Always look on the bright side of life

Jag lekte Greken-leken i tevesoffan ikväll. Fast bara inombords. Med en glad och hockeytokig liten kille bredvid sig, som jublar lika högt vilket lag som än målar, är det svårt att pressa fram några riktiga utbrott. Så jag kokade i smyg, höll de värsta barnsligheterna för mig själv. Som tur är finns det mobiler, SMS och kompis Greken. Min gamblande vän och jag hade stadig messkontakt i en och en halv period. Sen fick jag nog. Sen orkade jag inte tumma mer på glappknapparna.

Sex minuter in i första perioden hade jag lust att göra en Ture Janzon med Z; slänga ut teven genom fönstret. Men grabben ville se hockey och jag hade inte hjärta att ta kvällsnöjet ifrån honom. Han hade ju sett fram emot matchen lika mycket som jag. Till skillnad från mig brydde han sig inte om att AIK:s försvarsspel var uselt och ruttet och att utespelarna lämnade Markus Svensson åt vargarna och riksgrisen. Till skillnad från mig tyckte han det var kul att se massa mål istället för inga mål, som i lördags på Hovet.

Om det inte hade varit för den miserabla starten - och för zebran och hans vänner i mitten av andra perioden - hade det kunnat bli en riktigt lyckad kväll även för mig. Men känslan efter matchen är att vi gav bort den. Linköping gjorde det bra som utnyttjade Gnagets brister. AIK gjorde det dåligt som bjöd på tre enkla mål. Det håller inte på den här nivån. Vi såg det mot Djurgården i derbyt, då i andra perioden. Nu hände samma sak i första. AIK-spelarna får skärpa sig kvickt. Jag är trött på att se Melin tvingas ta tidiga timeouter.

* * *

Inspirerad av min lyckligt sovande son som antagligen drömmer drömmar av guld just nu tänker jag trots allt avsluta kvällen med att highlighta det positiva.

AIK gör två snygga mål i PP som sånär vänder matchen.

Linus Videll är på väg mot storformen.

Sandberg bröt mål- och poängtorkan.

Bång blir mer och mer Bång.

Vi är trea i tabellen, har plus tre i målskillnad och spelar match igen om tre dagar.

Viklund fortsätter att spela tryggt och snyggt.

Johan Åkerman är tillbaka i gammalt gott slag. Ser äntligen lika kass ut som han gjorde under åren i AIK.

Det var på tiden!

* * *

Läs även: Summering LHC-AIK, Cloetta Center 26/9

Kunde vunnit, borde vunnit

Fjärde raka förlusten mot La Familia. Fy fan. Fjärde raka förlusten och fjärde raka mot Färjestad utan felfri Fasth i kassen.

Det går liksom inte att komma ifrån. Utan Viktor ingen Viktoria. Det är så det känns och det är så det nästan är. Jag vill verkligen inte skylla förlusten på Bjurling. Han gör en ganska bra match. Men jag konstaterar att han släpper ett riktigt skitmål i ett läge där AIK leder matchen och dominerar spelet. Efter Färjestads kvittering ändrar kampen karaktär. Karlstatösera får matchen dit de vill. De spelar äckligt disciplinerat, bortahockey när den är som tråkigast att se på.

AIK kunde ha vunnit ändå, borde ha vunnit ändå. Men det är svårt att besegra ett topplag med 1-0.

Kedjan med Rudslätt, Andersson och Gynge har varit bra på sistone och ikväll låg de bakom det mesta och det bästa. Även Blomdahl, Sandberg och Salomonsson skapade tryck emellanåt. Blomdahl såg så målkåt ut att jag ett tag trodde han skulle göra både två och tre kassar. Men det stannade alltså vid ett. Blomdahls ledningsmål gav mig Bjuhr-vibbar. Det var lite "puckhelvetet ska in, tryck, tryck, TRYCK!" över det hela. Jag hann tänka: Alla som börjar på B är lika med bäst. Sen kom jag på mig själv och ändrade till nästan alla.

* * *

Allt och alla som börjar på PP är lika med sämst. Pilutta Play till exempel. Och Pelle Prestberg.

Pelle Prestberg är med största sannolikhet Sveriges äldsta bäbis. Karln fyller 36 om ett par dagar men han beter sig fortfarande som en förfördelad daggmask på isen. Bjäbbar och gnäller och knuffas när han tror att ingen ser. Får han mothugg åker han vanligtvis och gömmer sig. Inte sällan bakom Fröken Frögren. Den här gången var det Sandbergs tur att tröttna på Pelle Jöns. Då Fröken Frögren för en gångs skull inte befann sig i närheten av situationen gjorde Pelle det enda rätta. Han backade och kissade i byxan.

Sedan ropade han på zebran, pekade på Sandberg och gnydde: "Det var inte jag. Det var han."

* *

Det hela utspelade sig på Hovets is, i slutet av första perioden. Där och då bestämde jag mig för att avsluta min poänglösa kväll med att skvallra per blogg. Det var faktiskt Pelle som började.

Bång & Pilutta Play

Läser en intervju med Bång på Marie Hallmans blogg. Pilutta play tas upp och Bång är väl inne på ungefär samma sak som jag och Dicken diskuterade här på bloggen i går kväll.
~
Jag älskar verkligen Daniel Bång och hans inställning. Men jag köper inte det där med att PP skulle kunna bli ännu sämre av att man gnuggar på det. Melin och Tärnström har uttryckt liknande tankar tidigare men jag fattar inte riktigt hur de resonerar. Det borde vara en självklarhet att ju mer man nöter på ett spelmoment desto bättre blir man. Framförallt borde det vara en självklarhet att om man är dålig på något - som man verkligen behöver vara bra på - så tränar man extra på det.

Varför skulle just spelet i PP skilja sig från andra spelmoment när det gäller träning och träningseffekt? Om uppspelen suger flaggstång, ska man sluta träna på dem då också? - Äh, grabbar, vi skiter i att gå på is idag. Vi gymmar lite och snackar med psykologen istället...

Man behöver inte heta Leif Boork för att se vad som är AIK:s problem i PP. Dels har man svårt att ta sig in i zon och etablera ett spel på vettigt sätt, dels saknar man passningstempo och rörelse när man väl ska börja lira. Hur man överhuvudtaget ska kunna bli bättre på att behärska dessa spelmoment utan att gnugga extra på dem övergår mitt förstånd. Samma sak gäller för övrigt tekningar.

Så fortsätt gnugga, Gnaget! Powerplay och tekningar. Om inte annat kanske vi blir ännu bättre i boxplay.