Vår bästa tid är nu

Vem minns den snö som kanske föll i fjol? Vem orkar grotta i det gamla när det nya rymmer så mycket tro, hopp och svartgula hjärtan?

Det är något visst med försäsonger. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag dem. Man har inget att förlora, allting att vinna. Man är sommarbrun och lite extra fläskig (åtminstone om man är mannen med mazarinerna). Man är hoppfull och framåt och så där lagom drömmande och naiv. En förlust tar en sällan ned på jorden. En seger däremot får en lätt att sväva i det blå. Försäsongen är supportens bästa tid. Vår bästa tid är nu.

AIK besegrade Huddinge med sex mål mot fyra i Björkängshallen men resultatet är inte mycket att snacka om. AIK vände 0-1 till 4-1 på tre minuter i första perioden. Det var flott gjort. Effektivt. Spelmässigt fanns det saker som var bra och saker som var mindre bra. Peter Gradin sammanfattade det bäst på parkeringen efter matchen.

"Hyfsat ändå?", sa jag. 

"Vi har en del att jobba på", sa han och såg så lagom munter ut.

Delvis andra tongångar var det en och en halv timme före match. Då satt Gradin tillsammans med Thomas Fröberg utanför ishallen och pratade med AIK:s alltid lika tillmötesgående biljettansvarige, Sevve. En annan halkade såklart in på ett bananskal. Det uppstod ett trevligt litet samkväm. Sevve avlägsnade sig smidigt och snabbt och kvar stod Boris och fick en pratstund med AIK:s nya tränarduo. Vad vi surrade om tänker jag inte blogga om. Men så mycket kan jag avslöja att vi var helt och fullt överens om att backsidan ser mycket bra ut inför den kommande allsvenska säsongen.

AIK saknade ett par gubbar idag. Nyförvärven Marcus "Messy" Jonsson och Joakim Hagelin kom inte till spel. Inte heller backen Theodor Lennström deltog. Inte desto mindre mönstrade AIK ett lag bestående av fyra hela femmor. En bit in i matchen blev emellertid fyra backpar till tre, sedan först Robin Olsson och därefter Jakob Spångberg tvingats kliva av skadade. Sistnämnde Spångberg åkte på en obehaglig knätackling men ska enligt uppgift ha klarat sig med en lårkaka.

* * *

Det går inte att dra några egentliga slutsatser efter en träningsmatch mot Huddinge i ett så här tidigt skede av försäsongen. Men det går an att glädjas över saker.

• Provspelande Mathias Franzén utsågs välförtjänt till matchens bästa AIK:are och stärkte sina aktier.
• Michael Lindqvist, Victor Ekarv och Daniel Olsson Trkulja - tre spelare som alla ska bidra med poäng - levererade allihop.
• Unge och orädde Robin Kovacs (18 år i november) visade framfötterna.
• Mazarinerna var goda.

Saker som kan bli bättre då? Tja, allt. Inte minst spelet i egen zon.

* * *

Nästa match blir AIK:s första riktiga test. Storsatsande SSK väntar i Järfälla på torsdag. Poäng spelar vi om först den 11 september.

Kardinal Mazarin

Det har blivit lite blogga sen twitter tog över. Lite blogga har det blivit men ikväll känner jag att det är dags. Ikväll smattrar och smäller det i tangentbordet. För i morgon klockan sjutton ska AIK ska spela hockey igen. Äntligen! I Huddinge av alla ställen. (Ja, jag vet att AIK spelade mot ett gotländsk låtsaslag förra veckan men det räknas liksom inte.) Man blir glad. Man blir glad och het och sugen på kaffe & mazarin. Och man vet att man inte är ensam. Vi är några stycken som längtat och trängtat. Vi som inte dödförklarade AIK Hockey i våras. Vi som fortsatte hoppas och tro och som vägrade vända AIK ryggen.
I morgon ses vi på läktaren och i korvkön igen. Vi som är AIK.

För nästan exakt ett år sedan såg vi AIK förlora mot Leksand i Norrtälje. Vi visste det inte då men den matchen var bara förrätten. En försmak av vad som komma skulle. Överkokt torsk. I första pausen läste lillgrabben och jag Kurragömma med Puh. I morgon tar vi med oss bättre böcker.

Vi åker till Huddinge för att se ett nytt AIK. Ett ungt och modigt AIK ska vi se. Michael Lindqvist har fått ett "A" på bröstet och det är naturligtvis helt rätt. Truppen är inte spikad än men redan rymmer den fler bultande och bankande AIK-hjärtan än någon av oss kan begära. Ge det här laget lite tid och lite spets och ha tålamod, era jävlar, så ska ni snart få se på andra bullar! Den gnagare som inte tagit det här laget till sitt AIK-hjärta före jul är sannolikt en gris.

Jaja, nu ska en inte gå händelserna i förväg.

Men tre namn tycker jag i alla fall att ni ska ta och skriva opp (inte minst riktar sig detta stycke till min vän @GurkOlle vars demens inte tillåter några försök till minnesanteckningar i hjärnbarken):

1. Michael Lindqvist
2. Dennis Nordström
3. David Lillieström Karlsson.

* * *

Huddinge Hockey har fattat det här med hockeykultur. Klubben säljer sitt eget kaffe! Självklart borde AIK ta efter - och inte bara det. Vad sägs om AIK klubbkaffe mazarin?!

* * *

#JAGÄR mannen med mazarinerna. Vem är du?

När jag kysser Hovet

Det är lördag morgon, den 7:e september 2013. Jag sitter vid köksbordet och stirrar ut i dimman. Den är vacker och grå, dimman, men tjockan till trots lyser Teletubbies-skylten igenom. Jag är så trött på den där skylten. Jag är så trött på att se det där förbannade rymdskeppet som förstör utsikten från lägenheten. Ulf Lundell klagar på sitt konstiga torn på Österlen. Han skulle bara veta hur det blivit i Blåsut. Det ska bli skönt att flytta. Så befriande härligt.

Vi ska flytta och jag ska bli av med gångavståndet till Hovet. Det blir närmare till jobbet men längre till AIK. Jag står ut.

* * *

Om en vecka släpps pucken på riktigt. Då är försäsongen historia. Då är det som var nu igår kväll i Scaniarinken förbi. Då betyder 11-1 på två matcher varken mer eller mindre än 11-1 i en semifinal 1984. Ingen spelare, ingen ledare och inget lag kan leva på gamla meriter. Endast nostalgiska supportrar tillåts leva på gamla minnen. För Björn Melin, Mattias Janmark, Teemu Ramstedt och de andra är det ruta ett som gäller. Nollställda.

Detta vet vi om lördagen den 14:e september 2013: Hovets is kommer att ligga blank och klar. I första pausen kommer det att serveras kaffe & mazarin. Eddie kommer att presentera minst en genomtänkt teori. En och annan kommer att vara nervös.

Resten har vi ingen aning om. Det är det som är tjusningen med sport.

En hockeymatch är ett underbart skådespel. Ett drama utan manus. Aktörerna är många, ingen vet på förhand vem som ska inta huvudrollen. Ingen vet på förhand vem som ska hålla i taktpinnen när orkestern brakar lös. Jag älskar det här spelet, skådespelet. På A9 är jag lika hemma som fågeln på sin gren. Där står jag i trappan och håller den ofri och sjunger ut. Där är jag nervig och dan och har ont i magen i tredje perioden. Äntligen är det dags igen. Äntligen!

* * *

Jag har på sistone missat ett antal matcher men följt dem på avstånd. Rapporteringen har funkat. Folk med koll har uppdaterat och delat med sig. I onsdags satt jag dock intill Kringelknutten på Hovet och såg AIK manövrera ut SSK. Min gode vän var inte nöjd med sitt allsvenska lag. SSK imponerade föga. AIK såg däremot stabila ut. Teemu Ramstedt debuterade, visade klass och blev tvåmålsskytt. Igår kväll följde han upp succén med 2+3. AIK har hastigt och lustigt fått in en center som har potential att bära en förstakedja.

Det finns människor som med envis svenskhet hävdar att "en spelare gör ju ingen skillnad". Säg det till gnagarna som sett Ramstedt.

