Var är svålen, Boris?

I morse tog julskinkan slut. Den där trekilosbiten räckte ju inte alls så länge som jag hade tänkt. Det känns faktiskt lite snopet. No more kvällsmackor för mig.

Det känns tomt och tråkigt. Som om julen tagit slut (och det har den väl också). Jag vet inte hur jag tänkte men jag trodde faktiskt att min julskinka skulle räcka längre än så här. Åtminstone till nyår hade jag räknat med. Jag hade sett fram emot ett par härliga veckor med skinkmackor. Skinkmackor på morgonen, skinkmackor på kvällen. En och annan nattmacka i smyg.

Redan i förrgår insåg jag att det skulle bli så här. Julskinkan krympte ju, logiskt nog, för varje skiva. Ändå inbillade jag mig att om jag bara skar skivorna lite tunnare, lite försiktigare så skulle skinkan räcka lite längre. Hur naiv kan en skinksmaskare bli? Det ena ledde naturligtvis till det andra och snart hade jag satt i system att lägga dubbla lagret skivor på mackorna. Och nu är julskinkan slut. Finito.

Jag sitter och funderar. Får man köpa sig en julskinka till? Jag har trots allt en hel senapsburk kvar. Den kan liksom inte bara stå där i kylskåpet, alldeles ensam och övergiven. Och alla mackor sen. Jag har både knäckebröd och julvört i skafferiet. Det vore rena slöseriet att tugga i sig allt gott bröd utan vettiga skinkbitar till. Det vore ungefär som att se Gnaget utan Bång. Eller Fasth för den delen.

Om AIK torskar mot LHC i morgon kväll så ger jag fan i alltihop. Då köper jag mig en smaskig julskinka - helt sonika - och tröstäter mig mätt. Sen får jag väl bli fet då. Kom igen Link...Gnaget!