Om att växa i kostymen

Gårdagens öppna träning gav en rad fina besked. Utespelarna häcklade Fasth lite lagom varje gång denne släppte in ett mål. Bra där, håll honom taggad och tänd! Björn Bjurling däremot var alla snälla mot. Bjurling var så klart snäll tillbaka. Vid ett tillfälle släppte han en ispuck förbi sig som knappt hade styrfart. En liten bjudning skulle man kunna säga. Bjurling blev så klart besviken på sig själv men ingen retades och höll på. Efter en stunds kontemplation i målgården slog Bjurling ut med händerna, suckade, tog en slurk vatten och bet ihop. Det var ju faktiskt bara på träning.

Richard Zednik körde på och såg slutspelssugen ut. Åtminstone på skägget. I övrigt såg jag inte mycket mer av honom än att han var på isen. Träningarnas underhållningsvärde skulle helt klart skjuta i höjden om spelarnas tröjor smyckades med nummer. Nåja, Zedniks vän och landsman, Pavlikovsky, fick i alla fall en puck på handen, eller om det var armen, varpå han grinade lite illa i ett par sekunder. Där och då stannade hela träningen upp. Samtliga spelare och ledare tycktes för en stund djupt oroade över Palikovskys hälsotillstånd. Jag och några till på läktaren drogs med i oron. Hur var det med honom? Hur illa tog den? Kunde han fortsätta? Ja, det kunde han!

Sandbergkedjan såg som vanligt het ut och Bång var som vanligt bäst på plan. Han brukar ju vara det. Och Blomdahl stannade kvar och tränade styrningar. Han träffade sällan mål men pucken flera gånger.

Själv såg jag träningen med ett vakande öga, det andra var fullt sysselsatt med att ha koll på lillgrabben. Men det var lugnt. Han är väluppfostrad, pojken, och galen i hockey och alla märken och Viktor Fasth och Daniel Bång och om pappa säger "jag är..." så fyller han kvickt i med "laddad". Det var ytterst sällan som han släppte isen med blicken. Två år och redan rutinerad. När Melin och Persson samlade spelarna för genomgång i början av träningspasset blev det tyst som i kyrkan på Hovet. Nästan lite kusligt. Nästan som på cirkus och största möjliga tyssstnad. Tränarna hördes mumla därnere men i övrigt var det knäpp tyst. Alldeles för tyst tyckte Boris Junior. "Spela hockey", sa han högt. "Spela hockey NU!" Folk vände sig om och log och jag kände mig omåttligt stolt över min hejaklacksledare till son. Han har redan lärt sig. Bara för att man tillhör sittplatspubliken betyder det inte att man måste sitta tyst och stillsam. Vi är faktiskt AIK:are. Vi hörs och syns och ibland står vi upp bara för sakens skull.

* * *

Stefan Johansson har skrivit på för två nya år. Det meddelades efter träningen och idag står det om saken i tidningen. Gozzi säger (om Johansson) som han brukar säga om spelarna nuförtiden: "Han har vuxit in elitseriekostymen på ett imponerande sätt och har potential att utvecklas till en av seriens bästa backar."

Det är rätt fantastiskt egentligen. AIK gick in i Elitserien med en hel drös debutanter i truppen. Bortsett från de spelare som tidigt lånades ut till olika lag i Allsvenskan så har ingen fallit ur ramen, tvärtom. Hela laget har vuxit, sakta men säkert. AIK fick ju inte alls den där lysande och överraskande starten som man gärna tror att en grön nykomling behöver. Istället inledde man serien knackigt. Man vann några matcher men förlorade desto fler. Ju längre säsongen har gått, desto bättre har man emellertid fått till det.

Grundserien avslutades i stor stil. Lägg därtill kvartsfinalserien mot HV71 och man kan konstatera att Gozzi lyckades med lagbygget. Det är fler än Stefan Johansson som har vuxit i den så omtalade, stora elitseriekostymen. Och det känns spännande att följa bygget inför nästa säsong. Finjusteringar och färgklickar. Grunden är redan lagd.

* *

Apropå kostymer och att växa i dem: Jag klär ytterst sällan upp mig. När jag bloggar till exempel så gör jag det nästan alltid i jeans och
t-shirt. Det är bekvämast så. Idag är inget undantag men kanske borde jag ändå satt på mig något lite mera propert, typ smoking. Det här är nämligen Black Boris inlägg nummer 1000.