Abbott & Ostello

Inspirerad av den gamle sovjetiske stormästaren Boris Spasskij försöker jag mig på ett vinnande drag. Precis som när det gäller spelet på isen är det genom betraktarens monokel som taktiken silas, tolkas och når fram, eller ej.

Queen Abbott är fälld, löparna har börjat springa, tornen ligger nermalda i varsitt sarghörn och de höga hästarna har skenat iväg. Snart är det bara bönder, bönder, en jävla massa bönder kvar. Kung Rönnken saknar försvar och narr Bulan får oss som är hemma på Hovet på gott humör. "Fokus, håll fokus!" gapar Rönnken men det är inte hokus pokus vi spelar. Det finns inga magiska formler, bara gnagiska. Rönnken tar fram disciplinpärmen men hans pjäser tänker bara på disciplinnämnden. Nu känner de sig kränkta och orättvist behandlade. Diskriminerade. "Det är nåt med de där förbannade stockholmarna. De gillar inte norrlänningar. Och ändå ger vi dem nästan gratis el..."

"Det är Lule mot Sverige", sjöng skoterraggarklacken. Vi skänker Lule till Finland, sjunger jag.

Vad Abbott & Ostello gjorde i första perioden vete fan. Kanske satt de och konspirerade över en teori. I första pausen höll de i alla fall en presskonferens som åtminstone jag har haft ganska kul åt i natt. Chris Abbott inledde storsint med att uttrycka sin glädje över att Pavlikovsky är okej. Därefter klargjorde han enligt följande: "I don't wanna take any focus away from our team..." Strax därefter gick AIK upp i en ointaglig tremålsledning.

Man förstår att Kung Rönnken såg matt ut. Han hade väl hoppats på åtminstone lite patt men det blev alltså varken remi eller sudden death. Inte den här gången heller.

När seriesegrarna och förstagångsväljarna Luleå inte lyckas vinna på hemmaplan, trots att Fasth klantar sig som han gör och bjuder in dem, så säger det en del om matchen. Det var klasskillnad i två perioder. Och återigen blev andraperioden helt avgörande. Föga överraskande om någon frågar mig. Till skillnad från komikerparet Abbott & Ostello har jag en teori som håller. AIK har hittat ett sätt att besegra Luleå på. AIK vet att Luleå får problem när spelet blir stort och brett och långt. AIK vet att Luleå vill ha korta, intensiva byten men desto längre spelsekvenser utan onödiga avbrott. När AIK dessutom manglar allt som går att mangla så tappar Luleå fokus.

I början av andra perioden började ett flertal hemmaspelare att slasha och vifta med sina klubbor i ansiktshöjd. Då kände jag att matchen höll på att gå Gnagets väg. När Simon Hjalmarsson, i sin iver att visa stake, blottade sitt lags svagheter genom att sänka Joakim Nordström, med en förvisso klockren men ack så överilad tackling, visste jag att vi skulle vinna. Ty tacklingen ledde bara till ett vackert mål för AIK. Nordström hann slå en perfekt passning upp i banan, Hjalmarsson föll ur Rönnken-ramen och satte in sin smäll. Nordström reste sig och ruskade bort lite snö. Och fick se McDonell avsluta ett mönsteranfall med ett mönsteravslut. LOLeå.

Daniel Bångs mål i boxplay var en pärla i sig. Välförtjänt balja som framkallade glädjevrål modell större hemma i tevesoffan. Det är inte för inte som han är och förblir min stora favorit. Det är inte för inte som jag får ståpäls och sånär ståfräs varje gång han sätter in en tackling. Fattar ni nu varför Baloo och jag inför match efter match efter match, högjutt och med mycket feeling, framför vårt enkla, anspråkslösa krav? DET SKA VARA BÅÅÅÅÅÅÅNG I LINE-UP!

