När mörkrets sista trummor dånar ut

Jag blundar i en frusen tyst minut och frammanar ett minne ur mitt inres svartaste hockeymörker.

I en inte alltför avlägsen dåtid satt jag på ett ödsligt Hovet och såg mitt AIK ta sig an alla möjliga och omöjliga allsvenska gäng. Jag minns att det ibland var svårt att koncentrera sig på spelet på isen. Istället satt jag matcherna igenom och tänkte på spelet vid sidan av. Ekonomin var körd i bottten, konkurshotet låg som en äcklig dimma över allt jag såg och de sportsliga intrycken grumlades av oro och irritation. Som inbiten och hjärtsliten AIK:are såg jag i slutet av december 2009 sällan längre än till midnatt. Skulle AIK Hockey finnas kvar nästa morgon? Skulle alla vi hockeyälskande gnagare hastigt och olustigt förvandlas till ett laglöst fanskap till sällskap?

När AIK tog sig till slutspel för ett år sedan, genom 3-2 hemma mot Modo i grundseriens sista omgång, kändes det omtumlande och på gränsen till overkligt. När AIK sedan mosade HV71 i kvarten var vi nog många som inte visste var vi skulle ta vägen. Förlusten i semin mot Färjestad blev lättsmält. Jag behövde ett break. AIK behövde ett break. Succén var trots torsken fullbordad och det fanns liksom ingenting att vara missnöjd med. Ingen AIK:are med hästarna i stallet hade väl på allvar räknat med final och spel om SM-guldet. Det hade varit att gapa efter lite för mycket, till och med för den per slentrian och dålig vana mest hybrisdrabbade gnagare.

I år är läget annorlunda. AIK går visserligen inte in i slutspelet som favoriter nu heller, långt därifrån. Men det finns anledning till tro och hopp. AIK är inte bara ett av Sveriges målgladaste lag. Vi har desutom Elitseriens både poängkung och skytteligavinnare i laget. Om Viktor Fasth blir frisk i magen har vi dessutom Sveriges bästa målvakt. AIK ligger högt upp i både PP- och BP-statistiken. I Dicken har vi en av seriens poängstarkaste backar. I Fish och Nemeth har vi två av sereins starkaste defensiva pjäser. Och så vidare. Icke att förglömma Daniel Bång, som ju som alla med lite koll vet är störst, bäst och vackrast i fetaste allmänhet.

Men åter till fjolåret och tillbaka igen. Jag är mindre stolt nu, mer förlägen.

AIK lär med största sannolikhet väljas av Luleå. Kanske, kanske blir det Skellefteå. Oavsett vilket lag som får äran att möta Gnaget så kommer det få slita gris för att rå på oss. Det är jag nästan säker på. AIK går i vilket fall in som underdog. Det kommer att vara ett AIK med betydligt högre mål än i fjol. Kvartsfinalen är mer än bara bonus den här gången. Liksom den eventuella semifinalen är kvarten bara ett steg på vägen. AIK kommer så klart att ta en match i taget men AIK kommer också att gå för guld i år. Jag säger inte att vi vinner men jag tror att det finns en chans att vi gör det. Det trodde jag innerst inne aldrig för ett år sedan.

När mörkrets sista trummor dånar ut. När tunneln tar slut och allt det här som kallas Elitserien och slutspel och drömmar av guld blir verklighet och sanning. När natten är här ska jag lämna allt tillbaks.

Jag tänker ofta på det förflutna, och jag tänker att det är i det som en gång var som man måste gräva om man vill förstå det som numera är. Lika ofta som jag tänker på det förflutna tänker jag på det framtida. Jag tänker att om allt bara går som jag vill så har vi snart en elitserie, fortfarande bestående av 12 lag, men med minst ett nygammalt inslag. Det här är visserligen en blogg om AIK. Inte desto mindre vet jag att den med jämna mellanrum lockar fint folk och främlingar i form av t.ex. leksingar och lakejer. Jag tror att just nämnda kateogorier hockeypuckon har på känn att det här inlägget i viss mån inte bara handlar om mitt lag, utan även om deras.

Men medan leksingar drömmer om ljuset i tunneln och medan lakejer drömmer om en fet bonus i form av slutspel, så går jag omkring i min egen lilla borisbubbla. Jag sätter all min tilltro till en dröm, till sångerna som tar ens liv till slut. För jag tror som min Lundell, att innerst inne är vi alla romantiker. Och vi menar, kan en människa vara någonting annat om hon vill leva det här livet rätt och riktigt? Sanningen är subjektiv men ljuset är min vän. Som solen ska jag stråla och som Greken ska jag skråla. Gnaget är i Elitserien för att stanna. I ljuset, bruset och håkanhuset. Inte ens en soltorkad morot som Björn Ranelid skulle ha kunnat skriva det bättre.