* * *

Min fyraåring ser också fram emot säsongen. Häromdagen lät han mig förstå att det här med färglära är en enkel match:

- Du Pappa...
- Ja?
- Om man tar blått och gult, då blir det grönt.
- Mm.
- Om man tar rött och gult, då blir det orange.
- Jajamen.
- Om man tar rött och vitt, då blir det rosa.
- Yes box. Vad du kan!
- Ja, men du pappa...
- Mm?
- Om man tar svart och gult, då blir det AIK.

Kurragömma med Puh

Lillgrabben och jag åkte till Norrtälje med höga förväntningar. Vi ville se AIK och hockey, käka korv med masmos och socialisera.

Vi fick se ett AIK som höll Ryno-klass med undantag för Hamberg som var bra. Vi sket i korven men kompenserade med Kent McDonell's på vägen hem istället. Masmos blev det inte tal om. Vi socialiserade så gott vi kunde. I en tid då alltfler supportrar ägnar matcherna åt twitter och andra asociala medier får man nöja sig med det lilla. I första pausen läste vi "Kurragömma med Puh".

* * *

Det slog mig inte förrän på vägen hem att "Kurragömma med Puh" kan läsas som en allegori. Vid första läsningen kan det verka som att berättelsen handlar om en björn med mycket liten hjärna som leker kurragömma med sina vänner i Sjumilaskogen. Men i själva verket handlar det om den naiva och lite puckade supportern som använder försäsongen åt att leta reda på sina gamla favoriter. I boken tror Puh först att han ska hitta Nasse, Ior och de andra på sina favoritställen. Efterhand inser han dock att om han vill hitta sina vänner måste han leta på deras favoritställen. Således hittar han t.ex. Nasse i en ihålig stock.

Själv hade jag inför gårdagens mästarmöte (?) ägnat två hela matcher åt att leta efter mina gamla favoriter. Jag hade letat efter Daniel Josefsson, Fredrik Carlsson, Patric Blomdahl och Björn Melin.

Inte förrän en bit in i tredje perioden mot Leksand igår insåg jag mitt misstag. Jag hade letat på fel ställen. Jag hade letat på mina favoritställen. Jag hade letat efter Carlsson framför AIK:s mål, jag hade letat efter Josefsson mitt i banan, jag hade letat efter Blomdahl i nyllet på motståndarnas keeper och jag hade letat efter Melin i matchvinnarrollen. Mot slutet av matchen mot Leksand förstod jag att om jag ville hitta mina gamla favoriter måste jag leta på deras favoritställen. Således hittade jag Josefsson med backhandfattning längs sargen bakom egen bur. Jag fann Carlsson vinglades i sarghörnen med flackande blick. Jag hittade Blomdahl (tre gånger) i utvisningsbåset. Björn Melin fann jag just som han var i färd med att stoppfinta utanför offensiv blå (vilket naturligtvis resulterade i att hans två kedjekamrater åkte offside). Kära dumma gamla Björn.

* * *

Mannen på trottoaren är ett uttryck för en slumpmässigt vald person i Leksand. En s.k. medelmas. Används ofta retoriskt.

Enligt mannen på trottoaren imponerade Leksand igår. Särskilt Salo såg fräsch och fit ut. Ryno var lång.

* * *

Bakom Leksands bås gjorde Frasse reklam för hamburgare.

* * *

AIK såg oerhört sega och tunga ut igår. Man får hoppas att det berodde på träningslägret. Jämfört med matcherna mot Örebro och Västerås var tempot lågt. Leksand hade högre fart men imponerade inte spelmässigt. De vann rättvist men kammade liksom AIK noll. Poäng utdelas först den 14:e september.

Christian Sandberg saknades återigen. Vi behöver Sampa och jag tycker fortfarande att han ska vara lagkapten i det här laget.

Hamberg var bäst i AIK. I första perioden gav han mig Fasth-vibbar. Stor, tät och följsam. Kommer säkerligen att ge Larsson en match om förstaspaden i höst/vinter.

Marcus "Lilliz" Nilsson är en härlig lirare. Stora förhoppningar på honom. Kommer, om inget oförutsett inträffar, tillsammans med Pirnes och Janmark att utgöra AIK:s förstakedja mot HV på Hovet.

* * *

Den hängivne leksingen Kung Kenta häcklade mig i pausen mellan andra och tredje perioden. Det gjorde han naturligtvis helt rätt i. Glimten i ögat är det bästa jag vet, näst efter bacon.

* * *

Enligt mannen på trottoaren är Leksand i SHL för att stanna. Det har mannen på trottoaren läst i Expressen och då måste det ju vara sant.

* * *

Derek Joslin debuterade för AIK igår. Han inledde med att gå bort sig i första bytet. Därefter spelade han upp sig. Joslin har ett bra skott, hårt och snabbt. Dessutom tycks han veta var målet ligger. Igår var han ett stolpskott ifrån att göra 1-0. Han är stor och stark och av vad jag såg igår tycks han ha bra fart på rören. Jag tror att Joslin har alla förutsättningar att bli en publikfavorit på Hovet. Nyckelspelare som måste lyckas om AIK ska lyckas. Hoppas fortfarande på ytterligare en back in.

* * *

I andra pausen kom AIK:s landslagsback Linnéa Bäckman fram och sa hej. Lillgrabben blev blyg men i smyg och med ett leende sa han till mig: "Pappa, snart ska vi se tjejerna igen." Jag svarade med stoiskt lugn: "Ja, det ska vi göra. Och då blir det lite klass på grejerna."

Stöd AIK Damhockey!

* * *

Det bästa med att Leksand är tillbaka i finrummet är att det innebär kosing till Gnaget. Det näst bästa med att Leksand är tillbaka är att Jämtleksing får blogga om AIK igen. Black Boris gillar Jämtleksing. Black Boris känner intellektuell gemenskap över laggränserna. Black Boris är liksom Jämtleksing stolt travestit och ser mycket fram emot subtila hån, sund antagonism och poetry slam 2013/14.

* * *

Inatt drömde jag om Bång. Han sa han var på gång.

Pinbackshallen revisited

AIK besegrade VIK Västerås HK i Pinbackshallen utan att övertyga. De allsvenska gästerna från Gurkmänistan stod upp oväntat bra och var minst lika mediokra som AIK.

Om själva matchen föreslår jag att du som läser även läser någon annanstans. Jag har nämligen inte så mycket vettigt att säga. Inte desto mindre ska jag försöka sammanfatta mina intryck på ett i huvudsak seriöst och genomtänkt sätt.

• Alexander Hamberg stod för en stabil insats i målet. Betydligt bättre än senast i Örebro. Kan nog komma att ge Larsson en match om förstaspaden.
• Fredrik Carlsson hade uppenbara problem att kontrollera både sin egen och sina motståndares kroppar.
• Daniel Josefsson drog sin patenterade backhand längs sargen minst tre gånger.
• Andreas Frisk var en av Västerås bättre backar. Spelade en hel del power play, men just i den spelformen utan skärpa. Kommer garanterat att göra stor nytta i VIK 2013/14.
• Esa Pirnes och Christian Sandberg saknades, vilket märktes. Dessa två centrar tillhör lagets viktigaste kuggar.
• Dennis Nordström fick obegripligt mycket tid på sig att med ett klassiskt dragskott göra 2-0 till AIK. Snyggt!
• Dan Dolme gav upphov till het debatt på bästa plats. Prozac utnämnde (med min support) VIK:s Viktor Mårtensson till kung. Mariga Mary hävdade motsatsen, d.v.s. att Dan Dolme snarare är att likna vid en prinskorv. (Sistnämnda liknelse kom egentligen aldrig ur Marys mun men innebörden av vad hon faktiskt sa var på ett ungefär just denna. Jag kan emellertid ha feltolkat grovt eller till och med, i detta inlägg, ägnat mig åt en smula hittepå.) 
• Björn Melin sköt 4-5 skott på mål under matchens första fem minuter, alla i power play. Ett av dem gick i mål, kom i spel 5 mot 3 och var mycket vackert. Efter sitt mål gick Melin ned sig. Han avslutade sin insats i Märsta med att snacka till sig ett matchstraff. Rutinerat.
• Oscar Ahlström avgjorde matchen.

