Te dans mä Karlstatösera

Uppdaterad version av förra säsongens dunderhit.



Dä ä lörda i da å dä gör mej hjärtegla
Å mitt öga dä blänker som sol i Karlsta sta
Dä ä Viktor å Viklund å Videll la la la
Som på banan ska spänna krigarvadera

Dä ä kaffe å skit, dä ä knäck i komposit
Å från suspen dä döfter av svett å strävsamt slit
Dä ä Ronka å Håka å Paula lilla plutt
Å dom svansar å svänger å tar små små skutt

Hej, roper gnagera å vinkar till klacken
Stamper i backen, knycker på nacken
Tjo, va de klapper under krigarefracken
Nu blir dä dans mä Karlstatösera

Hej, vad dä sviktar uti sargen å bräder
Plankera runger, plexglasen gunger
Tjo, vad dä flaxer i volang och i kläder
Schottisen går med Karlstatösera

Korpral Daniel gör språng
Fyra alnar på en gång
Han ä ståtlig å strong
Hör en gong-gong: ding ding dong
Dominerer å styr
Lilla Sanny blir så yr
Att hon slokner som Dicken efter utlöst Bång

Nej, se! Åh, se!
Hur DK strävar fram som en lovande junior
Allt mer, han ler
Å han skicker ut Wallinskan på tur mä bår

Ho ho! Ho ho!
Dä ropar bort i båset
Dä svarar mä ett skratt
Ho ho ho ho ho ho ho!
Å dä klucker uti gnagarmagar glatt

Vida kring vallarna
Trampet å trallarna
Hör ni dä knallarna, lyft på ett ögonbryn
När dansen går sjungande
Ringlande, gungande
Skratt stiger rungande mot Karlstaskyn

Dä blir tjatter å tjut
Och när dansen ringlar ut
Får vi svar om vi har kommit längre än förut
Kanske står vi helt still
Eller tar vi ett steg till
Framåt kvälla ä hela lördagsfajten slut

Stanna hos mig

Det är den sista maj 2011. Viktor Fasth har fortfarande inte skrivit på för något NHL-lag. Jag unnar honom inga miljoner. Sveriges bästa målvakt ska naturligtvis inte spela någon annanstans än här. I AIK. I Sveriges bästa lag. I mitt hjärtas klubb och glädje.

Berth Idoffs.

Om Viktor Fasth nu nödvändigtvis känner att han måste pröva sina vingar over there (as we say in Sweden) så hoppas jag att han har vett nog att välja Philadelphia. Är det något NHL-lag som behöver en högt flygande keeper så är det nämligen Flyers. Slutspelsäventyret blev denna vår en orgie i insläppta skitmål. Jag led mig igenom ett par hemska nätter. Mitt stackars Flyers kraschlandade med pungen i kläm.

Berth Idoffs.

Fäll ut den då, fäll ut den!

Maken till sopigt målvaktsspel har jag inte sett sen gamle Fidde snurrade på sig ett par oslipade griller säsongen 00/01.

Berth Idoffs.

Markus Svensson då? Tja, det kan nog bli något. Men det är ju ingen Viktor Fasth direkt. Och så di däringa ryktena om Gerber... Gubben är ju för faan 36! Det luktar lite Leksand, tycker jag.

 Berth Idoffs.

Skämt åsido, skämt åsido. Gerber är säkert jättebra. Men jag vill alltså inte ha honom. För jag vill ha Viktor Fasth. Så enkelt är det.

Berth Idoffs.

Konstaterar helt apropå ingenting att Leksand har ännu en härlig säsong att se fram emot. Särskilt mötena med Borås tror jag kittlar lite extra. Borås!!

Berth Idoffs.

I morgon natt håller jag stenhårt på Tim Thomas i den första Stanley Cup-finalen. Han har alltid klätt i svartgult. Precis som Viktor Fasth.

Har jag nämnt Berth Idoffs?