Det jag just sagt har bara sagts en gång, men likt fågelns kvitter kommer mina ord att spridas via både facebook och twitter.

Jag skänker dig den sista lögn jag har

Jag offrar och betalar vad som krävs

Angående bojkott

Ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå still
Jag fungerar inte då, jag är ingen soldat
Jag tänker inte så

Ett sällsynt exemplar

Dagen till ära känner jag verkligen för att håna Linköpings Hockey Club men till min stora besvikelse är det som förgjort. Jag kommer inte på något kul att skriva.

Culture Club känns verkligen uttjatat och passé. Det finns en gräns för hur många gånger man kan plocka pinnar på samma tokroliga tema utan att framstå som en självgod tråkmåns utan fantasi. Dessutom är det faktiskt så att Linköpings Hockey Club har kultur. För länge sedan hette klubben Kenty. Bara en sån sak.

På Linköpings Hockey Clubs hemsida läser jag bland annat följande rader:

När det gäller Linköpings Hockey Clubs stil, eller själ om man så vill, är traditionens inverkan helt avgörande. Från den gamla Kentytiden och bildandet av LHC 1976 har vi i alla tider haft en viss profil.

Väluppfostrade, genomtrevliga, "snälla" pojkar har efter den aktiva tiden blivit lika omtyckta ungdomsledare i generation efter generation som själva fostrats i en positiv miljö med bilder och händelser från träning, matcher, resor och inte minst i omklädningsrummet i tugget med varandra.

I kväll ska de väluppostrade, genomtrevliga och "snälla" pojkarnas lag spela match mot AIK på Hovet. Jag hoppas att de lever upp till bilden av sig själva. Jag hoppas att de kommer hit och spelar trevligt och snällt. Busungen Jämtin får de väl lämna i bussen. Inget lördagsgodis for you my friend. Mr Bång får slåss med zebran och målprotokollet.

När ouppfostrade, otrevliga och elaka Gnaget gör slarvsylta av LHC:s glada gossar finns det bara ett lag på isen. Gästerna är med största sannolikhet redan halvvägs till söndagsskolan...

Kaffe, hjältar och ett sällsynt exemplar

Det blev en lyckad kväll i Läkerolen. Tre friska pinnar, trevligt sällskap, en Bång på språng. Och gott kaffe kom...

Man vet att man börjar bli gammal och kanske en aning för snäll när man tycker synd om en motståndarkeeper som springer läck. Man vet det men man tar det för vad det är. Även en hårdkokt gnagare med vässade klor kan väl få bli blödig? Jag tyckte faktiskt lite synd om Greiss igår. Samtidigt gladde jag mig naturligtvis åt McDonells turliga mål. Även om det tog en stund innan jag fattade att pucken hade gått in. Jag blev så paff att jag knappt kom mig för att jubla.

Greiss spelade upp sig efter tavlan och jag slutade tycka synd om honom. Brynäs däremot vek ned sig. Jag kände ingen sympati med utespelarna. Däremot led jag med Tomas, vars kärlek till laget är minst lika stor som min till Gnaget. I första periodpausen kunde vi konstatera att 0-2 var ett slumpresultat. Att båda lagen duttade och pluttade och att första målet fick Brynäs ur balans. I andra pausen var vi överens om att AIK ledde rättvist.

Efter matchen kände jag mig upprymd som efter en lyckad dejt. Tomas var mindre nöjd, även om kaffet värmde hans sargade själ.

Daniel Bång är tillbaka och som han är det! Jag såg tendenser redan mot Luleå hemma. Bång, Sandberg och Tobbe Ericsson var bra då och mot Brynäs bildar de AIK:s bästa kedja. Det kan nog börja smälla till ordentligt i den linan framöver. Sandberg går stadigt framåt, tar för sig mer och mer och det är egentligen bara poängen som saknas. Tobbe visar varför han får förtroende av lagledningen. Han jobbar på, kommer till lägen, kompletterar sina kedjekamrater på ett utmärkt sätt. 19-20-21 är en sifferkombination att lägga på minnet.

