lördag 31 oktober 2009

Drömmar av guld


Black Boris är en hockeyblogg, visst. Men i första hand är detta faktiskt en Borisblogg. Och Boris har just nu mer än hockey att tänka på. Därför gör jag idag något jag tidigare lovat mig själv att inte göra på den här bloggen - jag bloggar om fotboll.

För närvarande är jag att likna vid ett neurotiskt nervvrak. Jag mår bra men ändå inte bra. Jag ser fram emot matchen i morgon samtidigt som jag bara vill att den ska vara färdigspelad och förbi. Jag tänker på Bojan, Obolo, Dulee och Jos och jag önskar att de ska ta tag i händelserna från start, se till att göra ett par tre mål redan före paus så jag kan slappna av och slippa våndas.

Men jag vet förstås att det kommer att bli en plåga att följa Gnaget i morgon. Jag vet att jag kommer att må dåligt och vara närmast spyfärdig i 90 minuter plus stopptid. När domaren blåser av matchen hoppas och tror jag att det kommer att kännas skönt och bra och alldeles alldeles underbart. Risken är dock stor att jag bara kommer att känna lättnad när Tjerna lyfter pokalen.

Jag har ju tidigare svamlat om trummor på läktaren och mer eller mindre gjort klart att jag inte gillar den typen av stämningshöjande rytminstrument. Glöm de inläggen. Spola ner dem i toaletten eller stoppa upp dem i någon fåtölj. Jag var ute och lekte Lance Armstrong när jag skrev mina trumpna tokigheter. Det är klart att vi gnagare ska trumma. Se här bara!

I morgon ska Lennart Johanssons pokal hem. AIK ska vinna SM-guld. Fan vet om inte Boris badar i en fontän innan kvällen är över.

Happy Halloween

Smutsiga Strumpan
han skriker och svär
fick ett skott i rumpan
blev trumpen och tvär
liknar mest pumpan
som grinar så vulgär


Strumpan = Pumpan.

fredag 30 oktober 2009

Sida vid sida - sitter de i samma båt?



Efter kvällens rafflande omgång är toppstriden tätare än någon-sin. Det skiljer endast fem poäng mellan ettan Malmö och sjuan Borås. Leksand är "bara" trea, tätt skuggade av AIK på fjärde-platsen.

Känns det inte lite grann som att AIK och Leksand är ute på samma typ av resa? En poäng skiljer de förväntade topp-två-lagen åt och målskillnaden är nästan identisk. Leksand har tagit 18 poäng hemma, AIK 17. Lagen har tagit 9 poäng vardera på bortaplan. Powerplaystatistiken är nästan exakt den samma: Leksand har gjort 14 mål på 71 numerära överlägen. AIK har gjort 14 på 68.

Men likheterna slutar inte där. I boxplay är man också nära varandra. AIK har släppt in 9 mål på 69 numerära underlägen, Leksand har 12 insläppta på 73. I s.k. Scoring efficiency är man hack i häl på varandra: AIK har gjort 45 mål på 451 skott, vilket ger 9,98 i utdelningsprocent. Leksand har gjort 44 mål på 458 skott, vilket innebär en effektivitet på 9,61 %.

De enda tydliga skillnaderna mellan AIK och Leksand (statistiskt sett) är dels att AIK drar på sig mindre utvisningar, dels att Leksand lockar betydligt mer publik. För min del får Gnaget gärna både tränga sig före i vaccinationskön och börja spela grishockey - bara publiken hittar tillbaka till Hovet.

Källa

Mötet

På tunnelbanan hem från Universitetet idag stötte jag på en Björklövensupporter. Han hade sin finaste gröngula halsduk på sig och jag kunde inte låta bli att utsätta honom för ett närmande.


Killen visade sig vara en hockeyfrälst student från Umeå. Sedan i somras bor och studerar han i Stockholm. I kväll ska han för första gången se Björklöven på Hovet. Vi samtalade en stund om hockey, kom in på 80-talet och våra respektive klubbars storhetstider. Jag påminde honom om finalserien -82. Han påpekade att han inte ens var född då. "Men 1987, då? Då var det ni som vann", sa jag. "Jag föddes två år senare", konstaterade han. "Samma år som Björklöven åkte ur."

Vi pratade om publiksiffror. Om AIK:s genomgående usla och om Björklövens något bättre. Vi enades om att det var bättre förr och att det egentligen inte är någon hit med hockeymatcher på fredags-kvällar. Jag sa att AIK:s framtid hänger på en skör tråd och att om inte vi supportrar illa kvickt börjar ställa upp för vårt krisdrabbade lag kanske vi inte ens har något lag att ställa upp för inom en snar framtid. Björklövensupportern sa att så illa är det väl ändå inte. "Jo", sa jag. "Så illa är det faktiskt".

I Gamla stan klev jag av för att byta linje. Ynglingen från Umeå åkte vidare. Det blåste kallt på perongen och av någon anledning kom jag att tänka på den här låten.

Fräcka fredag

Fredag kommer efter torsdag och före lördag. Det är sant. Det står så på Wikipedia.
-
Fräcka fredag var ett teveprogram som visades på Sveriges television våren 1988. Malena Ivarsson var programledare och showen var så bra, så bra. Idag är programmet förstås kultförklarat, precis som ett par andra pärlor till tevesatsningar, t.ex. Solstollarna och Smash. Ibland tänker jag att mitt liv antagligen sett helt annorlunda ut om jag inte som barn hade fått ta del av dessa kvalitetssäkrade 80-talsproduktioner.
-
Numera ägnar jag allt färre fredagar framför teven. Det blir lätt så när ens hockeyfavoriter bjuder in till publikfest efter publikfest på Hovet. I kväll är det tredje gången denna säsong som AIK spelar hemmamatch på en fredag.
-
Själv tycker jag inte att det är särskilt fräckt att gå på hockey just fredagskvällar men jag gör det ändå eftersom jag är en sådan trogen supporter. Däremot tycker jag att det är synnerligen fräckt av förbundet att pracka på AIK en massa fredagsmatcher. Fredagar är helt enkelt inga bra hockeydagar. Folk har annat att göra än att gå på hockey dessa arbetsveckans sista aftnar, varför fredagar borde vara fredade. Tror och tycker jag.
-
Robinson Crusoe hade en "vän" som han fräckt nog döpte till Fredag. På teve finns det en dokusåpa som lika fräckt nog fått sitt namn efter nämnde Robinson. Senare i höst deltar AIK:s gamle hjälte Mats Thelin i programmet. Lyckligtvis sänds det på lördagar.
-
Härlig fredagspop till AIK:s ära. Texten säger allt som behöver sägas.

torsdag 29 oktober 2009

Beware of Bofors

Bobcats are flying high
skrev jag för ett tag sedan. Det var vad de gjorde och det är just vad de fortfarande gör. Bofors toppar tabellen och de gör det med rätta. Det har gått tillräckligt många omgångar för att man som betraktare ska börja ta laget på fullaste allvar. Bofors känns lite grann som vinterns motsvarighet till förra säsongens Växjö. De kommer säkert att vara med och slåss om en plats i Kvalserien efter jul. Jag står dock fast vid att Bobcats inte blir topp tre. Leksand, AIK och Malmö är seriens bästa lag. Eller åtminstone ska de vara det.
-
Trots att det är tungt att se AIK åka på bortasmäll efter bortasmäll måste jag säga att det är uppfriskande med en jämn serie. Inför säsongen trodde jag att det skulle bli tvärtom. Jag trodde att topplagen skulle utkristallisera sig från mängden tämligen omgående och sedan segla i medvind hela vägen till Kvalserien. Så tycks det nu inte bli. Och det är kanske bra, både för serien och lagen. Jag tror inte att det är en fördel att gå in i Kvalserien med idel segrar i säcken. Snarare är det nog så att lag som är vana vid slit, svett och sårtvätt är bäst förberedda för kvalfyllda kvällar.
-
Serien är alltså jämn och detta är alltså av godo. Men... Jag kan inte låta bli att leka med en tanke: Om det nu hade varit så att ettan, alternativt ettan och tvåan i HockeyAllsvenskan, vid seriens slut automatiskt flyttades upp till Elitserien, alltså utan att behöva kvalspela, hade vi då sett en lika jämn tabell? Jag tror inte det. Jag tror framförallt att vi hade sett ett helt annat Leksand och ett helt annat AIK, om dessa lag visste att samtliga matcher var av högsta betydelse.
-
I morgon kväll möts Växjö-Bofors. Det hade varit kul att se matchen men eftersom Gnaget tar emot Björklöven samtidigt får jag finna mig i att följa toppmötet på håll. I skrivande stund har det förresten sålts nästan 1000 biljetter till matchen på Hovet.
-
Högst upp utav alla ställen
siktas flygande kattskrällen
Sug på den smällkaramellen
- Hallams gäng toppar tabellen

