onsdag 26 januari 2011

Serielunken är en snårig stig

I nästan tre hela perioder satt jag och ondgjorde mig över det svarta supporterlivets gävlighet. Jag tänkte: Detta är skräckens boning och jag är en skeppsbruten fisherman på de dömdas ö.

AIK:s insats var så klen. Den luktade svettig suspensoar och föredetting Dick. Den stank av bottenskrap och träsk. Inte ens femtusen friska läkerolister förmådde blåsa bort kvalmig-heten och dimman. Gnaget spelade som skit. Trots att Brynäs uppträdde ungefär lika blekt som senast jag såg dem i Gävle så tilläts de skapa tryck. Melins mannar misslyckades med det mesta. Gång på gång spelade man fast sig själva i egen zon. Endast Viktor var vaken.

Backar med fritt fält borde kunna hitta sina medspelare. Man måste ju inte alltid spela sarg ut.

Jag fick se säsongens kanske allra sämsta hockeymatch och med två minuter kvar funderade jag på att gå. Det är inte kul att sitta i bilkö från parkering med noll poäng i bagaget. För en mätt och belåten segrare kan Sportradion smaka mumma och härliga deserten men för en loser som tvångsmatats med fryst torsk är det bara surt att höra eftersnack. Tabellvetet vill man i det läget inte veta av.

Men man går inte förrän fettladyn har ylat. Inte vid ställningen 2-1. Åtminstone gör man det inte om man är Boris och gnagiskt trogen.

Zednik och Pavlikovsky hade sett sömniga ut sedan matchens första byte. Självklart fick de chansen att styra upp spelet i sex mot fem. Det är slovakerna som ska ta tag i sakerna, så är det sagt och så blev det gjort. 18.55 stod klockan på när Pavlikovsky lyfte in pucken till 2-2. Jag trodde knappt det var sant. AIK gjorde hyfsade matcher mot Frölunda, Skellefteå och Södertälje utan att vinna. Mot Brynäs gör man en otroligt dålig match men lyckas ändå ta den till straffar.

Och så Jonas Liwing.

Jaha, tänkte jag. Jonas Liwing.

Bättre än att skicka fram Dicken eller nån som suttit bänkad hela matchen i alla fall.

Men ändå.

Jonas Liwing!

Richard Zednik har så här långt inte visat mycket mer än att han har hockeyn i blodet. Farten och frenesin är det sisådär med. Fräckheten och fantasin däremot skymtar fram med jämna mellanrum. Zednik och Pavlikovsky känner varandra, finner varandra men emellanåt ser det slött och oengagerat ut. Det kan förstås vara en synvilla, kanske blir slovakernas samarbete det som till sist räddar oss kvar i eliten.

Men Zednik måste börja leverera. Mål, mål, mål. Det är dags att kliva fram nu. Vi är många vars hjärtan bultar och bankar.

Öppna dörren, Richard!

2 kommentarer:

Kung Kenta sa...

Men i dag är Boris lika glad som ett lite barn på julafton, grattis gnagar´n.

Black Boris sa...

Tack Kung Kenta! Synd bara att de andra bottenlagen tog poäng de också. Men vi är på gång igen. Precis som det där blåvita gänget som du envisas med att heja på. Härlig vändning igår va?