Det är morgonen efter kvällen som blev bättre än jag innerst inne hade vågat tro.
Ärligt talat hade jag inga större förhoppningar inför match sex. Det är bara en siffra, tänkte jag på vägen upp mot Hovet. Min vän Greken däremot trodde som alltid på både ribba, scora och en nätt liten vinst. Bra ödds, sa han och visade upp en rosa lapp med nåt slags handikapp på. Han hade redan halva inne. Enligt Greken skulle Gnaget vinna med minst två mål. Jag sa: Vi får hoppas på Dicken och Bång och att Rosén kliver fram som den matchvinnare han är.
Det blev så klart ett magiskt tyck på Hovet. Som alltid när AIK spelar slutspel. Gårdagskvällen slog nåt slags rekord tror jag. Folk stod tidigt upp och sjöng, överallt, gammal som ung, klackfolk som sittplatsfetton. Det låg en desperation i luften och den spred sig som en löpeld. Själv gjorde jag mitt bästa för att bidra till den underbara stämningen. Redan en bit in i andra perioden hade jag tappat rösten. Men den kom tillbaka. Precis som AIK efter 2-8 i Skellefteå. Precis som Viktor Fasth och Robert Rosén.
AIK behövde lite tid på sig för att vakna, vakna. AIK behövde lite tid på sig att uppbåda kraft och mod. När laget väl samlat sig och när vi på läktaren gjort allt för att ingjuta tro, hopp och kärlek i våra svartgula iskrigare, så fanns det ingen annan väg för spelarna att vandra än den som leder till seger och sjunde avgörande semifinal. Vårt stolta AIK gick framåt, framåt, till ljudet av sina favoritramsor och sånger. Och Viktor Fasth var Viktor Fasth igen och Robert Rosén visade sällsam kyla och klass. Det var mål som förtjänade sina vrål.
Tomorrow never knows what it doesn't know too soon, sjunger Liam Gallagher och precis så är det. Vad morgondagen har i sitt sköte vete fan men det är AIK som har ödet i sina händer. Det är AIK som bestämmer hur det ska gå. Fram till i morgon klockan 15.00 räknar jag timmar och minuter. Jag tror att vi är några stycken som inte kommer att bli människor igen förrän den här matchserien är över och förbi. Sedan slutsignalen ljöd igår är vi gnagare på heltid.
Det blir en lång fredags färd mot lördag. En lång väntan som man nog gör bäst i att spendera i stillhet och frid. En gång i tiden var det kutym att klä sig i svart just den här dagen. Av sorg och sympati med frälsaren himself. För en sån som jag är det förenat med god gammal vana att klä sig i svart alla dagar i veckan. Av glädje och stolthet över världens bästa lag. Således sitter jag nu här vid min blogg; snygg, svart och subtil. Dock undviker jag dagen till ära alla måsten och besvär och ägnar mig istället fullt ut åt mina begär.
Kalla det gärna lidelse om ni vill. Själv kallar jag det the passion and the geist.
Visar inlägg med etikett Semifinal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Semifinal. Visa alla inlägg
fredag 6 april 2012
AIK-Skellefteå 2-1
Robert Rosén har just gjort 2-0 mot Skellefteå. Hela Hovet stormar. Och trots att alla vet att trapporna till varje pris skall hållas fria så finns det gnagare som gör som de vill när det är svårt att tiga still. Tack mästerfotograf Jesper Zerman för att du förevigade ett av de skönaste ögonblicken i mitt supporterliv. Framåt stolta AIK!måndag 2 april 2012
Allegro con brio!
Jag trodde det inför match två och jag trodde det inför match fyra. Nu tror jag det inför match fem. Det här blir matchen som avgör vilket lag som till slut går till final. Fan tro't. Det är egentligen ingen mening att spekulera men jag gör det ändå. Fastän serien är lika omöjlig att förutspå som den är att förbigå. Det enda jag verkligen vet är att det lag som till slut segrar i semifinalserien kommer att göra det som en värdig och rättfärdig guldkandidat.
Skellefteå har i sina bästa stunder imponerat stort den här säsongen. Inget annat lag har enligt min subjektiva uppfattning en högre högstanivå. Ja, det skulle väl i så fall vara AIK då. När Skellefteå får upp farten och flytet är de extremt svårstoppade. Som tur är är de ojämna som få. Ungefär lika ojämna som AIK när jag tänker efter. Tänk att de tagit efter oss även på det planet. Jävla äckliga kopior alltså. Skämmes! Snart anammar de väl vår latenta form av svårartad hybris också. Om det inte redan är gjort.
Skellefteå har en förmåga att höja tempot när det verkligen behövs. De har individuellt skickliga spelare som kan göra skillnad, när som helst, hur som helst. När Skellefteå vänder spelet i mittzon går det undan. Det är ingen slump att de kommit tillbaka från tvåmålsunderlägen i två Hovet-matcher i rad. Med tanke på hur bra Skellefteå faktiskt är och vilken potential laget verkligen har så är det inte särskilt konstigt att AIK gick på pumpen i fredags.
Att Skellefteå gick på pumpen på Hovet igår säger onekligen en del om styrkan och potentialen i AIK. Precis som Skellefteå har AIK en mycket hög högstanivå. I sina bästa stunder spelar AIK en hockey som få eller inget lag i Sverige kan matcha. AIK och Skellefteå är således härligt jämna men samtidigt förfärligt ojämna. Det är de små detaljerna som avgör. Den kanske enskilt viktigaste lilla detaljen är spelet i power play respektive box play. Det är också där som jag tror att de kommande matcherna kommer att avgöras.
AIK och Skellefteå är två speciella lag med en speciell relation till varandra. Frågar ni mig så är AIK förstås lite mer speciella än Skellefteå. Så har vi också slutspelets så här långt bästa Special teams! Ser vi bara till att behålla den förstaplatsen så är chansen stor att AIK går till final.
