Black heaven

När fan blir gammal blir han religiös. Denna helgade helglada kväll känner jag mig äldre än någonsin.

Jag vet inte vad det kan bero på. Kanske att det snöade i morse när jag vaknade och gjorde mig redo för en halvdags kompisflytt med mycket trappspring och fett mycket svett. Det blir ju så mycket roligare att springa in och ut ur trappuppgångar och upp och ner från lastbilsflak när det är snö och lite slask menar jag. Man känner att man lever. Man känner att man finns till. Det är lite som när man som smålurig hockeyfan tar en spontan liten promenix förbi Hovet strax efter att det där lite finare, lite bättre stockholmslaget som vi alla känner gått på pumpen mot Rögle. Been there, done that. En andlig upplevelse så god som någon.

Eller så beror det på att jag fått upp hoppet och glädjen igen inför morgondagen. Söndagen har alla förutsättningar att bli lika episk som lördagen. Först fotbollspremiär på Råsundas gräs som växer mot himlen, sedan hockeysemifinal på Hovet. Solen lär stiga, isen lär skina. Någon vidare vilodag lär det förstås inte bli men även en rättrogen gnagare måste få vara okristligt sann mot sig själv ibland. Det är verkligen inte omöjligt att det blir både bira, fira och stora kramkalas både här och där. Samt ett och annat patenterat vredesutbrott signerat Greken förstås. Min vän är laddad och tänd och jag är säker på att han mår minst lika bra som jag just nu. I kroppen, knoppen, snoppen och anden. Hallelujah!

Himlen är en plats på jorden och för vissa är den kvalserien. För andra är den slutspelet och den annalkande fotbollsvåren. För mig är den lite av varje. Den är en lördagseftermiddag i soffan, med ost, bröd och vin och Hanses som håller nollan. Den är en kväll framför bloggen med groggen och Belinda C. Den är en förlust för Djurgårdens fotbollslag - i Borås av alla ställen - vars symboliska innebörd för en sån som jag har en närmast gudomlig touch. Alla som följt den här bloggen ett tag vet vad jag menar: Borås!! Himlen är långnäsa och fnitter på twitter. Himlen är Eddie Meduza kontra Madonna. Ja, en kväll som denna är himlen till och med Janne Bengtsson ur ett annat perspektiv. Den är blå och lite randig och alldeles alldeles svart.

Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist. Matt 19:30

Heaven is a place on earth

VI HAR GUD PÅ VÅR SIDA. ERA JÄVLAR.

Nä, orden ovan är inte mina. Jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig så där vulgärt. Åtminstone inte utan utropstecken. Men kvällen till ära tyckte jag det passade att göra en Gnaget. Således besökte jag nyss ett gäng lirare från Jönsköping, enkom för att råna dem. Det var väl ungefär vad AIK gjorde i Kinnarps, rånade HV på segern. Fasth var Fasth - igen. McDonell gjorde mål i PP - igen. Och Laine ägnade större delen av matchen åt att åka runt och gapa och skrika och klia sig på pungen - igen. Sistnämde surskalle var i gott sällskap. Har Davidsson någonsin sett så arg ut som i kväll? För en sekund trodde jag han skulle dra på sig matchstraff. Näven hängde i luften. Tänk att man kan bli så arg på en av brorsorna Ahlström.

AIK leder matchserien med 3-0. Vad fan ska man säga egentligen? Det är helt makalöst. En vanlig hockeykväll hade HV71 gjort minst fyra-fem mål på sina många chanser. Men det här var ingen vanlig hockeykväll och AIK är sannerligen inget vanligt hockeylag. Viktor Fasth är något så ovanligt som en världsmålvakt utan landskamper. Han är skillnaden mellan lagen ikväll. Han är helt otrolig. För tredje kvartsfinalen i rad gör han ett antal omöjliga räddningar och efter kvällens bravader ligger hans räddningsprocent i slutspelet på 97,27. Det är osannolikt bra. Magnifikt, lysande, fantastiskt på alla sätt. Dessutom har han ett kollektiv av utespelare framför och omkring sig som för närvarande spelar som i trans. AIK anno 2011 är precis som AIK anno 2010: som allra bäst när det gäller som mest.

