Tro't om ni vill...

Det händer att min hockeyointresserade Lovis råkar läsa vad jag skriver här på bloggen. Lovis min Lovis. Hon brukar sällan bry sig om att kommentera mina alster men idag sa hon nåt som fick mig att haja till. Hon påstod att jag överdriver. Att jag till och med ljuger om vissa saker. Vadå skottarnas okrönte konung? sa hon och höjde på ögonbrynen så där tvärskådande som bara en vacker, genomklok kvinna i sina bästa år kan. När skottade du senast?

Tss...hon skulle bara veta. Jag gör ju knappt annat än skottar snö nuförtiden. Jag kämpar och sliter. Som ett djur! Det är bara det att jag är så anspråkslös när det kommer till kroppsarbete.

Äh du bara ljuger, säger Lovis. Ja, svarar jag och biter mig i läppen. Nu ljuger jag igen. Men då skulle du se hur de gör i kvällspressen. Där må du tro att de ljuger så öronen trillar av. De bara ljuger och ljuger hela dagen lång. De ljuger så mycket så att en till slut inte vet vad man ska tro. Tänk om alltihop är ett enda stort skämt? Tänk om man inte kan ta någonting som skrivs någonstans på allvar längre? Det är inte klokt hur det blivit höddudu.

* * *

Men man får faktiskt lov att ha lite förståelse. Även kvällspressen ska ju gå runt. Och ibland måste väl de också få ha lite lajbans?

* * *

Jag tycker nog att det är okej att ljuga lite grann. Åtminstone per blogg. Jag vill ju, precis som skribenterna i kvällspressen, bara ha lite lajbans. Får jag inte ha lite lajbans så är jag inte med. Och om det nu skulle råka slinka in en liten liiten oskyldig lögn någonstans mitt bland alla sanningar som jag nästan dagligen levererar här på bloggen så är väl det endast att betrakta som en världslig sak.

Förresten är jag världens bästa spruttflygare. Det ni, små pluttar! Och nu har jag förresten inte tid med er längre. Jag ska på dejt med min nya love, Linnea Torstensson. Säg inget till Lovis bara.