Abbott & Ostello har onekligen en del att tänka på. Det unnar jag dem. Liksom jag unnar dem och hela Luleå ett varmt välkomnande på Hovet! Fasth här är det förstås andra än Rönnken som regerar. Vi är många som ser fram emot att höra Bulan framföra nya, lustiga sanningar som ingen annan vågar yttra. Narra den som narras gör, narra den som narras bör. Ding ding ding di-ding ding ding...

Lättscoutade Luleå...

Efter två säsonger i smörserien har jag äntligen fattat grejen. Det är när Luleå Hockey och AIK gör upp på isen som det händer.

Det är när Luleå och AIK åker skridskor och åker skridskor och åker skridskor som hockeyn blir så där sprudlande och fenomenal som bara hockeyn kan bli. Det finns inget annat spel som väcker sådana känslor till liv. Det finns ingen annan idrott som får mig så vårkåt och sugen och allmänt upplivad. När man ser Luleå och AIK åka, åka, åka och byta, åka, åka, råka skjuta nån gång och byta vill man bara knulla hela världen. Ni får ursäkta mitt lite grova språk, men om ni nån gång sett Luleå och AIK bjuda upp varandra till dans så tror jag att ni förstår vad jag menar. Det är inte bara energi, det är eufori!

Och man förstår vad Wikegård och andra limpsaxar menar när de snackar om att Elitserien är en del av underhållningsbranschen. När man ser Luleå och AIK. När festen fortsätter.

För ett par månader sedan funderade jag på att börja bojkotta alla hemmamatcher mot Luleå. (Det var för övrigt långt före alla s.k. fotbollsgnagare bestämde sig för att bojkotta alla hemmamatcher i hockey förutom kvartsfinalerna mot Luleå.) Det var naturligtvis inte för att jag inte ville se matcherna som jag planerade min bojkott, nej nej. Det var för att jag inte visste var jag skulle ta vägen med alla pulserande känslor som matcherna väckte. Att sitta på Hovet och se AIK-Luleå åka, åka, åka men aldrig nånsin tråka sätter igång saker i en hockeypuckad gnagares kropp som är svåra att förklara i ord. Men tänk er själva att sitta på en trång läktare med en hård klase bananer i skrevet. Ungefär så. Det håller inte i längden.

Nu ser jag trots allt och ändå fram emot en lustig, mustig och pustig kvartsfinalserie. Dagens bortamatch ser jag i soffan, med toarullen på bordet och ett iskallt glas vatten i näven. Man vet aldrig när man behöver kyla ner sig eller skaka loss.

Det är Rönnken, Bulan, Roger och jag. Alltid lika redo.

Humor & Humör

Färjestad nästa. Vigör det igen! Mana mana...

Visa vid vindens ängar

Det fladdrar till i en rullgardin och jag ska skriva en vintervisa. Om Gnaget och laget och Hovet och draget.

Jag ska skriva en sång om denna underbara säsong som gett mig så mycket och som bara blir bättre och bättre och bättre. Jag vill sjunga om Fredrik Carlsson och Richard Gynge, om Stefan Johansson och tvillingarna Ahlström. Om Liwing, Engblom, Nemeth och Bång. Om Sandberg och Johan Andersson. Om Josh. Och om Mattias Beck, som överraskande lånades ut till Mora och som efter en tuff första tid tog tag i grejorna, bet i suräpplet och började leverera. Om Dicken och Fasth och Melin. The one and only Roger Melin.

Jag vill sjunga om Mikael Österberg. Öset, som var med på resan och som hängde med upp i smöret men som i höstas fick finna sig att ta tåget till Uppsala. Efter en tid i Almtuna råkade han ut för en hemsk ögonskada. Den där skadan förstörde säsongen för Öset och i värsta fall kan den ha förstört hela hans fortsatta karriär. Ishockey är ett härligt spel men ibland är det grymt och förfärligt. Jag lider med Öset och hoppas att han kommer tillbaka. Kämpa Österberg!

