Svarta gula september

Måndag. Grådaskig morgon. Blött och kallt. En hä-hä-härlig start på en hä-hä-härlig dag! Jag vaknade och lyckan var gjord.

* * *

Söndagen blev kanske inte den hundraprocentiga supersöndag som jag hade vågat drömma om, men ibland får man ta det onda med det goda. Vad är väl en sudden-förlust på Hovet efter en episk och oförglömlig överkörning av Djurgården på Råsunda ett par timmar tidigare? Inte mycket att hetsa upp sig över. AIK:s hockeykrigare gjorde en klart godkänd match och jämfört med premiären i Timrå agerade Gnaget nu som ett helt annat lag på isen. Låt vara att målkalasen hittills uteblivit. Vad viktigare är: grunderna sitter i försvarsspelet. Daniel Larsson spelar säkert  och stabilt. Perra och pöjkera är på rätt väg. Ge laget lite tid och Gnaget kommer att få ihop det framåt också. Jag är inte orolig än.

* * *

Det brann uppenbarligen för Jan Majlard igår. Hädanefter kallas han därför Majbrasan, eller - kort och gott - Majsan.

* * *

Som vanligt om hösten är det fullt upp att vara gnagare. Är det inte elitseriehockey så är det allsvensk fotboll och är det inte allsvensk fotboll så är det Euro League. Lägg därtill hockeyns J18, J20 och inte minst AIK Dam - som jag har ställt in mig på att förälska mig i denna vinter - och till och med SvD:s puckorakel, den passionerade men ännu inte pensionerade Janne Bengtsson, fattar att kalendern är späckad. Helst ska man ju hinna med att se lite allsvensk hockey också. Det är ju så hä-hä-hälsosamt. Man mår bra när det går dåligt för skit-dif.

* * *

Apropå röv undrar jag om det är meningen att man ska se Hisingens Stolthet som en verklig utmanare om fotbollsguldet? Om inte så kan Djurgården gärna få ta sig i Hä-Hä-Häcken även på fredag.

* * *

September är ovanligt ljus för att vara så svart tycker jag. Kan möjligen bero på att jag ser världen mer som Maestro än Majsan.

Svart och gul, som sagt. Inte svart och vit.

* * *

While you were talking about our life,
you killed the beauty of today

The man in the sky

AIK var stundtals så bedrövligt dåliga mot Djurgården igår att det var pinsamt att se. I första pausen sms:ade jag Greken och skrev: Den här matchen borde ha varit avgjord redan. AIK skämmer ut sig.

Så illa såg det ut. Och inte blev det bättre i början av andra perioden. Fram till det att Fredrik Svensson bestämde sig för att förnedra Djurgårdens jättebäbis Jimmie Ölvestad såg Gnaget ut som ett veteranlag på sömnmedel. Dock med ett undantag; den extrempeppade junisfjunisen i kassen. Niklas Lundström var skillnaden mellan fiasko och succé. Han räddade AIK på egen hand i ungefär trettio minuter. Han var bäst på isen. 19 bast och redan derbyhjälte. Som en seriefigur i Buster.

Men det var Svenssons fight som tände laget, ty efter hans behandling av den bensaxande Ölvestad vände Gnaget. Jag har aldrig riktigt gillat den där Jimmie. För det första är han djurgårdare och bara det räcker ju för att man ska tycka illa om han. Men det är inte bara det. Jimmie är småful, vårdslös, grisig och allmänt jobbig. Gillar att åka på målvakter och buffla på. Han är en spelare som man skulle älska att ha i sitt eget lag. Som motståndarsupporter hatar man honom. Ett erkännande så gott som något.

Men igår kväll, när han låg och tryckte på isen som en annan igelkott utan taggar, tyckte jag att han såg för ynklig ut. Man ska förstås inte slå på den som ligger, men så farligt var det nu inte. Svensson och Ölvestad har båda utdelat både fulare och farligare smällar. Nu såg det mest lustigt och lite lattjo ut när Svensson matade på och Ölvestad kröp ihop och tog emot. Om Svensson sände en signal till båset att nu måste vi ta tag i det här, så sände Ölvestad en signal som sa ungefär det motsatta.

