Humor & Humör

Färjestad nästa. Vigör det igen! Mana mana...

Pungsvett & Gnällspikar: HV71 årgång 2011

HV71. Regerande svenska mästare och seriesegrare. Sveriges bästa hockeylag. De har gjort en rätt bra säsong, trots allt. Men nu går det emot. Stackars lilla storklubb. Stackars lilla stora spelare. Det är nästan så man tycker synd om de små liven. De kan inte vara lätt att vara spelare, ledare eller HV-supporter i dessa dagar av förnedring. Först spelade de till sig rätten att välja först. Sedan valde de först. Sedan gick de in i kvarten utan vare sig hunger eller törst. Och sedan var de inte längre störst. Stora lilla HV står plötsligt inför säsongens läskigaste utmaning, de står med byxorna nere och gråter som små godisrånade barn. Stackars HV. Domarna är emot dem, Fasth är taskig som räddar alla skott, kapten Davidsson svär i teve och ser ut som en man som fastnat med snoppen i gylfen. För att inte tala om stackars Thörnberg. Den store målskytten känner sig förfördelad och kränkt. Och Laine har fortfarande ont i hängpungen.

Det är alltid lika pinsamt att se hur ett lag som vant sig vid att vara vinnare förvandlas till ett gäng losers och gnällspikar. Vi har sett det hända förr. Det är inte första gången som ett topplag och dess högt avlönade primadonnor skyller oväntade motgångar på zebran eller omöjliga målvakter. I HV71:s fall verkar man från första början ha bestämt sig för att det var Viktor Fasth och bara Viktor Fasth som skulle besegras. AIK var liksom inget lag att räkna med. AIK var en keeper och no more. Man skulle kunna tro att HV71, dess spelare och tränarteam inför kvartsfinalserien läste in sig på AIK genom att bläddra i Aftonbladet. Och att de när de sedan förlorade och förlorade och förlorade gick över till Expressen. När den pressade tränaren Janne Karlsson intervjuades i Canal Plus efter den senaste matchen i Jönköping framstod han som en sammanbiten och smått svarslös man. Sur som ättika, arg som ett bi. Det är lätt att förstå Karlssons frustration och man kanske inte kan förvänta sig några djuplodande analyser direkt efter en svidande förlust. Men det verkar ju onekligen som att både han och Halta Valkyria har kört Fasth.

Jag tittar på HVTV och noterar att Johan Davidsson, den en gång så hyllade myspysen, känner sig orättvist behandlad, av domarna och av pucken som uppenbarligen hoppar fel och inte landar där den ska, det vill säga på HV-spelarnas klubbor. Det är inte för inte som han är kapten på det sjunkande skeppet. "Det är bara att acceptera", säger Davidsson om det orättvisa i att förlora och ser ut som en slagen, bedragen man. Martin Thörnberg är inne på samma linje: "Det studsar inte med, vi får det mesta emot oss känns det som." Till skillnad från tränare Karlsson tycker Thörnberg emellertid inte att Viktor Fasth är så mycket att hänga upp sig på: "Så länge vi skjuter han i magen så gör vi han bra."

Det är ett intressant efterspel att följa. Själv blir jag både road och fundersam av alla lustiga intervjuer, för att inte säga lite smålurig. Ni förstår, kära läsare, jag anar en sån dära "schism", en så kallad "intern stridighet". Detta bådar bannemej mycket gott. Tränaren och målkungen är ju inte överens! Den ene skyller torsken på Fasth, den andre menar att felet ligger i de dåliga avsluten. Är inte detta fett kvällstidningsstoff så säg? Är inte detta en fjäder att göra en hel jävla hönsgård av? Jag undrar och undrar. Hur ska detta sluta? Vad ska det bli av denna soppa? Alla vet ju att ett lag skakat av "interna stridigheter" kan få pisk av vilket gäng som helst, till och med av en nykomling. Ja, till och med av ett lag med en allsvensk trupp. Ett lag med "interna stridigheter" skulle antagligen, rent hypotetiskt, till och med kunna torska med 0-4 i matcher mot Vilda Väsby II...förlåt AIK.