(What's The Story) Morning Glory?

Det är morgonen efter kvällen som blev bättre än jag innerst inne hade vågat tro.

Ärligt talat hade jag inga större förhoppningar inför match sex. Det är bara en siffra, tänkte jag på vägen upp mot Hovet. Min vän Greken däremot trodde som alltid på både ribba, scora och en nätt liten vinst. Bra ödds, sa han och visade upp en rosa lapp med nåt slags handikapp på. Han hade redan halva inne. Enligt Greken skulle Gnaget vinna med minst två mål. Jag sa: Vi får hoppas på Dicken och Bång och att Rosén kliver fram som den matchvinnare han är.

Det blev så klart ett magiskt tyck på Hovet. Som alltid när AIK spelar slutspel. Gårdagskvällen slog nåt slags rekord tror jag. Folk stod tidigt upp och sjöng, överallt, gammal som ung, klackfolk som sittplatsfetton. Det låg en desperation i luften och den spred sig som en löpeld. Själv gjorde jag mitt bästa för att bidra till den underbara stämningen. Redan en bit in i andra perioden hade jag tappat rösten. Men den kom tillbaka. Precis som AIK efter 2-8 i Skellefteå. Precis som Viktor Fasth och Robert Rosén.

AIK behövde lite tid på sig för att vakna, vakna. AIK behövde lite tid på sig att uppbåda kraft och mod. När laget väl samlat sig och när vi på läktaren gjort allt för att ingjuta tro, hopp och kärlek i våra svartgula iskrigare, så fanns det ingen annan väg för spelarna att vandra än den som leder till seger och sjunde avgörande semifinal. Vårt stolta AIK gick framåt, framåt, till ljudet av sina favoritramsor och sånger. Och Viktor Fasth var Viktor Fasth igen och Robert Rosén visade sällsam kyla och klass. Det var mål som förtjänade sina vrål.

Tomorrow never knows what it doesn't know too soon, sjunger Liam Gallagher och precis så är det. Vad morgondagen har i sitt sköte vete fan men det är AIK som har ödet i sina händer. Det är AIK som bestämmer hur det ska gå. Fram till i morgon klockan 15.00 räknar jag timmar och minuter. Jag tror att vi är några stycken som inte kommer att bli människor igen förrän den här matchserien är över och förbi. Sedan slutsignalen ljöd igår är vi gnagare på heltid.

Det blir en lång fredags färd mot lördag. En lång väntan som man nog gör bäst i att spendera i stillhet och frid. En gång i tiden var det kutym att klä sig i svart just den här dagen. Av sorg och sympati med frälsaren himself. För en sån som jag är det förenat med god gammal vana att klä sig i svart alla dagar i veckan. Av glädje och stolthet över världens bästa lag. Således sitter jag nu här vid min blogg; snygg, svart och subtil. Dock undviker jag dagen till ära alla måsten och besvär och ägnar mig istället fullt ut åt mina begär.

Kalla det gärna lidelse om ni vill. Själv kallar jag det the passion and the geist.

"It's like rain on your wedding day"

Med Viktor Fasth tillbaka mellan stolparna och med Dicken och Liwing i bästa slag. Med Fredrik Carlsson och Nemeth som två defensiva klippor att luta sig mot. Med Rosén i toppform och med Gynge målkåtare än någonsin. Och med ett spel, ett självförtroende och ett passningstempo som kan ha varit det bästa jag sett på år och dar. Med Bång på gång och DK på språng.

Det var en förstaperiod som fick mig att dregla, där jag satt och smaskade gnagiska frukttuggisar och njöt av liret och skönspelet.

Men det blev ju inga mål. Det blev paus. Det blev en andraperiod som såg AIK tappa taktpinnen och Frölunda jämna ut. Det blev en tredjeperiod som det svängde om. Och det blev en avslutning som hette Zebra. Först nekades Frölunda ett solklart PP. Därefter fick AIK ett lika solklart PP. Varpå goa gubbar Bäckman och Pebben drog på sig varsin tia för abuse. Det var lätt att förstå deras frustration.

En missad straff av Rudan och en patenterad hål-i klubban-på-blå av Dicken senare dömdes det straff för Frölunda som omvandlades till tvåa för interference.

Sicken fars. Sicken cirkus. Mållös förlängning och därefter en ny snöplig strafftorsk. AIK tränar nog straffar men man undrar ju hur de tränar. Precis som mot HV ger AIK i princip bort straffläggningen. Dags att sluta snacka om lotteri kanske och inse att straffar handlar om individuell skicklighet, om än även en smula tur? För sanning att säga var Fredrik Petterssons straffmål ett slags skämt det med. Ett stenhårt slagskott som Fasth motar men som på något märkligt sätt lyckas studsa in bakom honom och i mål. Typiskt för kvällen. Typiskt för matchen.

