#20 Daniel Bång: Kall som is

Ingen spelare i AIK är mig så kär som Daniel Bång. Just därför känns det trist att skriva detta: Bång är inte bra just nu.

Det är förstås inte första gången som han inleder en säsong på det här viset. Tvärtom. Vanligtvis kommer Bång igång först efter ett tiotal matcher. Men varför är det så? Varför är Bång så trögstartad? Jag undrar jag. Slarvar han på försäsongen? Har han ont i kroppen? Är det bara oflyt? Jag skulle bra gärna vilja veta varför det ser ut som det gör. Inför denna säsong var jag säker på att Bång skulle få sitt stora genombrott. Jag såg det framför mig: Bång i samma form som under kvartsfinalserien mot HV, fast under hela säsongen. Bång som hänsynslös både sarggnuggare och måltuggare. Ett kraftpaket på snabba grillor, ständigt på språng och på gång.

Hittills har jag mest sett en halvtrög brunkare som alldeles för sällan blixtrar till. Det duger inte. Inte för fem öre.

Daniel Bång ska tillsammans med Sandberg vara med och leda lagets offensiv. Han ska dominera på isen. Som jag ser det har han alla verktyg som behövs för att vara en stjärna i Elitserien. Med den fysiken, skridskoåkningen, explosiviteten och vinnarskallen bör Bång kunna konkurrera om en landslagsplats. Men där är han inte just nu. Inte i närheten faktiskt. Efter sju omgångar står Bång på noll poäng och fyra utvisningsminuter. Enligt den officiella statistiken har han delat ut fem riktiga tacklingar. Det är alldeles för vekt och blekt. En snabbsökning i minnet ger samma resultat som statistikkollen: Bång har egentligen bara gjort en riktigt bra match hittills – mot Frölunda hemma. I övrigt har han varit mer eller mindre osynlig.

Daniel Bång är en spelare som i form är värd hela entrébiljetten och säsongskortskostnaden. Ur form gör han mig bitter och besviken.

Jag pröjsar inte för att se Gnaget gnugga på. Jag pröjsar för att se skön hockeyunderhållning med extra mycket Bång. Jag vill ha frisk och frejdig hockey, tuffa tacklingar och snygga mål. En välspelad 0-0-match kan vara okej. Tre undermåliga skitmatcher suger. Bång är en viktig del i detta. Får han bara fart på rören och börjar producera så kan jag närmast garantera att min gnisslande gälla verbala fiol tystnar. Efter gårdagens bortkastade hundringar - jodå, jag vädrade mitt missnöje lagom högt under matchen - är jag emellertid sur som en citron, grinig som en grek. Jag vill ha Ding Ding Ding och Bång på gång. Jag vill ha hårda skott och raka rör, hockey som lockar, pockar och förför. Det är ju det jag vill. Det kanske inte alltid framgår men jag föredrar faktiskt att bara vara tyst och cool.

AIK - Luleå 0-1 (0-1, 0-0, 0-0)

Det kom knappast som någon överraskning så varför är jag då så besviken? Ingenting i hockeyväg är ju så tråkigt som att se AIK och Luleå spela match mot varandra.

Det åks mycket skridskor. Mycket mycket skridskor åks det. Och det knuffas, och puffas och brunkas och runkas...rönkas. Och det är så tråkigt så tråkigt att se på och man blir frustrerad och irriterad och rent ut sagt förbannad. På Gnaget för att de fortfarande inte vet hur de ska ta sig runt Luleås pisstrista åka-åka-byta-åka-hockey. På Luleå för att de är så äckligt disciplinerade. På Rudslätt och Bång och bröderna Ahlström och Nordström och ett par spelare till för att de är så bleka och veka. På sig själv för att man är en sådan idiot som går till Hovet med förväntningar i kroppen fastän man vet att det kommer att bli en tristessens afton som kostar fett mycket mer än den smakar.

Skönt att man har nära hem i alla fall. Jag borde ha gått redan i första pausen. Jag menar, varför betala för något som man lika gärna kan se på teve? Publik: 4269. Jag säger ingenting.

Posörerna

Det är långt mellan lycka och leda
När en smekning bränner som sveda
På fredag...

* * *

Alltså. Jag vet att försäsong är försäsong och jag vet att tränings-matcher kan man inte dra några växlar av och bla bla bla. Men hur kul är det egentligen att ägna en myspysig fredagskväll åt sitta på en skabbig läktare - förvisso på MIN plats men ändå - och se ett gäng oinspirerade hockeyspelare glida runt och posera? När Blomdahl är offensivt bäst i laget är det förvisso smått sensationellt och på sätt och vis intressant men det säger också en del om den samlade laginsatsen. Ärligt talat, det borde inte kosta pengar att se den här typen av matcher. Man borde snarare få betalt för att bevittna dem.

