En främmande man

Med anledning av Per-Erik Johnssons tillträde som ny tränare i AIK publicerar Black Boris idag en till hälften tidigare okänd version av Gustaf Frödings djuplodande dikt En främmande man.

* * *

Han var ej ung ty håret hade grånat,
hans rygg var krökt av något tungt han burit,
och livets färger hade livet rånat,
och djupa fåror hade tiden skurit.
Hans läppar voro fast tillsammanslutna
som kring en sorg, ett brott i det förflutna.

Förgäves log han stundom för att skyla
den grämelse som ruvade och tärde;
om kall förtvivlan talte ögats kyla:
för mig har livet ej en gnista värde,
mitt skepp är bränt och mina vapen brutna,
jag lever än, men blott i det förflutna.

Han var så skygg, så tyst, så ödsligt ensam,
min själ blev vek, jag kände lust att gråta,
som var hans gömda sorg för oss gemensam,
jag ville in i denna tysta gåta,
jag ville öppna detta tunga slutna
och leva med som vän i hans förflutna.

Jag ville närma mig, jag ville bära
den tunga tyngd, som gjort hans liv eländigt,
men han vek undan, när jag nådde nära,
och mellan oss låg svalget vitt som ständigt.
Hans läppar voro fast tillsammanslutna
omkring det bittert tärande förflutna.

Han var så trygg, så schysst, så ödmjukt ärlig,
min själ blev vek, jag kände lust att skratta,
som var hans glömda sorg helt plötsligt härlig,
jag ville in och ta hans hand och gratta,
jag ville stänga dörren till det brutna
och lämna allt som hör till det förlutna.

Jag ville närma mig, och i en kärra
bära den tyngd, som fått hans väg se slutet,
och han kom till mig, när jag sa: Hej Perra!
och mellan oss låg bandet snart hårt knutet.
Hans läppar voro löst frånvarannskjutna,
när han sa; vi äro nu sammanslutna.

* * *

En utförligare introduktion till Gustaf Fröding, hans griller och grubblerier samt koppling till AIK finner den intresserade läsaren genom att klicka på följande länk: Fröding, din gamle skojare!

* * *

Välkommen till Allmänna Idrottsklubben, Perra!

Hälsningar
Pöjkera på A9

Tangled up in the blue

Ett inlägg tillägnat Sveriges bäste målvakt, som emellertid växte och fick liv och istället för som tänkt blev en hyllning till såväl Fasth som Gamle Zim och Håkan H.

* * *

Inför denna säsong lät Viktor Fasth byta ut Bob Dylan mot Håkan Hellström på målvaktsmasken. Ett byte som fick en del nätrasslande gnagare att gå i spinn och snacka blaj. Håkan var tydligen inte tillräckligt tuff och ball för guldhyllan och dess självutnämnda rockers. Men vad forumfriskusarna som inte fattade prylen verkligen inte fattade var vad Sveriges bästa målvakt fattade: att Hellström är något av det närmaste vi kommer en svensk Dylan av idag.

Håkan Hellström är en sällsynt begåvning, en egensinnig artist som går sin egen väg och som skriver och sjunger låtar som träffar mängder av människor - och nu snackar vi inte bara skrikande tonårstjejer - rakt i hjärtat. Man måste inte vara fjortis och popfrälst för att se kopplingen: Dylan och Hellström har en hel del gemensamt. Detta har Viktor Fasth alldeles uppenbart förstått.

Låt oss bortse från det faktum att både Dylan och Hellström genom sina respektive karriärer har anklagats för att inte kunna sjunga. Likheterna är betydligt fler än så: De är båda stora poeter, mästare på att, bokstavligt talat, sno ihop låtar. De hämtar, lånar och stjäl inspiration från vitt skilda håll. De tar båda avstamp i historien och visar vägen framåt. Liksom Dylan älskar Hellström att smyga in subtiliteter, melodistölder och lånade textrader i sina sånger; mer eller mindre svårupptäckta passningar tillägnade såväl förebilder som fans, kollegor som kritiker. Listan på snyggt rövade fraser kan göras längre än lång men den får lov att avhandlas en annan gång.

