Touched for the very first time

Sedan AIK tagit klivet upp i smöret igen, efter alldeles för många år hänvisade till smulor och skulor i en källarvrå kallad HA, visade det sig snart att biljetterna till lagets matcher i Elitserien var betydligt billigare än Djurgårdens dito. I en kommentar till detta minst sagt uppseendeväckande faktum slängde Skansens dåvarande VD, Jan Ednertz, ur sig följande kommentar: "Det är ju olika priser om man ska se Madonna eller Eddie Meduza."

Döm därför av min förvåning när nu Djurgården, i mars 2012, går ut med ett erbjudande på sin hemsida, som i korthet går ut på att man säljer kvalseriekort till ”ett subventionerat pris”.

Som alla hockeyälskare med lite koll förstår så väcker Djurgårdens erbjudande en rad frågor:

Identifierar sig Djurgårdens IF inte längre med Madonna?

Har verkligheten hunnit ifatt Stockholms Stolthet?

Innebär devisen ”Lite finare, lite bättre” att Djurgården - som ryktet säger - ämnar göra entré mot BIK Karlskoga till tonerna av Eddie Meduzas underskattade dunderhit ”Ingen plockar en maskros”?

Frågorna är många, svaren få. En sak kan vi emellertid konstatera: När Fimpen Eklund gör sin första kvalseriematch i karriären gör han det ”like a virgin, touched for the very first time.”

Boris Vreeswijk

Tänk om jag hade en Zabel

 tänk om jag hade en Falk
 Då skulle jag dra en kabel
 runt närmaste betongbalk
 I kabeln skulle jag hänga
 och slänga, suicidal
 För jag kunde inte klänga
 mig kvar via seriekval

När mörkrets sista trummor dånar ut

Jag blundar i en frusen tyst minut och frammanar ett minne ur mitt inres svartaste hockeymörker.

I en inte alltför avlägsen dåtid satt jag på ett ödsligt Hovet och såg mitt AIK ta sig an alla möjliga och omöjliga allsvenska gäng. Jag minns att det ibland var svårt att koncentrera sig på spelet på isen. Istället satt jag matcherna igenom och tänkte på spelet vid sidan av. Ekonomin var körd i bottten, konkurshotet låg som en äcklig dimma över allt jag såg och de sportsliga intrycken grumlades av oro och irritation. Som inbiten och hjärtsliten AIK:are såg jag i slutet av december 2009 sällan längre än till midnatt. Skulle AIK Hockey finnas kvar nästa morgon? Skulle alla vi hockeyälskande gnagare hastigt och olustigt förvandlas till ett laglöst fanskap till sällskap?

När AIK tog sig till slutspel för ett år sedan, genom 3-2 hemma mot Modo i grundseriens sista omgång, kändes det omtumlande och på gränsen till overkligt. När AIK sedan mosade HV71 i kvarten var vi nog många som inte visste var vi skulle ta vägen. Förlusten i semin mot Färjestad blev lättsmält. Jag behövde ett break. AIK behövde ett break. Succén var trots torsken fullbordad och det fanns liksom ingenting att vara missnöjd med. Ingen AIK:are med hästarna i stallet hade väl på allvar räknat med final och spel om SM-guldet. Det hade varit att gapa efter lite för mycket, till och med för den per slentrian och dålig vana mest hybrisdrabbade gnagare.

I år är läget annorlunda. AIK går visserligen inte in i slutspelet som favoriter nu heller, långt därifrån. Men det finns anledning till tro och hopp. AIK är inte bara ett av Sveriges målgladaste lag. Vi har desutom Elitseriens både poängkung och skytteligavinnare i laget. Om Viktor Fasth blir frisk i magen har vi dessutom Sveriges bästa målvakt. AIK ligger högt upp i både PP- och BP-statistiken. I Dicken har vi en av seriens poängstarkaste backar. I Fish och Nemeth har vi två av sereins starkaste defensiva pjäser. Och så vidare. Icke att förglömma Daniel Bång, som ju som alla med lite koll vet är störst, bäst och vackrast i fetaste allmänhet.

Men åter till fjolåret och tillbaka igen. Jag är mindre stolt nu, mer förlägen.

AIK lär med största sannolikhet väljas av Luleå. Kanske, kanske blir det Skellefteå. Oavsett vilket lag som får äran att möta Gnaget så kommer det få slita gris för att rå på oss. Det är jag nästan säker på. AIK går i vilket fall in som underdog. Det kommer att vara ett AIK med betydligt högre mål än i fjol. Kvartsfinalen är mer än bara bonus den här gången. Liksom den eventuella semifinalen är kvarten bara ett steg på vägen. AIK kommer så klart att ta en match i taget men AIK kommer också att gå för guld i år. Jag säger inte att vi vinner men jag tror att det finns en chans att vi gör det. Det trodde jag innerst inne aldrig för ett år sedan.

