Vi sågs på Gullmarsplan, Kringelknutten a.k.a. Spoorchklubbarn och jag. Han hade en röd lilja i kavajslaget. Handslaget fast. Han kallade mig Boorisch.
Det blev en dinner for two och som den moderne man jag är lät jag Knutten stå för notan. Vi njöt baconburgare, strips och öl. Sämre uppvärmning inför en rafflande försäsongskamp på Hovet kan man tänka sig. Tro fan vi hade trevligt. Två bloggande bohemer från varsin sida stan. Den ene, lätt åldrad hedersknyffel med blicken klar och full av svar. Den andre, något yngre, välbevarad, lagom fit man i sina bästa år. Vi skålade och drack och vi enades om att det enda som egentligen fattades för att göra middagen hundraprocentig var en riktig expert. Vi hade hoppats på Leif Boork. (Eller som han i våra kretsar kallas sedan en tid: Leif Boorch.) Vi, eller rättare sagt jag, hade tillochmed skickat en inbjudan över twitter. Dock förgäves. Boorchen ville väl inte följa med på vår lilla sällskapsresa.
* * *
Om den lyckade middagen finns förstås mycket säga, men jag låter det stanna mellan mig och Knutten. Istället övergår jag till matchen, som det också finns en del att säga om.
AIK såg ungefär lika dåliga ut som laget brukar göra strax intill en elitseriepremiär. I fjol såg det för jävligt ut mot Almtuna (Läs: Posörerna) och i förfjol gick det åt helvete mot Södertälje (Läs: AIK - SSK 1-3). Så varför är jag då besviken? Jag ställer frågan till mig själv och svarar med blott en suck. Man vill ju se Gnaget vinna va. Vinna! Nu fick vi åtminstone se en uppryckning som hette duga i slutet av tredje perioden. AIK vände sånär ett tvåmålsunderläge. Björn Melin och Fredrik Hynning visade klass och kyla när det behövdes som mest och fick för en stund tyst på den där molande floppvarningstanken i mitt huvud. Men ändå. Det såg inte bra ut. Inte den här gången heller.
Matchens prestation stod annars Broc Little för när han på egen hand trixade in 1-1-pucken i första perioden. Möjligen i konkurrens med SSK:s keeper Berth Idoff, som stod för en hel drös högklassiga räddningar. Med det namnet skulle jag bli mycket förvånad om inte Färjestad gör ett närmande inom kort. Låt dansbandsjakten börja.
Försvarsspelet såg precis som i matcherna mot Timrå och Modo i
SCA-cupen stundtals slafsigt och slarvigt ut. Spelet i mittzon var emellanåt uselt. I första perioden bjöd AIK på billiga spelvändningar i vart och varannat byte. Till och med Mariga Mary, som återigen satt bakom mig på läktaren, klagade. Prozac antecknade i sitt block, Klabbarparn drog sin teori om varje periods första och sista tre minuter (då görs de flesta målen) och Eddie var sin vana trogen positiv som fan. Tänk på att du är svensk, sa jag och sneglade åt Knutten till. (Kringelknutten kan liksom jag sina sällskapsresor utantill.) Men Knutten hörde inte på. Han var fullt upptagen med att se sin anrika spoorchklubb straffa vår dubbla SM-semifinalist.
Gissa om han var nöjd när Fleury stänkte in sin straff. När Little sen missade för andra gången denna folkfestliga hockeykväll knöt Knutten näven mot Hovets tak och log sitt allra malligaste leende. The winner takes it all.
* * *
Men vi ses, vi ses, i Connemara, som Ulf Lundell så vackert sjunger. Redan i morgon får vi gnagare chans på revanch, då AIK möter SSK i gamla fina Scaniarinken, numera renoverad och kallad AXA. Det vankas generalrepetition med allt vad det innebär. Kaffe och mazarin i första pausen. Tillbaka till grunderna, fokus på defensiven, se upp för onödiga risker. Inga jävla skador nu grabbar!
Uppriktigt sagt så påminner Södertälje inte så där jättemycket om Connemara. Ölen är inte svart, bergen är knappast gröna. Men det sägs att vattnet i Måsnaren är klart och att även i Södertälje kan det här livet vara så underbart.
Visar inlägg med etikett SSK. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SSK. Visa alla inlägg
torsdag 6 september 2012
söndag 2 september 2012
Att skapa en vana att vinna
SCA-cupen blev verkligen ingen succé - men vem hade räknat med det? Tre matcher på tre dagar, klart som korvspad att Perra & Co då väljer att lufta ivriga juniorer framför rinkrostiga rävar.
AIK såg pigga ut inledningsvis mot Modo men mattades ju längre matchen led. Naturligt just med tanke på det minst sagt intensiva matchandet. När man tittar på resultaten i cupen bör man nog ha i åtanke att Timrå och Modo tjuvstartade turneringen redan den 22 augusti. Allt annat än en svartgul tredjeplats hade således varit över förväntan. Eller kanske inte. Man vill ju alltid se AIK vinna. Men ändå. Försäsong är försäsong och en floskel blir inte mindre sann bara för att man upprepar den likt ett mantra. Resultaten på försäsongen bör alltid tas med en hink salt.
Låt oss istället fokusera på vad som faktiskt varit bra, samt vad som behöver bli bättre.
Igår mönstrade AIK för första gången denna hockeyhöst en närmast komplett forwardsuppställning. Endast David Lillieström-Karlsson saknades. Det kommer såklart att laboreras en del med kedjorna framöver, sannolikt en bit in i seriespelet. Så är det alltid. Kedjan med Pirnes som center mellan bröderna Ahlström känns emellertid klockren redan nu. Jensen och Little kan nog också komma att trivas ihop. Frågan är vem som ska centra mellan dem. Sandberg? Janmark? Steen? Kanske Jocke Nordström? Den som lever får se.
Sistnämnde Nordström var stundtals riktigt bra igår - i en inte helt ovan högerforwardsposition. Där får han gärna förbli.
Den enskilde spelare som glatt mig mest i helgen är Broc Little. Killen hade inte spelat en match sen i april inför SCA. Ändå kommer han ut med fart och frenesi som få. Nu blev det inte mer än ett turmål (mot Sundsvall) den här gången, inte desto mindre har Little visat klass. Hans förmåga att ta in pucken i anfallszon, närmast på egen hand skapa oro runt motståndarkassen, hitta mål och sina medspelare... Broc kommer GARANTERAT att bli en ny publikfavorit på Hovet i vinter.
"Det finns lite att jobba med", sa Fredrik Carlsson till Marie Hallman efter 1-4 igår. Det är en sanning med modofikation.
Det finns i själva verket ganska mycket att jobba med. Spelet i egen zon till exempel. Där såg det emellanåt riktigt dåligt ut i Sundsvall. Virrigt, segt. Dålig kommunikation? Man ska naturligtvis inte lasta juniorerna för detta. Men självklart uppstår det missförstånd när oprövade kort kastas in i leken på detta sätt. Den som i mina ögon sett allra segast ut har faktiskt varit Fredrik Carlsson, inte minst i början av matcherna. Dick Tärnström hade också kunnat växla upp ett par snäpp. Återvändaren och blivande elitseriedebutanten Andreas Frisk tror jag kommer att få slåss för sin plats framöver.
Den junior som imponerat mest på mig är Jonathan Andersson. Konkurrensen om backplatserna har knappast mjuknat efter helgen.
Målproduktionen kunde och borde naturligtvis ha varit bätte. Sedan AIK smällde in fyra mål i tredje perioden mot Leksand (vinst 5-4 den 18 augusti) har det blivit blott sju mål på fem matcher. Varav alltså två mot division 1-laget Sundsvall. Här är jag dock inte särskilt orolig. Snarare övertygad om att det kommer lossna rätt snart, förhoppningsvis redan i samband med veckans dubbelmöte med SSK. Det måste få ta lite tid att hitta rätt med formationerna. För övrigt är det nog inte formationerna som varit problemet på sistone, snarare bristen på vilja att driva hårt och tillräckligt uppoffrande på mål.
Något som däremot oroar mig är målvaktsspelet. Daniel Larssons ok kommer att bli tungt att bära och det vill till att han får riktigt bra hjälp av sina utespelare. Jag hoppas, hoppas på Larsson och tänker absolut inte döma ut hans chanser att återta en landslagsplats. Men av vad jag sett hittills så vete fan. När Viktor Fasth kom till AIK imponerade han stort redan på försäsongen. Jämförelsen är kanske orättvis men det är lika bra att vänja sig. Larsson kommer säsongen igenom att jämföras med Fasth, oavsett vad han, jag eller bragdens mammas moster fasters bror tycker om saken.
Det sitter en plansch på väggen i AIK:s omklädningsrum med texten "Create winning habits - to create a habit to win". På onsdag och fredag står Södertälje Sportklubb för motståndet. Det är dags att börja vänja sig vid att vinna nu, Gnaget.
AIK såg pigga ut inledningsvis mot Modo men mattades ju längre matchen led. Naturligt just med tanke på det minst sagt intensiva matchandet. När man tittar på resultaten i cupen bör man nog ha i åtanke att Timrå och Modo tjuvstartade turneringen redan den 22 augusti. Allt annat än en svartgul tredjeplats hade således varit över förväntan. Eller kanske inte. Man vill ju alltid se AIK vinna. Men ändå. Försäsong är försäsong och en floskel blir inte mindre sann bara för att man upprepar den likt ett mantra. Resultaten på försäsongen bör alltid tas med en hink salt.
Låt oss istället fokusera på vad som faktiskt varit bra, samt vad som behöver bli bättre.
Igår mönstrade AIK för första gången denna hockeyhöst en närmast komplett forwardsuppställning. Endast David Lillieström-Karlsson saknades. Det kommer såklart att laboreras en del med kedjorna framöver, sannolikt en bit in i seriespelet. Så är det alltid. Kedjan med Pirnes som center mellan bröderna Ahlström känns emellertid klockren redan nu. Jensen och Little kan nog också komma att trivas ihop. Frågan är vem som ska centra mellan dem. Sandberg? Janmark? Steen? Kanske Jocke Nordström? Den som lever får se.
Sistnämnde Nordström var stundtals riktigt bra igår - i en inte helt ovan högerforwardsposition. Där får han gärna förbli.
