Det är lördag morgon, den 7:e september 2013. Jag sitter vid köksbordet och stirrar ut i dimman. Den är vacker och grå, dimman, men tjockan till trots lyser Teletubbies-skylten igenom. Jag är så trött på den där skylten. Jag är så trött på att se det där förbannade rymdskeppet som förstör utsikten från lägenheten. Ulf Lundell klagar på sitt konstiga torn på Österlen. Han skulle bara veta hur det blivit i Blåsut. Det ska bli skönt att flytta. Så befriande härligt.
Vi ska flytta och jag ska bli av med gångavståndet till Hovet. Det blir närmare till jobbet men längre till AIK. Jag står ut.
* * *
Om en vecka släpps pucken på riktigt. Då är försäsongen historia. Då är det som var nu igår kväll i Scaniarinken förbi. Då betyder 11-1 på två matcher varken mer eller mindre än 11-1 i en semifinal 1984. Ingen spelare, ingen ledare och inget lag kan leva på gamla meriter. Endast nostalgiska supportrar tillåts leva på gamla minnen. För Björn Melin, Mattias Janmark, Teemu Ramstedt och de andra är det ruta ett som gäller. Nollställda.
Detta vet vi om lördagen den 14:e september 2013: Hovets is kommer att ligga blank och klar. I första pausen kommer det att serveras kaffe & mazarin. Eddie kommer att presentera minst en genomtänkt teori. En och annan kommer att vara nervös.
Resten har vi ingen aning om. Det är det som är tjusningen med sport.
En hockeymatch är ett underbart skådespel. Ett drama utan manus. Aktörerna är många, ingen vet på förhand vem som ska inta huvudrollen. Ingen vet på förhand vem som ska hålla i taktpinnen när orkestern brakar lös. Jag älskar det här spelet, skådespelet. På A9 är jag lika hemma som fågeln på sin gren. Där står jag i trappan och håller den ofri och sjunger ut. Där är jag nervig och dan och har ont i magen i tredje perioden. Äntligen är det dags igen. Äntligen!
* * *
Jag har på sistone missat ett antal matcher men följt dem på avstånd. Rapporteringen har funkat. Folk med koll har uppdaterat och delat med sig. I onsdags satt jag dock intill Kringelknutten på Hovet och såg AIK manövrera ut SSK. Min gode vän var inte nöjd med sitt allsvenska lag. SSK imponerade föga. AIK såg däremot stabila ut. Teemu Ramstedt debuterade, visade klass och blev tvåmålsskytt. Igår kväll följde han upp succén med 2+3. AIK har hastigt och lustigt fått in en center som har potential att bära en förstakedja.
Det finns människor som med envis svenskhet hävdar att "en spelare gör ju ingen skillnad". Säg det till gnagarna som sett Ramstedt.
* * *
Min fyraåring ser också fram emot säsongen. Häromdagen lät han mig förstå att det här med färglära är en enkel match:
- Du Pappa...
- Ja?
- Om man tar blått och gult, då blir det grönt.
- Mm.
- Om man tar rött och gult, då blir det orange.
- Jajamen.
- Om man tar rött och vitt, då blir det rosa.
- Yes box. Vad du kan!
- Ja, men du pappa...
- Mm?
- Om man tar svart och gult, då blir det AIK.
Visar inlägg med etikett Ulf Lundell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ulf Lundell. Visa alla inlägg
lördag 7 september 2013
torsdag 25 oktober 2012
Schabbelbabbel
Efter en fantastisk AIK-helg med idel svartgula segrar - såväl dam som herr som junisar och bollsparkare vann sina matcher - anropade jorden Boris.
Jag fällde ut pungen och landade med ett brak. Ja jävlar vad det sög att se Gnaget gå på pumpen i förrgår. HV71 behövde ju knappast anstränga sig, målen bara trillade in. Flickorna från Småland. Ett bra lag, helt klart. Med en brutal men bananskalande keeper i buren. Gustaf Wesslau har ett bagage som luktar. Jag mår alltid lite dåligt av att se honom i motståndarkassen. Jag får ångest och kramp i kranen. Vad är det som stinker så jävligt? Usch! Kunde han inte bara skrivit på för nåt schweiziskt gäng eller nåt, så man slapp se honom in action menar jag.
Efter ett par formidabla insatser mot i tur och ordning Luleå, Brynäs och Färjestad var Daniel Larsson tillbaka på ruta ett igen mot HV71. Jag vet inte vad man ska skylla på. Benskydden kanske? För stor suspensoar? Björn Melin?! Äsch, glömma och gå vidare är nog bra ibland. Spikar Larsson igen mot Modo i kväll så är insatsen mot HV glömd och förlåten. Jag förväntar mig inga stordåd men klubban i isen tack. Herr Larsson kan inte reglementet... Jag vill ha jämnhet och stabilitet. Jag vill se säkerheten själv och lugn bara lugn. Inget fladder, inga galna returer åt höger och vänster. Upp med pucken i nätet vetja. Gör som Wesslau!
Duktiga målvakter är så duktiga numera att de med flit styr upp skott över plexit. Det är nästan så man borde börja visa ut dem för avsiktligt fördröjande av spelet. Eller inte. Puck out eller pucko ut, det är frågan.
* * *
I senaste avsnittet av Magasin 33 avslöjar Jocke Nordström att Daniel Josefsson och Björn Melin är bäst klädda utanför isen. Det förvånar mig inte. På något sätt måste de ju kompensera sina klena insatser på isen. Ingen gnagare har varit ostiligare än Josefsson. Det vill säga innan han blev skadad, för sen dess är han faktiskt felfri. Ingen har burit upp den vackra AIK-skölden mer hållningslöst än Björn Melin. Jag är fett besviken på karln. Oerhört dålig har han varit i höst. Oerhört! Om inte Björn skärper sig så kan han gött nöta bänk eller se sig om efter en ny arbetsgivare. Tycker jag. Men vem är undergångsgnagaren i mig att döma? In Gozzi We Trust... eller nåt.
Perra däremot går från klarhet till klarhet. "Nu är brandmästaren trött igen", tänkte jag många gånger i fjol. I år utstrålar han energi och jävlar anamma. Jag älskar hans sätt att hantera intervjuer efter match. Han tar sig ti å tänke te innan en svarer och ibland tänker en te medan en svarer. Han är ärlig och öppen, Perra. Han vet hur en ska skjute sine skött. Jag mår gött av att se Perra i båset och jag blir mer och mer övertygad om att han är helt rätt man för AIK. Är det någon som ska kunna få eld i arslet på Björn Melin så är det väl Perra. En brandmästare borde veta vad som krävs, och inte bara hur en eld kvävs. Lallaren Björn Melin är än så länge isens motsvarighet till läktarens krönikör.
* * *
Fredrik Hynning bör nämnas i inlägget. Fredrik Hynning, som på sistone fått ordentlig fart på rören. Jag var skeptisk till värvningen och jag förblev skeptiskt fram till för ett par omgångar sedan. Men nu har en kommit på andre tanker. Inte bara för att Hynning tryckt in ett par mål. Jag tycker att han bidrar mycket i spelet, inte minst genom sin fart. Hynning är en av många AIK:are som får mig att tänka och tro att det här laget är ett av seriens tempostarkaste. Att AIK håller ett högt tempo och åker mycket skridskor och därigenom nöter ner sina motståndare märks inte minst i tredjeperioderna, som AIK allt som oftast vinner. Faktum är att AIK är seriens bästa lag i tredje perren. Tyvärr är vi seriens näst sämsta lag i både första och andra perren. Perra hem perra. Vad är det för snack?
* * *
Odd Swarting heter AIK Ishockey AB:s nya ordförande. Valdes näst intill enhälligt. Endast Bosse Hansson spjärnade emot.
För er som mot förmodan inte läst Prozacs rapport från årsstämman rekommenderas denna länk!
* * *
Modo i kväll och det blir tufft, så tufft. Tuffe Uffes hårda killar har imponerat och spelat Elitseriens, i mitt tycke, mest underhållande ishockey så här långt. Alexander Steen har natrurligtvis betytt mycket. Men att Modo har fått ihop sitt spretiga lagbygge på så förhållandevis kort tid vittnar om mer än en Steen-effekt. Modo är ett bra lag helt enkelt, i år både på pappret och isen. Markus Näslund har gjort jobbet bra och Uffe tycks ha fått spelarna med sig.
Jag tror vi har att se fram emot en fysisk och fartfylld match med mycket feelings. Öööövik-lurkarna är ju inte direkt känd för att hålla inne med sina känslor. Heart of hockey. Hjärta och smärta. Finns väl ingen annan publik i landet som så konstant upplever sig förfördelad? Ja, det skulle väl vara delar av AIK:s då. Passande nog företräds Modo-supparna av sin lagkapten på isen. Surpuppan Susse vet hur en zebra ska tas.
När Niklas Sundström gråter tröstar man. Gammalt domarordspråk.
Jag fällde ut pungen och landade med ett brak. Ja jävlar vad det sög att se Gnaget gå på pumpen i förrgår. HV71 behövde ju knappast anstränga sig, målen bara trillade in. Flickorna från Småland. Ett bra lag, helt klart. Med en brutal men bananskalande keeper i buren. Gustaf Wesslau har ett bagage som luktar. Jag mår alltid lite dåligt av att se honom i motståndarkassen. Jag får ångest och kramp i kranen. Vad är det som stinker så jävligt? Usch! Kunde han inte bara skrivit på för nåt schweiziskt gäng eller nåt, så man slapp se honom in action menar jag.
Efter ett par formidabla insatser mot i tur och ordning Luleå, Brynäs och Färjestad var Daniel Larsson tillbaka på ruta ett igen mot HV71. Jag vet inte vad man ska skylla på. Benskydden kanske? För stor suspensoar? Björn Melin?! Äsch, glömma och gå vidare är nog bra ibland. Spikar Larsson igen mot Modo i kväll så är insatsen mot HV glömd och förlåten. Jag förväntar mig inga stordåd men klubban i isen tack. Herr Larsson kan inte reglementet... Jag vill ha jämnhet och stabilitet. Jag vill se säkerheten själv och lugn bara lugn. Inget fladder, inga galna returer åt höger och vänster. Upp med pucken i nätet vetja. Gör som Wesslau!
Duktiga målvakter är så duktiga numera att de med flit styr upp skott över plexit. Det är nästan så man borde börja visa ut dem för avsiktligt fördröjande av spelet. Eller inte. Puck out eller pucko ut, det är frågan.
* * *
I senaste avsnittet av Magasin 33 avslöjar Jocke Nordström att Daniel Josefsson och Björn Melin är bäst klädda utanför isen. Det förvånar mig inte. På något sätt måste de ju kompensera sina klena insatser på isen. Ingen gnagare har varit ostiligare än Josefsson. Det vill säga innan han blev skadad, för sen dess är han faktiskt felfri. Ingen har burit upp den vackra AIK-skölden mer hållningslöst än Björn Melin. Jag är fett besviken på karln. Oerhört dålig har han varit i höst. Oerhört! Om inte Björn skärper sig så kan han gött nöta bänk eller se sig om efter en ny arbetsgivare. Tycker jag. Men vem är undergångsgnagaren i mig att döma? In Gozzi We Trust... eller nåt.