När mörkrets sista trummor dånar ut. När tunneln tar slut och allt det här som kallas Elitserien och slutspel och drömmar av guld blir verklighet och sanning. När natten är här ska jag lämna allt tillbaks.

Jag tänker ofta på det förflutna, och jag tänker att det är i det som en gång var som man måste gräva om man vill förstå det som numera är. Lika ofta som jag tänker på det förflutna tänker jag på det framtida. Jag tänker att om allt bara går som jag vill så har vi snart en elitserie, fortfarande bestående av 12 lag, men med minst ett nygammalt inslag. Det här är visserligen en blogg om AIK. Inte desto mindre vet jag att den med jämna mellanrum lockar fint folk och främlingar i form av t.ex. leksingar och lakejer. Jag tror att just nämnda kateogorier hockeypuckon har på känn att det här inlägget i viss mån inte bara handlar om mitt lag, utan även om deras.

Men medan leksingar drömmer om ljuset i tunneln och medan lakejer drömmer om en fet bonus i form av slutspel, så går jag omkring i min egen lilla borisbubbla. Jag sätter all min tilltro till en dröm, till sångerna som tar ens liv till slut. För jag tror som min Lundell, att innerst inne är vi alla romantiker. Och vi menar, kan en människa vara någonting annat om hon vill leva det här livet rätt och riktigt? Sanningen är subjektiv men ljuset är min vän. Som solen ska jag stråla och som Greken ska jag skråla. Gnaget är i Elitserien för att stanna. I ljuset, bruset och håkanhuset. Inte ens en soltorkad morot som Björn Ranelid skulle ha kunnat skriva det bättre.

Det jag just sagt har bara sagts en gång, men likt fågelns kvitter kommer mina ord att spridas via både facebook och twitter.

Jag skänker dig den sista lögn jag har

Jag offrar och betalar vad som krävs

Hit med lite farligheter - det är på tiden!

Tabellvetet lämnar mig inte i fred. Jag har försökt att inte låta mig ryckas med och tryckas ned men det är lönlöst. För hur man än gör så ligger det där och lockar och pockar. Gruvligt men ljuvligt.

Titta bara lite, viskar det till mig. Titta liiite bara. I bakhuvudet hör jag min hemlige bundis Birk Borkason vädja och be. "Boris, Boris, om du låter dig lockas av tabellvetet är du förlorad, det vet du". Han sliter och drar i livremmen som jag slängt åt honom, för han hittar inte så bra här i svartskogen. Men jag skiter i Birk. Tabellvetet har en ljuv och sexig röst som lockar mig till sitt bröst. Titta bara liiite. Och jag tittar. Klart som fan jag tittar. Tabellvetet har mig fast i sitt skruvade grepp. Jag är tabellvetets kuvade slav och jag vet att jag kommer förbli det, ända tills Cyndee Peters återigen vaggar mig till sömns med sin efterlängtade so-long-säsong-slutsång.

Tänk att få ligga på en schäslong hela veckan lång och bara tänka på tabellvetet och Daniel Bång. Vilket liv. Vilket liv!

AIK är fortfarande sjua och efter dagens matcher ser läget ljust ut. En seger i morgon mot Timrå och slutspelsplatsen blir nästan svår att tappa. En förlust i morgon och Gnaget har fortfarande saken i egna händer. Jag tittar på det återstående schemat, spekulerar och kalkylerar. Tyvärr inser jag att det mesta talar för att Linköping kommer att spela kval. Jag tror nämligen att de torskar på Hovet på tisdag. Men jag hoppas att mitt tips slår fel. Jag hoppas att AIK tar sig till slutspel samtidigt som Djurgården får lida helvetes kval. Ja, jag till och med drömmer om det på nätterna.

Natten till idag drömde jag min hittills skönaste dröm. Det var en dröm så ljuv att den kräver bearbetning per blogg:

Det var kvalseriens sista omgång, Djurgården-Leksand på Hovet. Dif var redan avsågade, Lif var redan klara för Elitserien. Hovet var smockfullt, mest av tokiga masar men även en och annan stackars gårdare som plikttroget gått dit för att bevittna den slutgiltiga och fullbordande förnedringen. På bästa plats satt jag, med Gnagis i fickan och AIK-hjärtat i handen. Det jublade i kroppen. Och ju mer gårdarna tjöt över sitt nederlag, desto mer njöt jag av välbehag.

Så mycket kan jag ärligt säga att det tog bra mycket längre tid än vanligt att jaga bort det morgonståndet.