Den enskilde spelare som glatt mig mest i helgen är Broc Little. Killen hade inte spelat en match sen i april inför SCA. Ändå kommer han ut med fart och frenesi som få. Nu blev det inte mer än ett turmål (mot Sundsvall) den här gången, inte desto mindre har Little visat klass. Hans förmåga att ta in pucken i anfallszon, närmast på egen hand skapa oro runt motståndarkassen, hitta mål och sina medspelare... Broc kommer GARANTERAT att bli en ny publikfavorit på Hovet i vinter.
"Det finns lite att jobba med", sa Fredrik Carlsson till Marie Hallman efter 1-4 igår. Det är en sanning med modofikation.
Det finns i själva verket ganska mycket att jobba med. Spelet i egen zon till exempel. Där såg det emellanåt riktigt dåligt ut i Sundsvall. Virrigt, segt. Dålig kommunikation? Man ska naturligtvis inte lasta juniorerna för detta. Men självklart uppstår det missförstånd när oprövade kort kastas in i leken på detta sätt. Den som i mina ögon sett allra segast ut har faktiskt varit Fredrik Carlsson, inte minst i början av matcherna. Dick Tärnström hade också kunnat växla upp ett par snäpp. Återvändaren och blivande elitseriedebutanten Andreas Frisk tror jag kommer att få slåss för sin plats framöver.
Den junior som imponerat mest på mig är Jonathan Andersson. Konkurrensen om backplatserna har knappast mjuknat efter helgen.
Målproduktionen kunde och borde naturligtvis ha varit bätte. Sedan AIK smällde in fyra mål i tredje perioden mot Leksand (vinst 5-4 den 18 augusti) har det blivit blott sju mål på fem matcher. Varav alltså två mot division 1-laget Sundsvall. Här är jag dock inte särskilt orolig. Snarare övertygad om att det kommer lossna rätt snart, förhoppningsvis redan i samband med veckans dubbelmöte med SSK. Det måste få ta lite tid att hitta rätt med formationerna. För övrigt är det nog inte formationerna som varit problemet på sistone, snarare bristen på vilja att driva hårt och tillräckligt uppoffrande på mål.
Något som däremot oroar mig är målvaktsspelet. Daniel Larssons ok kommer att bli tungt att bära och det vill till att han får riktigt bra hjälp av sina utespelare. Jag hoppas, hoppas på Larsson och tänker absolut inte döma ut hans chanser att återta en landslagsplats. Men av vad jag sett hittills så vete fan. När Viktor Fasth kom till AIK imponerade han stort redan på försäsongen. Jämförelsen är kanske orättvis men det är lika bra att vänja sig. Larsson kommer säsongen igenom att jämföras med Fasth, oavsett vad han, jag eller bragdens mammas moster fasters bror tycker om saken.
Det sitter en plansch på väggen i AIK:s omklädningsrum med texten "Create winning habits - to create a habit to win". På onsdag och fredag står Södertälje Sportklubb för motståndet. Det är dags att börja vänja sig vid att vinna nu, Gnaget.
lördag 21 januari 2012
Heaven and hell
Det blev en lördag i Scaniarinken. Inför 287 åskådare besegrade AIK J20 bottenlaget SSK med 3-2.
Vi hade roligt, min lille grabb, jag och ett par gnagare därtill. Det bjöds en småkul tillställning, AIK spelade stundtals bra, stundtals okej. Vi fick se ett par snygga mål, ett par sköna tacklingar och ett par duktiga målvakter. Det fanns korv med bröd, kaffe, mjölk och en massa roliga saker att upptäcka för barn upp till 32. Det enda som saknades var en kringelknutte kallad Kent. Han hade väl annat för sig. Synd på en i övrigt finfin start på lördagen.
Matchen spelades tidigt på dagen, nedsläpp 12.40. Därmed hann man hem i god tid för att hinna se Luleå-AIK på teve. Tyvärr.
Nästa gång tar jag hellre en heldag på Lilla Beiruts Kebab, besöker Tom Tits Experiment eller hoppar från 10:an på Sydpoolen med magen före. Vad som helst är bättre än att se Luleå nolla AIK. Mitt älskade men (mot Luleå) ack så impotenta AIK. I dag dessutom utan Dicken. Ska man vinna över Luleå måste man naturligtvis göra mål. Ska man få till en hockeymatch mot Luleå måste man göra första målet. Annars blir det som i dag; åka, åka, åka, byta. Åka, åka, åka, bryta ihop. Man blir bitter och less, det är butter tristess.
Luleå är inte hockey, det är antihockey. Och AIK har fortfarande inte lärt sig hur man knäcker Rönnken-koden.
Till nästa säsong tänker jag så klart förnya mitt säsongskort, men jag vill ha en specialvariant. Det ska gälla alla matcher utom de mot Luleå. (Detta sa jag redan inför senaste hemmamatchen mot Luleå, som AIK förresten vann fett rättvist med 3-2, så kom inte och jiddra skoterraggare.) Jag har faktiskt redan mejlat en förfrågan till AIK:s biljettansvarige och inväntar svar. Förhoppningsvis förstår han att jag inte skämtar. När det gäller AIK, hockey och rajtantajtan är jag nämligen nästan alltid dödligt seriös.
I den storslagna låten Connemara beskriver Ulf Lundell helvetet "som en tisdag på IKEA, bland köer, korv och mos". Det var pre-Rönnken.
Snart kommer döden som en dimma
som ett himmelskt ljus
eller som ett rent helvete
som en lördag i Coop Arena
mot tråååååååkiga Luleå
Vi hade roligt, min lille grabb, jag och ett par gnagare därtill. Det bjöds en småkul tillställning, AIK spelade stundtals bra, stundtals okej. Vi fick se ett par snygga mål, ett par sköna tacklingar och ett par duktiga målvakter. Det fanns korv med bröd, kaffe, mjölk och en massa roliga saker att upptäcka för barn upp till 32. Det enda som saknades var en kringelknutte kallad Kent. Han hade väl annat för sig. Synd på en i övrigt finfin start på lördagen.
Matchen spelades tidigt på dagen, nedsläpp 12.40. Därmed hann man hem i god tid för att hinna se Luleå-AIK på teve. Tyvärr.
Nästa gång tar jag hellre en heldag på Lilla Beiruts Kebab, besöker Tom Tits Experiment eller hoppar från 10:an på Sydpoolen med magen före. Vad som helst är bättre än att se Luleå nolla AIK. Mitt älskade men (mot Luleå) ack så impotenta AIK. I dag dessutom utan Dicken. Ska man vinna över Luleå måste man naturligtvis göra mål. Ska man få till en hockeymatch mot Luleå måste man göra första målet. Annars blir det som i dag; åka, åka, åka, byta. Åka, åka, åka, bryta ihop. Man blir bitter och less, det är butter tristess.
Luleå är inte hockey, det är antihockey. Och AIK har fortfarande inte lärt sig hur man knäcker Rönnken-koden.
Till nästa säsong tänker jag så klart förnya mitt säsongskort, men jag vill ha en specialvariant. Det ska gälla alla matcher utom de mot Luleå. (Detta sa jag redan inför senaste hemmamatchen mot Luleå, som AIK förresten vann fett rättvist med 3-2, så kom inte och jiddra skoterraggare.) Jag har faktiskt redan mejlat en förfrågan till AIK:s biljettansvarige och inväntar svar. Förhoppningsvis förstår han att jag inte skämtar. När det gäller AIK, hockey och rajtantajtan är jag nämligen nästan alltid dödligt seriös.
I den storslagna låten Connemara beskriver Ulf Lundell helvetet "som en tisdag på IKEA, bland köer, korv och mos". Det var pre-Rönnken.
Snart kommer döden som en dimma
som ett himmelskt ljus
eller som ett rent helvete
som en lördag i Coop Arena
mot tråååååååkiga Luleå
onsdag 12 oktober 2011
Kärleken förde oss samman
Leksands IF
Ännu en kväll i kärlekens tecken. Jag såg Leksand-Södertälje och jag såg Modo-Brynäs. Åh, som jag älskar det här spelet.
Initialt lade jag förstås fokus på eliten. Det kändes naturligast och mest rätt. Med jämna mellanrum zappade jag dock över till den så kallade gärdsgårdskanalen. Fan tro't men varenda gång som jag slog över hade det blivit mål för Leksand. Jag missade Raffl och Ryno men prickade Prestberg och Bergenström. För att inte gå miste om mera godis bestämde jag mig för att hädanefter skita i Modo och Brynäs. Man vill ju se mål va, som Håkan Södergren nog skulle ha sagt om han suttit bredvid mig i soffan. Nu stod i han i teve istället och bjöd på pausunderhållning med penna och pek. Det gäller att skjuta va. Man måste vara het va. Two shots, two shots.
Vid ställningen 3-0 till Leksand efter mindre än nio spelade minuter tog Slovenska SK timeout. Johan Strömwalls norrbottniska mansröst gjorde intryck ända hem till Borishov. Jag vet inte varför men det är något med de där männen från norr och deras bestämda lugn. De känns så karlakarliga liksom. En annan blir nästan lite till sig. Man fattar ju varför skoterraggarna stannar i byn trots att kvinnsen drar åt fjollträsk till. Jag säger bara Hans Särkijärvi, Pekka Lindmark och Johan Strömwall. Här snackar vi inte Challe och Nicke Limpsax. Nej, för helvete! Strumpan, släng dig i väggen. Här snackar vi hemkört och lingondricka, en fet jävla prilla i skinkvecket och manlighet med mycket stake.
Var var jag...?
Med Berth Idoff inbytt i kassen tog SSK nya tag. Strax därefter blev det 4-0 till Leksand. Då tänkte jag på Kringelknutten, min vän och kamrat. Hans favoriter har fått en ganska jobbig start på säsongen. På hemmaplan plockar de pinnar i parti och minut, men borta är de helt borta och kommer ständigt till korta. Kanske är det för tidigt att döma ut SSK:s chanser att slåss om en elitplats redan till våren. Men nog ser de ut att behöva minst ett år till i allsvenskan, de små liven.
Men så drog jag mig till minnes en match i november 2009. Då var det ett annat lag som gästade Leksand. Ett lag som ligger eder ödmjuke bloggare något närmare hjärtat än SSK, om man säger. Tre minuter in i andra perioden låg vi under med 4-0, men anförda av Sandberg och Bång kom vi tillbaka och tog matchen till straffar. (Dessförinnan hade Carlsson hunnit med att få på nosen i sudden.) Vi föll visserligen i straffläggningen men med flaggan i topp. (Och sedan den matchen har Carlsson aldrig mer varit sig lik - den gode Fish växte dryga halvmetern efter den förlorade fighten.) Kanske SSK kunde upprepa den magiska, gnagiska upphämtningen och bedriften?
