Klapp & klang - lavemang!

Till att börja med måste jag återigen klargöra att det bästa med att AIK vann i Kinnarps Arena i går var att det fick tyst på de där jävla klapporna. HV:s sittplatsklappor måste vara det töntigaste och mest skitnödiga Elitserien har att erbjuda just nu. Möjligen i konkurrens med Fakers-lakejernas ramsa "Vi är bästa brandgula laget".

AIK gjorde en bra bortamatch, en av de bättre den här säsongen faktiskt. Första perioden började visserligen sådär men Gnaget spelade upp sig. Samtidigt som HV, som så många gånger förr den här säsongen (dock ej så ofta mot AIK) såg bleka och halvsega ut, ångade AIK på och gick rättvist upp i tvåmålsledning i andra. Trots HV:s reducering såg det ganska tryggt ut i tredje. Men HV gör ett snyggt mål efter att ha tagit ut keepern och det är inte mycket att säga om det. När Josh avgjorde i förlängningen kändes det som den seger det var. Två poäng är förvisso färre än tre, men två poäng är fler än en så man får vara nöjd och tillfreds trots allt.

Fast det var lite synd att Per Ledin saknades skadad. Det blir ju så mycket roligare att vinna när grisen är på isen.

Stefan Johansson fick äntligen göra mål i går och det var verkligen på tiden. Vi satt och skojade om det under senaste hemmamatchen mot Linköping, att Johansson p.g.a. sin egen måltorka vägrade att passa Carlsson som vid ett par tillfällen stod skjutsugen på blå. Johansson var förstås rädd för att Fish skulle komma ikapp honom i skytteligan. Nu, med två kassar på kontot, kan Johansson vara lugn och det skulle inte förvåna ett dugg om han, förutom att trycka in sitt tredje och kanske fjärde mål för säsongen i morgon mot Modo, även serverar Carlsson till hans första strut i A-laget. Fish har ju sett hetare ut än någonsin på sistone och var nära både mot Brynäs och Linköping. Kommer det i morgon så vet jag minst en gnagare på läktaren som kommer att få ett barnsligt glädjefnatt.

I morgon ser jag, som vanligt när det vankas helghockey nuförtiden, matchen från kortsidan och AIK:s Kids Zone.

* * *

Baloo har gnällt och klagat oroväckande lite på sista tiden. Ett tecken så gott som något på att AIK spelar hyfsad hockey. Men samtidigt lite oroväckande. Vanligtvis är det nämligen så att ju mer Baloo gnäller och klagar - över uppspelen, tempot, McDonell, det dåliga powerplayspelet och så vidare - desto bättre brukar Gnaget börja prestera. Nu sitter han mest och småmyser under matcherna på Hovet och det kan aldrig vara bra i längden. Har AIK månne nått sin peak?

Som tur är kommer Sussie med lillsuspens orkester till stan i morgon och det brukar få fart på gubben. Baloo har sina hatobjekt precis som alla andra. Särskilt smått åldrade gnällspikar från landsortslagen brukar kunna få sin beskärda del av glåpord muttrade efter sig. Jag är inte helt säker men jag tror faktiskt att Niklas Sundström placerar sig tämligen tätt intill Pelle Prestberg i toppen av Baloos lista över bespottningsvärda bonnlurkar.

Återstår att se om Baloo behagar bidra med ett uttömmande svar på detta. Kommentarsfältet är öppet für alle.

* * *

Till sist: Som stenhård stockholmare med stake och stajl har jag så oerhört svårt att ta HV71:s klapp- och klanghörna på allvar när den i unison målbrottskör ägnar delar av matchen åt att skandera "Solna-tattare". Störtlöjligt. Jönsköpings gosskör borde kunna bättre.

Forgiven, not forgotten

Jag har under en längre tid (läs typ hela säsongen) känt mig besvärad och grinig i samband med AIK:s bortamatcher. Tycker inte ens att det är kul att se matcherna längre, blir mest frustrerad och irriterad. Gårdagens kalkoninsats i Linköping bröt inte mönstret direkt. Tvärtom. Första perioden var rent ut sagt usel. Till och med Fredrik Carlsson såg vilsen och yr ut. Stefan Johansson och Jonas Liwing turades om att leka hej kom och hjälp mig och Daniel Bång var fullständigt osynlig.

Jag är för lat för att orka ta reda på hur många gånger Roger Melin har tvingats ta time-out i början av bortamatcherna men något säger mig att det är alldeles för ofta för att vara sunt.

Bortatabellen bekymrar mig en smula. Endast tre trepoängare på sjutton försök är... inte särskilt bra. Det är faktiskt bara Frölunda som är sämre.

Fanns det något postitivt att ta med sig från Linköping? Nej.

* * *

Min svärmor har en sån där gammal handsydd sak på väggen som gamla tanter brukar ha. Jag brukar stanna upp framför den ibland och reflektera över livet. Så här står det på den:

"Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta."

Det är så klokt och käckt formulerat tycker jag. Man blir liksom lite djup när man ser den där väggprydnaden. Man inser att livet är så mycket mer än hockey och rajtan tajtan. Man får distans till vardagens måsten och bekymmer. "Lär dig livets stora gåta..."

Jag kommer att tänka på Rikard Franzén. Frazze Tyson. Och jag minns alla fina stunder. Jag minns när han täckte skott med hela käften en kväll i Globen mot HV71. Jag minns när han lyfte buren mot Boden så det blev straff. Jag minns när han gav diverse djurgårdare en smocka i schimpanseriet. Det var tider det. Sen gick det utför och åt helvete. Men den förlorade fånen kom tillbaka.

