måndag 31 januari 2011

Kunde vunnit, borde vunnit

Fjärde raka förlusten mot La Familia. Fy fan. Fjärde raka förlusten och fjärde raka mot Färjestad utan felfri Fasth i kassen.

Det går liksom inte att komma ifrån. Utan Viktor ingen Viktoria. Det är så det känns och det är så det nästan är. Jag vill verkligen inte skylla förlusten på Bjurling. Han gör en ganska bra match. Men jag konstaterar att han släpper ett riktigt skitmål i ett läge där AIK leder matchen och dominerar spelet. Efter Färjestads kvittering ändrar kampen karaktär. Karlstatösera får matchen dit de vill. De spelar äckligt disciplinerat, bortahockey när den är som tråkigast att se på.

AIK kunde ha vunnit ändå, borde ha vunnit ändå. Men det är svårt att besegra ett topplag med 1-0.

Kedjan med Rudslätt, Andersson och Gynge har varit bra på sistone och ikväll låg de bakom det mesta och det bästa. Även Blomdahl, Sandberg och Salomonsson skapade tryck emellanåt. Blomdahl såg så målkåt ut att jag ett tag trodde han skulle göra både två och tre kassar. Men det stannade alltså vid ett. Blomdahls ledningsmål gav mig Bjuhr-vibbar. Det var lite "puckhelvetet ska in, tryck, tryck, TRYCK!" över det hela. Jag hann tänka: Alla som börjar på B är lika med bäst. Sen kom jag på mig själv och ändrade till nästan alla.

* * *

Allt och alla som börjar på PP är lika med sämst. Pilutta Play till exempel. Och Pelle Prestberg.

Pelle Prestberg är med största sannolikhet Sveriges äldsta bäbis. Karln fyller 36 om ett par dagar men han beter sig fortfarande som en förfördelad daggmask på isen. Bjäbbar och gnäller och knuffas när han tror att ingen ser. Får han mothugg åker han vanligtvis och gömmer sig. Inte sällan bakom Fröken Frögren. Den här gången var det Sandbergs tur att tröttna på Pelle Jöns. Då Fröken Frögren för en gångs skull inte befann sig i närheten av situationen gjorde Pelle det enda rätta. Han backade och kissade i byxan.

Sedan ropade han på zebran, pekade på Sandberg och gnydde: "Det var inte jag. Det var han."

* *

Det hela utspelade sig på Hovets is, i slutet av första perioden. Där och då bestämde jag mig för att avsluta min poänglösa kväll med att skvallra per blogg. Det var faktiskt Pelle som började.

söndag 30 januari 2011

Sången från våningen ovanför

AIK har så här långt tagit trepoängare mot samtliga lag i serien utom ett. I morgon kommer stora stygga vargen till Hovet och det vore väl fan om vi inte kunde knäppa den nu.

Jag minns hur det kändes för ett år sedan. AIK Hockey kämpade för sin existens samtidigt som starka krafter inom föreningen smed planer om och med KHL. Det var livet i källaren och drömmen om en trappa upp. På teve såg jag Djurgården, Modo, Brynäs och alla de andra elitserielagen göra upp med varandra. De befann sig ovan molnen, på våningen ovanför. Jag visste att det fanns en möjlighet att ta sig upp, in genom nålsögat, över gränsen till Håkans förlovade land. Men det var mycket knappt som jag vågade tro på drömmen.

Det störde mig och det stör mig fortfarande att Hockeyligans lag ges sådana enorma fördelar gentemot lagen i Allsvenskan. Inte nog med att elitserieklubbarna får sina ekonomiska startbidrag. Dessutom ges bottenlagen en extra chans (läs: kvalserien) att hanka sig kvar i smöret, givetvis på bekostnad av de allsvenska topplagen. Bara för att AIK numera råkar befinna sig i Elitserien och bara för att mitt hjärta råkar klappa för just AIK innebär det inte att jag plötsligt omfamnar det orättvisa systemet. Direkt upp- och nedflyttning borde vara en självklarhet.

Tiderna förändras och människorna med. Men det händer faktiskt att värderingar består. Jag hörde hur de låg med varandra på våningen ovanför, minns ännu bilden som där och då etsade sig fast i mitt huvud: Färjestad i möghögens topp. Jag har velat se dem falla länge.

lördag 29 januari 2011

Striden kring strecken

Den blir allt mer spännande, allt mindre förutsägbar. Vem hade väl kunnat ana? Själv kände jag mig tämligen säker för bara någon vecka sedan; AIK, SSK och Timrå skulle göra upp om den åtråvärda tionde-platsen. Frölunda, Modo och Brynäs skulle slåss om plats sju till nio.

Ibland är det skönt att erkänna det alla vet. Att det enda man vet är att man ingenting vet.

Det är tur man inte jobbar som krönikör på någon kvällsblaska. Där får man visserligen pröjs för att sticka ut hakan och måla världen i zebrarandigt men så får man också finna sig att bli idiotförklarad med jämna mellanrum. Här på BB behöver man sällan eller aldrig stå till svars för alla tokigheter man krystar fram.

Det är förstås irriterande att SSK fortsätter att vinna. För att inte tala om Timrå. Jag menar, nu när vi kör över Modo och allt.

Men det är samtidigt lite roligt. Serien lever liksom liken och striden kring strecken är stenhård. Inget lag från plats sex och neråt går säkert. Inte ens Djurgården kan ta någonting för givet. Slutspel? Kvalserien? Finns det någon som kan sia om vartåt det lutar? Själv skakar jag på skallen och säger det igen: Det enda man vet är man ingenting vet.

AIK-Modo 5-3.

En härlig tillställning där Modo börjar bäst men där AIK så sakteliga gnager sig in i matchen. Vi tar över mer och mer i andra perioden, vi gör mål och vi har Fasth i kassen. I tredje är det inget snack om saken. AIK kunde ha vunnit med 7-2, borde ha vunnit med minst 6-2. Men skit samma. Gunnar Persson fick som han ville. Spelarna visade bröst - igen! Elva pinnar av tolv möjliga sedan Persson bad om tits.

Den ende som såg såg direkt blek ut var Zednik. Han får vi skicka på kvinnokampskurs eller nåt. Bränn behån, Richard!

Inför AIK - Modo

Liken lever, stod i det Expressen häromkvällen. Liken lever. Som om Modo någonsin varit döda. Eller som om klubben under sin levnads tid existerat i något slags pluralistiskt förhållande till sig själv.

Liket lever borde det naturligtvis ha stått. Ty liket lever onekligen. Sedan Modo slog på stora trumman och värvade ihop en hel kvartett klasspelare så har laget vaknat till liv. Från värdelösa till... tja, hyfsade får man väl lov att säga. Herrarna Eriksson, Pikkarainen, Bartecko och Nagy har alla starkt bidragit till uppståndelsen. Särskilt Nagy har visat toppklass med 10 mål på 14 matcher. Det är ett målfacit som tål att jämföras med exempelvis Richard Gynges. Vår sniper har ju också gjort 10 mål, fast på betydligt fler matcher (38).