Det fanns ost- och baconburgare på grillen vid Märsta Station. Prozac åt liksom en annan med stil och feeling före match. Rutinerat och världsvant såg vi till att dra på oss våra vackra vita matchtröjor från guldsäsongen 2012/13 först efter att vi slafsat i oss våra burgare. Mariga Mary klämde å sin sida en tunnbrödrulle. Värt att notera är att hon bara hade en korv i rullen, vilket kan tyckas lite mesigt. Själv kör jag aldrig med mindre än två. Efter maten träffade vi hur som helst Daniel Rudslätt - Sveriges snyggaste sportchef - och tog försäsongens hittills snyggaste bild. Stöd AIK Dam!

Det fanns kaffe & mazarin i Pinbackshallen. Medan jag stod i kön i första periodpausen hann jag med att fråga Fredrik Svensson hur det stod till med kroppen. Först i efterhand insåg jag hur fånigt det måste sett ut när jag, samtidigt som jag frågade om hans kropp, med händerna i luften liksom vägde mina egna chipstuttar. Fråga inte varför jag gjorde det. Just där och då föll det sig naturligt att kombinera en relevant fråga med irrelevant kroppsspråk. Svensson skrattade hursomhelst och sa att det kändes bra. Han är på gång.

Att jag har en vän som heter Mary är i sig nästan för bra för att vara sant. Mary får mig alltid att tänka på Bruce Springsteen. Det är Mary Queen of Arkansas, det är Mary vars "dress waves" i Thunder Road. Det är Mary som berättaren i The River "met in highschool when she was just seventeen". Det är Mary Lou. Det är Mary "in the garden of a thousand sighs" i The Rising. Och det är naturligtvis Mary's Place.

GurkOlle (som tyvärr missade matchen på grund av jobb) ska veta att det är en ynnest att vara gnagare. Det är en lika stor ynnest att få dela detta brinnande intresse för AIK och hockey  med ett helt gäng sköna dårar som liksom en annan längtat hela sommaren efter att få se AIK träningsspela i Pinbackshallen. Pinbackshallen som för denna eftermiddag på sätt och vis blev ett gnagarnas och hockeyns Mary's Place:

Familiar faces around me
Laughter fills the air
Your loving grace surrounds me
Everybody's here

Alla utom några som inte kunde komma. En del var på Skytteholm och såg AIK:s fotbollsdamer mosa Bajen. Andra grillade utanför Pinbackshallen, tror jag.

Om en vecka är det dags igen: AIK vs Leksand i Norrtälje. Dessförinnan åker AIK:s hockeyherrar till Dömle Herrgård i Värmland för ett välbehövligt träningsläger.

Själv börjar jag, efter lång och trogen sommarledighet, jobba på måndag. Återstår att se hur mycket tid och energi som blir över för att blogga, twittra och surra i telefon med GurkOlle. Sistnämnde missade förresten, enligt uppgift, inte alls AIK-Västerås på grund av arbete. I själva verket mådde han gott på en kurort i Belgien.

@GurkOlle

Does this bus stop in Örebro?

Efter en lång sommar av avhållsamhet och förstulna blickar var det äntligen dags för helfjong och hålligång.

Åh, Örebro
där isades mitt blo'

Vi laddade som sig bör med att öla. Min vän Eddie, även kallad Raggarkungen, Mariga Mary och jag skålade in den nya säsongen. Ding, klocka, dong, proklamerade vi och höjde våra glas. Sen drack vi högtidligt och ägnade oss åt initierat hockeysnack. Eddie sa att det här är livet. Jag höll med men flikade in för att balansera upp: "Döden, döden." Är man undergångsgnagare så är man. Mariga Mary kontrade med myndig min: "Var inte så negativ, Boris. Josefsson blir konungarnas konung i år." Det hänger på håret, tänkte jag.

Raggarkungen drog en vals och jag likaså. Vi blev laddade och tända. Vi äntrade supporterbussen med lika glatt humör som vår chaufför.

* * *

Det som händer i bussen stannar i bussen, som man brukar säga. Vi gör därför ett hopp i historien samtidigt som vi nynnar denna sång:

Åh, Örebro
där var du jävligt go'
Åh, Örebrohoho
där isades mitt blo'
Ja, jag hade tur
jag blev din tjur
och du, du blev min ko
Ja, det kan ingen tro
nåt sånt om Örebro

* * *

Matchen var inte mycket att skriva hem om. En ganska typisk första träningsmatch. Halvknackigt spel om än hyfsat tempo, dråpliga misstag, emellanåt en och annan fin individuell prestation. Daniel Larsson var bäst i AIK. Hade han stått hela matchen vete fan om vi inte vunnit. Ändå: Örebro vann rättvist. Sett till tre perioder var de snäppet hetare. Inte minst i power play.

Man ska inte dra några stora växlar men väl ett par små. Min oro för våra backar stillades tyvärr inte ett dugg.

Vem/vilka ska sköta uppspelen, undrar jag till exempel. Jag är rädd för att AIK ska bli ett lag som i höst/vinter tappar puck i uppspelsfas alldeles för ofta och därmed bjuder motståndarna på otaliga farliga spelvändningar och enkla mål. Det har vi inte råd med. Jag oroar mig över om Fredrik Svensson kommer att vara lika skadebenägen som för två år sedan. Jag nojar mig över vad som händer om vi inte får in den där offensiva, spelskickliga AHL-backen.

Och hur bra är egentligen Derek Joslin? Frågorna är många, svaren står skrivna i rymden.

* * *

Apropå Joslin så twittrade han att han var på väg till Sverige igår. Det vore kul att se honom redan på lördag, mot Västerås i Märsta.

* * *

Christian Sandberg och Esa Pirnes (lagets i mina ögon två viktigaste centrar) klev av igår. Franzén sa något om försiktighetsåtgärder men nämnde även de hemska orden "ljumskar" och "höftböjare". Då blev jag ännu mer orolig, ja, till och med nervös.

* * *

Mattias Janmark och Marcus Nilsson kommer att bli AIK:s viktigaste offensiva vapen 2013/14.

* * *

Det var underbart att se AIK spela hockey igen. Det var lika underbart att träffa alla tillresta hockeygnagare. Min vän Prozac (som förstås åkte tåg till och från Örebro) var liksom en annan uppklädd och fin. I Johanna Lagus och Linnéa Bäckmans bortatröjor från guldsäsongen 2012/13 sken vi ikapp med både solen och en glad örebroare. På lördag gör vi det igen, i Pinbackshallen, i Märsta. Mot Västerås.

Framåt stolta AIK!

Sommaren är kort

På onsdag inleds försäsongen på riktigt. AIK åker till Örebro för träningsmatch och självklart följer undertecknad i Gnagets spår.

Det kommer att rulla ett antal svartgula bussar och bilar mot Behrn Arena på onsdag. Från Solna, Stockholm och överallt. Allmänna Idrottsklubben kallar. Marcus Nilsson ska göra sin första match i AIK-tröjan. Mark Hurtubise likaså. I Örebro debuterar Tina Thörner som mental tränare.

Onsdagens match följs upp på lördag med AIK-Västerås i Märsta. Min vän GurkOlle har tyvärr fått förhinder men han har lovat att stötta Dan Dolme och de andra via twitter. Återstår att se huruvida GurkOlles stöd kan förhindra en svartgul överkörning av de gulsvarta.

Ni vet väl förresten att Västerås egentligen alltid velat vara som AIK?

Apropå wannabes. Skellefteå har gjort klart med den förre djurgårdscentern John Norman. Det är bara att gratulera SAIK. Redan nu spår jag att Norman blir ett av säsongens bästa nyförvärv. En flytt till Byske är nog precis vad både spelaren och klubben behöver. Tyvärr.

AIK har förhoppningsvis inte spikat truppen än. En offensiv back av klass behövs in och utöver detta finns det plats för nummer 20. Varje morgon vaknar jag av en väckarklocka som slår Ding Ding Ding, Ding Ding Dong. Jag är på gång, är Bång? Endast hockeygudarna vet. Så låt oss därför be:

Ulf (Isaksson) som haver gnagaren kär
se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Ulfs händer
Lyckan kommer, lyckan går
Den Ulf älskar Daniel Bång får

GurkOlle hörde förresten av sig häromdagen. Han ville intervjua mig. Tydligen har han fått för sig att jag har koll på Gnaget. Eftersom jag är en hyvens kille svarade jag efter bästa förmåga. För att medverka på GurkOlles blogg ställde jag emellertid vissa krav. Han lovade att tillmötesgå dessa. Inom en snar framtid ska det gå att ta del av både intervjun och kraven. Redan nu vill jag dock bestämt avsvära mig allt eventuellt ansvar. Om någonting jag sagt verkar skumt eller rentav dumt så skyll inte på mig. Jag har blivit felciterad. Saker och ting har ryckts ur sitt sammanhang. Jag har inte gjort något. GurkOlle har klippt och klistrat. Det får stå för honom. Jag är inte medietränad.