Det är några omgångar kvar av seriespelet och än kan alldeles för mycket hända. Vissa dagar dagmardrömmer jag om att AIK ska rasa ihop fullständigt. Tänk om, tänker jag. Men sen tänker jag om och tar mig samman. Det finns ingen anledning till oro. Inte än. Fredrik Carlssons skada har visserligen ställt till det för mig, och frågan är om det inte snart är dags att ta Birk Borkason på orden och börja lyda hans goda råd. Låter man sig lockas av tabellvetet är man förlorad. Men samtidigt: Det känns så fett rätt och gött att tänka på alla stackars hockeypuckade gårdare där ute, som garanterat ägnar mer tid åt tabellvetet än vad en annan ens kommer i närheten av.

Det kan de gott ha, gårdarna. Och de skulle bara veta vad som väntar i en eventuell kvalserie. You ain't seen nothing yet.

Imagine

Om Dif hamnar i kvalserien så överväger jag att införskaffa ett kvalseriekort på bästa plats.

Jag är dödligt seriös nu, ja jävlar jag svär. Det vore nästan skönare att se Djurgården mot Timrå, Örebro, Bofors och vilka det nu mer blir från källaren än att se Gnaget i slutspel. Javisst, det vore garanterat skönare. Inget lidande, ingen nervositet - bara ren och skär njutning! Jag ser det framför mig: Boris, Greken och en helvetes massa popcorn. Lite bärs. Två bananer. Hardy går, sjung hoppfallerallanlej!

Det är bara synd och skam att fina gamla Borås går så dåligt i år. Jag hade hoppats på dem. Risken är nu uppenbar att mina stora allsvenska favoriter trillar ur serien och att Dif därmed går miste om ett antal drömmatcher nästa säsong. Jag är säker på att brist på Borås skulle göra Challe fett besviken... Å andra sidan finns det ju andra sköna gäng att stifta bekantskap med. Tänk Tingsryd, tänk Troja. Tänk härliga förfärliga Oskarshamn. Smålandsspöket 2.0.

Har man gångavstånd så har man. Och jag har ungefär lika långt till Hovet som till den stora sanna skadeglädjen, nära.

Här är den sköna sommar

Jag finner stort nöje i att travestera gamla visor. Ibland blir resultatet något sånär likt originalet. Ibland blir det något helt annat. Dagens visa är ett exempel på hur det kan gå när jag svävar iväg och tappar tråden. Det råkade till och med trilla in en sjätte vers. Förlåt mig, Evert!

¤ ¤ ¤

Jag sjöng vid bondens knut
"Nu är sommaren här!
"Äh, den är nog snart slut"
sa bonden, sur och tvär
Sen tog han sig en sup
och bakade en prilla
och blev med ens så djup
fundersam, tyst och stilla

Han blev med ens så djup
fundersam, tyst och stilla

Jag fortsatte min sång
om solen, havet, vinden
Sen blanda' jag in Bång
och fick en tår på kinden
Då vakna' bonden ur
sin djupa, tysta dvala
"Ni hade bara tur
snart får ni åter kvala!"

"Ni hade bara tur
snart får ni åter kvala!"

Då gick jag ner till Siljan
där skutan låg förtöjd
Se där, en strandsatt sjöman
med rygg och nacke böjd
"Säg, sailor, seglar du i år?"
försynt och blygt jag fråga'
Han svara; "Näej, men till vår'
då må du tro jag våga'"

Han svara; "Näej, men till vår'
då må du tro jag våga'"

Jag gick i aftonsång
till kyrkan och dess sal
Jag bad om en säsong
förskonad ifrån kval
Mitt svarta hjärta slog
hårt uti boriskt bröst
när herren plötsligt drog
i mig och höjde röst

När herren plötsligt drog
i mig och höjde röst

"Hör på nu, unge man
hör på din herres tal
Du kan kalla mig Håkan
Välkommen till min sal!
Du tror visst jag är sniken
men nu är du min gäst
Låt oss stänga butiken
och duka upp till fest!"

"Låt oss stänga butiken
och duka upp till fest!"

Jag sa till herren; "Nej!
Här stängs inte nån dörr
Jag har nog fanimej
var't med mången gång förr
Den dörren du vill regla
skall alltid olåst stå
för alla som kan segla
har rätt att knacka på"

"Ja, alla som kan segla,
har rätt att knacka på"

Portrait of a man who can't believe his luck

En bild säger mer än tusen ord... Ja, visst kan det vara så. Min bror skickar ett foto som han smygtog inför matchen mot Växjö.

Foto: Bluebird Brother

Fastän jag ser mer än lovligt skitnödig ut får jag medge att bilden gör mig glad. Den lyckas på ett tämligen träffande sätt fånga mitt sanna boriska jag. Det är en timme kvar till nedsläpp. Här sitter han, gnagaren, magkniparen, rännskitaren, bloggaren. Se hur han, smått patetiskt, söker stilla sin olidliga oro med att lusläsa sitt lilla matchprogram.

