Trots att jag föddes med ett hyfsat bollsinne och med en rent överjävlig blick för spelet fick min handbollskarriär aldrig riktigt fart. Antagligen berodde det på att jag började alldeles för sent (jag var 14) och slutade alldeles för tidigt (jag var 14). Att jag överhuvud-taget kom att pröva lyckan i Sollentuna HK berodde enbart på att en av mina bästa kompisar på den tiden tjatade så infernaliskt. Jag minns inte exakt hur han la upp övertalningskampanjen men på något sätt lyckades han få mig med. Kanske var det sommarcupen i Örebro som lockade. Eller så var det bara tanken på alla potentiella flickvänner i F80-laget.
Jag måste säga att mitt hjärta aldrig riktigt brann för handbollen. Jag förstod aldrig tjusningen med sporten. Men jag minns min sista träning. Vår tränare, som egentligen inte hette Brynolf men som i detta inlägg får heta så, hade fått nya fräscha idéer. Sollentunas pojkar 80 skulle börja med mental träning. Istället för att springa idioten och göra armhävningar beordrades vi grabbar i laget att, som uppvärmning, lägga oss på en tjock matta och blunda. Alla lydde. Alla utom jag. "Varför ska vi ligga ner och blunda?", frågade Boris, fjorton bast. Brynolf svarade så pedagogiskt som hans något överdrivna och inte helt övertygande machomentalitet tillät: "För att jag säger det!"
Väl nere på mattan, kisandes genom ögonlocken, hörde jag Brynolfs stämma: "Grabbar", sa han. "Idag ska vi köra mental träning. Jag vill att ni ligger alldeles stilla. Blunda och andas djupt och tänk på ert drömmål. Försök se det framför er." Det blev alldeles tyst omkring mig. Alla grabbar i laget tränade mentalt. Alla grabbar i laget såg framför sig hur de gjorde sitt livs snyggaste mål. Alla utom jag som, istället för att tänka på handboll, låg och fantiserade om kvinnan i mitt hemliga liv: musiklärarinnan K. Hon med snygga rumpan. Hon som gav mig stjärna i kanten på min uppsats om Lundell. Hon som jag drömde om i smyg och som på den tiden antagligen fanns i fler hormonstinna tonårstankar än mina. Inte fan hade jag lust att tänka på handboll.
Jag avbröts mitt i akten av Brynolf. Nu ville han veta vad vi alla hade tänkt på. En efter en fick grabbarna i laget berätta om sina drömmål. Det var soloräder här och stegisättningar där, det var underarmsskott i krysset, en iskall straff med skruv mellan benen. Tanken med övningen var alltså att var och en av oss, efter att berättat om sitt fantastiska drömmål, skulle resa sig upp, ta en boll och, i praktiken så att säga, realisera sitt fantastiska praktverk. När det blev min tur att berätta visste jag inte vad jag skulle säga. Jag kunde ju knappast berätta om K och om hur det gick till när vi av en ren och skär slump stötte på varandra på Konsum. Och om hur ett samtal om Lundell och Kär och galen och Lycklig, lycklig fick oss att bli alldeles till oss. Om hur det ena ledde till det andra...innan Bryske Brynolf brutalt och utan känsla pajade hela mitt upplägg med sitt snack om mental träning! Än mindre kunde jag resa mig upp och fysiskt utföra min dröm. Så jag höll stånd och drog till med en liten halvsanning: "Mitt drömmål är att bli fotbollsproffs."
Stackars Brynolf blev ju helt förstörd. Besvikelsen gick nästan att ta på. "Så du tänker inte satsa på handbollen?", sa han. "Nä", svarade jag. "Jag skiter i det här nu."
Grinig och sur tog jag mitt pick och pack och lämnade planen. Utan att vända mig om gick jag mot omklädningsrummet. En liten stund senare, på buss 514 hem till Akalla, visste jag att min karrär som handbollsspelare för alltid var förbi. Det var mitt eget val, min egen vilja. Där och då tog jag, utan att jag då förstod det, ett av många stapplande steg mot vuxenvärlden. Jag anträdde vägen mot det som sedermera skulle bli mitt manliga jag. Aldrig mera Sollentuna HK, tänkte jag. Aldrig mera mental träning med Brynolf. I CD-freestylens hörlurar dundrade Ebba Grön på högsta volym och i skallen hade jag, förutom Pimme och Fjodor och Gurra, snart bara plats för två saker: Gnaget och Fröken K. Sistnämnda förälskelse stannade förstås vid en fjortisfantasi. Kärleken till AIK däremot bara fortsätter att växa. Och till Sollentuna åker jag numera enbart för att se på hockey.
Epilog
Tro nu för all del inte att jag förkastar tanken på mental träning idag bara för att jag en gång gjorde det igår. Att träna mentalt kan många gånger vara både nyttigt och nöjsamt. "Det mentala spelet" är ju som bekant en stor del av idrotten. Tänk bara på Timrå IK. För dem och deras spelare vore en seger ikväll antagligen mer än varmt välkommen. De fick gnagardäng och noll poäng fem gånger om förra säsongen. Inför seriepremiären vill de alldeles säkert ha en vinst i bagaget. AIK å andra sidan vill antagligen lika säkert hålla sviten intakt. Det är med andra ord upplagt för en spännande och hyfsat betydelsefull träningsmatch. Jag tror vi vinner med 3-0. Svensson spikar igen.
Visar inlägg med etikett Reflektion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Reflektion. Visa alla inlägg
tisdag 23 augusti 2011
måndag 8 augusti 2011
Balls & Bourbon
Ibland tänker jag på hur enkelt allt skulle kunna vara. Tänk om man var en sån där enkelspårig typ, tänker jag. En sån där typ med tunnelseende, typ. Som ser det mesta i svart och gult och som egentligen aldrig ifrågasätter sitt eget gäng och andras däng. En sån som alltid alltid kan mest, vet bäst och rider högst häst. Det verkar så härligt och befriande på något vis. Åh, jag ser det liksom framför mig. Jag skulle vara stor, stark och strong. Jag skulle tugga tobak och säga how do you do. Jag skulle va coolast i klassen, ha den stiligaste stajlen, störst ballar i byn.
Jag skulle heta Black Boris, dricka Bourbon och kalla bruden Baby. I hölstret skulle jag ha en fet, laddad pickadoll.
Om jag bara kunde vara lite mera som Clintan, tänker jag. Då skulle den här snåriga, slingriga stigen som kallas gnagarlivet istället vara en bred och rak landsväg. På den vägen skulle jag rida fram i fast galopp, aldrig vända mig om, aldrig tveka vid något vägskäl. Det skulle vara jag och Gamle Svarten. Inga tvivel. Bara full tillit till min manliga, medfödda instinkt. Yes box alright! Jag skulle vara säker på min sak: Vi klarar andra säsongen med glans. Det blir slutspel och minst semi. Vi kör så det ryker. Jag skulle inte ha en tanke på kvalserien, inte den minsta lilla. Jag skulle bara se möjligheter.
Men jag är ingen countrykille. Ingen cowboy alls faktiskt. Mina boots är i själva verket ett par slitna flip flop. Lättmjölken gör mig visserligen gott men den smakar knappast Bourbon. Och min Gamle Svarten inger föga respekt. Folk himlar med ögonen och garvar. De tror att vi dansade en vinter. De tror att vi är sämre än Växjö. De tror att vi är lika dåliga nu som de trodde att vi var för ett år sedan. Men det är vi ju inte. Vi är betydligt bättre än de tror. Men eftersom jag är som jag är och inte som Clintan och eftersom jag tvivlar ibland så hindrar jag mina egna förväntningar från att skena iväg.
Vi ska etablera oss i eliten. Vi ska i första hand undvika kval. Det är mitt blygsamma mål för säsongen. Att jag sedan drömmer om guld och till och med tror att chansen finns är en annan femma.
onsdag 12 januari 2011
För dom som älskar
Det är dagen efter derbyt som inte spårade ur. Så synd att jag inte såg det på plats. Jag funderade ett tag på att tjacka en plåt men efter att ha känt efter i ett par dagar bestämde jag mig för att stanna hemma och se matchen från tevesoffan istället. Jag hade helt enkelt ingen lust att gå. Pröjsa ett par hundringar för att mötas av avspärrningar och vallgravar, eskorteras hela vägen upp till Globen av en smattrande polishelikopter som det blixtrar om? Höra ramsor om hata, hata, hata, om gnagarsvin som ska huggas, om horungar hit och horungar dit, om mörda ett djurgårdsbarn. Nej, tack. Det där är inte min kopp te. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli.
Det finns folk som är duktiga på att kompromissa och se mellan fingrarna. Som kan skilja på jargong och batong. Jag är inte alltid en av dem. Precis som alla andra fritt tänkande människor ansvarar jag för att dra min egen gräns. Hur andra resonerar är helt upp till dem.
Att vissa pojkar och män får stånd av att hata och hota kan jag inte göra så mycket åt. Men jag kan (oftast) välja om jag vill ha dessa element i min närhet eller ej. Om AIK, Djurgården, samhället eller fan och hans moster inte kan hålla huliganerna borta från Globen, då väljer jag att hålla mig undan själv istället. Igår gick det visst lugnt till - det står ju i tidningen så jag antar att det är sant – men kvar finns problemet som fortfarande är lika stort. AIK och Djurgården måste fortfarande lägga en jävla massa krut och stålar per säsong på förebyggande arbete och böter. Lägg därtill uteblivna publik- och sponsorintäkter och vem som helst fattar att det är en dyr och sorglig historia vi talar om.
Det faktum att jag och alla andra fredligt sinnade fans förväntas finna oss i att förknippas med folk som i första hand tycks gå på matcher för att trigga sina våldsbejakande egon är emellertid en del av problemet som få utomstående förståsigpåare tycks reflektera över. Det stör mig. Det stör mig att delar av media fortsätter att ge ligister legitimet genom att benämna dem fans och supportrar. Det stör mig att en del människor som aldrig har varit i närheten av att sätta sin fot på ett stockholmsderby klumpar ihop alla gårdare och gnagare och kallar oss pöbel och pack.
Varken AIK eller Djurgården har någonsin uppmanat folk att slåss i klubbarnas namn. Lika lite som bankerna ber om att få sina kontor rånade ber AIK och Djurgården om att få sina klubbmärken släpade i smutsen. Skuldbelägg förövarna - inte brottsoffren!
Det finns folk som är duktiga på att kompromissa och se mellan fingrarna. Som kan skilja på jargong och batong. Jag är inte alltid en av dem. Precis som alla andra fritt tänkande människor ansvarar jag för att dra min egen gräns. Hur andra resonerar är helt upp till dem.
Att vissa pojkar och män får stånd av att hata och hota kan jag inte göra så mycket åt. Men jag kan (oftast) välja om jag vill ha dessa element i min närhet eller ej. Om AIK, Djurgården, samhället eller fan och hans moster inte kan hålla huliganerna borta från Globen, då väljer jag att hålla mig undan själv istället. Igår gick det visst lugnt till - det står ju i tidningen så jag antar att det är sant – men kvar finns problemet som fortfarande är lika stort. AIK och Djurgården måste fortfarande lägga en jävla massa krut och stålar per säsong på förebyggande arbete och böter. Lägg därtill uteblivna publik- och sponsorintäkter och vem som helst fattar att det är en dyr och sorglig historia vi talar om.