Det blev tre kritiska minuter i BP, följt av två och en halv förlösande minuter i PP. AIK (utan Svensson) reste sig och vände på steken. Djurgården (med Ölvestad) vek ned sig och rasade samman.

För en gnagare som en annan finns det ingenting som är så skönt som att tvåla dit Djurgården. Jag skulle älska att se AIK gå till slutspel igen, och jag skulle njuta av att se Djurgården i kvalserien. Den nesan tycker jag att de har gjort sig förtjänta av. Så mycket skit som man fått höra från Dif-håll genom åren, så mycket hån och höhö. Så mycket snack och smack och trams och flams. Madonna och Eddie Meduza... Ja, jag är dödligt seriös när jag säger att om Djurgården slutar elva i serien så överväger jag att införskaffa ett kvalseriekort på bästa plats. Den resan vill jag inte missa!

Matchen igår hade lika gärna kunnat sluta med brakförlust. Inte desto mindre kändes segern fullständigt rättvis. Ge dom bananer!

"Vi har inte gjort något fel"

När Söderortspolisens operative chef inte förmår skilja på AIK:s officiella hemsida och en rikskänd ligistsajt så är det kanske inte så konstigt att vanliga, icke våldsbejakande supportrar kommer i kläm. Snarare framstår polisens idiotiska taktik som fullkomligt logisk.

Saxat från DN:

Vad var det som gick snett vid det senaste derbyt?

– Det hade ju gått ut en skrivelse på AIK:s hemsida om att man skulle göra en aktion mot polisen på derbyt. Man skulle trycka ner poliserna när man gick ut på läktaren och springa ner dem från trappan.

Och så undrar folk varför många supportrar har ett problematiskt förhållande till ordningsmakten.

A.C.A.B.

Bojkotta mig hit och bojkotta mig dit. AIK-Alliansen gör rätt i att göra som de vill, precis som jag och alla andra gör rätt i att göra som vi vill.

Som fri och obunden baconbrynare tar jag mig rätten att bojkotta alla bojkotter som bojkottas kan. Nu har jag i och för sig redan bojkottat varenda bortaderby sedan i fjol så för min egoistiska, individualistiska del är det inget nytt under solen. Men även Boris har fläckar och naturligtvis har också jag påverkats av händelserna i Globen den 26/1. Således har jag full förståelse för varje form av protestaktion, som inte innefattar våld. Vill Järnkaminerna och AIK-Alliansen bojkotta så ska de göra så. Tror de att bojkott är rätt väg att gå så ska de löpa linan ut.

Men när forumtroll och internötter mer eller mindre försöker tvinga folk att följa AA:s uppmaning så slår jag bakut. Sladdersnack om solidaritet, svartfötter och supportersvek är inte riktigt min kopp te, milt uttryckt. Faktum är att vi är rätt många AIK:are som vare sig är medlemmar i den ena eller den andra supporterfraktionen. Och är man som en annan medlem i AIK och endast AIK och därmed i första hand solidarisk med AIK så finns det inget som helst skäl att slaviskt följa AA och dess påbud. BB följer enbart sitt hjärtas lag och sin alldeles egen viljas lag.

Landslagsuppehåll är allt annat än spännande. Men om man vill känna nerv och pirr i magen kan man alltid ta en titt på tabellen.

På tisdag kommer HV till Hovet igen och allt annat än 7-8 är att föredra. Jag vet inte säkert hur statusen är i laget, mer än att Sandberg fortfarande tycks vara ur spel. Övriga grabbar verkar ha friska ben, dessutom med mycket spring i. Stämningen är på topp och än finns det hopp. Den åtråvärda sjätteplatsen är inom räckhåll och fortfarande kan Färjestad nå en plats i kvalserien. Om nu inte Djurgården hinner före förstås. Tio omgångar återstår, inklusive ett bojkottat bortaderby. Behöver jag säga att jag är fett laddad?

Always Carry A Banana!

Angående bojkott

Ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå still
Jag fungerar inte då, jag är ingen soldat
Jag tänker inte så

Natt

Det är inte ofta man är missnöjd efter en derbyseger men ikväll känns det surt. Det blev två poäng men det borde ha blivit tre.