Så Gnaget får se upp. Modo är vassa framåt och det är minsann inte bara Nagy som vet var målet ligger. Hela sju gubbar har gjort 10 mål eller fler. Byron Ritchie är värst med 17 fullträffar.

Man kan förstås fråga sig vad det är för mening med att fokusera så mycket på Modo och deras målerier. Jag har inget bra svar på den frågan. Kanske vill jag med detta anspråkslösa lilla inlägg bara visa klubben ett uns av respekt. Jag har varit elak mot Modo förut och nu när det börjat gå bra för dem - de levande liken - så kan det vara på sin plats med ett litet erkännande. Bra värvat, Modo.

Dagens tips: AIK-Modo 4-2.

onsdag 26 januari 2011

Serielunken är en snårig stig

I nästan tre hela perioder satt jag och ondgjorde mig över det svarta supporterlivets gävlighet. Jag tänkte: Detta är skräckens boning och jag är en skeppsbruten fisherman på de dömdas ö.

AIK:s insats var så klen. Den luktade svettig suspensoar och föredetting Dick. Den stank av bottenskrap och träsk. Inte ens femtusen friska läkerolister förmådde blåsa bort kvalmig-heten och dimman. Gnaget spelade som skit. Trots att Brynäs uppträdde ungefär lika blekt som senast jag såg dem i Gävle så tilläts de skapa tryck. Melins mannar misslyckades med det mesta. Gång på gång spelade man fast sig själva i egen zon. Endast Viktor var vaken.

Backar med fritt fält borde kunna hitta sina medspelare. Man måste ju inte alltid spela sarg ut.

Jag fick se säsongens kanske allra sämsta hockeymatch och med två minuter kvar funderade jag på att gå. Det är inte kul att sitta i bilkö från parkering med noll poäng i bagaget. För en mätt och belåten segrare kan Sportradion smaka mumma och härliga deserten men för en loser som tvångsmatats med fryst torsk är det bara surt att höra eftersnack. Tabellvetet vill man i det läget inte veta av.

Men man går inte förrän fettladyn har ylat. Inte vid ställningen 2-1. Åtminstone gör man det inte om man är Boris och gnagiskt trogen.

Zednik och Pavlikovsky hade sett sömniga ut sedan matchens första byte. Självklart fick de chansen att styra upp spelet i sex mot fem. Det är slovakerna som ska ta tag i sakerna, så är det sagt och så blev det gjort. 18.55 stod klockan på när Pavlikovsky lyfte in pucken till 2-2. Jag trodde knappt det var sant. AIK gjorde hyfsade matcher mot Frölunda, Skellefteå och Södertälje utan att vinna. Mot Brynäs gör man en otroligt dålig match men lyckas ändå ta den till straffar.

Och så Jonas Liwing.

Jaha, tänkte jag. Jonas Liwing.

Bättre än att skicka fram Dicken eller nån som suttit bänkad hela matchen i alla fall.

Men ändå.

Jonas Liwing!

Richard Zednik har så här långt inte visat mycket mer än att han har hockeyn i blodet. Farten och frenesin är det sisådär med. Fräckheten och fantasin däremot skymtar fram med jämna mellanrum. Zednik och Pavlikovsky känner varandra, finner varandra men emellanåt ser det slött och oengagerat ut. Det kan förstås vara en synvilla, kanske blir slovakernas samarbete det som till sist räddar oss kvar i eliten.

Men Zednik måste börja leverera. Mål, mål, mål. Det är dags att kliva fram nu. Vi är många vars hjärtan bultar och bankar.

Öppna dörren, Richard!

tisdag 25 januari 2011

When the seagulls follow the trawler

Det bor en fisherman i oss alla och särskilt i mig. En gång fick jag en hornsimpa på metspö. En hornsimpa! Det ni kära vänner som Boris knappt ens känner. Om ni inte redan visste det så kan jag härmed meddela att hornsimpan är fiskeriets svar på hockeyns Borås. Ful och smaklös men rätt kul att skrämmas med. Se här bara: Borås!!

Ja, är det inte läskigt så säg. Man får ju för faan ont i magen av skräck. Borås!!

Inte hade väl jag tänkt åka till Gävle heller. Särskilt inte efter att ha smakat sjögräs i Södertälje. Men besvikelsen gick över. Tiderna förändras och beslut mognar fram. På bara ett par dagar har jag hunnit växa som människa. Jag känner mig starkare och stoltare än på mycket länge. Gnagisk och grann. Klart att man vill se AIK käka puck i Läkerolen. Klart man vill det.

Men innan jag sätter mig i bilen så tänkte jag bjuda på en liten lustighet eller två.

Jag är en sån där supporter som gillar matchprogram. Utan program ingen match brukar jag säga. I förrgår köpte jag således, min vana trogen, ett litet matchprogram. Det var som vanligt ett mycket bra program. AIK:s tränare Gunnar Persson intervjuades inför matchen. Han sa en del kloka saker. Om att inte tveka och om att visa lite jävlar anamma. Och så på det en mening som fick mig att haja till. Så här sa Persson:

"Nu gäller det att visa bröst
och fortsätta gå på."

Jag vet inte om det där är nåt manligt uttryck som Gunnar lärde sig under sin tid i Brynäs men jag tror mig förstå vad han menar. AIK:s spelare måste börja ta för sig. Visa var skåpet ska stå.

Det är förstås inte bara AIK som har bra matchprogram. I Tälje till exempel har man finfina program. Där är de dessutom gratis, om än väldigt tunna. Senast bjöd den anrika sportklubben på en krönika signerad "Robban - SSK:are sedan 1947". Han avslutade sin text på ett effektfullt och ganska proffsigt sätt. Så här skrev han: "SSK is best - may the best team win".

Nåja. Som Greken sa när han inte fick napp: Nu har jag inte tid med det här längre. Trunken är packad och Boris är full av hopp. Hostigt ger jag mig av igen - naturligtvis utrustad med de rätta tabletterna. Räkna med ett jävla drag när Brynäs får spö. Visa pattarna, Persson!









"When the seagulls follow the trawler, it's because they think sardines will be thrown into the sea." (Eric Cantona)

söndag 23 januari 2011

Fiskelycka

Det finns mycket man skulle kunna säga om AIK i kväll. Att laget sumpar en massa chanser, att vissa backar i laget ser skakiga ut i halvpressade lägen. Att vi släpper in onödiga pissmål igen. Att vi till slut vinner med ett nödrop trots att siffrorna borde ha varit större.

Och nu har jag sagt det. Därmed tillåter jag mig att släppa bristerna för att istället njuta fullt ut av segern och poängen.