Björn Hellberg brukar tala om det viktiga sjunde gamet. Då handlar det om tennis. Jag skulle vilja tala om den viktiga femte matchen. Nu handlar det om hockey. Jag tror att om AIK ska ta hem den här serien så är det i morgon som breaket behöver komma. Vi bröt förvisso Skellefteås hemmaplansfördel redan i match ett men Skellefteå bröt som bekant tillbaka direkt. Jag vill absolut inte ha en sjunde och avgörande match i Skellefteå. Jag vill se AIK avgöra serien på Hovet. Jag vill vara där när det händer, inte bara när det möjligen vänder.
Ödesmatch eller inte, det är frågan som från början motiverade det här inlägget. Svaret får vi tidigast på torsdag. Inför tisdagsmatchen i Skellefteå säger jag: Lossa alla bojor, livremmar och hängslen! Koppla ur och koppla på! Låt det bli hett som i helvetet och låt det bli klassiska matcher med lika klassiska hjältar! Låt det bli Blomdahl och Bång, Salle och Sampa, MacNevin och McDonell! Låt det bli Fish och Fasth, Rudan och Rosén och Dicken Liwing the dream! Låt det bli fucking jävla semifinalfest med Allmänna Idrottsklubben när den är som bäst. Släpp gnagarna loss - det är vår!
Vi ska ta dem med fart, frenesi och vigör. Vi ska ta dem med humor och härligt humör! Allegro con brio!
Skellefteå har i sina bästa stunder imponerat stort den här säsongen. Inget annat lag har enligt min subjektiva uppfattning en högre högstanivå. Ja, det skulle väl i så fall vara AIK då. När Skellefteå får upp farten och flytet är de extremt svårstoppade. Som tur är är de ojämna som få. Ungefär lika ojämna som AIK när jag tänker efter. Tänk att de tagit efter oss även på det planet. Jävla äckliga kopior alltså. Skämmes! Snart anammar de väl vår latenta form av svårartad hybris också. Om det inte redan är gjort.
Skellefteå har en förmåga att höja tempot när det verkligen behövs. De har individuellt skickliga spelare som kan göra skillnad, när som helst, hur som helst. När Skellefteå vänder spelet i mittzon går det undan. Det är ingen slump att de kommit tillbaka från tvåmålsunderlägen i två Hovet-matcher i rad. Med tanke på hur bra Skellefteå faktiskt är och vilken potential laget verkligen har så är det inte särskilt konstigt att AIK gick på pumpen i fredags.
Att Skellefteå gick på pumpen på Hovet igår säger onekligen en del om styrkan och potentialen i AIK. Precis som Skellefteå har AIK en mycket hög högstanivå. I sina bästa stunder spelar AIK en hockey som få eller inget lag i Sverige kan matcha. AIK och Skellefteå är således härligt jämna men samtidigt förfärligt ojämna. Det är de små detaljerna som avgör. Den kanske enskilt viktigaste lilla detaljen är spelet i power play respektive box play. Det är också där som jag tror att de kommande matcherna kommer att avgöras.
AIK och Skellefteå är två speciella lag med en speciell relation till varandra. Frågar ni mig så är AIK förstås lite mer speciella än Skellefteå. Så har vi också slutspelets så här långt bästa Special teams! Ser vi bara till att behålla den förstaplatsen så är chansen stor att AIK går till final.
Björn Hellberg brukar tala om det viktiga sjunde gamet. Då handlar det om tennis. Jag skulle vilja tala om den viktiga femte matchen. Nu handlar det om hockey. Jag tror att om AIK ska ta hem den här serien så är det i morgon som breaket behöver komma. Vi bröt förvisso Skellefteås hemmaplansfördel redan i match ett men Skellefteå bröt som bekant tillbaka direkt. Jag vill absolut inte ha en sjunde och avgörande match i Skellefteå. Jag vill se AIK avgöra serien på Hovet. Jag vill vara där när det händer, inte bara när det möjligen vänder.
Ödesmatch eller inte, det är frågan som från början motiverade det här inlägget. Svaret får vi tidigast på torsdag. Inför tisdagsmatchen i Skellefteå säger jag: Lossa alla bojor, livremmar och hängslen! Koppla ur och koppla på! Låt det bli hett som i helvetet och låt det bli klassiska matcher med lika klassiska hjältar! Låt det bli Blomdahl och Bång, Salle och Sampa, MacNevin och McDonell! Låt det bli Fish och Fasth, Rudan och Rosén och Dicken Liwing the dream! Låt det bli fucking jävla semifinalfest med Allmänna Idrottsklubben när den är som bäst. Släpp gnagarna loss - det är vår!
Vi ska ta dem med fart, frenesi och vigör. Vi ska ta dem med humor och härligt humör! Allegro con brio!
fredag 30 mars 2012
Skämmes AIK!
Skellefteå äger oss fullständigt ikväll. AIK är inte ens nära att hota. Klasskillnaden är så stor att jag nästan saknar ord.
När Jocke Lindström, av både zebror och gnagare, tilläts köra över Viktor Fasth så insåg jag vart det barkade. Den här matchen skulle aldrig bli någon match. Det var liksom bara en tidsfråga innan Skellefteå skulle göra mål, mål och mål. Och mål gjorde de ju. Men efter två klena perioder fick AIK ändå ett gyllene läge att komma in i matchen. Ett PP i början av tredje förvandlades dock snabbt till ett BP och så var det lilla hoppet förbytt i förtvivlan. Blomdahl föll tillbaka i gamla synder och tryckte upp en hög klubba i anfallszon. Typiskt för matchen på något sätt. Typiskt för AIK:s bleka insats.
Det är i den här typen av matcher som Melins svaghet blottas. Han ser totalt handfallen ut på bänken. I andra periodpausen säger han samma saker som han redan sagt i den första. Det ger ingen som helst synbar effekt. Istället fortsätter spelarna att uppträda som vilsna småpojkar i en hopplös kamp mot stora starka karlar. Där Skellefteås spelare kör på och använder kroppen viker AIK:s spelare undan och viftar med klubban. Det håller naturligvis inte i en semifinal. Det är som att be om att få stryk. AIK:s insats ikväll var ynklig. Den var hemsk att skåda och om det inte blir bättring till på söndag så kan vi säga tack och goodbye till allt vad finalspel heter.