Du är förlåten Frazze men inte glömd. Som i en Corrs-låt från 95: Forgiven, not forgotten.

Djupt, som sagt.

Men livet stora gåta: "Älska, glömma och förlåta" var det ju. Till min stora besvikelse har jag fortfarande inte lärt mig hela gåtan. Älska och förlåta, det är min pryl. Det där med att glömma är liksom lite svårare. Min minnesbank är som en gammal elefants, trots att jag fortfarande är både ung och viril. Hjärnan suger fortfarande åt sig som en svamp. Jag kan på kort sikt knappast räkna med någon begynnande senilitet. (Har idag hört på nyheterna att det börjar runt 45 men dit har jag alltså en bra bit att vandra.)

Så jag lever här med mina minnen. Av tider och hjältar som flytt. Men varför sörja tider som passerat när allt det bästa är det som är nytt?

* * *

Gårdagens skitmatch är ett minne blott. Eftersom det berömda matchprogrammet alldeles uppenbart är konstruerat av ett tvättäkta hockeypucko så får jag dock - precis som alla andra gnagare - vänta ett bra tag på att få se mitt älskade lag in action igen.

Som tur är spelas det J20 på Ritorp i helgen. Kanske ser jag en match eller två. Juniorhockey har ju blivit så jäävla populärt.

Om att växa i kostymen

Gårdagens öppna träning gav en rad fina besked. Utespelarna häcklade Fasth lite lagom varje gång denne släppte in ett mål. Bra där, håll honom taggad och tänd! Björn Bjurling däremot var alla snälla mot. Bjurling var så klart snäll tillbaka. Vid ett tillfälle släppte han en ispuck förbi sig som knappt hade styrfart. En liten bjudning skulle man kunna säga. Bjurling blev så klart besviken på sig själv men ingen retades och höll på. Efter en stunds kontemplation i målgården slog Bjurling ut med händerna, suckade, tog en slurk vatten och bet ihop. Det var ju faktiskt bara på träning.

Richard Zednik körde på och såg slutspelssugen ut. Åtminstone på skägget. I övrigt såg jag inte mycket mer av honom än att han var på isen. Träningarnas underhållningsvärde skulle helt klart skjuta i höjden om spelarnas tröjor smyckades med nummer. Nåja, Zedniks vän och landsman, Pavlikovsky, fick i alla fall en puck på handen, eller om det var armen, varpå han grinade lite illa i ett par sekunder. Där och då stannade hela träningen upp. Samtliga spelare och ledare tycktes för en stund djupt oroade över Palikovskys hälsotillstånd. Jag och några till på läktaren drogs med i oron. Hur var det med honom? Hur illa tog den? Kunde han fortsätta? Ja, det kunde han!

Sandbergkedjan såg som vanligt het ut och Bång var som vanligt bäst på plan. Han brukar ju vara det. Och Blomdahl stannade kvar och tränade styrningar. Han träffade sällan mål men pucken flera gånger.

Själv såg jag träningen med ett vakande öga, det andra var fullt sysselsatt med att ha koll på lillgrabben. Men det var lugnt. Han är väluppfostrad, pojken, och galen i hockey och alla märken och Viktor Fasth och Daniel Bång och om pappa säger "jag är..." så fyller han kvickt i med "laddad". Det var ytterst sällan som han släppte isen med blicken. Två år och redan rutinerad. När Melin och Persson samlade spelarna för genomgång i början av träningspasset blev det tyst som i kyrkan på Hovet. Nästan lite kusligt. Nästan som på cirkus och största möjliga tyssstnad. Tränarna hördes mumla därnere men i övrigt var det knäpp tyst. Alldeles för tyst tyckte Boris Junior. "Spela hockey", sa han högt. "Spela hockey NU!" Folk vände sig om och log och jag kände mig omåttligt stolt över min hejaklacksledare till son. Han har redan lärt sig. Bara för att man tillhör sittplatspubliken betyder det inte att man måste sitta tyst och stillsam. Vi är faktiskt AIK:are. Vi hörs och syns och ibland står vi upp bara för sakens skull.

* * *

Stefan Johansson har skrivit på för två nya år. Det meddelades efter träningen och idag står det om saken i tidningen. Gozzi säger (om Johansson) som han brukar säga om spelarna nuförtiden: "Han har vuxit in elitseriekostymen på ett imponerande sätt och har potential att utvecklas till en av seriens bästa backar."

Det är rätt fantastiskt egentligen. AIK gick in i Elitserien med en hel drös debutanter i truppen. Bortsett från de spelare som tidigt lånades ut till olika lag i Allsvenskan så har ingen fallit ur ramen, tvärtom. Hela laget har vuxit, sakta men säkert. AIK fick ju inte alls den där lysande och överraskande starten som man gärna tror att en grön nykomling behöver. Istället inledde man serien knackigt. Man vann några matcher men förlorade desto fler. Ju längre säsongen har gått, desto bättre har man emellertid fått till det.

Grundserien avslutades i stor stil. Lägg därtill kvartsfinalserien mot HV71 och man kan konstatera att Gozzi lyckades med lagbygget. Det är fler än Stefan Johansson som har vuxit i den så omtalade, stora elitseriekostymen. Och det känns spännande att följa bygget inför nästa säsong. Finjusteringar och färgklickar. Grunden är redan lagd.

* *

Apropå kostymer och att växa i dem: Jag klär ytterst sällan upp mig. När jag bloggar till exempel så gör jag det nästan alltid i jeans och
t-shirt. Det är bekvämast så. Idag är inget undantag men kanske borde jag ändå satt på mig något lite mera propert, typ smoking. Det här är nämligen Black Boris inlägg nummer 1000.