Bakom rullgardinen dundrar tuben förbi som den gör här söder om söder, med en blixt från spåret, alltid på exakt samma ställe. Det sitter tröttkörda resenärer i ödsliga vagnar. Jag antar att de försöker få ihop det, precis som jag och alla andra. Vardagspusslet och vintervisan. En del är visst på väg hem, det syns nästan. Andra på väg bort, det syns det med. In i värmen, ut i kylan. De skymtar förbi och jag glömmer dem ungefär lika snabbt som de kom. Tåget går och från andra hållet kommer ett till. Och den där jävla blixten.

Jag ska skriva en vintervisa. Om kvalserien och slutspelet, om Växjö och Rögle och Mora och Örebro. Om Luleå och Dif och några till.

Jag vill sjunga om Karlsson och Kenny och den alltid lika kacklande Conny. Jag trodde på Rögle men nu vete fan. Endast Växjö verkar ha vad som krävs för att utmana elitserielagen. Varför är jag förvånad? Sett till säsongen som gått så är det uppenbart att endast Växjö (av de allsvenska lagen) håller samma höga klass som topplagen gjorde i fjol. Men Rögle såg vassa ut på slutet. Jag trodde de skulle kunna utmana. Jag trodde att Fransson skulle spika igen. Det återstår sju omgångar och Växjö vänder mot SSK. I Ö-vik mår man nog sådär.

Två avgörande kvartsfinaler i morgon. Jag hoppas på Luleå men tror att de får stryk. Bokstavligt talat. Hårde Hardy har fått igång sitt huvudtacklande gäng nu och Luleå verkar tröttkört. Hur det än går i Coopen så håller jag tummarna för Skellefteå mot Linköping. För att de är så mycket roligare att se på och för att semifinalen, den andra, blir så mycket häftigare att följa då. Skellefteå mot Luleå eller Dif. Det smakar bra i min mun. Luleå vs Linköping däremot? Tur att de i så fall spelar samtidigt som AIK och Färjestad. Så man slipper somna i soffan menar jag.

I morgon tar jag med mig grabben och går en sväng förbi Hovet. AIK bjuder in till öppen träning för alla säsongskortsinnehavare.

* * *

Och av vintervisan blev blott ett inlägg. Så kan det också gå.

Humlan lättar från marken

Men herre jösses AIK. Vad gör ni? Vad gör vi? 4-2, 3-0, 3-1, 4-1. Det är en saga som blir sann i detta nu, en saga som vi alla svartgula galningar befinner oss mittoppi. Det är en saga som är sann och jag vet inte om jag någonsin vill att den ska ta slut.

Det finns ingenting i bloggväg som är så svårt som att klä ett smått magiskt, rått gnagiskt lyckorus i läsvärd skrud. Men jag har ikväll bestämt mig för att åtminstone göra ett försök. Jag skriver för att skriva av mig och för att förmedla en känsla och ett rus, men allra mest för att komma till ro. Ni förstår, det har gått så långt att AIK numera pajar min dygnsrytm. AIK ställer till det för mig på ett sätt som är alldeles underbart men samtidigt ofattbart. AIK rubbar mina cirklar och förvandlar var och varannan vardagskväll denna vinter till en hejdundrande fest. Det bubblar i blodet och trumman slår. Det är gnagarhjärtat, gnagarhjärtat och jag vet av erfarenhet vad det går för. Jag vet att det älskar varenda sekund av slutspelshets och hårda duster. Men det vore faktiskt skönt om vi kunde komma lite bättre överens om tidsintervallerna, pumpen och jag. Det är vila nu, säger jag. Men så vila då. Hjärtat tiger men talar ändå. Dunkar, dunkar, dunkar och slår.