Det faktum att jag och alla andra fredligt sinnade fans förväntas finna oss i att förknippas med folk som i första hand tycks gå på matcher för att trigga sina våldsbejakande egon är emellertid en del av problemet som få utomstående förståsigpåare tycks reflektera över. Det stör mig. Det stör mig att delar av media fortsätter att ge ligister legitimet genom att benämna dem fans och supportrar. Det stör mig att en del människor som aldrig har varit i närheten av att sätta sin fot på ett stockholmsderby klumpar ihop alla gårdare och gnagare och kallar oss pöbel och pack.
Varken AIK eller Djurgården har någonsin uppmanat folk att slåss i klubbarnas namn. Lika lite som bankerna ber om att få sina kontor rånade ber AIK och Djurgården om att få sina klubbmärken släpade i smutsen. Skuldbelägg förövarna - inte brottsoffren!
måndag 22 november 2010
Inne eller inte...
Jag tycker att det är lite lustigt med alla tvärsäkra SAIK-fans. De är så sura. Helt övertygade om att de blev rånade på ett mål igår.
Mig veterligen är det fortfarande ingen av oss tyckare och tänkare som med hundra procents säkerhet kan säga att hela pucken var över linjen vid det bortdömda "målet". Tänk om pucken studsade på den där fliken som de visade på TV4? Tänk om nätrasslet i själva verket orsakades av fliken och inte pucken? Om det nu är så att tekniken strular och videodomaren inte med säkerhet kan fastställa att pucken är i mål, då gör han väl rätt som inte dömer mål?
Nu tror jag precis som de flesta, såväl AIK:are som AIK:are, att pucken var inne. Men jag vet alltså inte säkert. Gör du?
Vi hade faktiskt en liknande situation mellan AIK-Leksand i kvalserien 2009. Då var de flesta till en början övertygade om att Leksand hade fått ett mål bortdömt på felaktiga grunder. Om jag inte minns helt fel så visade TV till och med "bildbevis" på att pucken var i mål. Men målet var en synvilla och det var skuggan som till slut avslöjade sanningen. Pucken var aldrig inne. Det som först såg ut som en ispuck mitt i målet visade sig vara ett luftskott i stolpen.
Man ska nog akta sig för att tvärsäkert hävda sin ståndpunkt om man inte har tillräckligt på fötterna. Och man ska naturligtvis inte anklaga zebran för dålig syn om det i själva verket är glasögonen som det är fel på.
Domarchefen bad om ursäkt redan igår kväll, Hockeyligan meddelar att de ska utreda vad som gått snett. Fortfarande har dock inga bilder presenterats som med säkerhet röjer alla tvivel. Jag blir lite fundersam. Är det så att domarchefen har sett andra bilder än de som nu finns att beskåda på nätet? Har han sett att hela pucken var över linjen? Jag tillåter mig att tvivla. Snarare verkar det som att domarchefen, precis som många andra TV-tittare, bygger sin övertygelse på bräcklig grund. Och än så länge kvarstår frågorna:
- Var målburen felkonstruerad?
- Finns det rörliga bilder på vilka det med hundra procents säkerhet framgår att pucken är i mål?
- Fick i så fall videodomaren ta del av dessa bilder?
- Har domarchefen sett andra bilder än du och jag?
Det blir förstås intressant att följa utvecklingen. Som smålurig och tokrolig gnagare kan jag inte låta bli att undra huruvida utredarna även tänker granska Skellefteås 3-2-reducering. Fasth den pucken är förstås omöjlig att se...
Highlights:
http://tv.hockeyligan.se/main.aspx?contentid=352997047297
Mig veterligen är det fortfarande ingen av oss tyckare och tänkare som med hundra procents säkerhet kan säga att hela pucken var över linjen vid det bortdömda "målet". Tänk om pucken studsade på den där fliken som de visade på TV4? Tänk om nätrasslet i själva verket orsakades av fliken och inte pucken? Om det nu är så att tekniken strular och videodomaren inte med säkerhet kan fastställa att pucken är i mål, då gör han väl rätt som inte dömer mål?
Nu tror jag precis som de flesta, såväl AIK:are som AIK:are, att pucken var inne. Men jag vet alltså inte säkert. Gör du?
Vi hade faktiskt en liknande situation mellan AIK-Leksand i kvalserien 2009. Då var de flesta till en början övertygade om att Leksand hade fått ett mål bortdömt på felaktiga grunder. Om jag inte minns helt fel så visade TV till och med "bildbevis" på att pucken var i mål. Men målet var en synvilla och det var skuggan som till slut avslöjade sanningen. Pucken var aldrig inne. Det som först såg ut som en ispuck mitt i målet visade sig vara ett luftskott i stolpen.
Man ska nog akta sig för att tvärsäkert hävda sin ståndpunkt om man inte har tillräckligt på fötterna. Och man ska naturligtvis inte anklaga zebran för dålig syn om det i själva verket är glasögonen som det är fel på.
Domarchefen bad om ursäkt redan igår kväll, Hockeyligan meddelar att de ska utreda vad som gått snett. Fortfarande har dock inga bilder presenterats som med säkerhet röjer alla tvivel. Jag blir lite fundersam. Är det så att domarchefen har sett andra bilder än de som nu finns att beskåda på nätet? Har han sett att hela pucken var över linjen? Jag tillåter mig att tvivla. Snarare verkar det som att domarchefen, precis som många andra TV-tittare, bygger sin övertygelse på bräcklig grund. Och än så länge kvarstår frågorna:
- Var målburen felkonstruerad?
- Finns det rörliga bilder på vilka det med hundra procents säkerhet framgår att pucken är i mål?
- Fick i så fall videodomaren ta del av dessa bilder?
- Har domarchefen sett andra bilder än du och jag?
Det blir förstås intressant att följa utvecklingen. Som smålurig och tokrolig gnagare kan jag inte låta bli att undra huruvida utredarna även tänker granska Skellefteås 3-2-reducering. Fasth den pucken är förstås omöjlig att se...
Highlights:
http://tv.hockeyligan.se/main.aspx?contentid=352997047297
fredag 19 november 2010
Bloggens lilla kråka
Jag har en kråka på axeln som kaxar och kraxar. Kråkan gör anspråk och ställer krav. "Kvalitet, kompis, kvalitet", kraxar den.
Det börjar bli tradigt. Bloggen har förvisso fått fler besökare och kanske har den också blivit bättre med tiden, men frågan är om den har blivit roligare att underhålla. Jag känner mig less med jämna mellanrum. Känner att jag lägger lite för mycket tid på att formulera fyndighetsförsök för en lite för liten publik. Det kostar mer än det smakar som man säger. Och kråkan på axeln börjar bli jobbig.
Jag göder den efter bästa förmåga, med Bellman och trudelutter, rim och reson och försök till god ton. Kråkan förblir emellertid butter. Den kallar sig Luther och säger åt mig att förvalta mitt pund. Jag fattar inte riktigt vad den menar. Vadå pund? Jag får inte en spänn för att tralla och lalla. Inte ens tre kronor. Reines snabbköp vore en lönsammare affär. Det blåser allt snålare vindar i Borishov.
Kråkan pickar mig i skallen. "Du spårar, kompis, du spårar." Jag ger den rätt och erkänner min brist. Jag spårar och tappar tågan.
Det blev landslagsuppehåll och tid för reflektion. Jag dividerade och reviderade. Var det redan dags att summera det hittills skedda? Det kanske var på sin plats att sätta plus och minus på pretentioner och prestationer? Nä, jag vilade mitt fall. Jag lät det vara. Jag gödde min kråka och skrev för mig själv. Orkade inte riktigt ta hänsyn till dig som läser. Ibland måste man se om sitt hus och även i kväll skriver jag för att formulera en fundering.
Kråkan krafsar med klon. Den är trött och vill vila. Jag kanske väcker den igen lagom till jul. Inshallah.
Det börjar bli tradigt. Bloggen har förvisso fått fler besökare och kanske har den också blivit bättre med tiden, men frågan är om den har blivit roligare att underhålla. Jag känner mig less med jämna mellanrum. Känner att jag lägger lite för mycket tid på att formulera fyndighetsförsök för en lite för liten publik. Det kostar mer än det smakar som man säger. Och kråkan på axeln börjar bli jobbig.
Jag göder den efter bästa förmåga, med Bellman och trudelutter, rim och reson och försök till god ton. Kråkan förblir emellertid butter. Den kallar sig Luther och säger åt mig att förvalta mitt pund. Jag fattar inte riktigt vad den menar. Vadå pund? Jag får inte en spänn för att tralla och lalla. Inte ens tre kronor. Reines snabbköp vore en lönsammare affär. Det blåser allt snålare vindar i Borishov.
Kråkan pickar mig i skallen. "Du spårar, kompis, du spårar." Jag ger den rätt och erkänner min brist. Jag spårar och tappar tågan.
Det blev landslagsuppehåll och tid för reflektion. Jag dividerade och reviderade. Var det redan dags att summera det hittills skedda? Det kanske var på sin plats att sätta plus och minus på pretentioner och prestationer? Nä, jag vilade mitt fall. Jag lät det vara. Jag gödde min kråka och skrev för mig själv. Orkade inte riktigt ta hänsyn till dig som läser. Ibland måste man se om sitt hus och även i kväll skriver jag för att formulera en fundering.
Kråkan krafsar med klon. Den är trött och vill vila. Jag kanske väcker den igen lagom till jul. Inshallah.
måndag 8 november 2010
Both sides of the story
Ju mer jag läser om MacNevins skada och ju mer jag tar del av diverse supportrars tyckanden på nätet, desto mer irriterad blir jag.
De mest högljudda har nästan alltid en sak gemensamt; oavsett favoritlag är de oförmögna att se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget. I dessa cyklopers ögon är världen alldeles uppenbart svart eller vit. Håller man på Timrå kan man överhuvudtaget inte se att Pikkarainen begår ett fel. Håller man på AIK har man lika svårt att se att det som MacNevin råkar ut för lika gärna hade kunnat drabba en Timråspelare.
Pikkarainen delar ut en tjuvsmäll. Så är det. Han kör in i och knuffar MacNevin bakifrån, varpå denne tappar balansen och får ena foten under sig. MacNevin hinner inte parera smällen mot sargen utan kraschar med foten före. Som AIK:are har man naturligtvis rätt att bli förbannad. Pikkarainen spelar vårdslöst, utan minsta hänsyn till sin motståndare. Han går inte in för att skada MacNevin men han kör med berått mod in i ryggen på honom.
Det är en situation som normalt går domarna förbi och som sällan renderar i ens en tvåminutersutvisning. Men den här gången leder pååkningen till ett ödesdigert fall och därmed blåser domaren.
Man bör på intet sätt tona ned Pikkarainens skuld i att MacNevin blir skadad. Jag vill dock gärna påpeka att det under säsongen har delats ut betydligt värre tacklingar i ryggen, många gånger av alltför heta AIK:are. Än så länge så har våra motståndare lyckligtvis klarat sig undan allvarliga skador. Men med mindre flyt hade exempelvis Difs Daniel Brodin idag kunnat ligga förlamad efter den här smällen från Daniel Bång.
Man kan tycka vad man vill om domarna och domarnivån i Elitserien. Ingen kan ta ifrån spelarna ansvaret för sina handlingar.