Det minsta man kan begära är att AIK låter ungdomar under 18 gå in gratis. Kanske något att fundera på inför nästa års försäsong.

* * *

Som tur är har man ett socialt liv vid sidan av hockeyn. Eddie, Baloo och jag hade roligt igår trots den undermåliga underhållningen som erbjöds på isen. Eddie hade med sig en sån där modern läsplatta och den kollade vi på i andra pausen. Tänk, jag som trodde att man hade läsplattor för att läsa böcker på! Snacka om att man har dålig koll. Läsplattor kan man göra mycket mer än läsa på. Till exempel kan man se på fotboll. Åtminstone kan man det på Eddies läsplatta. I andra pausen tittade vi på Ungern-Sverige. Bilden hackade lite, eller så var det bara spelet. Vi hann hursomhelst med att se ett rejält stolpskott innan det var dags för posörerna att åter göra entré.

* * *

Det ska ärligt sägas att den tredje akten var betydligt bättre än de två första. Jag tror faktiskt inte att jag gäspade mer än ett par gånger. Och juniorerna, som var många, gjorde sitt bästa för att väcka liv i sina äldre lagkamrater. De försökte, kämpade, åkte skridskor och slet. När Almtuna kvitterade med en och trettio kvar så blev jag emellertid mycket trött. Ännu tröttare blev jag när Videll slafsade bort sin straff med ett fjuttigt skitskott. För att inte tala om Rosén. Nordström försökte i alla fall göra en Foppa - om än med fiaskoartad ackuratess.

* * *

Höjden av vad man nu ska kalla det - förnedring kanske? - måste ha varit när vår alltid lika hurtiga speaker avslutade den minnesvärda hockeykvällen med en ack så viktig påminnelse: "Glöm nu inte att köpa biljetter till elitseriepremiären mot Timrå den 15:e september. Vi hoppas på ett fullsatt Hovet."

Som om någon AIK:are som besökte Hovet igår kväll INTE hade tänkt gå på premiären. "Nä, asså, vi går bara på träningsmatcher."


* * *

Det kanske verkar som att jag är ovanligt sur och itrriterad idag. Det är jag också. Men det beror inte på AIK eller strafförlusten. Nej, nej, nej. Det som verkligen gjorde mig besviken igår kväll var något helt annat. Nämligen detta: Varför spolade de inte om isen inför straffläggningen? Det är ju för helvete kutym!

* * *

AVGÅ HAMRÉN!

Kaffe och kaka

Traditionens makt är stor som ni vet och vardagskonservativ som en är känner jag mig härmed manad att slå näven i bordet. Nån jävla ordning ska det va!

I första periodpausen är det kaffe och kaka som gäller. Kaffet ska vara hett som fan och kakan ska vara mer än bara en kaka, närmare bestämt en mazarin. På Hovet har man nu gått ifrån denna ordning. Under säsongen har det minst sagt experimenterats med kaffe och kaka-konceptet. Först försvann mazarinen. I samma veva tillkom kladdkakan. På senare tid har emellertid varken mazarinerna eller kladdkakorna synts till (åtminstone inte i min lokala kiosk vid sektion A9). Numera får man istället kakor i paket, tvåpack. Vi snackar nymodigheter här, amerikanska kakor, som förvisso är svarta och ganska smaskiga, men ändå. Det här är faktiskt inte okej. Var är min mazarin liksom? Var ända in i glödheta är min mazarin?

Personalen i kiosken inser naturligtvis att denna nyordning är helt åt helvete, hur förklarar man annars att de mer eller mindre öser på en kakor när man beställer kaffe och kaka? Sedan mazarinerna försvann får man inte bara ett paket kakor till kaffet, man får två, ja, ibland till och med tre paket kakor om man vill. Tre paket kakor med två i varje. Det blir sex kakor sammanlagt. Hur tänker de egentligen? Hur är de funtade? Vad tror de om oss kaffe och kaka-konsumenter? Vi går inte på hockey för att bli feta. Vi går på hockey för att skrika oss hesa och för att vi älskar AIK. Och för att hålla liv i traditionen. Kaffe och mazarin ska det vara. No more Oreo i tvåpack. Tänk att det kan vara så svårt. Ska man behöva mejla ett klagomål för att få gehör?