För en simpel sittplatssupporter som en annan är det svårt att förstå vad Djurgårdens taktik egentligen gick ut på. Hade Hårde Hardy en plan eller var det bara en banan? Ville han verkligen se sitt lag bara vänta, vänta, vänta på Gnaget? Med mycket flyt fick de med sig en pinne, gårdarna. De förtjänade den inte. Men så är varken hockeyn är tillvaron som hockeysupporter ofta särskilt rättvis.

Lika obegriplig som Djurgårdens taktik var, var polisens taktik för att "säkerställa ordningen". Varför går man, till synes helt utan anledning, in och särar på två sjungande klackar? Vad vill man uppnå med en sådan demonstration? Är det för den här typen av menlösa
"preventiva insatser" som AIK och Djurgården debiteras fett? Många med mig skulle bra gärna vilja veta. Vad var egentligen poängen?

Jag brukar inte försvara våldsamma supportrar och det är ingenting jag tänker börja med ikväll heller. Lika lite tänker jag börja försvara vakter och/eller poliser som missbrukar sitt våldsmonopol. Jag har varit med om tillräckligt många möten med puckon i uniform för att veta vad vissa av dem går för. Det är inte bara s.k. risksupportrar som drabbas av deras godtycke, tro för helvete inte det. För ett par veckor sedan höll jag själv på att bli fysiskt avvisad från Hovet i en periodpaus. Mitt brott? Efter en pisspaus i första periodens power-break hade jag råkat äntra läktaren under spelets gång. Dessutom hade jag - allt enligt de två biffiga vakterna som bokstavligt talat fångade upp mig på väg till kaffe- och mazarinhörnan - nonchalerat en publikvärd som bett mig att vänta in nästa avblåsning!

Så kan det gå till i samband med ett idrottsevenemang i Stockholm. Så är det att vara trogen AIK:are med säsongskort och gnagarhjärta.

Tänk på det alla ni twittrare, bloggare, hockeyfans och annat löst folk som slentrianmässigt skyller oroligheterna i Globen på patrask och tokiga huliganer. Nästa gång kanske det är Ni som får ett batongslag över armen. Nästa gång kanske det är Ni som blir upptryckta mot en tegelvägg helt utan anledning. Nästa gång kanske det är Eran lille grabb som blir vittne till hur pappa blir uppläxad och hotad av en fet vakt med IQ som en fiskmås.

* * *

Ikväll glädjer jag mig åt två viktiga poäng som borde varit tre. Jag glädjer mig åt att Victor Ahlström äntligen fick göra mål igen och att Salle satte två. Jag glädjer mig åt att AIK trots allt vann och åt att Baloo och jag och våra bänkgrannar för dagen, Gnagarlunga och Blggnagare, fick jubla ikapp och vara glada till slut. Men kvällens derby lämnade en sur eftersmak. Jag behövde skriva av mig den och nu är jag äntligen klar.

Dag efter dag

Jag har varit på oväntat gott humör idag. Två derbytorskar till trots; Boris mötte onsdagen med ett leende på läpparna. I morse åkte jag kommunalt, som alltid stolt flashandes med min snyggaste AIK-väska över axeln. Jag mötte gårdare på tuben, finniga rookies med de senaste halsdukarna. Blåränderna går alltid ur och måste ständigt förnyas. En äldre man på sätet mittemot checkade min stil. Han sa inte: Vad är väl en derbyförlust eller två? Själv håller jag på Bajen. Men jag tänkte att han nog gärna hade velat säga ungefär så. Han såg så fruktansvärt sliten och trött ut. Just idag var han svag.

Mellan tio och tolv skrev jag en inte särskilt efterlängtad tenta. Det kändes som att det gick hyfsat. Med tanke på den något miserabla uppladdningen så får jag vara nöjd med prestationen. Två förlorade kvällar kan annars få den mest motiverade att tappa gnistan.

Eftermiddagen gick åt till jag vet inte vad. Jag plågade mig igenom ett par artiklar om gårdagens match. Det gav inte ett skit att läsa. Som rutinerad kvällstidningskonsument kan man nästan alltid lista ut på förhand hur rubrikerna kommer att se ut. Så också idag. Men man får ta det för vad det är. Och man måste ju inte köpa skräpet, om man inte vill. Trots de ständiga överdrifterna händer det att jag vill. Det är underhållningen och tidsfördrivet som lockar. Och så gillar jag att ta del av andras versioner av sanningen. Såg de där nissarna och proffstyckarna verkligen samma match som jag? Jaså, nähä, inte den här gången heller.