Om Pikkarainen inte hade knuffat MacNevin i ryggen så hade skadan aldrig skett. Därför är det självklart att Pikkarainen ska straffas för sitt agerande. Självklart ska han stängas av. Saftiga böter vore nog på sin plats. Spelarna måste börja ta ansvar på isen, de måste börja visa varandra den ömsesidiga respekt som är så nödvändig i en fart- och kampfylld sport. Slag under bältet är inte okej. Fega och farliga tacklingar i ryggen är ett jävla otyg.
¤ ¤ ¤
Jag har tidigare jämfört isgrisar med rattfyllon och jag står fast vid den jämförelsen. Isgrisar, liksom rattfyllon, kör på andras risk.
Nio gånger av tio kommer de undan. Nio gånger av tio kommer ingen till skada. Men så ibland går det fullständigt åt helvete. Rattfyllot som kör ihjäl sina medtrafikanter döms hårdare än rattfyllot som kör i diket. Hockeybusen som skadar sin motståndare döms hårdare än hockeybusen som missar målet och mosar sig själv. Det är ingenting konstigt med det. Ju värre konsekvenser en brottslig handling får för offret, desto mer kännbart borde straffet bli för förövaren.
Läs även:
Timråbloggen: Stora rubriker
Golden Hill (AIK-forum på Svenska Fans)
SKANDAL: Illka Pikkarainen fick matchpenalty
De mest högljudda har nästan alltid en sak gemensamt; oavsett favoritlag är de oförmögna att se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget. I dessa cyklopers ögon är världen alldeles uppenbart svart eller vit. Håller man på Timrå kan man överhuvudtaget inte se att Pikkarainen begår ett fel. Håller man på AIK har man lika svårt att se att det som MacNevin råkar ut för lika gärna hade kunnat drabba en Timråspelare.
Pikkarainen delar ut en tjuvsmäll. Så är det. Han kör in i och knuffar MacNevin bakifrån, varpå denne tappar balansen och får ena foten under sig. MacNevin hinner inte parera smällen mot sargen utan kraschar med foten före. Som AIK:are har man naturligtvis rätt att bli förbannad. Pikkarainen spelar vårdslöst, utan minsta hänsyn till sin motståndare. Han går inte in för att skada MacNevin men han kör med berått mod in i ryggen på honom.
Det är en situation som normalt går domarna förbi och som sällan renderar i ens en tvåminutersutvisning. Men den här gången leder pååkningen till ett ödesdigert fall och därmed blåser domaren.
Man bör på intet sätt tona ned Pikkarainens skuld i att MacNevin blir skadad. Jag vill dock gärna påpeka att det under säsongen har delats ut betydligt värre tacklingar i ryggen, många gånger av alltför heta AIK:are. Än så länge så har våra motståndare lyckligtvis klarat sig undan allvarliga skador. Men med mindre flyt hade exempelvis Difs Daniel Brodin idag kunnat ligga förlamad efter den här smällen från Daniel Bång.
Man kan tycka vad man vill om domarna och domarnivån i Elitserien. Ingen kan ta ifrån spelarna ansvaret för sina handlingar.
Om Pikkarainen inte hade knuffat MacNevin i ryggen så hade skadan aldrig skett. Därför är det självklart att Pikkarainen ska straffas för sitt agerande. Självklart ska han stängas av. Saftiga böter vore nog på sin plats. Spelarna måste börja ta ansvar på isen, de måste börja visa varandra den ömsesidiga respekt som är så nödvändig i en fart- och kampfylld sport. Slag under bältet är inte okej. Fega och farliga tacklingar i ryggen är ett jävla otyg.
¤ ¤ ¤
Jag har tidigare jämfört isgrisar med rattfyllon och jag står fast vid den jämförelsen. Isgrisar, liksom rattfyllon, kör på andras risk.
Nio gånger av tio kommer de undan. Nio gånger av tio kommer ingen till skada. Men så ibland går det fullständigt åt helvete. Rattfyllot som kör ihjäl sina medtrafikanter döms hårdare än rattfyllot som kör i diket. Hockeybusen som skadar sin motståndare döms hårdare än hockeybusen som missar målet och mosar sig själv. Det är ingenting konstigt med det. Ju värre konsekvenser en brottslig handling får för offret, desto mer kännbart borde straffet bli för förövaren.
Läs även:
Timråbloggen: Stora rubriker
Golden Hill (AIK-forum på Svenska Fans)
SKANDAL: Illka Pikkarainen fick matchpenalty
söndag 31 oktober 2010
AIK - Linköping 2-1 (1-0, 1-1, 0-0)
AIK besegrade Linköping på Hovet igår och som vanligt gick det lugnt och städat till vid sidan av isen. Hela 3153 åskådare såg Gnaget ta sin andra raka seger.
Även på isen gick det lugnt och städat till. Clubens väluppfostrade, genomtrevliga och snälla pojkar ställde varken till med bök eller stök. Även om exgnagaren tillika LHC:s lilla svin, Andreas Jämtin, gjorde sitt bästa för att grisa till ställningen och tillställningen. Först körde han över AIK:s utmärkte målvakt i målgården. Sen blev han härligt förnedrad av Christian Sandberg och svarade med att lägga sig ner på isen och lipa, samtidigt som han slet och drog i Sandberg som den hungrigaste stackars kulting.
Jämtin fann varken tröst eller bröst. Istället för di fick han tji. Två minuter i grisboxen och spridda burop från läktarplats.
¤ ¤ ¤
Det har gnällts en del på Daniel Rudslätt på sistone. Kritiken har delvis varit berättigad. Rudslätt har gjort alldeles för lite poäng. Det har inte blivit ett enda mål så här långt och det är naturligtvis icke godkänt. Samtidigt vill jag påstå att Rudslätt gjort och gör väldigt mycket nytta på isen. Han är lagets kanske enskilt bäste forward när det gäller att ta defensivt ansvar, över hela banan. Han jobbar hårt i varje byte och han gör i princip inga misstag.
Igår låg han bakom båda AIK:s mål. Det syns inte i statistiken men den som tittar på målen förstår vad jag menar. Vem är det som "tar bort" sin motståndare efter Pavlikovskys tekning och därmed ger Stefan Johansson läge att skjuta? Vem är det som driver ned djupt i Linköpings zon och ger McDonell möjlighet att ta köksvägen?
Jag är överlag väldigt nöjd med AIK:s insats. Laget har hittat tillbaka till det försvarsspel som gav segrar mot Frölunda och Timrå tidigare på säsongen. Fasth är hur bra som helst i kassen och nu får han den hjälp han så väl behöver. Utespelarna rensar i slottet, håller ut motståndarna och ser till att Fasth ser skotten när de kommer. Backar och forwards ser till att få ut pucken ur zon, hittar kreativa lösningar ur trängda lägen och sätter på så vis upp egna anfall.
McDonell och Pavlikovsky har verkligen kommit in i laget. McDonell blir allt hetare i anfallszon. I tredje perioden mot Luleå bytte Pavlikovsky kedja med Oscar Steen och sedan dess återfinns Pavlikovsky mellan Rudslätt och McDonell. Ett lyckat byte. Steen å sin sida har gått in mellan bröderna Ahlström och den intensiva trion är rätt kul att skåda. Garanterat väldigt jobbiga att möta. En gnagisk variant av lulekedja anno 2010.
Bång - Sandberg - Tobbe Ericsson fortsätter att hitta rätt. Salmonsson - Andersson - Gynge däremot går väl sådär. Igår kom Blomdahl in efter en välbehövlig time out och därefter gick AIK på 13 anfallare. Gynge gick in i Sandberglinan medan Blomdahl tog Gynges plats i Anderssonlinan. Tobbe Ericsson fick sparsamt med speltid i tredje. Lite synd kan jag tycka då han faktiskt gör det väldigt bra ihop med Sandberg/Bång. Man vill ha igång Gynge men när han inte ens får spela i PP så blir jag osäker. Blir det bänken snart?
David Engblom spelar back igen och gör det med den äran. I dagsläget ser jag ingen anledning till att peta Engblom från den positionen. Han är exempelvis betydligt bättre än Dicken.
Tärnström, ja. Jag vill inte klaga efter en härlig seger men ärligt talat: Vad är det med karln? Vad håller han på med? Han framstår allt mer som en konstant säkerhetsrisk. I andra perioden gör han ett par helt galna misstag, ser närmast ut som en vilsen junior. I ett läge chansdriver han framåt när Johan Andersson står och bökar vid sargen utan att ha kontroll på pucken. Resultatet blir en kontring, två målkåta tjecker mot en Nemeth.
LHC:s kvitteringsmål kommer för övrigt i direkt anslutning till ett tärnströmskt mardrömsbyte.
Dicken spelade upp sig i tredje och i sina bästa stunder är han sig lik. Men fortsätter han blanda och ge som igår och som i Södertälje förra veckan så finns det anledning till oro. Melins recept för att få igång sin kapten har hittills varit att matcha honom hårt. Mycket speltid ska visst göra Dicken gott. Men jag vet inte. Igår stod han som ensam back i första PP-uppställningen. Han gör inte många rätt. Står mest och måttar, skjuter sällan och ser allmänt begränsad ut i sitt spel.
Dicken är inte vår bäste back. Offensivt heter han Josh. Defensivt heter han Patrik Nemeth.
¤ ¤
Men det här skulle bli ett glatt inlägg med minst tre poänger. Den första poängen avklarades med Jämtin. Den andra med Rudslätt. Den tredje kommer här: AIK är för närvarande tre pinnar efter Dif i tabellen. Seger mot Frölunda i morgon och allt talar för att vi passerar Herr Nilssons gäng senast på torsdag. Det finns anledning att le en söndag som denna. Åtminstone om man är AIK:are.
Nu krossar vi Elfsborg!
Även på isen gick det lugnt och städat till. Clubens väluppfostrade, genomtrevliga och snälla pojkar ställde varken till med bök eller stök. Även om exgnagaren tillika LHC:s lilla svin, Andreas Jämtin, gjorde sitt bästa för att grisa till ställningen och tillställningen. Först körde han över AIK:s utmärkte målvakt i målgården. Sen blev han härligt förnedrad av Christian Sandberg och svarade med att lägga sig ner på isen och lipa, samtidigt som han slet och drog i Sandberg som den hungrigaste stackars kulting.
Jämtin fann varken tröst eller bröst. Istället för di fick han tji. Två minuter i grisboxen och spridda burop från läktarplats.
¤ ¤ ¤
Det har gnällts en del på Daniel Rudslätt på sistone. Kritiken har delvis varit berättigad. Rudslätt har gjort alldeles för lite poäng. Det har inte blivit ett enda mål så här långt och det är naturligtvis icke godkänt. Samtidigt vill jag påstå att Rudslätt gjort och gör väldigt mycket nytta på isen. Han är lagets kanske enskilt bäste forward när det gäller att ta defensivt ansvar, över hela banan. Han jobbar hårt i varje byte och han gör i princip inga misstag.
Igår låg han bakom båda AIK:s mål. Det syns inte i statistiken men den som tittar på målen förstår vad jag menar. Vem är det som "tar bort" sin motståndare efter Pavlikovskys tekning och därmed ger Stefan Johansson läge att skjuta? Vem är det som driver ned djupt i Linköpings zon och ger McDonell möjlighet att ta köksvägen?
Jag är överlag väldigt nöjd med AIK:s insats. Laget har hittat tillbaka till det försvarsspel som gav segrar mot Frölunda och Timrå tidigare på säsongen. Fasth är hur bra som helst i kassen och nu får han den hjälp han så väl behöver. Utespelarna rensar i slottet, håller ut motståndarna och ser till att Fasth ser skotten när de kommer. Backar och forwards ser till att få ut pucken ur zon, hittar kreativa lösningar ur trängda lägen och sätter på så vis upp egna anfall.