AIK förtjänade att vinna. Man jobbade hårdare, ville mer och spelade betydligt bättre hockey än HV. Ny fisketur väntar på tisdag.

And I know I will be loosened
from the bonds that hold me fast
and the chains all around me
will fall away at last
and on that grand and fateful day
I will take thee in my hand
I will ride on a train
I will be the fisherman
With light in my head
and you in my arms

Fisherman's Blues

Känslan känns igen. Ungefär så här kändes det för nio år sedan. Man gick till ett ödsligt Globen och visste att det skulle bli svårt.

Nu går man till Hovet istället. Desperat fiskandes efter en seger: AIK 2LAX11. En skillnad mot förr är att AIK nu - förhoppningsvis - inte är på väg ner. Kvalserien kanhända men det är inte meningen att vi ska degraderas. Vi ska ju etablera oss i eliten, inget annat. ”Det enda som gäller är att Gnaget håller sig kvar - helst utan kval.” Så skrev jag i mitt hjärtetips och det där gäller naturligtvis fortfarande.

AIK må ligga sist i serien men det är först efter att kvalserien är färdigspelad som vi vet om säsongen 2010/2011 blev bra eller blaha.

HV hemma om ett par timmar. Det kan som alltid gå hur som helst. Även om det mesta talar för ännu ett bottennapp och trots att jag alltmer har börjat se på de här 55 omgångarna som ett lite väl långt förspel så tänker jag inte bara lägga mig och slöa som en annan torsk. Det gäller att glömma alla bortkastade genidrag, agna på nytt och fortsätta drömma om fina fisken. Gäddan vilar i vassen.

Dagens tips: 2-1. Fish avgör!

fredag 21 januari 2011

Boris & Bellman: Fredmans epistel 81

Till gnagarhjärtat mitt och alla andras i Stockholm och
annorstädes, diktad vid BB. Dedicerad till AIK.



Märk hur vår skugga, märk Boris mon frère
ut ur ett mörker sig lutar
Hur guld och purpur på bloggen, den här
torkar tårar som sprutar
Vinkar Karon från sin brusande älv
Vinkar Karon? Äh, han får ro sig själv
Bliv vid din gruva ej dyster
Därför Boris, kom hjälp mig och välv
gnagardrömmar med lyster

Lillklockan klämtar men storklockans dön
hörs ej i svartaste orten
Blott stackars skrålande gossarnas bön
hörs vid kvalserieporten
Vägen upp till templets skriftprydda stad
trampas mellan Ros och Wennerholms blad
Bultande hjärtan, kalla kårar
Se hur vår stolta och svartklädda rad
reser sig upp ur bårar

Så gick subtila lånord åt till tal
De smakar sol och pannkaka
Här, hitåt kräset, Bellman hör mitt skval
Han än glor tillbaka
Han från himlens höjder hälsar idag
och med honom alla lustiga lag
Vem skall nu som Lucifer falla
Törstig var han och törstig är jag
Vi är törstiga alla

Originalet

Svarta linjer *

60 minuters kamp. 60 minuters kramp. Och så noll poäng på det som vanligt. Boris börjar bli bitter.

Jag är så trött på det här. Sitta på läktaren som en annan loser match efter match efter match. Sitta där och se AIK kämpa och slita men inte räcka till. Igår kväll var SSK stabilare bakåt och vassare framåt. De har ett par matchvinnare i laget, det har inte vi. Vi har en keeper och no more.

På vägen hem från Scaniarinken satt jag och drömde. Tänk om man bara kunde bestämma sig för att nu får det vara nog. Nu lägger jag halsduken på hyllan och glömmer det här.

Men så funkar det ju inte. Man slutar liksom inte bry sig bara för att det gör ont. Och det gör inte mindre ont för att man slutar bry sig. Det här är att vara hockeydåre och det här är att vara AIK:are. Jag visste redan i höstas att det skulle bli en prövningarnas säsong. På söndag fortsätter den mot HV på Hovet.

KÄMPA AIK!

* * *

Och så var det den där hakan och enkäten...

Frågan var naturligtvis felställd från första början. Den borde ha lytt: Vilket elitserielag gör Timrå sällskap till kvalserien?

* Svarta linjer

onsdag 19 januari 2011

Rattus lutreolus

Jag tänkte först strunta i att åka till Södertälje i morgon. Men efter gårdags-kvällens snöpliga bestraffning kom jag på andra tankar. Min längtan efter att få se AIK vinna igen är desperat och då duger inte tevesoffan.

Min bloggbundis Knutten påstår att Sören är aikåare. Jag vet inte riktigt vad en aikåare är för något. Kanske en sån som jag? Eller så är det en sån där norrlänning med kiss i blöjan och storstadskomplex. Med tanke på hur lite hjälp vi riktiga aikåare har fått av domarkåren hittills den här säsongen så vore det hursomhelst inte mer än rätt om Sören och hans vänner började ge oss små handtag. AIK är det lag i serien som fått spela allra minst i powerplay och näst mest i boxplay.

Kanske inte så konstigt då att vi är så dåliga i PP och så bra i BP. Träning ger färdighet.

I morgon kväll kan vi lägga statistiken och domargnället åt sidan.
Det nalkas brottning i bottenträsket. Då ju SSK har ägnat de senaste säsongerna åt att kladda omkring i skrapet kan de sägas ha vanan inne. Det betyder inte att de kan förväntas spöa oss på ren rutin. Vi gnagare har också varit med förr och den som är rädd för att få skit under naglarna kan ju räcka upp en fjollhand. I morgon lämnar i alla fall Boris handväskan hemma och drar till Scaniarinken som en hårdkokt machoman. Laddad och tänd och tankad med lättmjölk.

* * *

I detta nu värmer jag upp inför bottenmötet med att se träsklaget Rögle mot Leksand. Ärligt talat så håller jag i smyg på att förbereda mig på det värsta. Det har gått så långt att jag numera inbillar mig att det där med kvalserien, det skulle nog kunna bli ganska festligt. Spännande, lite mer folk på Hovet, mera mål och antagligen ett antal sköna segrar. Ibland är en lögn det finaste man har.

Bång & Pilutta Play

Läser en intervju med Bång på Marie Hallmans blogg. Pilutta play tas upp och Bång är väl inne på ungefär samma sak som jag och Dicken diskuterade här på bloggen i går kväll.
~
Jag älskar verkligen Daniel Bång och hans inställning. Men jag köper inte det där med att PP skulle kunna bli ännu sämre av att man gnuggar på det. Melin och Tärnström har uttryckt liknande tankar tidigare men jag fattar inte riktigt hur de resonerar. Det borde vara en självklarhet att ju mer man nöter på ett spelmoment desto bättre blir man. Framförallt borde det vara en självklarhet att om man är dålig på något - som man verkligen behöver vara bra på - så tränar man extra på det.

