Forgiven, not forgotten

Jag har under en längre tid (läs typ hela säsongen) känt mig besvärad och grinig i samband med AIK:s bortamatcher. Tycker inte ens att det är kul att se matcherna längre, blir mest frustrerad och irriterad. Gårdagens kalkoninsats i Linköping bröt inte mönstret direkt. Tvärtom. Första perioden var rent ut sagt usel. Till och med Fredrik Carlsson såg vilsen och yr ut. Stefan Johansson och Jonas Liwing turades om att leka hej kom och hjälp mig och Daniel Bång var fullständigt osynlig.

Jag är för lat för att orka ta reda på hur många gånger Roger Melin har tvingats ta time-out i början av bortamatcherna men något säger mig att det är alldeles för ofta för att vara sunt.

Bortatabellen bekymrar mig en smula. Endast tre trepoängare på sjutton försök är... inte särskilt bra. Det är faktiskt bara Frölunda som är sämre.

Fanns det något postitivt att ta med sig från Linköping? Nej.

* * *

Min svärmor har en sån där gammal handsydd sak på väggen som gamla tanter brukar ha. Jag brukar stanna upp framför den ibland och reflektera över livet. Så här står det på den:

"Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta."

Det är så klokt och käckt formulerat tycker jag. Man blir liksom lite djup när man ser den där väggprydnaden. Man inser att livet är så mycket mer än hockey och rajtan tajtan. Man får distans till vardagens måsten och bekymmer. "Lär dig livets stora gåta..."

Jag kommer att tänka på Rikard Franzén. Frazze Tyson. Och jag minns alla fina stunder. Jag minns när han täckte skott med hela käften en kväll i Globen mot HV71. Jag minns när han lyfte buren mot Boden så det blev straff. Jag minns när han gav diverse djurgårdare en smocka i schimpanseriet. Det var tider det. Sen gick det utför och åt helvete. Men den förlorade fånen kom tillbaka.

Du är förlåten Frazze men inte glömd. Som i en Corrs-låt från 95: Forgiven, not forgotten.

Djupt, som sagt.

Men livet stora gåta: "Älska, glömma och förlåta" var det ju. Till min stora besvikelse har jag fortfarande inte lärt mig hela gåtan. Älska och förlåta, det är min pryl. Det där med att glömma är liksom lite svårare. Min minnesbank är som en gammal elefants, trots att jag fortfarande är både ung och viril. Hjärnan suger fortfarande åt sig som en svamp. Jag kan på kort sikt knappast räkna med någon begynnande senilitet. (Har idag hört på nyheterna att det börjar runt 45 men dit har jag alltså en bra bit att vandra.)

Så jag lever här med mina minnen. Av tider och hjältar som flytt. Men varför sörja tider som passerat när allt det bästa är det som är nytt?

* * *

Gårdagens skitmatch är ett minne blott. Eftersom det berömda matchprogrammet alldeles uppenbart är konstruerat av ett tvättäkta hockeypucko så får jag dock - precis som alla andra gnagare - vänta ett bra tag på att få se mitt älskade lag in action igen.

Som tur är spelas det J20 på Ritorp i helgen. Kanske ser jag en match eller två. Juniorhockey har ju blivit så jäävla populärt.

Frölunda - AIK 3-2

Torsk utan Fish uti Sillstryparland

Hockey är en konstig sport. I nästan tre hela perioder satt jag och grinade över hur förtvivlat svårt AIK hade att komma in på mål och skapa chanser. Sedan sa det bara PANG två gånger om och plötsligt kände jag mig lycklig, lycklig igen.

Men det var frustrerande att sitta och glo. Hur omöjligt kan det vara liksom? Precis som mot Luleå har AIK i år oerhörda problem med att komma till mot Frölunda. Man är målkåta men impotenta. Fast man försöker så blir det nästan aldrig riktigt hett. Man kämpar, kämpar och kämpar och man sliter och rycker och drar men det är smärtsamt uddlöst och motigt mest hela tiden. Och tiden rinner iväg. Plötsligt står det förbannade matchuret på 16.45 i tredje perioden och man börjar bli desperat på riktigt. Fan, ska vi inte få scora ikväll heller?

Första perioden var ändå bra sett till spelet och laginsatsen. Men i andra satte Frölunda fart och då hamnade Gnaget på hälarna. Redan i periodens andra byte small det bakom Fasth. Dessförinnan hade Sandberg, Bång och Dicken med flera lufsat in på isen lagom slappa, sega och sena. Hemmaspelarna, som lät bli att byta, fick stå och vänta lite för länge inför en tekning i AIK:s zon. När pucken väl släpptes vann visserligen Sandberg den men därefter blev det ändå skit med allting. Frölunda låste fast pucken i zon, etablerade tryck och gjorde förstås 1-0. Trettiofyra sekunder in i andra perioden!