Presspandemin

Som att tvätta byken med klorin
Som att släcka elden med bensin
Som att tränga till sig dyrt vaccin
- bara för att utmålas som svin

Den påstått utbredda epidemin
Den överdrivna masshysterin
Den kallas numera presspandemin
- och sprids av redaktör Helin

Ett svårlokaliserat långskott

Bakgrund

Kopplingen mellan det ena och det andra är inte alltid helt glasklar, det medges. För att hänga med i min boriska sambandscentral kan det här behövas både långsökt och långsiktigt tänkande. Därför rekommenderas inte svartgula styrelseledamöter att ta del av detta djuplodande inlägg.

onsdag 28 oktober 2009

Borta är vi helt borta

Fyra raka nederlag på bortaplan. Motståndare: Växjö, Borås, Almtuna och Björklöven. Poäng: Noll. Målskillnad: 6-14. Omdöme: Icke godkänt.
-
Mera minus:
Dick Tärnström, 12 matcher, -4.
Mattias Beck, 13 matcher, -5.
Daniel Bång, 12 matcher, -4.

tisdag 27 oktober 2009

Glennifierat


Kan AIK vinna borta mot Björklöven?
– Näver.

Friskt skönt grönt!

Björklöven envisas med att varva grönt och skönt med gult och fult. Det tycker jag är synd. De gröna dräkterna är friska och fina och får Boris på gott humör. De gula däremot är ruskiga och anskrämliga. Usch! Det var bättre förr. Förr var Boris ett barn som i smyg beundrade Björklövens vackra dräkter.

Jag minns när Björklöven uppträdde i grönt och vitt. Det gillade jag! Dräkterna var antingen gröna som björkens blad eller vita som björkens stam. När Björklöven vann SM-guld 1987 gjorde de det i vita tröjor! Gult signalerar höstlöv som vissnar och faller till marken. Det är inte bra, inte bra. Nej, grönt och vitt ska det vara. Vårlikt, friskt! Skönt, vitt och grönt!

Låt mig citera en husgud, tillika den boriska bokhyllans okrönte konung: Käre gamle Fröding!

Ett grönt blad på marken

Grönt! Gott,
friskt, skönt vått!
Rik luft, mark!
Ljuvt stark,
rik saft,
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!

(ur Mattoidens sånger)



Björklöven: Gröna och sköna - Gula och fula.

Snart serieledare?

Kort meddelande: I kväll kan AIK gå upp i serieledning. Det tror jag att de gör. Nu loggar jag ut, fortsätter läsa spännande böcker om textanalys och låter Bruce ta över bloggen.

Dagens tips: Björklöven-AIK 1-2

måndag 26 oktober 2009

Alkemisten



Jag drömde en dröm om svart magi
glimmande guld och ekonomi
En gnagisk mästare i alkemi
räddade klubben och gjorde den fri

Skuldernas tid var för evigt förbi
trist tragedi blev till kul komedi
Boris författade pur poesi
fylld av glädje och harmoni

Tyvärr gjorde alkemisten sorti
jag vaknade upp med ett ångestskri
Här sitter jag nu fylld av bryderi
och bloggar om drömmen som var en utopi

Publik och publicitet

Lagen i HockeyAllsvenskan får finna sig i att leva i skuggan av de stora starka elitserielagen. Inget konstigt med det. Spelarna, matcherna och resultaten ger sällan de största rubrikerna i dags-pressen. Som gnagare får man numera vara tacksam över att det skrivs om laget överhuvudtaget. Våra smått pinsamma publiksiffror på Hovet motiverar inte till några löpsedlar direkt. Pressen ger folk vad folk vill ha och för närvarande är det folkliga intresset kring AIK hockey förhållandevis litet. Vi är få som brinner för laget numera och vi är sannolikt än färre som köper tidningen för att främst läsa om Bång, Beck och Bergström.

Nåja, det finns ju andra lag i serien vars supportrar är både fler och mer traditionella (dvs. de går och ser laget som de säger sig supporta). Leksand och Malmö är seriens största publikdragare och båda lagen följs av genuina hockeyfans. Därför får dessa klubbar större utrymme i pressen än exempelvis AIK. Och det är som det ska vara. Så länge Gnaget endast drar storpublik till mötena med Leksand får vi svartgula hockeyälskare finna oss i små rubriker och korta notiser. Det blir inga djuplodande reportage inför AIK-Björklöven. Det blir inga segerintervjuer i Rosa bladet efter 6-3 mot Oskarshamn.

När spelarna och spelet i serien varken lockar publik eller ger publicitet är det tur att det finns tränarprofiler. HockeyAllsvenskan har ett par stycken som håller hög klass när det gäller att dra uppmärksamheten till sig. Salo behöver egentligen bara gäspa och se trött ut för att fånga journalisternas intresse. Karlsson går i taket och skapar rubrik efter rubrik som om det egentligen var den världsligaste sak i... Norden. Strumpan orerar, svär och byter kakrecept mest hela dagen. Och Ivarsson gör som AIK på 1890-talet - tar sparken! I näst högsta serien är det för närvarande tränarna som är de största profilerna.
-
I kommentarsfältet till AB:s artikel om Ivarsson föreslår någon Wikegård som ny tränare i Västerås. Om denna önskan skulle slå in kommer jag att på allvar börja se mötena med gurkklubben som riktigt riktigt viktiga. Jag gillar ju inte Wikegård. Jag tycker att han är en pajas. En limpsax med dåligt spelsinne, för att tala clownspråk. Att få se Melins gossar krossa Wikegårds gurkor vore rena rama drömmen för en borisk bloggare. Ännu roligare vore det att inte längre behöva se fjunfjanten i teverutan.

Men det förstås, med Wikegård som tränare i HockeyAllsvenskan skulle temperaturen höjas avsevärt både i och omkring ligan. Limpsaxen skulle antagligen ges ännu fler tillfällen att klippa till sig feta rubriker. Pressen ger ju folk vad folk vill ha, eller hur var det nu jag sa?

söndag 25 oktober 2009

They did it!

Tänk att Strumpan så omgående skulle anamma mitt förslag. I dag drog Leksand endast på sig 8 utvisningsminuter. Så föll man också i Sundsvall.

Klorin har en tendens att verka blekande. Hanteras medlet ovarsamt riskeras konsekvenser som denna.

Buller och Bång

Jag trivdes rätt bra på Hovet i fredags kväll. Oskarshamn bjöd inget större motstånd och AIK tog en relativt enkel seger. Mest glädjande var att Bång äntligen fick göra mål.


Tio raka matcher utan nätkänning kan sätta sig i skallen på vilken skjutglad anfallare som helst. Har man som Daniel Bång höga förväntningar på sig att leverera strutar på löpande band, blir oket tungt att bära när målen uteblir. I de senaste matcherna (förutom mot Almtuna borta) tycker jag dock att Bång har sett bättre och bättre ut. Den där stora, tunga kroppen, som i de inledande omgångarna mest såg seg och trög ut, har på sistone börjat röra på sig. Därför kändes det både logiskt och riktigt att nummer 20 fick avsluta AIK:s målskytte mot Oskarshamn.