Och apropå ironi...

Ni som är från Göteborg, åker alltid hem med sorg, sjöng klacken (och Baloo vid min sida) när Gnaget fick straff med 1.24 kvar av tredje.

Vi har seriens målkung i laget men när det vankas straffläggning så vill eller får han inte vara med.

AIK:s tabellplacering är den bästa på jag vet inte hur länge som helst. Då kommer cirka 4000 gnagare till Hovet för att se laget spela.

Trots torsk och mållös Fish blev avståndet ner till Modo längre.

Och under kvalseriestrecket, det ljuva, ligger Djurgården och lipar och lider. Tro fan att det svider.

Familjehemligheter

La Familia har det lite jobbigt just nu och ingen är gladare än jag. Det är nästan lika skönt att piska upp laget med det lila extra som det är att köra över Djurgården. Man mår bra. Man mår prima. Man njuter hela vägen hem från Hovet. Man går som på moln och trallar sig en skön dansbandslåt med sväng i. Hade jag bara sett en karlstatös på bron över Nynsvägen vete fan om jag inte bjudit upp 'na på en dans.

Det är nånting med den där dysfunktionella familjen som får mig att njuta nästan lika mycket över AIK:s seger som över FBK:s förlust. Avundsjuka, skulle vissa kanske säga, men det vore för enkelt. Mitt förhållande till Familjen är mer komplicerat än så. Skadeglädjen kan inte bara viftas undan med en simpel loserförklaring. Nä, det här handlar om något mer, något djupare rotat som är svårt att ta på. Jag gräver i min bottenlösa själ och hittar ett par ord: självgodhet och storhetsvansinne. Där har vi det.

Sedan han gett Czarnecki sparken med omedelbar verkan sa Håkan Loob bland annat så här till TT:

Det är klart att det är skitjobbigt. Han har haft en väldigt avancerande karriär, från att träna juniorhockey till att träna Bofors och sedan Brynäs. Nu var han i en storklubb och hade chansen att vinna något, då är det såklart väldigt jobbigt att få ett sådant besked. Källa

"Nu var han i en storklubb och hade chansen att vinna något." Till skillnad från när han var i lilla kravlösa Brynäs med andra ord.

Efter kvällens klara AIK-seger på förväntar jag mig minst tre akuta åtgärder från Familjens överhuvud. Till att börja med måste Håkan Loob få arslet ur vagnen och en gång för alla kräva en stängd elitserie. För det andra måste han kräva en utökning av antalet elitserielag. För det tredje måste han hota med att flytta Färjestad till en europaliga för rika "storklubbar".

* * *

Och så några väl valda ord om AIK:s formidabla insats:

Fasth, Dicken, Gynge, Rosén.

Det räcker så.

* * *

Avslutningsvis tänder jag ett ljus till minne av Peter Åslin, som trots att han gick bort alldeles för tidigt bland annat hann med att vinna två SM-guld med AIK, 1982 och 1984.

En tyst minut inför kvällens match hade kanske varit på sin plats.

Länktips: En målvaktshjälte med glöd

Snoppmätartävlingen

Hej och hå, stå på tå
Sikta, ladda, skjut från blå
Hej och hå, kämpa på
Dikta, sladda, låt det gå

* * *

Idag tog jag en liten promenix upp till hockeyförbundets gröna hus bortom Globen. Där jobbar en kille som jag känner. Han är bra på mätningar och uträkningar av olika slag. Han hälsade glatt och sa: Nämen tjenare Boris, är du ute och spatserar igen. Japp, sa jag och halade fram den. Jag tänkte att jag skulle utmana dig på en liten snoppmätartävling. Det var ju så länge sen. Min bekant blev förstås lite paff. Det är inte varje dag man blir utmanad på duell nuförtiden. Min framfusighet till trots; efter ett par sekunder fick han ordning på hakan som han alldeles nyss tappat. Han tog sig an utmaningen som en man. Or as we say in Sweden: as a man. Liksom en annan lät han således sin lille vän möta dagens ljus.

Tävlingen var snart igång. Där stod vi nu, två välpolerade bohemer med kalsingarna på halvstång. Man mot man på ett möblerat kontor i Johanneshov. Stämningen var plötsligt allt annat än uppsluppen.