Berth Idoffs.

Inför semifinal 3: Torka kaffetåren!

Det är 0-2 i matcher, uppförsbacke. Och i morgon blir det kafferep med Karlstatösera igen.

Enligt gammal god sed så äter man inte mindre än sju sorters kakor vid ett kafferep. Det ska vi också göra i morgon, en sort för varje gång vi torskat mot Färjestad den här säsongen. Vi ska smaska bondkakor och finska pinnar och snittkakor och pepparkakor och hallongrottor och havrekakor och naturligtvis en helvetes massa drömmar. Därtill ska vi fullkomligt frossa i lilablaskigt kaffe. Ja, vi ska häva i oss kaffe så det står härliga till, faten ska sörplas rena. (Ju mer man sörplar desto bättre smakar det, det lärde jag mig redan som liten pöjk.) Den som inte sörplar är en mes. Den som inte väsnas och låter och bär sig åt har fått kaffedrickandet om bakfoten. Så ut med lillfingret, sila genom sockret och konversera, konversera. Trashtalka hela dagen lång. I morgon vänder det. Och till kvällen blir det dans.

Torka kaffetåren
torka lille vän
Torka kaffetåren
kämpa, kom igen
Torka kaffetåren
ha nånting på känn
Hör på kaffedåren
ger sig inte än

Läs även:
Te dans me karlstatösera och Sången från våningen ovanför

En blomma om våren

Vore jag en blomma om våren
då syntes jag nog överallt solstrålande gul
Jag skulle växa vild och fri bland snåren
men svartmålas som läskig, hemsk och hiskeligt ful

Och ingen jävel skulle vilja plocka
mig hem till sig och sätta i en vas
Nej, kärringarna skulle jag väl chocka
och gubbarna, de sa med svulstig, mäktig, stor emfas:

"Vi måste rensa ogräs i rabatten
det sprider sig som rena rama pesten, eller hur?"
Måhända tog de hjälp av lilla katten
för att få bort växtrikets svar på gnagiskt skadedjur

Tänk, ingen plockar ogräsblom om våren
kärleksfullt eller med rosor på blossande kind
Maskrosen är som vargen bland fåren
men fröna sprids snart överallt med sommarens vind

Snart maskrosorna växer här och där
Snart gnagiskt ogräs intar stad och lantlig bonnaby
Snart kommer vi, snart kommer vi, jag svär
och bönderna de gapar utav fasa och avsky

I afton dansband

Ledmotiv

Ibland funderar jag på
vad som har fått mig att hamna här
Kan det va nyfikenhet?
En lust att veta va livet är

Minst en gång i veckan ifrågasätter jag mitt eget bloggande. Vad håller jag på med egentligen? Är det verkligen vettigt att ägna ett par timmar om dagen åt bloggeri bloggera? Svaret är JA! Det är både vettigt och svettigt. Alla behöver vi ett andningshål någonstans i världen. Mitt hittar jag här. Här är luften frisk att andas, här är tanken fri. Här får Boris blanda grytan bäst han vill. Samt skriva om sig själv i tredje person med jämna mellanrum - vilket faktiskt är både uppfriskande och zlatanskt.

Allt kanske inte alltid handlar om AIK här på Black Boris men halli hallå liksom. Det här är inte bara en gnagisk blogg. Det här är en borisk blogg också. Och ibland måste det få bli mer Boris än Gnaget. Jag kan nog tänka mig att både en och annan spontanbesökare skrämts bort av diverse bisarra kopplingsscheman som här skamlöst bjudits ut till allmän beskådan. Men är det så, så får det vara så. Det där med att anpassa utbud till efterfrågan är svårt att få till för den som vill vill vara konstnärlig och fri.