När Bång, 4.17 in i tredje perioden, satte dit pucken fram till 6-2 reste jag mig upp som en annan Gert Fylking och vrålade: ÄNTLIGEN! Två Oskarshamnsupportrar som satt bakom mig undrade antagligen vad det var som var så fantastiskt. Matchen var ju liksom redan förlorad/vunnen. Hade någon fått Nobelpriset eller? Nej, bättre upp. Bång hade gjort sitt första mål för säsongen! Dessutom framspelad av sin ständige radarpartner, Christian Sandberg. Det kändes gott att se Bångs glädje efter målet. Och sättet på vilket han omringades av gratulerande lagkamrater gjorde mig nästan lite rörd.

Det återstår 40 omgångar av HockeyAllsvenskan 2009/2010. Förra säsongen gjorde Daniel Bång 20 mål på 38 seriematcher. Jag ser ingen anledning till varför han inte skulle kunna överträffa sig själv och göra ännu fler mål denna säsong.

lördag 24 oktober 2009

Grishockey

Smutsiga Leksand fortsätter att skrämma slag på motståndarna. En titt i tabellen över Fair Play avslöjar spargrisarna. Det här gänget är inte bara skitrika, de är fula också. Mycket, mycket fula. Strumpans boys drar på sig överlägset flest utvisningsminuter och man är alltjämt lortigast i serien. Man kan utan att överdriva säga att det stinker om Leksand!
Black Boris rekommenderar såpa, skurborste och litervis med klorin för att hjälpa Strumpan att komma till rätta med svineriet. Om spargrisarna vill flyga hela vägen upp till himlen (Elitserien) får de illa kvickt se till att dra ned på övertrampen och regelvidrigheterna. Det håller inte att sitta i svinstian och sura. I kvalserien behöver man sina spelare på isen. Detta gäller inte minst den för närvarande smutsigaste galten i gården.
Oliver Ekman-Larsson leder utvisningsligan och tycks oerhört pig på att uppsöka botbåset. På 12 matcher har han lyckats dra på sig hela 68 utvisningsminuter. Herr Larsson borde, om inte sättas bakom galler, så i alla fall dölja trynet sitt bakom galler. Den som inte kan reglementet brukar förr eller senare åka på en snyting och jag kan tänka mig både en och annan motståndare som börjat tröttna på den modiga lilla Babe.
Till skillnad från smutsiga Leksand fortsätter AIK att spela ärligt och skinande rent. Det är egentligen bara Dicken som drar på sig onödiga utvisningar stup i kvarten. Men lite svinn får man räkna med. Och i värsta fall kan man ju alltid putsa suspen med lite svinto.
Spargrisar uppe i det blå.

fredag 23 oktober 2009

torsdag 22 oktober 2009

Vi älskar Gnaget

Malmö: 2517
Sundsvall: 1891
Västerås: 1436
Bofors: 1738
Leksand: 6028
Oskarshamn: ?

Where did our love go?

Status quo

Inför säsongen hade jag höga förväntningar på AIK. Jag trodde att laget skulle bli ännu bättre än i fjol. Då var Gnaget visserligen bra men samtidigt väldigt ojämna. Särskilt på bortaplan blev det alltför många magplask och pannkaksinsatser. I år skulle man bli jämnare, stabilare och vassare. Men hur har det sett ut hittills? Efter 11 spelade omgångar är AIK femma i tabellen, 2 pinnar före Borås på sjunde plats.

Än så länge tycker jag mig inte kunna se att AIK har tagit ett steg framåt. Jag säger inte att man gått bakåt heller, snarare känns det som att laget står och stampar. Att det finns potential i spelartruppen är det ingen tvekan om. Frågan är bara vad man gör av den. Spelare som Ryno, Bång och Sandberg, för att nämna några, måste börja prestera. Johan Ryno har hittills gjort 2 poäng på 7 matcher. Det är rent ut sagt bedrövligt. Han ville inte spela med Red Wings farmarlag. Undrar om Jr skulle trivas bättre i Väsby?

Peter Gradin* intervjuades i ett matchprogram härom veckan (VIK 5/10) och uttalade sig bl.a. om spelarna i dagens AIK.

Det verkar som att man inte vågar bli skyttekung, att det skulle vara något fel i det. [...] Visst, det låter konstigt men med tanke på hur spelet har utvecklats så känns det som att man inte vågar vara den som jämt är framme vid mål eller som gör de där märkliga sakerna med pucken. Skjuter man inte mot mål så blir det inga mål helt enkelt.
Det låter trivialt men jag tror att Gradin har helt rätt. Redan förra säsongen syntes tecknen. Spelare som Sandberg, Bergström, Ryno, Beck och Westerling - alla potentiella målspottare - valde alltför ofta att spela, spela, spela istället för att ta skott. Så här långt denna säsong ser det ut på samma sätt. Ibland verkar AIK:s spelare tro att det krävs öppet mål för att pucken ska kunna leta sig in i kassen.

Jag vill se ett AIK som ger järnet i varje match. Jag vill se spelare som är hungriga, som vill något. Det är märkligt att ett lag som har många ynglingar ofta kan se loja och ointresserade ut på isen. Sedan kan man förstås fundera över de äldre spelarnas ansvar. Jag tänker särskilt på Tärnström och Engblom. Just dessa två måste börja visa vägen och agera förebilder för sina yngre lagkamrater. Inte minst när spelet knackar och resultaten går emot.

Just nu tycker jag att det är si och så med ledarskapet i AIK. Både på isen och i båset. Inför Leksandsmatchen antydde Roger Melin att Tärnström har tråkigt (SvD 18/10). Tydligen är det svårt för den gamle NHL-stjärnan att tända till mot mediokert allsvenskt motstånd. Om detta stämmer ser jag det som ett rätt stort problem. En lagkapten kan inte åka omkring och sura över att behöva spela mot Sundsvall och Almtuna. En lagkapten ska leda laget, han ska ha rätt inställning oavsett motstånd och match.

Jag vill se en Dick som tar ut färdriktningen och ett AIK som slutar stå och stampa. Det är dags att laget börjar röra på sig. Framåt stolta AIK. Framåt.

* Min barndomsidol, Peter Gradin, spelade 14 säsonger i AIK. Med sina 488 poäng är han Gnagets genom tiderna bäste poängplockare. Gradin gjorde 75 A-landskamper och blev svensk mästare 1982 och 1984. Numera tränar han AIK Härnösand i Division 1B. En av lagets många talanger heter Boris Keranovic.

tisdag 20 oktober 2009

Fanfar

Aldrig underdånig,
undergiven
eller undermålig.
Alltid underfundig,
underhållande
och underbyggd.
Understundom underbar.
Jämt och ständigt värd fanfar.

Blüger

Nytt blod på Skansen
En yngling som flyger

Han viftar på svansen
men ledningen smyger
Den glada schimpansen
förvandlas till Blyger
Herr Nilsson drar lansen
och skyddar sin Krüger
Apbladet

måndag 19 oktober 2009

Berlin Brothers

Inför onsdagens bortamatch i Uppsala satt jag och skissade på ett inlägg om bröderna Berlin. Det var i princip klart och redo att publiceras när jag bestämde mig för att gå in på Almtunas hemsida. Gissa om det kändes snopet att mötas av detta meddelande.

Här sitter Boris med häpen min
och undrar vad som hände med bröderna Berlin
Bröt de mot nån regel, gjorde de nån sur
rev de kontrakten som andra rev en mur?

Uppdaterat 22.25
Jaha, det var så här det låg till.

Vikten av att vinna

AIK:s seger i går var inte vilken seger som helst. Att slå Leksand är alltid härligt men igår kändes det extra skönt. Det var en viktig vinst för Gnaget - och en tung förlust för Leksand.


Man ska inte överdriva betydelsen av en enstaka seriematch, självklart inte. Men gårdagens fight var inte bara en seriematch i mängden. Det var en match med större symbolvärde än så. För AIK var matchen viktig av flera skäl. Laget kom till spel med en dålig trend i ryggen. Vid en förlust riskerade man inte bara att tappa mark i tabellen, utan också att tappa greppet helt om publiken. Gnaget behövde verkligen en seger. För lagmoralen, för tabellläget och för framtida matcher på Hovet.