Perra däremot går från klarhet till klarhet. "Nu är brandmästaren trött igen", tänkte jag många gånger i fjol. I år utstrålar han energi och jävlar anamma. Jag älskar hans sätt att hantera intervjuer efter match. Han tar sig ti å tänke te innan en svarer och ibland tänker en te medan en svarer. Han är ärlig och öppen, Perra. Han vet hur en ska skjute sine skött. Jag mår gött av att se Perra i båset och jag blir mer och mer övertygad om att han är helt rätt man för AIK. Är det någon som ska kunna få eld i arslet på Björn Melin så är det väl Perra. En brandmästare borde veta vad som krävs, och inte bara hur en eld kvävs. Lallaren Björn Melin är än så länge isens motsvarighet till läktarens krönikör.
* * *
Fredrik Hynning bör nämnas i inlägget. Fredrik Hynning, som på sistone fått ordentlig fart på rören. Jag var skeptisk till värvningen och jag förblev skeptiskt fram till för ett par omgångar sedan. Men nu har en kommit på andre tanker. Inte bara för att Hynning tryckt in ett par mål. Jag tycker att han bidrar mycket i spelet, inte minst genom sin fart. Hynning är en av många AIK:are som får mig att tänka och tro att det här laget är ett av seriens tempostarkaste. Att AIK håller ett högt tempo och åker mycket skridskor och därigenom nöter ner sina motståndare märks inte minst i tredjeperioderna, som AIK allt som oftast vinner. Faktum är att AIK är seriens bästa lag i tredje perren. Tyvärr är vi seriens näst sämsta lag i både första och andra perren. Perra hem perra. Vad är det för snack?
* * *
Odd Swarting heter AIK Ishockey AB:s nya ordförande. Valdes näst intill enhälligt. Endast Bosse Hansson spjärnade emot.
För er som mot förmodan inte läst Prozacs rapport från årsstämman rekommenderas denna länk!
* * *
Modo i kväll och det blir tufft, så tufft. Tuffe Uffes hårda killar har imponerat och spelat Elitseriens, i mitt tycke, mest underhållande ishockey så här långt. Alexander Steen har natrurligtvis betytt mycket. Men att Modo har fått ihop sitt spretiga lagbygge på så förhållandevis kort tid vittnar om mer än en Steen-effekt. Modo är ett bra lag helt enkelt, i år både på pappret och isen. Markus Näslund har gjort jobbet bra och Uffe tycks ha fått spelarna med sig.
Jag tror vi har att se fram emot en fysisk och fartfylld match med mycket feelings. Öööövik-lurkarna är ju inte direkt känd för att hålla inne med sina känslor. Heart of hockey. Hjärta och smärta. Finns väl ingen annan publik i landet som så konstant upplever sig förfördelad? Ja, det skulle väl vara delar av AIK:s då. Passande nog företräds Modo-supparna av sin lagkapten på isen. Surpuppan Susse vet hur en zebra ska tas.
När Niklas Sundström gråter tröstar man. Gammalt domarordspråk.
lördag 20 oktober 2012
Pöjkera längst fram
Hockeyhelgen började på bästa sätt: AIK dam mosade HV71 Queens på Ritorp och AIK J20 mosade Dif Princesses på Hovet.
Eftersom de två matcherna startade exakt samtidigt tvingades jag prioritera. A-lagshockey är alltid A-lagshockey, tänkte jag. Och AIK dam är alltid AIK dam. Dessutom hade jag ju som bekant bäddat för gaykväll på förhand med pöjkera Prozac och Klabbe the King. Enkelt val således. Ritorp lockade och pockade och AIK dam gjorde mig knappast besviken. Redan en bit in i första perioden grälade Prozac och Klabbe som ett gift gammalt par, och mittemellan dessa båda lätt åldrade men välkammade bohemer hängde jag på räcket och njöt av den underhållning som bjöds.
Min favorit och nya idol, Linnéa Bäckman, spelade tyvärr inte idag. Det var tråkigt. I övrigt var det mesta roligt.
AIK inledde naturligtvis lite segt. Det blir liksom lätt så när 91:an Bäckman saknas i laguppställningen. Det var 0-0 efter första perioden, mot ett lag som trots sitt mäktiga efternamn är hopplöst sist i serien. För en vecka sedan vann Gnaget med 5-0 i Jönsköping. Skottstatistiken i Prolympiahallen: 67-19 till AIK. Men Riksseriens okrönta jumbodrottningar höll alltså tätt första tjugo på Ritorp. Därefter blev det dock åka av. Klasskillnaden var stor så stor och segersiffrorna kunde och borde ha blivit större än 6-1. Om det nu inte hade varit för HV71:s duktiga keeper, Sabina Eriksson. Hon stod för så många räddningar att till och med Klabbe tappade räkningen.
Line Bialik Øien snurrade med fart och finess och gjorde både 1-0 och 2-1. Strax därefter var hon oerhört nära att bli tremålsskytt, men skottet tog i ribbans underkant. På returen högg Fanny Rask och petade enkelt in 3-1. Själv hävdade jag bestämt att pucken var över linjen redan innan Rask hann fram. Men det var den kanske inte. Hur som helst var det Øiens mål. Precis som för övrigt AIK:s
6-1 var det. Inget ont om Fanny, som återigen höll sig Rask på en retur, men det var ju Øien som "gjorde" målet. Denne Line Bialik Øien är fruktansvärt bra. Snabb, teknisk, målfarlig. Grymt sevärd!
Precis som för en vecka sedan vann AIK skotten med förkrossande siffror: 55-19. Med Linnéa Bäckman i laget hade Gnaget gjort minst ett par mål till! Jag sär, jag sär...
En sak som faktiskt grämer mig en smula är att Amanda Lundell fortfarande inte gjort mål den här säsongen. Hon har liksom HV71 ett efternamn som förpliktigar, om än på ett helt annat sätt än flickorna från Småland. Ni kan ju fethaja att det finns en låtskatt att ösa ur för den som bara längtar efter att få lovsjunga Amandas färdigheter på isen! Hon gör mig inte galen än men inte särskilt lycklig, lycklig heller. Men kärleken förde oss samman och jag är säker på att det lossnar snart. Tro mig Amanda, jag är på din sida!
Men jag vill ha mål, mål, mål och höja en skål, skål skål. För AIK dam. För Bialik Øien och Linnéa Bäckman. Och för the two and only Lundell. Så sant som jag älskar detta laget och så sant som jag tack vare AIK dam, på vuxendomens höst, har fått återuppleva känslan av att vara en utav pöjkera längst fram.
Eftersom de två matcherna startade exakt samtidigt tvingades jag prioritera. A-lagshockey är alltid A-lagshockey, tänkte jag. Och AIK dam är alltid AIK dam. Dessutom hade jag ju som bekant bäddat för gaykväll på förhand med pöjkera Prozac och Klabbe the King. Enkelt val således. Ritorp lockade och pockade och AIK dam gjorde mig knappast besviken. Redan en bit in i första perioden grälade Prozac och Klabbe som ett gift gammalt par, och mittemellan dessa båda lätt åldrade men välkammade bohemer hängde jag på räcket och njöt av den underhållning som bjöds.
Min favorit och nya idol, Linnéa Bäckman, spelade tyvärr inte idag. Det var tråkigt. I övrigt var det mesta roligt.
AIK inledde naturligtvis lite segt. Det blir liksom lätt så när 91:an Bäckman saknas i laguppställningen. Det var 0-0 efter första perioden, mot ett lag som trots sitt mäktiga efternamn är hopplöst sist i serien. För en vecka sedan vann Gnaget med 5-0 i Jönsköping. Skottstatistiken i Prolympiahallen: 67-19 till AIK. Men Riksseriens okrönta jumbodrottningar höll alltså tätt första tjugo på Ritorp. Därefter blev det dock åka av. Klasskillnaden var stor så stor och segersiffrorna kunde och borde ha blivit större än 6-1. Om det nu inte hade varit för HV71:s duktiga keeper, Sabina Eriksson. Hon stod för så många räddningar att till och med Klabbe tappade räkningen.
Line Bialik Øien snurrade med fart och finess och gjorde både 1-0 och 2-1. Strax därefter var hon oerhört nära att bli tremålsskytt, men skottet tog i ribbans underkant. På returen högg Fanny Rask och petade enkelt in 3-1. Själv hävdade jag bestämt att pucken var över linjen redan innan Rask hann fram. Men det var den kanske inte. Hur som helst var det Øiens mål. Precis som för övrigt AIK:s
6-1 var det. Inget ont om Fanny, som återigen höll sig Rask på en retur, men det var ju Øien som "gjorde" målet. Denne Line Bialik Øien är fruktansvärt bra. Snabb, teknisk, målfarlig. Grymt sevärd!
Precis som för en vecka sedan vann AIK skotten med förkrossande siffror: 55-19. Med Linnéa Bäckman i laget hade Gnaget gjort minst ett par mål till! Jag sär, jag sär...
En sak som faktiskt grämer mig en smula är att Amanda Lundell fortfarande inte gjort mål den här säsongen. Hon har liksom HV71 ett efternamn som förpliktigar, om än på ett helt annat sätt än flickorna från Småland. Ni kan ju fethaja att det finns en låtskatt att ösa ur för den som bara längtar efter att få lovsjunga Amandas färdigheter på isen! Hon gör mig inte galen än men inte särskilt lycklig, lycklig heller. Men kärleken förde oss samman och jag är säker på att det lossnar snart. Tro mig Amanda, jag är på din sida!
Men jag vill ha mål, mål, mål och höja en skål, skål skål. För AIK dam. För Bialik Øien och Linnéa Bäckman. Och för the two and only Lundell. Så sant som jag älskar detta laget och så sant som jag tack vare AIK dam, på vuxendomens höst, har fått återuppleva känslan av att vara en utav pöjkera längst fram.
tisdag 16 oktober 2012
BB presenterar stolt:
Tisdagen den 23:e oktober blir det TJEJKVÄLL på Hovet. Ett härligt initiativ från AIK! Black Boris vill naturligtvis inte vara sämre.Att anordna en killkväll på Hovet känns emellertid inte särskilt lockande. För ärligt talat; killkvällar har vi ju på Hovet för jämnan. Utan att stödja mig på någon som helst vetenskaplig undersökning hävdar jag bestämt att pojkar, killar, män och gubbar normalt sett - och ur ett könsperspektiv - utgör en betydande majoritet av Hovets hockeygluttande besökare. Kvinns är i minoritet. Även om Mariga Mary m.fl. många gånger överröstar både pojkar och män.
Men jag vill fortfarande inte vara sämre än AIK. Därför är jag extra innovativ och skön.
Lördagen den 20:e oktober anordnas, i sann inofficiell AIK-anda, en glad och grann GAYKVÄLL på Ritorp. I samband med AIK Dams match mot HV71 Queens blir det Gnaget, glitter och glamour. Det blir hockeysnack och hockeyklack med feeling och fist i luften. Det blir powerbreak med Prozac och bend over med Boris. Vi hänger, klänger och svänger på räcket. Vi är killar som gillar killar som gillar tjejer som kan skjuta. Och Greken dansar go-go! Om han kommer vill säga, vilket han tyvärr alltför sällan gör nuförtiden.