¤

För ett par veckor sedan skrev Kent ett personligt inlägg i vilket han redogjorde för väsentliga delar av sitt liv som kringelknutte. Jag uppskattade att läsa texten och tänkte att jag kanske skulle författa en liknande liten sak. Men det gjorde jag inte. Istället snöade jag in på The Pinks, finsk schlager och dansbandsmusik. Jag säger inte att mina musikaliska snedsprång eller min plötsliga förkärlek för tramsiga trivialiteter har med åldersnoja och begynnande flint att göra. Men det skulle naturligtvis kunna vara så.

¤

En gång för 25 år sedan fick jag ett nytt sovrum. Jag var fem år gammal och min familj hade flyttat till en ny, större lägenhet. Mitt sovrum hade ljusrosa tapeter med små rödsvarta krumelurer på. Jag minns att morsan sa att jag såklart skulle få välja nya tapeter. Ingen liten kille vill väl ha ett sovrum med ljusrosa väggar? Min ringa ålder till trots tackade jag vänligt men bestämt nej till morsans erbjudande. Jag ville inte ha några nya tapeter. Jag tyckte om rummet och väggarna precis som de var.

Med åren kom pojkrummets väggar att domineras av affischer och tidningsurklipp. Ju äldre jag blev desto fler blev de svartgula inslagen. Mats Thelin, Bröderna Gradin, Bosse Berglund och många andra gnagiska idoler slogs och samsades om väggutrymmet. Ingen av dem klagade över mina ljusrosa tapeter. Jag tror faktiskt att de trivdes rätt bra tillsammans. Själv trivdes jag alldeles utmärkt. Om någon utomstående någon gång höjde på ögonbrynen över mitt, för pojkar på den tiden, ovanliga val av tapeter så gick dessa subtila anmärkningar mig aningslöst förbi.

¤

Ibland tänker jag att Black Boris är en förlängning av min egen barndom. Ibland tänker jag att den här bloggen är som ett pojkrum för en vuxen Boris. Hit går jag när jag vill vara mig själv för en stund. Hit går jag när jag vill fly från mig själv för en stund. Bloggen är inte livet men den avspeglar valda, väsentliga delar av detsamma.

Bloggeri bloggera handlar för mig om att försöka hitta kopplingar mellan det ena och det andra. Det ena är AIK. Det andra är allting annat. Huruvida detta inlägg lyckas i sin strävan att koppla samman det ena med det andra blir upp till läsaren att avgöra. Själv loggar jag ut för den här gången, tryggt trallandes mitt nya ledmotiv.

Jag går på egna vägar
Jag gör det jag vill
Med vinden i ryggen
står man aldrig still
Gör det jag alltid trott på
och tar mig fram steg för steg
Vad som än händer och sker
går jag min egen väg

En prestkrage i min hand

Det var om våren
den sjöng i snåren
Jag tog en prestkrage i min hand...

Ett tag trodde jag nästan på ryktet om Prestberg till Gnaget. Jag förde djupgående diskussioner med mig själv angående tröja nummer 10. Skulle Gynge få byta eller skulle Prestberg byta upp sig? Till nummer 80 exempelvis - the number of the Boris! Jag såg framför mig hur jag under hela nästa säsong skulle gå på Hovet iförd en finfin matchtröja med Pelles efternamn på ryggen. Det hade varit vääldigt sköj tycker jag.

Men så gick Gozzi ut och sa som det var. Ingen Pelle till AIK. Jan Banan hade haft fel som vanligt.

Och nu har munkförspellen återigen återvänt till de värmländska skogarna. Tack och goodbye till Leksand, sa Pelle och tack och goodbye till gulligullandet, säger Boris. Jag har ju så klart aldrig gillat Pelle. Jag har ju så klart alltid tyckt att han är en gnällig liten plutt. Egentligen. Men man är ju inte mer än människa. Jag menar, här uppenbarade sig möjligheten för en Pelle Prestberg i Gnaget. Klart som fan man som trovärdig supporter kovänder i ett sådant läge!

Men nu ska Pelle alltså spela för Färjestad och inga andra. Därmed är det fritt fram för Boris att slå fast och stå fast vid sin gamla devis: Pelle är en plutt!