Det brukar ta ungefär en kvart för mig att begrava en förlust. Jag går hem (bokstavligt talat) och sen är det inte mer med det. Med segrar är det nu annorlunda. Det är någonting som har hänt med mig på senare tid, något har förändrats. Detta något har vuxit sig stort och starkt. Det är faktiskt större och starkare än på mycket, mycket länge. Jag får allt svårare att släppa greppet. Det tar ett par timmar för mig att landa efter en seger. Jag kommer inte till ro. Jag flyger på moln och det är Fasth och Bång och Sandberg i skallen och det är som om hela livet kretsar kring Gnaget och jag vet inte om det har varit så här sedan någon gång på nittiotalet. Men då var jag tonåring och halvtokig och det var kaos inuti och kaos utanför. Det var ingen ordning på någonting och AIK var väl egentligen den enda grenen som bar. Jag klamrade mig fast då, det gjorde jag. Men nu? Tretti bast och småbarnsfar. Det är som om ingenting förändrats samtidigt som det är alldeles uppenbart att allting har förändrats. Jag älskar det här laget, det här Gnaget. Det är en ynnest att få vara med på resan.

Klockan närmar sig midnatt och jag brygger tre koppar kaffe. Det är uppesittarkväll en tisdag i mars. Jag skriver för att skriva av mig och för att förmedla en känsla och ett rus, men allra mest för att komma till ro. Ingen förstår hur det går till men mot alla odds ser vi det ske om och om och om igen. Humlan lättar från marken.

Pungsvett & Gnällspikar: HV71 årgång 2011

HV71. Regerande svenska mästare och seriesegrare. Sveriges bästa hockeylag. De har gjort en rätt bra säsong, trots allt. Men nu går det emot. Stackars lilla storklubb. Stackars lilla stora spelare. Det är nästan så man tycker synd om de små liven. De kan inte vara lätt att vara spelare, ledare eller HV-supporter i dessa dagar av förnedring. Först spelade de till sig rätten att välja först. Sedan valde de först. Sedan gick de in i kvarten utan vare sig hunger eller törst. Och sedan var de inte längre störst. Stora lilla HV står plötsligt inför säsongens läskigaste utmaning, de står med byxorna nere och gråter som små godisrånade barn. Stackars HV. Domarna är emot dem, Fasth är taskig som räddar alla skott, kapten Davidsson svär i teve och ser ut som en man som fastnat med snoppen i gylfen. För att inte tala om stackars Thörnberg. Den store målskytten känner sig förfördelad och kränkt. Och Laine har fortfarande ont i hängpungen.

Det är alltid lika pinsamt att se hur ett lag som vant sig vid att vara vinnare förvandlas till ett gäng losers och gnällspikar. Vi har sett det hända förr. Det är inte första gången som ett topplag och dess högt avlönade primadonnor skyller oväntade motgångar på zebran eller omöjliga målvakter. I HV71:s fall verkar man från första början ha bestämt sig för att det var Viktor Fasth och bara Viktor Fasth som skulle besegras. AIK var liksom inget lag att räkna med. AIK var en keeper och no more. Man skulle kunna tro att HV71, dess spelare och tränarteam inför kvartsfinalserien läste in sig på AIK genom att bläddra i Aftonbladet. Och att de när de sedan förlorade och förlorade och förlorade gick över till Expressen. När den pressade tränaren Janne Karlsson intervjuades i Canal Plus efter den senaste matchen i Jönköping framstod han som en sammanbiten och smått svarslös man. Sur som ättika, arg som ett bi. Det är lätt att förstå Karlssons frustration och man kanske inte kan förvänta sig några djuplodande analyser direkt efter en svidande förlust. Men det verkar ju onekligen som att både han och Halta Valkyria har kört Fasth.

Jag tittar på HVTV och noterar att Johan Davidsson, den en gång så hyllade myspysen, känner sig orättvist behandlad, av domarna och av pucken som uppenbarligen hoppar fel och inte landar där den ska, det vill säga på HV-spelarnas klubbor. Det är inte för inte som han är kapten på det sjunkande skeppet. "Det är bara att acceptera", säger Davidsson om det orättvisa i att förlora och ser ut som en slagen, bedragen man. Martin Thörnberg är inne på samma linje: "Det studsar inte med, vi får det mesta emot oss känns det som." Till skillnad från tränare Karlsson tycker Thörnberg emellertid inte att Viktor Fasth är så mycket att hänga upp sig på: "Så länge vi skjuter han i magen så gör vi han bra."