Modo borta i morgon och jag laddar redan för fulla muggar. Kaffe och kvällsinlägg kryddat med ett klassiskt tonartsbyte efter den boriska devisen: När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager. Alltid roar det någon, om inte andra mig.

För sent för Edelweiss

Två kvällar, två derbyn. Två nesliga nederlag. Ska man gnälla? Ska man skälla? Ska man låtsas att det bara är ett spel och trycka undan allt det där uppvällande emotionella?

Nä. Jag känner varken för att gapa eller grina. Och inte känner jag för att spela spel och låtsas oberörd heller. För detta suger.

Det står en gårdare på vägen där jag bor. Har parkerat bilen här. Hoppar antagligen på gaspedalen hela vägen hem. Jag unnar honom ingenting i sportslig väg men han vann igår och han vann ikväll och det är tungt så tungt att konstatera: De höll. Vi föll. Gnagarhjärtat pumpar sinnet svart. Det brinner i kroppen och skallen värker. Vad fan var det som hände? Andra perioden? Fasth?

Äh, kyss mig, leta syndabockar. Det var en lagtorsk i går och en lagtorsk i kväll. Det svider i skinnet och själen. Inte desto mindre: det är en dag i morgon och det är en dag i övermorgon och snart är det derby igen. Och då blir det andra bullar.

* * *

Kan man som gnagare låta bli att älska Viktor Fasth? Hans sätt att agera och reagera på förlusten inspirerar mig. Ilska och besvikelse naturligtvis, men först och främst över den egna insatsen. Man önskar att fler kunde vara som Fasth, både på isen och vid sidan om. Jag är säker på att Fasth kommer gå stark ur nederlaget. Han kommer att spika igen - igen och igen och igen. Det är inte för inte som han är Sveriges bästa målvakt. Nya tag på torsdag. Öööhvik.

Inför derbyt: Tre män och en plastpåse

Igår blev drömkedjan äntligen komplett. Bång, Dicken och Boris slog sin påse ihop och som synes blev det succé direkt. Bilden talar sitt tydliga språk: Grabbarna är i harmoni. Dicken ser glad och avspänd ut, Bång verkar på gång. Själv centrar jag lite snyggt i bakgrunden varifrån det går att både ge och ta stöd. Kom igen Gnaget! Foto: Greken

När alla vännerna gått hem

Inte ett ont ord om gårdagen. Ibland vinner man, ibland förlorar man. Det är ju bara ett spel.

Jomenvisst...

Det är möjligt att jag är lite dum i huvudet men jag tycker alltså fortfarande att straffar är ett jävla påfund som är svårt att ta på allvar. Tyvärr tycks min förljugna föreställning även ha letat sig in i en och annan gnagisk tränar- och spelarskalle. För en föreställning är vad det är. Straffar är på allvar, de ger och de tar poäng. Och det handlar om poäng som i slutändan kommer att bli helt avgörande för vilka två lag som tvingas kvala.

Att se straffar som lotteri är att förminska straffarnas och den egna insatsens betydelse. Straffar är inget lotteri. Avörandet ligger ju helt i spelarnas händer. Jag tror jag börjar få in det i min tröga skalle nu. Herrarna Bång och Salmonsson med flera får gärna ta efter.

* * *

Frölunda borta i morgon. Det blir nog straffar. Jag drömmer om en klonad Gynge.

Börja om från början

Det är tyvärr inte mycket som fungerar för AIK just nu. Boork skrev häromdagen att laget har ett konstruktivt anfallsspel men det var nog ett tag sedan som han såg en hel match med Gnaget. Eller så drömmer han.

AIK är för närvarande seriens sämsta lag. Spelet fungerar inte. Det läcker bakåt och händer alldeles för lite framåt. AIK:s anfallsspel går i huvudsak ut på att dumpa puck och därefter nagla fast motståndarna bakom kassen. Det spelet har inte gett någon vidare utdelning på sistone. Mot Djurgården går både forwards och backar bort sig gång på gång. I anfallszon och mittzon går man bort sig. Man väljer inte när man ska överbelasta utan pumpar på i alla möjliga och omöjliga lägen. Naivt och inte särskilt elitseriemässigt.