Kom hem

Jag läste en fruktansvärt tråkig bok i eftermiddags. Den är så tråkig att jag inte ens kommer ihåg vad den heter eller handlar om. Som alltid när jag läser tråkiga böcker börjar jag dagdrömma. Idag dagdrömde jag om Henrik Tallinder. Enligt Wennerholm har Tallinder köpt en lya på Söder. Det behöver inte betyda något men det kan betyda en hel del. I alla fall så fick dagdrömmen om Tallinder mig att bli dansbander igen. Kom hem...

På grunn av bagateller

Norge, Norge, Norge... Dagen till ära piskar de skitten ur Schweiz. Eller skitten och skitten. Skottstatistikken talar ett annat språk men nu ska vi ikke haka upp oss på bagateller. Det var hur som helst som sytten att baggarna vann! Och så morsomt sen. Hockey-VM må vara en B-turnering men desto roligare då att B-nationerna gör så pass bra ifrån sig.

¤ ¤ ¤

Själv har jag inte sett en endaste minut hockey idag. Däremot har jag varit på fotboll. Det var rätt så trist men märkligt nog (tre)vligt ändå. AIK spelar som en påse nötter och jag tror att spelarna längtar efter sommaren lika mycket som jag.

Roligast ikväll var som vanligt Greken. Vi lyckades på något konstigt sätt hamna på olika rader, jag och min kamrat, vilket medförde att jag i 90 minuter plus stopptid gavs möjligheten att iaktta Greken bakifrån. Det var facinerande. Varje gest, varje öddslappstitt registrerades. När matchen började braka åt helvete och jag kände mig nere och sur piggade jag upp mig själv med att busringa till Greken. Det var kul varenda gång, tyckte jag. Det var kul första gången, tyckte Greken.

¤ ¤

Jag sitter i detta nu och lyssnar på en radiointervju med sportchef Gozzi (från i eftermiddags). Enligt honom ska det in ytterligare en back och en forward. Sedan står lagbygget klart. Vem blir förvånad?

Sexy hockey

Vicken manick
Sicken fin stick
Laddar och skjuter från blå

Blicken jag fick
Nicken framgick

Klart att han stannar i AIK

Höj glaset, Greken, och skåla med mig
Röj undan tvivlen och skråla och säg

Drick en till *hick*
Dicken, vår Dick
har verkligen äntligen skrivit på

Dansbandsmusik

Efter regn kommer solsken

HockeyAllsvenskan är ett minne blott och Boris befinner sig mittoppi en slitsam skilsmässa. Den är nödvändig och den känns rätt på alla sätt utom ett. Nä förresten. Utom två menar jag.

AIK är ett elitserielag men det är varken Leksand eller Västerås. Det smärtar mitt svarta hjärta att behöva skiljas från Jämtleksing och GurkOlle. Dessa älskvärda bloggare som jag haft så stor glädje av att dela serie med. Samtidigt som jag ser fram emot uppfriskande duster med allehanda knastriga kringlor och småländska mästare, sörjer jag det faktum att jag inte en enda gång under nästa säsong kommer att få ladda upp inför AIK-VIK eller AIK-LIF.

And don't mention the Kvalserien!

Jag kommer naturligtvis att även i fortsättningen följa bloggvänner Jämtleksing och GurkOlle och deras respektive lags strävan uppåt, uppåt. Ja, jag kommer till och med att hurtfriskt heja på både Leksand och Västerås i allsvenskan till hösten - delvis därför att jag unnar mina favoritbloggare att få uppleva samma euforiska glädje som jag själv fick göra för ett par veckor sedan, men också därför att jag redan nu längtar efter ett återseende i eliten.

And don't mention the Kvalserien!