För en wanna-be-sång-och-dansman som undertecknad är det lätt
att gilla en artist som i ett CD-konvolut från 2005 väljer att tacka bland många andra: Robert Zimmerman, Edith Piaf, Elvis Presley, Cornelis Vreeswijk, Rod Stewart, Olle Adolphson, Frank Sinatra, Ted och Kenneth Gärdestad, Evert Taube, Chet Baker, Monica Zetterlund och Eddie Meduza! Håkan Hellströms musiksmak är som en annans bak: delad, läcker och full av skönhetsfläckar.

Huruvida Fasth är lika ombytlig och bred i smaken som Hellström är en fråga som sysselsätter min gränslösa tankeverkstad med jämna mellanrum. Har Viktor månne snöat in på singer-songwriter-spåret i första hand eller är han en sån där gnager som även diggar schlager? Om det är som jag tror så kan man kanske hoppas på en Springsteen eller Neil Young på masken till nästa säsong. Eller varför inte den bästaste av dem alla: mannen, myten, legenden - Ulf Lundell!

* * *

Exakt vad denna utläggning per inlägg har med AIK:s stabila vinst i Övik igår att göra är svårt att säga. Möjligen kan man tänka sig att matchen var föga underhållande och att Modo bjöd på så pass uselt motstånd att bloggare Boris fann sig nödgad att skriva om något mer intressant och spännande för att inte bli alldeles uttråkad och matt. Eller så är han bara uppsnärjd i det blå och vill leka viktig och visa att Viktor Fasths beslut att byta Gamle Zim mot Håkan H. var fullkomligt logiskt.

Det är en ny säsong med nya utmaningar. Winnerbäck blev kvar på masken, liksom Fasth blev kvar i Gnaget. Men Things have changed.

* * *

Ur BB:s arkiv: Fasth på bild

En annan sida av Black Boris

BB är och förblir en reklamfri blogg men med jämna mellanrum känner jag ett stort behov av att dela med mig av min goda smak. Dessutom kan jag tycka att ett simpelt blogginlägg liksom lyfter och får vingar när det ackompanjeras av sköna toner. Jag vet ju inte hur du som läser läser när du läser. Kanske struntar du blankt i att ens lyssna på musiken som då och då ligger uppe på bloggen. Du kanske tycker att den är överflödig. Eller så gör du som jag, dvs. diggar och dansar Bång-Bång-dansen... Nåja, du gör som du vill och jag gör som jag vill. Hursomhelst är det härligt att ha dig här.

Bloggen min har kanske inte den största publiken men jag misstänker att de flesta som besöker BB är stammisar. På sistone har ni blivit fler och fler som hälsar på. Det är naturligtvis stimulerande för en baconbloggare som Boris. Förr intalade jag mig att jag först och främst skrev för mig själv, nu inser jag att jag skriver både för mig själv och för dig som läser. Varje kommentar är ett kvitto på att inläggen berör. Varje återkommande besökare tyder på att BB har någonting att erbjuda i läsväg. Det gör mig glad att tänka på att det varje dag sitter för mig okända människor och bekantar sig med mig och mina tankar om AIK och hockey.

* * *

Just idag vill jag slå ett slag för Love Olzon. "Love who?", kanske du tänker. Jo serru, Love Olzon är en av mina favoritartister, en rätt så okänd svensk singer-songwriter som jag råkade på av en slump för mer än tio år sedan. 2001 släppte han albumet En annan sida av Love Olzon. Titeln är en snygg passning till gamle Zim och hans "Another side of Bob Dylan". I mina känsliga öron är Love Olzons platta ett litet mästerverk och den förtjänar verkligen en större publik.

Love Olzon är förresten ganska lik Viktor Fasth, kolla in musikvideon här nedan bara. Det är förstås en haltande koppling till Gnaget men den får duga. Kanske Love liksom Viktor är en late bloomer, en ratad talang som väntar på sitt stora genombrott. Ett stycke Dylan-fan med slutspelsmusche. Kopplingen haltar som sagt men den räcker för att väcka ett inlägg till liv; för att Love Olzon är så bra och för att subtiliteter ska det va!

Äntligen lite skön musik...

Subtil berättarkonst i modernistisk tradition

När jag slog upp SvD:s kulturdel i morse höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. Årets nobelpristagare i litteratur är uppenbarligen en borisk själsfrände och potentiell förebild. Kaj Schueler, kolumnist på tidningen, skriver:

Vargas Llosa är en bred och variationsrik författare, episk och experimentell i en och samma person. I sina verk använder han  sig såväl av satiriska infall, humor och humör som subtil berättarkonst i modernistisk tradition.