I andra perioden har AIK lite otur. Urstarke Zednik är nära att göra ett drömmål fram till 1-2 men Owuya klarar. Strax därefter får Dif chansen i numerärt överläge. I boxplay är Sandberg på väg att ta ut pucken ur zon, blir hakad/trippad men utan åtgärd från domarna. Istället åker han själv ut några sekunder senare, varpå Dif gör mål i spel fem mot tre. En stund senare är det dags igen. Powerplay för Dif och 3-1. Där och då ser AIK ut som ett slaget lag. Det finns inte kraft nog för att orka vända matchen.

* * *

Jag gräver inte ned mig över kvällens förlust även om den såklart känns både sur och tung. Men det bekymrar mig att AIK har så svårt att komma in på mål.

På de senaste tio matcherna har AIK gjort tjugo mål. Hälften av dessa har kommit mot Timrå, fördelade på två matcher. AIK har förtvivlat svårt att skapa chanser utifrån ett eget konstruktivt anfallsspel. Uppspelen är oftast dåliga och ogenomtänkta. Avståndet mellan spelarna är ibland så stort att jag ibland undrar om de överhuvudtaget följer samma matchplan. Powerplay är bedrövligt.

Nu är dock Zednik nyanländ och förhoppningsvis kan han bidra till att AIK får fart på offensiven. Fasth är på banan igen, liksom unge Nemeth och gamle Svensson. AIK är definitivt inte uträknade men det måste nog vända snart. Annars är risken stor att vi gnagare tvingas genomlida ännu en kvalfylld vintervår.

I väntan på nästa derby

Ett inställt inlägg är också ett inlägg.

I tveksamhetens tid...

AIK har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. En viktig del. Jag har följt AIK:s fotbollslag och jag har följt AIK:s hockeylag. För ett par år sedan slutade jag emellertid att gå på fotbollsderbyn. Det var inte kul längre. Det var inte spännande. Det var bara rörigt, störigt och förbannat trist. Ligisterna fick mig att sluta gå. De fick mig att tappa lusten och sedan dess ser jag alla fotbollsderbyn på TV.

De senaste två säsongerna har det blivit allt färre besök på Råsunda för min del. Numera undviker jag inte bara derbyna. Man vet aldrig när det ska braka lös nästa gång. Mot Halmstad eller Levski Sofia?

Inför det senaste hockeyderbyt avslutade jag ett blogginlägg med raden: "Låt slaget avgöras på isen." Min önskan uppfylldes inte. Det blev precis tvärtom. Det vore lögn att påstå att jag blev förvånad när det urartade på läktarna, för det var liksom bara en fråga om när. Inte desto mindre var och är jag enormt besviken på de så kallade supportrar som förpestade kvällen för mig och alla andra supportrar som kommit till Globen för att stötta våra respektive favoritlag.

* * *

Modo borta i morgon och på hemsidan finns en kort införintervju med Daniel Rudslätt. Han beskriver känslan efter derbyt så här:

– En jäkligt tråkig känsla. Det var inte kul med hockey efter slutsignalen. Man var orolig både för sin egen och andras familjer. Det kändes riktigt bittert. Klart att det även påverkade spelet. Min egen familj fick fly undan och mina barn grät och vill aldrig mer gå på hockey. Det är ju befängt att så få kan förstöra för så många. 98% av våra supportrar är helt fantastiska, men några få individer - som skiter helt i det sportsliga - får förstöra.

* * *

 
Själv såg jag matchen tillsammans med en god vän och hans tioårige systerson. Vi satt på långsidan, mittemellan klackarna.
 
Det kändes inte särskilt bra när ett gäng dårar från den ena sidan tilläts attackera vår sektion.
 
Det kändes inte särskilt bra när någon (eller några) från samma sida kastade rykande föremål mot oss.
 
Det kändes inte särskilt bra när ett gäng dårar från den andra sidan tog sig in på vår sektion för att gå förstnämnda dårar till mötes.
 