För övrigt har jag övertalat Prozac att klä upp sig till AIK-Västerås i Märsta. Tillsammans ska vi göra reklam för AIK Damhockey. Han har förvisso låtit mig förstå att tröjan hans sitter en smula tajt:

Som om det skulle vara annat än smickrande. Pondus kallas det, har jag hört. Själv trivs jag utmärkt i min tröja #91, den sitter faktiskt som en smäck. Men så är jag också lite mer vältränad en vissa andra bacon- och mazarinmumsande sittplatsfetton. En sund själ i en sund kropp. Chipstuttarna skyller jag på åldern.

Nåväl. Var det något mer jag hade på hjärtat? Ja, faktiskt. Ett par saker:

1. Stöd AIK! Köp säsongskort, för bövelen!

2. Skratta åt Växjö Lakers. De är redo.

Boris Zabka var inte som de andra

Det är försäsongstider. Härligt. Efterlängtat. Det enda man verkligen vet om SHL-lagen och dess trupper är att man ingenting vet. Men det går an att spekulera. Ana, spana, banana... Nä, förlåt och förresten, Djurgården är ju fortfarande inte ett SHL-lag.

Hursomhaver barnen kär. Trupperna är på väg att spikas. Det betyder att lagen som ska göra upp om de tio slutspelsplatserna börjar ta form. Nu ska pusselbitarna bara trimmas i form också. De kallas ju så numera, spelarna. Pusselbitarna. Pusselbitarna ska matchas ihop till ett pussel. Det är allmänt känt. Det är också allmänt känt att SHL-klubbarnas sportchefer kämpar med att få ihop vardagspusslet. Dessa ensamstående män har det inte så lätt. Alla bara kräver och begär att de ska leverera. De ska pussla och foga samman. En del är duktiga pusselbyggare, ty de fick produkter från Ravensburger med modersmjölken. Andra, som herr  Evertsson i Växjö (för att ta ett slående exempel), har för vana att med våld försöka trycka ihop bitarna till ett sammanhållande mönster. Det brukar gå sådär.

"Allt ska ske med list, sa farfar och tog lössen med tårna."
Så sa alltid Pippi när jag var liten.
Enligt uppgift identifierade sig Evertsson alltid mer med Tommy.

Men det här inlägget ska inte handla om Lökers och deras oförmåga att investera sina stålar. Inte bara. Det ska inte heller handla om AIK och mitt hjärtas klubbs oförmåga att dra in stålar. Sanning att säga vet jag inte riktigt vad det här inlägget ska handla om. Men det ger sig. Jag spontanskriver ett litet inlägg och hoppas på det bästa. Kanske leder det till rena fullträffen, kanske inte alls. Det är som med AIK:s senaste tillskott. Kanske blir Derek Joslin en succé eller åtminstone svindlande nära. Kanske blir han en dunderflopp. Den som lever får se. Den som besöker Hovet i höst/vinter får se.

Som alltid när det handlar om en (åtminstone för min del) okänd spelare som ansluter så är det omöjligt att på förhand dra några slutsatser. Man kan läsa på, man kan youtubba och så vidare. Men till syvende och sist är det först sedan man sett honom spela som man kan säga något om spelarens potential. Jag hoppas att Rudslätt hittat rätt. Jag hoppas verkligen det. Backsidan är och förblir ett orosmoln. Först i oktober-november någon gång går det rimligtvis att säga något om huruvida Rudslätt lyckats med pusslandet eller ej.

En back till ska in är det sagt. Jag hoppas på en offensiv, spelskicklig back med sinne för liret. En yngre version av Josh MacNevin, med mer än styrfart.

* * *

Apropå pusselbitar. Brynäs gjorde i början av juli klart med den amerikanske vänsterforwarden Bill Sweatt. Just ikväll är jag lite nyfiken på hur han luktar.

* * *

Ser redan fram emot att se Derek Joslin sänka Växjös senaste floppvärvning.

* * *

Angående Nyman som kommer till Dif som en ny man. Ge honom bananer!

* * *

Vore det inte väldigt kul, innovativt och fräscht om HV71 helt sonika bestämde sig för att börja kalla sig Blue Bulls igen?

* * *

Ja, herregud. Tänk så mycket dumheter en kan bajsa ur sig en klar och nykter söndagskväll. Sommar, semester och solsting är en härlig kombination. I morgon ses vi på Ritorp klockan 11.00. Sen ses vi på Ritorp igen klockan 18.30. Vilka då, undrar GurkOlle och andra vänner av ordning. Tja, vad sägs om AIK, lillgrabben och jag. Och så några hockeypuckade gnagare därtill förstås. Väl mött!

Jesus gick på vattnet, Gnaget går på is

På måndag (29/7) går AIK på is. På Ritorp. På riktigt. Herrarna gör entré redan klockan 11.00, vilket är en perfekt tid för semesterfirare och arbetslösa. Själv räknar jag med att vara på plats.

Min abstinens är stor, så stor, min längtan efter att se Björn Melin i slow motion är enorm. Mitt mazarinbegär saknar gränser. Jag ser fram emot försäsongens första ispass som ett barn ser fram emot julafton. Hårda paket under granen. Inga jävla strumpor. Inga slipsnissar. Men väl AIK Kids Zone i fiket, kaffe, korv och rin rin rin rin rin rin... Inbitna gnagare på läktaren. Förmiddagens träning blir en perfekt uppladdning inför kvällens höjdpunkt: klockan 18.30 går Svenska Mästarna på fruset vatten. Det vill man inte missa.

AIK herr har i dagsläget en backuppsättning som man inte ens kan skrämma leksingar med. Två pjäser ska in och Rudan säger att han har läget under kontroll. Men det börjar vankas nerver banne mej. Jag är som vanligt orolig. Hur ska det gå? Hur fan ska det gå? Som försiktig optimist räknar jag kallt med att AIK kniper tiondeplatsen i sista omgången. Sedan Bröderna Defensivspecialister skolats om till backar! I så fall blir AIK första SHL-lag någonsin att nå slutspel som SHL:s tredje sämsta lag. Vi kommer att skriva SHL-historia.

AIK dam har i dagsläget ett lag som ska gå för guld. Leksingarna har anledning att bajsa på sig. Kung Kenta, Backeman och de andra knätofsprydda superstjärnorna (som det alltid är lika lustfyllt att munhuggas med på Ritorp) ska dock inte hänga läpp. De ska vara glada över att få se ett klasslag emellanåt. De ska inte sitta på en subventionerad trottoarkant och deppa. Som gnagare med hybris räknar jag kallt med ett nytt SM-guld. Allt annat än succé vore fusk och domarskandal. Anförda av Gizela Blom, Linnéa Bäckman och Helene Martinsen kommer AIK dam även säsongen 2013/14 att utgöra ljuset i den svartgula, tunnelseende tillvaron.

* * *
Flikar in ett par tänkvärda rader, signerade Björn Afzélius:

Jesus gick på vattnet
jag är inte han
Jag fick min första kallsup
två meter ifrån land
Själv så stod du torrskodd
på andra sidan ån
Och när jag börja' sjunka
så gick du därifrån.

* * *

Stöd AIK Hockey, i med- och motgång!

Vilket håll du än går

Vi sågs på Gullmarsplan, Kringelknutten a.k.a. Spoorchklubbarn och jag. Han hade en röd lilja i kavajslaget. Handslaget fast. Han kallade mig Boorisch.