Det gick ju bra till slut men vilken resa det blev...

Boris utan bira

Vi håller ju på Gnaget å vi kan dricka bira
å när vi vunnit SM-guld så ska vi ut å fira
~
Ja, nu var det förstås inget SM-guld som Gnaget vann igår men ändå. Runtom i landet firades det med bira och bravur. Greken festade som bara han kan och många, många gnagare gjorde honom sällskap. Själv firade jag elitserieplatsen med att gå hem och lägga mig. Förutom den blaskiga folkölen i första periodpausen blev det ingen bira för Boris. Jag somnade strax efter nio. Lycklig, så lycklig men fullständig utpumpad och väck.
~
Den här säsongen har varit så konstig att jag inte vet med vilka ord och formuleringar jag ska beskriva den. Det har varit en galen säsong, som länge såg ut att bli den värsta jag upplevt som AIK-supporter. Konkurshot hit och KHL-kalabalik dit, en kvalserie som började bra men sedan såg ut att gå åt helvete. Och så vändningen. Till slut blev säsongen 2009/2010 den vackraste, bästa och mest minnesvärda jag någonsin varit med om. Tragiskt blev magiskt. Magiskt = gnagiskt!

¤ ¤ ¤

Gårdagens match blev precis så jobbig som jag på förhand hade hoppats att den inte skulle bli. Det stod 0-0 alldeles för länge. Om jag mådde dåligt i första periodpausen så var det ingenting mot vad jag gjorde i andra. Jag trodde inte att jag skulle sluta tro men när jag stod där på Hovet och väntade på att tredje perioden skulle börja så vacklade jag. Farsan Baloo försökte lugna mig med peptalk och vackra ord. "Dom vinner det här. Lugna dig nu. Lawson kommer att avgöra."

Lawson avgöra... Vilket snack!, tänkte jag och grimaserade. Ty jag hade ont i magen.

Så började tredje perioden. AIK skapade chanser. AIK tryckte på. Men några mål blev det ju inte. Jag misströstade och tyckte synd om mig själv. Jag suckade, stönade, gnällde och åbäkade mig. Ibland sjöng jag för full hals men det var nog mest för att få utlopp för min frustration. Det är ingenting jag är stolt över så här dagen efter men ärligt talat så brydde jag mig nästan mer om mig själv än om AIK igår. En förlust hade tagit knäcken på Boris. Ett missat avancemang hade blivit för mycket.

Men så kom det. Målet det förlösande! Farsan Baloo fick rätt. Lucas Lawson, kanadensaren från Nynäshamn, killen som jag och många med mig först undrade vad han skulle vara bra för, som i kvalserien varit en av Gnagets bästa och viktigaste spelare, som fått fart på bröderna Ahlström och som varit så nyttig, så nyttig i sin oglamorösa prakt. Lucas Lawson avgjorde matchen. Han sköt upp oss i smöret. Han gjorde det! Lucas Lawson blev alla gnagares stora hjälte.

Och sen gjorde Bång 2-0. Och sen vet jag inte vad som hände riktigt. Jag vet att jag bölade. Jag skrålade och skrek och sen bölade jag. Efter slutsignalen såg jag Greken på isen. Han vinkade till mig och ville ha mig ned från läktaren men jag bara stod där och glodde. Efter ett tag satte jag mig ner. När de spelade Å vi e AIK stod jag upp igen och jag sjöng och jag brölade och jag bölade igen. Det var det närmaste en olympisk prispall jag någonsin kommer komma.

¤ ¤

Jag satt kvar länge på min plats igår kväll. Läktarna var närmast öde när en röst bakom mig sa: "Du killen, vi tänkte stänga nu." Då reste jag mig ur stolen, rullade ihop mitt matchprogram och tog stegen upp för trappan. Jag lämnade Hovet som en lycklig man. Och det slog mig att det trots att det hade blivit kväll var oväntat ljust ute.

¤

Låt mig få avsluta mitt första inlägg som elitseriebloggare med att tacka för alla gratulationer som framförts lite här och där. Särskilt tack till bloggkollegor Kent, Lasse, Jon, Tomas, Adam, Chrille och Batong. Och särskilt, särskilt tack till två bloggvänner, som förgyllt min säsong och på fler än ett sätt bidragit till att göra livet som Black Boris till en sprakande bloggfest. Tack Jämtleksing! Tack GurkOlle! Jag hoppas att vi ses snart i Elitserien...

The sound of Cyndee

Lycklig, lycklig men ack så trött. Boris måste vila och ber att få återkomma senare. Nu låter jag mig vaggas till ro i Cyndee Peters varma famn. Black is the color. Vi är tillbaka!