Personligen hade jag naturligtvis aldrig hört talas om Mario Vargas Llosa innan han presenterades som nobelpristagare. Ärligt talat hade jag lika dålig koll på Vargas som forumtrollet Bulan Knäpp verkar ha på Patrik Nemeth m.fl. gnagare i AIK:s hockeylag. Till skillnad från BK ska BB emellertid göra en djupdykning i det som han har fått upp ögonen för. Jag ska köpa en bok av Vargas, läsa den noga och bilda mig en egen uppfattning om såväl verket som författaren. Jag ska INTE läsa ett halvt kapitel, klia mig på hakan, och sedan fälla ett omdöme grundat på okunskap och dumhet.

* * *

"Det är roligt med akademival som tvingar fram läsning," skriver Schueler i SvD. Det vet jag inte riktigt om jag håller med om. Men jag  får lov att erkänna att Svenska Akademiens motivering har ett visst infytande på min läslust:

Nobelpriset i litteratur år 2010 tilldelas den peruanske författaren Mario Vargas Llosa för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag.

Man kanske skulle unna sig en liten roman till helgen i alla fall. Individens motstånd. Humor och humör. Subtil berättarkonst. Allt det där låter, om jag får säga det själv, som en bättre version av en blogg jag känner.

Bulan Knäpp gör emellertid bäst i att akta sig för Vargas. Ska man tro Schueler så är ju författaren en stor berättare som avvisar fanatism. Tänk om fanatikern skulle känna sig träffad. Tänk om han skulle bli ledsen och börja ropa på saxen. Det är inga klippböcker vi snackar om här. För oss läskunniga kan dock Bockfesten visa sig vara rena bokfesten. Med eller utan sax.

* *

Även Boris har fläckar och i går kväll gick jag själv i den knäppa fällan. Jag sågade MacNevin efter två perioder. Hävdade i ett svagt ögonblick att han var värdelös. Visserligen gjorde jag det inte på något nätforum eller per blogg men ändå. Baloo och Bluebird reagerade och tyckte att jag överdrev. De hade förstås rätt.

Nu har jag bestämt mig för att bruka sågen på en som verkligen förtjänar den. Nämligen Storsågen himself, alias Bulan Knäpp.

Den mannen tycks sakna all form av självkritik. Jag misstänker att han lever för att såga allt och alla som inte tycker som han. BK kallar sig AIK:are och det är mycket möjligt att han är det också. Någon vidare supporter är han däremot inte. Med vänner som BK behöver man inga fiender.

BK är en sån som på egen hand kan fylla ett forum med gnäll, gnäll och åter gnäll. Får han svar på tal så uppmuntrar detta honom bara till att fortsätta spy galla. Därför har jag hittills aldrig kommenterat något av BK:s alla ogentänkta utspel. Men nu är jag trött på trollet. Nu låter även jag käften glappa.

Bulan Knäpp och alla andra surskallar som bara letar fel: Kan ni inte bara ta allt gnäll och stoppa upp i en fåtölj eller två? Eller åtminstone börja gå på matcherna...

*

Till skillnad från Bulan Knäpp är Josh MacNevin en ny bekantskap. Han förtjänar därmed allt stöd han kan få. Redan i morgon hejar jag fram honom på plats i Kinnarps Arena. Kom igen Josh! Kom igen Gnaget! Mot nya mål!

(Även en fotbollslåt från 1986 kan fungera som humörhöjare. Om inte annat för att den är så härligt pretentiös.)

Fasth på bild...

Vårt nyförvärv från Växjö är inte bara en skicklig keeper. Han har bra musiksmak också. Titta på hjälmen hans. Gamle Zim och Lars W gör sig bra tillsammans. Jag undrar vilka låtar som brukar etsa sig Fasth i skallen på Viktor. Vad stod han exempelvis och nynnade på i Uppsala under spelavbrotten? Den här kanske?

Snart står Fasth nedanför klacken på Hovet. Jag tror han har alla förutsättningar att bli en ny publikfavorit.

Gonna raise me an army, some tough sons of bitches
I'll recruit my army from the orphanages
a
Foto: kilminster

Pink cuz I can

Min orangea period är över. Den var förstås både snygg och smart men fan vet om den var särskilt subtil. Jag måste ärligt medge att den aldrig kändes riktigt borisk. Jag är ju egentligen en mjuk kille. En modern man med rätt att välja. Och låt oss fejsa det: Orange är inte min färg i livet. Orange är alldeles för tufft och hårt för Boris.