Jaha, tänkte jag. Det blir en sån där kväll igen. En sån där kväll när gnagarna mentalt är kvar i omklädningsrummet och låter matchen gå åt helvete. Suck och stön och aftonbön. Gonatt Gnaget. Vakna!

Naturligtvis gjorde Frölunda småningom också 2-0. Sedan hade de bud på trean. AIK skapade väl ett par halvfarliga lägen framåt men totalt sett så var insatsen kass. AIK:s andra period var faktiskt så dålig att jag övervägde att byta kanal och se på fotboll istället. Men det gjorde jag alltså inte. Istället bestämde jag mig för att bita ihop och hoppas på en vändning. Det skulle dröja till en bra bit in i tredje innan Gnaget fick utdelning. Ett powerplay, spel fem mot fyra. En uttagen målvakt, spel sex mot fyra. En Gynge i slottet - PANG! En kort stund senare: Toblerone. Keepern ut igen. Därefter en Bång i slottet, passning till Videll - PANG! Inte särskilt välförtjänt, inte särskilt rättvist, men väldigt efterlängtat och fruktansvärt skönt.

Vad som sedan hände i sudden vete fan. Plötsligt var Gnaget tillbaka i andra perioden. 1.14 på klockan, Bäckman i favoritläge: 3-2, ridå.

* * *

Sett till kvällen som helhet får man trots allt lov att vara nöjd. AIK lyckades visserligen inte vända till seger men spelarna visade moral som orkade komma tillbaka och plocka en pinne.

Och Sverige vände mot Holland.

Och Grekland vände mot Georgien.

Och på torsdag väntar Växjö i deras nya arena. Om AIK:s nummer 23 gör mål då så ska jag dansa Liwing la vida loca hela natten lång.

* * *

För övrigt så saknar jag Fish, längtar efter Kent McDonell och önskar Markus Svensson all lycka i Oskarshamn. Tack och gonatt.

En vind av längtan (det ligger i luften)

Idag kom brevbäraren med med både sura och glada bud. Tre räkningar och ett par säsongskort! Plötsligt känns det inspirerande att blogga hockey igen. Visserligen blev jag lite besviken över att korten var svarta och därmed lite trista. I fjol var de minsann rosa. Men det är smällar man får ta. Eller som den store filosofen Tomas Ledin brukar sjunga: "Man måste gilla läget, gilla-la-la-la-la-la." Och så säger folk att han bara skriver trallvänliga bagateller utan djup.

Mitt kort har förrresten fått ett nummer. Säsongen 2011/12 är det #23 som gäller för Boris. Passande med tanke på att Jonas Liwing ju är min stora idol.

En glädjande nyhet är att AIK till denna säsong låter oss säsongare på bästa plats också få bästa plats i samband med derbyn i Globen. Förra säsongen var det lite si och så med den saken. Då tvingades vi säsongare befatta oss med slabbiga pappersbiljetter från Ticnet - som dessutom var märkligt numrerade och i vissa fall (t.ex. mitt) tvingade fram akuta åtgärder i form av arga mejl och telefonsamtal till kansliet. Det känns fint att AIK lärt sig av fjolårets misstag.

Jag ser det som ett gott tecken: AIK Ishockey har tagit ännu ett steg i utvecklingen. Sakta men säkert växer vi i Elitseriekostymen, både på och utanför isen.

Om lite mer än en månad, närmare bestämt torsdagen den 15:e september, får jag glädjen att använda mitt nya säsongskort. Timrå kommer till Hovet och förhoppningsvis 8000 gnagare med mig. Men innan dess spelas det förstås en massa försäsongsmatcher. Om precis en vecka släpps pucken i Pinbackshallen i Märsta. AIK möter Brynäs. Därefter väntar Timrå i Sollentuna, Ilves och HPK i Finland, det förväntade allsvenska topplaget SSK på Hovet, Almtuna på Hovet eller Ritorp, Sollefteå i Skellefteå samt avslutningsvis Modo i Ö-vik.

Det hade förstås varit kul att möta Leksand i Norrtälje också men man kan inte få allt som man önskar. Ibland måste man helt enkelt bita i suräpplet och gilla läget.