* * *

 
Som säsongskortsinnehavare sitter jag på biljetter till nästa hemma-derby som spelas den 15:e februari 2011. Det är samma dag som AIK firar 120 år. Jag vet ännu inte om jag kommer gå på den matchen.

Däremot vet jag att jag tänker fortsätta ta stigen upp till Hovet. Jag tänker inte sluta stötta mitt lag. Jag älskar AIK och jag älskar hockey och ingen jävla pöbel ska få ta den kärleken ifrån mig.

Bortom allt...

Bättre än så här blir det inte. Det är för de här dagarna av nervig uppladdning och för de här kvällarna av stenhård antagonism som man som hockeygnagare målat sitt hjärta svart och gult. Ingenting smäller högre en ett efterlängtat tvillingderby.

Nog för att det kan vara kul att se Gnaget tvåla dit Linköping och Modo men det var inte i första hand för att smiska upp kultiverade bönder och foppatofflor som jag drömde om en återkomst i smöret. Nä, min längtan låg på ett annat plan. Jag ville se AIK mäta sig med Håkan, jag ville se AIK köra över lilla aik och framförallt - jag ville se AIK ge lillebror Dif på nöten. Och ikväll är det alltså dags igen.
Låt mig leka statsman i folkhemmet för ett slag och för tydlighetens skull klargöra en sak. Jag tycker inte om Djurgårdens IF. Jag tycker till och med lite illa om den där äckliga klubben.

Men jag är inte dummare än att jag förstår att utan Dif så skulle gnagarlivet te sig lite vardagligare, lite tristare. Jag tror att vi behöver dem lika mycket som de behöver oss. Det är rivaliteten och antagonismen som sätter krydda på supporterlivet, som får en laddad och tänd och fethet på gröten. Ingenting är så härligt som att vinna över Dif och ingenting är så förfärligt som att förlora mot dem.

Om ett par timmar drar jag på mig halsduken och beger mig ut i den stockholmska vinterkylan. Jag längtar till Globen och värmen och jag tror på Gnaget. Låt slaget avgöras på isen!

Sömnlös i Stockholm

I natt kommer jag mig inte för att gå och lägga mig. Jag är för full och glad för att kunna sova. Full av glädje, segerrusig och salig.

Jag har faktiskt bara druckit kaffe och det är mycket möjligt att koffeinet stigit mig åt huvudet. Det må vara hur det vill med den saken. Fötterna har jag än så länge kvar på jorden. Jag dansar och ler och jag nynnar på en gammal dänga. "Walking on sunshine" heter den visst. Det är där jag befinner mig i natt. I solskenet vandrandes, gungandes, dansandes. Gnagisk och grann.

Jag tänker på AIK och jag känner stolthet och kärlek. Tänk att man kan tycka så mycket om ett hockeylag. Tänk att man kan tycka så  mycket om en Bång. Tänk att man kan tycka så mycket om detta spel, detta underbara skådespel som kallas hockey. Livet är mer än hockey och AIK är inte allt men en natt som i natt unnar jag mig ett sanslöst rus av hockeypuckad lycka. Jag har väntat rätt länge.

Jag trodde verkligen inte att en derbyseger skulle kunna framkalla den här barnsligt befriande känslan av glädje längre. Jag trodde det inte inför förra derbyt och jag trodde det definitivt inte inför kvällens match. Men vad man tror och vad man vet är sällan det samma. Nu vet jag vad en derbyseger kan göra med mig. Nu vet jag vad två derbyseger i rad gör med mig. Det blir inte mycket bättre än så här.

Jag passar på och njuter nu, unnar mig en sömnlös natt. Tar mig en kopp till och tittar på reprisen. Djurgården-AIK 2-5, igen...

Vi hört om stora tider som har svunnit...

...vi vet att snart så är det dags igen

Dagens lästips...

Häglund har skrivit en ny krönika. Läs den och bli glad!
"En tonårsbusig supporterblogg"

Dagen efter...

Pratade med Eddie sent igår kväll. Vi lärde känna varandra så smått under försäsongen och i går tog vi ett litet eftersnack över telefon. Han var naturligtvis lika glad som en annan. Jag berättade för honom vilken dag jag hade haft. Allt gick verkligen min väg igår.

