Heta gnagare vs Blöta katter

Det är rätt kul att se AIK spela skjortan av Timrå. Särskilt när det sker för fjärde gånger i rad. Ännu kuligare blir det när man ser Josh stå och jubla som besatt i samband med McDonells kvitteringsmål. Det är härligt med känslor, som Wikegård brukar säga.

Kvällens skönaste ögonblick bjöd Stefan Johansson på. Viktigt att följa med upp i anfallet så där. Jag tyckte kassen förtjänade ett målvrål: Yiiihaa, som Wikegård brukar säga.

Bångs förarbete till Johan Anderssons 3-1 gav mig ståpäls. Ruggigt bra, som Wikegård brukar säga.

David Engblom gjorde sin 666:e match i AIK. The number of the beast heter det visst men eftersom jag är en from och nästan frälst man så föredrar jag The number of the best. Kung Engblom är en av AIK:s allra nyttigaste spelare just nu. Inte vilken flaskpelle som helst men likväl: En vattenbärare, som Wikegård brukar säga.

* * *

BB förpliktigar och Björn Bjurling börjar nu på allvar leva upp till sina initialer. Närmast borisk i sitt agerande.

* * *

Ska man vinna den här typen av nervkittlande matcher så är det naturligtvis viktigt att gnugga, gnugga, gnugga. Man måste käka puck, spela med mod och stå upp för varandra där ute på isen. Ge varandra energi. Det får inte finnas plats för några nagellackslirare.

En som verkligen visade mod och karaktär på Hovet var Sandberg. Han tog sig ständigt in i trafiken, lämnade inga bromsspår, slet och gnuggade - i byte efter byte efter byte. Skönt att se grabben tillbaka. En annan som verkligen käkade puck var Oscar Steen. Snacka om att vara som en finne i röven på motståndarna.

Till skillnad från våra heta gnagare såg tikarna ut som ett gäng blöta katter. Maken till hängbjörkar får man leta efter. Inte ens Ilkka såg ut att vilja tävla.

* * *

Matchprogrammet är märkligt men acceptabelt. AIK får vila ett gäng dagar, medan SSK, Timrå m.fl. får slita hund. Det korta avbrottet infinner sig passande nog i samma veva som Fasth vilar skallen och Patrik Nemeth dominerar JVM.

I morgon kväll anför sistnämnde superjunis Tre Kronor i semifinalen. Jag ser fram emot chips, dipp och Wikegård i högform. Eventuellt gör jag som vanligt och stänger av ljudet på teven.

En sen julklapp

Bäste Niklas Wikegård

Här får du en julklapp hård

Hör min stilla bedjan

Dra igen dragkedjan

Ge limpsaxen din munvård!

Publik och publicitet

Lagen i HockeyAllsvenskan får finna sig i att leva i skuggan av de stora starka elitserielagen. Inget konstigt med det. Spelarna, matcherna och resultaten ger sällan de största rubrikerna i dags-pressen. Som gnagare får man numera vara tacksam över att det skrivs om laget överhuvudtaget. Våra smått pinsamma publiksiffror på Hovet motiverar inte till några löpsedlar direkt. Pressen ger folk vad folk vill ha och för närvarande är det folkliga intresset kring AIK hockey förhållandevis litet. Vi är få som brinner för laget numera och vi är sannolikt än färre som köper tidningen för att främst läsa om Bång, Beck och Bergström.

Nåja, det finns ju andra lag i serien vars supportrar är både fler och mer traditionella (dvs. de går och ser laget som de säger sig supporta). Leksand och Malmö är seriens största publikdragare och båda lagen följs av genuina hockeyfans. Därför får dessa klubbar större utrymme i pressen än exempelvis AIK. Och det är som det ska vara. Så länge Gnaget endast drar storpublik till mötena med Leksand får vi svartgula hockeyälskare finna oss i små rubriker och korta notiser. Det blir inga djuplodande reportage inför AIK-Björklöven. Det blir inga segerintervjuer i Rosa bladet efter 6-3 mot Oskarshamn.

När spelarna och spelet i serien varken lockar publik eller ger publicitet är det tur att det finns tränarprofiler. HockeyAllsvenskan har ett par stycken som håller hög klass när det gäller att dra uppmärksamheten till sig. Salo behöver egentligen bara gäspa och se trött ut för att fånga journalisternas intresse. Karlsson går i taket och skapar rubrik efter rubrik som om det egentligen var den världsligaste sak i... Norden. Strumpan orerar, svär och byter kakrecept mest hela dagen. Och Ivarsson gör som AIK på 1890-talet - tar sparken! I näst högsta serien är det för närvarande tränarna som är de största profilerna.
-
I kommentarsfältet till AB:s artikel om Ivarsson föreslår någon Wikegård som ny tränare i Västerås. Om denna önskan skulle slå in kommer jag att på allvar börja se mötena med gurkklubben som riktigt riktigt viktiga. Jag gillar ju inte Wikegård. Jag tycker att han är en pajas. En limpsax med dåligt spelsinne, för att tala clownspråk. Att få se Melins gossar krossa Wikegårds gurkor vore rena rama drömmen för en borisk bloggare. Ännu roligare vore det att inte längre behöva se fjunfjanten i teverutan.

Men det förstås, med Wikegård som tränare i HockeyAllsvenskan skulle temperaturen höjas avsevärt både i och omkring ligan. Limpsaxen skulle antagligen ges ännu fler tillfällen att klippa till sig feta rubriker. Pressen ger ju folk vad folk vill ha, eller hur var det nu jag sa?

En apa som kan gapa

Hockeysveriges mest överskattade limpsax har klippt till igen. Den här gången är det en före detta AIK:are som blir kapad längs fotknölarna. Frågan är hur Andres Jämtin nu ska kunna lära sig åka skridskor.

Niklas Wikegård är inte i första hand känd för sina tränarmeriter. Visserligen lyckades han slå sönder ett omklädningsrum i Boden en gång men utöver den bedriften har han inte uträttat mycket som hockeycoach. Som sanningssägande expert gör han desto mer väsen av sig. På senare år har Wikegård visat att man varken behöver vara nyanserad eller analytisk för att få jobb som kommentator på SVT.

Det räcker med att vara engagerad och lagom rapp i käften. Har man dessutom en gång tränat Djurgården är man i det närmaste självskriven när media letar bisittare. Att det är skillnad mellan att vara expertkommentator och hejaklacksledare tycks inte bekymra ledningen på vare sig radiokanaler, webbsidor eller vår fria television. Varumärket Wikegård lockar såväl lyssnare som läsare och tittare.

Niklas Wikegård är en man av sin tid. Han skriker högt och gestikulerar vilt. Han är verbal som få och han "går genom rutan". Därför får han uppmärksamhet. Problemet är bara att han snackar en massa strunt. Ju dummare saker narren säger, desto fler skratt lockar han fram. När Wikegård trampar på gasen vet man att det blir åka av. Är det inte Omark som "ser tjock ut" så är det Jämtin som är "extremt överskattad och knappt kan åka gricker".

Jag är trött på Wikegård och jag har varit det länge. Numera gör jag mitt bästa för att undvika hans fjuniga fejs men ibland är det svårt att värja sig. Limpsaxen har en förmåga att dyka upp lite överallt, ofta där man som minst anar det. Han är som hackspetten på julafton, ni vet den där irriterande saken som driver Kalle till vansinne. Just när man tror att man sett pajasen för sista gången är han framme och stör igen. Omöjlig att undgå.