McDonell och Pavlikovsky har verkligen kommit in i laget. McDonell blir allt hetare i anfallszon. I tredje perioden mot Luleå bytte Pavlikovsky kedja med Oscar Steen och sedan dess återfinns Pavlikovsky mellan Rudslätt och McDonell. Ett lyckat byte. Steen å sin sida har gått in mellan bröderna Ahlström och den intensiva trion är rätt kul att skåda. Garanterat väldigt jobbiga att möta. En gnagisk variant av lulekedja anno 2010.
Bång - Sandberg - Tobbe Ericsson fortsätter att hitta rätt. Salmonsson - Andersson - Gynge däremot går väl sådär. Igår kom Blomdahl in efter en välbehövlig time out och därefter gick AIK på 13 anfallare. Gynge gick in i Sandberglinan medan Blomdahl tog Gynges plats i Anderssonlinan. Tobbe Ericsson fick sparsamt med speltid i tredje. Lite synd kan jag tycka då han faktiskt gör det väldigt bra ihop med Sandberg/Bång. Man vill ha igång Gynge men när han inte ens får spela i PP så blir jag osäker. Blir det bänken snart?
David Engblom spelar back igen och gör det med den äran. I dagsläget ser jag ingen anledning till att peta Engblom från den positionen. Han är exempelvis betydligt bättre än Dicken.
Tärnström, ja. Jag vill inte klaga efter en härlig seger men ärligt talat: Vad är det med karln? Vad håller han på med? Han framstår allt mer som en konstant säkerhetsrisk. I andra perioden gör han ett par helt galna misstag, ser närmast ut som en vilsen junior. I ett läge chansdriver han framåt när Johan Andersson står och bökar vid sargen utan att ha kontroll på pucken. Resultatet blir en kontring, två målkåta tjecker mot en Nemeth.
LHC:s kvitteringsmål kommer för övrigt i direkt anslutning till ett tärnströmskt mardrömsbyte.
Dicken spelade upp sig i tredje och i sina bästa stunder är han sig lik. Men fortsätter han blanda och ge som igår och som i Södertälje förra veckan så finns det anledning till oro. Melins recept för att få igång sin kapten har hittills varit att matcha honom hårt. Mycket speltid ska visst göra Dicken gott. Men jag vet inte. Igår stod han som ensam back i första PP-uppställningen. Han gör inte många rätt. Står mest och måttar, skjuter sällan och ser allmänt begränsad ut i sitt spel.
Dicken är inte vår bäste back. Offensivt heter han Josh. Defensivt heter han Patrik Nemeth.
¤ ¤
Men det här skulle bli ett glatt inlägg med minst tre poänger. Den första poängen avklarades med Jämtin. Den andra med Rudslätt. Den tredje kommer här: AIK är för närvarande tre pinnar efter Dif i tabellen. Seger mot Frölunda i morgon och allt talar för att vi passerar Herr Nilssons gäng senast på torsdag. Det finns anledning att le en söndag som denna. Åtminstone om man är AIK:are.
Nu krossar vi Elfsborg!
lördag 30 oktober 2010
Tokiga huliganer
Oj oj oj, här kommer man hem från Hovet, salig som en nyfrälst hockeyfan. Man dansar upp för trapporna, man lovsjunger livet och kärleken. Man kliver in genom dörren, lyfter upp Lillkisen i famnen, snurrar ett par varv, skrattar och trudeluttar. Man pussar gumman och har det bra. "Vi vann!" säger man och strålar som en sol. "Vann vi?" svarar gumman så där storsint som anstår en ointresserad men lojal kvinna. Min Lovis, min Lovis.
Man tar med sig grabben in i vardagsrummet, dricker saft och käkar druvor, man slår på teven och kollar lite hockey i förbifarten. Lillkisen pekar och säger "Kååå" som i AIK. Det är Brynäs och Luleå som lirar men det är sak samma. AIK är hockey - hockey är AIK, som Prozac brukar säga. Prozac med powerbreaksen ni vet. Nåväl. Man busar med Lillkisen, bläddrar i pekböcker, lattjar med pappas keps, studsar boll och pruttar magen. Man leker och lever livet.
PANG! säger det på teven. PANG! PANG! Nämen...? Vad är det som händer? Vad är det frågan om nu då?
Jo men visst. Ser man på. Vad var det jag sa? Är det inte de där jävla norrlänningarna nu igen? Fi fan alltså. De skjuter raketer och knallskott! De pissar i bussar! De bränner kläder! Det är ju helt otrooligt alltså! Snacka om tokiga huliganer. Här har man suttit och funderat på att ta flyget upp till Skoterland någon gång framöver men nu börjar man ju bli skakis alltså. Nog för att man sett Jägarna och nog för att man hört om hembrännare med älgstuds och hojt men detta? Detta?!
De är ju farliga där uppe. De slåss med polisen. De skrämmer slag på vanligt folk. Fan vet om de inte äter barn också! Oj oj oj. Jag är chockad. Jag får ont i magen. Jag tror jag kissar på mig. Oooh, jag ser krigsrubrikerna på nätet. Nu jävlar är det på allvar. Vad blir det härnäst? Inkastade tomtebloss på isen? Bajs i blöja i Burträsk? Jag säger då det. Det bästa för Elitserien vore att ett av raggarlagen åkte ur. Så här kan vi inte ha det. Så här får det inte gå till. Lasse Anrell, hör du mig nu? Vill du fortfarande se raggarna i final?
Tänk att man ska behöva få sin lördagskväll förstörd av ett gäng skoterraggande ligister. Tänk att man ska behöva vara rädd för att gå på hockey i Norrland.
Det är allt bra tur man bor här nere i trygga storstan i alla fall. Här kan man i lugn och ro promenera till och från matcherna. Här kan man dansa vals i svartgul klädedräkt mitt i grönvita Bajenland. Här kan man gå på Skansen med gnagissmyckad barnvagn. Här kan man köpa souvenirer i Derbybutiken, oavsett vilket stockholmslag man hejar på. Här kan man ta en öl och skaka tass med en knutte bland segersugna kringlor.
Annat är det i Norrland.
Där är de heta på gröten. Fulla som fan och läskiga hela bunten. Det har man ju alltid hört. Inte konstigt att brudarna flyttar söderut.
Man tar med sig grabben in i vardagsrummet, dricker saft och käkar druvor, man slår på teven och kollar lite hockey i förbifarten. Lillkisen pekar och säger "Kååå" som i AIK. Det är Brynäs och Luleå som lirar men det är sak samma. AIK är hockey - hockey är AIK, som Prozac brukar säga. Prozac med powerbreaksen ni vet. Nåväl. Man busar med Lillkisen, bläddrar i pekböcker, lattjar med pappas keps, studsar boll och pruttar magen. Man leker och lever livet.
PANG! säger det på teven. PANG! PANG! Nämen...? Vad är det som händer? Vad är det frågan om nu då?
Jo men visst. Ser man på. Vad var det jag sa? Är det inte de där jävla norrlänningarna nu igen? Fi fan alltså. De skjuter raketer och knallskott! De pissar i bussar! De bränner kläder! Det är ju helt otrooligt alltså! Snacka om tokiga huliganer. Här har man suttit och funderat på att ta flyget upp till Skoterland någon gång framöver men nu börjar man ju bli skakis alltså. Nog för att man sett Jägarna och nog för att man hört om hembrännare med älgstuds och hojt men detta? Detta?!
De är ju farliga där uppe. De slåss med polisen. De skrämmer slag på vanligt folk. Fan vet om de inte äter barn också! Oj oj oj. Jag är chockad. Jag får ont i magen. Jag tror jag kissar på mig. Oooh, jag ser krigsrubrikerna på nätet. Nu jävlar är det på allvar. Vad blir det härnäst? Inkastade tomtebloss på isen? Bajs i blöja i Burträsk? Jag säger då det. Det bästa för Elitserien vore att ett av raggarlagen åkte ur. Så här kan vi inte ha det. Så här får det inte gå till. Lasse Anrell, hör du mig nu? Vill du fortfarande se raggarna i final?
Tänk att man ska behöva få sin lördagskväll förstörd av ett gäng skoterraggande ligister. Tänk att man ska behöva vara rädd för att gå på hockey i Norrland.
Det är allt bra tur man bor här nere i trygga storstan i alla fall. Här kan man i lugn och ro promenera till och från matcherna. Här kan man dansa vals i svartgul klädedräkt mitt i grönvita Bajenland. Här kan man gå på Skansen med gnagissmyckad barnvagn. Här kan man köpa souvenirer i Derbybutiken, oavsett vilket stockholmslag man hejar på. Här kan man ta en öl och skaka tass med en knutte bland segersugna kringlor.
Annat är det i Norrland.
Där är de heta på gröten. Fulla som fan och läskiga hela bunten. Det har man ju alltid hört. Inte konstigt att brudarna flyttar söderut.
tisdag 26 oktober 2010
AIK - Luleå: reflektion
Ikväll är jag besviken. AIK gör ingen vidare match. Å andra sidan möter vi seriens för närvarande i särklass bästa lag.
Det är lätt att glömma bort det när man sitter och suckar och stönar över AIK:s fruktansvärda impotens framåt. Luleå styr och ställer från början till slut. De gör vad de ska och det gör det bra. Varken mer eller mindre. De litar på sin spelidé, sin målvakt, sitt försvarsspel, sin fantastiskt sammansvetsade lagmaskin som bara nöter, nöter och nöter. Och så är de bra i power play. AIK var, precis som i mötet på bortaplan, aldrig riktigt nära.
Att som vissa skribenter på Golden Hill påstå att AIK:s spelare inte kämpar, inte försöker, tycker jag är helt fel. Visst kämpar de och sliter. De jobbar ju hårt i vartenda byte! Problemet är att de inte kommer någonstans. Luleå styr undan i princip samtliga försök till anfall. Enda gångerna AIK är nära att göra mål är när två man går på kassen och Josh eller annan back lyckas lägga pucken mot mål. Men det sker alldeles för sällan. Alltför ofta tar det stopp redan i mittzon.
Luleås backar hjälper sin keeper, hela laget hjälper till i defensiven. De jobbar samman i slottet, trycker ut AIK mot sarghörnen. De spelar säkert och stabilt i alla lägen. Äckligt disciplinerat som Lahtinen skulle ha sagt. De tar inga onödiga risker, inga onödiga utvisningar, de håller pucken framför sig, lägger sarg ut, slår icing när så krävs. Luleå vinner nästan varenda tekning av betydelse. AIK försöker och försöker men räcker helt enkelt inte till.
¤ ¤ ¤
Det finns inte mycket positivt att lyfta fram efter en sån här match. Men Bång är tillbaka och det är i alla fall något. Men i övrigt?
Publiken?
Box play?
Kaffet i pausen?
Nationalsången?
Nä, det var mest skit med alltihop tycker jag.
¤ ¤
Vad ska jag intala mig själv för att orka tro på mer än en enda lång väntan på kvalserien?
Det är inte mot serieledarna som AIK ska vinna. Närmast väntar Brynäs borta på torsdag. Jag åker till Gävle med hopp om tre poäng.