Det blev en dinner for two och som den moderne man jag är lät jag Knutten stå för notan. Vi njöt baconburgare, strips och öl. Sämre uppvärmning inför en rafflande försäsongskamp på Hovet kan man tänka sig. Tro fan vi hade trevligt. Två bloggande bohemer från varsin sida stan. Den ene, lätt åldrad hedersknyffel med blicken klar och full av svar. Den andre, något yngre, välbevarad, lagom fit man i sina bästa år. Vi skålade och drack och vi enades om att det enda som egentligen fattades för att göra middagen hundraprocentig var en riktig expert. Vi hade hoppats på Leif Boork. (Eller som han i våra kretsar kallas sedan en tid: Leif Boorch.) Vi, eller rättare sagt jag, hade tillochmed skickat en inbjudan över twitter. Dock förgäves. Boorchen ville väl inte följa med på vår lilla sällskapsresa.

* * *

Om den lyckade middagen finns förstås mycket säga, men jag låter det stanna mellan mig och Knutten. Istället övergår jag till matchen, som det också finns en del att säga om.

AIK såg ungefär lika dåliga ut som laget brukar göra strax intill en elitseriepremiär. I fjol såg det för jävligt ut mot Almtuna (Läs: Posörerna) och i förfjol gick det åt helvete mot Södertälje (Läs: AIK - SSK 1-3). Så varför är jag då besviken? Jag ställer frågan till mig själv och svarar med blott en suck. Man vill ju se Gnaget vinna va. Vinna! Nu fick vi åtminstone se en uppryckning som hette duga i slutet av tredje perioden. AIK vände sånär ett tvåmålsunderläge. Björn Melin och Fredrik Hynning visade klass och kyla när det behövdes som mest och fick för en stund tyst på den där molande floppvarningstanken i mitt huvud. Men ändå. Det såg inte bra ut. Inte den här gången heller.

Matchens prestation stod annars Broc Little för när han på egen hand trixade in 1-1-pucken i första perioden. Möjligen i konkurrens med SSK:s keeper Berth Idoff, som stod för en hel drös högklassiga räddningar. Med det namnet skulle jag bli mycket förvånad om inte Färjestad gör ett närmande inom kort. Låt dansbandsjakten börja.

Försvarsspelet såg precis som i matcherna mot Timrå och Modo i
SCA-cupen stundtals slafsigt och slarvigt ut. Spelet i mittzon var emellanåt uselt. I första perioden bjöd  AIK på billiga spelvändningar i vart och varannat byte. Till och med Mariga Mary, som återigen satt bakom mig på läktaren, klagade. Prozac antecknade i sitt block, Klabbarparn drog sin teori om varje periods första och sista tre minuter (då görs de flesta målen) och Eddie var sin vana trogen positiv som fan. Tänk på att du är svensk, sa jag och sneglade åt Knutten till. (Kringelknutten kan liksom jag sina sällskapsresor utantill.) Men Knutten hörde inte på. Han var fullt upptagen med att se sin anrika spoorchklubb straffa vår dubbla SM-semifinalist.

Gissa om han var nöjd när Fleury stänkte in sin straff. När Little sen missade för andra gången denna folkfestliga hockeykväll knöt Knutten näven mot Hovets tak och log sitt allra malligaste leende. The winner takes it all.

* * *

Men vi ses, vi ses, i Connemara, som Ulf Lundell så vackert sjunger. Redan i morgon får vi gnagare chans på revanch, då AIK möter SSK i gamla fina Scaniarinken, numera renoverad och kallad AXA. Det vankas generalrepetition med allt vad det innebär. Kaffe och mazarin i första pausen. Tillbaka till grunderna, fokus på defensiven, se upp för onödiga risker. Inga jävla skador nu grabbar!

Uppriktigt sagt så påminner Södertälje inte så där jättemycket om Connemara. Ölen är inte svart, bergen är knappast gröna. Men det sägs att vattnet i Måsnaren är klart och att även i Södertälje kan det här livet vara så underbart.

Att skapa en vana att vinna

SCA-cupen blev verkligen ingen succé - men vem hade räknat med det? Tre matcher på tre dagar, klart som korvspad att Perra & Co då väljer att lufta ivriga juniorer framför rinkrostiga rävar.

AIK såg pigga ut inledningsvis mot Modo men mattades ju längre matchen led. Naturligt just med tanke på det minst sagt intensiva matchandet. När man tittar på resultaten i cupen bör man nog ha i åtanke att Timrå och Modo tjuvstartade turneringen redan den 22 augusti. Allt annat än en svartgul tredjeplats hade således varit över förväntan. Eller kanske inte. Man vill ju alltid se AIK vinna. Men ändå. Försäsong är försäsong och en floskel blir inte mindre sann bara för att man upprepar den likt ett mantra. Resultaten på försäsongen bör alltid tas med en hink salt.

Låt oss istället fokusera på vad som faktiskt varit bra, samt vad som behöver bli bättre.

Igår mönstrade AIK för första gången denna hockeyhöst en närmast komplett forwardsuppställning. Endast David Lillieström-Karlsson saknades. Det kommer såklart att laboreras en del med kedjorna framöver, sannolikt en bit in i seriespelet. Så är det alltid. Kedjan med Pirnes som center mellan bröderna Ahlström känns emellertid klockren redan nu. Jensen och Little kan nog också komma att trivas ihop. Frågan är vem som ska centra mellan dem. Sandberg? Janmark? Steen? Kanske Jocke Nordström? Den som lever får se.

Sistnämnde Nordström var stundtals riktigt bra igår - i en inte helt ovan högerforwardsposition. Där får han gärna förbli.

Den enskilde spelare som glatt mig mest i helgen är Broc Little. Killen hade inte spelat en match sen i april inför SCA. Ändå kommer han ut med fart och frenesi som få. Nu blev det inte mer än ett turmål (mot Sundsvall) den här gången, inte desto mindre har Little visat klass. Hans förmåga att ta in pucken i anfallszon, närmast på egen hand skapa oro runt motståndarkassen, hitta mål och sina medspelare... Broc kommer GARANTERAT att bli en ny publikfavorit på Hovet i vinter.

"Det finns lite att jobba med", sa Fredrik Carlsson till Marie Hallman efter 1-4 igår. Det är en sanning med modofikation.

Det finns i själva verket ganska mycket att jobba med. Spelet i egen zon till exempel. Där såg det emellanåt riktigt dåligt ut i Sundsvall. Virrigt, segt. Dålig kommunikation? Man ska naturligtvis inte lasta juniorerna för detta. Men självklart uppstår det missförstånd när oprövade kort kastas in i leken på detta sätt. Den som i mina ögon sett allra segast ut har faktiskt varit Fredrik Carlsson, inte minst i början av matcherna. Dick Tärnström hade också kunnat växla upp ett par snäpp. Återvändaren och blivande elitseriedebutanten Andreas Frisk tror jag kommer att få slåss för sin plats framöver.

Den junior som imponerat mest på mig är Jonathan Andersson. Konkurrensen om backplatserna har knappast mjuknat efter helgen.

Målproduktionen kunde och borde naturligtvis ha varit bätte. Sedan AIK smällde in fyra mål i tredje perioden mot Leksand (vinst 5-4 den 18 augusti) har det blivit blott sju mål på fem matcher. Varav alltså två mot division 1-laget Sundsvall. Här är jag dock inte särskilt orolig. Snarare övertygad om att det kommer lossna rätt snart, förhoppningsvis redan i samband med veckans dubbelmöte med SSK. Det måste få ta lite tid att hitta rätt med formationerna. För övrigt är det nog inte formationerna som varit problemet på sistone, snarare bristen på vilja att driva hårt och tillräckligt uppoffrande på mål.

Något som däremot oroar mig är målvaktsspelet. Daniel Larssons ok kommer att bli tungt att bära och det vill till att han får riktigt bra hjälp av sina utespelare. Jag hoppas, hoppas på Larsson och tänker absolut inte döma ut hans chanser att återta en landslagsplats. Men av vad jag sett hittills så vete fan. När Viktor Fasth kom till AIK imponerade han stort redan på försäsongen. Jämförelsen är kanske orättvis men det är lika bra att vänja sig. Larsson kommer säsongen igenom att jämföras med Fasth, oavsett vad han, jag eller bragdens mammas moster fasters bror tycker om saken.

Det sitter en plansch på väggen i AIK:s omklädningsrum med texten "Create winning habits - to create a habit to win". På onsdag och fredag står Södertälje Sportklubb för motståndet. Det är dags att börja vänja sig vid att vinna nu, Gnaget.

Both sides of the story

Efter regn kommer sol och efter sol kommer regn. Bragdens mamma följs inte sällan av hennes fasters mosters bror; en lätt bakfull karl med rumpan bar.