Allt har sin tid och det är mycket möjligt att jag lagom till nästa vår åter tapetserar min svarta blogg med apelsinskalsrubriker och högt flygande faror. Men tills vidare får den orangea sidan av Boris vila.
Nu återgår jag till det normala och jag gör det Cuz I can! I samma veva passar jag på att kombinera pappaledighet med semester. Det betyder avkoppling utan uppkoppling, samt Pink pink & rock'n roll.

Torsk på Tallinder

En höhö-rubrik kan pigga opp den tröttaste av sömntutor och även om rubriken för dagen saknar både substans och värdighet så skrattar jag gott åt mig själv och min tokrolighet. Höhö. Torsk på Tallinder. Det tycker jag var bra sagt. Jag vet inte vad det betyder men av nån anledning kommer jag att tänka på tre landslagslirare, varav två i orangea t-shirts...

~

Idag såg jag ett program på TV4 som heter Förkväll. Det var det värsta jag sett på år och dar. Det var så dåligt.

~

Dessförinnan spenderade jag min första dag som officiellt pappaledig på Skansen. Mycket lyckat. Jag passade på att lösa årskort. Fyrahundrafemtio spänn och nu kan inte ens vädergudarna stoppa mig från att spionera på Herr Nilsson och hans ungtuppar. Jag räknar med att gå på Skansen minst en gång i veckan under hela sommaren. Vid nästa visit hoppas jag hitta ishallen som de verkar ha gömt undan någonstans.

~

Högloftets pannkakor var kalla men goda. Det sägs att man kan gå vilse i dem men jag vet inte. Jag har då aldrig tappat tråden eller snubblat ned i nåt svammelträsk. Ständigt stabil, ständigt subtil. Det är mitt motto tror jag.

~

Flyers föll åter i Chicago. Nu måste de vinna nästa. Torsk och det är finito. Vinner de väntar en sjunde avgörande natten till lördag. En match som jag i så fall missar. Jag får väl nattsudda på Fårö och sms-hetsa med Greken...

~

Snart tar jag paus från bloggeriet. Black Boris är i full färd med att packa semestertrunken och i den får varken datorn eller det världsvida nätet plats. Ett sista inlägg efter detta och sen lägger jag suspen på hyllan.

För den här gången ja!

Du levande

Idag är jag fly förbannad. Jag är så fruktansvärt sur alltså. Jag är så sur att jag känner mig tvungen att skriva av mig här och nu. Detta inlägg handlar egentligen vare sig om AIK eller hockey men det kan jag inte ta hänsyn till. Idag gör jag ett undantag. Idag får Black Boris bli en blogg för en grinig gnagargubbes gnäll. Jag är ju så sur.

- Men vad är det du är så sur på, Boris?

Ja, om jag nu det visste. Faktum är att jag har glömt bort vad det var jag var så sur över. Jag loggade in och började skriva och så kom jag och tänka på citroner av någon anledning och nu sitter jag här och känner mig smått senil. Vad är det frågan om? Vad var det jag var så sur på? Nä, nu blir jag fly förbannad igen. Far och flyg och ryk och ränn alltså!

- Men snälla Boris, nu får du väl ändå ta och lugna ned dig.

Ja ja ja, jag ska lugna mig. Men jag är ju så sur. Och nu kommer jag plötsligt ihåg vad det var jag var så sur på från första början. Det var den där jävla filmen igen. Jag pratar om Roy Anderssons
"mästerverk" Du levande. Igår kväll gjorde jag ett tredje försök att ta mig igenom hela rullen. Men återigen tröttnade jag efter mindre än en timme.

Först var den lite rolig. Sen blev den lite mindre rolig. Och sen blev den bara konstig. Och det var då jag blev så här sur tror jag.

¤ ¤ ¤

Nä, nu måste jag göra något konstruktivt av min surhet. Jag ska nog göra som vissa sura gubbar och gummor och skriva mig en liten insändare. Ja, det ska jag banne mig göra. Tidningarna är ju fulla av sura insändare nuförtiden. En klagar på att det är för mycket matprogram på teve. En annan gnäller över att det regnar hela helgen. En tredje surar över att livet är för kort för att man ska hinna med att ha kul.