Inte så illa pinkat. Det blev 4-1 och det blev 4-2. Jag hann ana en möjlig hemmakollaps. Sadomasochisten i mig ville ha mer.
Det blev paus och det blev ny period. Keeper Bert Idoff gjorde ingen skillnad. Leksand föll inte ihop. Istället stod de upp och slog tillbaka. Stackars SSK fick så mycket smisk. Jag började nästan misstänka att Salo gjort ett genidrag, och i smyg anlitat Hans Scheike som ny mental coach. Vad som funkar bäst på Ryno, morot eller piska, vete fan men någon form av behandling tycks han ha genomgått sedan jag senast såg grabben in action. Efter 1+1 i första fyllde han på med 1+1 i andra. Det är som jag alltid har sagt om Ryno: Han har hockeyn i blodet. Han har hockeyn i blodet!
Med 6-2 i ryggen efter två perioder kan man ju inte förlora. Särskilt inte på hemmaplan.
Så att Leksand skulle vinna stod klart inför tredje. Jag kikade så smått, samtidigt som jag läste Alfons och hemlige Mållgan för en liten kille som vägrade att somna. Återigen kom jag att tänka på Kringelknutten. Hur kul har inte han framför teven? Efter en stund kom jag på mig själv med att totalt ha glömt bort matchen mellan Modo och Brynäs. Sedan lillkillen somnat tog jag åter till fjärren. Det stod 2-2 efter två perioder. Spännande med andra ord. Men jag hade inte modet att överge Leksand-SSK. Jag menar, 6-2 är ändå bara 6-2 och hockey är som alla vet ett oberäknelig spel.
Sista tio minuterna i Tegera Arena blev emellertid ett sömnpiller. Tröttheten efter ännu en lång dag tog ut sin rätt. Matchen spelades av, jag tappade intresset. Prestberg gjorde mål med en sekund kvar och spikade därmed siffrorna till 7-2. För att inte riskera somna i soffan drog jag igång datorn och bloggade mig ett litet inlägg. Det här. Och medan jag skriver dess näst sista mening ser jag att Modo avgjort i sudden.
Allsvenskan är som en dansbandsversion av Lundell; underhållande för en stund men urtrist i längden.
Ännu en kväll i kärlekens tecken. Jag såg Leksand-Södertälje och jag såg Modo-Brynäs. Åh, som jag älskar det här spelet.
Initialt lade jag förstås fokus på eliten. Det kändes naturligast och mest rätt. Med jämna mellanrum zappade jag dock över till den så kallade gärdsgårdskanalen. Fan tro't men varenda gång som jag slog över hade det blivit mål för Leksand. Jag missade Raffl och Ryno men prickade Prestberg och Bergenström. För att inte gå miste om mera godis bestämde jag mig för att hädanefter skita i Modo och Brynäs. Man vill ju se mål va, som Håkan Södergren nog skulle ha sagt om han suttit bredvid mig i soffan. Nu stod i han i teve istället och bjöd på pausunderhållning med penna och pek. Det gäller att skjuta va. Man måste vara het va. Two shots, two shots.
Vid ställningen 3-0 till Leksand efter mindre än nio spelade minuter tog Slovenska SK timeout. Johan Strömwalls norrbottniska mansröst gjorde intryck ända hem till Borishov. Jag vet inte varför men det är något med de där männen från norr och deras bestämda lugn. De känns så karlakarliga liksom. En annan blir nästan lite till sig. Man fattar ju varför skoterraggarna stannar i byn trots att kvinnsen drar åt fjollträsk till. Jag säger bara Hans Särkijärvi, Pekka Lindmark och Johan Strömwall. Här snackar vi inte Challe och Nicke Limpsax. Nej, för helvete! Strumpan, släng dig i väggen. Här snackar vi hemkört och lingondricka, en fet jävla prilla i skinkvecket och manlighet med mycket stake.
Var var jag...?
Med Berth Idoff inbytt i kassen tog SSK nya tag. Strax därefter blev det 4-0 till Leksand. Då tänkte jag på Kringelknutten, min vän och kamrat. Hans favoriter har fått en ganska jobbig start på säsongen. På hemmaplan plockar de pinnar i parti och minut, men borta är de helt borta och kommer ständigt till korta. Kanske är det för tidigt att döma ut SSK:s chanser att slåss om en elitplats redan till våren. Men nog ser de ut att behöva minst ett år till i allsvenskan, de små liven.
Men så drog jag mig till minnes en match i november 2009. Då var det ett annat lag som gästade Leksand. Ett lag som ligger eder ödmjuke bloggare något närmare hjärtat än SSK, om man säger. Tre minuter in i andra perioden låg vi under med 4-0, men anförda av Sandberg och Bång kom vi tillbaka och tog matchen till straffar. (Dessförinnan hade Carlsson hunnit med att få på nosen i sudden.) Vi föll visserligen i straffläggningen men med flaggan i topp. (Och sedan den matchen har Carlsson aldrig mer varit sig lik - den gode Fish växte dryga halvmetern efter den förlorade fighten.) Kanske SSK kunde upprepa den magiska, gnagiska upphämtningen och bedriften?
Inte så illa pinkat. Det blev 4-1 och det blev 4-2. Jag hann ana en möjlig hemmakollaps. Sadomasochisten i mig ville ha mer.
Det blev paus och det blev ny period. Keeper Bert Idoff gjorde ingen skillnad. Leksand föll inte ihop. Istället stod de upp och slog tillbaka. Stackars SSK fick så mycket smisk. Jag började nästan misstänka att Salo gjort ett genidrag, och i smyg anlitat Hans Scheike som ny mental coach. Vad som funkar bäst på Ryno, morot eller piska, vete fan men någon form av behandling tycks han ha genomgått sedan jag senast såg grabben in action. Efter 1+1 i första fyllde han på med 1+1 i andra. Det är som jag alltid har sagt om Ryno: Han har hockeyn i blodet. Han har hockeyn i blodet!
Med 6-2 i ryggen efter två perioder kan man ju inte förlora. Särskilt inte på hemmaplan.
Så att Leksand skulle vinna stod klart inför tredje. Jag kikade så smått, samtidigt som jag läste Alfons och hemlige Mållgan för en liten kille som vägrade att somna. Återigen kom jag att tänka på Kringelknutten. Hur kul har inte han framför teven? Efter en stund kom jag på mig själv med att totalt ha glömt bort matchen mellan Modo och Brynäs. Sedan lillkillen somnat tog jag åter till fjärren. Det stod 2-2 efter två perioder. Spännande med andra ord. Men jag hade inte modet att överge Leksand-SSK. Jag menar, 6-2 är ändå bara 6-2 och hockey är som alla vet ett oberäknelig spel.
Sista tio minuterna i Tegera Arena blev emellertid ett sömnpiller. Tröttheten efter ännu en lång dag tog ut sin rätt. Matchen spelades av, jag tappade intresset. Prestberg gjorde mål med en sekund kvar och spikade därmed siffrorna till 7-2. För att inte riskera somna i soffan drog jag igång datorn och bloggade mig ett litet inlägg. Det här. Och medan jag skriver dess näst sista mening ser jag att Modo avgjort i sudden.
Allsvenskan är som en dansbandsversion av Lundell; underhållande för en stund men urtrist i längden.
torsdag 1 september 2011
Törst
AIK besegrade SSK igår kväll och det var skönt att vara tillbaka på Hovet. Matchen i sig var ett mindre sömnpiller men sällskapet var desto bättre.
Farsan Baloo var försäsongsskäggig, gråsprängd och grann. Vackrare än Lundell vid en prisutdelning på Orust. Sin vana trogen klagade han på tempot - redan under uppvärmningen! Därefter visade han upp ett känsloregister som bara riktiga män vågar och kan. Baloo var besviken. "Jag får ju aldrig vara med på bloggen", sa han. "Alla andra skriver du om men jag får nästan aldrig vara med. Jag tycker det är orättvist." Smått urskuldande svarade jag att det ju blott är för att värna hans personliga integritet som jag hitintills beskrivit hans förehavanden så sparsmakat per blogg. Det bet inte på Baloo. Istället insisterade han på att han minsann också förtjänar en egen etikett, precis som Greken. Jag lovade att noggrant överväga saken och återkomma med besked.
En annan som visade känslor var min kompis Eddie. Eddie var på sitt bästa berättarhumör. I andra pausen förtäljde han den lustiga och mustiga historien om sitt gotländska sommaräventyr. För att göra en lång och underhållande story kort kan man säga att Slite inte riktigt var den nöjesmetropol som Eddie hade hoppats. Samt att det kostar både tid och pengar att följa AIK:s hockeylag i vått och torrt.
En tredje, fjärde och femte som visade känslor var Kringelknutten och hans vänner. De var alla lika trevliga som ifjol. Knutten och jag bytte kakrecept före match och i periodpauserna drack vi bärs och konverserade. Knutten smuttade och smackade med stil. Man såg att han var glad över att få se ett elitserielag igen, även om han naturligtvis gjorde sitt bästa för att dölja det. Men bakom den hårda fasaden klappar ett hockeyhjärta som längtar hem. Kringelknutten vill tillbaka, precis som vi gnagare ville tillbaka när det begav sig.
Läs även sargut.se och ta del av Kringelknuttens sida av saken: "En plastmugg Norrlands Guld med 4 cm toppskum, var behållningen..."
Och avslutningsvis, lyssna på the one and only Ulf Lundell och låten Törst från 1976:
Farsan Baloo var försäsongsskäggig, gråsprängd och grann. Vackrare än Lundell vid en prisutdelning på Orust. Sin vana trogen klagade han på tempot - redan under uppvärmningen! Därefter visade han upp ett känsloregister som bara riktiga män vågar och kan. Baloo var besviken. "Jag får ju aldrig vara med på bloggen", sa han. "Alla andra skriver du om men jag får nästan aldrig vara med. Jag tycker det är orättvist." Smått urskuldande svarade jag att det ju blott är för att värna hans personliga integritet som jag hitintills beskrivit hans förehavanden så sparsmakat per blogg. Det bet inte på Baloo. Istället insisterade han på att han minsann också förtjänar en egen etikett, precis som Greken. Jag lovade att noggrant överväga saken och återkomma med besked.
En annan som visade känslor var min kompis Eddie. Eddie var på sitt bästa berättarhumör. I andra pausen förtäljde han den lustiga och mustiga historien om sitt gotländska sommaräventyr. För att göra en lång och underhållande story kort kan man säga att Slite inte riktigt var den nöjesmetropol som Eddie hade hoppats. Samt att det kostar både tid och pengar att följa AIK:s hockeylag i vått och torrt.