Det är lätt att glömma bort det när man sitter och suckar och stönar över AIK:s fruktansvärda impotens framåt. Luleå styr och ställer från början till slut. De gör vad de ska och det gör det bra. Varken mer eller mindre. De litar på sin spelidé, sin målvakt, sitt försvarsspel, sin fantastiskt sammansvetsade lagmaskin som bara nöter, nöter och nöter. Och så är de bra i power play. AIK var, precis som i mötet på bortaplan, aldrig riktigt nära.
Att som vissa skribenter på Golden Hill påstå att AIK:s spelare inte kämpar, inte försöker, tycker jag är helt fel. Visst kämpar de och sliter. De jobbar ju hårt i vartenda byte! Problemet är att de inte kommer någonstans. Luleå styr undan i princip samtliga försök till anfall. Enda gångerna AIK är nära att göra mål är när två man går på kassen och Josh eller annan back lyckas lägga pucken mot mål. Men det sker alldeles för sällan. Alltför ofta tar det stopp redan i mittzon.
Luleås backar hjälper sin keeper, hela laget hjälper till i defensiven. De jobbar samman i slottet, trycker ut AIK mot sarghörnen. De spelar säkert och stabilt i alla lägen. Äckligt disciplinerat som Lahtinen skulle ha sagt. De tar inga onödiga risker, inga onödiga utvisningar, de håller pucken framför sig, lägger sarg ut, slår icing när så krävs. Luleå vinner nästan varenda tekning av betydelse. AIK försöker och försöker men räcker helt enkelt inte till.
¤ ¤ ¤
Det finns inte mycket positivt att lyfta fram efter en sån här match. Men Bång är tillbaka och det är i alla fall något. Men i övrigt?
Publiken?
Box play?
Kaffet i pausen?
Nationalsången?
Nä, det var mest skit med alltihop tycker jag.
¤ ¤
Vad ska jag intala mig själv för att orka tro på mer än en enda lång väntan på kvalserien?
Det är inte mot serieledarna som AIK ska vinna. Närmast väntar Brynäs borta på torsdag. Jag åker till Gävle med hopp om tre poäng.
söndag 17 oktober 2010
Visst är det bätter men int' är de bra
Det går bra nu men det kan alltid gå bättre. Ett par detaljer i spelet som AIK har att jobba på:
Power Play
Verkligen överraskande! Det ska till en riktig expert för att lista ut att AIK:s spel i numerärt överläge måste bli bättre.
Fyra mål på 39 försök ger en utdelning på 10,26 %. Mot Timrå blev det förvisso två kassar på kort tid men dessförinnan har Gnagets PP varit om inte dåligt så rent av kasst. Med Josh i laget har det äntligen börjat hända grejer och det verkar som man nu bestämt sig för att sluta lira runt. In med puck och folk på mål. Låt Josh sköta "inläggen". Skym, styr och fäktas framför kassen. En och annan retur torde snart börja trilla in. Personligen ser jag gärna Salmonsson på isen så mycket som möjligt i denna spelform. Och så Gynge i slottet.
Tekningarna
Här ser det inte särskilt bra ut, vare sig i statistiken eller praktiken. AIK förlorar helt enkelt fler tekningar än man vinner.
Efter elva spelade matcher har AIK vunit 296 tekningar och förlorat 352. Samtliga centrar utom Sandberg har minusstatistik och det är förstås inte bra. Bland seriens 25 bästa tekare återfinns inte en enda AIK:are. (Även om nämnde Sandberg sånär tar sig in på listan.) Procentuellt bäst i Gnaget är Daniel Rudslätt på 67 % vunna. Han har å andra sidan tekat vid tre tillfällen så den siffran säger inte ett smack. Sandberg däremot har varit inblandad i 108 tekningar. Av dessa har han vunnit 55 och förlorat 53. Därmed ligger han på 51 %. Andersson, Steen och Engblom ligger för närvarande på 46, 45 respektive 41 % vunna tekningar. Nyförvärvet Pavlikovsky ligger efter två spelade matcher på 47 %.
Tekningarna är viktiga, särskilt i försvars- och anfallszon. Här måste AIK:s centrar bli bättre. Och hur blir man det då? Tja, man tränar.
¤ ¤ ¤
Det finns så klart en massa fler detaljer att lyfta fram och fundera över. Men det får de riktiga experterna ta hand om. Jag nöjer mig med det mest uppenbara. Det som jag rimligtvis kan tänkas tänka och tycka något om.
De statistiska uppgifterna i inlägget är hämtade från förbundssajten http://stats.swehockey.se/ Det är för övrigt en sida som man lätt kan fastna på lite för länge. I alla fall om man är statistikbög som Boris. Där kan man också ta del av Elitseriens maratontabell och förundras äver hur någon som gör tabeller tänker. Ledtråd: AIK IF.
Power Play
Verkligen överraskande! Det ska till en riktig expert för att lista ut att AIK:s spel i numerärt överläge måste bli bättre.
Fyra mål på 39 försök ger en utdelning på 10,26 %. Mot Timrå blev det förvisso två kassar på kort tid men dessförinnan har Gnagets PP varit om inte dåligt så rent av kasst. Med Josh i laget har det äntligen börjat hända grejer och det verkar som man nu bestämt sig för att sluta lira runt. In med puck och folk på mål. Låt Josh sköta "inläggen". Skym, styr och fäktas framför kassen. En och annan retur torde snart börja trilla in. Personligen ser jag gärna Salmonsson på isen så mycket som möjligt i denna spelform. Och så Gynge i slottet.
Tekningarna
Här ser det inte särskilt bra ut, vare sig i statistiken eller praktiken. AIK förlorar helt enkelt fler tekningar än man vinner.
Efter elva spelade matcher har AIK vunit 296 tekningar och förlorat 352. Samtliga centrar utom Sandberg har minusstatistik och det är förstås inte bra. Bland seriens 25 bästa tekare återfinns inte en enda AIK:are. (Även om nämnde Sandberg sånär tar sig in på listan.) Procentuellt bäst i Gnaget är Daniel Rudslätt på 67 % vunna. Han har å andra sidan tekat vid tre tillfällen så den siffran säger inte ett smack. Sandberg däremot har varit inblandad i 108 tekningar. Av dessa har han vunnit 55 och förlorat 53. Därmed ligger han på 51 %. Andersson, Steen och Engblom ligger för närvarande på 46, 45 respektive 41 % vunna tekningar. Nyförvärvet Pavlikovsky ligger efter två spelade matcher på 47 %.
Tekningarna är viktiga, särskilt i försvars- och anfallszon. Här måste AIK:s centrar bli bättre. Och hur blir man det då? Tja, man tränar.
¤ ¤ ¤
Det finns så klart en massa fler detaljer att lyfta fram och fundera över. Men det får de riktiga experterna ta hand om. Jag nöjer mig med det mest uppenbara. Det som jag rimligtvis kan tänkas tänka och tycka något om.
De statistiska uppgifterna i inlägget är hämtade från förbundssajten http://stats.swehockey.se/ Det är för övrigt en sida som man lätt kan fastna på lite för länge. I alla fall om man är statistikbög som Boris. Där kan man också ta del av Elitseriens maratontabell och förundras äver hur någon som gör tabeller tänker. Ledtråd: AIK IF.
fredag 15 oktober 2010
Den enes nöd, den andres glöd
Eller hur är det man brukar säga? Tio omgångar spelade och AIK har fått en hyfsad start på smörsäsongen. Smörsäsongen?, undrar en rögleit utan humor. Jo, men så här: Vi spelar i smöret och det här är en säsong. Alltså är det en smörsäsong. Logik enligt Långstrump som räcker hela vägen ned till Ängelholm.
Nästan i alla fall.
I alla fall. Tio omgångar spelade och AIK ligger tia i tabellen. Tio poäng har laget skrapat ihop. Lika många som SSK och Frölunda. Till skillnad från AIK kan SSK och Frölunda inte ens vara halvnöjda med inledningen av säsongen. Där AIK, trots stundtals impotent offensiv, har gått stadigt framåt, har Frölunda gått ostadigt bakåt. SSK å sin sida har gått... tja, jag vet inte om de har gått bakåt direkt men de har i alla fall inte blivit bättre än i fjol. De står liksom still. De rör sig knappast alls.
Som gnagare är det förstås rätt skönt att, en bit in i säsongen, ha två lag efter sig i tabellen. Särskilt som båda verka ha problem.
Frölunda får ingenting att stämma. Något som blir nästan smärtsamt tydligt för en utomstående som tar del av den utmärkta bloggen FHC-snacket. Varför fick inte den bloggaren plats i KFIB Alls stars? Härmed säger jag upp mig från keeperämbetet och lämnar över plocken till FHC-snackaren. Den är han värd. Å andra sidan kanske han behövs mer i Scandinavium. Frölunda verkar vara i visst behov av en förstemålvakt med känsla för spelet.
SSK går det upp och ner med och det enda som i dagsläget känns stabilt är bottenplaceringen. Det är rätt mycket som talar för att Kringelknutten tvingas utstå ännu en kvalserie. Det unnar jag honom verkligen inte. Men om alternativet stavas AIK så är det naturligtvis en smäll Kent får ta. Precis som i indianlägret är det sura miner och deppigt värre bland de anrika. Läget är med andra ord som vanligt. SSK får återigen sikta på att hålla sig kvar.
För AIK ser det för närvarande ljust ut. Framtiden är förhoppningsvis vår. Än så länge rör sig laget i rätt riktning. Framåt, uppåt.
Som supporter känner jag en tilltagande tillfredsställande tillförsikt inför fortsättningen. Jag är inte orolig. Nästan alla som inte håller på Gnaget är fortfarande övertygade om att vi egentligen är sämst i serien. Det tror inte jag. Det trodde jag inte inför säsongen heller. Jag tror att AIK kommer fortsätta på den inslagna vägen, bli bättre och bättre dag för dag. Särskilt hemma på Hovet förväntar jag mig nya trepoängare.
Som bottentippad nykomling har man inte råd att känna medlidande med sina konkurrenter. Självklart är det bra för AIK att Frölunda krisar. Jag lider inte med SSK. Efter 55 omgångar ska vi ha två lag bakom oss och vilka det i slutändan blir är verkligen skit samma. Jag hoppas förstås att ett av lagen blir Dif. Modo lär inte bli det andra, vad hjärtat än säger. Just nu tror jag att det blir SSK och Brynäs.
Nästan i alla fall.
I alla fall. Tio omgångar spelade och AIK ligger tia i tabellen. Tio poäng har laget skrapat ihop. Lika många som SSK och Frölunda. Till skillnad från AIK kan SSK och Frölunda inte ens vara halvnöjda med inledningen av säsongen. Där AIK, trots stundtals impotent offensiv, har gått stadigt framåt, har Frölunda gått ostadigt bakåt. SSK å sin sida har gått... tja, jag vet inte om de har gått bakåt direkt men de har i alla fall inte blivit bättre än i fjol. De står liksom still. De rör sig knappast alls.
Som gnagare är det förstås rätt skönt att, en bit in i säsongen, ha två lag efter sig i tabellen. Särskilt som båda verka ha problem.
Frölunda får ingenting att stämma. Något som blir nästan smärtsamt tydligt för en utomstående som tar del av den utmärkta bloggen FHC-snacket. Varför fick inte den bloggaren plats i KFIB Alls stars? Härmed säger jag upp mig från keeperämbetet och lämnar över plocken till FHC-snackaren. Den är han värd. Å andra sidan kanske han behövs mer i Scandinavium. Frölunda verkar vara i visst behov av en förstemålvakt med känsla för spelet.