Leksand hade även de all anledning att vilja vinna igår. I fjol förlorade de fyra av fem gånger mot AIK. Enda segern kom i en betydelselös match på Hovet, då båda lagen var klara för Kvalserien. Gårdagens toppmatch var kanske inte så viktig för Leksand sett ur ett poäng- och tabellperspektiv, men för lagets (och inte minst supportrarnas) självförtroende bör mötet ha varit av högsta dignitet. Jag är säker på att det sved rätt ordentligt i det blåvita skinnet att återigen få på pälsen av Gnaget.

För ett par år sedan var rollerna ombytta. Då var det AIK som ständigt och jämt åkte på pisk av Leksand. Mellan åren 2002-2007 vann Gnaget inte en endaste match mot masarna. Inför förra säsongen hade AIK inte slagit Leksand sedan i Elitserien 2000/2001. Det hann bli tio raka torskar (!) innan trenden bröts, i och med 3-2-segern i fjol (21/10). En del leksingar gör idag sitt bästa för att förneka det, men jag vet att gårdagens förlust var riktigt tung. Det sätter sig i skallen på både spelare och supportrar att gång på gång förlora mot ett och samma lag.

Självklart är det inte hela världen för Leksand att förlora en match på Hovet. Självklart är det i Kvalserien det gäller att vara som bäst. Men för att kunna vara som bäst när det gäller som allra mest, måste man ha självförtroende i laget. Man måste tro på sig själva och veta att man kan slå alla lag. Jag säger inte att Leksand är knäckta på något sätt, men jag tror att laget verkligen, verkligen behöver vinna över AIK den 11 november. Som det är nu sitter Gnaget på ett stort mentalt övertag. Ovärderligt inför de kval som komma skall.

Där björkarna vissna

Hösten är kommen i lövskogsparken
björkarna huttrar och torkar i barken
löv som i våras var gröna
vilda, vackra och sköna
gulnar nu, vissnar och faller till marken
Tabellen

söndag 18 oktober 2009

Relativitetsteorin

AIK vann rättvist på Hovet. Det tror jag att det flesta som såg matchen är överens om. Själv nöjer jag mig med att konstatera att Gnaget var bättre än Leksand denna eftermiddag.


Jag slutade att prata om rättvisa/orättvisa resultat för ett par år sedan. Detta efter att ha insett att ingen egentligen kan definiera vad som faktiskt är rättvist och vad som faktiskt är orättvist. Rättvisan är relativ helt enkelt och den är alltid ett resultat av enskilda människors subjektiva uppfattningar och värderingar. När supportrar till olika lag diskuterar huruvida ett slutresultat är rättvist eller inte håller jag mig numera undan och ägnar istället tiden åt att studera statistik. AIK gjorde 3 mål idag, Leksand 2. AIK vann. Vi var bäst när det gällde som mest.

Nåja. AIK gjorde sin hittills bästa match för säsongen, möjligen med undantag för bortamatchen i Mora där vi också var riktigt heta. Spelmässigt såg det betydligt vassare och stabilare ut än i tidigare matcher på hemmaplan. Gnaget dominerade stundtals och Leksand hade relativt svårt att få till det. Matchen var dock jämn och utgången kändes länge oviss. Avgörande blev vårat vassa powerplay. Såväl 2-1 som 3-1 kom i spel fem mot fyra. Kvitteringen till 1-1 föregicks av ett grymt bra tryck i numerärt överläge. Även Leksands ena mål (3-2) kom i powerplay.

Som gnagare på Hovet hade jag mycket att glädjas åt. AIK visade härlig fart matchen igenom. Försvarsspelet fungerade, om än med vissa brister. Holmgren gjorde en gedigen insats i kassen och Dick Tärnström fick sätta det matchavgörande målet - precis som tränare Melin på förhand önskat! Mindre kul vara att återigen se Dicken i utvisningsbåset. Vår lagkapten är alldeles för bra för att match efter match dra på sig onödiga tvåor. Jag hoppas att han själv är av samma uppfattning och illa kvickt tar sig i kragen.

Förutom det härliga slutresultatet gladdes jag åt att äntligen få se AIK inför en hyfsat stor hemmapublik. Det var visserligen inte fullt på Hovet idag men 6028 åskådare är i alla fall bättre än 1500. Vidare var det väldigt kul att se Ollas och Hägglund stå på ändan framför AIK:s mål en bit in i första perioden. Båda två var fast beslutna att ställa till stök och bök i målgården efter en blockering, men i sin iver att komma först råkade de fälla varandra istället för varsin gnagare.

Masar som masar
sig till Hovets is
blir masar som rasar
inför glad Boris

Sailors in town

lördag 17 oktober 2009

Leksand (h)

I morgon är det äntligen dags för säsongens första möte med Leksand. Det är inget att hymla om; för mig som gnagare är matcherna mellan AIK och de blåvita masarna seriens höjdpunkter. Det finns inget lag i serien som jag hellre ser AIK besegra. Det finns inget lag i serien som gör mig så laddad och bestämd. Leksand ska vi bara ta. Att vinna över Leksand är ljuvligt, att förlora mot dem är gruvligt.

Det är inte bara för att Leksand är ett topplag som matcherna mot just dem är av så stor betydelse. Det handlar om så mycket mer. Det handlar om att klubben är anrik och klassisk - Leksands är en viktig del av svensk hockeyhistoria. Det handlar om att laget har en stor och trogen skara supportrar som alltid följer och stöttar sitt lag. Och det handlar om att jag är uppvuxen med Leksand som en ständig rival till AIK.

Leksand har så länge jag minns varit en motståndare att bry sig om. Matcherna mellan AIK och Leksand har alltid känts speciella. Hovet och Globen har mången gång fyllts av en salig blandning svartgula gnagare och blåvita masar. Som barn uppfattade jag Leksand som folkkärt och festligt och än idag har jag stor respekt för alla de leksingar som står upp för klubben i vått och torrt. Leksand har Sveriges i mina ögon bästa hockeypublik.

Att det finns leksingar överallt är ingen nyhet. Liksom oss gnagare har de en tendens att yngla av sig lite varstans. En leksing i Stockholm är inte mindre leksing än en i Siljansnäs. En gnagare i Rättvik är inte mindre gnagare än en bloggande Boris som råkar bo i Johanneshov. Att Leksand och AIK har supportrar spridda runtom i landet ska enbart ses som något positivt, som ett bevis för klubbarnas storhet och för supportrarnas trohet.

Även om Leksand aldrig kan bli mer än en respekterad rival för mig, inser jag att kärleken som leksingen känner till sin klubb i grund och botten är samma kärlek som jag känner till min. Vi är på så sätt mer lika än olika. Det ingår i spelet att gnabbas med motståndarna. Det hör till att hetsa inför en viktig fajt. Men att ta steget därifrån till att bittert håna och hata är att gå för långt. Hockey är ett spel, inte ett krig på liv och död.

Jag hoppas verkligen att morgondagens match ska bli en höjdare. Jag räknar med skön stämning, mycket sång och kanske en och annan dundrande trumma. Det kommer garanterat att skanderas både det ena och det andra på läktarna men förhoppningsvis ska det positiva överväga det negativa. Black Boris önskar alla fredligt sinnade leksingar välkomna till Hovet. Bli inte alltför nedslagna om ni förlorar bara. Kom ihåg att AIK är ett förbannat bra hockeylag!

Avslutningsvis och som svar på en viss Jämtleksings lustiga inlägg tidigare idag länkar jag till följande filmsekvens. Tänk Hedlund = Leksand i morgon eftermiddag.

En apa som kan gapa

Hockeysveriges mest överskattade limpsax har klippt till igen. Den här gången är det en före detta AIK:are som blir kapad längs fotknölarna. Frågan är hur Andres Jämtin nu ska kunna lära sig åka skridskor.


Niklas Wikegård är inte i första hand känd för sina tränarmeriter. Visserligen lyckades han slå sönder ett omklädningsrum i Boden en gång men utöver den bedriften har han inte uträttat mycket som hockeycoach. Som sanningssägande expert gör han desto mer väsen av sig. På senare år har Wikegård visat att man varken behöver vara nyanserad eller analytisk för att få jobb som kommentator på SVT.