Badlands

For the ones who had a notion, a notion deep inside
that it ain't no sin to be glad you're alive

¤ ¤ ¤

Det råder hockeyfeber i Stockholm och undra på det. AIK spelar om en plats i elitserien och småfåglar viskar om ett annat lag som skördar framgångar en trappa upp. Tvillingklubben har sin väg att vandra liksom vi har vår gata att gå. Ljuset från köket sipprar ner genom golvplankorna och här nere i källaren har vi gnagare fått en försmak på livets goda. Varför nöja sig med smulor när man kan få del av hela smörgåsbordet?

Det blir förstås knökfullt på Hovet på söndag. Efter Gynges suddenmål igår gick biljetterna plötsligt åt som smör i solsken. Vilken tur att man sitter säkert på sitt kvalseriekort.

Stackars Greken gick en kamp mot klockan, sig själv och hela världen igår kväll och i morse. Efter en kvalfylld förmiddag med idel missade körace fick han till slut tag i ett kvalseriekort i AIK-shopen. Framförhållning, min vän, framförhållning! Nu blev det onödigt dyrt för Greken men jag tror att han överlever. Boris klappar kompis på axel och brucebossar peptalk:

Oh, the price you pay. Oh, the price you pay. Now you can't walk away from the price you pay.

Själv har jag nu gett upp alla försök att koncentera mig på annat än hockey. Det spelar ingen roll vad jag gör. Det går inte en kvart, inte en minut, utan att jag tänker på söndagens ödesmatch. Det känns i hela kroppen. Det blixtrar och dundrar i skallen, blodet rusar och hjärtat trummar Bång Bång. Kan det inte bara bli söndag nån gång? Kan det inte bara bli dags för nedsläpp?

¤

När hockeylivet känns svårt och jag behöver någon att tala med händer det förstås att jag ringer Greken. Ibland, för att inte säga ofta, är det han som ringer upp mig. Vi talar med varandra som bara två riktigt goda vänner kan. Vi förstår varandra, Greken och jag. Vi är förenade i vår kärlek till Gnaget. När Greken säger bu säger Boris bä. När Boris säger A säger Greken I. När Greken ballar ur räcker Boris honom suspen.

Under kvalserien har vi, som nämnts i tidigare inlägg, börjat sms-hetsa inför matcherna. KOM IGEN GNAGET!, skriver Greken. KOM IGEN GNAGET!, skriver jag tillbaka. Och så där håller vi på. Det kan förstås verka lite knäppt men jag har kommit fram till att det här sms:andet fyller en viktig funktion i våra liv. Greken och jag har helt spontant utvecklat en livsbejakande ritual. Varje pip på mobilen blir ett slags andligt uppvaknande. Jag sms:ar - alltså finns jag.

Jag kan varmt rekommendera boriska bloggbesökare att pröva på sms-ritualen. Är du kanske en halvt uppgiven leksing som innerst inne vägrar ge upp drömmen om en elitserieplats? Testa att sms:a KRIGARE till en blåvit vän. Får du ett identiskt sms tillbaka så är det bara att fortsätta. Mest hängiven vinner.

¤ ¤

Jag tror på AIK på söndag. Jag tror att allting slutar som det ska. Ingenting kan få mig att tvivla längre. Vi ska tillbaka! VI SKA TILLBAKA!!

¤

I believe in the love that you gave me
I believe in the faith that could save me
I believe in the hope and I pray that some day
it may raise me above these badlands

Vågornas svall

Ska Black Boris gå i fällan

börja spela tuff och ball

Blir det annat ljud i skällan
nu när känslor satts i svall

Knappast, åh nej, aldrig, sällan

huvudskålen hålles kall

Ordspåksboken kallas källan

högmod går visst före fall

Reason to believe

Seen a man standin' over a dead dog
lyin' by the highway in a ditch
He's lookin' down kinda puzzled
pokin' that dog with a stick...

¤ ¤ ¤

Kvalserien är inte vilken serie som helst. Kvalserien är kvalens och prövningarnas serie. I kvalserien är varenda match, varenda period, varenda byte av betydelse. Den som darrar går på pumpen. Den som fegar får på nöten. Den som vågar mest vinner mest. Det låter som en floskel men bakom varje floskel ligger en sanning. Kvalserien är ett tio omgångar långt krig och det är bara förlorare som viftar med vit flagg.
~
Jag sa det till Greken och jag säger det till mig själv: Man ska aldrig, aldrig, ALDRIG sluta hoppas. Man ska aldrig, aldrig, ALDRIG ge upp. Tron kan försätta berg och det är aldrig över förrän det är över. Och jag har fortfarande inte hört the sound of Cyndee.

¤ ¤ ¤

Got his car door flung open
he's standin' out on highway 31
Like if he stood there long enough
that dog'd get up and run...