Det blev en holmgång som hette duga. Min välhängde kombattant inledde tämligen starkt, det svängde och slängde i grenverket. Uppmuntrad av sin i sammanhanget relativa manlighet tittade han malligt på mig och mitt i jämförelse blygsamma underjag. Han flinade sturskt. Jag tänkte: Om jag inte gör nåt snart så blir det torsk och förnedring av det här. Jag måste upp, upp, upp i banan. Jag testade med en skön och springsteensk trudelutt. Come on up for the rising, nynnade jag för mig själv. Men det funkade ju inte. Desperat började jag därför att leta i minnet efter gamla kärlekar. Plötsligt kom jag att tänka på Pernilla Wahlgren och låten Tänk att få vakna. Med ens väcktes den nödvändiga och efterlängtade lusten. Boris blev Bångus, brunstig och grann. Min medtävlare fick i ett slag se sig akterseglad med flera millimeter.

Jag höll stånd och stod på. Och efter en "visuell bedömning" kunde vi enas om ett resultat: Min pille var större än förbundspolarens snille.

* * *

Hej och hå, hög nivå
Får en känna viss åtrå
Hej och hå, stora små
Står upp för vårt AIK

* * *

Läs mer om "visuella bedömningar" i Sportbladet. Tidningen för oss som tycker att verkligheten ibland överträffar dikten.

Tack Sportbladet

AIK Fasth


Mannen som kommenterade gårdagens match mellan Växjö och AIK hade uppenbarligen ägnat eftermiddagen åt att lära in ett nytt och fräscht ord. Typ varje gång som vår Viktor sög åt sig en puck i Vida Arena sa han: "Och pucken går rakt upp i kombinatet på Fasth."

Black Boris vill inte vara sämre. Härmed vill jag framföra ett tack till Sportbladet. Tack för att ni hjälper mig att utveckla mitt språk. Och tack för att ni ger mig verktyg och material som möjliggör ett skönt och fortsatt innovativt bloggande. Abrahamsson och Ros: I love you!

En kombination av figur och format
En presentation av lösryckta citat
En innovation som ger upphov till prat
En komposition som kallas kombinat

Jailhouse rock (Elvis is alive)

Skellefteå AIK


Inte ett ont ord om Eilert Pilarm. Det är inte han som ska hånas i detta inlägg. Men eftersom Eilert är ungefär lika mycket Elvis som Skellefteå är AIK så får han finna sig i att stå modell för en liknelse. Jag medger att den haltar en aning, min liknelse. När Eilert spelade Elvis så gjorde han det alltid med charm, lekfullhet och självdistans. Något man knappast kan säga att Skellefteå gör i sina försök att leka AIK. Det var antagligen det faktum att Eilert tog sig an sin Elvis med humor, i kombination med musikaliska brister och svengelskt uttal, som fick så många att falla för honom. Eilert var (och är) något så ovanligt som en älskvärd kopia, ett äkta Elvisfan älskad av andra Elvisfans. Och the King himself log nog i sin himmel varje gång som han hörde Eilert sjunga falskt.

Ingen AIK:are älskar Skellefteå. Klubbens brist på taktkänsla och god ton, för övrigt ivrigt uppmuntrad av ett stort gäng lojala reportrar och supportrar, gör det svårt för en AIK:are att känna sympati eller respekt. Den lilla klubben från Schtaan fortsätter att likt en tondöv imitatör sjunga på samma gamla gnisslande visa. Utan minsta skam i kroppen träder de fram på historielöshetens stora scen: Det är vi som är AIK, säger de. Därefter drar de en vals för full hals, sjunger Jailhouse rock med hemkört uttal. Och kallar Elvis för Elvisp. Det är inte så konstigt att många AIK:are blir sura på gränsen till barnsligt upprörda. Det som är konstigt är att Skellefteå så ihärdigt och medvetet fortsätter att förneka sin förebild. Så skulle Eilert aldrig ha gjort.

Plötsligt kommer han ut ur garderoben, iklädd sin senaste Elvis-kostym. Han tar plats på scenen, vid mikrofonens stativ. Sedan han lyckats skruva ned micken ett par decimeter tar han ton och hävdar med bestämdhet: Elvis is alive! Jag har bara tappat rösten, rytmen och rocken. Snälla, drabbas inte av suspicious minds...

Det kändes naturligtvis skönt att tvåla dit Skellefteå på Hovet. Framförallt för att AIK verkligen behövde en seger. Men också för att det var just Skellefteå vi mötte. Det var tillbaka till grunderna, Fasth i kassen, hårt jobb, utmärkt försvarsspel, backar som spelade enkelt, forwards som tog ansvar bakåt, Steen, Rosén, Salmonsson och en hel massa gnagare därtill. Och det var ett AIK som höll ihop från start till mål. En imponerande resning efter det senaste raset.