Det är ett intressant efterspel att följa. Själv blir jag både road och fundersam av alla lustiga intervjuer, för att inte säga lite smålurig. Ni förstår, kära läsare, jag anar en sån dära "schism", en så kallad "intern stridighet". Detta bådar bannemej mycket gott. Tränaren och målkungen är ju inte överens! Den ene skyller torsken på Fasth, den andre menar att felet ligger i de dåliga avsluten. Är inte detta fett kvällstidningsstoff så säg? Är inte detta en fjäder att göra en hel jävla hönsgård av? Jag undrar och undrar. Hur ska detta sluta? Vad ska det bli av denna soppa? Alla vet ju att ett lag skakat av "interna stridigheter" kan få pisk av vilket gäng som helst, till och med av en nykomling. Ja, till och med av ett lag med en allsvensk trupp. Ett lag med "interna stridigheter" skulle antagligen, rent hypotetiskt, till och med kunna torska med 0-4 i matcher mot Vilda Väsby II...förlåt AIK.

Heaven is a place on earth

VI HAR GUD PÅ VÅR SIDA. ERA JÄVLAR.

Nä, orden ovan är inte mina. Jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig så där vulgärt. Åtminstone inte utan utropstecken. Men kvällen till ära tyckte jag det passade att göra en Gnaget. Således besökte jag nyss ett gäng lirare från Jönsköping, enkom för att råna dem. Det var väl ungefär vad AIK gjorde i Kinnarps, rånade HV på segern. Fasth var Fasth - igen. McDonell gjorde mål i PP - igen. Och Laine ägnade större delen av matchen åt att åka runt och gapa och skrika och klia sig på pungen - igen. Sistnämde surskalle var i gott sällskap. Har Davidsson någonsin sett så arg ut som i kväll? För en sekund trodde jag han skulle dra på sig matchstraff. Näven hängde i luften. Tänk att man kan bli så arg på en av brorsorna Ahlström.

AIK leder matchserien med 3-0. Vad fan ska man säga egentligen? Det är helt makalöst. En vanlig hockeykväll hade HV71 gjort minst fyra-fem mål på sina många chanser. Men det här var ingen vanlig hockeykväll och AIK är sannerligen inget vanligt hockeylag. Viktor Fasth är något så ovanligt som en världsmålvakt utan landskamper. Han är skillnaden mellan lagen ikväll. Han är helt otrolig. För tredje kvartsfinalen i rad gör han ett antal omöjliga räddningar och efter kvällens bravader ligger hans räddningsprocent i slutspelet på 97,27. Det är osannolikt bra. Magnifikt, lysande, fantastiskt på alla sätt. Dessutom har han ett kollektiv av utespelare framför och omkring sig som för närvarande spelar som i trans. AIK anno 2011 är precis som AIK anno 2010: som allra bäst när det gäller som mest.

Vi är god väg att slå ut de regerande mästarna. Fortfarande kan förstås mycket hända men jag har jävligt svårt att se hur AIK ska kunna tappa det här övertaget. Ingenting talar för att HV71 ska kunna vända. Å andra sidan var det väl ungefär vad de flesta sa om AIK:s chanser att rubba HV från första början. Det blir några dagars uppehåll nu och det är möjligt att det är bra för HV. Kanske är det där deras chans ligger, att de får lite tid på sig att repa mod. Men jag tvivlar. AIK spelar med ett sådant självförtroende, med en sådan glädje och kamplust. Hela laget utstrålar energi. Det gäller bara att stänga matchserien, att ta det där sista viktiga steget. Jag tror vi gör det redan på tisdag.