Vi är god väg att slå ut de regerande mästarna. Fortfarande kan förstås mycket hända men jag har jävligt svårt att se hur AIK ska kunna tappa det här övertaget. Ingenting talar för att HV71 ska kunna vända. Å andra sidan var det väl ungefär vad de flesta sa om AIK:s chanser att rubba HV från första början. Det blir några dagars uppehåll nu och det är möjligt att det är bra för HV. Kanske är det där deras chans ligger, att de får lite tid på sig att repa mod. Men jag tvivlar. AIK spelar med ett sådant självförtroende, med en sådan glädje och kamplust. Hela laget utstrålar energi. Det gäller bara att stänga matchserien, att ta det där sista viktiga steget. Jag tror vi gör det redan på tisdag.

Drömmen om Belinda

Herrens vägar äro outgrundliga. Igår kväll fick jag inte se hockey på teve, så jag rattade in radiosporten istället. Trodde jag. Men det blev nåt fel, jag hamnade på en helt annan kanal. Istället för Lars-Gunnar Janssons gemytliga expertröst fick jag höra skönsång med Belinda Carlisle. Hastigt och lustigt glömde jag både slutspelshockeyn och radiosporten. Jag menar, Belinda Carlisle! Hon var min andra love i livet (Pernilla Wahlgren var min första). Som naggande god liten gnagargrabb var jag hemligt förälskad i Belinda Carlisle. Hon var the drömtjej för Boris, 10 bast.

På mitt pojkrums väggar fanns det förstås plats för både en och annan svartgul hjälte. Det var Bosse Berglund, Mats Thelin, Bröderna Gradin. Det var Björn Kindlund och Anders Hjelm. Thomas Bjuhr och, naturligtvis, Per-Erik Eklund. Men tapeterna smyckades med kvinnlig fägring också. Och det var inte bara dambandy. Som romantiskt lagd femåring hade jag upptäckt Pernilla Wahlgren. Det låter väl som ett skämt men för en gångs skull är jag fullständigt uppriktig: Fem år gammal smed jag högt flygande planer. När jag blev stor skulle jag gifta mig med Pernilla Wahlgren. Ja, herregud. Drömmen sprack förstås men den följdes av nya. 1990 väcktes drömmen om Belinda.

Det var inte ögonen eller håret. Det var inte hennes vackra vader. Sånt där var jag alldeles för ung för att fästa mig vid. Ytlig och formfixerad blev jag faktiskt inte förrän långt senare (även om jag förstås redan då tyckte att hon var snygg). Men det var allltså inte benen eller brösten som fick mig på fall, det var rösten. Belinda Carlisles röst drabbade mig som ett slag i magen, som en pil rakt in i hjärtat. Hon sjöng så snyggt, tyckte jag. En som sjunger så där snyggt måste ju vara ett riktigt kap. Så jag smygförälskade mig i Belinda. Varje gång hon spelades på radion fick jag något varmt i kroppen. Som om solen och himlens alla stjärnor brann inom mig.

Det var som när man låg i sängen och lyssnade på radiosporten och den där berömda måljingeln kom. Pulsen steg, man visste att nu, nu händer det något. Men ändå på ett helt annat sätt. Kärleken till ett hockeylag kan ju inte jämföras med kärleken till en människa. Det är kärlek på två helt olika plan. Tids nog lärde jag mig att kärleken till Belinda Carlisle - eller kanske snarare hennes röst - nog inte heller den på riktigt kunde jämföras med kärleken till en människa. Belinda Carlisle förblev en röst, ett fantasiobjekt för en kärlekskrank spoling. Men än idag, varje gång jag hör en låt med Belinda Carlisle, påminns jag om pojken jag en gång var. Han som drömde och smed planer. Han som levde lika mycket i fantasin som i verkligheten.

Jag vet inte om så mycket har förändrats egentligen. Visst växte han upp och blev vuxen, gnagargrabben med planerna. Han bevarade sin känsla för tjejtjuseri. Han blev sambo och pappa, baconlover och bloggbundis. Han började sopsortera och oroa sig för framtiden. När är det rätt läge att börja pensionsspara? Drömmarna drömdes vidare, planerna tycktes aldrig kunna bli för stora. Jag är nog inte riktigt klok när allt kommer omkring. För faktum är att jag på fullaste allvar har börjat tro på det omöjliga. Jag tror att Gnaget, redan i år, har chansen att vinna SM-guld i ishockey. Kalla det hybris om ni vill. Kalla det dårskap. Jag kallar det drömmen om AIK.