Jag har känt oro efter debaclet mot HV71, tänkt att den matchen kanske skulle få ödesdigra konsekvenser. I natt är jag inte riktigt lika orolig. Känslan är att så länge AIK uppträder som man ska på isen så är man ett stabilt elitserielag. Svåra att slå, lätta att få över sig. Fortfarande finns det dock saker som oroar och stör. Framförallt beroendet av en frisk Fasth i form. AIK har, sedan återkomsten till Elitserien, endast tagit en trepoängare utan Fasth i kassen (Timrå hemma i januari 2011, då med Björn Bjurling mellan stolparna). Det säger inte allt men onekligen ganska mycket. Viktor Fasth är och förblir den enskilde spelare i Elitserien som betyder allra mest för sitt lag. Det är både på gott och ont för alla oss som håller på AIK.

Med Fasth i laget är vi en möjlig guldkandidat. Utan honom är vi ett av seriens mest sårbara lag.

Voffor gör han på detta viset?

Melin sa visst något i stil med att han tyckte att Svensson fått lida tillräckligt. Men ju mer jag tänker på saken desto mer konfunderad blir jag: Varför valde Roger Melin att byta ut Markus Svensson efter första perioden i Linköping? Hur tänkte han? Och vad kommer det där bytet få för konsekvenser framöver, för Svensson, för AIK och för medias fett tröttsamma fokus på Fasth? Vem står i morgon?

Efter AIK-Frölunda: Mållös? Knappast!

Sextiofem mållösa minuter låter ju som ett riktigt sömnpiller. Men gårdagens match mellan AIK och Frölunda var allt annat än sömnig och trist.

Det var en tidig seriefinal som verkligen levde upp till de högt ställda förväntningarna. Frölunda kom till Hovet och bjöd upp till dans. Jag tror faktiskt inte att jag har sett en bättre noll-noll-match i hockey. Det var förvisso ingen klang-och jubelkväll igår, det bjöds varken på sprudlande anfallshockey eller mål, mål, mål. Det som istället fick mitt hockeyhjärta att slå volter av lycka var den höga spelkvaliteten. Jag såg två enormt försvarsstarka lag utmana varandra i byte efter byte efter byte. Det var tränarhockey när den är som bäst. I pausen mellan andra och tredje ställde någon frågan: Vem hade kunnat tro att AIK och Frölunda i femte omgången av Elitserien skulle se ut som två tungviktare med mästarambitioner? Inte salig Boris i alla fall.

Det är möjligt att jag överdriver en smula. Kanske har jag fått saker om bakfoten. Det har hänt förr om man säger. Men låt i så fall så vara. Jag njöt av spelet igår, älskade varenda sekund.

Min känsla under och efter matchen var och är att detta var en kamp mellan två riktigt bra lag. Jämfört med AIK:s fyra tidigare matcher så var denna den överlägset bästa sett till såväl lagens respektive insats som de individuella prestationerna. Jag kan inte på rak arm peka på någon enskild spelare som var dålig igår. Tvärtom. I princip samtliga spelare, i båda lagen, visade inställning och skicklighet. Frölunda imponerade på mig. AIK likaså. Målvakterna naturligtvis. Backarna. Och kanske framförallt: Forwards i samtliga formationer som aldrig slarvade i hemjobbet, som tog ansvar i samtliga zoner och som tog varje chans att vända spelet. Som med fart och frenesi gav sig dän på att skapa tryck och feta målchanser.

Inför straffarna satt jag och tänkte att även en torsk skulle kunna kännas acceptabel en hockeykväll som denna. Jag hade ingenting att klaga på överhuvudtaget. Båda lagen var väl värda sina pinnar. Fast AIK var förstås en aning bättre än Fröunda. Det finns en gräns för hur objektiv man som passionerad fan kan tillåta sig att vara.

* * *

I slutet av förlängingen önskade jag att Tobias Viklund skulle få äran att avgöra. Han skaffade sig också ett hyfsat läge i slutminuten men det ville sig inte riktigt i avslutet.

Tillsammans med Patric Blomdahl tycker jag att Vikund var bäst i Gnaget igår. Blomdahl har förresten, precis som Viklund, varit bra i samtliga matcher hittills. Han har utvecklat sin skridkoåkning, fått fart på kroppen, benen och rören och därmed blivit en bättre spelare än i fjol. Dessutom kommer han oftare till skott än tidigare, vilket förstås är kopplat till skridskoåkningen och den ökade smidigheten och explosiviteten. Förklaringen till "förvandlingen" finner vi HÄR.

Blomdahls handledsskott ser dessutom både hårdare och rappare ut än tidigare. Det syntes redan på försäsongen. Man förstår varför han får lägga straffar; även om gårdagskvällens skott klingade en aning för högt i klykan.