Det räcker med att vara engagerad och lagom rapp i käften. Har man dessutom en gång tränat Djurgården är man i det närmaste självskriven när media letar bisittare. Att det är skillnad mellan att vara expertkommentator och hejaklacksledare tycks inte bekymra ledningen på vare sig radiokanaler, webbsidor eller vår fria television. Varumärket Wikegård lockar såväl lyssnare som läsare och tittare.

Niklas Wikegård är en man av sin tid. Han skriker högt och gestikulerar vilt. Han är verbal som få och han "går genom rutan". Därför får han uppmärksamhet. Problemet är bara att han snackar en massa strunt. Ju dummare saker narren säger, desto fler skratt lockar han fram. När Wikegård trampar på gasen vet man att det blir åka av. Är det inte Omark som "ser tjock ut" så är det Jämtin som är "extremt överskattad och knappt kan åka gricker".

Jag är trött på Wikegård och jag har varit det länge. Numera gör jag mitt bästa för att undvika hans fjuniga fejs men ibland är det svårt att värja sig. Limpsaxen har en förmåga att dyka upp lite överallt, ofta där man som minst anar det. Han är som hackspetten på julafton, ni vet den där irriterande saken som driver Kalle till vansinne. Just när man tror att man sett pajasen för sista gången är han framme och stör igen. Omöjlig att undgå.

fredag 16 oktober 2009

Seriens stora gåta...

...heter Almtuna. Jag förstår mig verkligen inte på laget. Kolla in denna resultatrad:
  • Troja/Ljungby (b) 1 - 3
  • Västerås (h) 2 - 1
  • Växjö (b) 4 - 3 (förl.)
  • Bofors (h) 3 - 2
  • Borås (b) 1 - 3
  • Leksand (h) 5 - 0
  • Örebro (h) 2 - 3
  • Oskarshamn (b) 1 - 2 (str.)
  • Björklöven (h) 0 - 1
  • Malmö (b) 3 - 7
I nästa omgång (11) tar Almtuna emot AIK. Det kan verkligen sluta hur som helst.

Hyvä Lekksandi

Till skillnad från många andra hockeyfans nuförtiden har jag ingenting emot Leksand. Hur mycket jag än försöker kan jag inte förmå mig att känna det minsta avsky gentemot den ständigt satsande klubben från Dalarna. För mig är Leksand lite grann som Finland. En lillebror som vill bli stor, som försöker och försöker men aldrig riktigt får till det.

Enda skillnaden mellan Leksand och Finland är att Leksand fortfarande tillhör Sverige. I övrigt är likheterna så många och så uppenbara att jag ibland tror att Leksand i själva verket är en geografiskt felplacerad bastuklubb. Och det säger jag inte bara därför att stora delar av lagets supportrar vid minst ett tillfälle (Södertälje, 9/4 2009) har visat fallenhet för starstrip och nakendans.

Titta bara på Leksands dräkter. De är nästan exakt likadana som Finlands, såväl den vita som den blå. Visserligen har Leksand inget lejon på bringan, utan istället en blåvit ring med en konstig sköld i. Denna sköld är å andra sidan pyntad med tre obskyra tecken som ser ut att bilda ordet YLE. Detta för ju onekligen tankarna till både sisu och sauna.

Satellitbilder avslöjar att Leksand är omgivet av sjöar. Som alla vet brukar Finland kallas "de tusen sjöarnas land".

Framförallt är Leksand, som jag antydde redan i inledningen av detta dödligt seriösa inlägg, ett riktigt losergäng. De senaste åren har man varit bäst på att vara sämst när det gäller som mest. Precis som Finland alltså. Att laget skulle kunna vinna över AIK i en match av betydelse får ses som högst osannolikt. Med mycket tur skulle man möjligen kunna få med sig en poäng från Hovet på söndag.
Det förvånar mig faktiskt att Leksand bara har plats för två finska spelare i truppen. Och varför tränas inte laget av Curre Lindström? Han är antagligen den ende hockeytränare i världen som skulle kunna ro den blåvita skutan i hamn. Som det ser ut nu lär Leksand återigen behöva både flyt och livbojar för att inte sjunka som en sten när det till våren vankas allvar och kvalfyllda kvällar.
Leksand har förresten en materialare som heter Bonde. Jag säger inget mer.

Leksands IF – En geografiskt felplacerad bastuklubb?

torsdag 15 oktober 2009

Ingen soldat

Jag är AIK:are. Jag följer och stöttar mitt lag i alla väder. För den sakens skull kommer jag aldrig att identifiera mig som främst AIK:are. Jag är jag och jag är Boris. Jag är ingen soldat. Jag tillhör ingen svart armé. Jag kommer aldrig att representera AIK, åtminstone inte på denna blogg. På Black Boris skriver jag vad som passar mig och mina syften. Om någon ogillar mina alster är det helt okej. Det går an att kommentera. Det går inte an att kommendera.

Jag skriver aldrig i uppviglande syfte. Jag är inte intresserad av att delta i diskussioner om vilket lag som är bäst/sämst eller vilken spelare som är den största grisen. Däremot tycker jag att det är roligt att då och då skoja med både mig själv och andra. Vill man göra sig rolig över motståndarlagen och dess supportrar bör man också kunna skratta åt sig själv och sitt eget lag. Jag tror på devisen att all sann humor börjar där man slutar ta sig själv på för stort allvar.

Jag är inte AIK:are för att det stillar mitt behov av gemenskap och grupptillhörighet. Jag kommer aldrig att rätta in mig i något led av hierarkiskt skiktade supportrar. Jag går min egen väg och jag skriver vad jag vill. Mina tankar och mina ord kan ingen ta ifrån mig. Ingen ska säga vad jag har rätt att tycka, tänka eller skriva. Ingen ska tala om för mig hur jag ska stava till mos(aik). Jag är ingen soldat och jag tar inte order från anonyma, självutnämnda kommendanter.

onsdag 14 oktober 2009

Masens mos(aik)

I sadeln på ett handmålat fullblodsras
sitter en tapper och tokig mas
vars dröm är en vas gjord av sköraste glas
som mången gång gått i spillror och kras

Hästen han rider är hög men antik
ger träsmak i masbak och säljs i butik

Uppbackad av både P-O och Clas
vårdar masen sin limmade vas
vrålar med mäktig och svulstig emfas:
– Ge fan i min dröm, grymma gnagaras

Men gnagarna struntar i masens skrik
krossar hans drömlika glasmosaik
(för en gångs skull inför talrik publik)

tisdag 13 oktober 2009

Favorit i repris

Tvivel


Uppdaterat 22.53.
Nä, här blev inlägget så dåligt att jag bestämde mig för att ta bort det. Man kan säga att jag liksom Gnaget i nuläget tvivlar på mig själv. Jag vet inte vad jag ska tro. Nu glömmer jag Borås och blickar fram emot Leksand på söndag.

Uppdaterat 23.00.
Men det var väl själva... Kolla HÄR nu då. Jag säger som min bundis Bruce: It's hard to be a saint in the city.

Money talks

Om plånboken är trasig och endast full av hål
kan det va smart att spara och vara sniket snål
och har man ont i halsen och önskar Läkerol
krävs det mer än pengar från barnens Monopol

Den som saknar kapital måste då och då
inse att det bästa är att dyra köp avstå
Kanske hade någon räknenisse kunnat spå
att Kudroc skulle tvingas gå vidare till gå

Länk

måndag 12 oktober 2009

Gubbvarning

Om mindre än ett år fyller jag 30. Det är ingen ålder att tala om egentligen. I hockeysammanhang tycks emellertid just denna siffra vara närmast magisk. I samma stund som en spelare passerar trettistrecket räknas han som ärrad och rutinerad. Trettiplussaren förväntas ha nått sin karriärs höjdpunkt. Möjligen kan han hålla sig kvar på högsta nivå i ett år eller två men sedan går det käpprätt utför. Det vet man. Det står att läsa om i svenska dagstidningar.