¤ ¤ ¤

Tillbaka till mina sympatier för Greiss: Jag såg nog den första perioden genom ett väl ödmjukt filter. Jag får skylla på den, före matchstart, storstilade hyllningen av Lennart "Tigern" Johansson. Den både rörde och berörde. Jag gillar att man tänder ljus på isen och håller ett långt, fint tal. Till och med nationalsången, som jag vanligtvis brukar tycka känns sådär i samband med elitseriematcher, satt som en smäck.

Jag har ju läst en del om "Tigern" genom åren, minns bland annat Börje Salmings självbiografi som jag slukade som hockeytokig tonåring. "Tigern" var uppenbarligen en man och spelare som på många sätt personifierade vad den här sporten handlar om, eller borde handla om. En kämpe som aldrig vek ned sig. En vinnarnas vinnare med humor och humör. En tiger som hatade att förlora men som älskade att vinna.

Man ska vårda sina minnen och man ska vörda sina hjältar. Man ska hylla den som hyllas bör. Vila i frid, "Tigern".

Läs även:
"Tigern" Johansson död

Brynäs borta...

Eller borta och borta. Så himla borta är de kanske inte. Brynäs öser ju in mål framåt. Det är bara det att de släpper in ännu fler bakåt.

Det råder sedan en tid nåt slags keeperkaos i tigerklubben. Inför säsongen tappade Brynäs Markström och sprang Läck. En djärv värvning från Luleå följde men så plötsligt tog Modig mod till sig och for som en fartfylld fjärt över Atlanten han med. Björn Bjudning blev en flopp, trots nykläckt hopp och balla initialer. Svedberg fick chansen men tog den väl  bara sådär. Brynäs behövde en pålitlig furstemålvakt. En tysk mur. Greissen i säcken så...

Det kan inte vara lätt att kliva in i hetluften efter endast en träning och noll tävlingsmatcher på ett halvår. Inte konstigt att det gick åt helvete mot SSK senast. Kanske borde Brynäs ha väntat, gett Greiss lite tid. Kanske borde Pekka ha anat en viss rinkrostighet. Nu gjorde SSK det enda rätta; chockade Brynäs och öste på med skott från första början. Och många mål blev det. Scheisse, suckade Greiss. Schwein, stönade Boris. Schön, smilade Kringelknutten.

Nu ska Greiss stå kväll igen och det kan sluta precis hur som helst. Risken finns att Czarnecki får rätt. Greiss kanske gör en bra match. Chansen finns att Czarnecki  får fel. Greiss kanske gör en dålig match. Katastroflarm är redan utfärdat. Sundlöv får väl dra på sig prylarna själv om det kniper.

¤ ¤ ¤

AIK ska så klart göra som SSK, dvs ösa på med skott. Men inte bara det. Man ska in på kassen, offra en tand, fajtas om varenda retur. Störa Greiss, förstöra för Greiss, göra det jobbigt för honom och hans lagkamrater. Framförallt ska man göra mål, mål, MÅL!  Bång ska mosa. Rudslätt ska måla. Själv ska jag nosa, strosa och stråla.

Jag ska bekanta mig med tablettasken och dess kaffesörplande besökare på mitt eget vis. Gnagisk och grann! Den som ser nummer 80 med BORIS på ryggen ska veta att där går en fridens gnagare. En gnagare som inget hellre vill än att AIK ska vinna, både på och vid sidan av isen. Inget bök, inget stök. Kaffe, kaka, muntergök.

¤ ¤

Usch! jag är trött på förluster. Jag är trött på AIK 2TORSK10. Men jag kan ta det. Jag kan acceptera att AIK är ett bottenlag i eliten. Det är en omställning som tar lite tid. En annan är liksom inte van vid att se AIK gå på pumpen i match efter match. Vi har ju varit ett topplag i AS de senaste åren. Vi har ju dominerat för faan. Nu håller man på ett lag som tragglar i botten. Klart man känner sig vilsen.

Om AIK:s spelare jobbar hårt för att växa i elitseriekostymen så är det ingenting mot vad jag, och skulle jag tro, majoriteten av alla trogna hockeygnagare gör. Vi kämpar med oss själva dag som natt. Vi våndas och mår pyton. En del letar syndabockar, andra lägger sig platt. Några kräver folks avgång hit och dit medan andra har varit inställda på kvalserien ända sedan premiären. Klart det är tufft.

Själv befinner jag mig som vanligt i något slags mellanläge. Jag är orolig men tror fortfarande att AIK har goda möjligheter att klara sig kvar utan kval. Men det är fortfarande en lång väg hem.