* * *

Viktor Fasth, Richard Gynge, Robert Rosén och Linus Videll. Där har vi AIK:s fyra stora matchvinnare den här säsongen. Poängen rullar redan in som de ska. Nu väntar jag bara på att Sandberg och Bång ska börja producera. Och på att Josh och McDonell ska ansluta. Sen gör det förstås inget om Salmonsson blir fit for fight också.

* * *

Plötsligt slår det mig: Vilket bra lag vi har!

Tangled up in the blue

Ett inlägg tillägnat Sveriges bäste målvakt, som emellertid växte och fick liv och istället för som tänkt blev en hyllning till såväl Fasth som Gamle Zim och Håkan H.

* * *

Inför denna säsong lät Viktor Fasth byta ut Bob Dylan mot Håkan Hellström på målvaktsmasken. Ett byte som fick en del nätrasslande gnagare att gå i spinn och snacka blaj. Håkan var tydligen inte tillräckligt tuff och ball för guldhyllan och dess självutnämnda rockers. Men vad forumfriskusarna som inte fattade prylen verkligen inte fattade var vad Sveriges bästa målvakt fattade: att Hellström är något av det närmaste vi kommer en svensk Dylan av idag.

Håkan Hellström är en sällsynt begåvning, en egensinnig artist som går sin egen väg och som skriver och sjunger låtar som träffar mängder av människor - och nu snackar vi inte bara skrikande tonårstjejer - rakt i hjärtat. Man måste inte vara fjortis och popfrälst för att se kopplingen: Dylan och Hellström har en hel del gemensamt. Detta har Viktor Fasth alldeles uppenbart förstått.

Låt oss bortse från det faktum att både Dylan och Hellström genom sina respektive karriärer har anklagats för att inte kunna sjunga. Likheterna är betydligt fler än så: De är båda stora poeter, mästare på att, bokstavligt talat, sno ihop låtar. De hämtar, lånar och stjäl inspiration från vitt skilda håll. De tar båda avstamp i historien och visar vägen framåt. Liksom Dylan älskar Hellström att smyga in subtiliteter, melodistölder och lånade textrader i sina sånger; mer eller mindre svårupptäckta passningar tillägnade såväl förebilder som fans, kollegor som kritiker. Listan på snyggt rövade fraser kan göras längre än lång men den får lov att avhandlas en annan gång.

För en wanna-be-sång-och-dansman som undertecknad är det lätt
att gilla en artist som i ett CD-konvolut från 2005 väljer att tacka bland många andra: Robert Zimmerman, Edith Piaf, Elvis Presley, Cornelis Vreeswijk, Rod Stewart, Olle Adolphson, Frank Sinatra, Ted och Kenneth Gärdestad, Evert Taube, Chet Baker, Monica Zetterlund och Eddie Meduza! Håkan Hellströms musiksmak är som en annans bak: delad, läcker och full av skönhetsfläckar.

Huruvida Fasth är lika ombytlig och bred i smaken som Hellström är en fråga som sysselsätter min gränslösa tankeverkstad med jämna mellanrum. Har Viktor månne snöat in på singer-songwriter-spåret i första hand eller är han en sån där gnager som även diggar schlager? Om det är som jag tror så kan man kanske hoppas på en Springsteen eller Neil Young på masken till nästa säsong. Eller varför inte den bästaste av dem alla: mannen, myten, legenden - Ulf Lundell!

* * *

Exakt vad denna utläggning per inlägg har med AIK:s stabila vinst i Övik igår att göra är svårt att säga. Möjligen kan man tänka sig att matchen var föga underhållande och att Modo bjöd på så pass uselt motstånd att bloggare Boris fann sig nödgad att skriva om något mer intressant och spännande för att inte bli alldeles uttråkad och matt. Eller så är han bara uppsnärjd i det blå och vill leka viktig och visa att Viktor Fasths beslut att byta Gamle Zim mot Håkan H. var fullkomligt logiskt.

Det är en ny säsong med nya utmaningar. Winnerbäck blev kvar på masken, liksom Fasth blev kvar i Gnaget. Men Things have changed.

* * *

Ur BB:s arkiv: Fasth på bild

För sent för Edelweiss

Två kvällar, två derbyn. Två nesliga nederlag. Ska man gnälla? Ska man skälla? Ska man låtsas att det bara är ett spel och trycka undan allt det där uppvällande emotionella?

Nä. Jag känner varken för att gapa eller grina. Och inte känner jag för att spela spel och låtsas oberörd heller. För detta suger.

