Vilket håll du än går

Vi sågs på Gullmarsplan, Kringelknutten a.k.a. Spoorchklubbarn och jag. Han hade en röd lilja i kavajslaget. Handslaget fast. Han kallade mig Boorisch.

Det blev en dinner for two och som den moderne man jag är lät jag Knutten stå för notan. Vi njöt baconburgare, strips och öl. Sämre uppvärmning inför en rafflande försäsongskamp på Hovet kan man tänka sig. Tro fan vi hade trevligt. Två bloggande bohemer från varsin sida stan. Den ene, lätt åldrad hedersknyffel med blicken klar och full av svar. Den andre, något yngre, välbevarad, lagom fit man i sina bästa år. Vi skålade och drack och vi enades om att det enda som egentligen fattades för att göra middagen hundraprocentig var en riktig expert. Vi hade hoppats på Leif Boork. (Eller som han i våra kretsar kallas sedan en tid: Leif Boorch.) Vi, eller rättare sagt jag, hade tillochmed skickat en inbjudan över twitter. Dock förgäves. Boorchen ville väl inte följa med på vår lilla sällskapsresa.

* * *

Om den lyckade middagen finns förstås mycket säga, men jag låter det stanna mellan mig och Knutten. Istället övergår jag till matchen, som det också finns en del att säga om.

AIK såg ungefär lika dåliga ut som laget brukar göra strax intill en elitseriepremiär. I fjol såg det för jävligt ut mot Almtuna (Läs: Posörerna) och i förfjol gick det åt helvete mot Södertälje (Läs: AIK - SSK 1-3). Så varför är jag då besviken? Jag ställer frågan till mig själv och svarar med blott en suck. Man vill ju se Gnaget vinna va. Vinna! Nu fick vi åtminstone se en uppryckning som hette duga i slutet av tredje perioden. AIK vände sånär ett tvåmålsunderläge. Björn Melin och Fredrik Hynning visade klass och kyla när det behövdes som mest och fick för en stund tyst på den där molande floppvarningstanken i mitt huvud. Men ändå. Det såg inte bra ut. Inte den här gången heller.

Matchens prestation stod annars Broc Little för när han på egen hand trixade in 1-1-pucken i första perioden. Möjligen i konkurrens med SSK:s keeper Berth Idoff, som stod för en hel drös högklassiga räddningar. Med det namnet skulle jag bli mycket förvånad om inte Färjestad gör ett närmande inom kort. Låt dansbandsjakten börja.

Försvarsspelet såg precis som i matcherna mot Timrå och Modo i
SCA-cupen stundtals slafsigt och slarvigt ut. Spelet i mittzon var emellanåt uselt. I första perioden bjöd  AIK på billiga spelvändningar i vart och varannat byte. Till och med Mariga Mary, som återigen satt bakom mig på läktaren, klagade. Prozac antecknade i sitt block, Klabbarparn drog sin teori om varje periods första och sista tre minuter (då görs de flesta målen) och Eddie var sin vana trogen positiv som fan. Tänk på att du är svensk, sa jag och sneglade åt Knutten till. (Kringelknutten kan liksom jag sina sällskapsresor utantill.) Men Knutten hörde inte på. Han var fullt upptagen med att se sin anrika spoorchklubb straffa vår dubbla SM-semifinalist.

Gissa om han var nöjd när Fleury stänkte in sin straff. När Little sen missade för andra gången denna folkfestliga hockeykväll knöt Knutten näven mot Hovets tak och log sitt allra malligaste leende. The winner takes it all.

* * *

Men vi ses, vi ses, i Connemara, som Ulf Lundell så vackert sjunger. Redan i morgon får vi gnagare chans på revanch, då AIK möter SSK i gamla fina Scaniarinken, numera renoverad och kallad AXA. Det vankas generalrepetition med allt vad det innebär. Kaffe och mazarin i första pausen. Tillbaka till grunderna, fokus på defensiven, se upp för onödiga risker. Inga jävla skador nu grabbar!