¤ ¤ ¤

AIK gör en riktigt bra match i Södertälje även om första perioden är sådär. Precis som mot Rögle senast tvingas Melin ta timeout tidigt. SSK tar också ledningen men sedan händer något. Sakta men säkert äter vi oss in i matchen. Vi skapar chanser. Vi blir tätare bakåt. Holmgren är stabil rakt igenom. Vi går till paus med ett mål i baken, men det känns hoppfullt inför fortsättningen.

Andra perioden är AIK:s. Spelarna kliver in på ett helt annat sätt än i första. Plötsligt är det AIK som ser ut som ett elitserielag. SSK backar hem, blir försiktiga, rädda om sin ledning. Andra halvan av perioden tokdominerar vi. Det är bara en tidsfråga innan kvitteringen ska komma och när den väl gör det är det logiskt nog Dicken som hittar rätt. Tärnström är rinkens kung i kväll och även om han blir frånåkt vid ett kritiskt tillfälle (men räddas av Holmgren) så är det han som visar vägen som den kapten han är. Dicken är som bäst när det gäller som mest!

I tredje perioden smyger sig försiktigheten in i spelet. SSK är naturligtvis rädda om den poäng man har och som räcker för att hålla klubben kvar i eliten. AIK försöker gå framåt men aktar sig väldigt noga för att gå bort sig. Det är frustrerande att se på. Båda lagen vill vinna men rädslan för att förlora tar över. AIK är ändå det lag som skapar mest framåt och med ca 20 sekunder kvar kommer chansen. SSK dra på sig en utvisning och det är inte långtifrån att vi faktiskt avgör under ordinarie tid.

När slutsignalen går jublar hemmaspelarna som om matchen var över. Och för SSK är det väl just vad den är också. Popovic står på sargkanten och snurrar sin röda pullover över skallen. Sedan slänger han upp den på läktaren. Samtidigt laddar AIK:s spelare och ledare för fullt i det andra båset. För oss har ju dramat bara börjat. Vi ska inleda sudden i spel 4 mot 3.

Det tar bara 17 sekunder innan Gynge avgör. Naturligtvis framspelad av Dicken.

¤ ¤ ¤

Struck me kinda funny
seem kinda funny sir to me
Still at the end of every hard earned day
people find some reason to believe

På krigsstigen

Kvalserien är en kamp på liv och död och jag är fortfarande på krigsstigen. Sista striden närmar sig. Jag är visserligen ingen soldat men för ovanlighetens skull har jag klätt mig i uniform. Varje dag bär jag av ren princip minst ett plagg med AIK-märke på.

I morgon står slaget vid Södertälje. Mången gnagare känner sig kallad. Med slipade tänder och vässade klor skall de svartgula stödtrupperna inta fortet. Själva striden utkämpas på isen medelst klubba och puck men iskrigarna kan räkna med massivt stöd från läktarhåll.

¤ ¤ ¤

Skallen sprängs snart av hög stressnivå
Frillan blir rufsig och smått silvergrå
Suspen stinker och ballen blir blå
Black Boris laddar inför SSK

Denna dagen ett liv

Likt Farbror Melker har jag utan nämnvärd framgång ägnat dagen åt att försöka arbeta. Jag har en massa saker att ta itu med. En massa elevtexter ska rättas. En massa lektioner ska planeras. Men av allting som bör göras blir ingenting gjort. Påsklovet som skulle ägnas åt praktikplanering och högskolestudier ägnas istället åt familjeliv och kvalfeber. Är det inte det ena så är det andra.

Jag har tittat på den där förbannade tabellen minst trettio gånger bara idag. Den gör sig ständigt påmind. Hur jag än vrider och vänder på tabellen så kommer jag hela tiden fram till samma slutsats: SSK kommer att vinna serien och AIK och Leksand gör upp om andraplatsen. Leksand har det bästa utgångsläget men det skulle förvåna mig om laget går fullt. AIK har ett tuffare program men det skulle inte förvåna mig om vi går fullt.

¤ ¤ ¤

Som ni kanske märker är jag just nu så där äckligt optimistisk som bara en rättrogen gnagare kan vara. Men vad är egentligen alternativet? För att jag överhuvudtaget ska fungera något sånär socialt under denna kvalfyllda vår måste jag övertyga mig själv om att allting kommer att sluta lyckligt. Vraket i mig lockar och pockar på uppmärksamhet och medömkan men än så länge håller jag dörren reglad och stängd. Här ska varken gås ner eller deprimeras. Här ska hoppets låga stadigt brinna!

¤ ¤

Under en barnvagnspromenad i parken i förmiddags mötte jag en tjock tant som gick och nynnade på nån gammal dänga. Vips kom jag och tänka på Cyndee Peters och Södertälje. Jag hoppas att hon håller käften i morgon kväll, den frodiga Cyndee. Hon kan gott vänta med att ta sig ton till på söndag.