Förutom en spännande Riksseriematch får du kaffe, mazarin och exklusivt förspel med Klabbe. Under kvällen kommer inga fina priser att lottas ut från vare sig Rosa Bandet, Audi Stockholm, Scandic, SJ, SGA, Stureplansgruppens arenacatering eller Rosa Skrot. På programmet står heller ingen musikunderhållning från de tuffa tjejerna från trion Wild Wives. Priset är å andra sidan lågt. De första sex gaygängen som pröjsar entré kan naturligtvis inte räkna med skjuts till och från Ritorp med privatchaufför, men de får se Klabbe visa röven!
För den som inte får nog på lördag står dörren till Ritorp även öppen på söndag. Då tar AIK Dam nämligen emot Linköping. Väl mött!
lördag 25 augusti 2012
När jag kysser Hovet
När jag kysser Hovet
är jag fri från alla hämningar
När jag kysser Hovet
försvinner alla främlingar
Då är vi alla och envar
allt vi har
och vi lever här och nu i denna stund
När jag kysser Hovet
är jag tätt intill det verkliga
När jag kysser Hovet
blir jag uppfylld av det märkliga
i att finnas till
och allt jag vill
är att leva, låta leva livet ut
Originalet
är jag fri från alla hämningar
När jag kysser Hovet
försvinner alla främlingar
Då är vi alla och envar
allt vi har
och vi lever här och nu i denna stund
När jag kysser Hovet
är jag tätt intill det verkliga
När jag kysser Hovet
blir jag uppfylld av det märkliga
i att finnas till
och allt jag vill
är att leva, låta leva livet ut
Originalet
söndag 11 mars 2012
Jag reser mig igen
Har man inte domarna med sig så får man förlita sig på artisterna. Det är trots allt de sistnämnda som ska göra det.
Att Björn Ranelid är på vår sida har bloggkollega Prozac redan visat med ackuratess. Idag är det min tur att briljera. Alla som kan sin Lundell vet vad Sömnen vill säga om nötter och nödrim. Alla som kan sitt AIK Hockey vet vad det innebär att pendla mellan hopp och förtvivlan, ängslan och hybris. När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager, brukar jag säga men kanske inte alltid göra.
Men igår kväll var det just vad jag gjorde. Jag tog min tillflykt till Globen - via teven, soffan och chipsskålen. Jag dubbeldippade och viftade med en svart och gul ballong. Jag korkade upp en flaska rött och kände mig en smula revolutionär. Och jag konstaterade att ingen annan svensk artist, någonsin i schlagersammanhang, har formulerat berättelsen om AIK Hockey bättre än herr Flinck.
Jag reser mig igen är inte bara berättelsen om AIK:s då. Det är även berättelsen om AIK:s nu. Det är berättelsen om Dicken och Bång, sammanfattad i en sång. En berättelse som alla vi hockeygnagare som ser fram emot måndagens resning torde och borde kunna känna igen oss i. Vi som lyser upp all svärta med vårt ljus och som suktar efter revansch och efter att få sjunga ut både Luleå och Club Zebra.
Thorsten, mera borsten!
Att Björn Ranelid är på vår sida har bloggkollega Prozac redan visat med ackuratess. Idag är det min tur att briljera. Alla som kan sin Lundell vet vad Sömnen vill säga om nötter och nödrim. Alla som kan sitt AIK Hockey vet vad det innebär att pendla mellan hopp och förtvivlan, ängslan och hybris. När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager, brukar jag säga men kanske inte alltid göra.
Men igår kväll var det just vad jag gjorde. Jag tog min tillflykt till Globen - via teven, soffan och chipsskålen. Jag dubbeldippade och viftade med en svart och gul ballong. Jag korkade upp en flaska rött och kände mig en smula revolutionär. Och jag konstaterade att ingen annan svensk artist, någonsin i schlagersammanhang, har formulerat berättelsen om AIK Hockey bättre än herr Flinck.
Jag reser mig igen är inte bara berättelsen om AIK:s då. Det är även berättelsen om AIK:s nu. Det är berättelsen om Dicken och Bång, sammanfattad i en sång. En berättelse som alla vi hockeygnagare som ser fram emot måndagens resning torde och borde kunna känna igen oss i. Vi som lyser upp all svärta med vårt ljus och som suktar efter revansch och efter att få sjunga ut både Luleå och Club Zebra.
Thorsten, mera borsten!
söndag 4 mars 2012
När mörkrets sista trummor dånar ut
Jag blundar i en frusen tyst minut och frammanar ett minne ur mitt inres svartaste hockeymörker.
I en inte alltför avlägsen dåtid satt jag på ett ödsligt Hovet och såg mitt AIK ta sig an alla möjliga och omöjliga allsvenska gäng. Jag minns att det ibland var svårt att koncentrera sig på spelet på isen. Istället satt jag matcherna igenom och tänkte på spelet vid sidan av. Ekonomin var körd i bottten, konkurshotet låg som en äcklig dimma över allt jag såg och de sportsliga intrycken grumlades av oro och irritation. Som inbiten och hjärtsliten AIK:are såg jag i slutet av december 2009 sällan längre än till midnatt. Skulle AIK Hockey finnas kvar nästa morgon? Skulle alla vi hockeyälskande gnagare hastigt och olustigt förvandlas till ett laglöst fanskap till sällskap?
När AIK tog sig till slutspel för ett år sedan, genom 3-2 hemma mot Modo i grundseriens sista omgång, kändes det omtumlande och på gränsen till overkligt. När AIK sedan mosade HV71 i kvarten var vi nog många som inte visste var vi skulle ta vägen. Förlusten i semin mot Färjestad blev lättsmält. Jag behövde ett break. AIK behövde ett break. Succén var trots torsken fullbordad och det fanns liksom ingenting att vara missnöjd med. Ingen AIK:are med hästarna i stallet hade väl på allvar räknat med final och spel om SM-guldet. Det hade varit att gapa efter lite för mycket, till och med för den per slentrian och dålig vana mest hybrisdrabbade gnagare.
I år är läget annorlunda. AIK går visserligen inte in i slutspelet som favoriter nu heller, långt därifrån. Men det finns anledning till tro och hopp. AIK är inte bara ett av Sveriges målgladaste lag. Vi har desutom Elitseriens både poängkung och skytteligavinnare i laget. Om Viktor Fasth blir frisk i magen har vi dessutom Sveriges bästa målvakt. AIK ligger högt upp i både PP- och BP-statistiken. I Dicken har vi en av seriens poängstarkaste backar. I Fish och Nemeth har vi två av sereins starkaste defensiva pjäser. Och så vidare. Icke att förglömma Daniel Bång, som ju som alla med lite koll vet är störst, bäst och vackrast i fetaste allmänhet.
Men åter till fjolåret och tillbaka igen. Jag är mindre stolt nu, mer förlägen.
AIK lär med största sannolikhet väljas av Luleå. Kanske, kanske blir det Skellefteå. Oavsett vilket lag som får äran att möta Gnaget så kommer det få slita gris för att rå på oss. Det är jag nästan säker på. AIK går i vilket fall in som underdog. Det kommer att vara ett AIK med betydligt högre mål än i fjol. Kvartsfinalen är mer än bara bonus den här gången. Liksom den eventuella semifinalen är kvarten bara ett steg på vägen. AIK kommer så klart att ta en match i taget men AIK kommer också att gå för guld i år. Jag säger inte att vi vinner men jag tror att det finns en chans att vi gör det. Det trodde jag innerst inne aldrig för ett år sedan.
När mörkrets sista trummor dånar ut. När tunneln tar slut och allt det här som kallas Elitserien och slutspel och drömmar av guld blir verklighet och sanning. När natten är här ska jag lämna allt tillbaks.
Jag tänker ofta på det förflutna, och jag tänker att det är i det som en gång var som man måste gräva om man vill förstå det som numera är. Lika ofta som jag tänker på det förflutna tänker jag på det framtida. Jag tänker att om allt bara går som jag vill så har vi snart en elitserie, fortfarande bestående av 12 lag, men med minst ett nygammalt inslag. Det här är visserligen en blogg om AIK. Inte desto mindre vet jag att den med jämna mellanrum lockar fint folk och främlingar i form av t.ex. leksingar och lakejer. Jag tror att just nämnda kateogorier hockeypuckon har på känn att det här inlägget i viss mån inte bara handlar om mitt lag, utan även om deras.
Men medan leksingar drömmer om ljuset i tunneln och medan lakejer drömmer om en fet bonus i form av slutspel, så går jag omkring i min egen lilla borisbubbla. Jag sätter all min tilltro till en dröm, till sångerna som tar ens liv till slut. För jag tror som min Lundell, att innerst inne är vi alla romantiker. Och vi menar, kan en människa vara någonting annat om hon vill leva det här livet rätt och riktigt? Sanningen är subjektiv men ljuset är min vän. Som solen ska jag stråla och som Greken ska jag skråla. Gnaget är i Elitserien för att stanna. I ljuset, bruset och håkanhuset. Inte ens en soltorkad morot som Björn Ranelid skulle ha kunnat skriva det bättre.
Det jag just sagt har bara sagts en gång, men likt fågelns kvitter kommer mina ord att spridas via både facebook och twitter.
I en inte alltför avlägsen dåtid satt jag på ett ödsligt Hovet och såg mitt AIK ta sig an alla möjliga och omöjliga allsvenska gäng. Jag minns att det ibland var svårt att koncentrera sig på spelet på isen. Istället satt jag matcherna igenom och tänkte på spelet vid sidan av. Ekonomin var körd i bottten, konkurshotet låg som en äcklig dimma över allt jag såg och de sportsliga intrycken grumlades av oro och irritation. Som inbiten och hjärtsliten AIK:are såg jag i slutet av december 2009 sällan längre än till midnatt. Skulle AIK Hockey finnas kvar nästa morgon? Skulle alla vi hockeyälskande gnagare hastigt och olustigt förvandlas till ett laglöst fanskap till sällskap?
När AIK tog sig till slutspel för ett år sedan, genom 3-2 hemma mot Modo i grundseriens sista omgång, kändes det omtumlande och på gränsen till overkligt. När AIK sedan mosade HV71 i kvarten var vi nog många som inte visste var vi skulle ta vägen. Förlusten i semin mot Färjestad blev lättsmält. Jag behövde ett break. AIK behövde ett break. Succén var trots torsken fullbordad och det fanns liksom ingenting att vara missnöjd med. Ingen AIK:are med hästarna i stallet hade väl på allvar räknat med final och spel om SM-guldet. Det hade varit att gapa efter lite för mycket, till och med för den per slentrian och dålig vana mest hybrisdrabbade gnagare.
I år är läget annorlunda. AIK går visserligen inte in i slutspelet som favoriter nu heller, långt därifrån. Men det finns anledning till tro och hopp. AIK är inte bara ett av Sveriges målgladaste lag. Vi har desutom Elitseriens både poängkung och skytteligavinnare i laget. Om Viktor Fasth blir frisk i magen har vi dessutom Sveriges bästa målvakt. AIK ligger högt upp i både PP- och BP-statistiken. I Dicken har vi en av seriens poängstarkaste backar. I Fish och Nemeth har vi två av sereins starkaste defensiva pjäser. Och så vidare. Icke att förglömma Daniel Bång, som ju som alla med lite koll vet är störst, bäst och vackrast i fetaste allmänhet.