SSK går det upp och ner med och det enda som i dagsläget känns stabilt är bottenplaceringen. Det är rätt mycket som talar för att Kringelknutten tvingas utstå ännu en kvalserie. Det unnar jag honom verkligen inte. Men om alternativet stavas AIK så är det naturligtvis en smäll Kent får ta. Precis som i indianlägret är det sura miner och deppigt värre bland de anrika. Läget är med andra ord som vanligt. SSK får återigen sikta på att hålla sig kvar.
För AIK ser det för närvarande ljust ut. Framtiden är förhoppningsvis vår. Än så länge rör sig laget i rätt riktning. Framåt, uppåt.
Som supporter känner jag en tilltagande tillfredsställande tillförsikt inför fortsättningen. Jag är inte orolig. Nästan alla som inte håller på Gnaget är fortfarande övertygade om att vi egentligen är sämst i serien. Det tror inte jag. Det trodde jag inte inför säsongen heller. Jag tror att AIK kommer fortsätta på den inslagna vägen, bli bättre och bättre dag för dag. Särskilt hemma på Hovet förväntar jag mig nya trepoängare.
Som bottentippad nykomling har man inte råd att känna medlidande med sina konkurrenter. Självklart är det bra för AIK att Frölunda krisar. Jag lider inte med SSK. Efter 55 omgångar ska vi ha två lag bakom oss och vilka det i slutändan blir är verkligen skit samma. Jag hoppas förstås att ett av lagen blir Dif. Modo lär inte bli det andra, vad hjärtat än säger. Just nu tror jag att det blir SSK och Brynäs.
onsdag 6 oktober 2010
En fråga om heder
Det finns ingen heder i att förlora med "bara" 1-0. Det AIK visade upp igår var inte mycket att vara stolt över. Laget försvarade sig i 60 minuter. Anfallsspelet var så genomgående uselt att jag sånär stängde av teven i tredje perioden. Endast Fasth och försvaret höll oss kvar i matchen. Oförmågan att ta sig in i anfallszon på ett vettigt sätt, oförmågan att komma till avslut, oförmågan att skapa ett rejält tryck. Oförmågan att spela ishockey blev AIK:s fall. Igen.
Det duger inte att skylla på skador och sjukdomar. Alla lag drabbas av avbräck, mer eller mindre. Det ingår i spelet. Om AIK:s trupp är för tunn så är den för tunn. Gozzi har tidigare hintat om nyförvärv och frågan är väl inte om utan när värvningarna blir verklighet.
Hursomhelst. Det duger inte att skjuta tolv skott på mål. Det duger inte att dra på sig utvisningar i anfallszon i parti och minut. Det duger inte att bromsa sig till segrar.
¤ ¤ ¤
Gillar man att bli frustrerad ska man bli gnagare. Gå på fotboll, gå
på hockey. Passa på så länge det varar. Snart har vi väl bara ett plastbandylag i högsta serien.
Jag är inte bitter. Bara frustrerad, irriterad och lite lagom sur. Jag hoppas att spelarna i hockeylaget känner likadant. Jag hoppas att de knyter sina nävar och börjar slåss för sin och AIK:s existens i eliten. Helst innan det är för sent. Igår kväll, liksom mot Skellefteå borta i förra veckan, vaknade Gnaget till liv sista tio. Det räcker inte. I morgon väntar Brynäs på Hovet och då gäller det att man är på tå från första nedsläpp.
Det är faktiskt inte bara en fråga om överlevnad. Det är lika mycket en fråga om heder.
fredag 1 oktober 2010
Något att växa i
Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig igår kväll. Det blir rätt sällan det. Inför match tänker jag mig alltid seger. Det spelar ingen roll vilka AIK möter eller vilka spelare vi saknar. Jag går alltid för vinst. All on black. Igår lirade Gnaget visserligen i vitt men ni fattar vad jag menar.
Skellefteå AIK har kallats "det svarta hotet" men hotet i går kväll stod AIK för. Vi gav bort matchen i andra perioden men tog sånär tillbaka den i tredje. Jag trodde, som många andra, att det var kört i andra pausen. Oscar Steen, Daniel Rudslätt, David Engblom, Bröderna Ahlström m.fl. ville emellertid annat. Jag är imponerad av Gnagets förmåga att komma igen. Att AIK reser sig och ger hemmalaget en riktig match om poängen. Med lite flyt hade vi kunnat råna bröderna Dalton på segern.
Dick Tärnström hade en ovanligt blek kväll på jobbet och typiskt nog var det han som brände jätteläget i slutet. Till skillnad från vissa trista skribenter på Golden Hill tänker jag dock inte ägna mitt inlägg åt att leta fel och brister och klaga på individuella misstag. AIK vinner som ett lag och AIK förlorar som ett lag. Igår kväll förlorade vi för att det slarvades i försvarsarbetet i andra perioden. Sett till period ett och tre gör AIK en stark insats. Omställningarna, uppspelen och anfallen blir bättre och bättre. Sakta men säkert är laget på väg att växa i den där lite för stora elitseriekostymen.
Det vore fel att jämföra insatsen igår med den mot Djurgården i tisdags. Derby är derby och sedan kan media skriva om "AIK-derby" hur mycket de vill. Skellefteå AIK mot AIK kommer aldrig att bli ett derby. Det där är bara en ordbajsarkonstruktion. Avståndet mellan vi och dem är för stort för att den riktiga derbyrivaliteten ska infinna sig. En och annan nätskribent må gå igång på att bråka om lagens namn men det krävs mer än semantiska diskussioner för att den stora massan supportrar ska bli tokengagerad. Tror åtminstone jag.
¤ ¤ ¤
Tabellen ser fortfarande bra ut. Det är jämnt i bottenskiktet men allra längst ned parkerar ett gäng som förhoppningsvis är där för att stanna.
AIK är nia efter sex omgångar. Jag hade hoppats på fler poäng men man kan inte få allt. Inför säsongen trodde jag att det var enormt viktigt med en poängmässigt vass start. Det tror jag inte riktigt längre. Nu tror jag att det viktigaste är att AIK tillägnar sig ett spel som fungerar i eliten. Jag tycker mig se mycket som tyder på att vi är på god väg. Målvaktsspelet är bra. Försvarsspelet likaså, om än med vissa dippar. Anfallsspelet blir stadigt bättre.
Om ett par dagar väntar en ny resa norrut. Närmare bestämt Luleå borta. Vilken match det kan bli! Vinner AIK där så kanske vi, för första gången den här säsongen, får se artiklar som främst fokuserar AIK:s styrka, och inte (som hittills) motståndarnas svaghet.
söndag 12 september 2010
Lycka är...
- att plaska i vattenpölar fast man är för gammal,
- att inse att man aldrig blir för gammal,
- att plocka maskrosor i september,
- att prata hockey med andra pappor i parken,
- att leka tittut och skrika "BAAAJS",
- att samla löv i höstens alla färger,
- att grilla,
- att ha en hel elitseriesäsong att se fram emot, efter åtta långa år i källaren,
- att åka bil och lyssna på Trazan & Banarne,
- att sjunga med i Dom har inga bananer samtidigt som man i smyg tänker på Herr Nilssons babianer,
- att dansa en mans dans i ösregn på en rastplats,
- att komma hem efter en dag på drift,
- att ha bloggbundisar som fattar poängen och delar med sig,
- att se lillkisen busbläddra i hockeybibeln; särskilt när han upptäcker bilden på Bång i gnagisk skrud, pekar på tröjan och säger "kååå" (AIK på småbarnssvenska),
- att vara i vardagen och ta vara på den.
AIK
Vad är lycka för Dig?
torsdag 2 september 2010
Almtuna - AIK: reflektion
Det blev ingen vidare hockeymatch igår. Jag hade hoppats på fart och fläkt, jävlar anamma och framförallt - mål! Av dessa ting blev intet eller väldigt lite. Jag vill sammanfatta AIK:s insats så här:
Försvarsspelet fungerade väl, över hela banan. Almtuna hade förtvivlat svårt att få till det. När de väl höll på att få till det stod Fasth i vägen. Backparen skötte sig fint men både Nemeth och Olsson stod för junis-fjunis-missar som höll på att kosta. Skillnaden mellan dessa ungtuppar är emellertid stor. Nemeth närmast lyser av självförtroende, misstagen kommer främst när han blir övermodig. Han kliver till exempel fram i fel lägen ibland, chansar i mittzon och blir bortspelad. Olsson, däremot, ser lite osäker ut. Misslyckas med till synes enkla saker, som att behandla pucken på offensiv blå. Båda två är lovande junisar men de visar det på olika sätt. Nemeth känns för närvarande klart närmast en backplats i premiären.
Framåt såg det inte bra ut. Minst sagt. AIK skapar väldigt lite målchanser. De där fina uppspelen och spelvändningarna som man ska ha nött på träning såg jag väldigt lite av. Första passet sitter inte där det ska, backar och forwards tajmar varandra illa. Formationerna hackar. Igår fick kedjan med Salmonsson, Engblom och Blomdahl till det hyfsat. Rudslätt såg lagom vass ut ihop med Steen men tredjelänken Gynge vete katten vad han höll på med. Bång, Nordström, Tobbe Ericsson hade ett par byten som gladde. Junisparet ihop med Victor Ahlström försökte men vägde lätt. Sett till hela matchen så får det offensiva spelet minus i betyg, power play inräknat.
¤ ¤ ¤
Det slog mig matchen igenom att AIK:s spelare inte verkade riktigt taggade. Inte ens Blomdahl var sig lik. Det var mycket vända om innanför blå, ta en snurr ut i tekningscirkeln osv. Istället för att gå på mål, ta en smäll och skapa oro i slottet valde forwards oftast den bekväma vägen. När skotten väl kom fanns sällan någon gnagare framför mål. Få kamper om returerna, alldeles för lite bök och stök i målgården. Långa spelsekvenser. Halvtrist att titta på. Och Gynge märkligt blek. Varför skjuter inte karln?
¤ ¤
Jag hoppas att matchen såg ut som den gjorde för att AIK hade tankarna någon annanstans. I Finland till exempel. Det är faktiskt lite oroande att vi gör så pass lite mål. Nog för att defensiven är viktig, att det är där man lägger grunden och bla bla bla. Ska Gnaget kunna utmana i eliten måste offensiven bli bättre. I Allsvenskan gick det ofta att nöta ner motståndarlagen, att åka sönder dem och lita på att man hade individuellt skickligare spelare. I eliten är spelet mer strukturerat. För att lyckas i vinter måste AIK ha ett eget spel och spelare som kan dominera offensivt.
Hittills under försäsongen har AIK, som jag ser det, haft problem med att sätta igång spelet efter att ha erövrat puck. Första passningen sitter förvisso, men den ger sällan mottagaren möjlighet att gå framåt. Ansvaret ligger förstås både på den som slår passningen och den som får den. Tajmingen måste bli bättre. Och mottagaren måste så klart se till att befinna sig i position. Låt oss låna några fraser av Leif Boork och applicera dem på Gnaget. Alltså, vad AIK behöver är "ett konstruktivt spel ur trånga situationer. Kombinerat spel så att laget kommer till avslutningar. Ett bra powerplay. Och enskilda spelare som har lugnet och kontrollen över pucken/spelet." (Expressen, inför kvalserien 2009.)
