Nä, jag syftar inte på teveserien. Jag syftar på den där sidan av gatan där solen alltid skiner, där ingen skugga faller och där man får kisa för att inte bli blind. Jag syftar på den här sidan av strecken, den vi befinner oss på och som vi ska göra allt för att inte ramla ner under. Det är naturligtvis inte klart än, fortfarande kan allt hända, men det ser onekligen ganska så bra ut. Jag kan inte tro annat än att vi fixar kontraktet. Slutspel vore en fet och härlig bonus, grädde på moset. Men i första hand ska vi alltså hålla oss kvar. Utan kval.
Fast jag kan inte hålla mig från att skriva det: Är det något lag som förtjänar åttondeplatsen så är det AIK.
Det skriver jag inte bara för att jag är AIK:are. Det skriver jag för att inget annat lag den här säsongen har varit så uträknat på förhand och för att inget annat lag har överraskat så många. Hur det än går på lördag så har AIK gjort en strålande säsong. Ingen som kan något om hockey, ingen som vill bli tagen på allvar kan hävda något annat. För oss som följer laget finns det anledning att vara stolt. Själv är jag så stolt över den här upplagan av AIK att jag får ståpäls varje gång laget vinner. Kvällens seger var inget undantag. Det var nära på att jag klämde fram ett gäng tårar i samband med slutsignalen.
Linköping - AIK 1-2 (0-0, 1-2, 0-0)
Linköping - AIK 1-2 (0-0, 1-2, 0-0)
Det var en krigarinsats som hette duga. Kommentatorn babblade om panik i AIK:s zon i mitten av tredje perioden. Jag såg ingen panik. Jag såg förvisso ett rejält pressat lag men det var ett lag som stred och slet och som vägrade att ge sig. Det var inte bara Fasth som stod emot Linköpings press, det var hela laget. Samtliga spelare i AIK gav allt ikväll. Gnaget gjorde egentligen bara ett dåligt byte, matchens första. Men därefter visade L A G E T Gnaget varför man inte är toksist i serien. Melin tog timeout i rätt läge, han samlade truppen och manade på. Spelarna tog ansvar och växte med uppgiften. Ingen åkte och gömde sig, samtliga stod upp och krigade. Slutminuterna blev förstås ruggigt spännande, Fredrik Svensson räddade ett nästan givet baklängesmål. Där och då tog han säsongens bästa utvisning.
Jag hade som sagt nära till tårar på slutet men jag sparade dem till ett bättre tillfälle. Närmare bestämt till på lördag, till Hovet och Modo och till säsongens häftigaste match. Vi ses på solsidan!