Men åter till fjolåret och tillbaka igen. Jag är mindre stolt nu, mer förlägen.
AIK lär med största sannolikhet väljas av Luleå. Kanske, kanske blir det Skellefteå. Oavsett vilket lag som får äran att möta Gnaget så kommer det få slita gris för att rå på oss. Det är jag nästan säker på. AIK går i vilket fall in som underdog. Det kommer att vara ett AIK med betydligt högre mål än i fjol. Kvartsfinalen är mer än bara bonus den här gången. Liksom den eventuella semifinalen är kvarten bara ett steg på vägen. AIK kommer så klart att ta en match i taget men AIK kommer också att gå för guld i år. Jag säger inte att vi vinner men jag tror att det finns en chans att vi gör det. Det trodde jag innerst inne aldrig för ett år sedan.
När mörkrets sista trummor dånar ut. När tunneln tar slut och allt det här som kallas Elitserien och slutspel och drömmar av guld blir verklighet och sanning. När natten är här ska jag lämna allt tillbaks.
Jag tänker ofta på det förflutna, och jag tänker att det är i det som en gång var som man måste gräva om man vill förstå det som numera är. Lika ofta som jag tänker på det förflutna tänker jag på det framtida. Jag tänker att om allt bara går som jag vill så har vi snart en elitserie, fortfarande bestående av 12 lag, men med minst ett nygammalt inslag. Det här är visserligen en blogg om AIK. Inte desto mindre vet jag att den med jämna mellanrum lockar fint folk och främlingar i form av t.ex. leksingar och lakejer. Jag tror att just nämnda kateogorier hockeypuckon har på känn att det här inlägget i viss mån inte bara handlar om mitt lag, utan även om deras.
Men medan leksingar drömmer om ljuset i tunneln och medan lakejer drömmer om en fet bonus i form av slutspel, så går jag omkring i min egen lilla borisbubbla. Jag sätter all min tilltro till en dröm, till sångerna som tar ens liv till slut. För jag tror som min Lundell, att innerst inne är vi alla romantiker. Och vi menar, kan en människa vara någonting annat om hon vill leva det här livet rätt och riktigt? Sanningen är subjektiv men ljuset är min vän. Som solen ska jag stråla och som Greken ska jag skråla. Gnaget är i Elitserien för att stanna. I ljuset, bruset och håkanhuset. Inte ens en soltorkad morot som Björn Ranelid skulle ha kunnat skriva det bättre.
Det jag just sagt har bara sagts en gång, men likt fågelns kvitter kommer mina ord att spridas via både facebook och twitter.
 |
Jag skänker dig den sista lögn jag har Jag offrar och betalar vad som krävs |
tisdag 14 februari 2012
Du kan inte ljuga för ett hjärta
Det är Alla hjärtans dag idag och därför måste man blogga om att det är just det. Annars är man ingen riktig bloggare utan bara en liten lort.
Jag är ingen liten lort. Men jag saknar lust och energi och har därmed inte tid att leverera allt det där som ni är så fötjusta i. Så Z får ursäkta. Jag vet att jag är ditt lilla solsken men du vet hur det är; även Boris har fläckar! Som plåster på såren lattjar jag SVT en regnig, ruskig sommardag och kör en fjolårsfavorit i repris.
Från mitt hjärta
fyllt av svärta
till er alla
varma, kalla
kommer här ett kärleksbrev
skarvat fram ur skruvat skrev
Alla hjärtans lag
Jag är ingen liten lort. Men jag saknar lust och energi och har därmed inte tid att leverera allt det där som ni är så fötjusta i. Så Z får ursäkta. Jag vet att jag är ditt lilla solsken men du vet hur det är; även Boris har fläckar! Som plåster på såren lattjar jag SVT en regnig, ruskig sommardag och kör en fjolårsfavorit i repris.
Från mitt hjärta
fyllt av svärta
till er alla
varma, kalla
kommer här ett kärleksbrev
skarvat fram ur skruvat skrev
Alla hjärtans lag
onsdag 12 oktober 2011
Kärleken förde oss samman
Leksands IF
Ännu en kväll i kärlekens tecken. Jag såg Leksand-Södertälje och jag såg Modo-Brynäs. Åh, som jag älskar det här spelet.
Initialt lade jag förstås fokus på eliten. Det kändes naturligast och mest rätt. Med jämna mellanrum zappade jag dock över till den så kallade gärdsgårdskanalen. Fan tro't men varenda gång som jag slog över hade det blivit mål för Leksand. Jag missade Raffl och Ryno men prickade Prestberg och Bergenström. För att inte gå miste om mera godis bestämde jag mig för att hädanefter skita i Modo och Brynäs. Man vill ju se mål va, som Håkan Södergren nog skulle ha sagt om han suttit bredvid mig i soffan. Nu stod i han i teve istället och bjöd på pausunderhållning med penna och pek. Det gäller att skjuta va. Man måste vara het va. Two shots, two shots.
Vid ställningen 3-0 till Leksand efter mindre än nio spelade minuter tog Slovenska SK timeout. Johan Strömwalls norrbottniska mansröst gjorde intryck ända hem till Borishov. Jag vet inte varför men det är något med de där männen från norr och deras bestämda lugn. De känns så karlakarliga liksom. En annan blir nästan lite till sig. Man fattar ju varför skoterraggarna stannar i byn trots att kvinnsen drar åt fjollträsk till. Jag säger bara Hans Särkijärvi, Pekka Lindmark och Johan Strömwall. Här snackar vi inte Challe och Nicke Limpsax. Nej, för helvete! Strumpan, släng dig i väggen. Här snackar vi hemkört och lingondricka, en fet jävla prilla i skinkvecket och manlighet med mycket stake.
Var var jag...?
Med Berth Idoff inbytt i kassen tog SSK nya tag. Strax därefter blev det 4-0 till Leksand. Då tänkte jag på Kringelknutten, min vän och kamrat. Hans favoriter har fått en ganska jobbig start på säsongen. På hemmaplan plockar de pinnar i parti och minut, men borta är de helt borta och kommer ständigt till korta. Kanske är det för tidigt att döma ut SSK:s chanser att slåss om en elitplats redan till våren. Men nog ser de ut att behöva minst ett år till i allsvenskan, de små liven.
Men så drog jag mig till minnes en match i november 2009. Då var det ett annat lag som gästade Leksand. Ett lag som ligger eder ödmjuke bloggare något närmare hjärtat än SSK, om man säger. Tre minuter in i andra perioden låg vi under med 4-0, men anförda av Sandberg och Bång kom vi tillbaka och tog matchen till straffar. (Dessförinnan hade Carlsson hunnit med att få på nosen i sudden.) Vi föll visserligen i straffläggningen men med flaggan i topp. (Och sedan den matchen har Carlsson aldrig mer varit sig lik - den gode Fish växte dryga halvmetern efter den förlorade fighten.) Kanske SSK kunde upprepa den magiska, gnagiska upphämtningen och bedriften?
Inte så illa pinkat. Det blev 4-1 och det blev 4-2. Jag hann ana en möjlig hemmakollaps. Sadomasochisten i mig ville ha mer.
Det blev paus och det blev ny period. Keeper Bert Idoff gjorde ingen skillnad. Leksand föll inte ihop. Istället stod de upp och slog tillbaka. Stackars SSK fick så mycket smisk. Jag började nästan misstänka att Salo gjort ett genidrag, och i smyg anlitat Hans Scheike som ny mental coach. Vad som funkar bäst på Ryno, morot eller piska, vete fan men någon form av behandling tycks han ha genomgått sedan jag senast såg grabben in action. Efter 1+1 i första fyllde han på med 1+1 i andra. Det är som jag alltid har sagt om Ryno: Han har hockeyn i blodet. Han har hockeyn i blodet!
Med 6-2 i ryggen efter två perioder kan man ju inte förlora. Särskilt inte på hemmaplan.
Så att Leksand skulle vinna stod klart inför tredje. Jag kikade så smått, samtidigt som jag läste Alfons och hemlige Mållgan för en liten kille som vägrade att somna. Återigen kom jag att tänka på Kringelknutten. Hur kul har inte han framför teven? Efter en stund kom jag på mig själv med att totalt ha glömt bort matchen mellan Modo och Brynäs. Sedan lillkillen somnat tog jag åter till fjärren. Det stod 2-2 efter två perioder. Spännande med andra ord. Men jag hade inte modet att överge Leksand-SSK. Jag menar, 6-2 är ändå bara 6-2 och hockey är som alla vet ett oberäknelig spel.
Sista tio minuterna i Tegera Arena blev emellertid ett sömnpiller. Tröttheten efter ännu en lång dag tog ut sin rätt. Matchen spelades av, jag tappade intresset. Prestberg gjorde mål med en sekund kvar och spikade därmed siffrorna till 7-2. För att inte riskera somna i soffan drog jag igång datorn och bloggade mig ett litet inlägg. Det här. Och medan jag skriver dess näst sista mening ser jag att Modo avgjort i sudden.
Allsvenskan är som en dansbandsversion av Lundell; underhållande för en stund men urtrist i längden.
Ännu en kväll i kärlekens tecken. Jag såg Leksand-Södertälje och jag såg Modo-Brynäs. Åh, som jag älskar det här spelet.
Initialt lade jag förstås fokus på eliten. Det kändes naturligast och mest rätt. Med jämna mellanrum zappade jag dock över till den så kallade gärdsgårdskanalen. Fan tro't men varenda gång som jag slog över hade det blivit mål för Leksand. Jag missade Raffl och Ryno men prickade Prestberg och Bergenström. För att inte gå miste om mera godis bestämde jag mig för att hädanefter skita i Modo och Brynäs. Man vill ju se mål va, som Håkan Södergren nog skulle ha sagt om han suttit bredvid mig i soffan. Nu stod i han i teve istället och bjöd på pausunderhållning med penna och pek. Det gäller att skjuta va. Man måste vara het va. Two shots, two shots.
Vid ställningen 3-0 till Leksand efter mindre än nio spelade minuter tog Slovenska SK timeout. Johan Strömwalls norrbottniska mansröst gjorde intryck ända hem till Borishov. Jag vet inte varför men det är något med de där männen från norr och deras bestämda lugn. De känns så karlakarliga liksom. En annan blir nästan lite till sig. Man fattar ju varför skoterraggarna stannar i byn trots att kvinnsen drar åt fjollträsk till. Jag säger bara Hans Särkijärvi, Pekka Lindmark och Johan Strömwall. Här snackar vi inte Challe och Nicke Limpsax. Nej, för helvete! Strumpan, släng dig i väggen. Här snackar vi hemkört och lingondricka, en fet jävla prilla i skinkvecket och manlighet med mycket stake.
Var var jag...?
Med Berth Idoff inbytt i kassen tog SSK nya tag. Strax därefter blev det 4-0 till Leksand. Då tänkte jag på Kringelknutten, min vän och kamrat. Hans favoriter har fått en ganska jobbig start på säsongen. På hemmaplan plockar de pinnar i parti och minut, men borta är de helt borta och kommer ständigt till korta. Kanske är det för tidigt att döma ut SSK:s chanser att slåss om en elitplats redan till våren. Men nog ser de ut att behöva minst ett år till i allsvenskan, de små liven.