Uppriktigt sagt så påminner Södertälje inte så där jättemycket om Connemara. Ölen är inte svart, bergen är knappast gröna. Men det sägs att vattnet i Måsnaren är klart och att även i Södertälje kan det här livet vara så underbart.

En del av mitt hjärta

En meningsfull konversation på Bättre Lasses f.d. hockeyblogg (numera forum för folk från Fjollträsk) fick mina känslor i svall. Och plötsligt insåg jag varför det blivit så svårt att finna inspiration och bloggarlust i höst och vinter. Det är Kringelknuttens fel. Mannen vars fina fasta former satte fart på mig och mina små hormoner. Hans hockeyhjältar befinner sig sedan ett par månader en trappa ned. Kringelknutten själv har slagit sarg ut och gått och blivit Poppen med hela syrianska folket.

Tomas Ledin har redan tagit den till fulländning så jag överlåter till honom att uttrycka min innerliga känsla för Knutten.

Vad gör du nu för tiden...?

Fredagsmys

Lasse Kronér för kanske inte tankarna till hockey i första hand men han är rolig ändå. Särskilt det där gnäggande skrattet. Hä hä hä.

I kväll har jag sett Lasse Kronér och Patrik Isaksson på TV. Patrik Isaksson är gnagare. Bara en sån sak. Och så är han från Husby (grannby till  mitt barndoms Akalla). Dessutom har han haft större inflytande på gnagisk läktarsång än många har en aaaning om. Den som fattar poängen får gärna förklara den i kommentarsfältet. Den som inte fattar kan scrolla vidare och läsa på.

Förutom att titta på Lasse Kronér och Patrik Isaksson samt den underbara Sara Varga har jag i kväll smygkikat på allsvensk hockey.

Almtuna-SSK närmare bestämt. Kul match, verkligen. Nästan så jag blev nostalgisk och började sakna alla de där myspysiga fredags-kvällarna i allsvenskan med allt vad de innebar; 1500 pers på Hovet, popcornerbjudanden och Borås. Borås!! Ja jävlar, det var tider. Hur många gånger har jag inte suttit på Hovet, ensam med mitt lilla matchprogram, och gått igång på Bergström och Bång?

Tänk, nuförtiden är det aldrig särskilt svårt att få med sig folk på matcherna. Jag undrar vad det kan bero på. Nån som har en aning?

* * *

I morgon begår Leksand premiär i Ängelholm. Det är ett möte som intresserar mig av tre skäl:

1) Det brukar nästan alltid bli underhållande och smågriniga matcher mellan lagen.

2) Rögle måste ha något mycket stort på gång. Hur ska man annars förstå det faktum att klubben "ville avvakta andra besked" innan man erbjöd Patrik Bergström nytt kontrakt?  (Detta förfarande fick Bergström - jag förstår honom - att se sig om efter en annan klubb att spela för i vinter.) Källa

3) Möten mellan Rögle och Leksand genererar alltid läsvärda inlägg på den här bloggen.

* * *

Har man inget vettigare för sig en fredagskväll som denna så kan man som undertecknad kolla in Hockeyligans uppfräschade sajt.

Man kan också ta reda på att Patrik Bergström har hunnit med att göra 2+1 på sina två första matcher med det slovenska laget HK Jesenice,  som för övrigt spelar i den österrikiska ligan.

Och så kan man jubla över att IFK Norrköping tog ännu en seger i Allsvenskan. Nu hoppas jag på Trelleborg i Skånederbyt på söndag. Om de mot förmodan skulle råka ligga under med något mål efter en kvart så är det bara att slänga in ett knallskott eller två. För då blir det omspel. Fast det är klart, den här gången kanske den beryktade difiplinnämnden (bildlänk) ser kaströrelser...

* * *

Sist men inte minst kan man hälsa till en uppskattad hockeykompis: Grattis till tre friska pinnar Kringelknutten!

Törst

AIK besegrade SSK igår kväll och det var skönt att vara tillbaka på Hovet. Matchen i sig var ett mindre sömnpiller men sällskapet var desto bättre.