Det står en gårdare på vägen där jag bor. Har parkerat bilen här. Hoppar antagligen på gaspedalen hela vägen hem. Jag unnar honom ingenting i sportslig väg men han vann igår och han vann ikväll och det är tungt så tungt att konstatera: De höll. Vi föll. Gnagarhjärtat pumpar sinnet svart. Det brinner i kroppen och skallen värker. Vad fan var det som hände? Andra perioden? Fasth?

Äh, kyss mig, leta syndabockar. Det var en lagtorsk i går och en lagtorsk i kväll. Det svider i skinnet och själen. Inte desto mindre: det är en dag i morgon och det är en dag i övermorgon och snart är det derby igen. Och då blir det andra bullar.

* * *

Kan man som gnagare låta bli att älska Viktor Fasth? Hans sätt att agera och reagera på förlusten inspirerar mig. Ilska och besvikelse naturligtvis, men först och främst över den egna insatsen. Man önskar att fler kunde vara som Fasth, både på isen och vid sidan om. Jag är säker på att Fasth kommer gå stark ur nederlaget. Han kommer att spika igen - igen och igen och igen. Det är inte för inte som han är Sveriges bästa målvakt. Nya tag på torsdag. Öööhvik.

AIK - Timrå 5-1 (2-0, 1-0, 2-1)

Man ska inte klaga efter en premiärseger och det tänker jag inte göra heller. För det är starkt av AIK att vinna med 5-1, särskilt med tanke på hur spelet såg ut i de två första perioderna. Det är smått otroligt att det är vi som gör 3-0 i andra och inte de som reducerar. Men men. Rättvist, konstaterade Baloo, och Boris höll med. Vi var överens om det mesta idag, far min och jag:

Viktor Fasth var Viktor Fasth. Fick 47 skott på sig och räddade alla utom ett. Men då var matchen redan vunnen så det målet räknas nästan inte.

Starkt av Gnaget att göra tre mål i PP. Lite flyt var det väl men man får lov att säga att det såg bra ut. Riktigt fina mål, varav ett skott från blå, ett finlir och en Gynge special.

Kedjan Rudslätt - Steen - Gynge är bäst i AIK. Precis som för några månader sedan. Steen går mot en minst lika bra säsong som i fjol.

Vidells straff var iskall, nästan nonchalant. På sätt och vis speglade den hans insats i övrigt.

Viklunds debut gav mersmak. Har fått en renodlad offensiv roll bredvid Nemeth och verkar trivas utmärkt med den. Fullföljer i varenda byte och kommer säkert att producera pinnar i Gnaget.

Viktor Fasth var Viktor Fasth men det har jag visst redan skrivit.
Låt stå ändå! Det är han värd - Sveriges bästa målvakt.

* * *

Premiären är avklarad. Jag har mindre ont i magen. På lördag väntar Färjestad i Karlstad. Känns som lite ombytta roller mot i kväll. Då är det vi som kommer på hungrigt och revanschsuget besök och de som ska visa var skåpet skall stå. Karlstatösera med det lila extra.

Men nu är det natt och i morgon är det fredag. Jag går och lägger mig med ett segerrus i kroppen och Fröding i mina tankar. Drömmer och låtsas att jag är Nils Utterman, token och spelmansfanten. För dudeli dudeli dej...

Uppvärmning och nedräkning

Jag har högst ofrivilligt lagt mitt bloggande på hyllan i veckan. Mina studier kräver tid och energi och utöver pluggande och gnuggande har jag en familj och ett någotsånär socialt liv att ta hand om. Idag har jag emellertid lyckats klämma in en halvtimmes baconbryneri på mitt i övrigt fett späckade schema.

Ni vet väl att bacon kan ha olika betydelser? Bacon kan vara ätbart rimmat sidfläsk, men det kan också vara nätrart rimmat sidfläsk.

* * *

Det är bara fem dagar kvar till premiären. Tiden går fort när man har roligt. AIK har i veckan hunnit med att straffa Sollefteå inför ett gäng gapande bönder. Hemmapubliken gjorde sitt bästa för att upprätthålla vår bild av dem som inavlade och lite efterblivna. I en hel period höll klacken igång med sång - till stöd för AIK.

Och idag möter vi Modo, sopgänget som borde åkt ur redan i våras. Det mest positiva med Modo är att om man skriver Modo i ett inlägg så får man många besökare till bloggen. De trivs nämligen på nätet, modoiterna. Via Dagens Hockey (som för övrigt är en kanonsida) hittar de hit. Varmt välkomna, säger Boris med en blinkning.

* * *

Jag avslutar veckans (hittills) enda inägg med en sexig och spexig trudelutt.

