Paint it black

Det finns verkligen ingen anledning att gnälla och gny och tycka synd om sig själv. Vi är på slutspelsplats efter 53 spelade omgångar. Det är fantastiskt. Ändå vill jag ibland att säsongen bara ska ta slut.

Jag pallar snart inte mer. Varenda match är en kamp mot knipet. Magen är i uppror, jag lider mig igenom matcherna. Det är som om om hela säsongen har varit en enda lång kvalserie. Och ingenting kan man göra för att påverka skeendet. Man kan förstås sjunga och gapa och skrika och klappa händerna när man är riktigt glad och man kan hata zebran och snacka med Greken och man kan grina och gräla och grymta och gripa ett halmstrå. Man kan blogga av sig sin nerviga frustration. Hur man än beter sig så är det ändå grabbarna på isen som måste göra det. Det är Fasth och Bång och Dicken och Sandberg och Rudan och Gynge och Steen och alla andra med som måste fixa det. Det är till laget och Gnaget jag sätter mitt hopp.

Vi kunde ha vunnit igår, borde ha vunnit. Men skit i det. En pinne är en pinne och nu är det bara Linköping som gäller. Vi har inte gjort några vidare resultat där nere i vinter men i morgon är det dags. Jag tror på AIK som jag trott på AIK hela säsongen. Har vi hängt med hit så vore det väl piss om vi inte kunde göra det ända in i kaklet. Det blir kamp och krig och strid om poängen. Cluben jagar fjärdeplatsen, vi jagar slutspel och nytt kontrakt. Motivationen lär det ju inte vara något fel på. Så det får bli kylan som avgör. Vem klarar att hålla huvudet kallt? Vem kliver fram när det behövs som mest? Själv är jag ett vandrande nervvrak, het på gröten och eldfängd som få. Jag gör vad jag kan för att hålla knäppskallen högt. Kall lär den inte bli förrän säsongen är slut.

Jag ser en röd dörr och jag vill måla den svart

Den dörren leder oss men jag vet inte vart