Det är inte för inte som man ibland undrar vart vi är på väg. Snart går de väl tillbaka till att servera Löfbergs Lila också. Fy faan alltså!

Sämre Hockey 0.3

Hockey detta oroliga otroliga rännande spel som så många tycker om och så många tycker om...



Tabellen ljuger inte. Fy fan vad dåligt jag mår.

Du levande

Idag är jag fly förbannad. Jag är så fruktansvärt sur alltså. Jag är så sur att jag känner mig tvungen att skriva av mig här och nu. Detta inlägg handlar egentligen vare sig om AIK eller hockey men det kan jag inte ta hänsyn till. Idag gör jag ett undantag. Idag får Black Boris bli en blogg för en grinig gnagargubbes gnäll. Jag är ju så sur.

- Men vad är det du är så sur på, Boris?

Ja, om jag nu det visste. Faktum är att jag har glömt bort vad det var jag var så sur över. Jag loggade in och började skriva och så kom jag och tänka på citroner av någon anledning och nu sitter jag här och känner mig smått senil. Vad är det frågan om? Vad var det jag var så sur på? Nä, nu blir jag fly förbannad igen. Far och flyg och ryk och ränn alltså!

- Men snälla Boris, nu får du väl ändå ta och lugna ned dig.

Ja ja ja, jag ska lugna mig. Men jag är ju så sur. Och nu kommer jag plötsligt ihåg vad det var jag var så sur på från första början. Det var den där jävla filmen igen. Jag pratar om Roy Anderssons
"mästerverk" Du levande. Igår kväll gjorde jag ett tredje försök att ta mig igenom hela rullen. Men återigen tröttnade jag efter mindre än en timme.

Först var den lite rolig. Sen blev den lite mindre rolig. Och sen blev den bara konstig. Och det var då jag blev så här sur tror jag.

¤ ¤ ¤

Nä, nu måste jag göra något konstruktivt av min surhet. Jag ska nog göra som vissa sura gubbar och gummor och skriva mig en liten insändare. Ja, det ska jag banne mig göra. Tidningarna är ju fulla av sura insändare nuförtiden. En klagar på att det är för mycket matprogram på teve. En annan gnäller över att det regnar hela helgen. En tredje surar över att livet är för kort för att man ska hinna med att ha kul.

Äsch, jag struntar i insändaren förresten. Jag tror jag går in på Golden Hill istället. Där har det varit pintjockt med gnällspikar hela veckan. Det har man ju alltid hört. Det klagas, klagas, klagas och gnälls. Gozzi värvar fegt och fel. AIK blir ett styklag i eliten. Vårt lag suger... Ja, jävlar, sandlådan lockar och pockar. Där kanske Boris kan få utlopp för sina sura uppstötningar. Där kanske jag kan bli levande och varm.

Fast när jag tänker efter så inser jag...

"Jag är så skapt att jag inte står ut med tjat och hårda ord hur länge som helst. Tre dar räcker för mig!", säger Birk Borkason och bestämmer sig för att lämna borkafästet. Han är klok den lille rövarpojken. Jag tror jag gör en Birk idag. Jag packar ryggan till picknick och drar till skogs. Väl där sätter jag mig på surstubben en stund. Sen låter jag skogens alla djur höra mitt vildaste vårskrik. Det ska nog kunna få mig glad igen.

Jag vill tacka livet som gett mig så mycket

Det är när man söker reda ordning i gnagarvardagen som man inser att livet är ett ständigt kaos. Trots kalender och kompass tvingas jag inse att vare sig vardags- eller helgpusslet går ihop.

Vad är det jag snackar om nu då? Jo, det ska jag be att få tala om.

Måndagen den 29/3 spelar AIK hockey på Hovet.
Måndagen den 29/3 spelar AIK fotboll på Ullevi.

Söndagen den 11/4 spelar AIK hockey på Hovet.
Söndagen den 11/4 spelar AIK fotboll på Strömvallen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det ska fan vara gnagare nuförtiden!

¤ ¤ ¤

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket
Det gav mig två sporter
och när jag dem följer
kan jag klart urskilja
det svarta från det gula
och högt däruppe himlens
mantel strödd med stjärnor
i mängden stads- och bonngäng
den klubben som jag älskar

¤ ¤ ¤

Och inte fanns originalet på dutuben heller. Men vi tar väl en Tommy Nilsson-trudelutt som kompensation då. Jag menar, så slipper vi bli arja i onödan.