Fasth på bild...

Vårt nyförvärv från Växjö är inte bara en skicklig keeper. Han har bra musiksmak också. Titta på hjälmen hans. Gamle Zim och Lars W gör sig bra tillsammans. Jag undrar vilka låtar som brukar etsa sig Fasth i skallen på Viktor. Vad stod han exempelvis och nynnade på i Uppsala under spelavbrotten? Den här kanske?

Snart står Fasth nedanför klacken på Hovet. Jag tror han har alla förutsättningar att bli en ny publikfavorit.

Gonna raise me an army, some tough sons of bitches
I'll recruit my army from the orphanages
a
Foto: kilminster

Ett sällsynt exemplar

Marie Hallman är fantastisk. Bloggen hennes är egentligen den enda journalistblogg som jag följer. Ikväll bjuder hon på en intervju med AIK:s nye keeper, Viktor värvad från Växjö.

Fasth han är en målis med ambitioner saknar tydligen grabben målvaktsförebilder. Istället ser han visst upp till musiker. Lars Winnerbäck och Bob Dylan. Det låter bra, tycker jag. Winnerbäck är liksom Hallman ett sällsynt exemplar och Dylan är Dylan. The times they are a-changin' och kanske kan Heino rentav inspireras av sin nye kollega. Jag menar, Heino är ju både målis och musiker, och om han inte ändrat smak sen 2004 så är Bruce Springsteen fortfarande en av favoriterna. Alltså borde Heino, inspirerad av Fasth, låta pryda sin hjälm med ett porträtt av The Boss!

Fan vet om inte Niklas Lundström diggar Uffe. Det vore ju nästan för bra för att vara sant.

Ungefär så här är det

Det grymtas förstås lite varstans i dessa tider av griskris och svinvaccin. Vad passar väl då bättre än att ta sig an en mindre musikalisk analys? Tänkte Boris och gav sig ut på bråddjupa vatten. Vore jag en masmatros skulle jag i detta läge flott flyta på fläsket, men nu är jag bara en skeppsråtta varför jag blott badar i livbåten. Klart som korvspad är dock att mitt inlägg är angeläget, för såväl vaccinerade svin som febersjuka lokatter.

-
Jag har tidigare konstaterat att Bruce Springsteen är gnagare, dessutom att han varit det sedan länge. En viss bloggande jämte kontrade med att på ett synnerligen övertygande sätt bevisa att Lars Winnerbäck innerst inne är leksing. Denna nya kunskap kändes till att början tung för mig att bära. Jag insåg att jag i flera år levt i en bubbla. Jag hade frivilligt spelat blåvit masrock på min stereo i Johanneshov. Jag hade sjungit med i sånger tillägnade ett gäng tokiga rivaler.

-

Självklart gjorde jämtens inlägg mig grymt besviken. Han tog inte bara ifrån mig en vardagsrumshjälte. Han tog även ifrån mig en inspiratör och idol.

-

Bruce och Lars i all ära. Det finns andra artister att avhandla. Idag gäller det Thåström och albumet Mannen som blev en gris. Kolla in låtlistan och ni fattar vartåt det barkar. Öppningslåten är som gjord för att spelas på ett hov nära mig nästa gång Leksand eller Sundsvall gästar Gnaget. Släpp aldrig in dom här riktar sig alldeles uppenbart till såväl vaccinerade som ovaccinerade icehogs.

-

Kaospassageraren syftar på ovaccinerade bussresenärer som hostar, snorar och smittar ner. Så kall så het beskriver ett febertillstånd som man aldrig riktigt vet var man har. Ungefär så här samman-fattar något sånär den sammanlagda sanningshalten i detta eminenta och ytterst trovärdiga blogginlägg.

-

Mannen som blev en gris innehåller låtar och textrader som alla pekar åt samma håll: Thåström förutspådde svininfluensan. Han varnade för dess konsekvenser. Men ingen lyssnade ordentligt. Ingen förstod budskapet. Och detta trots albumets tydliga och träffande titel. Jag antar att det bara finns en rimlig förklaring till att inte någon före denna dag förstått att tolka Thåström rätt. Pimme är nämligen uttalad djurgårdare. Ingen litar väl på en sån? (Se låt nummer 08 på den länkade sidan.)

-

Svartråttor kan man till skillnad från apor lita på i alla väder. Därför vet nu Du som läser denna blogg hur det ligger till med Thåström, Mannen som blev en gris och svinfluensan. Tacka Boris för det!