Det händer när jag går på Hovet att jag reflekterar över AIK-spelarnas ålder. Så unga de är. I dagsläget är det bara tre spelare i truppen som är äldre än jag. Snart är det ingen. Jag minns när jag var liten och tänkte att spelarna var jättestora och jättevuxna. Samtidigt hade jag svårt att förstå att gamla gubbar på läktaren kunde vara så engagerade i en match som spelades av killar som kunde vara deras söner eller lillebröder. Nu sitter jag själv och hetsar upp mig över en favoritbång född 1987.

Man vet att man börjar bli gammal när Gnagets nya backlöfte (Filip Olsson) är elva år yngre än en själv. Och man vet att man varit med några säsonger när man minns hur det såg ut när lagets numera rutinerade lagkapten tog sina första skär i A-laget. Visst är det fint att ha minnen. Det är skönt att kunna sätta in saker som sker i ett större perspektiv. När Gnaget åker på stryk i Växjö kan man rycka på axlarna och konstatera att det är sånt som händer. Säsongen är lång. Än är det många pinnar kvar att spela om.

Hade jag varit hockeyspelare skulle jag snart börja få frågor om min framtid. När har du tänkt trappa ner, Boris? Känner du att du har kvar att ge? När skriver du på för Leksand? Som tur är är jag bara en simpel supporter och bloggare. Jag slipper de där frågorna. Jämfört med många andra gubbiga gnagare på läktaren är jag rena junioren. Jag har nästan hela livet framför mig. Har jag tur får jag någon gång framöver återigen uppleva hur det är att se AIK spela i Elitserien. Har jag otur får jag se Färjestad skämma ut sig i KHL.

Kanal B

Borås nästa. Det känns förstås inte så spännande. Hade det gällt fotboll, vilket det också gjorde härom veckan, hade stan både lockat och pockat. Men nu är det allsvensk hockey som står på schemat. Därmed lär det inte bli många gnagare på plats. De få gulsvarta element som eventuellt kommer att lysa upp läktaren i morgon är antagligen sponsrade av Ellos.

Nåja. Medan jag satt och fnulade på något lustigt att skriva inför matchen gjorde jag som jag brukar. Jag tänkte, kliade min begynnande flint och googlade. Tyvärr fann jag nästan ingenting som var roligt, vare sig i skallen eller på nätet, varför detta inlägg till min stora besvikelse blir helt utan poäng. Precis som Borås i morgon alltså!

I min skrattsökande surfjakt fann jag i alla fall den här sidan. Tänka sig va, även Borås har en borisk och bloggande entertainer! För den som mot förmodan inte är ett fan av Boris, utan föredrar Borås, kan jag rekommendera denna gamla klassiker med Galenskaparna & After Shave. Ibland är steget kortare än man tror mellan Manhattan och Knalleland.

Vänner och fiender

Är det inte märkvärdigt ändå hur snabba en del supportrar är att vända kappan efter vinden. AIK förlorade i Växjö. AIK blev för första gången denna säsong poänglösa. Och?

På Golden Hill är debatten i full gång. Usch vad dåliga Gnaget är. Hur kan vi förlora mot Lejkers på bortaplan? Det har väl aldrig hänt förr? Någon klagar på tränaren, en annan skäller på twinsen. En del menar på fullaste allvar att Dick Tärnström är en dålig lagkapten. Håhåjaja, vad ska man säga om denna ankdamm egentligen? Jag förstår verkligen inte att vettiga gnagare orkar mäta sina krafter med gaphalsar som letar syndabockar.

Säsongen är lång. Vi har spelat ynka åtta matcher och är på fjärde plats i tabellen. Vi har 17 poäng och är alltså två pinnar efter Leksand som leder serien. Om någon på allvar tror att det i detta skede är dags att slå på stora trumman och kräva huvuden på fat, måste denne person antingen vara fullständigt rabiat eller väldigt, väldigt dåligt insatt i sporten. Det är hockey vi talar om. I hockey vinner man inte match efter match efter match. Man är inte alltid på topp.

Jag vet inte vad vissa AIK:are förväntar sig. Vad tror ni egentligen, att Gnaget ska glida hem seriesegern på en skridsko?

Supportrar som så fort ett ynka resultat går emot väljer att angripa spelare, ledare och sportchefer är inga vidare supportrar. Faktum är att de belastar laget mer än de stöttar. De ställer orimliga krav, klagar och gnäller och letar alltid efter någon ansvarig att kasta skit på. När det går bra för Gnaget är de vi med laget, men när det går dåligt distanserar dem sig och kallar AIK för dom. Med sådana vänner behöver man sannerligen inga fiender.

söndag 11 oktober 2009

Dionysos och Apollon


Dionysos, min vän
– Den förste Greken
Rusig, rufsig och rabiat
aggressiv och obstinat
Alltid lika galen
till skillnad från rivalen

Apollon, poeten
– Den andre Greken
Måttfull man med målmandat
skjuter och når resultat
Trivs numer på spolad is
kallar sig Tsimikalis

Karlsson går i taket

Det händer ju förstås ibland att nån blir arg på dej

och ställer till ett himla liv, när du har sagt nån grej
Men vad är det att bråka om, det är en världslig sak
Och gissa vem som kommer här med buller, bång och brak

Det är Karlsson
Det är Karlsson
Det är Karlsson
Hurra, hurra för dej

Dagens tips:
Roger regerar. Karlsson har inte en Janne.

Broderskärlek

Tvillingarna Ahlström i all ära, det finns ett annat tvillingpar som sedan länge varit AIK trogna. Det här, kära läsare, är kärlek i sin renaste form!

Länk: När solen stiger över Råsunda

Tack för filmtipset, Hojbuse.

lördag 10 oktober 2009

Greken II Tsimikalis


Växjö Lejkers är ett sånt där lag som jag har svårt att placera. Jag vet liksom inte var i bokhyllan de hör hemma. Är det ett lag att ta på allvar eller är det egentligen bara ett lantisgäng i mängden?

Nu när det konstaterats att Smålandsspöket var en lika stor bluff som min påstådda depression efter VIK-fiaskot, känns det inte längre lika läskigt att möta Lejkers på bortaplan. Nog för att Gnaget åkte på pisk där både en och två gånger förra säsongen, men det var då och nu är nu. Nu är AIK seriens bästa bortalag. Nu är AIK laddade och tända. Vi är på gång och vi vet att vi kan vinna i Växjö.

Lejkers mest intressanta spelare denna säsong är Peter Tsimikalis. Jag har aldrig sett killen spela, än mindre hade jag hört talas om honom före denna säsong. Ändå vet jag att han är en oerhört spännande lirare. Tsimikalis är nämligen grek och enligt boris-praktikan är greker per definition spännande och oförutsägbara. Det finns bara en grek, brukade jag säga. Numera vet jag bättre. Nu säger jag att det finns två.

Som väntat ligger Greken II Tsimikalis högt upp i utvisningsligan. Hittills har han dragit på sig 38 minuter i botbåset. Antagligen är han inte särskilt nöjd med den hårda bedömning som praktiseras av svenska zebror. Mycket talar därför för att vi får se en kolerisk grek på isen i morgon. Jag räknar med minst 4 utvisningsminuter, kanske till och med ett matchstraff. Öddsen på att min förutsägelse slår in är tämligen låga.

MVP

Enligt nynorsk logik har idag HockeyAllsvenskans mest värdefulla spelare säsongen 2009/2010 utsetts. Priset går något oväntat till Leksands unga backlöfte Oliver Ekman-Larsson.

Juryns motivering lyder som följer:

"Oliver visade redan förra säsongen att han är en stor talang med massor av potential. I sommarens NHL-draft valdes han i första-rundan av Phoenix Coyotes, och som nummer sex i draften totalt. Denna säsong har visserligen inte börjat jättebra för Oliver. Han har främst utmärkt sig genom att dra på sig många onödiga utvisningar. Dock bör vi ha i åtanke att OEL är mycket ung, faktiskt den yngste spelare någonsin som fått det här priset. Genom att redan nu utse killen till säsongens mest värdefulla spelaren vill juryn uppmuntra honom till en fortsatt fin hockeykarriär."