Jag gillar varken Lee Goren eller Jimmie Ericsson. De spelar i helt fel lag för att det ska vara möjligt. Men det är lätt att förstå att Skellefteås supportrar älskar dem. Goren och Ericsson symboliserar ungefär allt det där som AIK inte är i kvällens match. De är elaka, jävliga och tunga att möta. Ericsson tar varje chans han får att flina Fasth i fejan och det gör han så klart förbannat rätt i. Allt som kan få AIK:s spelare ur balans är bra för Skellefteå. När AIK:s spelare åker omkring och viftar med höga klubbor istället för att stå upp för varandra och spela fysiskt visar det bara hur bra Skellefteå har lyckats med sin strategi. AIK:s fokus var ikväll ungefär lika felriktat som Lars "Osten" Bergströms var under kvarsfinalserien mot Luleå.
Efter mindre än halva första perioden fick jag ett SMS från min vän Greken. "Jag är redan Greken", skrev han. Det var jag med. Greken och alldeles galen, vilse i semifinalen.
När Jocke Lindström, av både zebror och gnagare, tilläts köra över Viktor Fasth så insåg jag vart det barkade. Den här matchen skulle aldrig bli någon match. Det var liksom bara en tidsfråga innan Skellefteå skulle göra mål, mål och mål. Och mål gjorde de ju. Men efter två klena perioder fick AIK ändå ett gyllene läge att komma in i matchen. Ett PP i början av tredje förvandlades dock snabbt till ett BP och så var det lilla hoppet förbytt i förtvivlan. Blomdahl föll tillbaka i gamla synder och tryckte upp en hög klubba i anfallszon. Typiskt för matchen på något sätt. Typiskt för AIK:s bleka insats.
Det är i den här typen av matcher som Melins svaghet blottas. Han ser totalt handfallen ut på bänken. I andra periodpausen säger han samma saker som han redan sagt i den första. Det ger ingen som helst synbar effekt. Istället fortsätter spelarna att uppträda som vilsna småpojkar i en hopplös kamp mot stora starka karlar. Där Skellefteås spelare kör på och använder kroppen viker AIK:s spelare undan och viftar med klubban. Det håller naturligvis inte i en semifinal. Det är som att be om att få stryk. AIK:s insats ikväll var ynklig. Den var hemsk att skåda och om det inte blir bättring till på söndag så kan vi säga tack och goodbye till allt vad finalspel heter.
Jag gillar varken Lee Goren eller Jimmie Ericsson. De spelar i helt fel lag för att det ska vara möjligt. Men det är lätt att förstå att Skellefteås supportrar älskar dem. Goren och Ericsson symboliserar ungefär allt det där som AIK inte är i kvällens match. De är elaka, jävliga och tunga att möta. Ericsson tar varje chans han får att flina Fasth i fejan och det gör han så klart förbannat rätt i. Allt som kan få AIK:s spelare ur balans är bra för Skellefteå. När AIK:s spelare åker omkring och viftar med höga klubbor istället för att stå upp för varandra och spela fysiskt visar det bara hur bra Skellefteå har lyckats med sin strategi. AIK:s fokus var ikväll ungefär lika felriktat som Lars "Osten" Bergströms var under kvarsfinalserien mot Luleå.
Efter mindre än halva första perioden fick jag ett SMS från min vän Greken. "Jag är redan Greken", skrev han. Det var jag med. Greken och alldeles galen, vilse i semifinalen.
Back to Byske
Sedan natten mellan onsdag-torsdag har jag inte gjort annat än längtat. I kväll smäller det igen.
Fredagshockey fick vi gnagare vänja oss vid under åren i källaren. Värdelöst, tyckte jag då. Underbart, tycker jag nu. I kväll får byskeborna gärna sitta på nålar lika länge som en annan satt och led och kved på Hovet i onsdags. Maratonmatcher är skönare i soffan. Särskilt när man förlorar dem.
Det slog mig inte förrän efteråt att jag under hela matchen i onsdags inte fick i mig mer än en ynka kopp kaffe och en mazarin. Inte konstigt att man mådde som en mörbultad nollråtta efteråt.
Den knappa kosten, det låga vätskeintaget och det i timmar klappande gnagarhjärtat förde med sig något stort: När jag kom i säng, ett par timmar efter att Jimmie Ericsson ruinerat kvällen, kände jag mig som en i laget; tagen, slagen, bedragen. Jag ältade matchen gång på gång. Först efter att ha kommit att tänka på kvalserien och min favoritskribent alla kategorier, Janne Bengtsson, blev jag supporter igen och kunde komma till ro.
Denna myspysiga fredag unnar jag Byske med anhang en seg kväll med mycket hopp och förtvivlan, snyggt avrundat med en käftsmäll. Vad sägs om följande periodsiffror: 0-0, 1-1, 2-2, 0-0, 0-0, 0-0, 0-1?
måndag 26 mars 2012
Byske vs Bång
Jag laddade på sämsta tänkbara sätt inför semifinal 1, med magsjuka, rännskita och pizza á la Magnus Uggla. Hela helgen gick åt till att må illa och tycka synd om Boris.
Med en snygg övergång från sjuk i buk till kuk i bruk slog jag mig ner i soffan och odlade stake. Det är semifinal som gäller. Inga halvmesyrer, inget onödigt tjafs. Det är hårda bullar, Blomdahl och Bång. It's a man's game. Ett tag kände jag mig som en sansad version av Wikegård men det var innan han jämförde Byskes tama hemmapublik med en snuttetumme. Då blev det för mycket för mig i soffan. Jag fick lov att SMS:a Greken och be han dra en extratralla i andra pausen. En för mig också kompis, skrev jag och fick ett frågetecken till svar. Men vid det laget hade zebran inte hittat en enda AIK-utvisning så jag visste var jag hade honom, min vän. På dass med stil och klass.