Varför skulle just spelet i PP skilja sig från andra spelmoment när det gäller träning och träningseffekt? Om uppspelen suger flaggstång, ska man sluta träna på dem då också? - Äh, grabbar, vi skiter i att gå på is idag. Vi gymmar lite och snackar med psykologen istället...

Man behöver inte heta Leif Boork för att se vad som är AIK:s problem i PP. Dels har man svårt att ta sig in i zon och etablera ett spel på vettigt sätt, dels saknar man passningstempo och rörelse när man väl ska börja lira. Hur man överhuvudtaget ska kunna bli bättre på att behärska dessa spelmoment utan att gnugga extra på dem övergår mitt förstånd. Samma sak gäller för övrigt tekningar.

Så fortsätt gnugga, Gnaget! Powerplay och tekningar. Om inte annat kanske vi blir ännu bättre i boxplay.

tisdag 18 januari 2011

Samma gamla visa

aik


Men Dicken, men Dicken, pilutta play, pilutta play
Jag vet nånting hemligt som bara är för mig
Pilutta, pilutta, jag säger inte vad det e
Pilutta, fast du vill nog gärna veta de
Pilutta play, en hemlighet
Pilutta play, som ingen, ingen vet
och ingen i Gnaget får heller veta det
Men det förstås, om du är snäll
och ger mej en och annan karamell
så kanske, så kanske jag säger det i kväll

Åh vad du är barnslig, du stackars lille bloggare
Jag struntar väl blankt i din dumma hemlighet
Det är nånting fånigt, det slår jag mig i backen på
och vad det än är får jag veta det ändå
Pilutta play, pilutta play
Jag vet att du inte kan hålla dig
för du Boris är som en fnissig tonårstjej
Du bloggar redan nu i kväll
och bubblar ur dig orden med en smäll
Det går ju så bra utan minsta karamell

Du tror det är fånigt, men det är tvärtom intressant
Jag kanske är barnslig men även observant
Vadå 'rå, säg Boris, om du håller på AIK
Berätta då genast vad du fått reda på
Okej då Dicken, hör min sång
Du måste passa pucken snabbt nån gång
Vårt PP är just nu en tragisk följetong
Det saknas fart och energi
Det saknas fantasi och frenesi
Vårt PP liknar mest piluttig parodi

Pilutta play, pilutta play
Pilutta play, pilutta dig och mig
Pilutta, pilutta, pilutta dig och mig

Inför AIK - Sollefteå












Jag hittade ingen bild på Sollefteås matchtröjor tyvärr. Detta var det närmaste jag kunde komma. Insåg sedan att bilden mycket väl kan illustrera det akuta behovet av att hitta på något som får det att lossna. Jag talar förstås om problemet med den där svårforcerade muren. Några kallar det ishockey.

Sollefteå är ett målglatt lag. De skjuter på det mesta, visar ingen som helst hänsyn. Hela 112 mål har de skurkat till sig så här långt. Det är näst bäst i serien. Här ligger AIK i lä. Med 90 gjorda mål är vi sämst av alla. Nu har Gnaget visserligen spelat färre matcher än övriga lag men ändå. Om målsnittet från de senaste omgångarna avspeglar sig även i kvällens match så blir det svårt att vinna.

Sollefteå har sedan AIK:s återkomst i smöret alltmer blivit till nåt slags hatlag för många AIK:are. Det där tycker jag är rätt löjligt. Sollefteå är väl ingenting att hetsa upp sig över. Bara för att de lånat våra färger, vårt namn och vårat märke liksom. Det där går inte att likställa vid rån. Det är ju lån ju, som väl fildelarna brukar säga.

Förresten. Hur kul tror ni själva det är att bo där uppe i obygden, avfolkat på kvinns men packat med renar som blockerar den enda vägen genom byn? Nåt kul måste väl skoterraggarna få ha. De kanske inte heller har nån lokal. Vissa av deras unga, arga, passionerade fans kanske är precis lika känsliga som vissa av våra. De kanske också har ömma lilltår med bamseplåster på.

Ett besök på närmsta folkets forum eller kommentarsfält och man får grepp om läget. Det leks med hink och spade både här och där.

Äääh, jag är skeptisk.

måndag 17 januari 2011

Vi hatar Skellefteå

Med risk för att reta upp en och annan självgod AIK:are ger jag mig i afton ut på hal is. Är det någonting som inte passar sig så är det nämligen att som svartgul hockeyfan skoja om sig själv och de sina. Men oskrivna lagar my ass. Den som vill locka till skratt och munter reflektion kan inte alltid ta hänsyn till lättkränkta egon utan distans. Därför fortsätter jag i kväll på inslagen väg och travesterar en låt.



AIK, AIK, AIK, AIK, AIK
AIK, AIK, ÅH VI HATAR SKELLEFTEÅ

I stan där jag växte upp
finns det en arg men trogen trupp
Det är AIK Hockeys hejaklack
alltid klädda i svart, svart, svart (dom skriker)

Vi hatar Västerbotten
Myggen och alla knotten
Men vet ni vad vi hatar mest av allt
Jo, bönder som tar det kallt

AIK, AIK, AIK, AIK, AIK
AIK, AIK, ÅH VI HATAR SKELLEFTEÅ

Varje gång det kommer en gäst
Så vet vi vilka som skrålar mest
Nä, det är varken Boris eller Bellman
Det är Black Armys 150 man (dom skriker)

Vi hatar Västerbotten
Myggen och alla knotten
Men vet ni vad vi hatar mest av allt
Jo, bönder som tar det kallt

AIK, AIK, AIK, AIK, AIK
AIK, AIK, ÅH VI HATAR SKELLEFTEÅ (x2)

Innan jag anfölls av indianerna

En nykomponerad dikt relativt fri från nödrim.

Jag tog mig upp till Hovets is
febrig, trött och smått cerise
Drabbad utav magknipskris
såg jag ut som plågad gris

Tänkte; kanske AIK
kunde hjälpa mig att må
bättre, om de ville slå
indianer gul och blå

Det gick väl liksom sisådär
Herr Sandberg slet som fan, jag svär
och Salmonsson som är mig kär
tog många fina, vassa skär

Men hur det gick sen vet ni nog
Vår Bång försökte men han slog
sitt slag för sent, blott Greken log
Jag såg hur slutspelsdrömmen dog

Fast Fasth agerade som vägg
och fast jag börjat odla skägg
så mådde magen ruttet ägg
Nu utmynnat i skitinlägg

lördag 15 januari 2011

Med skägget i brevlådan

AIK Hockey drömmer grandiost. Precis som en annan med andra ord. Men medan AIK drömmer om slutspel och gröna skogar så drömmer jag mest om förnyat elitseriekontrakt och kraftigare skäggväxt.