Än en gång
Hör min sång
Gnaget går mot ny säsong

Dicken står
Åh, det går
Fasth har fitta lår

Blomdahl stekhet
Boris alltmer blekfet
Bångus brunkar
Lilla Greken gal!

Melodi

Minnen man minns

Det börjar lukta abstinens. Värmen och hockeylängtan tar ut sin rätt och det är inte bara i kalsingarna det osar svett. För att inte gå ner mig fullständigt i sommarhettan och för att orka vänta ännu ett par veckor på blankis och nedsläpp så vänder jag blicken bakåt. Närmare bestämt till förra säsongen och dess tre, i mitt tycke, mest minnesvärda ögonblick. Vi tar dem bakifrån och avslutar med ett skott i råttan.

3. Sollefteå AIK får ett "mål" bortdömt på Hovet

Kommentar: Det räcker väl med att citera den store poeten Magnus Uggla: "Om hon så tar dig på bar gärning, neka. Den var aldrig inne."

2. Mark in da mothafuckin' park Owuya målar en tavla

Kommentar: Förutom att Mark Owuya bjöd till så generöst så var det naturligtvis extra härligt att just Bång fick äran att pilla in den.

1. Viktor Fasth kvalitetstestar Teemu Laines suspensoar

Kommentar: Som man, gnagare, bloggare och medmänniska känner man verkligen med Viktor i situationen. Vem har väl inte drömt om att slå en finne på tasken?

* * *

Kuk & Humor när det är som bäst? Kom gärna med egna minnesvärda tips. Listan kan säkert göras både längre och lustigare.

En kärleksförklaring

Viktor Fasth kan vara skillnaden mellan en SM-semifinal och ett kvalhelvete. Det är redan bevisat.

Vi är några stycken som ägnat kvällen åt att klicka på F5-knappen. Ständigt uppdaterade. Deadline var satt till 23.00 svensk tid men redan strax efter 22 gick kvällstidningarna ut med nyheten: Fasth nobbar NHL. Jag vågade inte jubla förrän det bekräftades av AIK på facebook.

Viktor Fasth har bara spelat en säsong i AIK. Nu blir det minst en till. För detta älskar jag honom. Ja, jag drar mig inte för att säga det så; jag älskar Viktor Fasth. För att han stannar i AIK. För att han gör min vardag lite mindre grå och förutsägbar. För att han som ingen annan skänker lyster åt mina puckade drömmar.

Och försäsongen närmar sig med stormsteg. Tack, Viktor Fasth!

Dagens bild

http://twitter.com/#!/LMCSPORTS

Tuffa Viktor

Viktor utgår från den ekonomiska grunden

och ställer dessutom höga kvalitétskrav på

bland annat god barnomsorg, socialt ansvar

och minskad primatpåverkan. Källa

  

Att ställa krav är att bry sig. 

Snälla snälla...

Jag vet inte om det är normalt eller så men jag går alltså omkring och har ont i magen för att jag oroar mig över detta med Fasth.

På värvningsfronten intet nytt

Så är det och så ska det nog vara och förbli. Om Fasth mot förmodan blir kvar så kommer AIK:s trupp att se likadan ut när det är dags för elitseriepremiär som den gör idag.

Jag tycker det ser stabilt ut. Gozzi & gubbarna har fått behålla samtliga spelare som man velat behålla. Ett par nya namn har kommit till, däribland Linus Videll, som väl alla gnagare tror och hoppas mycket på. Personligen är jag särskilt nöjd med värvningen av Robert Rosén. Elitseriesäsongen i Modo var sådär, Rosén fick sparsamt med speltid och bidrog egentligen bara i power play. I kvalseriens slutskede visade han emellertid klass och det är lätt att förstå varför AIK länge velat ha honom. Rosén var riktigt bra i allsvenskan och Växjö och jag minns att jag under säsongen 2009/10 ofta satt och jämförde honom med Christian Sandberg.

De är inte riktigt samma spelartyp men det finns (och fanns) en del slående likheter: Storleken, spelsinnet, positionen och fattningen. Lägg därtill att båda är födda 1987, samt att båda debuterade i allsvenskan säsongen 2005/06. I Växjö bar Rosén samma nummer på tröjan som Sandberg i AIK (21).

Men det är alltså ingen Sandberg-kopia som AIK värvat. (Om det hade funnits en sådan hade han antagligen spelat i Skellefteå.) Sandberg uppfattar jag som en mer fysisk spelare än Rosén; han är tuffare, hårdare och bättre defensivt. Rosén är å andra sidan en mer utpräglad offensiv kraft; han är en vass målskytt och särskilt farlig i power play. Av Roséns elva mål i Elitserien den gångna säsongen kom tio i spel i numerärt överläge. Under sin sista säsong i Växjö gjorde han tolv mål i PP. Roséns målfarlighet var naturligtvis en viktig faktor bakom AIK:s stora intresse för honom. Gnagets offensiv var tunn i vintras.