Äsch, jag struntar i insändaren förresten. Jag tror jag går in på Golden Hill istället. Där har det varit pintjockt med gnällspikar hela veckan. Det har man ju alltid hört. Det klagas, klagas, klagas och gnälls. Gozzi värvar fegt och fel. AIK blir ett styklag i eliten. Vårt lag suger... Ja, jävlar, sandlådan lockar och pockar. Där kanske Boris kan få utlopp för sina sura uppstötningar. Där kanske jag kan bli levande och varm.

Fast när jag tänker efter så inser jag...

"Jag är så skapt att jag inte står ut med tjat och hårda ord hur länge som helst. Tre dar räcker för mig!", säger Birk Borkason och bestämmer sig för att lämna borkafästet. Han är klok den lille rövarpojken. Jag tror jag gör en Birk idag. Jag packar ryggan till picknick och drar till skogs. Väl där sätter jag mig på surstubben en stund. Sen låter jag skogens alla djur höra mitt vildaste vårskrik. Det ska nog kunna få mig glad igen.

Kollage

1) Monokel och förstoringsglas, 2) Boris i masugnen, 3) Vit flagg,
4) Brobygge över Dalälven.

Länk: Bakgrund

Inför Mora (b)

Dalarnas landskapsdjur är en ståtlig figur med ett lustigt namn. Bubo bubo på latin blir Berguv på dalmål och svenska. (På skånska vete katten vad di säger men det är å andra sidan ointressant i detta sammanhang.) Berguven är en erkänt duktig jagare, men till skillnad från sina mänskliga landskapsfränder ses den sällan med bössan i hand. Istället tar berguven sina byten med näbben. Och det är inte vilka byten som helst vi talar om. Faktum är att hälften av berguvens föda består av gnagare av olika slag.

Och vad har då detta med morgondagens möte i Mora att göra? Inte mycket alls är jag rädd. Men håll med om att det var ett högst oväntat inlägg!

Långrandigt

När Zebrahatets vänner har konferens på det världsvida nätet är det lätt att hålla sig för skratt. Den inofficiella antidomarkommittén lockar medlemmar från landets alla hörn. Rödhökar och råttor röker fredspipa för att tillfälligt förenas under svartvit flagg. Hatet förenar. Hatet sorterar. Den som icke hatar göre sig ej besvär. Om du inte hatar, vad fan gör du då här?

Cykloperna samlas i sandlådan och alla håller varsin spade i hand. Här skall grävas! Närmast botten vinner! Det spekuleras och diskuteras, men eftersom varken snillen eller slipade aktörer närvarar, leder mötet ingenstans. Det kastas sand och grävs bland kattskit. Enöga för enöga, tand för tand. Här finns inga vinnare, enbart olustiga losers.

Konsten är att gapa högst. Hörs du så syns du. Syns du så finns du. Allting följer samma mönster. Paletten saknar färger och nyanserna lyser med sin frånvaro. När Zebrahatets vänner målar imitationer av verkligheten är motivet aldrig grumligt, ty gråzonerna är utsuddade sedan länge. Världen är svart och vit och ränderna går aldrig ur den som alltid domaren dömer.

Länk: Zebrans ursprung

Är en dröm en lögn om den inte blir sann?

aik


I bilen hem från Norrtälje i går kväll höll jag käften och lät Bruce glappa i mitt ställe. Och det gjorde jag fullkomligt rätt i. The River är nämligen en makalös platta. Jag vet inte om det beror på att den släpptes 1980. Detta var, som alla nostalgiker över 29 vet, ett magiskt år. Apan regerade om man ska tro kinesen och Björn Borg vann Wimbledon för femte året i rad. Bruce bossade och Boris was born. Som sagt, ett magiskt år var det.

Mens jag satt där bakom ratten, lyssnandes och funderandes, slog det mig att nästan varenda låt på det klassiska dubbelalbumet går att koppla till klubben och laget i mitt hjärta. Tänk att Bruce kunde vara så gnagisk. För att inte säga framsynt. Han visste när han skrev sina mästerverk, att en dag, på vägen mellan Norrtälje och Borishov, skulle Boris avslöja sanningen. The River är i själva verket verket om The Gnaget.