Men så drog jag mig till minnes en match i november 2009. Då var det ett annat lag som gästade Leksand. Ett lag som ligger eder ödmjuke bloggare något närmare hjärtat än SSK, om man säger. Tre minuter in i andra perioden låg vi under med 4-0, men anförda av Sandberg och Bång kom vi tillbaka och tog matchen till straffar. (Dessförinnan hade Carlsson hunnit med att få på nosen i sudden.) Vi föll visserligen i straffläggningen men med flaggan i topp. (Och sedan den matchen har Carlsson aldrig mer varit sig lik - den gode Fish växte dryga halvmetern efter den förlorade fighten.) Kanske SSK kunde upprepa den magiska, gnagiska upphämtningen och bedriften?
Inte så illa pinkat. Det blev 4-1 och det blev 4-2. Jag hann ana en möjlig hemmakollaps. Sadomasochisten i mig ville ha mer.
Det blev paus och det blev ny period. Keeper Bert Idoff gjorde ingen skillnad. Leksand föll inte ihop. Istället stod de upp och slog tillbaka. Stackars SSK fick så mycket smisk. Jag började nästan misstänka att Salo gjort ett genidrag, och i smyg anlitat Hans Scheike som ny mental coach. Vad som funkar bäst på Ryno, morot eller piska, vete fan men någon form av behandling tycks han ha genomgått sedan jag senast såg grabben in action. Efter 1+1 i första fyllde han på med 1+1 i andra. Det är som jag alltid har sagt om Ryno: Han har hockeyn i blodet. Han har hockeyn i blodet!
Med 6-2 i ryggen efter två perioder kan man ju inte förlora. Särskilt inte på hemmaplan.
Så att Leksand skulle vinna stod klart inför tredje. Jag kikade så smått, samtidigt som jag läste Alfons och hemlige Mållgan för en liten kille som vägrade att somna. Återigen kom jag att tänka på Kringelknutten. Hur kul har inte han framför teven? Efter en stund kom jag på mig själv med att totalt ha glömt bort matchen mellan Modo och Brynäs. Sedan lillkillen somnat tog jag åter till fjärren. Det stod 2-2 efter två perioder. Spännande med andra ord. Men jag hade inte modet att överge Leksand-SSK. Jag menar, 6-2 är ändå bara 6-2 och hockey är som alla vet ett oberäknelig spel.
Sista tio minuterna i Tegera Arena blev emellertid ett sömnpiller. Tröttheten efter ännu en lång dag tog ut sin rätt. Matchen spelades av, jag tappade intresset. Prestberg gjorde mål med en sekund kvar och spikade därmed siffrorna till 7-2. För att inte riskera somna i soffan drog jag igång datorn och bloggade mig ett litet inlägg. Det här. Och medan jag skriver dess näst sista mening ser jag att Modo avgjort i sudden.
Allsvenskan är som en dansbandsversion av Lundell; underhållande för en stund men urtrist i längden.
lördag 3 september 2011
Posörerna
Det är långt mellan lycka och leda
När en smekning bränner som sveda
På fredag...
* * *
Alltså. Jag vet att försäsong är försäsong och jag vet att tränings-matcher kan man inte dra några växlar av och bla bla bla. Men hur kul är det egentligen att ägna en myspysig fredagskväll åt sitta på en skabbig läktare - förvisso på MIN plats men ändå - och se ett gäng oinspirerade hockeyspelare glida runt och posera? När Blomdahl är offensivt bäst i laget är det förvisso smått sensationellt och på sätt och vis intressant men det säger också en del om den samlade laginsatsen. Ärligt talat, det borde inte kosta pengar att se den här typen av matcher. Man borde snarare få betalt för att bevittna dem.
Det minsta man kan begära är att AIK låter ungdomar under 18 gå in gratis. Kanske något att fundera på inför nästa års försäsong.
* * *
Som tur är har man ett socialt liv vid sidan av hockeyn. Eddie, Baloo och jag hade roligt igår trots den undermåliga underhållningen som erbjöds på isen. Eddie hade med sig en sån där modern läsplatta och den kollade vi på i andra pausen. Tänk, jag som trodde att man hade läsplattor för att läsa böcker på! Snacka om att man har dålig koll. Läsplattor kan man göra mycket mer än läsa på. Till exempel kan man se på fotboll. Åtminstone kan man det på Eddies läsplatta. I andra pausen tittade vi på Ungern-Sverige. Bilden hackade lite, eller så var det bara spelet. Vi hann hursomhelst med att se ett rejält stolpskott innan det var dags för posörerna att åter göra entré.
* * *
Det ska ärligt sägas att den tredje akten var betydligt bättre än de två första. Jag tror faktiskt inte att jag gäspade mer än ett par gånger. Och juniorerna, som var många, gjorde sitt bästa för att väcka liv i sina äldre lagkamrater. De försökte, kämpade, åkte skridskor och slet. När Almtuna kvitterade med en och trettio kvar så blev jag emellertid mycket trött. Ännu tröttare blev jag när Videll slafsade bort sin straff med ett fjuttigt skitskott. För att inte tala om Rosén. Nordström försökte i alla fall göra en Foppa - om än med fiaskoartad ackuratess.
* * *
Höjden av vad man nu ska kalla det - förnedring kanske? - måste ha varit när vår alltid lika hurtiga speaker avslutade den minnesvärda hockeykvällen med en ack så viktig påminnelse: "Glöm nu inte att köpa biljetter till elitseriepremiären mot Timrå den 15:e september. Vi hoppas på ett fullsatt Hovet."
Som om någon AIK:are som besökte Hovet igår kväll INTE hade tänkt gå på premiären. "Nä, asså, vi går bara på träningsmatcher."
* * *
Det kanske verkar som att jag är ovanligt sur och itrriterad idag. Det är jag också. Men det beror inte på AIK eller strafförlusten. Nej, nej, nej. Det som verkligen gjorde mig besviken igår kväll var något helt annat. Nämligen detta: Varför spolade de inte om isen inför straffläggningen? Det är ju för helvete kutym!
* * *
AVGÅ HAMRÉN!
När en smekning bränner som sveda
På fredag...
* * *
Alltså. Jag vet att försäsong är försäsong och jag vet att tränings-matcher kan man inte dra några växlar av och bla bla bla. Men hur kul är det egentligen att ägna en myspysig fredagskväll åt sitta på en skabbig läktare - förvisso på MIN plats men ändå - och se ett gäng oinspirerade hockeyspelare glida runt och posera? När Blomdahl är offensivt bäst i laget är det förvisso smått sensationellt och på sätt och vis intressant men det säger också en del om den samlade laginsatsen. Ärligt talat, det borde inte kosta pengar att se den här typen av matcher. Man borde snarare få betalt för att bevittna dem.
Det minsta man kan begära är att AIK låter ungdomar under 18 gå in gratis. Kanske något att fundera på inför nästa års försäsong.
* * *
Som tur är har man ett socialt liv vid sidan av hockeyn. Eddie, Baloo och jag hade roligt igår trots den undermåliga underhållningen som erbjöds på isen. Eddie hade med sig en sån där modern läsplatta och den kollade vi på i andra pausen. Tänk, jag som trodde att man hade läsplattor för att läsa böcker på! Snacka om att man har dålig koll. Läsplattor kan man göra mycket mer än läsa på. Till exempel kan man se på fotboll. Åtminstone kan man det på Eddies läsplatta. I andra pausen tittade vi på Ungern-Sverige. Bilden hackade lite, eller så var det bara spelet. Vi hann hursomhelst med att se ett rejält stolpskott innan det var dags för posörerna att åter göra entré.
* * *
Det ska ärligt sägas att den tredje akten var betydligt bättre än de två första. Jag tror faktiskt inte att jag gäspade mer än ett par gånger. Och juniorerna, som var många, gjorde sitt bästa för att väcka liv i sina äldre lagkamrater. De försökte, kämpade, åkte skridskor och slet. När Almtuna kvitterade med en och trettio kvar så blev jag emellertid mycket trött. Ännu tröttare blev jag när Videll slafsade bort sin straff med ett fjuttigt skitskott. För att inte tala om Rosén. Nordström försökte i alla fall göra en Foppa - om än med fiaskoartad ackuratess.
* * *
Höjden av vad man nu ska kalla det - förnedring kanske? - måste ha varit när vår alltid lika hurtiga speaker avslutade den minnesvärda hockeykvällen med en ack så viktig påminnelse: "Glöm nu inte att köpa biljetter till elitseriepremiären mot Timrå den 15:e september. Vi hoppas på ett fullsatt Hovet."
Som om någon AIK:are som besökte Hovet igår kväll INTE hade tänkt gå på premiären. "Nä, asså, vi går bara på träningsmatcher."
* * *
Det kanske verkar som att jag är ovanligt sur och itrriterad idag. Det är jag också. Men det beror inte på AIK eller strafförlusten. Nej, nej, nej. Det som verkligen gjorde mig besviken igår kväll var något helt annat. Nämligen detta: Varför spolade de inte om isen inför straffläggningen? Det är ju för helvete kutym!
* * *
AVGÅ HAMRÉN!
torsdag 1 september 2011
Törst
AIK besegrade SSK igår kväll och det var skönt att vara tillbaka på Hovet. Matchen i sig var ett mindre sömnpiller men sällskapet var desto bättre.
Farsan Baloo var försäsongsskäggig, gråsprängd och grann. Vackrare än Lundell vid en prisutdelning på Orust. Sin vana trogen klagade han på tempot - redan under uppvärmningen! Därefter visade han upp ett känsloregister som bara riktiga män vågar och kan. Baloo var besviken. "Jag får ju aldrig vara med på bloggen", sa han. "Alla andra skriver du om men jag får nästan aldrig vara med. Jag tycker det är orättvist." Smått urskuldande svarade jag att det ju blott är för att värna hans personliga integritet som jag hitintills beskrivit hans förehavanden så sparsmakat per blogg. Det bet inte på Baloo. Istället insisterade han på att han minsann också förtjänar en egen etikett, precis som Greken. Jag lovade att noggrant överväga saken och återkomma med besked.
En annan som visade känslor var min kompis Eddie. Eddie var på sitt bästa berättarhumör. I andra pausen förtäljde han den lustiga och mustiga historien om sitt gotländska sommaräventyr. För att göra en lång och underhållande story kort kan man säga att Slite inte riktigt var den nöjesmetropol som Eddie hade hoppats. Samt att det kostar både tid och pengar att följa AIK:s hockeylag i vått och torrt.
En tredje, fjärde och femte som visade känslor var Kringelknutten och hans vänner. De var alla lika trevliga som ifjol. Knutten och jag bytte kakrecept före match och i periodpauserna drack vi bärs och konverserade. Knutten smuttade och smackade med stil. Man såg att han var glad över att få se ett elitserielag igen, även om han naturligtvis gjorde sitt bästa för att dölja det. Men bakom den hårda fasaden klappar ett hockeyhjärta som längtar hem. Kringelknutten vill tillbaka, precis som vi gnagare ville tillbaka när det begav sig.