Idag blev varken AIK:s eller min dröm mer sann än tidigare men man skulle kunna säga att våra drömmar ingick ett slags partnerskap. På AIK:s hemsida fick jag nämligen chansen att odla slutspelsskägg. Efter en halvtimmes experimentellt kultiverande kände jag mig både manligare och malligare än någonsin tidigare. Tack vare AIK vet jag nu hur det känns att ha skägg.

I morgon spelar mitt AIK hemma mot Frölunda. Jag är lite nervös inför den matchen. Det känns som att vi nästan måste vinna. Fasth att jag vet att vi har spelat färre matcher än alla andra lag så känns det jobbigt. Vi ligger trots allt sist. Usch, jag mår dåligt av att tänka på tabellen. Varje gång jag ser den framför mig får jag ångest och lider kval. Det är synd om gnagarna.

Men män. Tack vare AIK och den där slutspelsskäggsleken kunde jag idag släppa bilden av tabellvetet för en liten stund och istället fokusera på min egen skäggdröm. Jag har äntligen bestämt mig: Om AIK går till slutspel ska jag aldrig mera garva åt Nemeths moppe-musche. Jag ska sluta flina åt Jämtin. Varje fjunis som vågar lämna den renrakade trygghetszonen är min vän.

Här kommer indianerna

Frölunda Indians är en klubb som gör mig lite avundsjuk. Inte bara för att de har ett par mästerbloggare i sina led. Läs: Lugna Puckar & Frölundasnacket. Dessutom har ju Frölunda Indians seriens fränaste och fräckaste namn. För att inte tala om det dära skräckinjagande klubbmärket som de stoltserar med.



Alla coola killarna som snart syns på vår rink
Dom är alltid redo för att pryda sig med smink
Goa gubbars önskemål; trål och prål och skrål
Ifrån vilda baksidan hörs ett rödskinnsvrål

Åh Frölunda
De goooas gäng
Här kommer indianerna
Se Frölunda
Och dess påhäng
Här kommer indianerna
Här kommer indianerna

Ugh! Ugh! Ugh!

Förklädda men fett rädda kommer här Team Sitting Bull
Sillstrypar'n är nödig ty juniorblåsan är full
Goa gubbars önskemål; Mera alkohol!
Kisspaus på en vägkrog där det tack och lov finns tvål

Åh Frölunda
De goooas gäng
Här kommer indianerna
Se Frölunda
Och dess påhäng
Här kommer indianerna
Här kommer indianerna

Ugh! Ugh! Ugh!

onsdag 12 januari 2011

För dom som älskar

Det är dagen efter derbyt som inte spårade ur. Så synd att jag inte såg det på plats. Jag funderade ett tag på att tjacka en plåt men efter att ha känt efter i ett par dagar bestämde jag mig för att stanna hemma och se matchen från tevesoffan istället. Jag hade helt enkelt ingen lust att gå. Pröjsa ett par hundringar för att mötas av avspärrningar och vallgravar, eskorteras hela vägen upp till Globen av en smattrande polishelikopter som det blixtrar om? Höra ramsor om hata, hata, hata, om gnagarsvin som ska huggas, om horungar hit och horungar dit, om mörda ett djurgårdsbarn. Nej, tack. Det där är inte min kopp te. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli.

Det finns folk som är duktiga på att kompromissa och se mellan fingrarna. Som kan skilja på jargong och batong. Jag är inte alltid en av dem. Precis som alla andra fritt tänkande människor ansvarar jag för att dra min egen gräns. Hur andra resonerar är helt upp till dem.

Att vissa pojkar och män får stånd av att hata och hota kan jag inte göra så mycket åt. Men jag kan (oftast) välja om jag vill ha dessa element i min närhet eller ej. Om AIK, Djurgården, samhället eller fan och hans moster inte kan hålla huliganerna borta från Globen, då väljer jag att hålla mig undan själv istället. Igår gick det visst lugnt till - det står ju i tidningen så jag antar att det är sant – men kvar finns problemet som fortfarande är lika stort. AIK och Djurgården måste fortfarande lägga en jävla massa krut och stålar per säsong på förebyggande arbete och böter. Lägg därtill uteblivna publik- och sponsorintäkter och vem som helst fattar att det är en dyr och sorglig historia vi talar om.

Det faktum att jag och alla andra fredligt sinnade fans förväntas finna oss i att förknippas med folk som i första hand tycks gå på matcher för att trigga sina våldsbejakande egon är emellertid en del av problemet som få utomstående förståsigpåare tycks reflektera över. Det stör mig. Det stör mig att delar av media fortsätter att ge ligister legitimet genom att benämna dem fans och supportrar. Det stör mig att en del människor som aldrig har varit i närheten av att sätta sin fot på ett stockholmsderby klumpar ihop alla gårdare och gnagare och kallar oss pöbel och pack.

Varken AIK eller Djurgården har någonsin uppmanat folk att slåss i klubbarnas namn. Lika lite som bankerna ber om att få sina kontor rånade ber AIK och Djurgården om att få sina klubbmärken släpade i smutsen. Skuldbelägg förövarna - inte brottsoffren!

tisdag 11 januari 2011

Börja om från början

Det är tyvärr inte mycket som fungerar för AIK just nu. Boork skrev häromdagen att laget har ett konstruktivt anfallsspel men det var nog ett tag sedan som han såg en hel match med Gnaget. Eller så drömmer han.

AIK är för närvarande seriens sämsta lag. Spelet fungerar inte. Det läcker bakåt och händer alldeles för lite framåt. AIK:s anfallsspel går i huvudsak ut på att dumpa puck och därefter nagla fast motståndarna bakom kassen. Det spelet har inte gett någon vidare utdelning på sistone. Mot Djurgården går både forwards och backar bort sig gång på gång. I anfallszon och mittzon går man bort sig. Man väljer inte när man ska överbelasta utan pumpar på i alla möjliga och omöjliga lägen. Naivt och inte särskilt elitseriemässigt.

I andra perioden har AIK lite otur. Urstarke Zednik är nära att göra ett drömmål fram till 1-2 men Owuya klarar. Strax därefter får Dif chansen i numerärt överläge. I boxplay är Sandberg på väg att ta ut pucken ur zon, blir hakad/trippad men utan åtgärd från domarna. Istället åker han själv ut några sekunder senare, varpå Dif gör mål i spel fem mot tre. En stund senare är det dags igen. Powerplay för Dif och 3-1. Där och då ser AIK ut som ett slaget lag. Det finns inte kraft nog för att orka vända matchen.

* * *

Jag gräver inte ned mig över kvällens förlust även om den såklart känns både sur och tung. Men det bekymrar mig att AIK har så svårt att komma in på mål.

På de senaste tio matcherna har AIK gjort tjugo mål. Hälften av dessa har kommit mot Timrå, fördelade på två matcher. AIK har förtvivlat svårt att skapa chanser utifrån ett eget konstruktivt anfallsspel. Uppspelen är oftast dåliga och ogenomtänkta. Avståndet mellan spelarna är ibland så stort att jag ibland undrar om de överhuvudtaget följer samma matchplan. Powerplay är bedrövligt.