Får AIK ovanstående saker att stämma så kommer det kollektiva självförtroendet som ett brev på posten. Får AIK inte ovanstående saker att stämma kan det bli en väädigt jobbig säsong.
Närmast väntar tre tuffa matcher i Finland. Därefter en sista träningsmatch mot SSK på Hovet. Tretton dagar kvar till premiären. Det börjar bli brådis, rådis!
söndag 22 augusti 2010
För gammal för att inte orka bry mig
Jag är trettio år ynka. Min flint är endast i begynnande. Kinderna är lika lena som på den fjunigaste junis. Ändå känner jag mig gammal.
Jag känner mig gammal när ryggen strejkar och nacken värker och knäna knäcker. Men inte riktigt så gammal. Riktigt så gammal känner jag mig bara när jag ser unga, arga män med mord i blick och sten i hand som skriker hata hata HATA och som säger sig vara AIK och som kastar sina stenar och bengaler och som kräver respekt, RESPEKT! - eller är det rädsla? - och som alltså säger sig vara AIK och som på sätt och vis väl också är det, klubben väljer ju inte sina "fans". Dessutom säger journalisterna, bloggarna, verklighetens folk att de unga, arga stenkastarna är AIK så då är det väl så, att de är det menar jag, stenkastarna, AIK. Same shit different game?
Jag känner mig gammal och trött och jag orkar inte längre försöka förstå vad som driver dessa ynglingar att bedriva sin verksamhet. Jag orkar inte försöka förstå, samtidigt som jag är för gammal för att inte orka bry mig.
¤ ¤ ¤
Snart drar hockeyn igång och jag tänker fortsätta gå på varenda match. Oavsett vad som händer, oavsett vad de unga, arga männen tar sig för så kommer jag fortsätta att gå. Hovet är mitt andra hem och AIK Hockey är viktigt för mig. Det betyder något. Och det kommer att bli kravaller och kalabalik någon gång i höst/vinter, den som tror något annat är naiv. Men vad fan ska jag och alla andra fredligt sinnade gnagare göra åt saken? Jag menar mer än att i ord och handling ta avstånd från bråkstakarna? Jag tänker inte sluta gå på hockey för att se på hockey bara för att det finns människor som går på hockey för att göra skandal.
¤ ¤
Det här är ett AIK-problem som inte är ett AIK-problem. Alla som tror att detta är ett AIK-problem som AIK och bara AIK har att ta itu med bör nog dra upp huvudet ur sanden illa kvick. Nog för att AIK:s problem är större än vad det är för majoriteten av landets övriga idrottsföreningar. Men det finns mig veterligen inte en enda klubb i hela världen som på egen hand har lyckats hindra "fans" från att slåss och kasta sten i klubbens namn. AIK lär inte heller bli den första att lyckas. AIK är nämligen vare sig någon riksdag, polismyndighet eller domstol.
Icke desto mindre är det AIK som gång på gång, av journalister, tyckare, bloggare och annat folk uppmanas "göra något åt saken". Det vore trevligt om någon kunde komma med ett konkret och genomtänkt litet tips. Hur ska AIK, på egen hand, lösa problemet?
Jag känner mig gammal när ryggen strejkar och nacken värker och knäna knäcker. Men inte riktigt så gammal. Riktigt så gammal känner jag mig bara när jag ser unga, arga män med mord i blick och sten i hand som skriker hata hata HATA och som säger sig vara AIK och som kastar sina stenar och bengaler och som kräver respekt, RESPEKT! - eller är det rädsla? - och som alltså säger sig vara AIK och som på sätt och vis väl också är det, klubben väljer ju inte sina "fans". Dessutom säger journalisterna, bloggarna, verklighetens folk att de unga, arga stenkastarna är AIK så då är det väl så, att de är det menar jag, stenkastarna, AIK. Same shit different game?
Jag känner mig gammal och trött och jag orkar inte längre försöka förstå vad som driver dessa ynglingar att bedriva sin verksamhet. Jag orkar inte försöka förstå, samtidigt som jag är för gammal för att inte orka bry mig.
¤ ¤ ¤
Snart drar hockeyn igång och jag tänker fortsätta gå på varenda match. Oavsett vad som händer, oavsett vad de unga, arga männen tar sig för så kommer jag fortsätta att gå. Hovet är mitt andra hem och AIK Hockey är viktigt för mig. Det betyder något. Och det kommer att bli kravaller och kalabalik någon gång i höst/vinter, den som tror något annat är naiv. Men vad fan ska jag och alla andra fredligt sinnade gnagare göra åt saken? Jag menar mer än att i ord och handling ta avstånd från bråkstakarna? Jag tänker inte sluta gå på hockey för att se på hockey bara för att det finns människor som går på hockey för att göra skandal.
¤ ¤
Det här är ett AIK-problem som inte är ett AIK-problem. Alla som tror att detta är ett AIK-problem som AIK och bara AIK har att ta itu med bör nog dra upp huvudet ur sanden illa kvick. Nog för att AIK:s problem är större än vad det är för majoriteten av landets övriga idrottsföreningar. Men det finns mig veterligen inte en enda klubb i hela världen som på egen hand har lyckats hindra "fans" från att slåss och kasta sten i klubbens namn. AIK lär inte heller bli den första att lyckas. AIK är nämligen vare sig någon riksdag, polismyndighet eller domstol.
Icke desto mindre är det AIK som gång på gång, av journalister, tyckare, bloggare och annat folk uppmanas "göra något åt saken". Det vore trevligt om någon kunde komma med ett konkret och genomtänkt litet tips. Hur ska AIK, på egen hand, lösa problemet?
måndag 31 maj 2010
Latlåt och Lindbergh
"Inte var min barndom alls så jävla dum som man kan tro", inleder Stefan Sundström i Latlåt från Farsta och jag gillar verkligen den där skolksången. Min barndom var inte heller så jävla dum som man kan tro. Även lyckligt lottade barn kan faktiskt utvecklas till hockey-bloggande neurotiker med fallenhet för gnagiska under.
En grej som var extranajs med min barndom var Buster. Eller Buster och Buster. Det var förresten inte bara Buster. Det var Fantomen, 91:an, Lilla Fridolf, Seriemagasinet, Agent X9, Knasen och en hel massa andra serietidningar därtill. Men Buster var min favorit. Jag lärde mig praktiskt taget att läsa och skriva genom att bläddra i serietidningar som barn. Och i synnerhet då i Buster. Hade det inte varit för serietidningarna och deras fantastiska inverkan på mitt liv vet katten om jag suttit här och bloggat idag. Kanske hade jag inte varit den blivande svensklärare jag är. Kanske hade jag inte ägnat måndagen åt att skolka från en hemtenta till förmån för lite allmänt bildande serietidningsläsning. Det var så här, förstår ni, att när jag var liten råkade Farsan Baloo, han-som-lärt-mig-allt-han-kan-om-hockey, jobba på ett företag som hade hand om serietidningsprenumerationer. Därför fick jag och Brorsan Bluebird gratistidningar var och varannan vecka. Vilket förstås ledde till att jag redan som sexåring ägnade tämligen många timmar i veckan åt att läsa djungelordspråk och Uti vår hage. Kronblom gillade jag skarpt och när han sen fick en grabb som blev döpt till Boris(!) växte naturligtvis soffliggaren från Vinkelboda till en liten latmansidol.
Men Buster blev tidigt min favorit bland serietidningar. Där fick jag ju både sporten och språket. Jag älskade Johnny Puma, Åshöjden, Arvtagaren och Rovers United, bara för att nämna några av serierna. De kvalitativa hockeyskildringarna lyste förvisso med sin frånvaro, men lagbilderna och idolpresentationerna var det desto bättre ställt med. Jag minns särskilt ett nummer från 1989-1990 nån gång. Där och då presenterades elitserielagen AIK och Modo. På baksidan av lagbilderna fanns fakta om respektive klubb samt porträtt av två lovande junior. AIK-junisen hette Kristian Gahn. Modo-fjunisen hette Peter Forsberg. Buster gav mig berättelserna. Buster gav mig mina första idoler. Per-Erik Eklund fick jag förstås först och främst av Gnaget men det var Buster som gav mig idolbilden. Broad Street Bullies är jag för ung för att minnas men Philadelphia Flyers blev mitt NHL-lag i samma stund som det gick upp för mig att Pelle Eklund lirade där. Den störste Pellen of them all hette dock Lindbergh i efternamn. Och det är delvis hans förtjänst att detta inlägg blev till från första början.
torsdag 20 maj 2010
Ledmotiv
Ibland funderar jag på
vad som har fått mig att hamna här
Kan det va nyfikenhet?
En lust att veta va livet är
Minst en gång i veckan ifrågasätter jag mitt eget bloggande. Vad håller jag på med egentligen? Är det verkligen vettigt att ägna ett par timmar om dagen åt bloggeri bloggera? Svaret är JA! Det är både vettigt och svettigt. Alla behöver vi ett andningshål någonstans i världen. Mitt hittar jag här. Här är luften frisk att andas, här är tanken fri. Här får Boris blanda grytan bäst han vill. Samt skriva om sig själv i tredje person med jämna mellanrum - vilket faktiskt är både uppfriskande och zlatanskt.
Allt kanske inte alltid handlar om AIK här på Black Boris men halli hallå liksom. Det här är inte bara en gnagisk blogg. Det här är en borisk blogg också. Och ibland måste det få bli mer Boris än Gnaget. Jag kan nog tänka mig att både en och annan spontanbesökare skrämts bort av diverse bisarra kopplingsscheman som här skamlöst bjudits ut till allmän beskådan. Men är det så, så får det vara så. Det där med att anpassa utbud till efterfrågan är svårt att få till för den som vill vill vara konstnärlig och fri.
¤
För ett par veckor sedan skrev Kent ett personligt inlägg i vilket han redogjorde för väsentliga delar av sitt liv som kringelknutte. Jag uppskattade att läsa texten och tänkte att jag kanske skulle författa en liknande liten sak. Men det gjorde jag inte. Istället snöade jag in på The Pinks, finsk schlager och dansbandsmusik. Jag säger inte att mina musikaliska snedsprång eller min plötsliga förkärlek för tramsiga trivialiteter har med åldersnoja och begynnande flint att göra. Men det skulle naturligtvis kunna vara så.
¤
En gång för 25 år sedan fick jag ett nytt sovrum. Jag var fem år gammal och min familj hade flyttat till en ny, större lägenhet. Mitt sovrum hade ljusrosa tapeter med små rödsvarta krumelurer på. Jag minns att morsan sa att jag såklart skulle få välja nya tapeter. Ingen liten kille vill väl ha ett sovrum med ljusrosa väggar? Min ringa ålder till trots tackade jag vänligt men bestämt nej till morsans erbjudande. Jag ville inte ha några nya tapeter. Jag tyckte om rummet och väggarna precis som de var.
Med åren kom pojkrummets väggar att domineras av affischer och tidningsurklipp. Ju äldre jag blev desto fler blev de svartgula inslagen. Mats Thelin, Bröderna Gradin, Bosse Berglund och många andra gnagiska idoler slogs och samsades om väggutrymmet. Ingen av dem klagade över mina ljusrosa tapeter. Jag tror faktiskt att de trivdes rätt bra tillsammans. Själv trivdes jag alldeles utmärkt. Om någon utomstående någon gång höjde på ögonbrynen över mitt, för pojkar på den tiden, ovanliga val av tapeter så gick dessa subtila anmärkningar mig aningslöst förbi.