Efter regn kommer solsken och efter år av blöta besvikelser våras det äntligen för Gnaget. Det har naturligtvis regnat en hel del på både Leksand och Västerås på senare år men snart ska solen stiga även över lantislagen. Sanna mina ord, Jämtleksing och GurkOlle. En dag ska vi råkas igen. I Elitserien. I Elitserien! Och gurkor ska gnagas och masar ska väckas. Ja, gurkor ska gnagas och masar ska checkas. Gurkor ska gnagas och masar ska knäckas.

And don't mention the Kvalserien!

Blue blue moon

Jag har fortfarande svårt att förhålla mig till det faktum att Leksand och leksingarna befinner sig i ett underläge gentemot mig och mitt gnagiska hjärtelag. I ett antal år har ju Leksand varit laget att utmana, laget att slå. Så är det emellertid inte längre. Svartråttan från storstan gnagde dalahästen sönder och samman och tog steget upp i smöret. Kvar i källaren, hänvisad till smulor, blev de tokiga stackars masarna. Trots att de alltså vann över oss två gånger om i kvalserien. Tänk så det kan gå!

För att försöka närma mig Leksand och leksingarna har jag idag utfört ett litet experiment. Jag har försökt sätta mig in i deras situation. En övning i empati, skulle man kunna säga. Till min hjälp hade jag ett paket Leksandsknäcke, en dalahäst, samt en jättestor trumma. För att komma i rätt stämning värmde jag upp med att tralla en hederlig smurfhit. Sedan bröt jag mig ett redigt stycke knäckebröd, satte mig på min dalahäst (den har en mankhöjd på 45 cm) och trummade utav bara helvete.

Efter en stunds tuggande, travande och trummande kände jag mig nästan som en tokig mas. Jag märkte hur jag började tänka i annorlunda banor, hur jag liksom såg på mig själv ur ett helt nytt perspektiv. Det var som att jag klev ur min svarta kostym och plötsligt fann mig själv vitklädd, stjärnsmyckad och lite lagom bonnig. Black Boris blev för en kort stund White Boris. Och som White Boris nynnade jag mig en liten sång. Eller rättare sagt: Jag nynnade Black Boris en liten sång. Så här gick den:

Vi var tillsammans under månen
och ville stanna där för evigt
Vi sökte svar på alla frågor
om tiden som väntar oss
För att jag, jag, jag
Jag blev kvar, kvar, kvar
och du var den som måste ge dig av

Som ni förstår blev min övning i empati lyckad. Nu vet jag hur det känns att vara leksing och omsprungen. Nu vet jag hur det känns att med träsmak i masbak bryta ihop och bli knäckt. Det är inte lätt inte. Men gnagarna ska veta att det är kul att slå på stora trumman!

I'm a dansbander, yes I am

HOOOAAH! Det svänger ju! Inatt visade Flyers en gång för alla att Håkan Södergren kan sin hockey. Han vet vad han snackar om, den gamle gårdaren

"Det finns inget svårare läge i ishockey än att leda med 3-0." Nä, det gör ju inte det. Boston hade 3-0 i matcher ett tag, och inatt hade de 3-0 i matchen. Flyers vände och vann. 4-3, 4-3. Eller som Greken sms:ade klockan 03.20: Dubblish!

Det inte bara svänger om Flyers. Det svänger om the dansbands too! Black Jack var bara början. I morse insåg jag något jag länge befarat: Jag är en smygdiggande dansbandsboris. Jag fullkomligt älskar dansbandsmusik. Ja, jag menar allvar. I'm lovin' it!

Man ska akta sig för att lova saker på fyllan men eftersom jag är spik nykter (men spontan som fan) vågar jag mig på ett litet löfte. Från och med idag och en vecka framåt blir det dansbandstema här på bloggen. Ja, i de fall inlägg ackompanjeras av toner blir det dansbands and dansbands only.

¤

Inatt, inatt, är det Greken och jag
och vi följer så lätt vårat favoritlag
mot en himmel som har nummer sju
Inget stoppar oss nu