Det är något med Byske som är svårt att förstå. De tycks kunna höja tempot lite när de vill men de gör det bara när de verkligen måste. Ikväll gjorde de det efter tredje periodens power break. Men AIK svarade upp. Inte bara med en gång utan med en Bång. Därefter klev Salmonsson och McDonell fram, igen. Vad har hänt med de två egentligen? Är de dopade? Är de slutspelstaggade? Så bra som Salle och McDonell spelar nu har de inte gjort på hela säsongen. Inte i närheten. Och det är de inte ensamma om. Josh var jättebra ikväll. Stefan Johansson är bättre än någonsin. Och Fish! Fredrik Carlsson visade VM-klass i tre perioder. Han har förvisso varit lika bra hela säsongen men ändå. Fantastisk!
Som supporter kan man ta sig friheten att sväva iväg en kväll som denna. Lite hybris har aldrig skadat en gnagare.
Men det är skönt att se AIK-spelarnas lugna firande. Det känns tryggt att se och höra McDonell intervjuas efter matchen. Han säger förstås alla de rätta grejerna. Spelarnas agerande efter slutsignalen visar emellertid att det är mer än bara snack. Det här laget är inte nöjt förrän det vunnit guld. Allt annat vore en besvikelse. Det är helt klart ett annat AIK som spelar om final i år än det AIK som åkte ut i fyra raka i fjol. Det är ett mer erfaret, mer spetsat och kanske framförallt mer hungrigt AIK. Det är ett AIK som på onsdag kommer att göra allt för att skicka hem Byske till Byske med 0-2 i matcher och svansen mellan benen. Välkomna till Hovet. Welcome to Hell!
Skön bildtext HÄR by the way. Tack för tipset Mary!
Med en snygg övergång från sjuk i buk till kuk i bruk slog jag mig ner i soffan och odlade stake. Det är semifinal som gäller. Inga halvmesyrer, inget onödigt tjafs. Det är hårda bullar, Blomdahl och Bång. It's a man's game. Ett tag kände jag mig som en sansad version av Wikegård men det var innan han jämförde Byskes tama hemmapublik med en snuttetumme. Då blev det för mycket för mig i soffan. Jag fick lov att SMS:a Greken och be han dra en extratralla i andra pausen. En för mig också kompis, skrev jag och fick ett frågetecken till svar. Men vid det laget hade zebran inte hittat en enda AIK-utvisning så jag visste var jag hade honom, min vän. På dass med stil och klass.
Det är något med Byske som är svårt att förstå. De tycks kunna höja tempot lite när de vill men de gör det bara när de verkligen måste. Ikväll gjorde de det efter tredje periodens power break. Men AIK svarade upp. Inte bara med en gång utan med en Bång. Därefter klev Salmonsson och McDonell fram, igen. Vad har hänt med de två egentligen? Är de dopade? Är de slutspelstaggade? Så bra som Salle och McDonell spelar nu har de inte gjort på hela säsongen. Inte i närheten. Och det är de inte ensamma om. Josh var jättebra ikväll. Stefan Johansson är bättre än någonsin. Och Fish! Fredrik Carlsson visade VM-klass i tre perioder. Han har förvisso varit lika bra hela säsongen men ändå. Fantastisk!
Som supporter kan man ta sig friheten att sväva iväg en kväll som denna. Lite hybris har aldrig skadat en gnagare.
Men det är skönt att se AIK-spelarnas lugna firande. Det känns tryggt att se och höra McDonell intervjuas efter matchen. Han säger förstås alla de rätta grejerna. Spelarnas agerande efter slutsignalen visar emellertid att det är mer än bara snack. Det här laget är inte nöjt förrän det vunnit guld. Allt annat vore en besvikelse. Det är helt klart ett annat AIK som spelar om final i år än det AIK som åkte ut i fyra raka i fjol. Det är ett mer erfaret, mer spetsat och kanske framförallt mer hungrigt AIK. Det är ett AIK som på onsdag kommer att göra allt för att skicka hem Byske till Byske med 0-2 i matcher och svansen mellan benen. Välkomna till Hovet. Welcome to Hell!
Skön bildtext HÄR by the way. Tack för tipset Mary!
fredag 23 mars 2012
Alla vi som gett vår själ till AIK
Luleå har en maskot som heter Isidor. Närmare än så kom de inte AIK i årets slutspel.
Elitseriens bästa lag, som inför kvartsfinalserien hade nollat oss fyra gånger på fem försök, blev överkörda fyra gånger på sju dagar. Det var dumt att välja Gnaget, sjöng vi som var på Hovet. Det var inte så dumt sjunget, tycker jag. Vi gjorde det i fjol och vi gjorde det igen, mosade en seriesegrare utan pardon. En festlig banderoll fick sammanfatta succén: "Slutspelet: Lite som schack. Ni är bönder - vi är kungar!"
Vad Sollefteås maskot heter vete fan. Antagligen har den fått ett namn som rimmar illa på Gnagis. Svag(is) kanske?
Elitseriens näst bästa lag, som inför semifinalserien har slagit oss fyra gånger på fem försök, blir en minst lika tuff utmaning som Luleå. Därmed räknar jag med minst fem matcher i serien. "Äckliga kopior" lär det skanderas på Hovet. Jag kommer förstås inte kunna hålla mig från att skråla med. Men eftersom jag är både fyndig och myndig så kommer jag istället för att sjunga äckliga kopior sjunga spräckliga kopior. Sollefteå Hockeys språkdräkt är liksom klubbens historieskrivning fräckt inkorrekt, fläckad och suspekt.
Det är minst sagt lite dagisnivå över hela den här namndebatten. Kanske är det just därför som jag roas en smula av den.
Stingheads är ju egentligen ett härligt gäng. De har snygga färger, läckert efternamn och ett ganska så stilrent märke. När de vann sitt hittills enda SM-guld 1978 så firade spelarna varken i guldhjälmar eller höga hattar. Anförda av Hardy Nilsson åkte de istället ärevarv efter ärevarv iklädda samekepsar! Jo, det är faktiskt sant. Se här bara! Huruvida några samer kände sig djupt kränkta över detta tilltag förtäljer inte historien. Men att det var lapp på luckan i Scandinavium tar jag för givet.