¤
Ibland tänker jag att Black Boris är en förlängning av min egen barndom. Ibland tänker jag att den här bloggen är som ett pojkrum för en vuxen Boris. Hit går jag när jag vill vara mig själv för en stund. Hit går jag när jag vill fly från mig själv för en stund. Bloggen är inte livet men den avspeglar valda, väsentliga delar av detsamma.
Bloggeri bloggera handlar för mig om att försöka hitta kopplingar mellan det ena och det andra. Det ena är AIK. Det andra är allting annat. Huruvida detta inlägg lyckas i sin strävan att koppla samman det ena med det andra blir upp till läsaren att avgöra. Själv loggar jag ut för den här gången, tryggt trallandes mitt nya ledmotiv.
Jag går på egna vägar
Jag gör det jag vill
Med vinden i ryggen
står man aldrig still
Gör det jag alltid trott på
och tar mig fram steg för steg
Vad som än händer och sker
går jag min egen väg
vad som har fått mig att hamna här
Kan det va nyfikenhet?
En lust att veta va livet är
Minst en gång i veckan ifrågasätter jag mitt eget bloggande. Vad håller jag på med egentligen? Är det verkligen vettigt att ägna ett par timmar om dagen åt bloggeri bloggera? Svaret är JA! Det är både vettigt och svettigt. Alla behöver vi ett andningshål någonstans i världen. Mitt hittar jag här. Här är luften frisk att andas, här är tanken fri. Här får Boris blanda grytan bäst han vill. Samt skriva om sig själv i tredje person med jämna mellanrum - vilket faktiskt är både uppfriskande och zlatanskt.
Allt kanske inte alltid handlar om AIK här på Black Boris men halli hallå liksom. Det här är inte bara en gnagisk blogg. Det här är en borisk blogg också. Och ibland måste det få bli mer Boris än Gnaget. Jag kan nog tänka mig att både en och annan spontanbesökare skrämts bort av diverse bisarra kopplingsscheman som här skamlöst bjudits ut till allmän beskådan. Men är det så, så får det vara så. Det där med att anpassa utbud till efterfrågan är svårt att få till för den som vill vill vara konstnärlig och fri.
¤
För ett par veckor sedan skrev Kent ett personligt inlägg i vilket han redogjorde för väsentliga delar av sitt liv som kringelknutte. Jag uppskattade att läsa texten och tänkte att jag kanske skulle författa en liknande liten sak. Men det gjorde jag inte. Istället snöade jag in på The Pinks, finsk schlager och dansbandsmusik. Jag säger inte att mina musikaliska snedsprång eller min plötsliga förkärlek för tramsiga trivialiteter har med åldersnoja och begynnande flint att göra. Men det skulle naturligtvis kunna vara så.
¤
En gång för 25 år sedan fick jag ett nytt sovrum. Jag var fem år gammal och min familj hade flyttat till en ny, större lägenhet. Mitt sovrum hade ljusrosa tapeter med små rödsvarta krumelurer på. Jag minns att morsan sa att jag såklart skulle få välja nya tapeter. Ingen liten kille vill väl ha ett sovrum med ljusrosa väggar? Min ringa ålder till trots tackade jag vänligt men bestämt nej till morsans erbjudande. Jag ville inte ha några nya tapeter. Jag tyckte om rummet och väggarna precis som de var.
Med åren kom pojkrummets väggar att domineras av affischer och tidningsurklipp. Ju äldre jag blev desto fler blev de svartgula inslagen. Mats Thelin, Bröderna Gradin, Bosse Berglund och många andra gnagiska idoler slogs och samsades om väggutrymmet. Ingen av dem klagade över mina ljusrosa tapeter. Jag tror faktiskt att de trivdes rätt bra tillsammans. Själv trivdes jag alldeles utmärkt. Om någon utomstående någon gång höjde på ögonbrynen över mitt, för pojkar på den tiden, ovanliga val av tapeter så gick dessa subtila anmärkningar mig aningslöst förbi.
¤
Ibland tänker jag att Black Boris är en förlängning av min egen barndom. Ibland tänker jag att den här bloggen är som ett pojkrum för en vuxen Boris. Hit går jag när jag vill vara mig själv för en stund. Hit går jag när jag vill fly från mig själv för en stund. Bloggen är inte livet men den avspeglar valda, väsentliga delar av detsamma.
Bloggeri bloggera handlar för mig om att försöka hitta kopplingar mellan det ena och det andra. Det ena är AIK. Det andra är allting annat. Huruvida detta inlägg lyckas i sin strävan att koppla samman det ena med det andra blir upp till läsaren att avgöra. Själv loggar jag ut för den här gången, tryggt trallandes mitt nya ledmotiv.
Jag går på egna vägar
Jag gör det jag vill
Med vinden i ryggen
står man aldrig still
Gör det jag alltid trott på
och tar mig fram steg för steg
Vad som än händer och sker
går jag min egen väg
onsdag 21 april 2010
Boris goes Krösus?
Nu när vi äntligen är tillbaka där vi hör hemma tycker jag det är dags att slå igen luckan till källaren för gott. Jag tycker vi låser skiten. Ja, låt oss svetsa igen luckan när vi ändå är igång. Vad ska vi med Leksand till? Varför ska vi riskera vår nyvunna rikedom bara för att Malmö, Västerås och en massa andra bonngäng vill ta klivet upp? Nä, självklart ska vi stänga ligan. Självklart ska vi liera oss med smörsångarna och Håkan. Låt oss ta seden dit vi kommer! Låt oss bli ett med eliten!
¤ ¤ ¤
Nej. Så ska vi förstås inte ha det. Vi ska inte göra så.
Jag tycker att AIK har ett ansvar när man nu tar klivet upp bland de stora pöjkarna. I ett par års tid har AIK:are, allt från styrelsefolk till supportrar, propagerat för en "öppen liga". Vi har klagat över det orättvisa system som gjort det svårt, så svårt för allsvenska klubbar att ta steget upp. Många av oss har velat göra om reglerna för upp- och nedflyttning. Bara för att vi plötsligt råkar tillhöra eliten och håkanligan kan vi väl inte vända kappan efter vinden och börja propagera för kvalseriens bevarande i sin nuvarande form?
AIK bör gå i bräschen för en förändring av seriesystemet. AIK, om några, bör arbeta för att minst ett lag från allsvenskan direktavancerar till elitserien. Naturligtvis bör också minst ett lag från eliten direktnedflyttas till allsvenskan.
¤ ¤
Men AIK lär knappast följa mitt råd. AIK lär göra som alla andra klubbar som mot alla odds lyckats ta sig upp i smöret. Vi kommer att se till våra egna kortsiktiga intressen. Vi kommer att göra allt för att undvika en ny nedflyttning. Vi kommer att säga att "så länge Färjestad, HV, Linköping, Frölunda och Djurgården mfl. får bestämma så spelar det ingen roll vad vi säger", typ.
¤
En av mina absoluta favoritböcker heter Naiv.Super. En annan borisk bokfavorit är Vredens druvor. Helt apropå och utan motkrav delger jag er denna häpnadsväckande information.När löven faller
Björklövens fall är en tung förlust. Inte bara för klubben och dess supportrar, utan för hela hockeysverige. Det är möjligt att det finns en och annan elitistisk hockeyfan som skiter fullständigt i Lövens förfall, men de allra flesta av oss torde och borde fundera på vad denna konkurs säger om läget i landet.
Finns det idag några elitserieklubbar eller allsvenska klubbar som är "självförsörjande"? Finns det idag några, förutom Färjestad och några till, som inte balaserar på en skör tråd mellan framgång och förfall?
Som AIK:are är det särskilt lätt att sätta sig in i Björklövens situation. Det kunde lika gärna ha varit vi. Men AIK och Björklöven är knappast de enda klubbar som lidit ekonomiskt på sistone. I själva verket tycks det numera vara mer regel än undantag att klubbar i eliten och allsvenskan lever på gränsen till vad man klarar av.
AIK höll på att falla på glädjekalkyler och pengar som inte fanns. Om Björklövens fall vet jag än så länge för lite för att kunna uttala mig, men jag tror knappast att håkanligans försök att stänga elitserien, genom att solidariskt dela med sig av TV-pengar till den närmaste kretsen smörisar, har gjort det lättare för Björklöven att klara sig i konkurrensen.
¤ ¤ ¤
Det är rätt intressant egentligen. AIK har genom en tokig satsning, som lika gärna hade kunnat sluta i rena KHLvetet eller division 3, lyckats ta sig upp i smöret. Plötsligt regnar pengarna in från håkanligan och dess partners. Plötsligt kan vi värva spelare som vi tidigare bara kunnat drömma om. Plötsligt tycks såväl konkurshot som KHL-snack vara som bortblåst. Vad hade hänt om vi torskat mot Växjö för lite mer än en vecka sedan?
Jag tänker på Leksand som satsat som dårar de senaste åren. Utan att nå framgång. Jag tänker på Malmö och byggmäster Percy. Det gick inte där heller. Avståndet mellan håkanligan och allsvenskan har bara blivit större och större. De ekonomiska förutsättningarna är nuförtiden så olika att steget mellan allsvenskan och eliten är att likna vid steget mellan forna Öst- och Västberlin.
Några modiga (eller dumdristiga) väljer att utmana muren. Ett ytterst fåtal lyckas. Men hur många överlever ett misslyckat försök? Hur många vågar försöka igen?
Finns det idag några elitserieklubbar eller allsvenska klubbar som är "självförsörjande"? Finns det idag några, förutom Färjestad och några till, som inte balaserar på en skör tråd mellan framgång och förfall?
Som AIK:are är det särskilt lätt att sätta sig in i Björklövens situation. Det kunde lika gärna ha varit vi. Men AIK och Björklöven är knappast de enda klubbar som lidit ekonomiskt på sistone. I själva verket tycks det numera vara mer regel än undantag att klubbar i eliten och allsvenskan lever på gränsen till vad man klarar av.
AIK höll på att falla på glädjekalkyler och pengar som inte fanns. Om Björklövens fall vet jag än så länge för lite för att kunna uttala mig, men jag tror knappast att håkanligans försök att stänga elitserien, genom att solidariskt dela med sig av TV-pengar till den närmaste kretsen smörisar, har gjort det lättare för Björklöven att klara sig i konkurrensen.
¤ ¤ ¤
Det är rätt intressant egentligen. AIK har genom en tokig satsning, som lika gärna hade kunnat sluta i rena KHLvetet eller division 3, lyckats ta sig upp i smöret. Plötsligt regnar pengarna in från håkanligan och dess partners. Plötsligt kan vi värva spelare som vi tidigare bara kunnat drömma om. Plötsligt tycks såväl konkurshot som KHL-snack vara som bortblåst. Vad hade hänt om vi torskat mot Växjö för lite mer än en vecka sedan?
Jag tänker på Leksand som satsat som dårar de senaste åren. Utan att nå framgång. Jag tänker på Malmö och byggmäster Percy. Det gick inte där heller. Avståndet mellan håkanligan och allsvenskan har bara blivit större och större. De ekonomiska förutsättningarna är nuförtiden så olika att steget mellan allsvenskan och eliten är att likna vid steget mellan forna Öst- och Västberlin.
Några modiga (eller dumdristiga) väljer att utmana muren. Ett ytterst fåtal lyckas. Men hur många överlever ett misslyckat försök? Hur många vågar försöka igen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)