Magiskt men gnagiskt

Ett folktomt hov är en tragisk syn
men nu höjs röster och ögonbryn
Kom hit, kom hit och kolla
Gnaget kan trixa och trolla
Magiska krafter ska locka publik
och göra den fattiga klubben rik
Sitter du på ett bra förslag?
– Hör av dig till Gnagiska klubben idag!
Musiklänk

Ingen vill veta var jag köpt min tröja

Här sitter jag sur och förstenad
förtvivlad och lagom förbenad
ty tröjan jag väntar på
förefaller omöjlig att få
Den tycks mig för evigt försenad

Bakgrund: "Matchtröjorna försenade"
Musiklänk

fredag 9 oktober 2009

Trendbrott

Inför kvällens match hade Richard Gynge inte gjort en endaste poäng på hemmaplan. Christian Sandberg hade inte gjort ett enda mål, vare sig hemma eller borta. Daniel Bång hade inte gjort en enda bra match. Och AIK hade bara uppträtt som ett topplag i Mora, Ljungby samt i enstaka perioder hemma på Hovet. I kväll såg jag inte bara ett, utan flera trevliga trendbrott.

Gynge var tillsammans med Dick Tärnström bäst på plan. Han gjorde ett riktigt snyggt mål i andra perioden och han satte straffen som gav AIK bonuspoängen. Sandberg var också bra. Liksom Gynge blev han dessutom målskytt. Bång visade att han äntligen förstått att en ny säsong är i gång. Inget mål men många fina och fartfyllda byten. Och AIK gjorde som lag en gedigen insats - i tre perioder!

Många gnagare är säkert besvikna över att vi återigen tappar en tvåmålsledning. Själv är jag inte lika upprörd. Till skillnad från matchen mot Västerås, möter vi idag ett riktigt bra lag. Till skillnad mot senast slutar vi inte spela bara för att vi leder. Snarare är det Bofors som genom sitt hårda jobb trycker ner oss mot slutet av matchen. De är tunga att möta, de jobbar och sliter och fullföljer i varje situation. Ibland på ett sjysst sätt, ibland på gränsen till det grisiga. I mina ögon är Bofors hur som helst ett lagmoraliskt föredöme.

AIK är visserligen bättre och spelskickligare än Bofors och vi borde verkligen vinna matchen. Som det ser ut har vi kontroll fram till kvitteringen (57.46). Det går emellertid inte att komma ifrån att gästerna, genom sitt gedigna hockeyarbete i andra och tredje perioden, gör sig förtjänta av en poäng. Visst är 3-3-målet ett riktigt skitmål som turligt slinker in bakom Heino, men skitmål är också mål och de kommer sällan till av en slump. Det är inte små marginaler som ger Bofors deras kvittering. Det är snarare små detaljer.

Det är små avgörande detaljer som skiljer toppspelaren från medelmåttan. Det är små avgörande detaljer som skiljer topplagen från mittenlagen. På spelarnivå handlar det om individuella färdigheter, som exempelvis att kunna växla tempo i ett skär eller ta emot en stenhård passning samtidigt som man går förbi en motståndare. På lagnivå handlar det om hur man tillsammans löser olika situationer som uppstår i spelet. Till exempel hur man tajmar uppspel och åkningar. Eller hur man snabbt och effektivt etablerar ett fungerande powerplay.

Bofors är duktiga i de små detaljerna i dag. De spelar efter sina resurser och de utnyttjar sina styrkor. Därför får de med sig en poäng hem till Karlskoga. AIK är också bra även om laget inte riktigt når upp i högstanivå. Framförallt är vi ineffektiva i avgörande lägen. Jag tänker bl.a. på 5-mot-3-läget i första perioden, det som slutar med att Bofors kontrar in 1-1. Här missar våra spelare att en motståndare kommer in från utvisningsbåset och genast blir vi straffade. Faktum är att målskottet är Bofors första och enda skott på mål i första perioden!

I det stora hela är jag nöjd med AIK:s insats. Kanske beror det på att jag är svag för Bofors och deras fräna spelstil. Kanske beror det på att jag jämför med den usla inställningen senast mot Västerås. Egentligen spelar det ingen roll. Jag trivdes på Hovet i kväll och det räcker för mig. Än en gång tvingades jag dock se den där fördömda ismaskinen före straffläggningen. Nej, jag gick inte hem den här gången heller. Ibland är det helt enkelt svårt att hålla vad man lovar.

Omspolning sker...

Cats & Rats

Kattens lek med råttan
– Knappast denna kväll
Bobcats sätts på pottan
och åker på en smäll

Håll hårt i hatten
Det vankas toppduell
Råttans lek med katten
ger ändring i tabell

torsdag 8 oktober 2009

Bobcats are flying high

Bofors toppar som bekant tabellen och det är förstås både oväntat och spännande. Att laget har potential visade de dock redan i fjol.
För exakt ett år sedan såg jag AIK betvinga bobkatterna i allsvenskans sjunde omgång. Matchen slutade 2-0 men den var mer underhållande än resultatet antyder. Jag minns att jag gillade Bofors riviga spelstil. I drygt två perioder pressade de verkligen Gnaget. Bofors spelade tufft och småfult framåt och kompakt och stabilt bakåt. Matchen stod länge och vägde men efter Liwings mål i mitten av andra perioden tog AIK över allt mer. Till slut blev det en rätt säker svartgul seger men Bofors visade att de ville vara med och leka. Detta trots att de spelade på bortaplan och trots att de var kraftigt nederlagstippade.
Efter matchen trodde jag att Bofors skulle bli ett lag att räkna med i kampen om playoffplatserna, men när säsongen summerades tvingades jag konstatera att jag trott fel. Bobcats slutade tia, tämligen långt från playoff, ännu längre från nedflyttning. Man var inte riktigt så bra som jag först anat. Laget påverkades så klart av att fiaskotränaren Magnus Arwedsson byttes ut så pass tidigt (efter nio matcher), men andretränaren Sam Hallam fick småningom ordning på Bofors. Det tar tid att sätta sin prägel på ett lag och till denna säsong har Hallam fått bygga "sitt" Bobcats. Jag gillar Bofors tränare, inte bara för att han har spelat i AIK. Hallam är seriens yngsta coach (jämnårig med Boris) och han har framtiden för sig.
Det är egentligen för tidigt in på säsongen för att man ska kunna sia om fortsättningen. I fjol fick jag ju som sagt fel men jag vågar mig ändå på en ny förutsägelse. Jag är säker på att Bofors kommer att vara med i kampen om en plats i playoff framåt våren. Det jag sett hittills av laget har bekräftat den bild jag fick av laget redan för ett år sedan. Bofors är ett hårt arbetande lag, de är lagom tuffa, lagom elaka och lagom fula. Dessutom har de ett par riktigt bra hockeyspelare i truppen. Jacob Blomqvist och Patrik Lundh har inlett säsongen strålande och är båda med i toppen av poängligan. Bakåt briljerar bland andra en viss Peter Messa. Precis som tränare Hallam har Messa bakgrund som J20-spelare i AIK.
Jag tror på laget som Sam Hallam bygger. Jag gissar att de ger Gnaget en riktigt svår match i morgon kväll. Jag hoppas på svartgul seger men blir inte förvånad om det slutar med ett avgörande på straffar. Kommer ismaskinen in igen går jag hem.

onsdag 7 oktober 2009

Tolkning av en tabell

Den allsvenska tabellen haltar som den alltid gör men det hindrar mig inte från att dra vissa slutsatser. Till exempel att det syns att Oskarshamn tränas av en före detta målis.

IKO har så här långt gjort ynka 8 mål på 7 spelade matcher. Samtidigt har man bara släppt in 16. Det är lite det, särskilt med tanke på att man förlorat 6 gånger av 7. Särskilt särskilt som man vid minst två tillfällen har stött på riktigt svårt motstånd. Varken Bofors eller Leksand har mäktat med att göra mer än två mål mot IKO. Kan Tommy Salo bara få ordning på anfallsspelet ska Oskarshamn nog inte behöva ligga där de ligger när serien går in i sitt slutskede. Jag tror att man som sämst slutar elva.