En tredje, fjärde och femte som visade känslor var Kringelknutten och hans vänner. De var alla lika trevliga som ifjol. Knutten och jag bytte kakrecept före match och i periodpauserna drack vi bärs och konverserade. Knutten smuttade och smackade med stil. Man såg att han var glad över att få se ett elitserielag igen, även om han naturligtvis gjorde sitt bästa för att dölja det. Men bakom den hårda fasaden klappar ett hockeyhjärta som längtar hem. Kringelknutten vill tillbaka, precis som vi gnagare ville tillbaka när det begav sig.
* * *
Läs även sargut.se och ta del av Kringelknuttens sida av saken: "En plastmugg Norrlands Guld med 4 cm toppskum, var behållningen..."
* * *
Och avslutningsvis, lyssna på the one and only Ulf Lundell och låten Törst från 1976:
En väg går upp, en annan ner
Och det är så svårt att ta sej upp
Så lätt att ramla ner
tisdag 30 augusti 2011
När jag kysser Hovet
Ibland behöver man påminna sig om hur det var för att uppskatta det man har.
I morgon kväll är det äntligen dags för AIK att spela match på Hovet igen. Gissa om jag har längtat. Nog för att det bara är en i raden av träningsmatcher och nog för att motståndet består av ett numera allsvenskt SSK. Men ändå. Det är något särskilt varje gång, att ta promenaden uppför backen och över bron och se den där blå Hovet-skylten som lockar och drar. Det är ett av mitt livs stora nöjen. Att få gå på hockey, att få se mitt älskade AIK in action.
Eftersom jag bor blott ett stenkast från Hovet så händer det att jag går förbi även dagar då det inte spelas match. Ganska ofta går jag förbi, alltid med hockey i huvudet. Det är märkligt men verkligt; intresset som jag upptäckte som litet barn, som växte sig tokstort i tonåren men som mattades en aning runt tjugo, är idag större än någonsin tidigare. Jag tror det har med livets gång och min egen växelsång att göra. Efter att ha kaosat runt i tillvaron under alldeles för lång tid har jag på senare år fått styrsel på mig själv. Jag lever numera ett inrutat men behagligt liv. Jag har min familj, mitt hem, mina studier, mina måsten. Och så AIK förstås.
Det finns nuförtiden få saker i min värld som går upp mot en kväll med Bång och kompani på isen och högtryck på läktarna. Känslan av att stå inne på Hovet i väntan på match, med halsduken i luften och med matchprogrammet i bakfickan, sjungandes Å vi e AIK - den känslan vill jag alltid återvända till. Därför tar jag backen upp till Hovet i morgon kväll. Därför går jag över bron och ser skylten på håll. Att det bara är en i raden av träningsmatcher och att trycket på läktarna därmed kanske uteblir spelar mindre roll. Det är AIK och det är Hovet och det är Gnagarhjärtat som slår.
* * *
När jag kysser Hovet är jag fri från alla hämningar
När jag kysser Hovet försvinner alla främlingar
Då är vi alla och envar, allt vi har
och vi lever här och nu i denna stund
I morgon kväll är det äntligen dags för AIK att spela match på Hovet igen. Gissa om jag har längtat. Nog för att det bara är en i raden av träningsmatcher och nog för att motståndet består av ett numera allsvenskt SSK. Men ändå. Det är något särskilt varje gång, att ta promenaden uppför backen och över bron och se den där blå Hovet-skylten som lockar och drar. Det är ett av mitt livs stora nöjen. Att få gå på hockey, att få se mitt älskade AIK in action.
Eftersom jag bor blott ett stenkast från Hovet så händer det att jag går förbi även dagar då det inte spelas match. Ganska ofta går jag förbi, alltid med hockey i huvudet. Det är märkligt men verkligt; intresset som jag upptäckte som litet barn, som växte sig tokstort i tonåren men som mattades en aning runt tjugo, är idag större än någonsin tidigare. Jag tror det har med livets gång och min egen växelsång att göra. Efter att ha kaosat runt i tillvaron under alldeles för lång tid har jag på senare år fått styrsel på mig själv. Jag lever numera ett inrutat men behagligt liv. Jag har min familj, mitt hem, mina studier, mina måsten. Och så AIK förstås.
Det finns nuförtiden få saker i min värld som går upp mot en kväll med Bång och kompani på isen och högtryck på läktarna. Känslan av att stå inne på Hovet i väntan på match, med halsduken i luften och med matchprogrammet i bakfickan, sjungandes Å vi e AIK - den känslan vill jag alltid återvända till. Därför tar jag backen upp till Hovet i morgon kväll. Därför går jag över bron och ser skylten på håll. Att det bara är en i raden av träningsmatcher och att trycket på läktarna därmed kanske uteblir spelar mindre roll. Det är AIK och det är Hovet och det är Gnagarhjärtat som slår.
* * *
När jag kysser Hovet är jag fri från alla hämningar
När jag kysser Hovet försvinner alla främlingar
Då är vi alla och envar, allt vi har
och vi lever här och nu i denna stund
tisdag 9 augusti 2011
Kringelknutten Fredriksson 2.0
Kvällens inlägg går till en ärrad vän och kamrat. Kringelknutten har det inte så lätt nuförtiden. Mens en annan lutar sig tillbaka inför ännu en härlig säsong i smöret, står Kringelknutten i startgroparna inför en lång och jobbig vandring i källarvalvet kallat Allsvenskan. Det blir inte lätt inte. Inga sköna möten med Boris och hans Bång. Inga heta koppar och kroppar på Hovet. Bara knäckebröd i Leksand, flott korv i Örebro och en och annan kondomerad gurka i Västerås.
Det är inte utan att man känner en viss sympati. Kringelknutten kan dock trösta sig med att han minsann snart får stifta bekantskap med sitt gamla favoritlag Bofors. Kringelknutten älskar Boforshockey, är det sagt. Boforshockey får det att vattnas i munnen på gamle KK. Boforshockey får det att rycka i baguetten. Boforshockey får Knutten att vilja älska med en kanon. Tror jag. Fan alltså, när jag tänker på Kringelknutten och Borås blir jag nästan lite avundsjuk. Flera gånger ska Kringelknutten få se sitt anrika göra upp med Borås. Borås!!
Hur som haver jag Knutten kär. Därför har jag ikväll så smått uppdaterat min (och Lasse Berghagens) gamla dunderhit till hans ära. Med denna lilla visa vill jag visa min vän och kamrat hur mycket jag gillar honom och hans härliga, kärliga och oumbärliga blogg. Keep on knutting my friend! And don't mention the kvalserien.
För längesen
när jag var 29 år
fick jag en första kommentar
från bloggarvän
när jag var 29 år
ett svar på tal från karlakarl
Kringelknutten Fredriksson
Ja, så hette han
En gång var vi främlingar
men så mötte vi varann
Kringelknutten Fredriksson
Han var så fin och grann
Alla våra hämningar
försvann när två hjärtan brann
Och varje dag
så fick jag hälsa på
helt gratis i hans bloggarvrå
Knutten var svag
för heminredning så
Sarg ut blev aldrig trist och grå
Kringelknutten Fredriksson
Ja, så hette han
Åh hans hand var, må ni tro
het som en hel savann
Kringelknutten Fredriksson
Hans lag visst aldrig vann
Det tog Knutten dock med ro
ty han var en riktig man
Och tiden gick
Jag som först var en rå
svartsynt och vilsen gnagare
blev för var blick
som jag fick av Knutten, åh
allt mjukare och svagare
Kringelknutten Fredriksson
Ja, så hette han
Knutten byggde bloggarbro
som aldrig nånsin brann
Kringelknutten Fredriksson
En hyvens, fredens man
För ett åter-rendezvous
skålar jag, ta mig fan!
Det är inte utan att man känner en viss sympati. Kringelknutten kan dock trösta sig med att han minsann snart får stifta bekantskap med sitt gamla favoritlag Bofors. Kringelknutten älskar Boforshockey, är det sagt. Boforshockey får det att vattnas i munnen på gamle KK. Boforshockey får det att rycka i baguetten. Boforshockey får Knutten att vilja älska med en kanon. Tror jag. Fan alltså, när jag tänker på Kringelknutten och Borås blir jag nästan lite avundsjuk. Flera gånger ska Kringelknutten få se sitt anrika göra upp med Borås. Borås!!
Hur som haver jag Knutten kär. Därför har jag ikväll så smått uppdaterat min (och Lasse Berghagens) gamla dunderhit till hans ära. Med denna lilla visa vill jag visa min vän och kamrat hur mycket jag gillar honom och hans härliga, kärliga och oumbärliga blogg. Keep on knutting my friend! And don't mention the kvalserien.
För längesen
när jag var 29 år
fick jag en första kommentar
från bloggarvän
när jag var 29 år
ett svar på tal från karlakarl
Kringelknutten Fredriksson
Ja, så hette han
En gång var vi främlingar
men så mötte vi varann
Kringelknutten Fredriksson
Han var så fin och grann
Alla våra hämningar
försvann när två hjärtan brann
Och varje dag
så fick jag hälsa på
helt gratis i hans bloggarvrå
Knutten var svag
för heminredning så
Sarg ut blev aldrig trist och grå
Kringelknutten Fredriksson
Ja, så hette han
Åh hans hand var, må ni tro
het som en hel savann
Kringelknutten Fredriksson
Hans lag visst aldrig vann
Det tog Knutten dock med ro
ty han var en riktig man
Och tiden gick
Jag som först var en rå
svartsynt och vilsen gnagare
blev för var blick
som jag fick av Knutten, åh
allt mjukare och svagare
Kringelknutten Fredriksson
Ja, så hette han
Knutten byggde bloggarbro
som aldrig nånsin brann
Kringelknutten Fredriksson
En hyvens, fredens man
För ett åter-rendezvous
skålar jag, ta mig fan!
söndag 6 februari 2011
Grimasch om kvällen
Det finns en lycka som dör av skratt. Det är så sant som det är sagt. Lika sant är att det antagligen är de olyckligaste hockeybloggarna som skriver de bästa och mest inspirerande inläggen.
Se på Frölundasnackaren bara. Eller Bättre Lasse på sämre humör. Kringelknutten, Jämtleksing, GurkOlle m.fl. När favoritlagen hackar som mest så knackar bloggbundisarna ner läsvärda rader som bäst. Jag antar att det är som med de stora låtskrivarna; det är svårt att skriva dunderhits om den stora lyckan. Betydligt lättare att få till det när det handlar om magplask och krossade hjärtan. För att inte tala om dassigt presterande hockeylag.