Tillbaka till Jönsköping

Bonnatwist och baconchips. Det är vad som väntar oss. Jag förflyttar mig i tanken men står med fötterna på jorden. Jag har tyvärr inte möjlighet att åka till Kinnarps i morgon. Så det får bli soffan och godisskålen istället, the passion of the Bång via television. Min hjälte nummer 20 har ju klivit fram nu. Han är en potentiell slutspelskung, ståtlig, stark och ständigt på språng. Jag älskar honom.

En annan som får det att rycka lite extra i baguetten är Sandberg. Han fick sitt A på tröjan inför säsongen och den bokstaven har han levt upp till med råge. Ingen annan spelare i truppen personifierar som nummer 21 vad det här AIK-laget står för; hjärna, hjärta och ryggrad. Viljan att ständigt bli bättre. Sandberg är en krigare med spelsinne och han vet precis vad den här sporten handlar om:

"I hockey spelar du inte med

pengar, utan med hjärtat och

för märket på bröstet."

Det finns så många spelare att hylla i AIK. Egentligen borde man beta av dem en efter en, de kunde få tillägnat sig varsitt hyllningsinlägg. Men så kul ska vi inte ha. Jag smyger in dem lite här och där istället. Idag Bång och Sandberg, i morgon någon annan. Varför inte Dicken, som rest sig något alldeles fallossalt på sistone? Eller vad sägs om kollega Jonas, han som i par med Tärnström is Liwing the dream?

Inför morgondagen laddar jag som man bör. Jag tar mig en köpp, lyssnar på Eddie Meduza, pausar från vardagens tråkiga måsten och bloggar mig en dröm. Vi har fortfarande allt att vinna och inget att förlora. Vi har Sveriges bästa målvakt och vi är slutspelets minst pressade lag. Det är bara att älska läget, knyta näven och fortsätta fajtas. En klyscha blir aldrig för sliten. Vi tar en match i taget.

Serielunken är en snårig stig

I nästan tre hela perioder satt jag och ondgjorde mig över det svarta supporterlivets gävlighet. Jag tänkte: Detta är skräckens boning och jag är en skeppsbruten fisherman på de dömdas ö.

AIK:s insats var så klen. Den luktade svettig suspensoar och föredetting Dick. Den stank av bottenskrap och träsk. Inte ens femtusen friska läkerolister förmådde blåsa bort kvalmig-heten och dimman. Gnaget spelade som skit. Trots att Brynäs uppträdde ungefär lika blekt som senast jag såg dem i Gävle så tilläts de skapa tryck. Melins mannar misslyckades med det mesta. Gång på gång spelade man fast sig själva i egen zon. Endast Viktor var vaken.

Backar med fritt fält borde kunna hitta sina medspelare. Man måste ju inte alltid spela sarg ut.

Jag fick se säsongens kanske allra sämsta hockeymatch och med två minuter kvar funderade jag på att gå. Det är inte kul att sitta i bilkö från parkering med noll poäng i bagaget. För en mätt och belåten segrare kan Sportradion smaka mumma och härliga deserten men för en loser som tvångsmatats med fryst torsk är det bara surt att höra eftersnack. Tabellvetet vill man i det läget inte veta av.

Men man går inte förrän fettladyn har ylat. Inte vid ställningen 2-1. Åtminstone gör man det inte om man är Boris och gnagiskt trogen.

Zednik och Pavlikovsky hade sett sömniga ut sedan matchens första byte. Självklart fick de chansen att styra upp spelet i sex mot fem. Det är slovakerna som ska ta tag i sakerna, så är det sagt och så blev det gjort. 18.55 stod klockan på när Pavlikovsky lyfte in pucken till 2-2. Jag trodde knappt det var sant. AIK gjorde hyfsade matcher mot Frölunda, Skellefteå och Södertälje utan att vinna. Mot Brynäs gör man en otroligt dålig match men lyckas ändå ta den till straffar.

Och så Jonas Liwing.

Jaha, tänkte jag. Jonas Liwing.

Bättre än att skicka fram Dicken eller nån som suttit bänkad hela matchen i alla fall.

Men ändå.

Jonas Liwing!

Richard Zednik har så här långt inte visat mycket mer än att han har hockeyn i blodet. Farten och frenesin är det sisådär med. Fräckheten och fantasin däremot skymtar fram med jämna mellanrum. Zednik och Pavlikovsky känner varandra, finner varandra men emellanåt ser det slött och oengagerat ut. Det kan förstås vara en synvilla, kanske blir slovakernas samarbete det som till sist räddar oss kvar i eliten.

Men Zednik måste börja leverera. Mål, mål, mål. Det är dags att kliva fram nu. Vi är många vars hjärtan bultar och bankar.

Öppna dörren, Richard!