Same shit, different name brukar man säga om saker som är sådär. Sollefteå, Skellefteå, Stingheads - you name it!
Tacka vet jag AIK. Tacka vet jag Gnaget. Min klubb, mitt lag, mitt hjärtas slag. Det finns avgifter och så finns det avgiften. Liksom det finns allmänna idrottsklubbar och Allmänna Idrottsklubben. Igår förnyade jag mitt medlemskap i Sveriges största, bästa och enda AIK. På onsdag kväll bär jag återigen fram mitt dyrkade hockeylag. På ett fullsatt, elektriskt, kokande Hovet, tillsammans med mina svartgula bröder och systrar, kända, okända, ökända. Alla vi som gett vår själ till AIK.
Elitseriens bästa lag, som inför kvartsfinalserien hade nollat oss fyra gånger på fem försök, blev överkörda fyra gånger på sju dagar. Det var dumt att välja Gnaget, sjöng vi som var på Hovet. Det var inte så dumt sjunget, tycker jag. Vi gjorde det i fjol och vi gjorde det igen, mosade en seriesegrare utan pardon. En festlig banderoll fick sammanfatta succén: "Slutspelet: Lite som schack. Ni är bönder - vi är kungar!"
Vad Sollefteås maskot heter vete fan. Antagligen har den fått ett namn som rimmar illa på Gnagis. Svag(is) kanske?
Elitseriens näst bästa lag, som inför semifinalserien har slagit oss fyra gånger på fem försök, blir en minst lika tuff utmaning som Luleå. Därmed räknar jag med minst fem matcher i serien. "Äckliga kopior" lär det skanderas på Hovet. Jag kommer förstås inte kunna hålla mig från att skråla med. Men eftersom jag är både fyndig och myndig så kommer jag istället för att sjunga äckliga kopior sjunga spräckliga kopior. Sollefteå Hockeys språkdräkt är liksom klubbens historieskrivning fräckt inkorrekt, fläckad och suspekt.
Det är minst sagt lite dagisnivå över hela den här namndebatten. Kanske är det just därför som jag roas en smula av den.
Stingheads är ju egentligen ett härligt gäng. De har snygga färger, läckert efternamn och ett ganska så stilrent märke. När de vann sitt hittills enda SM-guld 1978 så firade spelarna varken i guldhjälmar eller höga hattar. Anförda av Hardy Nilsson åkte de istället ärevarv efter ärevarv iklädda samekepsar! Jo, det är faktiskt sant. Se här bara! Huruvida några samer kände sig djupt kränkta över detta tilltag förtäljer inte historien. Men att det var lapp på luckan i Scandinavium tar jag för givet.
Same shit, different name brukar man säga om saker som är sådär. Sollefteå, Skellefteå, Stingheads - you name it!
Tacka vet jag AIK. Tacka vet jag Gnaget. Min klubb, mitt lag, mitt hjärtas slag. Det finns avgifter och så finns det avgiften. Liksom det finns allmänna idrottsklubbar och Allmänna Idrottsklubben. Igår förnyade jag mitt medlemskap i Sveriges största, bästa och enda AIK. På onsdag kväll bär jag återigen fram mitt dyrkade hockeylag. På ett fullsatt, elektriskt, kokande Hovet, tillsammans med mina svartgula bröder och systrar, kända, okända, ökända. Alla vi som gett vår själ till AIK.
lördag 26 mars 2011
Det är pinsamt...
- att höra Petter Rönnqvist m.fl. såga AIK i andra pausen,
- att ta del av rubrikerna i kvällspressen,
- att läsa vissa inlägg på folkets forum.
Samma personer som inför säsongen var övertygade om att AIK skulle bli toksist i serien, som inför kvartsfinalserien var minst lika övertygade om att AIK skulle ryka ur slutspelet med en fjärt och som inför semin mot Färjestad såg AIK som chanslösa sitter nu och gnäller över att AIK är dåliga. Vilka fantastiska spån det finns.
AIK har ingenting att skämmas över. Visst gör laget en kass match i Karlstad, samtidigt förlorar man för åttonde gången i rad mot ett lag som alldeles uppenbart vet precis hur de ska spela för att besegra oss. Färjestad gör oss dåliga. Det hjälper inte att vi får första målet även i eftermiddag, de mal ner oss som bönor i en kaffekvarn.
Jag går till Globen i morgon för att heja fram ett lag som gjort mer än någon kunnat förvänta sig. Hur det än går och hur AIK än spelar i den fjärde semifinalen så förtjänar laget att hyllas.
Framåt stolta AIK!
- att ta del av rubrikerna i kvällspressen,
- att läsa vissa inlägg på folkets forum.
Samma personer som inför säsongen var övertygade om att AIK skulle bli toksist i serien, som inför kvartsfinalserien var minst lika övertygade om att AIK skulle ryka ur slutspelet med en fjärt och som inför semin mot Färjestad såg AIK som chanslösa sitter nu och gnäller över att AIK är dåliga. Vilka fantastiska spån det finns.
AIK har ingenting att skämmas över. Visst gör laget en kass match i Karlstad, samtidigt förlorar man för åttonde gången i rad mot ett lag som alldeles uppenbart vet precis hur de ska spela för att besegra oss. Färjestad gör oss dåliga. Det hjälper inte att vi får första målet även i eftermiddag, de mal ner oss som bönor i en kaffekvarn.
Jag går till Globen i morgon för att heja fram ett lag som gjort mer än någon kunnat förvänta sig. Hur det än går och hur AIK än spelar i den fjärde semifinalen så förtjänar laget att hyllas.
Framåt stolta AIK!
fredag 25 mars 2011
Inför semifinal 3: Torka kaffetåren!
Det är 0-2 i matcher, uppförsbacke. Och i morgon blir det kafferep med Karlstatösera igen.