En finfin arbetsdag följdes upp av en eftermiddag med lillkisen. Pojken var på sitt bästa humör och inte blev det sämre av att farfar och farbror dök upp på en kopp kaffe. Kvällen bjöd sedan derbyknock och kära återseenden. Och det var inte bara Eriksson och Westerling på läktaren. Ett par meter vänster om mig satt en barndomsvän som jag inte hade träffat på över tio år. Vi upptäckte varandra i första pausen och det blev förstås snack om både ditten och datten. Han höll förresten fortfarande på Djurgården. Bara en sån sak.

Som om det inte var nog med allt så hittade jag en hundring på vägen hem. Haha! En hundring! Inte för man vill vara Ove Sundberg men vad skulle jag göra? Ropa högt och fråga om någon tappat den? Nä, så funkar det ju inte. Jag plockade förstås upp hundringen och stoppa'n i fickan. (Hoppades att den tappats av en gårdare.) På promenaden hem från Globen njöt jag sen av varenda litet sinnes-intryck. Allt verkade så vackert och skönt. Ljudet av gnagartramp i tusental. Doften av kyla och höstlöv. Känslan av att vara bäst i stan.

¤ ¤ ¤

Efter att jag berättat om min fantastiska dag sa Eddie någonting i stil med: Det är lika bra du stannar i sängen i morgon bitti. Nu kan det bara gå dåligt med allting. Han fick nästan rätt. Det mesta har faktiskt gått åt skogen idag. Jag satte tonen redan i morse när jag spillde yoghurt över halva köksgolvet. Sedan fortsatte det med både det ena och det andra. Inga detaljer men väl en stilla undran: Varför kan inte människor bara vara trevliga och vettiga? Varför måste en del vara så in i bängen jobbiga?

Nu är jag äntligen klar med alla måsten och menlösa missförstånd. Åtminstone för idag. Nu är det bara familjen och friheten som gäller. Återstår snart bara att lägga sig på soffan, slå upp kvällstidningarna och njuta av gårdagens nyheter. Sen tar jag mig en köpp och räknar med att livet leker igen...

AIK - Djurgården 5-2 (2-1, 2-1, 1-0)

En sån kväll. En sån underbar kväll i Globen. Jag vet inte var jag ska börja. Hur sätter man ord på en känsla som inte kan beskrivas, utan som måste upplevas för att inte verka overklig?

Mycket tankar just nu. Svårt att samla ihop dem. Mycket tankar på allt som sagts, skrivits, tyckts, tryckts och hävdats av allehanda självutnämnda experter. Är det revanschlustan och begäret att få tysta tyckareliten som får mig att gotta mig lika mycket över vår seger som över deras förlust? Jag vete fan. Jag vet bara att den här kvällen var den perfekta. Den ultimata hockeykvällen för ett prövat gnagarhjärta som aldrig slutat slå för AIK.

Jag skiter i Djurgården. Har alltid skitit i Djurgården. Det går an att skratta åt dem och deras snack om "lite finare, lite bättre", men efter kvällens överkörning ser jag inte åt deras håll. Vem bryr sig om Djurgården? Vem bryr sig om Hardy?  Vi är AIK. Vi vann. Vi är bäst i stan. I kväll, i natt och i morgon. Ingen kan kan ta den ifrån oss; segern är vår!

¤ ¤ ¤

På raden bakom mig satt Henrik Eriksson och Jonas Westerling. I andra pausen kunde jag inte hålla mig. Jag var helt enkelt tvungen att gå fram och snacka lite. Tacka dem för vad de gjort för Gnaget. Tacka för att de bidrog till att ta AIK tillbaka till eliten. Dit där vi hör hemma. Där vi krossar Djurgården sent en tisdagsafton. Där två AIK-hjältar skriver autografer i ett matchprogram. Där jag, farsan Baloo och Bluebird Brother firar segern tillsammans, precis som vi gjorde förr.

Där Boris blir barn på nytt och drömmer en dröm som är alldeles, alldeles sann. VI ÄR TILLBAKA!

Dagens Nyheter

Öset lånas ut till Almtuna. Henrik Nilsson återvänder till Gnaget. Hardy åker skoter och Boris orkar bry sig. Har jag missat något?
Just det, vi spelar ju derby i morgon. Ge dom bananer!



Djurgårdshjärta?