Så blev det igår. Efter den bragdartade insatsen mot Sundsvall - AIK vann borta och höll dessutom nollan mot ett erkänt svårspelat brunkargäng - blev det platt fall mot det, med europeiska mått mätt, toppenbraiga laget Timrå IK Red Eagles. AIK började förvisso hyfsat, ledde till och med med 2-0 en bit in i andra akten. Men sen gick det alltså åt skogen. Misstag straffades brutalt. Utvisningar blev dyrbara. Ju längre matchen led, desto hårdare pressade Timrå på. Monténs mannar vann rättvist. AIK förlorade i en, som Jimmy Hamrin skrev på sin blogg, "elitseriemässig match".

Men ingen fara på taket. Det är traditon att torska mot Timrå på försäsongen. Det gjorde vi även i fjol. Och alla som var med då vet hur det gick sen.

Än så länge ser jag inga skäl till oro: Timrå kommer att spela i kvalserien till våren. Förhoppningsvis i sällskap med Växjö, troligtvis i sällskap med Rögle. AIK däremot kommer att växa så det knakar. Igår gjorde Broc Little sin blott andra match i Gnaget. Nicklas Jensen likaså. Bröderna Ahlström stod för båda målen och fortsatte därmed att leda lagets offensiv. AIK mönstrade än en gång ett gäng lovande juniorer. Och Fredrik Hynning noterades för en assist! Det gjorde däremot inte Björn Melin, som uppenbarligen sparar sig till Elitserien. Det gör även Fredrik "Fish" Carlsson - som dock var ytterst nära att göra mål igår. Tur att han missade. Jag vill också vara med när han mister oskulden.

Hockey handlar om att scora. Framifrån, bakifrån, alla sätt är bra utom de dåliga. Det vet Modo. Igår kvitterade de sent mot Sundsvall - det från allsvenskan degraderade division 1-laget - med ett, enligt uppgift, regelvidrigt mål. Pucken ska visst ha letat sig in efter det att buren blivit flyttad. Fuskare. Idag blir det andra bullar, då ett revanschsuget AIK står för motståndet. Lustigt nog kommer även Modo revanschsuget till match. Senast lagen möttes - i klassiska Pinbackshallen, Märsta - vann AIK med 6-1. Den gången var Modo heta i tre och en halv minut. Därefter blev det överkörning och lattjolajban. Jag räknar med en jämnare drabbning i eftermiddag.

Nedsläpp 13.30. Matchen kan ses på http://st.nu/scacupen/aikmodo Kostnad: 69 kr, inkl. moms!

* * *

Respekt till min vän Eddie som bilar allena till Sundsvall idag. En riktig AIK-hjälte!

* * *

Som supporter är man sällan objektiv. Cykloperna dominerar i leden. I år räknar Synsam i Ängelholm med att försäljningen av monoklar kommer att stiga med upp emot tvåhundra procent. Detta med anledning av Rögle Bandyklubbs oväntade återkomst i eliten. Även i Örnsköldsvik, Jönsköping och Byske förväntas intäkterna öka. I Göteborg däremot är man innovativa. Fansen kommer att kunna välja när de köper matchprogram; klappa på köpet - eller monokel!

Då jag inte bara hara två ögon utan även är lite eljest överlag gör jag mitt bästa för att (ibland) se båda sidorna av saken. Denna min objektiva egenhet skyller jag på Phil Collins, vars musik en gång i tiden inspirerade mig stort. Medan AIK spelade mot Timrå igår noterade jag gladeligen hur olika man kan uppfatta saker och ting, utifrån klubbfärger på glasögonen. Så här såg det ut på twitter i samband med att AIK:s Esa Pirnes drabbades av en utvisning:










Both sides of the story. Men som jag brukar säga: Världen är inte svart och vit. Den är svart och gul.

Bragdens mamma

Jag är fortfarande för lycklig, rusig och överväldigad för att finna de rätta orden. Till och med rubriken stal jag rakt av.

Majoriteten av alla nätaktiva gnagare har antagligen redan slukat det mesta som skrivits om matchen. Inte desto mindre har jag ägnat min lyckliga, sömnlösa natt åt att leta fram texter som säkerligen gått många förbi. Så för alla er som vill läsa mer om AIK:s magiska bragd på bortaplan rekommenderar jag följande väl valda länkar:

AIK segrade i cupen
Målvakten matchens lirare i AIK:s seger
"Vi är jättenöjda med insatsen"
"Släppte varenda broms"
AIK nollade hemmafavoriten
Matchhjälten: "Siktet var dåligt inställt"
"Matchen i sin helhet var medioker"
Målvakten höll nollan för AIK
Cupmakarna AIK

Vinna cupen, vinna cupen, AIK!

Party for everybody

AIK förlorade mot KHL-laget Salavat Yulaev i en försäsongsmatch som kan ha varit den tråkigaste jag någonsin sett. I andra pausen funderade jag på att gå hem. Men eftersom sällskapet på läktaren var så trevligt och draget på A24 enormt - jag hade Mariga Mary bakom mig - stannade jag kvar och genomled slutet. Unge Niklas Lundström var duktig i kassen, gjorde bland annat en imponerande dubbelräddning i första perioden, men i övrigt var det en grådaskig massa spelare som genom att uppträda mediokert överlag tog ut varandra på Hovets is.

Björn Melin utser jag redan nu till försäsongens största flopp. Dels för att han var kass idag, dels för att jag vet att det retar Mary.

Idag tror jag nästan hon blev arg på mig. Gott, i så fall. Hockey är passion, hockey är känslor, som min idol Wikegård brukar säga. Mot slutet av tredje perioden upplevde jag det som att Klabbarparn och jag uppnådde ett visst momentum. Vi enades om att Melin åkte runt och fjuttade och att han duttade på ett icke acceptabelt sätt i egen zon. Själv skyllde jag till och med 0-2-målet på Melin. Inte för att jag är säker på att målet var hans fel. Men han var på isen, och det räckte en dag som denna. En annan som förresten var riktigt dålig idag var Dicken. I magen, enligt rapporter på twitter.

Seriöst talat så är jag en smula besviken på Salavat. Jag såg laget redan igår mot Skellefteå. Då såg majoriteten av spelarna ofokuserade och griniga ut. Ryssarna ägnade stora delar av matchen åt att veva med klubbor och spela fult. Rykten gör gällande att flera spelare i laget var bakis efter att ha partajat på torsdagen. Skulle inte förvåna mig ett dugg. Stämmer det så förstår man varför Salavat ville ha en "inofficiell match" mot AIK redan på tisdagen. Försäsongshelger i Stockholm ägnas med fördel åt fylla.

Jaja, det kanske bara är fördomar och förtal, vad vet jag. Hur som helst såg Salavat lite vissna ut även idag. AIK kom till spel med ett antal juniorer. Ett flertal tongivande spelare saknades, däribland Pirnes, Little och Sandberg. När sedan Tärnström gick ut tidigt pga sjukdom så förvandlades AIK till en profillös, hackande lagmaskin. Trots detta spelar man alltså jämnt med ett upphaussat KHL-lag. Jag antar att det säger en del om ryssarnas inställning. Prestationen var inte bra. Den var precis som igår blaha.

Dagens förlust innebär att AIK slutar trea i trelagsturneringen. Till allas jättestora besvikelse delades det varken ut bronsmedaljer eller diplom.

Bridge over troubled water

Det fanns en tid då jag kunde välja bort viktiga seriematcher i ishockey för att se AIK:s fotbollslag spela försäsong på Skytteholm. Men det var då och nu är nu. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan 2005. Vad är väl egentligen ett högsäsongskval mot CSKA på ett kokande Råsunda, jämfört med en försäsongssval mot Byske på ett kylslaget Hovet? Inte mycket, inte mycket.

Jag kände det redan när jag gick på promenaden. Jag har mina ritualer. På vägen upp till Hovet ringde jag min gurkrunkande vän Olle i Västerås. Som vanligt svarade han inte. Som vanligt orkade jag inte lämna något meddelande. En del hatar Göteborg, jag hatar telefonsvarare. Istället för GurkOlle fick jag prata med mig själv och sms:a Eddie. Eddie svararade med en bild på ett glas öl.