Ta öppningslåten bara, The ties that bind. Bara titeln är ju avslöjande i sig. Fundera sedan över följande textrader:

You been hurt and you're all cried out you say
You walk down the street pushin' people outta your way
You packed your bags and all alone you wanna ride,
You don't want nothin', don't need no one by your side
You're walkin' tough baby, but you're walkin' blind
to the ties that bind

Är det inte uppenbart, så säg? Vi har här att göra med den ensamme, tappre supportern, som trots att han blivit grundligt sviken, dels av klubben som gjort slut på sina penningar, dels av vännerna som inte vill åka med till Norrtälje, ändå reser i de svartgula iskrigarnas hjulspår. Därför att banden är så starka. Därför att kärleken är så stor.

I The price you pay ger Bruce, nästan trettio år för tidigt, sin syn på AIK Hockeys nuvarande ekonomiska situation:

Now they'd come so far and they'd waited so long
Just to end up caught in a dream where everything goes wrong
Where the dark of night holds back the light of day
And you've gotta stand and fight for the price you pay
Oh, the price you pay, oh, the price you pay
Now you can't walk away from the price you pay

På samma tema inleder han blytunga spåret Point Blank:

Do you still say your prayers little darlin'
do you go to bed at night
Prayin' that tomorrow,
everything will be alright
But tommorow's fall in number
in number one by one
You wake up and you're dying
you don't even know what from

Här är det den oroade, nedslagne supportern som bossen tilltalar direkt. Det är suggestivt och subtilt på samma gång. Den empatiske lyssnaren kan inte annat än dras med och sympatisera med den stackars sömnlöse gnagaren.

Andra tongångar råder i spår 9. Här visar Bruce prov på pondus och patos när han tydligt visar vad han tycker om överförfriskade gossar med taskig impulskontroll. Minns ni tomten på Hovet häromåret som blev så arg på Janne Huokko för att han gjorde mål och därför bestämde sig för att slå näven i plexiglaset ett otal gånger? Bruce tycker som Boris och slår näven i bordet en gång för alla:

You can look but you better not touch boy
You can look but you better not touch
Mess around and you'll end up in dutch boy
You can look but you better not,
no you better not, no you better not touch

Avslutningsvis citerar jag skivans och titelspårets nyckelmening, raden som egentligen säger allt som behöver sägas. (Ni hade alltså egentligen bara behövt läsa rubriken till detta lååånga inlägg och översätta, losers!)

Is a dream a lie if it don't come true
or is it something worse?

Ett djävla citat

"Det känns inte så i dag. Efter att just ha fått uppleva en rafflande slutspelsrunda med New Jersey vill jag nog hålla till på så hög nivå som möjligt i Sverige. Så det är nog elitserien som gäller."

Så svarar Niclas Hävelid när HockeyExpressen frågar om han kan tänka sig att spela i Allsvenskan när han nu återvänder från NHL. Låt oss hoppas att Hävan antingen blivit felciterad eller avsiktligt mörkar sina avsikter. Tyvärr tar jag honom på orden och antar att det inte blir någon backförstärkning från New Jersey. Allt som kommer från den staden är inte bra, trots att det mest väsentliga håller högsta klass.

Nåja, hur det än blir med Hävelids framtida hockeykarriär kan jag konstatera att när han lämnar New Jersey gör han det bara för att snart iklä sig en ny jersey.
-
Arne: Släng dig i väggen!

En Mörth som är bekant

Vad har väl en Mörth med tennis att göra?
Jo mina vänner, nu ska ni få höra!
-
En gång i tiden jobbade jag samman med en Mörth. Första gången vi sågs synade han mig från topp till tå och frågade: –Har du också kastat tennisbollar på mig på Hovet?
-
Vad Mörthen menade med detta vet bara han, jag och Bluebird. Det är vår lilla hemlis.
-
Min bror efterlyser mer interna roligheter på bloggen. Jag är skeptisk. Min bror tycker att Black Boris är på tok för seriös. Jag håller inte med. Min bror skickar roliga sms under Gnagets matcher. Jag skrattar och svarar.
-
Ibland kommer jag att tänka på Nybro Vikings när jag ser bilder på Mörthen som ung.
-
Nästa gång jag träffar Mörthen ska jag fråga honom om han fick napp när han var liten. Undrar förresten om han är bekant med Bengt "Fisken" Ohlsson? Hur som helst var Mörthen i sina bästa år en jävel på att få det att rassla i nätet.
-
Ett fåtal läsare kommer att uppskatta detta subtila inlägg. Andra lär nog se det som ett rejält bottennapp.