Nu är dock Zednik nyanländ och förhoppningsvis kan han bidra till att AIK får fart på offensiven. Fasth är på banan igen, liksom unge Nemeth och gamle Svensson. AIK är definitivt inte uträknade men det måste nog vända snart. Annars är risken stor att vi gnagare tvingas genomlida ännu en kvalfylld vintervår.

måndag 10 januari 2011

Blogg Award

Undrens tid är inte förbi. Efter två års slit har jag äntligen belönats för min flit. BB har av Z med HV Bloggen tilldelats en Blogg Award!

Det är naturligtvis enormt hedrande att få en Blogg Award. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på varför jag inte har fått priset tidigare. Jag har trots allt författat nästan tusen djuplodande inlägg. Jag har skrivit dikter, sånger, jag har designat kalsonger. Jag har kämpat i medgång, nedgång, motgång. Jag har dansat Bång-Bång-dansen på Hovet. Jag har skakat tigertass i Läkerolen. Jag har ätit baconchips i Kinnarps. Jag är kanske inte bloggarnas svar på Björn Ranelid men ändå.

* * *

Enligt tävlingsnämndens benhårda regler måste den som tagit emot en Blogg Award uppfylla vissa krav. Detta stör mig en smula, då min konstnärliga integritet inte riktigt tillåter externa intressens direkta påverkan. Men en Blogg Award är alltid en Blogg Award och nu när jag äntligen fått min utmärkelse så tänker jag förstås behålla den.

Väljer man att ta emot awarden gäller tydligen följande;

- Tacka och länka tillbaka till den person som gav dig utmärkelsen.
- Berätta 7 saker om dig själv.
- Skicka utmärkelsen till 15 andra bloggare.
- Kontakta dessa bloggare och berätta om utmärkelsen.

* * *

Jag har naturligtvis inga som helst planer på att leva upp till ovan nämnda krav. 2011 är dådens år och med detta följer en trotsighet utan like. Jag snor helt sonika åt mig min Blogg Award men ger fan i att skicka utmärkelsen vidare. För att inte göra Z eller andra balla bloggbundisar besvikna går jag emellertid med på att berätta sju saker om mig själv:

1. Min första stora hockeyidol var Per-Erik Eklund. Det är hans fel att jag än idag håller hårt på Philadelphia Flyers. Det var också hans fel att jag under ett par säsonger på 90-talet kände en viss sympati med Leksands IF och dess masochistiskt lagda fans.

2. Jag har inte stått på ett par skridskor sedan 1995 men hävdar ändå med bestämdhet att jag är en bättre backcheckare än Greken.

3. En gång åkte jag hiss tillsammans med Jonas Höglund, Rickard Wallin och Thomas Rhodin. Det var i februari 2006 - i New York av alla ställen. Pöjkera med det lila extra steg av på 35:e våningen. Innan dörrarna stängdes och jag svischade vidare upp till mitt rum på 43:e våningen hann jag med att knysta: "Jaha, bor ni bara på 35:an."

4. Jag är höjdrädd.

5. Jag börjar och slutar varje dag med att kolla Text-TV.

6. Ända sedan jag var 9-10 år har jag velat flytta från Stockholm och bli en lantis. Av gnagiska, själsliga skäl har jag fortfarande inte fått arslet ur vagnen.

7. Jag är inte så snygg som jag ser ut.

* * *

Vid närmare eftertanke så inser jag att det finns en blogg (förutom min) som verkligen förtjänar ett Blogg Award. Ni hittar den HÄR.

lördag 8 januari 2011

Stjärnorna på slottet

För första gången den här säsongen gav jag upp en match i förtid och bytte kanal. Det var i alla fall inget fel på tajmingen. Tack vare sopiga Gnaget fick jag ju se nästan hela Stjärnorna på slottet.

Jag vet inte vad det är med AIK:s spelare för närvarande men snacket om slutspelsplats kan de ta och stoppa upp i närmsta fåtölj. Laget uppträder som ett skakigt gäng som tror att de ska få stryk. I första perioden hängde de väl med hyfsat men sen var det tack och gonatt. Bjurling stod för ännu en bjudning och grabbarna som skulle göra det framåt åkte mest omkring och gömde sig. Uppspelen var bedrövliga. Och power play, vad är det för nåt? Är det när man är fler man på isen eller?

Det är möjligt att det finns både hjärta och hjärna i AIK men med staken är det värre. Slakare lina får man leta efter. Inte ens Dicken står upp. Hela laget suger flaggstång.

* * *

Det var alltså inte AIK:s dag i dag heller. Desto trevligare toner i Stjärnorna på slottet, där Niklas Strömstedt stod i centrum för uppmärksamheten. Ibland önskar jag att fler AIK:are kunde vara lite mer som honom. Lite mer ödmjuka, lite mindre gläfsande. Fan vet om inte baconbloggaren Boris själv har en del att lära av karln.

Sportiga Jämtin

aik


Sportiga Jämtin är ett gnagarglin
Han är toppen
Han fullgör sin plikt uti sitt distrikt
med hela kroppen
Han är ingen slav, ställer höga krav
på klubbkamrater
Lirar för dyr peng, spelar för ett gäng
legosoldater

Javisst det ska va stil, lägenhet och bil
ska det vara
Slagits har han gjort på mången bonnaort
Fattas bara
Annars är han snäll, fast professionell
för det mesta
Emot vederlag, utan obehag
älskar han sin nästa

Kärleken är fin, även hos Jämtin
Quantum satis
Älskar AIK som visst honom kan få
men inte gratis
Så även om du tror att kärleken är stor
bli ej besviken
Det måste du förstå att den som sa hejdå
vill bli en rik en

Ty där finns ett kontrakt, ännu smått abstrakt
står det i blaska
Ska han skriva på och fortsätta gå
gatlopp och fnaska?
Sportiga Jämtin är ett gnagarglin
Han är toppen
Han fullgör sin plikt uti sitt distrikt
Med hela kroppen

* * *

Alternativ slutkläm:

Men om kärlekskval rubbar hans moral
ur balansen
Så kanske ändå att, vi får en viss rabatt
ännu finns chansen
Den som slutat tro kan sitta där och glo
slipa och fila
Tömma ut sin tarm och sjunga utan charm
sånger infantila

fredag 7 januari 2011

Den rättmätige kungen

Det är lite gulligt att Z med HVbloggen skriver ett fett mastodontinlägg tillägnat Kung David. Stort av en bortskämd serieledare att inte snåla med sympatierna så där.