Läs även sargut.se och ta del av Kringelknuttens sida av saken: "En plastmugg Norrlands Guld med 4 cm toppskum, var behållningen..."
Och avslutningsvis, lyssna på the one and only Ulf Lundell och låten Törst från 1976:
Farsan Baloo var försäsongsskäggig, gråsprängd och grann. Vackrare än Lundell vid en prisutdelning på Orust. Sin vana trogen klagade han på tempot - redan under uppvärmningen! Därefter visade han upp ett känsloregister som bara riktiga män vågar och kan. Baloo var besviken. "Jag får ju aldrig vara med på bloggen", sa han. "Alla andra skriver du om men jag får nästan aldrig vara med. Jag tycker det är orättvist." Smått urskuldande svarade jag att det ju blott är för att värna hans personliga integritet som jag hitintills beskrivit hans förehavanden så sparsmakat per blogg. Det bet inte på Baloo. Istället insisterade han på att han minsann också förtjänar en egen etikett, precis som Greken. Jag lovade att noggrant överväga saken och återkomma med besked.
En annan som visade känslor var min kompis Eddie. Eddie var på sitt bästa berättarhumör. I andra pausen förtäljde han den lustiga och mustiga historien om sitt gotländska sommaräventyr. För att göra en lång och underhållande story kort kan man säga att Slite inte riktigt var den nöjesmetropol som Eddie hade hoppats. Samt att det kostar både tid och pengar att följa AIK:s hockeylag i vått och torrt.
En tredje, fjärde och femte som visade känslor var Kringelknutten och hans vänner. De var alla lika trevliga som ifjol. Knutten och jag bytte kakrecept före match och i periodpauserna drack vi bärs och konverserade. Knutten smuttade och smackade med stil. Man såg att han var glad över att få se ett elitserielag igen, även om han naturligtvis gjorde sitt bästa för att dölja det. Men bakom den hårda fasaden klappar ett hockeyhjärta som längtar hem. Kringelknutten vill tillbaka, precis som vi gnagare ville tillbaka när det begav sig.
* * *
Läs även sargut.se och ta del av Kringelknuttens sida av saken: "En plastmugg Norrlands Guld med 4 cm toppskum, var behållningen..."
* * *
Och avslutningsvis, lyssna på the one and only Ulf Lundell och låten Törst från 1976:
En väg går upp, en annan ner
Och det är så svårt att ta sej upp
Så lätt att ramla ner
tisdag 30 augusti 2011
När jag kysser Hovet
Ibland behöver man påminna sig om hur det var för att uppskatta det man har.
I morgon kväll är det äntligen dags för AIK att spela match på Hovet igen. Gissa om jag har längtat. Nog för att det bara är en i raden av träningsmatcher och nog för att motståndet består av ett numera allsvenskt SSK. Men ändå. Det är något särskilt varje gång, att ta promenaden uppför backen och över bron och se den där blå Hovet-skylten som lockar och drar. Det är ett av mitt livs stora nöjen. Att få gå på hockey, att få se mitt älskade AIK in action.
Eftersom jag bor blott ett stenkast från Hovet så händer det att jag går förbi även dagar då det inte spelas match. Ganska ofta går jag förbi, alltid med hockey i huvudet. Det är märkligt men verkligt; intresset som jag upptäckte som litet barn, som växte sig tokstort i tonåren men som mattades en aning runt tjugo, är idag större än någonsin tidigare. Jag tror det har med livets gång och min egen växelsång att göra. Efter att ha kaosat runt i tillvaron under alldeles för lång tid har jag på senare år fått styrsel på mig själv. Jag lever numera ett inrutat men behagligt liv. Jag har min familj, mitt hem, mina studier, mina måsten. Och så AIK förstås.
Det finns nuförtiden få saker i min värld som går upp mot en kväll med Bång och kompani på isen och högtryck på läktarna. Känslan av att stå inne på Hovet i väntan på match, med halsduken i luften och med matchprogrammet i bakfickan, sjungandes Å vi e AIK - den känslan vill jag alltid återvända till. Därför tar jag backen upp till Hovet i morgon kväll. Därför går jag över bron och ser skylten på håll. Att det bara är en i raden av träningsmatcher och att trycket på läktarna därmed kanske uteblir spelar mindre roll. Det är AIK och det är Hovet och det är Gnagarhjärtat som slår.
* * *
När jag kysser Hovet är jag fri från alla hämningar
När jag kysser Hovet försvinner alla främlingar
Då är vi alla och envar, allt vi har
och vi lever här och nu i denna stund
I morgon kväll är det äntligen dags för AIK att spela match på Hovet igen. Gissa om jag har längtat. Nog för att det bara är en i raden av träningsmatcher och nog för att motståndet består av ett numera allsvenskt SSK. Men ändå. Det är något särskilt varje gång, att ta promenaden uppför backen och över bron och se den där blå Hovet-skylten som lockar och drar. Det är ett av mitt livs stora nöjen. Att få gå på hockey, att få se mitt älskade AIK in action.
Eftersom jag bor blott ett stenkast från Hovet så händer det att jag går förbi även dagar då det inte spelas match. Ganska ofta går jag förbi, alltid med hockey i huvudet. Det är märkligt men verkligt; intresset som jag upptäckte som litet barn, som växte sig tokstort i tonåren men som mattades en aning runt tjugo, är idag större än någonsin tidigare. Jag tror det har med livets gång och min egen växelsång att göra. Efter att ha kaosat runt i tillvaron under alldeles för lång tid har jag på senare år fått styrsel på mig själv. Jag lever numera ett inrutat men behagligt liv. Jag har min familj, mitt hem, mina studier, mina måsten. Och så AIK förstås.
Det finns nuförtiden få saker i min värld som går upp mot en kväll med Bång och kompani på isen och högtryck på läktarna. Känslan av att stå inne på Hovet i väntan på match, med halsduken i luften och med matchprogrammet i bakfickan, sjungandes Å vi e AIK - den känslan vill jag alltid återvända till. Därför tar jag backen upp till Hovet i morgon kväll. Därför går jag över bron och ser skylten på håll. Att det bara är en i raden av träningsmatcher och att trycket på läktarna därmed kanske uteblir spelar mindre roll. Det är AIK och det är Hovet och det är Gnagarhjärtat som slår.
* * *
När jag kysser Hovet är jag fri från alla hämningar
När jag kysser Hovet försvinner alla främlingar
Då är vi alla och envar, allt vi har
och vi lever här och nu i denna stund
onsdag 3 augusti 2011
Minnen man minns
Det börjar lukta abstinens. Värmen och hockeylängtan tar ut sin rätt och det är inte bara i kalsingarna det osar svett. För att inte gå ner mig fullständigt i sommarhettan och för att orka vänta ännu ett par veckor på blankis och nedsläpp så vänder jag blicken bakåt. Närmare bestämt till förra säsongen och dess tre, i mitt tycke, mest minnesvärda ögonblick. Vi tar dem bakifrån och avslutar med ett skott i råttan.Kommentar: Det räcker väl med att citera den store poeten Magnus Uggla: "Om hon så tar dig på bar gärning, neka. Den var aldrig inne."
Kommentar: Förutom att Mark Owuya bjöd till så generöst så var det naturligtvis extra härligt att just Bång fick äran att pilla in den.
Kommentar: Som man, gnagare, bloggare och medmänniska känner man verkligen med Viktor i situationen. Vem har väl inte drömt om att slå en finne på tasken?
* * *
Kuk & Humor när det är som bäst? Kom gärna med egna minnesvärda tips. Listan kan säkert göras både längre och lustigare.
fredag 25 februari 2011
In i det vilda igen
Det finns inget annat lag som väcker så primitiva lustar i mig som Färjestad. Jag tycker verkligen illa om dem, de där malliga, bralliga karlsatösera med det lila extra.
Således njöt jag av att se Bångs behandling av Berglund igår. Jag satt och hoppades att någon skulle nita Nihlstorp också, knuffa Kåbergskan och peta på Pelle Prestberg. Jag fick lika många barnsliga vredesutbrott under den tredje perioden som Greken får på en hel match. Det kändes bra för stunden men med facit i hand så medger jag att det kostade mer än det smakade. Bångs fight fick fiasko till följd. Kåbergskan och Pelle Jöns fick fortsätta fjolla omkring i sina vita handskar. Och själv drog jag på mig två minuters sveda och värk efter att ha lyckats stampa mig själv på tån! Vem tror man att man är, Howlin' Greken? Jag får skärpa mig.
* * *
I kampen kring strecken blir det bara jämnare. Vi hade chansen att hålla undan men istället gav vi oss in i det vilda igen. AIK, Bångus och alla andra med. Det här kan sluta precis hur som helst. Det skulle inte förvåna mig om matchen mellan AIK-Modo (sista omgången) blir direkt avgörande. Faktiskt kan det bli så att vinnaren på Hovet den 5 mars når slutspel medan förloraren hamnar i kvalserien.
Närmast väntar i alla fall vår favoritmotståndare på bortaplan. Gnaget bör naturligtvis vinna den matchen. Alla som såg hur Brynäs pressade sönder Timrå igår vet hur AIK bör agera på lördag. Det är ingen slump att vi vunnit fyra raka mot Perras pöjker. AIK ska spela sitt spel, åka mycket skridskor, pressa timråbackarna sönder och samman och driva på mål. Josh får gärna avgöra.
* *
Kanonerna mullrar
som om kriget inte var över än
Kom så ger vi oss in
in i det vilda igen
(Ulf Lundell, 1987)
Således njöt jag av att se Bångs behandling av Berglund igår. Jag satt och hoppades att någon skulle nita Nihlstorp också, knuffa Kåbergskan och peta på Pelle Prestberg. Jag fick lika många barnsliga vredesutbrott under den tredje perioden som Greken får på en hel match. Det kändes bra för stunden men med facit i hand så medger jag att det kostade mer än det smakade. Bångs fight fick fiasko till följd. Kåbergskan och Pelle Jöns fick fortsätta fjolla omkring i sina vita handskar. Och själv drog jag på mig två minuters sveda och värk efter att ha lyckats stampa mig själv på tån! Vem tror man att man är, Howlin' Greken? Jag får skärpa mig.
* * *
I kampen kring strecken blir det bara jämnare. Vi hade chansen att hålla undan men istället gav vi oss in i det vilda igen. AIK, Bångus och alla andra med. Det här kan sluta precis hur som helst. Det skulle inte förvåna mig om matchen mellan AIK-Modo (sista omgången) blir direkt avgörande. Faktiskt kan det bli så att vinnaren på Hovet den 5 mars når slutspel medan förloraren hamnar i kvalserien.
Närmast väntar i alla fall vår favoritmotståndare på bortaplan. Gnaget bör naturligtvis vinna den matchen. Alla som såg hur Brynäs pressade sönder Timrå igår vet hur AIK bör agera på lördag. Det är ingen slump att vi vunnit fyra raka mot Perras pöjker. AIK ska spela sitt spel, åka mycket skridskor, pressa timråbackarna sönder och samman och driva på mål. Josh får gärna avgöra.
* *
Kanonerna mullrar
som om kriget inte var över än
Kom så ger vi oss in
in i det vilda igen
(Ulf Lundell, 1987)
lördag 5 februari 2011
Club Zebra
Jag läser för närvarande en kurs i litteraturvetenskaplig teori och metod. Jag kan ärligt säga att det är den värsta skitkurs jag läst hittills under mina år som lärarstudent.