Farsan Baloo var försäsongsskäggig, gråsprängd och grann. Vackrare än Lundell vid en prisutdelning på Orust. Sin vana trogen klagade han på tempot - redan under uppvärmningen! Därefter visade han upp ett känsloregister som bara riktiga män vågar och kan. Baloo var besviken. "Jag får ju aldrig vara med på bloggen", sa han. "Alla andra skriver du om men jag får nästan aldrig vara med. Jag tycker det är orättvist." Smått urskuldande svarade jag att det ju blott är för att värna hans personliga integritet som jag hitintills beskrivit hans förehavanden så sparsmakat per blogg. Det bet inte på Baloo. Istället insisterade han på att han minsann också förtjänar en egen etikett, precis som Greken. Jag lovade att noggrant överväga saken och återkomma med besked.

En annan som visade känslor var min kompis Eddie. Eddie var på sitt bästa berättarhumör. I andra pausen förtäljde han den lustiga och mustiga historien om sitt gotländska sommaräventyr. För att göra en lång och underhållande story kort kan man säga att Slite inte riktigt var den nöjesmetropol som Eddie hade hoppats. Samt att det kostar både tid och pengar att följa AIK:s hockeylag i vått och torrt.

En tredje, fjärde och femte som visade känslor var Kringelknutten och hans vänner. De var alla lika trevliga som ifjol. Knutten och jag bytte kakrecept före match och i periodpauserna drack vi bärs och konverserade. Knutten smuttade och smackade med stil. Man såg att han var glad över att få se ett elitserielag igen, även om han naturligtvis gjorde sitt bästa för att dölja det. Men bakom den hårda fasaden klappar ett hockeyhjärta som längtar hem. Kringelknutten vill tillbaka, precis som vi gnagare ville tillbaka när det begav sig.

* * *

Läs även sargut.se och ta del av Kringelknuttens sida av saken: "En plastmugg Norrlands Guld med 4 cm toppskum, var behållningen..."

* * *

Och avslutningsvis, lyssna på the one and only Ulf Lundell och låten Törst från 1976:

En väg går upp, en annan ner

Och det är så svårt att ta sej upp

Så lätt att ramla ner

Rattus lutreolus

Jag tänkte först strunta i att åka till Södertälje i morgon. Men efter gårdags-kvällens snöpliga bestraffning kom jag på andra tankar. Min längtan efter att få se AIK vinna igen är desperat och då duger inte tevesoffan.

Min bloggbundis Knutten påstår att Sören är aikåare. Jag vet inte riktigt vad en aikåare är för något. Kanske en sån som jag? Eller så är det en sån där norrlänning med kiss i blöjan och storstadskomplex. Med tanke på hur lite hjälp vi riktiga aikåare har fått av domarkåren hittills den här säsongen så vore det hursomhelst inte mer än rätt om Sören och hans vänner började ge oss små handtag. AIK är det lag i serien som fått spela allra minst i powerplay och näst mest i boxplay.

Kanske inte så konstigt då att vi är så dåliga i PP och så bra i BP. Träning ger färdighet.

I morgon kväll kan vi lägga statistiken och domargnället åt sidan.
Det nalkas brottning i bottenträsket. Då ju SSK har ägnat de senaste säsongerna åt att kladda omkring i skrapet kan de sägas ha vanan inne. Det betyder inte att de kan förväntas spöa oss på ren rutin. Vi gnagare har också varit med förr och den som är rädd för att få skit under naglarna kan ju räcka upp en fjollhand. I morgon lämnar i alla fall Boris handväskan hemma och drar till Scaniarinken som en hårdkokt machoman. Laddad och tänd och tankad med lättmjölk.

* * *

I detta nu värmer jag upp inför bottenmötet med att se träsklaget Rögle mot Leksand. Ärligt talat så håller jag i smyg på att förbereda mig på det värsta. Det har gått så långt att jag numera inbillar mig att det där med kvalserien, det skulle nog kunna bli ganska festligt. Spännande, lite mer folk på Hovet, mera mål och antagligen ett antal sköna segrar. Ibland är en lögn det finaste man har.