Vad gäller övriga nyförvärv så ber jag att få återkomma. Kanske redan i morgon, kanske först i samband med försäsongen.

Stanna hos mig

Det är den sista maj 2011. Viktor Fasth har fortfarande inte skrivit på för något NHL-lag. Jag unnar honom inga miljoner. Sveriges bästa målvakt ska naturligtvis inte spela någon annanstans än här. I AIK. I Sveriges bästa lag. I mitt hjärtas klubb och glädje.

Berth Idoffs.

Om Viktor Fasth nu nödvändigtvis känner att han måste pröva sina vingar over there (as we say in Sweden) så hoppas jag att han har vett nog att välja Philadelphia. Är det något NHL-lag som behöver en högt flygande keeper så är det nämligen Flyers. Slutspelsäventyret blev denna vår en orgie i insläppta skitmål. Jag led mig igenom ett par hemska nätter. Mitt stackars Flyers kraschlandade med pungen i kläm.

Berth Idoffs.

Fäll ut den då, fäll ut den!

Maken till sopigt målvaktsspel har jag inte sett sen gamle Fidde snurrade på sig ett par oslipade griller säsongen 00/01.

Berth Idoffs.

Markus Svensson då? Tja, det kan nog bli något. Men det är ju ingen Viktor Fasth direkt. Och så di däringa ryktena om Gerber... Gubben är ju för faan 36! Det luktar lite Leksand, tycker jag.

 Berth Idoffs.

Skämt åsido, skämt åsido. Gerber är säkert jättebra. Men jag vill alltså inte ha honom. För jag vill ha Viktor Fasth. Så enkelt är det.

Berth Idoffs.

Konstaterar helt apropå ingenting att Leksand har ännu en härlig säsong att se fram emot. Särskilt mötena med Borås tror jag kittlar lite extra. Borås!!

Berth Idoffs.

I morgon natt håller jag stenhårt på Tim Thomas i den första Stanley Cup-finalen. Han har alltid klätt i svartgult. Precis som Viktor Fasth.

Har jag nämnt Berth Idoffs?

Berth Idoffs.

En annan sida av Black Boris

BB är och förblir en reklamfri blogg men med jämna mellanrum känner jag ett stort behov av att dela med mig av min goda smak. Dessutom kan jag tycka att ett simpelt blogginlägg liksom lyfter och får vingar när det ackompanjeras av sköna toner. Jag vet ju inte hur du som läser läser när du läser. Kanske struntar du blankt i att ens lyssna på musiken som då och då ligger uppe på bloggen. Du kanske tycker att den är överflödig. Eller så gör du som jag, dvs. diggar och dansar Bång-Bång-dansen... Nåja, du gör som du vill och jag gör som jag vill. Hursomhelst är det härligt att ha dig här.

Bloggen min har kanske inte den största publiken men jag misstänker att de flesta som besöker BB är stammisar. På sistone har ni blivit fler och fler som hälsar på. Det är naturligtvis stimulerande för en baconbloggare som Boris. Förr intalade jag mig att jag först och främst skrev för mig själv, nu inser jag att jag skriver både för mig själv och för dig som läser. Varje kommentar är ett kvitto på att inläggen berör. Varje återkommande besökare tyder på att BB har någonting att erbjuda i läsväg. Det gör mig glad att tänka på att det varje dag sitter för mig okända människor och bekantar sig med mig och mina tankar om AIK och hockey.

* * *

Just idag vill jag slå ett slag för Love Olzon. "Love who?", kanske du tänker. Jo serru, Love Olzon är en av mina favoritartister, en rätt så okänd svensk singer-songwriter som jag råkade på av en slump för mer än tio år sedan. 2001 släppte han albumet En annan sida av Love Olzon. Titeln är en snygg passning till gamle Zim och hans "Another side of Bob Dylan". I mina känsliga öron är Love Olzons platta ett litet mästerverk och den förtjänar verkligen en större publik.

Love Olzon är förresten ganska lik Viktor Fasth, kolla in musikvideon här nedan bara. Det är förstås en haltande koppling till Gnaget men den får duga. Kanske Love liksom Viktor är en late bloomer, en ratad talang som väntar på sitt stora genombrott. Ett stycke Dylan-fan med slutspelsmusche. Kopplingen haltar som sagt men den räcker för att väcka ett inlägg till liv; för att Love Olzon är så bra och för att subtiliteter ska det va!

Äntligen lite skön musik...