Det är en kurs som går ut på att läsa en massa texter skrivna av skäggiga farbröder med höga pretentioner. Fikonspråkets okrönta konungar. Texternas huvudsakliga syfte tycks vara att så svårt och snårigt som möjligt beskriva så svåra och snåriga snurrigheter som möjligt. De skäggiga farbröderna analyserar poesi, tolkar och söker förstå poesi utifrån olika litteraturvetenskapliga teorier. Resultaten är lika svårtolkade som dikterna de söker förklara. Man blir matt.
* * *
Till skillnad från nämnda grubbelgubbar, som uppenbarligen tycker om att tänka stora tankar men som saknar förmåga att göra dessa tankar tillgängliga för andra än sina ryggdunkande kolleger, äger eder ödmjuke bloggare förmågan att både tänka klart och uttrycka sig begripligt för en ickeskäggig publik. Inbillar han sig åtminstone. Därför ska jag här och nu presentera en högst ovetenskaplig men förhoppningsvis lustig och mustig analys. En analys som förvisso inte fokuserar på traditionell poesi eller prosa, utan på modern musik och lundellska låttexter. Och som i all sin anspråkslöshet riktar sig till läsare med humor och humör.
Tesen är följande: Ulf Lundells dubbelabum Club Zebra handlar om AIK:s hockeylag och dess spel i elitserien säsongen 2010/11.
* *
Låt mig, för att bevisa min tes, börja med det mest uppenbara, det första man möts av som betraktare, lyssnare och fan, nämligen titeln (Club Zebra) och öppningsspåret (Fem minuter).
Club Zebra syftar naturligtvis på Gnagets och lagets fiende nummer ett, två, tre och ibland fyra: de förbannade djävla domarna. Dessa långrandiga typer som under hela säsongen har gjort sitt bästa för att förstöra för oss gnagare, som väcker sådan ilska och vanmakt, som får en i normala fall filbunkslugn Boris att brista ut i barnsliga vredesutbrott i stil med den gamle Greken. Det är nästan bevisat att domarna hatar AIK. Fråga bara vissa forumskribenter på Golden Hill.
Club Zebra är emellertid en titel med dubbla bottnar. Den syftar inte enbart på domarkåren i sig. Om så vore fallet skulle ju albumet lika gärna kunnat heta bara "Zebra". Nu har zebran dock fått ett förnamn (Club) vilket onekligen leder tankarna till olika lag. Till exempel LHC. Club Zebra kan alltså förstås som en slags symbolisk omskrivning med betydelsen "samtliga våra motståndare i serien". Titeln avser Modo, Brynäs, Djurgården och de andra elitserielagen samt hur dessa lag är i maskopi med domarkåren. Club Zebra kan därmed förstås som ett samlingsnamn för en samling lag. Kort sagt: namnet på ett samlag.
Öppningsspåret "Fem minuter" så. Man behöver inte vara skäggig och hermeneutisk för att förstå vad det handlar om: Matchstraff! Eller... vänta nu. Tänk om det inte är så enkelt. Tänk om det handlar om något helt annat. Vi måste akta oss för att falla i enkelhetens och banalitetens fällor. Allting är inte vad det vid första anblicken ser ut att vara. Kom ihåg att "Fem minuter" är skivans första spår. Kan det handla om en slags invit, en uppvärmning av subtilt slag? Tänk om "Fem minuter" i själva verket syftar på de fem sista minuterna innan Gnaget äntrar Hovets is. Låt oss syna låttextens sista rader:
Tamburinen rasslar och Elvis ber:
”Gud Fader som i himmelen är
Fyll salen till brädden nere vid vattnet där”
Tåget tjuter i dalens djup
Fångarna i fängelset bryter sej ut
Johnny och Ramona på Heartbreak Hotel
Det är fem minuter kvar innan vi går på ikväll
Vi tar oss nu an textpartiet rad för rad. Det börjar med "Elvis". Vem är Elvis om inte kungen själv (läs: David Engblom)? Han som dog (åkte ur och tvångsdegraderades) men som i själva verket "is alive" och som sig bör spelar hemma på Hovet. Denne kung ber "Gud Fader som i himmelen är" att se till att Hovet skall fyllas till bredden med publik. "Tåget tjuter i dalens djup" handlar om tåget som tog oss med från kvalserien och allsvenskan. "Fångarna i fängelset bryter sig ut" är i sjäva verket AIK:arna som är tillbaka efter år av fångenskap i de nedre regionerna.
"Johnny och Ramona på Heartbreak Hotel" - det är inga mindre än vi supportrar. Greken, Boris och alla andra hockeygnagare vars hjärtan krossats gång på gång på gång men som trots alla missöden aldrig gett upp. Sista raden bekräftar min tes: "Det är fem minuter kvar innan vi går på ikväll". Här, om inte tidigare, blir det uppenbart för läsaren/lyssnaren vad låten verkligen handlar om. Mörkret som lägger sig över Hovet. Borgen som glöder. Laget som väntar på att göra entré. It's all about the A.I.K.
*
Och så här fortsätter det. Hela dubbelalbumet är en enda hyllning till Bång och kompani.
För att inte tråka ut er, kära läsare, och för att jag vet att ni redan nu har förstått min poäng så håller jag resten av analysen kort och koncis. Låtlistan i urval således, med korta kommentarer utifrån borisk förklaringsmodell. Preparerat med en nypa salt.
CD1
1. Fem minuter - Se ovan genomtänkta, djuplodande analys.
2. Dicks Spitfire - En låt om att vara högt flygande Dicken med målkåt blick.
4. Vackra Anita - Handlar om en snygg vakt som (enligt Prozac) jobbar matchdagar på Hovet.
5. Senare år - Om att bli gammal och seg (Dick Tärnström igen).
6. Orkney - Subtil titel som i sång blir "Orkar ni?" och riktar sig till de hårt forecheckande gnagarna Steen och Ahlström x2.
8. Levande igen - Tillbaka i smöret. Kom håg Elvis i "Fem minuter". Alive and kickin'.
9. Fyra hjul som rullar - Handlar om oss supportrar som tar bilen till Jönköping, Gävle och andra hålor för att se vårt älskade AIK.
10. Kvar där för gott - Vi är tillbaka och vi är här för att stanna. Borås däremot blir kvar i källaren - för alltid.
14. Farligt farligt, härligt härligt - Sammanfattar serielunken, striden kring strecken och livet som hockeygnagare säsongen 2010/11.
CD2
2. På den andra sidan - Står en keeper och väntar. Honom ska vi skjuta hål på.
3. Röd klänning - En sång tillägnad Niklas Sundström - Modos egen lady in red.
6. Coco - Öh, ingen aning vad den här låten handlar om faktiskt.
7. Älska med främlingen - En låt som är lite gay och som får en att vilja krama livet ur Kringelknutten.
9. Jag har jobbat för hårt - Ironisk passning till Zednik som inte heller den resulterar i mål.
10. Vi som är kvar - En sentimental sång som dels behandlar de spelare som är kvar i laget från säsongen i allsvenskan, dels de spelare som fick lämna laget men som blev kvar i allsvenskan (till exempel Ryno, Bergström och Jungbeck).
11. Club Zebra - Titelspåret. Se stycke 5-7 tidigare i inlägget.
* *
Om det efter detta mastiga mastodontinlägg mot förmodan skulle finnas någon därute som fortfarande tvivlar på att Club Zebra handlar om AIK:s hockeylag och dess spel i elitserien säsongen 2010/11 så ber jag vederbörande kontakta mig via mejl. Det går även bra att kommentera inlägget här på bloggen. Vem vet? Kanske har jag fullständigt missförstått Lundells mästerverk. Kanske handlar Club Zebra om någonting helt annat.
En källarklubb där man kan se Jolly Roger vaja, där en man kliver genom spegeln och försvinner, byter namn och slutligen träder fram, svart och rosa på en alldeles egen scen.
Fan vet.
* * *
Det här inlägget tillägnas Baloo. Han som lärt mig allt han kan om hockey och som en gång fick mig att börja lyssna på Lundell.
tisdag 1 februari 2011
Odysseus
Boris, sjung om den man, som länge i skiftande öden
~ ~ ~
När min andlige släkting Ulf sjunger sånger om havet, om kyssar och smek och om kärleken, kärleken, väderleken så trallar jag med men ändrar i texten. När han kysser havet kysser jag Hovet. Då är jag fri från alla hämningar. Då försvinner alla främlingar. Då är vi alla och envar, allt vi har, och vi lever här och nu i denna stund.
* * *
Min hemfärd möjliggjordes som genom ett under. Efter år av svett och slit och grusade förhoppningar fick jag chansen att återvända till min ungdoms förlovade land. Klisterbilderna och albumen, Bosse Berglund och Peter Gradin. Mördarn visade mig vägen. De gick vid min sida som ett gäng låtsaskompisar i en dröm. Som vise män, ledsagare och kamrater på supporterlivets snåriga stig. Bosse, Peter, Mats och så jag. Tillsammans skulle vi vandra genom öknen, bestiga de brantaste bergen. Vi var fyra klumpiga kameler, redo att bända upp nålsögat och pressa oss igenom. Upp och in i härligheten.
Och vi gjorde det. Vi tog oss verkligen tillbaka. Hem till min ungdoms svunna Ithaka.
~ ~ ~
Men the story goes on. Hemkomsten visade sig bara vara början, ty havet och Hovet tvingade mig snart ut på nya äventyr. Så jag gick i lag med Blomdahl och Bång och gav mig in i det vilda igen...
* * *
Ett hav utan hamnar. Kobbar och skär. I Ö-vik mötte vi cyklopen och hans gnälliga jättepolare. Fanskapen hotade att käka upp oss men vi drog en vals och straffade dem hårt.
Vi seglade vidare men hindrades tillfälligt av den klibbiga Läker-Ålen. Vidundret vaktade sitt silfverberg och slängde jänkrokar efter oss. Vi stal tre penningar innan det var dags att dra.
Sillstryparna: Läskiga, fläskiga fjäderfän med utdragen dialekt. De svärmade kring Bång och hans svarta slipover. "Go väst, go väst", sjöng de i kör. "Ge dem slipovern", sa jag till Bång och citerade GP: "Visa lite bröst!", varpå Bång blottade bringan.
Sirenerna lockade och ropade. Fyra feta damer från underjorden. Blomdahl ville slåss. Jag viskade till min vän: "Pikk a fight men sitt still i båten." Blomdahl lydde men för säkerhets skull surrade jag honom vid en mast.
*
Skylla och Charybdis, Skrbek och Chabada, Skröder och Chris Abbott. Alla ville de oss illa. Alla vill de oss illa. Strömvirvlar, stormar och piskade hav. Vi befinner oss mittoppi ett äventyr som ingen vet hur eller när det ska sluta. Kamp, kramp och helvetes kval. Båtjäveln tar in. And where did the Greken go? Ös då, för helvete, ös!
*
irrade kring, när han skoja och tjöt, och bjöd på charaden.
Många människors städer han såg och lärde dem känna,
många de lidanden voro på hav, som hans hjärta fick utstå
under hans kamp för sitt liv och för kämparnas lyckliga hemkomst.