Enligt gammal god sed så äter man inte mindre än sju sorters kakor vid ett kafferep. Det ska vi också göra i morgon, en sort för varje gång vi torskat mot Färjestad den här säsongen. Vi ska smaska bondkakor och finska pinnar och snittkakor och pepparkakor och hallongrottor och havrekakor och naturligtvis en helvetes massa drömmar. Därtill ska vi fullkomligt frossa i lilablaskigt kaffe. Ja, vi ska häva i oss kaffe så det står härliga till, faten ska sörplas rena. (Ju mer man sörplar desto bättre smakar det, det lärde jag mig redan som liten pöjk.) Den som inte sörplar är en mes. Den som inte väsnas och låter och bär sig åt har fått kaffedrickandet om bakfoten. Så ut med lillfingret, sila genom sockret och konversera, konversera. Trashtalka hela dagen lång. I morgon vänder det. Och till kvällen blir det dans.
Torka kaffetåren
torka lille vän
Torka kaffetåren
kämpa, kom igen
Torka kaffetåren
ha nånting på känn
Hör på kaffedåren
ger sig inte än
Läs även:
Te dans me karlstatösera och Sången från våningen ovanför
Enligt gammal god sed så äter man inte mindre än sju sorters kakor vid ett kafferep. Det ska vi också göra i morgon, en sort för varje gång vi torskat mot Färjestad den här säsongen. Vi ska smaska bondkakor och finska pinnar och snittkakor och pepparkakor och hallongrottor och havrekakor och naturligtvis en helvetes massa drömmar. Därtill ska vi fullkomligt frossa i lilablaskigt kaffe. Ja, vi ska häva i oss kaffe så det står härliga till, faten ska sörplas rena. (Ju mer man sörplar desto bättre smakar det, det lärde jag mig redan som liten pöjk.) Den som inte sörplar är en mes. Den som inte väsnas och låter och bär sig åt har fått kaffedrickandet om bakfoten. Så ut med lillfingret, sila genom sockret och konversera, konversera. Trashtalka hela dagen lång. I morgon vänder det. Och till kvällen blir det dans.
Torka kaffetåren
torka lille vän
Torka kaffetåren
kämpa, kom igen
Torka kaffetåren
ha nånting på känn
Hör på kaffedåren
ger sig inte än
Läs även:
Te dans me karlstatösera och Sången från våningen ovanför
torsdag 24 mars 2011
tisdag 22 mars 2011
Tack för kaffet (igen)
Det vore fjantigt att deppa ihop över en uddamålstorsk i Karlstad. Trots att AIK gör en tämligen värdelös insats i 55 minuter så är det i slutändan mycket nära att matchen går till sudden. Det står 1-0 till Färjestad, varken mer eller mindre.
Tyvärr såg det spelmässigt ut ungefär som i de tidigare mötena den här säsongen. Mot Färjestad kommer Gnaget nästan ingenstans. Det ser mesigt och fegt ut, som om AIK-spelarna inte riktigt tror att de kan rå på Karlsatösera. Färjestad är ruggigt bra på att få matchen dit de vill, de äger mittzon och styr undan våra försök till anfall ungefär lika lätt som en van skärgårdsbo viftar undan småsura getingar i sommarsolen. Vi är för snälla, helt enkelt. För omständiga och tröga. Vi saknar den rätta knycken. För att Färjestad ska förvandlas till en stressad och tokrolig Farbror Melker krävs det mer än halvhjärtade försök till forechecking. In och härja för helvete! Full fart framåt från första nedsläpp! Inga bromsspår, som Wikegård brukar säga.
Men det finns tendenser, korta perioder i matchen, enstaka byten där man ser att AIK på allvar kan hota Färjestad. Det är när vi spelar som vi ska, när spelarna åker skridskor och verkligen ligger på i anfallszon, särskilt bakom förlängda mållinjen, i sarghörnen och strax innanför blå. Där är alla lag sårbara och där ska AIK sätta press så fort chanser ges. Men ikväll såg det alltså alldeles för försiktigt ut. Om den här semifinalserien ska bli rolig att följa så krävs det att AIK spelar betydligt bättre, men framförallt måste vi bli aggressivare, hungrigare och modigare. Det är alltid surt att förlora men det som jag tycker känns mest surt med kvällens förlust är att vi mer eller mindre ger bort matchen. Man ska naturligtvis ha respekt för La Familia men man kan inte glida omkring och vara rädd för den.
Det är inte stora stygga vargen vi möter, det är en kaffesörplande dansbandsfjant. Förvisso med det lila extra men ändå. Det är så vi måste lära oss att tänka om den hittills så svårslagna bollklubben.
* * *
Avslutningsvis, en nödrimmad dikt i två delar:
Gnagarna drömde
Det är inte stora stygga vargen vi möter, det är en kaffesörplande dansbandsfjant. Förvisso med det lila extra men ändå. Det är så vi måste lära oss att tänka om den hittills så svårslagna bollklubben.
* * *
Avslutningsvis, en nödrimmad dikt i två delar:
Gnagarna drömde
om mål via kök
Strök runt och glömde
bort vikten av bök
Prestberg sig gömde
bak Kåbergskans stök
Domarna dömde
när tösera dök
Läs även:
lördag 19 mars 2011
Visa vid vindens ängar
Det fladdrar till i en rullgardin och jag ska skriva en vintervisa. Om Gnaget och laget och Hovet och draget.
Jag ska skriva en sång om denna underbara säsong som gett mig så mycket och som bara blir bättre och bättre och bättre. Jag vill sjunga om Fredrik Carlsson och Richard Gynge, om Stefan Johansson och tvillingarna Ahlström. Om Liwing, Engblom, Nemeth och Bång. Om Sandberg och Johan Andersson. Om Josh. Och om Mattias Beck, som överraskande lånades ut till Mora och som efter en tuff första tid tog tag i grejorna, bet i suräpplet och började leverera. Om Dicken och Fasth och Melin. The one and only Roger Melin.
Jag vill sjunga om Mikael Österberg. Öset, som var med på resan och som hängde med upp i smöret men som i höstas fick finna sig att ta tåget till Uppsala. Efter en tid i Almtuna råkade han ut för en hemsk ögonskada. Den där skadan förstörde säsongen för Öset och i värsta fall kan den ha förstört hela hans fortsatta karriär. Ishockey är ett härligt spel men ibland är det grymt och förfärligt. Jag lider med Öset och hoppas att han kommer tillbaka. Kämpa Österberg!