Några bloggtips:
Frölundasnacket - Med pungen i en bolltvätt
Bättre Hockey 2.0 - Fixering
Sarg Ut - Förtätad påfrestning
* * *
Jag hade tänkt mig ett inlägg om gårdagens sköna seger men den texten låter sig inte skrivas. Vissa saker måste man uppleva.
Själv kommer jag aldrig att glömma matchen. Inte så mycket för att AIK vann utan för att de gjorde det inför ögonen på en hockeytokig liten gnagis. Boris Junior gjorde sin första match på Hovet igår och vi kunde inte ha valt en bättre premiär. Hela familjen fick mersmak.
Se på Frölundasnackaren bara. Eller Bättre Lasse på sämre humör. Kringelknutten, Jämtleksing, GurkOlle m.fl. När favoritlagen hackar som mest så knackar bloggbundisarna ner läsvärda rader som bäst. Jag antar att det är som med de stora låtskrivarna; det är svårt att skriva dunderhits om den stora lyckan. Betydligt lättare att få till det när det handlar om magplask och krossade hjärtan. För att inte tala om dassigt presterande hockeylag.
Några bloggtips:
Frölundasnacket - Med pungen i en bolltvätt
Bättre Hockey 2.0 - Fixering
Sarg Ut - Förtätad påfrestning
* * *
Jag hade tänkt mig ett inlägg om gårdagens sköna seger men den texten låter sig inte skrivas. Vissa saker måste man uppleva.
Själv kommer jag aldrig att glömma matchen. Inte så mycket för att AIK vann utan för att de gjorde det inför ögonen på en hockeytokig liten gnagis. Boris Junior gjorde sin första match på Hovet igår och vi kunde inte ha valt en bättre premiär. Hela familjen fick mersmak.
fredag 21 januari 2011
Svarta linjer *
60 minuters kamp. 60 minuters kramp. Och så noll poäng på det som vanligt. Boris börjar bli bitter.
Jag är så trött på det här. Sitta på läktaren som en annan loser match efter match efter match. Sitta där och se AIK kämpa och slita men inte räcka till. Igår kväll var SSK stabilare bakåt och vassare framåt. De har ett par matchvinnare i laget, det har inte vi. Vi har en keeper och no more.
På vägen hem från Scaniarinken satt jag och drömde. Tänk om man bara kunde bestämma sig för att nu får det vara nog. Nu lägger jag halsduken på hyllan och glömmer det här.
Men så funkar det ju inte. Man slutar liksom inte bry sig bara för att det gör ont. Och det gör inte mindre ont för att man slutar bry sig. Det här är att vara hockeydåre och det här är att vara AIK:are. Jag visste redan i höstas att det skulle bli en prövningarnas säsong. På söndag fortsätter den mot HV på Hovet.
KÄMPA AIK!
* * *
Och så var det den där hakan och enkäten...
Frågan var naturligtvis felställd från första början. Den borde ha lytt: Vilket elitserielag gör Timrå sällskap till kvalserien?
* Svarta linjer
Jag är så trött på det här. Sitta på läktaren som en annan loser match efter match efter match. Sitta där och se AIK kämpa och slita men inte räcka till. Igår kväll var SSK stabilare bakåt och vassare framåt. De har ett par matchvinnare i laget, det har inte vi. Vi har en keeper och no more.
På vägen hem från Scaniarinken satt jag och drömde. Tänk om man bara kunde bestämma sig för att nu får det vara nog. Nu lägger jag halsduken på hyllan och glömmer det här.
Men så funkar det ju inte. Man slutar liksom inte bry sig bara för att det gör ont. Och det gör inte mindre ont för att man slutar bry sig. Det här är att vara hockeydåre och det här är att vara AIK:are. Jag visste redan i höstas att det skulle bli en prövningarnas säsong. På söndag fortsätter den mot HV på Hovet.
KÄMPA AIK!
* * *
Och så var det den där hakan och enkäten...
Frågan var naturligtvis felställd från första början. Den borde ha lytt: Vilket elitserielag gör Timrå sällskap till kvalserien?
* Svarta linjer
onsdag 19 januari 2011
Rattus lutreolus
Jag tänkte först strunta i att åka till Södertälje i morgon. Men efter gårdags-kvällens snöpliga bestraffning kom jag på andra tankar. Min längtan efter att få se AIK vinna igen är desperat och då duger inte tevesoffan.Min bloggbundis Knutten påstår att Sören är aikåare. Jag vet inte riktigt vad en aikåare är för något. Kanske en sån som jag? Eller så är det en sån där norrlänning med kiss i blöjan och storstadskomplex. Med tanke på hur lite hjälp vi riktiga aikåare har fått av domarkåren hittills den här säsongen så vore det hursomhelst inte mer än rätt om Sören och hans vänner började ge oss små handtag. AIK är det lag i serien som fått spela allra minst i powerplay och näst mest i boxplay.
Kanske inte så konstigt då att vi är så dåliga i PP och så bra i BP. Träning ger färdighet.
I morgon kväll kan vi lägga statistiken och domargnället åt sidan.
Det nalkas brottning i bottenträsket. Då ju SSK har ägnat de senaste säsongerna åt att kladda omkring i skrapet kan de sägas ha vanan inne. Det betyder inte att de kan förväntas spöa oss på ren rutin. Vi gnagare har också varit med förr och den som är rädd för att få skit under naglarna kan ju räcka upp en fjollhand. I morgon lämnar i alla fall Boris handväskan hemma och drar till Scaniarinken som en hårdkokt machoman. Laddad och tänd och tankad med lättmjölk.
Det nalkas brottning i bottenträsket. Då ju SSK har ägnat de senaste säsongerna åt att kladda omkring i skrapet kan de sägas ha vanan inne. Det betyder inte att de kan förväntas spöa oss på ren rutin. Vi gnagare har också varit med förr och den som är rädd för att få skit under naglarna kan ju räcka upp en fjollhand. I morgon lämnar i alla fall Boris handväskan hemma och drar till Scaniarinken som en hårdkokt machoman. Laddad och tänd och tankad med lättmjölk.
* * *
onsdag 5 januari 2011
Hakan
Bädda mjukt med dubbla lakan
Dämpa fallet för pannkakan
Solen lyser
Knutten fnyser
BB blottar hela hakan
måndag 3 januari 2011
En gång jag seglar i hamn
Häromdagen såg jag för femtielfte gången om filmen S.O.S. En segelsällskapsresa. Efter ett par nätters reflekterande har jag kommit fram till att filmen egentligen handlar om hockey och oss puckade fans. Här kommer ett par vågade exempel...
~ ~ ~
Bara titeln för ju osökt tankarna till hockey. Eller hockey och hockey. Jag kommer i alla fall att tänka på Leksand och dess anhang. Ni vet väl att leksingarna åker båt en gång om året numera? Det är ju bl.a. därför som de sedan en tid går under samlingsnamnet sailors i respektabla sammanhang. Det sägs att leksingarna tröttnade på att missa tåget år efter år. Man får lov att förstå dem. Tänk er själva att stå där på perrongen och vinka säsong efter säsong efter säsong. Det kan inte vara lätt. Men numera seglar de alltså.
Och Kanal 5 planerar en ny realityserie. Färjan 4: Lifbåten.
~ ~ ~
Ett annat gäng snedseglare hittar vi i botten av Elitserien. År efter år. Jag talar naturligtvis om Södertälje Sportklubb. SSK symboliseras i S.O.S. av den där segelbåten som, om man bara lutar den, kommer under bron. Klubbledningen har inte tid att vänta på några tåg men när de väl panikvärvar visar det sig alltid vara för sent. Först blir det platt fall och pladask men sedan löser sig allting ändå.
Den kvalfyllda väntan på livstecken slutar alltid lika lyckligt. En luttrad kringelknutte kikar ut ur ruffen och frågar ansvariga filurer vid rodret: Vad håller ni påå meeed?
~ ~ ~
Har ni liksom jag någon gång funderat på hur det kan gå till när representanter från de olika klubbarna i Hockeyligan sammanstrålar? Jaså, inte det. Det har i alla fall jag gjort. När exempelvis AIK:s Peter Mellqvist diskuterar resurser med någon gubbe från Karlstad kan jag tänka mig att det låter ungefär så här.
(Det är alltså Mellqvist som har den modifierade vegan.)
~ ~ ~
Det finns förstås fler exempel som stärker min tes om att S.O.S. egentligen handlar om hockey. Men jag nöjer mig så länge och avslutar med han som aldrig kommer iväg: malmöiten med snurran.
 |
| Perra & Challe: "Sa de inte att den var osänkbar?" |
onsdag 17 november 2010
Sexy hockey
Inför kvällens sköna överkörning av tabelljumbon tog jag reda på följande häpnadsväckande fakta: AIK hade i tävlingssammanhang inte besegrat SSK under ordinarie tid sedan den 17:e januari 2002. Då vann Gnaget i Scaniarinken med 3-2. En viss Jan Huokko gav laget ledningen i första perioden. Jag minns inte exakt men har för mig att det var med ett välplacerat skott i krysset. Anger ass förövrigt.
Numera är det Dicken som står för kanonen. Han gillar att komma bakifrån och dunka på. Sedan Dicken fått styra upp AIK:s power play, med Sandberg till vänster och Andersson till höger, så har denna spelform förvandlats till rena rama roligheten. Bång stångas runt kassen och Salmonsson gör lite som han vill. Pang säger det och sen sitter pucken där den ska. Antingen direkt i mål eller via styrning, ibland per uppsnappad retur.
Vår nyblivne landslagsman är hetare än någonsin. I kväll satte han in en armbågstackling redan i första bytet. Det var förstås lite onödigt. Därefter kom han emellertid igång på allvar. Han tacklades och åkte griller, han sköt och drev på mål. Bång är AIK:s överlägset bäste powerforward och han blir stadigt bättre för varje match. Precis som sin gode vän och kedjekamrat, Christian Sandberg.
Sandberg var banans kung i kväll. Tre mål och en assist - lysande på alla sätt. Vilken blick! Vilket driv! Vilken inställning! Sandberg och Bång var ett sparkapital. Nu är de mer än så. Duon är i det närmaste ovärderlig. Tobias Ericsson gör kedjan komplett och ska såklart ha beröm han också. Till Tre Kronor får han dock inte följa med. Bång däremot har varit med förr och Sandberg knackar på Pelles dörr.
