Bång & Pilutta Play

Läser en intervju med Bång på Marie Hallmans blogg. Pilutta play tas upp och Bång är väl inne på ungefär samma sak som jag och Dicken diskuterade här på bloggen i går kväll.
~
Jag älskar verkligen Daniel Bång och hans inställning. Men jag köper inte det där med att PP skulle kunna bli ännu sämre av att man gnuggar på det. Melin och Tärnström har uttryckt liknande tankar tidigare men jag fattar inte riktigt hur de resonerar. Det borde vara en självklarhet att ju mer man nöter på ett spelmoment desto bättre blir man. Framförallt borde det vara en självklarhet att om man är dålig på något - som man verkligen behöver vara bra på - så tränar man extra på det.

Varför skulle just spelet i PP skilja sig från andra spelmoment när det gäller träning och träningseffekt? Om uppspelen suger flaggstång, ska man sluta träna på dem då också? - Äh, grabbar, vi skiter i att gå på is idag. Vi gymmar lite och snackar med psykologen istället...

Man behöver inte heta Leif Boork för att se vad som är AIK:s problem i PP. Dels har man svårt att ta sig in i zon och etablera ett spel på vettigt sätt, dels saknar man passningstempo och rörelse när man väl ska börja lira. Hur man överhuvudtaget ska kunna bli bättre på att behärska dessa spelmoment utan att gnugga extra på dem övergår mitt förstånd. Samma sak gäller för övrigt tekningar.

Så fortsätt gnugga, Gnaget! Powerplay och tekningar. Om inte annat kanske vi blir ännu bättre i boxplay.