Bakom rullgardinen dundrar tuben förbi som den gör här söder om söder, med en blixt från spåret, alltid på exakt samma ställe. Det sitter tröttkörda resenärer i ödsliga vagnar. Jag antar att de försöker få ihop det, precis som jag och alla andra. Vardagspusslet och vintervisan. En del är visst på väg hem, det syns nästan. Andra på väg bort, det syns det med. In i värmen, ut i kylan. De skymtar förbi och jag glömmer dem ungefär lika snabbt som de kom. Tåget går och från andra hållet kommer ett till. Och den där jävla blixten.
Jag ska skriva en vintervisa. Om kvalserien och slutspelet, om Växjö och Rögle och Mora och Örebro. Om Luleå och Dif och några till.
Jag vill sjunga om Karlsson och Kenny och den alltid lika kacklande Conny. Jag trodde på Rögle men nu vete fan. Endast Växjö verkar ha vad som krävs för att utmana elitserielagen. Varför är jag förvånad? Sett till säsongen som gått så är det uppenbart att endast Växjö (av de allsvenska lagen) håller samma höga klass som topplagen gjorde i fjol. Men Rögle såg vassa ut på slutet. Jag trodde de skulle kunna utmana. Jag trodde att Fransson skulle spika igen. Det återstår sju omgångar och Växjö vänder mot SSK. I Ö-vik mår man nog sådär.
Två avgörande kvartsfinaler i morgon. Jag hoppas på Luleå men tror att de får stryk. Bokstavligt talat. Hårde Hardy har fått igång sitt huvudtacklande gäng nu och Luleå verkar tröttkört. Hur det än går i Coopen så håller jag tummarna för Skellefteå mot Linköping. För att de är så mycket roligare att se på och för att semifinalen, den andra, blir så mycket häftigare att följa då. Skellefteå mot Luleå eller Dif. Det smakar bra i min mun. Luleå vs Linköping däremot? Tur att de i så fall spelar samtidigt som AIK och Färjestad. Så man slipper somna i soffan menar jag.
I morgon tar jag med mig grabben och går en sväng förbi Hovet. AIK bjuder in till öppen träning för alla säsongskortsinnehavare.
* * *
Och av vintervisan blev blott ett inlägg. Så kan det också gå.
Jag ska skriva en sång om denna underbara säsong som gett mig så mycket och som bara blir bättre och bättre och bättre. Jag vill sjunga om Fredrik Carlsson och Richard Gynge, om Stefan Johansson och tvillingarna Ahlström. Om Liwing, Engblom, Nemeth och Bång. Om Sandberg och Johan Andersson. Om Josh. Och om Mattias Beck, som överraskande lånades ut till Mora och som efter en tuff första tid tog tag i grejorna, bet i suräpplet och började leverera. Om Dicken och Fasth och Melin. The one and only Roger Melin.
Jag vill sjunga om Mikael Österberg. Öset, som var med på resan och som hängde med upp i smöret men som i höstas fick finna sig att ta tåget till Uppsala. Efter en tid i Almtuna råkade han ut för en hemsk ögonskada. Den där skadan förstörde säsongen för Öset och i värsta fall kan den ha förstört hela hans fortsatta karriär. Ishockey är ett härligt spel men ibland är det grymt och förfärligt. Jag lider med Öset och hoppas att han kommer tillbaka. Kämpa Österberg!
Bakom rullgardinen dundrar tuben förbi som den gör här söder om söder, med en blixt från spåret, alltid på exakt samma ställe. Det sitter tröttkörda resenärer i ödsliga vagnar. Jag antar att de försöker få ihop det, precis som jag och alla andra. Vardagspusslet och vintervisan. En del är visst på väg hem, det syns nästan. Andra på väg bort, det syns det med. In i värmen, ut i kylan. De skymtar förbi och jag glömmer dem ungefär lika snabbt som de kom. Tåget går och från andra hållet kommer ett till. Och den där jävla blixten.
Jag ska skriva en vintervisa. Om kvalserien och slutspelet, om Växjö och Rögle och Mora och Örebro. Om Luleå och Dif och några till.
Jag vill sjunga om Karlsson och Kenny och den alltid lika kacklande Conny. Jag trodde på Rögle men nu vete fan. Endast Växjö verkar ha vad som krävs för att utmana elitserielagen. Varför är jag förvånad? Sett till säsongen som gått så är det uppenbart att endast Växjö (av de allsvenska lagen) håller samma höga klass som topplagen gjorde i fjol. Men Rögle såg vassa ut på slutet. Jag trodde de skulle kunna utmana. Jag trodde att Fransson skulle spika igen. Det återstår sju omgångar och Växjö vänder mot SSK. I Ö-vik mår man nog sådär.
Två avgörande kvartsfinaler i morgon. Jag hoppas på Luleå men tror att de får stryk. Bokstavligt talat. Hårde Hardy har fått igång sitt huvudtacklande gäng nu och Luleå verkar tröttkört. Hur det än går i Coopen så håller jag tummarna för Skellefteå mot Linköping. För att de är så mycket roligare att se på och för att semifinalen, den andra, blir så mycket häftigare att följa då. Skellefteå mot Luleå eller Dif. Det smakar bra i min mun. Luleå vs Linköping däremot? Tur att de i så fall spelar samtidigt som AIK och Färjestad. Så man slipper somna i soffan menar jag.
I morgon tar jag med mig grabben och går en sväng förbi Hovet. AIK bjuder in till öppen träning för alla säsongskortsinnehavare.
* * *
Och av vintervisan blev blott ett inlägg. Så kan det också gå.
torsdag 17 mars 2011
Fröding, din gamle skojare
Gustaf Fröding (1860-1911) var visserligen värmlänning. Men tecken tyder på att han innerst inne höll på AIK.