¤

Men Rögle då? Ja visst ja, Rögle, hur går det för dem? Tja, säg så här: Rögle får stryk i morgon. Rögle får däng på söndag. Resten kan ni räkna ut själva. Rögle åker ur i år...

Det som håller oss vid liv

Fortsätt längta, hitta mod
Våga hoppas, våga tro
~
Hoppet är det sista som överger en och den som överger hoppet överger också livet. Man måste våga hoppas, man måste våga tro. Åtminstone om man vill vara med och slåss i kriget om elitserieplatserna. AIK har inte gett upp. Leksand har inte gett upp. Båda lagen spände musklerna ikväll och båda lagen vann. Hur det såg ut i Leksand kan jag bara föreställa mig i fantasin. Hur det såg ut i Ängelholm vet jag desto bättre. AIK krigade till sig trean. Vi var dödligt effektiva när det behövdes som mest. Heino klev in, spikade igen och var bäst. Vi hade det lilla flytet som så väl behövs för att vinna täta kvalkamper.
~
Egentligen tycker jag att kvällens insats är en av de sämre i kvalserien rent spelmässigt. Men det är målen och poängen som räknas. Henrik Eriksson blir tvåmålsskytt liksom Bång. Båda två är värda rikligt med beröm. Bångs mål fram till 0-2 känns på något sätt avgörande för resten av matchen. Det är när han gör sådana här mål som jag påminns om varför jag tycker så mycket om vår nummer 20. När Bång i en och samma rörelse tar emot och flippar pucken förbi sin back, när han sätter fart mot mål, skär in framför backen och trycker upp pucken i krysset, det är då jag konstaterar för mig själv att det finns bara en riktig borisfavorit. Det finns bara en Daniel Bång.
~
Rögle är kanske inget pissgäng men stora delar av deras supportrar kissade på sig rejält i afton. I en och en halv period sjöng de kiss- och bajssånger i gnagisk riktning. Efter Bångs 0-2 buade de ut sina egna spelare. Trots att Rögle inte åkte på ett enda boxplay på hela matchen ägnade sig klacken åt långrandig zebrajakt. Viasats kommentator var förstås mäkta imponerad: "En magisk stämning", sa Per Forsberg. Min röv, tänkte Boris.
~
Nästa gång jag träffar en Röglesupporter ska jag börja med att fråga honom om han har kommit ihåg att sätta på sig blöjan. För alla Röglesupportrar är väl likadana? Alla Röglesupportrar är väl kissnödiga gossar med taskig impulskontroll?
~
Jag hoppas av hela mitt hockeyhjärta att Rögle åker ur Elitserien. De har ingenting där att göra. De är ju inte ens bra.
~
Ikväll är Boris på krigsstigen. Jag är fast besluten om att inte ge upp hoppet. I stridens hetta händer det att man säger eller skriver saker som man senare ångrar. Jag står emellertid för varje ord, varje rad i detta inlägg. Rögle och delar av deras supportrar kan dra åt allsvenskan. AIK eller Leksand kan ta steget upp. Den av oss som blir kvar får trösta sig med att spöa Rögle i allsvenskan till hösten.
~
Tro på drömmar, ta ett kliv
Vält den värld du lever i
Och var en galning, var naiv
Det är det som håller oss vid liv

Snön faller...

Inte nog med att vi föll igår. Nu faller även snön här i Borishov.

Vintern blev vår och våren blev vinter
Jag sliter mitt hår över Pesonens finter
Klart att man slår sig när man här slinter
Säg mig, hur mår mina vårhyacinter?

Musik

Kriget är inte över

Om man förlorar tre hemmamatcher i kvalserien mot sina tre hårdaste konkurrenter så bör man rimligtvis inte kunna vara med och slåss om en elitserieplats. AIK har nu lyckats med konststycket att - på Hovet - torska mot SSK, Rögle och Leksand. Och vi har inte bara torskat. Vi har dessutom gjort det på snöpligast möjliga sätt. Tre uddamålsförluster, varav två kommer till genom avgörande mål med dryga minuten kvar att spela. Det är surt att vara gnagare just nu. Riktigt surt.

Men större under har skett än att ett dåligt hemmalag lyckats ta sig upp till Elitserien. Jag tänker inte kasta in handduken riktigt än. Förlorar vi i Ängelholm är det förstås över men åtminstone fram till tisdag kväll är jag fast besluten om att hålla hoppet vid liv. Det minsta man kan förvänta sig är att samtliga spelare och ledare gör detsamma. Låt säga att vi vinner på tisdag. Då är vi plötsligt bara en pinne ifrån elitplatsen igen. Om sedan SSK samtidigt får stopp på Leksand i Ejendals så ser det plötsligt om inte ljust så i alla fall betydligt mindre mörkt ut. Större under har som sagt skett.