Sex raka segrar. Sex raka trepoängare. Ruud Gullit snackade om sexy football en gång i tiden. Jag föredrar sexy hockey.
Numera är det Dicken som står för kanonen. Han gillar att komma bakifrån och dunka på. Sedan Dicken fått styra upp AIK:s power play, med Sandberg till vänster och Andersson till höger, så har denna spelform förvandlats till rena rama roligheten. Bång stångas runt kassen och Salmonsson gör lite som han vill. Pang säger det och sen sitter pucken där den ska. Antingen direkt i mål eller via styrning, ibland per uppsnappad retur.
Vår nyblivne landslagsman är hetare än någonsin. I kväll satte han in en armbågstackling redan i första bytet. Det var förstås lite onödigt. Därefter kom han emellertid igång på allvar. Han tacklades och åkte griller, han sköt och drev på mål. Bång är AIK:s överlägset bäste powerforward och han blir stadigt bättre för varje match. Precis som sin gode vän och kedjekamrat, Christian Sandberg.
Sandberg var banans kung i kväll. Tre mål och en assist - lysande på alla sätt. Vilken blick! Vilket driv! Vilken inställning! Sandberg och Bång var ett sparkapital. Nu är de mer än så. Duon är i det närmaste ovärderlig. Tobias Ericsson gör kedjan komplett och ska såklart ha beröm han också. Till Tre Kronor får han dock inte följa med. Bång däremot har varit med förr och Sandberg knackar på Pelles dörr.
Sex raka segrar. Sex raka trepoängare. Ruud Gullit snackade om sexy football en gång i tiden. Jag föredrar sexy hockey.
måndag 15 november 2010
Blöder Södertälje?
Blöder Södertälje?
Södertälje Sportklubb
Blöder Södertälje?
SSK - ouff aj åh!
Blöder Södertälje?
Södertälje Sportklubb
Blöder Södertälje?
SSK - ouff aj åh!
Krisen ligger blank och fin
för den har spolats med en ismaskin
Kringelknutten och hans klan
på läktar'n kliar sina könsorgan
Sen kommer lagen och snart får vi se
att Södertälje är ett gäng att leka med
De spelar hektiskt, de spelar hårt
men vinna tycks dem så svårt
Blöder Södertälje?
Södertälje Sportklubb
Blöder Södertälje?
SSK - ouff aj åh!
Blöder Södertälje?
Södertälje Sportklubb
Blöder Södertälje?
SSK - ouff aj åh!
Nu är de röda men förr var de blå
Snart ska de blöda men först ska de få
Skott ifrån råttan och rätt in i mål
På Hovet dånar publikens vrål
Blöder Södertälje?
Södertälje Sportklubb
Blöder Södertälje?
SSK - ouff aj åh!
Blöder Södertälje?
Södertälje Sportklubb
Blöder Södertälje?
SSK - ouff aj åh!
Stämningen stiger, Bång blir ball
Salmonsson skrinnar, Fasth står pall
Heja heja AIK!
Blöder Tälje? - ouff aj åh!
Blöder Södertälje?
Södertälje Sportklubb
Blöder Södertälje?
SSK - ouff aj åh!
Blöder Södertälje?
Södertälje Sportklubb
Blöder Södertälje?
SSK - ouff aj åh!
fredag 22 oktober 2010
Knockad i tredje ronden...
Jag hade bestämt mig för att ge Knutten en ärlig chans. Jag tänkte; låt gubben dunka på lite i början, låt han veva sig trött.
Och som han vevade. Kringelknutten kom ut som en vild, frustande tjur. Halva första ronden fick jag ägna åt att parera, ducka och akta mig för att få stryk. Knutten hade emellertid sina knep. Ju mer jag parerade, desto hårdare slog han. Ju mer jag rörde mig, desto snabbare förde han. För det var så det var. Knutten förde, jag följde.
Ett tag trodde jag att han skulle slå mig sönder och samman. Rätt så tidigt fick han in ett praktslag i solar plexus, varpå jag tappade luften och gick ner. Jag låg en stund, tagen med ont i magen. Sen reste jag mig på nio och bestämde mig för att slå tillbaka. Det var dags för Boris att börja boxas.
Smått chockad över min förvandling gick Knutten till reträtt. Snart hade jag honom mot repen. Jag fick in en fin slagserie och avslutade med en klockren uppercut. Knutten såg skärrad ut men räddades av gong-gongen. Mens jag satt i min ringhörna, drack och torkade svett såg jag honom slicka såren. Gubben verka trött.
Andra ronden gick till Boris. Jag fortsatte på den inslagna vägen. Rörde mig som en fjäril, stack som ett bi. Knutten kunde egentligen bara försvara sig. Han försökte förstås med en och annan jabb men det var jag som dominerade fighten. I mitten av ronden fick jag in mitt specialslag. En rak höger rätt i nyllet.
"Josh", sa Knutten och tog stående räkning. Jag tror att han försökte säga "gosh", som han Goofy. Uttalet blir som ni vet lätt lite sluddrigt när man just fått sig en borisk box i bollen.
Zebran lät dock Knutten fortsätta. Zebran tyckte tydligen inte att det var nog som det var. Knuttens tränare däremot tänkte kasta in handduken, men den hade han glömt hemma. Knuttens fans satt tysta och bleka. Med smulor av kringlor kring öppna munnar. De gapade men de gapade inte. Låt det få ett slut, muttrade någon vid ringside.
Jag sa till mig själv: Finish it, Boris. Finish it in the third round. Låt honom inte få en chans att komma tillbaka.
* * *
Ding Dong.
Jag minns ljudet av en ny rond. Jag minns att jag går ut segerviss och stark. Jag minns att jag får in ett par fina serier.
Ding Dong.
Ljudet ekar i skallen. Vad är det som händer? PANG! Jag går ner. PANG! igen. Jag ligger pladask. Det är som att befinna sig i en jävla cowboyfilm. Jag ser stjärnor som snurrar i skallen, runt skallen.
Ding Dong.
Zebran står bredbent snett över mig. Han lägger en hand på min panna. Frågar visst något. Nä, jag är inte okej. Jag är körd. Uträknad. Knutten står och jublar på repen i periferin. Sträcker sina röda handskar mot taket. Publiken är i extas, de sjunger hans namn.
Pling Plong.
Det plingar i ena ringhörnan. Jag kryper dit på alla fyra. Letar fram mobilen. SMS från Greken: Vad fan är det med nummer 6 den här säsongen?
Ja, inte faan vet jag.
* *
Och idag? Tja, det är kallt i Borishov. Snön faller och vi med den. Men skam den som ger sig...
Och som han vevade. Kringelknutten kom ut som en vild, frustande tjur. Halva första ronden fick jag ägna åt att parera, ducka och akta mig för att få stryk. Knutten hade emellertid sina knep. Ju mer jag parerade, desto hårdare slog han. Ju mer jag rörde mig, desto snabbare förde han. För det var så det var. Knutten förde, jag följde.
Ett tag trodde jag att han skulle slå mig sönder och samman. Rätt så tidigt fick han in ett praktslag i solar plexus, varpå jag tappade luften och gick ner. Jag låg en stund, tagen med ont i magen. Sen reste jag mig på nio och bestämde mig för att slå tillbaka. Det var dags för Boris att börja boxas.
Smått chockad över min förvandling gick Knutten till reträtt. Snart hade jag honom mot repen. Jag fick in en fin slagserie och avslutade med en klockren uppercut. Knutten såg skärrad ut men räddades av gong-gongen. Mens jag satt i min ringhörna, drack och torkade svett såg jag honom slicka såren. Gubben verka trött.
Andra ronden gick till Boris. Jag fortsatte på den inslagna vägen. Rörde mig som en fjäril, stack som ett bi. Knutten kunde egentligen bara försvara sig. Han försökte förstås med en och annan jabb men det var jag som dominerade fighten. I mitten av ronden fick jag in mitt specialslag. En rak höger rätt i nyllet.
"Josh", sa Knutten och tog stående räkning. Jag tror att han försökte säga "gosh", som han Goofy. Uttalet blir som ni vet lätt lite sluddrigt när man just fått sig en borisk box i bollen.
Zebran lät dock Knutten fortsätta. Zebran tyckte tydligen inte att det var nog som det var. Knuttens tränare däremot tänkte kasta in handduken, men den hade han glömt hemma. Knuttens fans satt tysta och bleka. Med smulor av kringlor kring öppna munnar. De gapade men de gapade inte. Låt det få ett slut, muttrade någon vid ringside.
Jag sa till mig själv: Finish it, Boris. Finish it in the third round. Låt honom inte få en chans att komma tillbaka.
* * *
Ding Dong.
Jag minns ljudet av en ny rond. Jag minns att jag går ut segerviss och stark. Jag minns att jag får in ett par fina serier.
Ding Dong.
Ljudet ekar i skallen. Vad är det som händer? PANG! Jag går ner. PANG! igen. Jag ligger pladask. Det är som att befinna sig i en jävla cowboyfilm. Jag ser stjärnor som snurrar i skallen, runt skallen.
Ding Dong.
Zebran står bredbent snett över mig. Han lägger en hand på min panna. Frågar visst något. Nä, jag är inte okej. Jag är körd. Uträknad. Knutten står och jublar på repen i periferin. Sträcker sina röda handskar mot taket. Publiken är i extas, de sjunger hans namn.
Pling Plong.
Det plingar i ena ringhörnan. Jag kryper dit på alla fyra. Letar fram mobilen. SMS från Greken: Vad fan är det med nummer 6 den här säsongen?
Ja, inte faan vet jag.
* *
Och idag? Tja, det är kallt i Borishov. Snön faller och vi med den. Men skam den som ger sig...
onsdag 20 oktober 2010
Sarg ut vs Black Boris
I morgon kväll är det äntligen dags. Returmatch mellan två ärrade antagonister. Plats: AXA Sports Center. Tid: 19.00.
I vit ringhörna men med svart bälte kring livet har vi, med fjuniga kinder och Bång i kalsong. Ökänd för sin oförmåga att ta sig själv eller andra på fullaste allvar. Gnagaren, gnuggaren, gnolaren:
Låt det bli en schysst fight två hederliga hårdingar emellan. Låt det bli en bloggbundisarnas kamp på liv och mjöd. Låt de bli härligt härligt men farligt farligt. Ingen flyr fältet när båda slår under bältet.
