Pungsvett & Gnällspikar: HV71 årgång 2011

HV71. Regerande svenska mästare och seriesegrare. Sveriges bästa hockeylag. De har gjort en rätt bra säsong, trots allt. Men nu går det emot. Stackars lilla storklubb. Stackars lilla stora spelare. Det är nästan så man tycker synd om de små liven. De kan inte vara lätt att vara spelare, ledare eller HV-supporter i dessa dagar av förnedring. Först spelade de till sig rätten att välja först. Sedan valde de först. Sedan gick de in i kvarten utan vare sig hunger eller törst. Och sedan var de inte längre störst. Stora lilla HV står plötsligt inför säsongens läskigaste utmaning, de står med byxorna nere och gråter som små godisrånade barn. Stackars HV. Domarna är emot dem, Fasth är taskig som räddar alla skott, kapten Davidsson svär i teve och ser ut som en man som fastnat med snoppen i gylfen. För att inte tala om stackars Thörnberg. Den store målskytten känner sig förfördelad och kränkt. Och Laine har fortfarande ont i hängpungen.

Det är alltid lika pinsamt att se hur ett lag som vant sig vid att vara vinnare förvandlas till ett gäng losers och gnällspikar. Vi har sett det hända förr. Det är inte första gången som ett topplag och dess högt avlönade primadonnor skyller oväntade motgångar på zebran eller omöjliga målvakter. I HV71:s fall verkar man från första början ha bestämt sig för att det var Viktor Fasth och bara Viktor Fasth som skulle besegras. AIK var liksom inget lag att räkna med. AIK var en keeper och no more. Man skulle kunna tro att HV71, dess spelare och tränarteam inför kvartsfinalserien läste in sig på AIK genom att bläddra i Aftonbladet. Och att de när de sedan förlorade och förlorade och förlorade gick över till Expressen. När den pressade tränaren Janne Karlsson intervjuades i Canal Plus efter den senaste matchen i Jönköping framstod han som en sammanbiten och smått svarslös man. Sur som ättika, arg som ett bi. Det är lätt att förstå Karlssons frustration och man kanske inte kan förvänta sig några djuplodande analyser direkt efter en svidande förlust. Men det verkar ju onekligen som att både han och Halta Valkyria har kört Fasth.

Jag tittar på HVTV och noterar att Johan Davidsson, den en gång så hyllade myspysen, känner sig orättvist behandlad, av domarna och av pucken som uppenbarligen hoppar fel och inte landar där den ska, det vill säga på HV-spelarnas klubbor. Det är inte för inte som han är kapten på det sjunkande skeppet. "Det är bara att acceptera", säger Davidsson om det orättvisa i att förlora och ser ut som en slagen, bedragen man. Martin Thörnberg är inne på samma linje: "Det studsar inte med, vi får det mesta emot oss känns det som." Till skillnad från tränare Karlsson tycker Thörnberg emellertid inte att Viktor Fasth är så mycket att hänga upp sig på: "Så länge vi skjuter han i magen så gör vi han bra."

Det är ett intressant efterspel att följa. Själv blir jag både road och fundersam av alla lustiga intervjuer, för att inte säga lite smålurig. Ni förstår, kära läsare, jag anar en sån dära "schism", en så kallad "intern stridighet". Detta bådar bannemej mycket gott. Tränaren och målkungen är ju inte överens! Den ene skyller torsken på Fasth, den andre menar att felet ligger i de dåliga avsluten. Är inte detta fett kvällstidningsstoff så säg? Är inte detta en fjäder att göra en hel jävla hönsgård av? Jag undrar och undrar. Hur ska detta sluta? Vad ska det bli av denna soppa? Alla vet ju att ett lag skakat av "interna stridigheter" kan få pisk av vilket gäng som helst, till och med av en nykomling. Ja, till och med av ett lag med en allsvensk trupp. Ett lag med "interna stridigheter" skulle antagligen, rent hypotetiskt, till och med kunna torska med 0-4 i matcher mot Vilda Väsby II...förlåt AIK.

Ödmjukhet - vad är det?

Det finns bevisligen HV-supportrar och surpuppor som stör sig på att vi AIK:are drömmer grandiost. Brist på ödmjukhet, kacklas det om. Jag vet inte vad de förväntar sig. Vi kanske ska åka till Jönköping och be om ursäkt för att vi inte agerar som yra höns i försvarszon. Vi kanske ska vara nöjda med att bara vara i slutspel. Tänk att vi, nykomlingen med den allsvenska truppen, har haft sådan tur. Tänk att vi får spela hockey i Kinnarps av alla ställen, mot stora mäktiga HV liksom - klubben som enligt vissa surpuppor är för bra för Sverige och redo att erövra Europa. Tillåt mig gapflabba.

HV71 må ha vunnit hela 4 SM-guld, de må ha spelat en massa slutspelsmatcher på senare år och surpupporna må tro att de håller på ett riktigt storlag. Men kackla om ödmjukhet.

Ödmjukhet visar man inte genom att förneka sig själv, hålla käften och be om ursäkt. Ödmjukhet visar man genom sitt sätt att handla och agera på isen. I kväll visar AIK vad det handlar om. Vi kör över HV71 i två perioder. Vi är totalt överlägsna fram till 4-0. Hemmalaget ser ut som ett gäng proppmätta divor utan driv. AIK däremot visar hjärta, spelglädje och moral. De regerande mästarna, seriesegrarna, är aldrig riktigt nära att vända matchen. De tar ut målvakten tidigt och får in en puck i PP men därefter är det stängt. Fasth vinner keeperkampen, Melin vinner tränarduellen. Och AIK vinner första slutspelsfajten. Fett välförtjänt som vi baconbrännare brukar säga!

Det var naturligtvis jätteviktigt för AIK att vinna. Särskilt viktigt med tanke på hur matchen utvecklade sig. Hade vi tappat ledningen och torskat så vete fan om inte serien varit körd. Nu lever den i allra högsta grad. HV71 fick sig garanterat en tankeställare, på sätt och vis hade det kanske varit bättre för AIK att vinna en jämn kamp med uddamålet. Nu lär det definitivt vara slut på underskattningen. Nu lär till och med HV-spelarna bli ödmjuka inför uppgiften. Den däringa hönsgården i deras försvarszon tror jag emellertid att vi kan jaga fram igen. Jag ser med tillförsikt fram emot onsdagen. Ödmjuk som en nollråtta och stolt som en tupp! Ka-ka-ka-ka-ka-ka.ka...