Rattus lutreolus

Jag tänkte först strunta i att åka till Södertälje i morgon. Men efter gårdags-kvällens snöpliga bestraffning kom jag på andra tankar. Min längtan efter att få se AIK vinna igen är desperat och då duger inte tevesoffan.

Min bloggbundis Knutten påstår att Sören är aikåare. Jag vet inte riktigt vad en aikåare är för något. Kanske en sån som jag? Eller så är det en sån där norrlänning med kiss i blöjan och storstadskomplex. Med tanke på hur lite hjälp vi riktiga aikåare har fått av domarkåren hittills den här säsongen så vore det hursomhelst inte mer än rätt om Sören och hans vänner började ge oss små handtag. AIK är det lag i serien som fått spela allra minst i powerplay och näst mest i boxplay.

Kanske inte så konstigt då att vi är så dåliga i PP och så bra i BP. Träning ger färdighet.

I morgon kväll kan vi lägga statistiken och domargnället åt sidan.
Det nalkas brottning i bottenträsket. Då ju SSK har ägnat de senaste säsongerna åt att kladda omkring i skrapet kan de sägas ha vanan inne. Det betyder inte att de kan förväntas spöa oss på ren rutin. Vi gnagare har också varit med förr och den som är rädd för att få skit under naglarna kan ju räcka upp en fjollhand. I morgon lämnar i alla fall Boris handväskan hemma och drar till Scaniarinken som en hårdkokt machoman. Laddad och tänd och tankad med lättmjölk.

* * *

I detta nu värmer jag upp inför bottenmötet med att se träsklaget Rögle mot Leksand. Ärligt talat så håller jag i smyg på att förbereda mig på det värsta. Det har gått så långt att jag numera inbillar mig att det där med kvalserien, det skulle nog kunna bli ganska festligt. Spännande, lite mer folk på Hovet, mera mål och antagligen ett antal sköna segrar. Ibland är en lögn det finaste man har.