AIK kan bara fokusera på sin egen insats framöver. Det går inte att glida omkring och glutta på jumbotronen och hoppas på mirakel. Tre matcher återstår av säsongen och det är bara segrar som räknas. Lagets självförtroende har naturligtvis fått sig en törn på sistone men det gäller att försöka vända alla dessa små-marginaler-förluster till någon slags fördel. Det hade varit värre om vi gått på pumpen rejält. Titta på Växjö till exempel. Där kan man tala om ett lag som verkligen misslyckats. AIK har, trots de många förlusterna, i match efter match visat att vi är med oss slåss. Kriget är inte över.

¤ ¤ ¤

Jag imponerades av Leksand idag. Laget spelar ingen vacker ishockey. De spelar kvalseriehockey. Strumpanhockey? Kalla det vad fan ni vill. Leksand krigar, krigar, krigar i varenda situation. Bakom mål, framför mål, i sarghörnen, i mittzon, överallt krigar de. Leksand, liksom Gnaget, är ett långt ifrån genomskickligt lag. De har sina brister, på sina håll rätt stora, men idag kompenserar de dessa brister med stenhårt jobb och uppoffrande spel. När en leksing, jag vet inte vem, slänger sig och täcker skott i slutet av tredje står hela bortabänken upp och dunkar klubborna i sargen. Då förstår man som motståndare, att det här laget, de här spelarna, tänker sig att vinna matchen. De kommer inte att vika ned sig. Inte idag. Inte i den här matchen.

¤ ¤ ¤

Slänger man om bokstäverna i Jussi Pesonens namn kan man bilda lustiga anagram. För er som inte redan visste det kan jag meddela att Spionen Jesus är en kille som arbetar lite i lönndom innan han plötsligt slår till och frälser en hel bygd. Jones i Suspen däremot är en liten flatlus som livnär sig på att suga blod ur stackars gnagare som gillar Dicken.

Tro, hopp och lidande

Den här kvalserien är på väg att bli precis så jämn som jag på förhand spådde. Södertälje har visserligen gjort ett ryck i toppen men idag letade sig grus in i maskineriet. Kringlorna knastrar och Kent konstaterar att turen är slut.

Om turen även inbegriper själva resan återstår att se. SSK ska hursomhelst inte känna sig säkra på någonting. Och det tror jag inte att de gör heller.

¤ ¤ ¤

Jämtleksing döpte för en tid sedan om Gränbyhallen till Migränbyhallen och det var en träffsäker omskrivning. Att se AIK borta mot Almtuna är som att frivilligt utsätta sig för molande värk och ständiga kramper.

Men AIK gör en gedigen insats i Uppsala. Laget visar upp ett nästintill prickfritt försvarsspel. Samtliga spelare jobbar hårt matchen igenom och man lyckas efter mycket om och men trycka in två puckar bakom PW. Fredrik Holmgren gör ännu en helgjuten insats i kassen och jag tycker att vi förtjänar segern. AIK var bättre än AIS även denna gång.

Nu spelar Gnaget kvalseriehockey! Nu har vi det lilla flytet som behövs! Och tänk, det är alltid lika underbart att se Gynges glädjevrål när han gör mål.

¤ ¤

Jag tycker inte om att ta ordet hata i min mun men jag kan ärligt säga att jag hatar kvalserien. Kvalserien är hockeyhelvetets förgård. Det är ett två veckor långt lidande som egentligen bara kan vara "roligt" att följa för utomstående sadister. Går AIK upp så blir det naturligtvis både fest och flina men kvalserien i sig är och förblir en pest och pina.

¤

AIK möter Leksand hemma på påskdagen. Samtidigt spelar Rögle i Lejkerdome. Jag tror och hoppas att vi ligger tvåa i tabellen när jag går och lägger mig på söndag kväll.

Tro, hopp och lidande. Det är vad det handlar om.

Ska're va ska're va varannan da'

Tänk att man ska behöva vänta ända till fredag. Vad är det frågan om? Jag kommer bergis att utveckla både abstinens och adhd på grund av detta menlösa uppehåll. Jag får myror i brallan bara av att tänka på hur lååångt det är till fredag. Det hade varit perfekt att möta Almtuna redan i morgon kväll.

Men det tycker nog inte PW och hans vänner. AIS anser antagligen att det är rätt så skönt med några dagars matchvila. Man kan i så fall förstå dem.

10 - 12 - 16 - 18 - 19 - 21 - 23 - 25 - 27 - 29

Nä, det där är ingen tiosiffrig lottorad. Det är datumen för Almtunas senaste tio matcher. Kanske inte så konstigt att de såg sega ut igår kväll...