Jag minns hur det kändes för ett år sedan. AIK Hockey kämpade för sin existens samtidigt som starka krafter inom föreningen smed planer om och med KHL. Det var livet i källaren och drömmen om en trappa upp. På teve såg jag Djurgården, Modo, Brynäs och alla de andra elitserielagen göra upp med varandra. De befann sig ovan molnen, på våningen ovanför. Jag visste att det fanns en möjlighet att ta sig upp, in genom nålsögat, över gränsen till Håkans förlovade land. Men det var mycket knappt som jag vågade tro på drömmen.
Det störde mig och det stör mig fortfarande att Hockeyligans lag ges sådana enorma fördelar gentemot lagen i Allsvenskan. Inte nog med att elitserieklubbarna får sina ekonomiska startbidrag. Dessutom ges bottenlagen en extra chans (läs: kvalserien) att hanka sig kvar i smöret, givetvis på bekostnad av de allsvenska topplagen. Bara för att AIK numera råkar befinna sig i Elitserien och bara för att mitt hjärta råkar klappa för just AIK innebär det inte att jag plötsligt omfamnar det orättvisa systemet. Direkt upp- och nedflyttning borde vara en självklarhet.
Tiderna förändras och människorna med. Men det händer faktiskt att värderingar består. Jag hörde hur de låg med varandra på våningen ovanför, minns ännu bilden som där och då etsade sig fast i mitt huvud: Färjestad i möghögens topp. Jag har velat se dem falla länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar