lördag 15 oktober 2022

Hemma på Hovet

Att komma hem ska vara en fredagskväll på Hovet.

Det har varit några svåra år. För AIK Hockey. För mig. För familjen. Ibland så kan det blåsa kalla stormar, som det så bekant brukar sjungas. Det är inte länge sedan som det inte fanns mycket att se fram emot överhuvudtaget. Pandemin stängde ner och tog bort det mesta av gemenskap och sammanhang. Vardagen blev jämngrå och trist. Med jämna mellanrum kom jag på mig själv med att längta efter att längta igen. Jag tror vi var många som kände så, när läktarna gapade tomma och de efterlängtade avbrotten och andningshålen togs ifrån oss. Ekorrhjulet som är livet blev mindre uthärdligt. Mindre meningsfullt.

Man måste ha något att se fram emot. Något som får en att inte bara existera. Något som får en andas, att leva.

För trettio år sedan var det jag och min far. Nu är det jag och min son. Vi ser på uppvärmningen, tippar slutresultat och målskyttar. High five inför varje period och efter varje mål. Det är tro, hopp och kärlek. Det är flaggorna på Golden Hill. Det är trumman som slår och hjärtan som bultar. Det är klacken som sjunger, som bär laget på sina axlar. Det är Richard Gynge som är tillbaka. Det är Christian Sandberg som är kapten. Det är Dalibor Dvorsky. Det är den anrika historien och hoppet om en ljusare framtid. Det är A:et i Gnaget som gör det.

Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka.

På måndag kväll är vi där igen. Tillsammans.
Hemma på Hovet.

måndag 3 oktober 2022

En man som heter Olle

Jag har en vän som heter Olle. Han är lite speciell. Precis som jag håller han på ett svartgult lag, om än något mindre viktigt än mitt. Olle bor i Västerås. Någon borde skriva en bok om honom. En man som heter Olle, typ.

Olle har en blogg. Den heter Slagskott och sargstuds och för ganska många år sedan skrev han frekvent mycket underhållande inlägg på den. Jag brukade läsa och kommentera. Så kom det sig att vi fann varandra. Olle och jag. Två bloggande hockeyälskare av olika generationer. Olle är född samma år som mina föräldrar. Han hade kunnat tillhöra de berömda 56:orna, men det gör han inte. Fast jag är säker på att om han bara hade haft en garageport att skjuta mot under de kritiska tonåren så hade han blivit hockeyns svar på Björn Borg.


* * *


Idag hände något. Det började med att jag fick nog. Som så många gånger förr i mitt liv. Det var morgonmöte på jobbet och jag gjorde som jag med jämna mellanrum brukar göra när saker och ting inte är vad de borde vara. När människor inte håller vad de lovar, när arbetsmiljön är åt skogen. Jag sa ifrån, höjde rösten och sa några väl valda ord. Sedan reste jag mig och gick. Jag packade jobbväskan och åkte hem, bryggde kaffe och satte mig vid köksbordet. Blickade ut genom fönstret. Samma gamla visa, tänkte jag. Oktober, gråväder. Ännu ett uppbrott?


I alla fall tog jag upp mobilen och klickade mig in på Twitter. Det första jag fick syn på var en tweet från Olle. Med en länk till ett nytt blogginlägg.


* * *


Vintern 08-09. Vi väntade vårt första barn. Jag studerade på lärarutbildningen i Stockholm. Jag hade fortfarande mycket fritid. En stor del av denna ägnade jag åt att följa AIK:s hockeyherrar. Vi bodde på Blåsutvägen då, tio minuters promenad från Hovet. Jag läste mycket, skrev mycket. Drömde egentligen om något helt annat än att bli lärare. Det var författare jag ville bli. Men man måste försörja sig.


Det var bloggarnas tid. Således föll det sig att jag blev med blogg. Efter några trevande försök att hitta formen och stilen började det likna något. Bloggen blev Black Boris, likaså jag. Jag bloggade om AIK och hockey med humor och humör. Ibland blev det bra, ibland blev det bara trams. Några av inläggen är jag än idag nöjd med. De flesta har jag alldeles glömt. Att blogga har sin tid, att hålla käften har sin.


Det var kul med bloggarna. Vi var några stycken som höll på och som höll en viss nivå. Det var Kringelknutten och Jämtleksing, det var Bättre Lasse och Hockeysossen. Det var den numera framlidne Tigger Tom. Och så Olle förstås. Rättare sagt GurkOlle. Vi blev vänner.


* * *


I morse låg dimman tjock. Nu är den väck. Nu ser jag allting klart igen. Barnen är i skolan, min fru arbetar. Jag sitter vid köksbordet och skolkar från jobbet.


Jag läser Olles senaste inlägg och blir glad. Och jag inser att även om tiden då bloggarna band oss samman aldrig kommer åter, så finns de ändå kvar. Texterna. Och vi finns kvar. Vännerna. Det är en ny säsong och den kommer att bli lång. Vi fortsätter att munhuggas på Twitter. Kanske hörs vi per telefon. Kanske blir det några blogginlägg.


Det var alldeles för länge sedan vi sågs.