Den stora överraskningen hittills är förstås vapenskramlaren i topp. Bofors har gjort det bra, bland annat har man ju skjutit Leksand i sank hemma i Karlskoga. På fredag lär det bli tillfälligt stopp för bobcatsen, då Gnaget tar emot på Hovet, men mycket talar för att Bofors är på övre halvan för att stanna. Antagligen kommer de att vara med och slåss om en playoffplats senare i vår. Topp tre kan de dock glömma. bra är inte Sam Hallams gossar.

Att Leksand och AIK är seriens två bästa lag råder det ingen tvekan om. Leksand har inte imponerat spelmässigt men poängen har de likväl fått med sig. Det är intressant att titta på lagets målskillnad, 24-17 på sju matcher. Det skvallrar en del om lagets profil i år. Leksand är inget glamourgäng längre. Jämför man med lagets facit efter sju omgångar i fjol inser man hur mycket som har förändrats sedan Strumpan tog över vid rodret. Då hade man full pott och en smått osannolik målskillnad, 44-14.

I övrigt konstaterar jag att:

- Västerås har inlett mycket svagt. 2 segrar på 7 matcher är inte godkänt.

- Nykomlingen Örebro, som fick en tung start med 2 raka storförluster, har repat mod och befinner sig på en fin 8:e plats.

- Mora blandar och ger - precis som i fjol med andra ord. Hittills 4 segrar, 3 förluster och 23-21 i målskillnad.

- Malmö är seriens målrikaste lag, 31 kassar så här långt. Dessutom har man släppt in hela 25. Endast Örebro är sämre med 30 mål i baken. Malmö har dock spelat 8 matcher, varför siffrorna får tas med en nypa salt.

- Seriens bästa hemmalag är Leksand. 4-0-0 lyder segerraden. 12 poäng och 18-6 i målskillnad.

- Seriens bästa bortalag är AIK! 3-0-0, 9 poäng och 14-4 i målskillnad. Återstår att se hur vi står oss i den tabellen efter nästa veckas två tuffa bortamatcher (Växjö och Borås).

Bondeupproret

Som man bäddar får man ligga. Inför mötet med Västerås bäddade jag upp för skrattmatch och storseger. Alla vet vi hur det slutade. Gästerna vann och Boris gick in i väggen.

Nu skrattas det dessutom åt den sårbare och sensible bloggaren Boris. Runtom i riket gör lantisbloggarna vad de kan för att roa sig åt den svartgules vedermödor. Jämtleksing och GurkOlle går i bräschen för bondeupproret. Black Boris får klä skott för småstads-bornas storstadsförakt.

Och det är väl sånt man får ta när man är medveten och modern. Jag bjuder så gärna på min smärta. Att jag nu möts av hånskratt och förtal säger egentligen mer om lantisbloggarna än om mig. Det är som vi gnagare brukar säga: Alla hatar oss, alla hatar oss, alla hatar oss – Vad fan gör det?

Som den sanne AIK:are jag är, låter jag aldrig hat och hämndbegär styra mitt handlande. Istället fortsätter jag följa mitt svartgula hjärta. Aldrig ska ni se mig kasta gurka på en olle. Aldrig ska ni se mig göra narr av en jämte. Alltid ska jag bemöta mina belackare med överseende och respekt.

Jag kommer att tänka på den 10 november 2004. Det var då som mitt stolta AIK åkte på en förnedrande hemmaförlust mot Trångsund i division 1B. På vägen hem från Hovet gick jag och nynnade för mig själv: Jag älskar er ändå, jag älskar er ändå. Den gången riktades sången till Gnaget. Nu tillägnar jag gnolandet landets alla blogg-beroende bönder.

Bondeupprorets centralfigurer. Olle jämte Leksing.

tisdag 6 oktober 2009

Långrandigt 3.0

Trots att mitt förra inlägg var maniskt långt glömde jag bort att säga vilka som var bäst på plan igår. Så jag säger det nu istället. Bäst på plan igår var naturligtvis dessa herrar.

Black is back

Okej gott folk, Boris är tillbaka. Min depression varade lyckligtvis endast i lite mindre än ett dygn och min påstådda utbrändhet var en bluff. Tydligen var jag bara berättigat besviken.


Ett kort telefonsamtal med en handläggare på Försäkringskassan fick mig att förstå min situation. Mitt allmäntillstånd var visserligen tillfälligt nedsatt sent i går kväll, men detta är tydligen bara normalt. Särskilt bland människor som bygger upp sin lycka kring ett hockeylags framgångar och motgångar är kortvariga utmattnings-tillstånd vanligt förekommande. Allt enligt Försäkringskassans personal som, måste jag säga, visade sig oväntat skicklig på att utföra hälsoundersökning per telefon.

Jaja, det känns skönt att veta att man är frisk i alla fall. Särskilt med tanke på hur sjukt dåligt jag mådde på Hovet i går kväll. Matchen började visserligen utmärkt, men efter exakt 13 minuter och 40 sekunder av den första perioden hände något som fick allting att vända – Västerås tog en timeout. Fram till dess hade Gnaget dominerat fullständigt. Man ledde med 2-0 och mitt osannolika förhandstips (10-0) kändes nästan realistiskt. Trettiosekunders-pausen gjorde dock gurkorna gott, de reste sig och föreföll plötsligt både potenta och skjutglada. Gnagarna däremot, och inte minst Kapten Dick, veknade betänkligt.

Timeouten väckte möjligen Västerås men det var egentligen inte förrän i slutet av andra perioden som laget fick utlösning, förlåt utdelning. Först gjorde man ett skitmål, sedan fick man ett till skänks av Heino-Lindberg. "Lill-Salo" tyckte tydligen inte att det var tillräckligt upphetsande att släppa in en reducering efter 18.05, varför han passade på att nicka till 52 sekunder senare. Plötsligt stod det 2-2 i matchen. Plötsligt var det Västerås som låg närmast en ledning. Periodens slutminut blev en pärs. AIK:s spelare såg ut som ett gäng yrvakna höns och på läktaren satt jag och mådde mer och mer illa.

Tredje perioden var så genomgående usel ur gnagisk synpunkt att jag inte orkar kommentera den. En sak kan jag dock säga: Elitserien kändes väääldigt långt borta.

Förlängningen sög gurka den också. Men mest salt denna afton smakade ändå episoden som föregick straffläggningen. Vi snackar isspolning. Herregud. Vem har kommit på denna idiotiska idé? I tio minuter satt jag och 1435 andra betalande hockeydårar och väntade på att isen skulle spolas om. Inför en straffläggning! Två snubbar på bänkraden nedanför mig gjorde det enda rätta – de gick hem. Själv satt jag kvar mållös, gapandes med munnen som en annan fåne.

Detta måste ha varit något av det mest absurda jag upplevt på en hockeymatch. Den lilla stämning som trots allt hade infunnit sig på Hovet denna miserabla kväll, dog tämligen snabbt i samma stund som den fåniga ismaskinen äntrade rinken. En och annan gaphals skrek förstås ut sin vrede men i övrigt var det knäpptyst. Folk visste väl inte vad de skulle säga. Jag tittade mig omkring och mötte idel tomma blickar. Jag tror vi alla tänkte samma sak: Skämtar de eller?

Och sen missade AIK samtliga sina straffar. Ingen var nära att göra mål. Dickens försök var patetiskt.

Patetisk var även publiksiffran. Den lovar jag att återkomma till i senare inlägg. Närmaste timmarna planerar jag dock att ägna åt framtidsplaner. Jag försöker övertyga mig själv om hur spännande det ska bli att se AIK-Bofors på fredag, och jag måste säga att jag redan är nära att lyckas. Tänk ändå hur mycket en timeout kan betyda – både för ett gurklag och för en besviken Boris.

måndag 5 oktober 2009

Time-out

Kära läsare, jag lovar att återkomma med nya blogginlägg när jag får tillbaka lusten att se AIK spela hockey på Hovet. Förlåt, om jag får tillbaka lusten att se AIK spela hockey på Hovet. Tills vidare kan ni betrakta mig som utbränd och deprimerad. Hälsningar Black Boris.

Är det nån som har en Toblerone att bjuda på?