Tillbaka till Jönsköping

Bonnatwist och baconchips. Det är vad som väntar oss. Jag förflyttar mig i tanken men står med fötterna på jorden. Jag har tyvärr inte möjlighet att åka till Kinnarps i morgon. Så det får bli soffan och godisskålen istället, the passion of the Bång via television. Min hjälte nummer 20 har ju klivit fram nu. Han är en potentiell slutspelskung, ståtlig, stark och ständigt på språng. Jag älskar honom.

En annan som får det att rycka lite extra i baguetten är Sandberg. Han fick sitt A på tröjan inför säsongen och den bokstaven har han levt upp till med råge. Ingen annan spelare i truppen personifierar som nummer 21 vad det här AIK-laget står för; hjärna, hjärta och ryggrad. Viljan att ständigt bli bättre. Sandberg är en krigare med spelsinne och han vet precis vad den här sporten handlar om:

"I hockey spelar du inte med

pengar, utan med hjärtat och

för märket på bröstet."

Det finns så många spelare att hylla i AIK. Egentligen borde man beta av dem en efter en, de kunde få tillägnat sig varsitt hyllningsinlägg. Men så kul ska vi inte ha. Jag smyger in dem lite här och där istället. Idag Bång och Sandberg, i morgon någon annan. Varför inte Dicken, som rest sig något alldeles fallossalt på sistone? Eller vad sägs om kollega Jonas, han som i par med Tärnström is Liwing the dream?

Inför morgondagen laddar jag som man bör. Jag tar mig en köpp, lyssnar på Eddie Meduza, pausar från vardagens tråkiga måsten och bloggar mig en dröm. Vi har fortfarande allt att vinna och inget att förlora. Vi har Sveriges bästa målvakt och vi är slutspelets minst pressade lag. Det är bara att älska läget, knyta näven och fortsätta fajtas. En klyscha blir aldrig för sliten. Vi tar en match i taget.

Drömmar av guld

Det regnar i Stockholm ikväll. Jag blev blöt på vägen hem från Hovet men det kändes som en vandring i solsken. Det var mörkt och kallt men det var ljust och varmt. Och det sjöng ifrån höghusen, det sjöng ifrån asfalten. Det sjöng i mitt bultande gnagarhjärta, sjöng i hela kroppen. Jag gick min vanliga väg, genom parken, halkade på en isfläck men återfick balansen. Jag plaskade i pölar, tryckte halsduken mot bröstet och trudeluttade för mig själv:

Drömmar av guld - A
Drömmar av guld - I
Drömmar av guld - K
Det är drömmen om AIK

Jag vet inte om det kan bli så mycket bättre än så här. Jag har sett en del hockeymatcher genom åren. Aldrig har jag känt en sådan glädje och stolthet. När Stefan Johansson punkterade matchen så var det som om hela Hovet exploderade. Trycket där inne är svårt att beskriva. Det måste upplevas. Jag är så glad och stolt och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen med alla känslor. Det är tur man har en blogg i alla fall. Just det här inlägget går kanske inte till historien som det mest genomtänkta men än sen. Om jag överhuvudtaget ska kunna somna i natt så måste jag först få lov att skriva av mig.

Vi leder kvartsfinalserien. Vi har 2-0 i matcher. Vi har kört över HV, seriesegrarna och de regerande svenska mästarna två gånger om. Vi är två segrar från en semifinal. Det är inte magiskt, det är gnagiskt.

Ödmjukhet - vad är det?

Det finns bevisligen HV-supportrar och surpuppor som stör sig på att vi AIK:are drömmer grandiost. Brist på ödmjukhet, kacklas det om. Jag vet inte vad de förväntar sig. Vi kanske ska åka till Jönköping och be om ursäkt för att vi inte agerar som yra höns i försvarszon. Vi kanske ska vara nöjda med att bara vara i slutspel. Tänk att vi, nykomlingen med den allsvenska truppen, har haft sådan tur. Tänk att vi får spela hockey i Kinnarps av alla ställen, mot stora mäktiga HV liksom - klubben som enligt vissa surpuppor är för bra för Sverige och redo att erövra Europa. Tillåt mig gapflabba.