Nu råkar Z:s inlägg i och för sig vara lite väl långt och inte ens jag, som normalt älskar att ta del av andras ordflöden, orkar löpa linan ut. Faktum är att jag tröttnade kort efter rubriken. Jag tappade liksom bort mig i texten, förstod inte vad motorcyklar och Härliga Davidsson har med AIK, Engblom och the number of the best att göra. Men det var i alla fall ett lovvärt försök. Det får man ge honom, herr Z.

Samtidigt ska han ha en eloge. Det är nämligen inte alla hockeyfans på bondvischan som väljer att ägna tid och energi åt att, helt utan förbehåll, hylla en sex-sex-sexig gnagare. Frågan är om det över-huvudtaget har hänt tidigare. Normaltillståndet för en hockeyfantast utanför Stockholm är ju annars att se på AIK som något läskigt och lite farligt. Något som man helst inte vill ta i ens med tång.

Som om klubben i mitt boriska hjärta vore ett slags pesthärjat råttbo. Ack, dessa lantisar.

Själv är jag som ni vet varken lantis eller lat. Därmed är det kanske inte så konstigt att just jag, i parti och minut, generöst bjuder mina läsare på både bonnatwist och bundisbrottning. Som den storstadsbo och moderne man jag är, inser jag vikten av att bemöta glesbygden och dess, såväl kulturellt som sexuellt, lite eftersläntande befolkning på ett respektfullt och inbjudande sätt. Man bör därför se varje mitt brobyggande smörinlägg som ett slags utjämningsbidrag per blogg.

Och för att Z inte ska tro att han skrev om Kung David förgäves samt för att uppmuntra alla andra hockeybloggande lantisar till att fortsätta skriva gott om Gnaget så vill jag här och nu hylla en av Z:s stora favoriter. Han är förstås inte lika snygg som Kung David men han har trots allt stänkt in en och annan pyts genom åren. BB lyfter på hatten och blottar sin begynnande flint. Till Z med mycket love...

Härliga Davidsson - The next Swedish supermodel.*

Läs även:
HVbloggen - En hyllning till Kung David
* Harley Davidson - The next American supermodel

torsdag 6 januari 2011

Skål, ta mig fan!

Ännu en gång har jag glömt att fira min egen bloggs födelsedag. Det är för djävligt. Här sitter man och speglar sig i glansen av sin egen förträfflighet dag ut och dag in och så glömmer man bort att smaska tårta och sjunga happy birthday.

Två hela år har förflutit sedan BB lämnade BB. Utvecklingen går stadigt framåt. Såväl kognitivt som språkligt gör det lilla missfostret framsteg. Tvåordsmeningarna är ett minne blott. Dock har Boris tidvis fortfarande lite svårt med den dära jaguppfattningen. Ibland tror han att han är rena rama seriefiguren och det är antagligen därför som han då och då talar om sig själv i tredje person. Ibland vet jag att han är det. Black Boris - en slags seriefigur. Som alltså blev två år gammal igår.

Fan tro't men jag går nu in på mitt tredje år som sexig och spexig hockeybloggare. Trotsålderns tid. Vad detta kommer att betyda för bloggen i förlängningen står ännu skrivet i stjärnorna. Lagom till tvåårsdagen har jag i alla fall gett upp tanken på kråkor och sudden death.

Min ambition med bloggen har varit, är och förblir att skriva om AIK och hockey på ett gränslöst och lite crazy sätt. Det händer att jag lyckas med mitt uppsåt. Ibland går det käpprätt åt helvete. Men med tangentbordet som vapen tänker jag fortsätta att slåss för Gnaget, glädjen och galenskapen. Och som självaste Astrid Lindgren sa en gång i tiden: "Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne."

I'm alive and kicking och nådens år är slut. Så höj ett glas för bövelen och dådens år - salut!

Skoj & musik

AIK på Blocket? Jag funderar på att anmäla mig som frivillig.

Finnes: Smålurig gnagare och superfan i sina bästa år. Snygg, smart och subtil. Framför gärna mina alster på en rosaskimrande scen. För en extra säsongsplåt och popcorn varje match lovar jag både Bellman och ballader om Bång. Särskilt sugna VIP-gäster kan om de vill få en guidad tur runt Hovet. Femti spänn och de får en unik chans att se/höra Greken i sitt esse. Öronproppar ingår ej.

onsdag 5 januari 2011

Hakan

Bädda mjukt med dubbla lakan
Dämpa fallet för pannkakan
Solen lyser
Knutten fnyser
BB blottar hela hakan

Tjack och smack (uppdaterad version)

Ibland är det lite synd att Hammarbys hockeylag gick i graven. Det hade liksom funnits så mycket mer att blogga om om Bajen varit mer än ett fanstyg till division 3 gäng. Till exempel skulle man ha kunnat skriva en liten sång till de grönvitas ära. Som gick så här...



Det var en svart natt, kall natt, tusan till natt
i stadsdelen där jag bor
Det regna hela da'n så min keps blev för stor
Jag stannade till vid ett café och fick se karaktär
En småsliten kis
Dansa omkring i grönvitt sken
Klädd som en clown, jag svär

Tjack och smack och hostattack
Höga skor och frack
Trasan dränkt i thinner från Berras bod
Tjack och smack och hostattack
Tjack och nagellack
Söderbröder trivs bäst i klack

Jag kom i säng sent, hem sent, tusan så sent
Och somna med en gång
Jag drömde att jag skrev en ny smart, subtil sång
Jag dansade runt som Ted sånär på en skär bloggarscen
Jag gjorde succé
Tills jag blev väckt av telefon
Mitt i en snygg entré

Tjack och smack och hostattack
Sludder, slöddersnack

Söderslang om drömmen som sprack

Den kom ju för sent, välment, men alltför sent
Black Boris hyllningssång
Nu står där en laglös slusk under min balkong

Tjack och smack och hostattack
Höga skor och frack
Trasan dränkt i thinner från Berras bod
Tjack och smack och Stackars Jack
Tjack och nagellack
Söderbröder blöder i klack

tisdag 4 januari 2011

måndag 3 januari 2011

En gång jag seglar i hamn

Häromdagen såg jag för femtielfte gången om filmen S.O.S. En segelsällskapsresa. Efter ett par nätters reflekterande har jag kommit fram till att filmen egentligen handlar om hockey och oss puckade fans. Här kommer ett par vågade exempel...

~ ~ ~

Bara titeln för ju osökt tankarna till hockey. Eller hockey och hockey. Jag kommer i alla fall att tänka på Leksand och dess anhang. Ni vet väl att leksingarna åker båt en gång om året numera? Det är ju bl.a. därför som de sedan en tid går under samlingsnamnet sailors i respektabla sammanhang. Det sägs att leksingarna tröttnade på att missa tåget år efter år. Man får lov att förstå dem. Tänk er själva att stå där på perrongen och vinka säsong efter säsong efter säsong. Det kan inte vara lätt. Men numera seglar de alltså.

Och Kanal 5 planerar en ny realityserie. Färjan 4: Lifbåten.