Ett glas öl är alltid ett glas öl. Men i gott sällskap kan det bli så mycket mer än så. Vi värmde inför Byske med skål för Gnaget ska det va. Och Mariga Mary var där too.

* * *

Jag vet inte om det finns så mycket vettigt att säga om matchen. AIK såg bra ut till en början. Sen blev Pirnes skadad, Skellefteå visade effektivitet i powerplay och AIK gjorde tvärtom. Att släppa in mål med en man mer på isen är alltid lika uselt. Lite Leksand-varning sånär. Som läktarfetto blir man grinig och sur. En smula besviken till och med, trots att det "bara" sker i en träningsmatch.

Markus Svensson vaktade kassen för Skellefteå och han stod för flera fina räddningar. Jag närde ett visst hopp om att han skulle slänga in en så där fem-sex kassar i tredje perioden men så blev det nu inte. Istället spikade fanskapet igen. Petad ur Gnaget, tänkte jag bittert efter slutsignalen. Att Stjälefteråt snor åt sig både det ena och det andra är allmänt känt. Nu har de stulit vår andrekeeper också.

* *

I första pausen hann jag, förutom att avnjuta kaffe och mazarin, med att samtala med AIK:s PR-ansvarige Adam Ekman. Jag ville förstås ha svar på varför AIK inte på förhand informerade oss trogna supportrar om den "inofficiella" matchen mot Salavat som spelades på Ritorp i tisdags. I bakgrunden stod den rutinerade murveln Shrek och tjyvlyssnade. Jag var nära att göra en Göran Persson och fråga träsktrollet om han gått ner i vikt. Han såg nämligen ovanligt fit ut. Men det gjorde jag inte. Istället snodde jag åt mig en gratis kaffe och kaka, ivrigt påhejad av Klabbarparn. Ekmans svar på min fråga stannar för övrigt mellan honom och mig. Och tjyvlyssnaren Shrek.

*

På vägen hem bar jag trots torsken en skön känsla i bröstet. Gnagarhjärtat slog lugnt och fint. Första matchen på Hovet sedan i april och fler är på gång. Redan i morgon är vi ett gäng sköna AIK:are som ser Salavat göra mos av Skellefteå. Matchstart 17.00. Sen på lördag ser vi samma Salavat åka på däng mot AIK. Den matchen är i allra högsta grad O-F-F-I-C-I-E-L--L och börjar 15.

Biljett köpes här!

Arrivederci...

Fem bloggare på en bänk

Gårdagen såg inte bara AIK vända mot Leksand. Den såg även något så unikt som fem AIK-bloggare på en och samma bänk.

Sent omsider har nu samtliga fem bloggare fått ur sig varsitt genomtänkt och välformulerat inlägg. Serviceminded som man är länkar jag här och nu till mina svartgula bloggbröder och systrar. Jag vill särskilt promota denna bild, som sannolikt är försäsongens hittills bästa, samt min vän Eddies fantastiskt roliga text, som varken innehåller tasksparkar eller pikar mot undertecknad.

Men för all del, samtliga bloggar är väl värda sina besök. Här har ni dem, i alfabetisk ordning:

AIK är hockey - hockey är AIK (Prozac)
AIK-Sara (Sara)
Betraktelser... av en kolsäck (Eddie)
Black Indeed (Mary)

Ingen av dem når naturligtvis upp i Black Boris-nivå. Men jag vore inte den ödmjuke bundis jag är om jag inte lät er, kära läsare, bilda er en alldeles egen och unik uppfattning i frågan.

* * *

Apropå AIK:are och bundisar kommer ett kärt gammalt kompisgäng på besök nästa vecka. Det vankas trelagsturnering på Hovet. Huvudmatchen spelas på fredag, då Skellefteå tar emot den ryska publikmagneten Salavat. Vi är ett gäng AIK:are som tjackat plåtar och tänker bilda klack på sektion A9 (hemmaplan för självaste mig). Förhoppningsvis blir det AIK-sånger från två håll. Själv kommer jag att anstränga mig till det yttersta för att få till växelsång mellan originalklacken och wanna be-klicken. Det återstår att se hur många som är på eller av men jag är försiktigt negativ.

Hursomhelst har jag filat på en ramsa som åtminstone Eddie och jag kommer att sjunga för full hals. Den går så här:

Byske är en buskisklubb
Buskisklubb, buskisklubb
Byske är en buskisklubb
Stjäl efteråt!

Gnaget är laget. Vi ses på barrikaderna!

Dansa. Pausa.

"Vill man se bra hockey så får man välja AIK", sa Anders Gozzi i matchprogrammet. Sen ställde han sig i Leksands utvisningbås och såg AIK spela bra hockey.

Det stod 0-4 till Leksand efter första perioden. Inte särskilt rättvist alls. Leksand kunde lätt ha lett med det dubbla. AIK:s första tjugo minuter kan ha varit de sämsta jag sett laget göra sedan HV71 hemma den 4 oktober 2011. Vi var sämre än Ore. Sämre än Ore! Stackars Lundström i kassen fick ingen som helst hjälp av sina utespelare. Medan leksingarna gjorde som de ville på isen satt gnagarna kvar i bussen och jämförde suspstorlekar. Eller nåt.

Då var det bättre drag på läktarna. Bakom AIK:s utvisningbås satt t.ex. ett helt gäng svartgula hjältar. Däribland Klabbarparn i högform och den beryktade Street Fighting Mary. Prozacs twittertummar gick som på värsta fjortisbruttan. Eddies basröst skrämde livet ur Ryno, som ändå hann med att göra mål. Trots AIK:s miserabla förstaperiod var det hyfsat livat och glatt på vår sektion. På motsatta långsidan höll Dalagnagarna hov. Och det blev dans...

För till skillnad från i Märsta har man i Norrtälje förstått vad försäsong bör bära med sig: Ljuva toner och fett sköna versioner. I ett improviserat powerbreak bjöds jag upp av den gladlynte Prozac, min bänkgranne för dagen, och vi dansade och pausade, dansade och pausade. Dansade och pausade. Och vi enades om att till denna säsong göra dansandet och pausandet till vår nya powerbreakritual. A9 och A24 i gnagisk symbios. Dansa. Pausa. Bra grejer.

Att påstå att AIK kom ut som ett nytt lag till den andra perioden vore att överdriva. Men de kom åtminstone ut som ett lag. Och det räckte ju en bit på vägen. Esa Pirnes visade kyla och klass när han la in sin straff till 1-4. Hoppet återvände och på läktarna sjöng vi om SM-guld.



inför tredje träffade jag leksingen Kung Kenta på läktaren. Trevligt.

Och därefter vände matchen. AIK gjorde fyra mål på mindre än sex minuter. Leksand var sämre än Ore. Och vi dansade och vi pausade. Och sen var det över. Besvikna leksingar skakade på sina huvuden. Lyckliga gnagare drömde om guld och gröna skogar. Klabbarparn flinade, Mary räknade skott på mål, Prozac twittrade och Eddie sa att Janmark kommer att bli kanon. På andra sidan rinken hängde en till synes berusad dalagnagare på plexit (samma plexi som han tidigare under matchen lyckats ramla in på isen över). En fröjd för ögat.

Själv dansade jag hela vägen ut till parkeringen. Satt en stund i bilen och tänkte på Pirnes och bröderna Ahlström. Sen pausade jag och körde hem. På radion spelade de inte Panetoz.

EDIT: Enligt en betrodd dalagnagare var mannen som ramlade över plexit inte en dalagnagare. Snarare var han, citat: "en sånnadäringa stockholmare". Således verkar det inte bättre än att BB har gått i AB-fällan och ägnat sig åt grovt förtal! För detta ber jag förstås om ursäkt. Hoppas ni kan förlåta mig, DG. Och att vi kan enas om att mannen på plexit i alla fall var gnagare och full som en finsk silverhjälm från 1996. Kompenserar med lite reklam.

Dalagnagarnas webbshop

Möta Leksand

Surfar in på leksandsif.se för att hämta lite info för ett lite mer seriöst uppsnack inför träningsmatchen på lördag. Det första som möter mig är en stor båt, till hälften vit och till hälften blå. Halva båten photoshoppad, andra halvan naturell, stiligt smyckad men med lite tillknäppt kroppspråk, ett vänligt men beslutsamt kryssningsfartyg. Det vill berätta något om sitt lag. Det säger:
"Anmälningarna till LIF-kryssningen 30/8 strömmar in i en strid ström". Källa

Ja, vad skulle de annars göra, tänker man. Forsa?