Vi är överallt!

Inför tisdagens ödesmatch i Växjö laddar jag upp med att varva spökhistorier med kusliga grammatikstudier. Spökhistorierna är läskiga men det är ingenting i jämförelse med de objektiva predikativ och satsadverbial som min kurslitteratur är översvämmad av.

Superlativen har jag koll på sedan tidigare men det är knappast läge att damma av dem nu. AIK är varken skickligast eller bäst i Kvalserien. Men näst bäst kan vi fortfarande bli. Om Rögle eller SSK vinner båda dubbelmötena lagen emellan samtidigt som Gnaget tar kål på Smålandsspöket två gånger för alla, ja då är vi plötsligt med i racet igen. Och Västerås ska väl inte kunna ta full pott mot Leksand? Inför hemmamötet med Rögle kan vi faktiskt vara en ynka poäng efter serietvåan. Än ska gnagaren inte sluta drömma.

Då och då läser jag i tidningar och på nätet om det ökade antalet råttor i landets städer. Folk förfäras över "skadedjuren". Usch, tänker och säger dem var gång en liten gnagare med slingrig svans letar sig fram ur skuggorna. Själv utbrister jag "JIPPI!" och tar fram osten ur skafferiet. Råttorna är mina vänner, liksom för övrigt mössen, hamstrarna och sorkarna är boriska bundsförvanter. Vi gnagare håller ihop, i rått och torrt. Sedan kan folk säga vad de vill. Vill de rynka på ögonbrynen och se ut som om pesten härjar så fort vi dyker upp så är det väl deras bekymmer. En sak måste de inse: Vi gnagare är verkligen överallt!

För de läsare som trots allt känner sig manade att försöka hindra oss gnagare i vår framgångsrika utbredning rekommenderar jag Anticimex. På deras hemsida läser jag bland annat följande:

Gnagare är en stor grupp djur i den svenska däggdjursfaunan och bland dem finns flera av våra allvarligaste skadegörare. [...] Såväl råttor och möss förökar sig i snabb takt och det är därför nödvändigt att snabbt åtgärda problemen.

Med dessa väl valda citerade ord avslutar jag detta mustiga inlägg och önskar alla råtthatare god jakt. Bli inte besvikna om ni misslyckas bara. Vi gnagare är mästare på att överleva. Dessutom är vi allt annat är nyggradslösa. Så det så!

Det är naturligt att vara gnagare

aik

Gnagare #1

Jungbeck #3

Engblom #33

Naturligtvis borde även Sandberg, Bergström, Holmgren och Beck föräras en varsin bild. Men naturen inte bara har sitt lag, den har även sin lag. Och nu måste jag faktiskt försöka sova.

Rått och romantiskt

Ulf Lundell är en stor favorit. Den här musiga bilden får mig att se mästerverket "Rått och romantiskt" ur ett helt nytt perspektiv.

Om man tänker efter så vimlar det av gnagiska referenser i texten. Se här nedan bara:

Alla drömmar jag hade,

ingen av dem räckte ända fram

Kyss mina tårar

kom ta mig i din famn

Älska mig rått och romantiskt

Rym med mig på ett tåg till Paris

Älska mig rått och romantiskt

Älska mig som eld och is

Låt mig komma in i värmen igen

Det är så kallt och dött här

ta mig genom tunneln till solen

ta mig dit så ska jag visa dig vem jag är

(Ulf Lundell, 1994)

Ja, ni ser ju själva. Man behöver inte vara Einstein för att se hur tydligt de gnagiska referenserna går igen i Lundells produktion. Jag undrar om han inte är lite smyggnagare trots allt. Jag menar, hur ska man annars tolka titlar som Chans, Silver och guld och Blod, svett och tårar? Det går liksom inte att bortse från de svartgula anspelningarna.

Somliga läsare kommer nu att på allvar ifrågasätta mitt mentala tillstånd. Det bjuder jag så gärna på. För jag vet ju, till skillnad från vissa tvivlande själar, att allting handlar om medvetenhet. Som tvättäkta gnagare i hjärta och hjärna kan jag ju se saker och ting ur ett gnagarperspektiv. En dag ska även tvivlarna nå kunskapens ljus, en dag ska även de inse hur rätt jag har i mina djuplodande textanalyser.

Amen.