HV71 må ha vunnit hela 4 SM-guld, de må ha spelat en massa slutspelsmatcher på senare år och surpupporna må tro att de håller på ett riktigt storlag. Men kackla om ödmjukhet.

Ödmjukhet visar man inte genom att förneka sig själv, hålla käften och be om ursäkt. Ödmjukhet visar man genom sitt sätt att handla och agera på isen. I kväll visar AIK vad det handlar om. Vi kör över HV71 i två perioder. Vi är totalt överlägsna fram till 4-0. Hemmalaget ser ut som ett gäng proppmätta divor utan driv. AIK däremot visar hjärta, spelglädje och moral. De regerande mästarna, seriesegrarna, är aldrig riktigt nära att vända matchen. De tar ut målvakten tidigt och får in en puck i PP men därefter är det stängt. Fasth vinner keeperkampen, Melin vinner tränarduellen. Och AIK vinner första slutspelsfajten. Fett välförtjänt som vi baconbrännare brukar säga!

Det var naturligtvis jätteviktigt för AIK att vinna. Särskilt viktigt med tanke på hur matchen utvecklade sig. Hade vi tappat ledningen och torskat så vete fan om inte serien varit körd. Nu lever den i allra högsta grad. HV71 fick sig garanterat en tankeställare, på sätt och vis hade det kanske varit bättre för AIK att vinna en jämn kamp med uddamålet. Nu lär det definitivt vara slut på underskattningen. Nu lär till och med HV-spelarna bli ödmjuka inför uppgiften. Den däringa hönsgården i deras försvarszon tror jag emellertid att vi kan jaga fram igen. Jag ser med tillförsikt fram emot onsdagen. Ödmjuk som en nollråtta och stolt som en tupp! Ka-ka-ka-ka-ka-ka.ka...

Halta Valkyria

"Den 7 mars 1921 spelade AIK för första gången en ishockeymatch (åtminstone i någorlunda organiserad form). IFK Stockholm besegrades med 5-2." (källa)



Man kan fira 90 på många olika sätt. AIK Hockey gör det genom att bjuda upp en halvfräsch fyrtiotaggare till svängom. HV71 heter hon visst. Det sägs att hon är i fin form, men jag tror mest att det är sminket som döljer. Bakom den vackra fasaden och bakom det en gång i tiden trendiga namnet gömmer sig en liten hagga. Blonderad och bystlyft. Fan vet om det inte luktar lite botox om 'na. Det viskas på byn. Halta Valkyria är på deken.

* * *

AIK åker till Jönköping med allt att vinna. Det är omöjligt att inte gilla läget. Alla förväntar sig att HV71 ska vinna kvartsfinalserien. Ingen tror att AIK på allvar ska kunna utmana. Ändå kommer Gnaget till spel som ett av seriens formstarkaste lag. Målvaktsspelet håller högsta elitserieklass, försvarsspelet har successivt blivit bättre. Kan AIK bara få ordning på spelet i PP så är det möjligt att den här serien utvecklas till mer än en hedersam avslutning på säsongen.

Men för all del. HV får mer än gärna underskatta oss, precis som hela hockeysverige har gjort sedan vi gick upp.

* *

Det har varit en lång och slitsam säsong och som supporter ser jag fram emot att äntligen få njuta lite grann. Målet har hela tiden varit att klara sig kvar i eliten och nu är det målet uppnått. Jag förväntar mig ingenting av slutspelet. Inte mer än att få se AIK bjuda upp till dans. Vad mig anbelangar så har Bång och kompani inget mer att bevisa, det är bara att gå in och köra. Jag är säker på att spelarna njuter av situationen. Det här kan bli hur kul som helst.

Ska man tippa ska man tippa med hjärtat. Det har gjorts förr och det har gjorts bra. BB:s tips således: Halta Valkyria vs AIK 3-4 i matcher.