~ ~ ~
När min andlige släkting Ulf sjunger sånger om havet, om kyssar och smek och om kärleken, kärleken, väderleken så trallar jag med men ändrar i texten. När han kysser havet kysser jag Hovet. Då är jag fri från alla hämningar. Då försvinner alla främlingar. Då är vi alla och envar, allt vi har, och vi lever här och nu i denna stund.
* * *
Min hemfärd möjliggjordes som genom ett under. Efter år av svett och slit och grusade förhoppningar fick jag chansen att återvända till min ungdoms förlovade land. Klisterbilderna och albumen, Bosse Berglund och Peter Gradin. Mördarn visade mig vägen. De gick vid min sida som ett gäng låtsaskompisar i en dröm. Som vise män, ledsagare och kamrater på supporterlivets snåriga stig. Bosse, Peter, Mats och så jag. Tillsammans skulle vi vandra genom öknen, bestiga de brantaste bergen. Vi var fyra klumpiga kameler, redo att bända upp nålsögat och pressa oss igenom. Upp och in i härligheten.
Och vi gjorde det. Vi tog oss verkligen tillbaka. Hem till min ungdoms svunna Ithaka.
~ ~ ~
Men the story goes on. Hemkomsten visade sig bara vara början, ty havet och Hovet tvingade mig snart ut på nya äventyr. Så jag gick i lag med Blomdahl och Bång och gav mig in i det vilda igen...
* * *
Ett hav utan hamnar. Kobbar och skär. I Ö-vik mötte vi cyklopen och hans gnälliga jättepolare. Fanskapen hotade att käka upp oss men vi drog en vals och straffade dem hårt.
Vi seglade vidare men hindrades tillfälligt av den klibbiga Läker-Ålen. Vidundret vaktade sitt silfverberg och slängde jänkrokar efter oss. Vi stal tre penningar innan det var dags att dra.
Sillstryparna: Läskiga, fläskiga fjäderfän med utdragen dialekt. De svärmade kring Bång och hans svarta slipover. "Go väst, go väst", sjöng de i kör. "Ge dem slipovern", sa jag till Bång och citerade GP: "Visa lite bröst!", varpå Bång blottade bringan.
Sirenerna lockade och ropade. Fyra feta damer från underjorden. Blomdahl ville slåss. Jag viskade till min vän: "Pikk a fight men sitt still i båten." Blomdahl lydde men för säkerhets skull surrade jag honom vid en mast.
*
Skylla och Charybdis, Skrbek och Chabada, Skröder och Chris Abbott. Alla ville de oss illa. Alla vill de oss illa. Strömvirvlar, stormar och piskade hav. Vi befinner oss mittoppi ett äventyr som ingen vet hur eller när det ska sluta. Kamp, kramp och helvetes kval. Båtjäveln tar in. And where did the Greken go? Ös då, för helvete, ös!
*
To be continued...?
onsdag 15 december 2010
Preskriberade romanser
Juletid och julefrid. Jag gillar att Jesus kommer med klappar och sylta. En gång om året får en känna sig riktigt riktigt religiös. Jag tror på tomten jag.
Häromdagen köpte jag en gran i plast. Tro det eller ej men skiten barrar. Jag funderar faktiskt på att ta bilen till Djurgården i natt och tjyvhugga mig en gran bara för att jävlas. Tyvärr har jag ingen yxa men det går kanske lika bra med en klubba i komposit. Risken finns förstås att den går av och då blir det en dyr affär. Men vad gör man inte för att skapa julglädje och harmoni!
* * *
På teven visade de IKO mot VIK. Min gamle favorit från Bofors - killen med frisyren - slogs så det stod härliga till. Nu tillhör ju jag den där tråkiga skaran hockeypuckon som egentligen tycker att fistfighting på is är lite töntigt. I smyg kan jag emellertid tycka att det är rätt skönt att glo på griniga gossar som gnabbas. Senast mot Timrå till exempel njöt jag av att se Blomdahl ge Pikkarainen på käften.
För att inte tala om hur härligt det var att se Keso få smörj av Nagge häromåret...kvällens match på Viasat gjorde mig smått nostalgisk.
Tänk, en annan kan verkligen sakna de där folktomma kvällarna på Hovet. Särskilt minns jag hur kul det var att se AIK möta Sundsvall, Troja och Oskarshamn. Då var det livat på läktarna! För att inte tala om när AIK tog sig an Borås. Borås!! Laget som mer än något annat står för allt som är härligt och underbart med allsvenskan. Jag har tjatat om det förr och jag gör det igen. Vad jag saknar Borås alltså.
Vad jag däremot inte saknar är Johan Tornberg. Vad gör han i teve egentligen? Står och försöker utstråla någon slags pondus.
* *
Snart kommer änglarna att landa. Men först ska jag sopa golvet under granen.
Häromdagen köpte jag en gran i plast. Tro det eller ej men skiten barrar. Jag funderar faktiskt på att ta bilen till Djurgården i natt och tjyvhugga mig en gran bara för att jävlas. Tyvärr har jag ingen yxa men det går kanske lika bra med en klubba i komposit. Risken finns förstås att den går av och då blir det en dyr affär. Men vad gör man inte för att skapa julglädje och harmoni!
* * *
På teven visade de IKO mot VIK. Min gamle favorit från Bofors - killen med frisyren - slogs så det stod härliga till. Nu tillhör ju jag den där tråkiga skaran hockeypuckon som egentligen tycker att fistfighting på is är lite töntigt. I smyg kan jag emellertid tycka att det är rätt skönt att glo på griniga gossar som gnabbas. Senast mot Timrå till exempel njöt jag av att se Blomdahl ge Pikkarainen på käften.
För att inte tala om hur härligt det var att se Keso få smörj av Nagge häromåret...kvällens match på Viasat gjorde mig smått nostalgisk.
Tänk, en annan kan verkligen sakna de där folktomma kvällarna på Hovet. Särskilt minns jag hur kul det var att se AIK möta Sundsvall, Troja och Oskarshamn. Då var det livat på läktarna! För att inte tala om när AIK tog sig an Borås. Borås!! Laget som mer än något annat står för allt som är härligt och underbart med allsvenskan. Jag har tjatat om det förr och jag gör det igen. Vad jag saknar Borås alltså.
Vad jag däremot inte saknar är Johan Tornberg. Vad gör han i teve egentligen? Står och försöker utstråla någon slags pondus.
* *
Snart kommer änglarna att landa. Men först ska jag sopa golvet under granen.
söndag 24 oktober 2010
En man ifrån norr...
Luleå leder serien och igår drygade de ut i toppen. Sex pinnar ner till tvåan nu och det börjar likna knallskott i lingonskogen.
Lasse Björn är glad förstår jag. Han är en man ifrån norr och han vet vad som gäller. Snart förvandlas hela Norrbotten till ett enda skoter-plogat vinterland. Lasse och hans gäng gör naturligtvis rätt i att äta sig fett mätt i väntan på Kung Bore. Ty snart väntar iskalla dagar och läskiga nätter. Bädda idet torrt, bundis! Bryn ditt bacon, baxa en bädd - det är bara en fråga om när. Boris säger: Låt det snöa!
Samtidigt går en annan mot bättre tider i fjollträsk. Från botten finns nämligen bara en väg, och det är opp!
Närmast väntar en tuff match på tisdag. Självaste serieledarna kommer till Hovet och AIK har allt att vinna. Är det något lag som borde kunna det där med Rönnken och hans hockeyfilosofi så är det väl vi? Melin har en uppgift framför sig. Här uppenbarar sig en chans till revansch för oss AIK:are, stora som små. Lilla aik fick ju stryk igår och jag är säker på att vi har Chrille på vår sida på tisdag.
Vi ska göra vad vi kan för att fälla den bryska björnen. Själv ligger jag i hårdträning sedan i fredags. Kalla mig gärna Boris Balboa.
Lasse Björn är glad förstår jag. Han är en man ifrån norr och han vet vad som gäller. Snart förvandlas hela Norrbotten till ett enda skoter-plogat vinterland. Lasse och hans gäng gör naturligtvis rätt i att äta sig fett mätt i väntan på Kung Bore. Ty snart väntar iskalla dagar och läskiga nätter. Bädda idet torrt, bundis! Bryn ditt bacon, baxa en bädd - det är bara en fråga om när. Boris säger: Låt det snöa!
Samtidigt går en annan mot bättre tider i fjollträsk. Från botten finns nämligen bara en väg, och det är opp!
Närmast väntar en tuff match på tisdag. Självaste serieledarna kommer till Hovet och AIK har allt att vinna. Är det något lag som borde kunna det där med Rönnken och hans hockeyfilosofi så är det väl vi? Melin har en uppgift framför sig. Här uppenbarar sig en chans till revansch för oss AIK:are, stora som små. Lilla aik fick ju stryk igår och jag är säker på att vi har Chrille på vår sida på tisdag.
Vi ska göra vad vi kan för att fälla den bryska björnen. Själv ligger jag i hårdträning sedan i fredags. Kalla mig gärna Boris Balboa.
torsdag 16 september 2010
Underbar morgon...
Man vaknar av ljudet av lek. Klockan är strax före sju. Lillkisen sitter upp i sängen. Har fått tag i Gnagis och bara skrattar. Man stiger upp. Brygger kaffe, gör frukost. Förbereder sig för ännu en vardag. Tidningen får ligga. Gårdagens nyheter förblir ett minne blott. Man går vidare, mot nya mål. Solen skiner i Johanneshov.
Det är en...
Det är en...
söndag 15 augusti 2010
Han gör sig galen
Se hur han kastar öddslappar där han går
Liret går sällan Grekens väg
Små rosa bitar i hans gråa hår
Konfetti regnar över varje steg
Han är en dåre som aldrig lär
Han är en man på drift igen
Han är tapper i tron
på sin första miljon
Åh, min gamblande vän
Han gör sig galen
över zebran och hans linjemän
Han gör sig galen
Han gör sig ga-a-alen
Han skålar och skrålar
Han vrålar och sliter sitt hår
Han gör sig galen
Han gör sig ga-a-alen
Han har vandrat längs gränsen länge nog
en immigrant med sviktande mod
Bränd av zebror och gamla kontrakt
med Dionysos som ett gift i sitt blod
Han går förbi här som en doft av hopp
som en Black Boris bloggbifigur
Hör ett rop i en gränd
för en förlorande vän
för en grek utan tur
Han gör sig galen
över zebran och hans linjemän
Han gör sig galen
Han gör sig ga-a-alen
Han skålar och skrålar
Han vrålar och sliter sitt hår
Han gör sig galen
Han gör sig ga-a-alen
Här kommer den nu, hälsningen
till en kumpan, till en vän
Gnagargreken gamblar än
vinner sällan, men än sen
Stäng ej dörren, säg inte nej
Akta dig för att ropa hej
En dag står han där och flinar igen
"Bra ödds, kompis - jag vann femhundra spänn!"
Han gör sig galen
över zebran och hans linjemän
Han gör sig galen
Han gör sig ga-a-alen
Han skålar och skrålar
Han vrålar och sliter sitt hår
Han gör sig galen
Han gör sig ga-a-alen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)