Jag funderar ett tag på det där med att Leksands IF gjort till tradition att boka en färja i slutet av augusti. Jag tänker att det antagligen säger någonting om Leksand som förening och leksingar som fans. Exakt vad vet jag inte. Men att över 1500 leksingar samlas på MS Cinderella, i Stockholm, för att göra gemensam sak och säsongsupptakt, det är trots allt lite... ja, imponerande.

Känner att jag inte riktigt hållit sådan koll på Leksand att jag kan värdera om de har ett lag som kan ta sig hela vägen. Mads Bödker känns som oerhört tungt avbräck, åtminstone som hashtag på twitter. Rent sportsligt kompenseras han sannolikt med råge av t.ex. Kevin Kapstad. Möjligen har man i denne amerikan gjort ett riktigt kap. Leksands powerplay var stundtals bedrövligt förra säsongen. I Kapstad hoppas Salo antagligen ha hittat en poängstark back som kan leverera när det behövs.

Några andra intressanta namn är Hanses i kassen, stor talang som nog hade kunnat färga i Elitserien redan i år, Alen Bibic, stor och stark back som inte tycker om när moranissar flinar honom i fejan, Johan Ryno, mannen som har hockeyn i blodet men som aldrig (?) kommer att nå sin en gång i tiden förväntade potential. Och så förstås Filip Forsberg, 18 år ung men redan 53 allsvenska matcher gammal. Kan nog bli nästan hur bra som helst. Forsberg tillhör numera Washington Capitals men kommer att spela för Leksand även denna säsong.

Ska jag var helt uppriktig så har jag nog ingen vidare koll på Leksand. Jag såg de ett otal gånger i fjol men ändå. För att verkligen kunna tycka något på allvar så måste jag nog tänka lite till, tänker jag, som om jag ens vore tvungen att tycka något.

Leksand har gjort tre träningsmatcher inför mötet med AIK.
Man inledde med att besegra Färjestad med 3-2 i Arvika. Därefter vann man över Modo med samma siffror. I sin senaste träningsmatch gick Leksand på pumpen mot Växjö. Noterbart är att Michael Raffl lyckades dra på sig en avstängning efter att ha slagits med Växjös Tom Linder. Därmed missar Raffl, som i sina bästa stunder är en sevärd spelare, matchen mot AIK på lördag.

Huruvida Leksand har någon chans i Norrtälje återstår att se. Träningsmatch är som bekant alltid träningsmatch. Och som en omtyckt bloggare med tvivelaktiga lagsympatier en gång uttryckte saken:

"Vad är egentligen träningsmatcher för någonting? Åsikterna går isär. En del drar begreppet mot match, andra drar det mot träning. Var man hamnar hänger pinsamt nog samman med hur det går. Vinner man betonar man match, förlorar man betonar man träning."

Det är så sant som det är sagt.

Hej och hå, smurfar blå!

Det är gammal god tradition att blogga om Leksands IF här i borisgruvan. Det har emellertid blivit lite lite av den varan på sistone. Det ber jag om ursäkt för. Särskilt med tanke på att Leksand i allra högsta grad bidrog till att drömmen om Djurgårdens uttåg blev sann. Jag vill här och nu inleda med att rikta ett stort tack till Leksands IF. TACK! Med mitt stora tack avklarat en gång för alla övergår jag i sann svartgul anda till attack.

Det vankas träningsmatch i Norrtälje och ingen mindre klubb än Leksand står för motståndet. Man kan förstås tycka att det är en aning löjligt.

Jag menar, varför ska vi - stora, starka, stolta AIK - nedlåta oss till beblandning? Hela förfarandet får en som gnagare att känna sig som Zlatan. De är inte liksom på vår nivå. Men ändå. Låt oss vara storsinta och inbjudande. Låt oss klappa axel och bjuda mazarin. Och låt oss hoppas att Pelle Prestberg kommer till spel. Ärligt talat längtar jag redan till på lördag. Det blir en fin dag, en dag för att minnas den allsvenska tid som flytt.

Med Leksand är det nu så att jag aldrig kan tycka illa om den lilla. Dalaklubben med de stora ambitionerna som bygger sitt lag runt en Ryno.

Nej, det blir förstås inget återtåg i år heller. Men kanske i vår. Som initierade bedömare vet var det länge sedan knätofsar sågs slängda på tågperronger, länge sen tokiga masar övergick till att åka färja och ladda upp. Inga har drabbats så hårt av SJ:s förseningar som de stackars leksingarna. När andra snackar försäsong och back on track snackar den ena suparstjärnan efter den andra om att åka båt. Lifbåt. Till tonerna av lokala musikaliska under varvade med en och annan smurfhit från the good old 90's kastar de loss och hissar segel. Man unnar dem en fylla, några bärs på tax free, jordnötter.

Det är nånting med Leksand som väcker lustar till liv. Jag kan inte riktigt ta på vad det är. Kanske har det med deras (mas)ochistiska tendenser att göra. Låt piskan vinna, Perra!

Pöjkera på Pinbackshalla

Livet återvände i Märsta. Eller åtminstone hockeyn. När AIK mosade Modo i Pinbackshallen var det som att komma hem.

Att komma hem ska inte vara en schlager. Den som tror det tror fel. Att komma hem ska vara en bilfärd med lycklig treåring, ett par kära återseenden, en kaffe och en mazarin, en korv med bröd, Festis, matchprogram och Pöjkera på Pinbackshalla. The Pinks i bilen hela vägen hem. Vilken fest, vilken fest, vilken underbar fest.

Jag vet inte vad publiksiffran landade på till slut men att den var pinsam står klart. Tänk att folk föredrar att se handboll framför Gnaget. Det stör mig. Här har man chansen att se Sandberg in action, Pirnes centra mellan bröderna A och Jonas Liwing the new ass. Och så kommer man inte. Vad är det för hjärta? Va?! Kom nu inte dragandes med att AIK spelade fotboll på Råsunda samtidigt. Who cares liksom. Här snackar vi försäsongshockey mot Modo. Modo! Detta världslag till främlingslegion, kryddat med en  målvakt som heter Wunderbaum! Bara en sån sak.

Det tog AIK tre och en halv minut att ta sig in i Modos zon. Men väl där levererade man, som det så fint heter i sportsverige nuförtiden. AIK levererade. Sexfalt. Det var klapp-klapp och rajtantajtan, sexy hockey när den är som bäst. Om Ruud Gullit vore det minsta intresserad av vintersport hade han garanterat fått fjong i kalsong. I brist på Gullit fick nu Prozac stå för erektionen. Vid ett tillfälle kallade han självaste Peter Forsberg, som satt på raden nedanför, för "modoröv". Moget.

Jag blev nöjd med vad jag såg. AIK var förvånansvärt pigga i benen. Modo var som väntat värdelösa.

Till min stora besvikelse valde Pinbackshallens discjockey att dissa Rosa helikopter i år. Det kompenserade vi som sagt med The Pinks hela vägen hem. I det stora hela lirades det alldeles för mycket bra musik i Märsta. Man fick nästan känslan av att det var en riktig match som spelades på isen och inte en träningsdito. Frågar ni mig så ska arrangemangen inte vara för proffsiga i små islador på vischan. Det ska va lite B, lite bonnatwist och Absolute Hits of the 90's. Dr Alban.

* * *

Häromdagen stillade jag min hockeyabstinens med en öppen träning på Hovet. Laget såg för jävla dåligt ut. Kan berott på att det var det allsvenska laget Djurgården jag såg träna.

* * *

AIK höll sig för fina för att hålla öppet på Hovet i veckan. Som en markering och liten pik valde jag att se Dif istället.

* * *

När Grönan håller stängt dansar gnagarna på Skansen.

* * *

Inser att jag inte nämnt Ulf Lundell en enda gång i detta inlägg. Snart har jag gjort det två gånger. Ulf Lundell.

* * *

Det har blivit lite blogga sen Bång sa adjöss. Får se hur det blir i höst och vinter. Lite kul är det ju trots allt.

* * *

Leksand på lördag i Norrtälje. Skrattmatch och fler kära återseenden? Den som lever får glo, den som slocknar får ro.