Den 7 april 2012 såg jag AIK förlora en sjunde avgörande SM-semifinal i Skellefteå. Efter slutsignalen tackades spelare och ledare av. Att laget som gjort det makalösa, som mot alla odds krigat sig fram
till två raka semifinaler, skulle slås i spillror var vi många som där och då förstod. Där var ett ganska stort antal spelare och tränare - tongivande, bärande, ledande, blommande - som just gjort sin sista match i AIK. Christian Sandberg var där, naturligtvis, men till skillnad från så många andra valde han att stanna. När andra sökte lyckan i nya städer, länder och klubbar valde Christian Sandberg AIK. Det blev ytterligare två säsonger i SHL. Skeppet sjönk, sakta men säkert. Våren 2014, på dagen exakt två år efter nederlaget i Skellefteå, degraderades AIK på det mest förödmjukande sätt. Christian Sandberg valde att stanna.
Christian Sandberg valde att stanna och i augusti 2015 blev han lagkapten. Ingen är större än klubben men Sampa är ett med den.
Jag älskar Christian Sandberg för allt han gjort för AIK. Jag älskar honom för hans hjärta, för hans driv, för han vilja, för hans ledarskap. För att han alltid funnits där. Ja, kanske inte för mig men för en annan stor AIK:are som jag älskar över allt. Jag talar om min son. Han är tio år idag och antagligen inte så jätteförtjust i att jag skriver just de här raderna. Vissa saker behöver emellertid sägas. Min son har varit hemma på Hovet sedan 2011. Då var han knappt fyllda två och vi bodde på gångavstånd. Sedan han var fyra går vi alltid tillsammans. Alltid. Sampa har alltid funnits där. Men nu gör han inte det längre. Och det gör ont. Ja, det gör ont när hjärtat blöder, för det finns bara en Christian Sandberg.
Femton säsonger av uppoffringar och slit. Femton säsonger av kärlek. Det är svårt att sätta ord på vad nummer 21 betytt och betyder för AIK Hockey, men jag känner en skyldighet att åtminstone göra ett försök. När pucken släpps på Hovet den 18 september är han inte längre där. Det smärtar och svider men det finns saker som man bara måste förstå. Förstå och acceptera. Sampa är inte skyldig AIK någonting. Ingen förtjänar chansen att spela i Sveriges högsta serie och slåss om den ädlaste av medaljer så som han. Därför lyfter jag på hatten, fäller en tår och säger med emfas: Tack, bäste Christian Sandberg. Tack för att du alltid gav allt, för att du alltid gick i bräschen och för att du aldrig gav upp. Från ett svartgult hjärta till ett annat, varmt lycka till!