I röd ringhörna har vi, med håriga bröst och målkåt blick. Känd för sin stenhårda höger, mosiga mage och gosiga nos. Laddad och tänd. Anrik på gränsen till antik. Vi snackar mannen, myten, medelåldern:
I vit ringhörna men med svart bälte kring livet har vi, med fjuniga kinder och Bång i kalsong. Ökänd för sin oförmåga att ta sig själv eller andra på fullaste allvar. Gnagaren, gnuggaren, gnolaren:
Låt det bli en schysst fight två hederliga hårdingar emellan. Låt det bli en bloggbundisarnas kamp på liv och mjöd. Låt de bli härligt härligt men farligt farligt. Ingen flyr fältet när båda slår under bältet.
fredag 15 oktober 2010
Den enes nöd, den andres glöd
Eller hur är det man brukar säga? Tio omgångar spelade och AIK har fått en hyfsad start på smörsäsongen. Smörsäsongen?, undrar en rögleit utan humor. Jo, men så här: Vi spelar i smöret och det här är en säsong. Alltså är det en smörsäsong. Logik enligt Långstrump som räcker hela vägen ned till Ängelholm.
Nästan i alla fall.
I alla fall. Tio omgångar spelade och AIK ligger tia i tabellen. Tio poäng har laget skrapat ihop. Lika många som SSK och Frölunda. Till skillnad från AIK kan SSK och Frölunda inte ens vara halvnöjda med inledningen av säsongen. Där AIK, trots stundtals impotent offensiv, har gått stadigt framåt, har Frölunda gått ostadigt bakåt. SSK å sin sida har gått... tja, jag vet inte om de har gått bakåt direkt men de har i alla fall inte blivit bättre än i fjol. De står liksom still. De rör sig knappast alls.
Som gnagare är det förstås rätt skönt att, en bit in i säsongen, ha två lag efter sig i tabellen. Särskilt som båda verka ha problem.
Frölunda får ingenting att stämma. Något som blir nästan smärtsamt tydligt för en utomstående som tar del av den utmärkta bloggen FHC-snacket. Varför fick inte den bloggaren plats i KFIB Alls stars? Härmed säger jag upp mig från keeperämbetet och lämnar över plocken till FHC-snackaren. Den är han värd. Å andra sidan kanske han behövs mer i Scandinavium. Frölunda verkar vara i visst behov av en förstemålvakt med känsla för spelet.
SSK går det upp och ner med och det enda som i dagsläget känns stabilt är bottenplaceringen. Det är rätt mycket som talar för att Kringelknutten tvingas utstå ännu en kvalserie. Det unnar jag honom verkligen inte. Men om alternativet stavas AIK så är det naturligtvis en smäll Kent får ta. Precis som i indianlägret är det sura miner och deppigt värre bland de anrika. Läget är med andra ord som vanligt. SSK får återigen sikta på att hålla sig kvar.
För AIK ser det för närvarande ljust ut. Framtiden är förhoppningsvis vår. Än så länge rör sig laget i rätt riktning. Framåt, uppåt.
Som supporter känner jag en tilltagande tillfredsställande tillförsikt inför fortsättningen. Jag är inte orolig. Nästan alla som inte håller på Gnaget är fortfarande övertygade om att vi egentligen är sämst i serien. Det tror inte jag. Det trodde jag inte inför säsongen heller. Jag tror att AIK kommer fortsätta på den inslagna vägen, bli bättre och bättre dag för dag. Särskilt hemma på Hovet förväntar jag mig nya trepoängare.
Som bottentippad nykomling har man inte råd att känna medlidande med sina konkurrenter. Självklart är det bra för AIK att Frölunda krisar. Jag lider inte med SSK. Efter 55 omgångar ska vi ha två lag bakom oss och vilka det i slutändan blir är verkligen skit samma. Jag hoppas förstås att ett av lagen blir Dif. Modo lär inte bli det andra, vad hjärtat än säger. Just nu tror jag att det blir SSK och Brynäs.
Nästan i alla fall.
I alla fall. Tio omgångar spelade och AIK ligger tia i tabellen. Tio poäng har laget skrapat ihop. Lika många som SSK och Frölunda. Till skillnad från AIK kan SSK och Frölunda inte ens vara halvnöjda med inledningen av säsongen. Där AIK, trots stundtals impotent offensiv, har gått stadigt framåt, har Frölunda gått ostadigt bakåt. SSK å sin sida har gått... tja, jag vet inte om de har gått bakåt direkt men de har i alla fall inte blivit bättre än i fjol. De står liksom still. De rör sig knappast alls.
Som gnagare är det förstås rätt skönt att, en bit in i säsongen, ha två lag efter sig i tabellen. Särskilt som båda verka ha problem.
Frölunda får ingenting att stämma. Något som blir nästan smärtsamt tydligt för en utomstående som tar del av den utmärkta bloggen FHC-snacket. Varför fick inte den bloggaren plats i KFIB Alls stars? Härmed säger jag upp mig från keeperämbetet och lämnar över plocken till FHC-snackaren. Den är han värd. Å andra sidan kanske han behövs mer i Scandinavium. Frölunda verkar vara i visst behov av en förstemålvakt med känsla för spelet.
SSK går det upp och ner med och det enda som i dagsläget känns stabilt är bottenplaceringen. Det är rätt mycket som talar för att Kringelknutten tvingas utstå ännu en kvalserie. Det unnar jag honom verkligen inte. Men om alternativet stavas AIK så är det naturligtvis en smäll Kent får ta. Precis som i indianlägret är det sura miner och deppigt värre bland de anrika. Läget är med andra ord som vanligt. SSK får återigen sikta på att hålla sig kvar.
För AIK ser det för närvarande ljust ut. Framtiden är förhoppningsvis vår. Än så länge rör sig laget i rätt riktning. Framåt, uppåt.
Som supporter känner jag en tilltagande tillfredsställande tillförsikt inför fortsättningen. Jag är inte orolig. Nästan alla som inte håller på Gnaget är fortfarande övertygade om att vi egentligen är sämst i serien. Det tror inte jag. Det trodde jag inte inför säsongen heller. Jag tror att AIK kommer fortsätta på den inslagna vägen, bli bättre och bättre dag för dag. Särskilt hemma på Hovet förväntar jag mig nya trepoängare.
Som bottentippad nykomling har man inte råd att känna medlidande med sina konkurrenter. Självklart är det bra för AIK att Frölunda krisar. Jag lider inte med SSK. Efter 55 omgångar ska vi ha två lag bakom oss och vilka det i slutändan blir är verkligen skit samma. Jag hoppas förstås att ett av lagen blir Dif. Modo lär inte bli det andra, vad hjärtat än säger. Just nu tror jag att det blir SSK och Brynäs.
fredag 24 september 2010
Våga vinna...
Ni måste våga, AIK!, skriver Leif Boork i Expressen och jag håller delvis med honom. Inte för att jag blev lika besviken på laget som Boorken igår, men ändå.
Det verkar som att AIK inte riktigt släpper loss. Som att spelarna inte riktigt vet vad de ska göra på isen. Det har talats om att åka mycket skridskor, forechecka högt och hårt, stressa, pressa, åka sönder motståndarna. Av detta har jag hittills sett lite. Precis som Boork skriver såg man igår (liksom mot Linköping i premiären) ofta hur en ensam AIK-forward forecheckade medan "övriga AIK:are verkade fundera över hur långt de skulle våga flytta upp laget och understödja denne ensamme checkande lagkamrat."
En som led av detta igår var Daniel Bång. Han kom fel i anfallszon både en, två och tre gånger. Bång försökte vid ett flertal tillfällen checka som "andreforward" men tvekade och kom således för sent in i situationerna. Därmed blev han överspelad, vilket i sin tur ledde till farliga spelvändningar för SSK. Det var förstås inte bara Bång som kom fel. Men eftersom jag har ett särskilt öga för allt som kretsar kring den mannen så kunde jag omöjligt missa just denna detalj i spelet.
¤ ¤ ¤
Om AIK ska klara omställningen till eliten krävs det naturligtvis en konsekvent spelidé. Man måste våga tro på sig själva och sin förmåga att vinna över alla lag. Det är förvisso okej att anpassa spelet efter motståndaren. Till viss del måste man kunna göra det. Men jag tror inte på att göra avkall från den grundläggande idén. Detta är vårt sätt att spela. Så här vinner vi matcher.
¤ ¤
"Vi inleder katastrofalt. Tafatt, står mest och tittar. Vi är inte närvarande känns det som. Många i det här laget har en förmåga att börja matcherna på ett konstigt sätt", säger Melin enligt Rosa bladet.
Jag stör mig på den där typen av uttalanden. Det är både möjligt och troligt att Melin har rätt. Men om jag inte minns fel så kände han sig manad att ta tidiga timeouter även förra säsongen - i allsvenskan. Om AIK:s spelare har problem med att tända till i inledningen av matcherna så torde och borde detta vara en fråga för lagledningen att ta tag i. Melin och Persson får lov att hitta strategier för att väcka spelarna. Att kritisera dem i pressen efter tre spelade omgångar tror jag emellertid är en dålig strategi. Bättre då att hantera poblemet internt.
¤
Slut er samman, våga tro på er själva och gå för seger i varenda match, AIK! Ni kan börja redan i morgon. Färjestad har besegrats förr..
"Det förefaller mig som om AIK och dess tränare och sportchef inte riktigt tror på lagets kapacitet. Det finns ett tvivel. Det finns ett tvivel på om dessa spelare ska klara av att spela Solnaklubben kvar i Elitserien. En oro har byggt bo i Roger Melins huvud. Och det som huvudcoachen förväntar sig så uppträder också spelarna. Otvivelaktigt tvivelaktigt."Ibland behövs det en hockeyprofessor för att sätta ord på känslan som gnager i supportern. Precis som Boork formulerar sig känner jag. AIK har spelat tre matcher i eliten. Tre matcher med väldigt olika karaktär. Mot Linköping försökte man men gick bort sig. Naiva misstag ledde till billiga baklängesmål. Mot Frölunda blev det precis tvärtom. AIK säkerhetsspelade. Höll igen och tillbaka och hoppades på det lilla flytet. Mot SSK bjöds det raggarhockey utan linjer. Chansspel åt båda håll. Slarvigt om än (tycker åtminstone jag) rätt så underhållande.
Det verkar som att AIK inte riktigt släpper loss. Som att spelarna inte riktigt vet vad de ska göra på isen. Det har talats om att åka mycket skridskor, forechecka högt och hårt, stressa, pressa, åka sönder motståndarna. Av detta har jag hittills sett lite. Precis som Boork skriver såg man igår (liksom mot Linköping i premiären) ofta hur en ensam AIK-forward forecheckade medan "övriga AIK:are verkade fundera över hur långt de skulle våga flytta upp laget och understödja denne ensamme checkande lagkamrat."
