvis en satsning mot Elitserien. Hänger ni med?

Alltså: För att jag ska kunna hålla mitt löfte om att publicera grekiska annekdoter, krävs förstås först att huvudpersonen själv leverar hett stoff. Och det kommer han att göra. Det är nästan lika säkert som att Leksand inte går upp till Elitserien i vinter heller. Men bara nästan.

Allright. Inget mera Greken för den här gången. Det finns ju så många andra griniga gubbar att garva åt (och med). Vad sägs till exempel om Tommy Sjödin! En stor spelare och en stor personlighet som ju egentligen slutade alldeles för tidigt. Jämför bara med en sådan som Chris Chelios. Nä Tommy, du kunde gott hållit igång ett par år till tycker jag.

Boris has entered the building

Sommaren är snart slut för den här gången. Barmarksträningen är ett minne blott. Dags att dra på sig grillorna och suspensoaren. Dags att tejpa klubborna, vässa armbågarna och slipa tänderna. Dags att börja blogga igen.
-
Tänkte jag och satte mig framför min lilla dator. Och här sitter jag nu, lika blek som senast det begav sig. Någon sommarsol har jag knappt sett skymten av. Det blir ju lätt så när man är busy, as we say in Sviden. För det är vad jag är nuförtiden. Busy. Boris is a busy guy.
-
I sommar har jag varvat arbete med familjeliv. Jag har bytt blöjor, torkat tröjor, bilat, burit och babblat. Såväl professionellt som privat, så att säga.
-
Den 24:e slår jag upp portarna till Stockholms Universitet igen. Det ser jag fram emot. Lite. En aning. Inte alls. Nåja, en och annan fantastisk bok ska jag väl få nöjet att plöja under hösten. Eller vad sägs om exempelvis denna titel: Kategorier i en kroppsløs kontekst. Konstruksjoner av kjønn, identitet og seksualitet i en mediert lesbisk subkultur – i queere tider?
-
Och jag studerar alltså till lärare om någon undrade.
-
Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra med Black Boris i vinter. Den senaste tiden har jag knappt ägnat bloggen en tanke. Vi får se hur det blir. Kanske blir detta inlägg starten på ett löpande band av vällevererade och djuplodande boriska betraktelser. Kanske blir det tvärtom. Kanske slutar jag. Kanske sadlar jag om och skapar en modeblogg. "Boris & The Bullfits" vore väl ett passande namn?
-
Jag ser fram emot ännu en allsvensk säsong.
Jag ser fram emot att gå på Hovet.
Jag ser fram emot att se Gnaget lira skjortan av Leksand, Malmö och Västerås.
-
Och jag ser fram emot att åka till Örebro. Där får man gnälla utan att skämmas. Jag utlovar minst ett gnäll per korv. "Är inte senapen lite väl brun?", "Den här kokta slangen är ju för faan halvrå!", "Nä, nu blir jag irriterad, varför spelar dom inte Dire Straits i periodpausen?"
-
Oj oj oj, nu känner jag hur det börjar bli hett. Boris får hockeyfeber. Boris längtar. Boris vill se nätet rassla.
-
Förra säsongen lovade jag mig själv att åka till Leksand kommande säsong. Den säsongen är snart här och jag vill inte bryta mitt löfte. Jag vill till Leksand. Jag vill uppleva stämningen som bloggkollega Jämtleksing så ofta beskriver i sina välformulerade och underhållande alster. Jag vill träffa de glada, hoppfulla dalmasarna. Jag vill skåla i saft (för jag kör) med ett glatt gäng öldrickande leksingar. Det är ju det jag vill.
-
Vi får som sagt se hur det blir. En sak är säker: Snart är det dags. Snart smäller det. Snart släpps pucken. Och AIK har tills vidare elitlicensen säkrad.