~ ~ ~

Ett annat gäng snedseglare hittar vi i botten av Elitserien. År efter år. Jag talar naturligtvis om Södertälje Sportklubb. SSK symboliseras i S.O.S. av den där segelbåten som, om man bara lutar den, kommer under bron. Klubbledningen har inte tid att vänta på några tåg men när de väl panikvärvar visar det sig alltid vara för sent. Först blir det platt fall och pladask men sedan löser sig allting ändå.

Den kvalfyllda väntan på livstecken slutar alltid lika lyckligt. En luttrad kringelknutte kikar ut ur ruffen och frågar ansvariga filurer vid rodret: Vad håller ni påå meeed?

~ ~ ~

Har ni liksom jag någon gång funderat på hur det kan gå till när representanter från de olika klubbarna i Hockeyligan sammanstrålar? Jaså, inte det. Det har i alla fall jag gjort. När exempelvis AIK:s Peter Mellqvist diskuterar resurser med någon gubbe från Karlstad kan jag tänka mig att det låter ungefär så här.

(Det är alltså Mellqvist som har den modifierade vegan.)

~ ~ ~

Det finns förstås fler exempel som stärker min tes om att S.O.S. egentligen handlar om hockey. Men jag nöjer mig så länge och avslutar med han som aldrig kommer iväg: malmöiten med snurran.

Perra & Challe: "Sa de inte att den var osänkbar?"

söndag 2 januari 2011

Heta gnagare vs Blöta katter

Det är rätt kul att se AIK spela skjortan av Timrå. Särskilt när det sker för fjärde gånger i rad. Ännu kuligare blir det när man ser Josh stå och jubla som besatt i samband med McDonells kvitteringsmål. Det är härligt med känslor, som Wikegård brukar säga.

Kvällens skönaste ögonblick bjöd Stefan Johansson på. Viktigt att följa med upp i anfallet så där. Jag tyckte kassen förtjänade ett målvrål: Yiiihaa, som Wikegård brukar säga.

Bångs förarbete till Johan Anderssons 3-1 gav mig ståpäls. Ruggigt bra, som Wikegård brukar säga.

David Engblom gjorde sin 666:e match i AIK. The number of the beast heter det visst men eftersom jag är en from och nästan frälst man så föredrar jag The number of the best. Kung Engblom är en av AIK:s allra nyttigaste spelare just nu. Inte vilken flaskpelle som helst men likväl: En vattenbärare, som Wikegård brukar säga.

* * *

BB förpliktigar och Björn Bjurling börjar nu på allvar leva upp till sina initialer. Närmast borisk i sitt agerande.

* * *

Ska man vinna den här typen av nervkittlande matcher så är det naturligtvis viktigt att gnugga, gnugga, gnugga. Man måste käka puck, spela med mod och stå upp för varandra där ute på isen. Ge varandra energi. Det får inte finnas plats för några nagellackslirare.

En som verkligen visade mod och karaktär på Hovet var Sandberg. Han tog sig ständigt in i trafiken, lämnade inga bromsspår, slet och gnuggade - i byte efter byte efter byte. Skönt att se grabben tillbaka. En annan som verkligen käkade puck var Oscar Steen. Snacka om att vara som en finne i röven på motståndarna.

Till skillnad från våra heta gnagare såg tikarna ut som ett gäng blöta katter. Maken till hängbjörkar får man leta efter. Inte ens Ilkka såg ut att vilja tävla.

* * *

Matchprogrammet är märkligt men acceptabelt. AIK får vila ett gäng dagar, medan SSK, Timrå m.fl. får slita hund. Det korta avbrottet infinner sig passande nog i samma veva som Fasth vilar skallen och Patrik Nemeth dominerar JVM.

I morgon kväll anför sistnämnde superjunis Tre Kronor i semifinalen. Jag ser fram emot chips, dipp och Wikegård i högform. Eventuellt gör jag som vanligt och stänger av ljudet på teven.

lördag 1 januari 2011

Varning för barn!

Vill man hitta uppslag eller ömma punkter att trycka lite extra på inför ett möte med en elitseriekonkurrent så kan man med fördel börja med att syna den aktuella motståndarens hemsida.

Timrå IK är inget undantag. Det tog mig ca sju och en halv sekund att finna något lustigt att filura över så här på lördagskvällen. Ni förstår, Red Eagles erbjuder - precis som AIK - familjebiljetter till sina hemmamatcher. Så här står det på timraik.se: "Du får två biljetter, som gäller för en vuxen och ett barn, men betalar bara för en på alla sektioner."

Fint så. Familjebiljetter är alltid bra. Det roliga med erbjudandet är emellertid inte erbjudandet i sig utan bilden. Bilden!

Den får mig osökt att tänka på Magnus & Brasse. Kanske en och annan hetlevrad hockeygnagare kan finna inspiration till nya otrevliga ramsor genom att lyssna på just Magnus & Brasse? Jag menar, nu när Pikkarainen kommer hit igen och hettar upp Hovet och allt. Just i morgon tycker jag därför att vi alla reser oss upp och sjunger den fina gamla svordomsvisan. Trots att den kanske är i snällaste laget.

Förresten vet jag en glennifierad gambler i Rinkeby, ökänd för sina barnsliga vredesutbrott, som i detta nu funderar på att tjacka familjebiljett till Hovet. Med lite flyt så får han en skylt på köpet.

Greken & Boris: "Pikkarainen är en penis! Penis, penis, penis, penis..."

Nådens Dådens år

Ett nytt år, ett nytt äventyr. HOOAH! Jag känner det i hela kroppen, hur livet leker och vindarna smeker.

Se på tabellen, gnagare och greker! Se på tabellen! Den ser faktiskt fortfarande bra ut. Vi är med i matchen och snart är Fasth tillbaka. Och Nemeth! Den samlade expertisen - ni vet den där som inte ens känner till regelbokens mest grundläggande paragrafer - står visst fortfarande med långnäsa och snorskallar och surar och tjurar. AIK skulle ju ligga toksist vid det här laget. AIK var ju i princip klara för kvalserien redan i juli.

Tillåt mig ett lurigt hånflabb. MOODOOAHAHAHAHAHAHA! Pyttsan och pilutta play!

AIK ligger alltså tia. Tre pinnar före Modo på kvalplats. Tre pinnar efter Brynäs ovan slutspelsstrecket. För svartgula hockeyälskare finns det ingen som helst anledning att gnälla. Kan AIK bara hitta tillbaka till det välbalanserade spel som gav seger på seger i höstrusket så ska det här kunna bli en finfin vintervår. Och om det nu mot sans och vett - men med desto mera svett - skulle krävas kvalspel så är jag helt övertygad om att laget står pall.

Ett nytt år, bundisar och kamrater. Ett nytt äventyr. Så ta ett djupt andetag och gör som Boris: Sjung, för bövelen, sjung!