En som led av detta igår var Daniel Bång. Han kom fel i anfallszon både en, två och tre gånger. Bång försökte vid ett flertal tillfällen checka som "andreforward" men tvekade och kom således för sent in i situationerna. Därmed blev han överspelad, vilket i sin tur ledde till farliga spelvändningar för SSK. Det var förstås inte bara Bång som kom fel. Men eftersom jag har ett särskilt öga för allt som kretsar kring den mannen så kunde jag omöjligt missa just denna detalj i spelet.
¤ ¤ ¤
Om AIK ska klara omställningen till eliten krävs det naturligtvis en konsekvent spelidé. Man måste våga tro på sig själva och sin förmåga att vinna över alla lag. Det är förvisso okej att anpassa spelet efter motståndaren. Till viss del måste man kunna göra det. Men jag tror inte på att göra avkall från den grundläggande idén. Detta är vårt sätt att spela. Så här vinner vi matcher.
¤ ¤
"Vi inleder katastrofalt. Tafatt, står mest och tittar. Vi är inte närvarande känns det som. Många i det här laget har en förmåga att börja matcherna på ett konstigt sätt", säger Melin enligt Rosa bladet.
Jag stör mig på den där typen av uttalanden. Det är både möjligt och troligt att Melin har rätt. Men om jag inte minns fel så kände han sig manad att ta tidiga timeouter även förra säsongen - i allsvenskan. Om AIK:s spelare har problem med att tända till i inledningen av matcherna så torde och borde detta vara en fråga för lagledningen att ta tag i. Melin och Persson får lov att hitta strategier för att väcka spelarna. Att kritisera dem i pressen efter tre spelade omgångar tror jag emellertid är en dålig strategi. Bättre då att hantera poblemet internt.
¤
Slut er samman, våga tro på er själva och gå för seger i varenda match, AIK! Ni kan börja redan i morgon. Färjestad har besegrats förr..
torsdag 23 september 2010
This is Elitserien
Det är aldrig roligt att förlora, särskilt inte efter att man har haft ledningen tre gånger. Men det är alltid roligt att se raggarhockey
med svängdörr.
Om Eddie Meduza kikade ner från sitt moln så tror jag han log. AIK och Södertälje bjöd verkligen upp. Och till. Och på målchanser stup i ett. Slafsigt och slarvigt, skulle vissa säga. Hafsigt och larvigt... Vi som går på hockey för att vi vill se fart och fläkt och underhållande spel tillåter oss att stå över såna där tränarfloskler. Det var ju underbart att vara på Hovet ikväll. Så här roligt var det aldrig i allsvenskan. Inte ens mot Borås! Det enda som var tråkigt var att fel lag vann. Men hellre falla framåt än bakåt. AIK är på rätt väg.
Salmonssons mål fram till 2-1 är bland det finaste jag sett på senare år. Becks arbetsinsats och förspel till 3-2 var fint det med. Och Nemeths tackling på offensiv blå, Nolanders kyla i egen zon, Johans Andersson andra mål i eliten. Sandbergs ideliga slit. Jodå, det fanns mycket som gladde mig trots den snöpliga torsken. 2LAX10 kan bli ett härligt hockeyår. Inte bara dess vår. AIK ligger elva i tabellen men än har ju säsongen bara börjat. Två pinnar istället för en i kväll och vi hade passerat Djurgården. Bara en sådan sak.
¤ ¤ ¤
Man kan se på förlusten ur olika perspektiv. Antingen kan man, som en del surskallar, leta fel och brister. Man kan sucka och stöna och gnälla på individuella misstag, slarviga uppspel, dåligt powerplay osv. Eller så kan man försöka se allt det som faktiskt är positivt och som, enligt min mening, tyder på att AIK går stadigt framåt. Idag visar AIK upp en bättre offensiv än i tidigare matcher. Samtliga spelare jobbar stenhårt, både framåt och bakåt. Ikväll är det mer än en kedja som förmår skapa tryck.
Linan med Salmonsson - Andersson - Blomdahl gör en kanonmatch. Tyvärr drar Blomdahl på sig ännu en onödig utvisning i offensiv zon, som dessutom leder fram till SSK:s kvittering i slutet. Men det är å andra sidan hans spelstil. Blomdahl ligger ständigt på gränsen och ibland blir det fel. Man får lov att komma ihåg den enorma nytta han gör i byte efter byte efter byte.
Mattias Beck kliver in från bänken och gör sin kanske bästa insats på flera år. Tillsammans med Salmonsson tycker jag att han är klart bäste gnagare på isen. Patrik Nemeth blir bättre och bättre för varje match han spelar. Att se honom i par med Tärnström är som att se det gamla och det nya smälta samman i perfekt symbios. Skit samma att Nemeth gör en del juniormissar. Bevisligen lär han sig utav dem och jag rankar honom redan nu, efter tre elitseriematcher, som AIK:s tredje bästa back. Endast Tärnström och Nolander går före.
¤ ¤
Färjestad borta på lördag. Hade varit kul att följa den fajten på plats. Nu blir det teve för min del men det funkar det också. AIK är i Elitserien på riktigt. Vi är med i matchen och det är förbannat roligt att se.
¤
Och snart kommer MacNevin...
med svängdörr.
Om Eddie Meduza kikade ner från sitt moln så tror jag han log. AIK och Södertälje bjöd verkligen upp. Och till. Och på målchanser stup i ett. Slafsigt och slarvigt, skulle vissa säga. Hafsigt och larvigt... Vi som går på hockey för att vi vill se fart och fläkt och underhållande spel tillåter oss att stå över såna där tränarfloskler. Det var ju underbart att vara på Hovet ikväll. Så här roligt var det aldrig i allsvenskan. Inte ens mot Borås! Det enda som var tråkigt var att fel lag vann. Men hellre falla framåt än bakåt. AIK är på rätt väg.
Salmonssons mål fram till 2-1 är bland det finaste jag sett på senare år. Becks arbetsinsats och förspel till 3-2 var fint det med. Och Nemeths tackling på offensiv blå, Nolanders kyla i egen zon, Johans Andersson andra mål i eliten. Sandbergs ideliga slit. Jodå, det fanns mycket som gladde mig trots den snöpliga torsken. 2LAX10 kan bli ett härligt hockeyår. Inte bara dess vår. AIK ligger elva i tabellen men än har ju säsongen bara börjat. Två pinnar istället för en i kväll och vi hade passerat Djurgården. Bara en sådan sak.
¤ ¤ ¤
Man kan se på förlusten ur olika perspektiv. Antingen kan man, som en del surskallar, leta fel och brister. Man kan sucka och stöna och gnälla på individuella misstag, slarviga uppspel, dåligt powerplay osv. Eller så kan man försöka se allt det som faktiskt är positivt och som, enligt min mening, tyder på att AIK går stadigt framåt. Idag visar AIK upp en bättre offensiv än i tidigare matcher. Samtliga spelare jobbar stenhårt, både framåt och bakåt. Ikväll är det mer än en kedja som förmår skapa tryck.
Linan med Salmonsson - Andersson - Blomdahl gör en kanonmatch. Tyvärr drar Blomdahl på sig ännu en onödig utvisning i offensiv zon, som dessutom leder fram till SSK:s kvittering i slutet. Men det är å andra sidan hans spelstil. Blomdahl ligger ständigt på gränsen och ibland blir det fel. Man får lov att komma ihåg den enorma nytta han gör i byte efter byte efter byte.
Mattias Beck kliver in från bänken och gör sin kanske bästa insats på flera år. Tillsammans med Salmonsson tycker jag att han är klart bäste gnagare på isen. Patrik Nemeth blir bättre och bättre för varje match han spelar. Att se honom i par med Tärnström är som att se det gamla och det nya smälta samman i perfekt symbios. Skit samma att Nemeth gör en del juniormissar. Bevisligen lär han sig utav dem och jag rankar honom redan nu, efter tre elitseriematcher, som AIK:s tredje bästa back. Endast Tärnström och Nolander går före.
¤ ¤
Färjestad borta på lördag. Hade varit kul att följa den fajten på plats. Nu blir det teve för min del men det funkar det också. AIK är i Elitserien på riktigt. Vi är med i matchen och det är förbannat roligt att se.
¤
Och snart kommer MacNevin...
onsdag 22 september 2010
Bång & Nemeth
Greken påstår att jag favoriserar Daniel Bång. Och inte nog med det. Jag favoriserar tydligen Patrik Nemeth också.
Enligt Greken hänger allt ihop med att jag skulle vara någon slags lokalpatriot i lyxförpackning. Att jag, som den Akalla/Kista-grabb jag innerst inne är, skulle beundra Bång & Nemeth enkom för att de kommer från Kista. Det är naturligtvis inte sant. Greken är bara avundsjuk. Han är sur över att så få hockeygnagare av rang fostrats i Rinkeby. Men vadå liksom? Jag kan väl inte rå för att Greken råkade växa upp på fel sida om Järvafältet.
Klart som fan att jag inte gillar Bång & Nemeth bara för att de är två sköna snubbar från Kista. Herregud. Snart blir man väl anklagad för att digga Bojan också.
¤ ¤ ¤
I morgon kommer SSK på besök. Det tycker jag vi firar med en liten dikt. Greken, läser du?
Hovet heter hockeyhemmet
Där ska södertäljeslemmet
Köras över med minst fem ett
Avgör, det gör Bång & Nemeth
Enligt Greken hänger allt ihop med att jag skulle vara någon slags lokalpatriot i lyxförpackning. Att jag, som den Akalla/Kista-grabb jag innerst inne är, skulle beundra Bång & Nemeth enkom för att de kommer från Kista. Det är naturligtvis inte sant. Greken är bara avundsjuk. Han är sur över att så få hockeygnagare av rang fostrats i Rinkeby. Men vadå liksom? Jag kan väl inte rå för att Greken råkade växa upp på fel sida om Järvafältet.
Klart som fan att jag inte gillar Bång & Nemeth bara för att de är två sköna snubbar från Kista. Herregud. Snart blir man väl anklagad för att digga Bojan också.
¤ ¤ ¤
I morgon kommer SSK på besök. Det tycker jag vi firar med en liten dikt. Greken, läser du?
Hovet heter hockeyhemmet
Där ska södertäljeslemmet
Köras över med minst fem ett
Avgör, det gör Bång & Nemeth
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)