Att Fröding debuterade som poet våren 1891, med diktsamlingen Gitarr och dragharmonika, säger onekligen en del om de svartgula sympatierna. Enligt säkra källor ville Fröding själv att verket skulle heta Mixtum pictum compositum (på svenska: Sammansatt brokig blandning). Bonniers, som gav ut diktsamlingen, motsatte sig dock denna titel. Antagligen ansåg man att den alltför tydligt anspelade på den vid tidpunkten nyligen bildade Allmänna Idrottsklubben. Man får förstå dem. AIK var ju klubben som inom kort skulle bli en hemvist för alla, oavsett social eller ekonomisk bakgrund. En sammansatt brokig blandning således. Vars fans snart skulle vara överallt.
Gustaf Frödings debut innehåller bland annat avdelningen Griller och grubblerier. Man kan grubbla över huruvida diktaren redan år 1891 grubblade över AIK:s framgångsrika framtid. Månne tänkte han: "Om trettio år ska AIK bilda en ishockeysektion. Om 120 år ska AIK:s ishockeylag slåss om guldet." Vi kan gissa och spekulera. Vi kan ana oss till hur tankarna gick hos det unga geniet. Vi kan lusläsa Frödings alster och på så vis närma oss det klappande hjärtat, ur vilket den villkorslösa kärleken till Gnaget hämtade styrka och kraft. För sanna kännare av Fröding och dennes poetiska gärning råder det knappast något tvivel; Värmlands store son var gnagare, ända in i märgen.
Gustaf Fröding bodde under sina sista levnadsår på Djurgården i Stockholm. Han är ursäktad. Karln led trots allt av själslig ohälsa.
* * *
I Råttebohult bor det tattarepack
i Råttebohult bort i byn
och där är det rackel och snatter och snack
och svartmuskiga ögonbryn
Där håller de svarta kolsäckarna till
de värsta i vårt fögderi
Vad prästen och lagen och länsman vill
det struntar kolsäckarna i
Den gamle vallackarn gick ännu och slog
på vägarna sistlidne vår
till vildskytt och måltjuv dugde han nog
fast fyllda nu nittio år
Och ungarna hans som helt saknar moral
är hiskliga titta uppå
Gick ännu i höstas och härja och stal
poäng här och där, då och då
Nu sitter de hemma i Råttebohult
och oljar sitt maskineri
och alltid är huset av gnagare fullt
det hörs när en går där förbi
Och pojkarna spelar och tar sina kliv
och nöter vareviga dag
och tillsammans håller de drömmen vid liv
de svetsar och samlar sitt lag
Och nog har väl länsman gjort vad han kan
att göra på levernet slut
men var gång ett följe ur trakten försvann
ett nytt kom ur buskarna ut
Och för Janne K, en missionspredikant
som vågat sig dit gick det snett
Den saten fick stryk och blev hånad som klant
och fett överöst med ovett
Vrid rätt den granen som skapades skack
lägg fällor vid råttornas bo
skrek prästen och tillade: Tattarepack!
men tattarna tog det med ro
Skojare i original
Att Fröding debuterade som poet våren 1891, med diktsamlingen Gitarr och dragharmonika, säger onekligen en del om de svartgula sympatierna. Enligt säkra källor ville Fröding själv att verket skulle heta Mixtum pictum compositum (på svenska: Sammansatt brokig blandning). Bonniers, som gav ut diktsamlingen, motsatte sig dock denna titel. Antagligen ansåg man att den alltför tydligt anspelade på den vid tidpunkten nyligen bildade Allmänna Idrottsklubben. Man får förstå dem. AIK var ju klubben som inom kort skulle bli en hemvist för alla, oavsett social eller ekonomisk bakgrund. En sammansatt brokig blandning således. Vars fans snart skulle vara överallt.
Gustaf Frödings debut innehåller bland annat avdelningen Griller och grubblerier. Man kan grubbla över huruvida diktaren redan år 1891 grubblade över AIK:s framgångsrika framtid. Månne tänkte han: "Om trettio år ska AIK bilda en ishockeysektion. Om 120 år ska AIK:s ishockeylag slåss om guldet." Vi kan gissa och spekulera. Vi kan ana oss till hur tankarna gick hos det unga geniet. Vi kan lusläsa Frödings alster och på så vis närma oss det klappande hjärtat, ur vilket den villkorslösa kärleken till Gnaget hämtade styrka och kraft. För sanna kännare av Fröding och dennes poetiska gärning råder det knappast något tvivel; Värmlands store son var gnagare, ända in i märgen.
Gustaf Fröding bodde under sina sista levnadsår på Djurgården i Stockholm. Han är ursäktad. Karln led trots allt av själslig ohälsa.
* * *
I Råttebohult bor det tattarepack
i Råttebohult bort i byn
och där är det rackel och snatter och snack
och svartmuskiga ögonbryn
Där håller de svarta kolsäckarna till
de värsta i vårt fögderi
Vad prästen och lagen och länsman vill
det struntar kolsäckarna i
Den gamle vallackarn gick ännu och slog
på vägarna sistlidne vår
till vildskytt och måltjuv dugde han nog
fast fyllda nu nittio år
Och ungarna hans som helt saknar moral
är hiskliga titta uppå
Gick ännu i höstas och härja och stal
poäng här och där, då och då
Nu sitter de hemma i Råttebohult
och oljar sitt maskineri
och alltid är huset av gnagare fullt
det hörs när en går där förbi
Och pojkarna spelar och tar sina kliv
och nöter vareviga dag
och tillsammans håller de drömmen vid liv
de svetsar och samlar sitt lag
Och nog har väl länsman gjort vad han kan
att göra på levernet slut
men var gång ett följe ur trakten försvann
ett nytt kom ur buskarna ut
Och för Janne K, en missionspredikant
som vågat sig dit gick det snett
Den saten fick stryk och blev hånad som klant
och fett överöst med ovett
Vrid rätt den granen som skapades skack
lägg fällor vid råttornas bo
skrek prästen och tillade: Tattarepack!
men tattarna tog det med ro
Skojare i original
 |
| Gustaf Fröding - med slutspelsskägg! |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)