Alla hjärtans lag

Idag är det alla hjärtans lag. Det är en lag som har sitt ursprung i att alla lag har sin egen lag. Skulle man kunna säga.

Även de sämsta, tråkigaste och konstigaste lagen har fans med hjärtan som slår för just deras färger och märkliga märken. Således är alla hjärtans lag även Borås lag. En del fans har röda, nästan döda hjärtan. De kallar sig modoiter och tror att de håller på "The heart of hockey". Andra fans har gröna hjärtan men det där med färgen liksom skiftar. Först var de gröna och vita och sen blev de lite röda och sen blev de lila och gula och faktiskt ganska fula men nu är de alltså gröna och sköna igen. Kanske var de lila och gula en gång till däremellan men det är inte så noga räknat.

Ingen är fullständigt hjärtlös men det är skillnad på folk och folk. I staden där jag bor till exempel. Här finns det människor vars hjärtan ser ut som babianrumpor. Och så finns det människor vars hjärtan färgats av svärtan. Till sistnämnda kolsäckar hör jag. Jag har ett hjärta som är svart som synden men kantat av guld. Hej, vad det går när gnagarhjärtat slår! Det är ett prövat hjärta som dunkar i mitt  bröst. Prövat som bara den. Ibland har jag fruktat det värsta; att mitt hjärta skulle bli laglöst och tvingas ut på vägarna som ett annat vandringspris. Tur att det alltid reder sig.

Så här lagen till ära tänker jag på alla stackars bajare. Det är synd om den som är fattig och inte har något riktigt lag att helhjärtat heja på. Och jag tänker på di där tokiga masarna vars hjärtans lag verkar befinna sig långt ifrån trygga famnar och hamnar. Sjömän som de är tror jag de simmar i land till slut. Kommunens fattigvård verkar vara barmhärtigheten själv. Men att det går utför med dalalaget kan vi konstatera. Snart tvingas de spela derby utomhus till och med. Jag sär, jag sär. Jag vet nog hur det kan vara. Rätt vad det är sitter man där i lifbåten med ett sketet öskar som enda åra.

Det är inte lätt inte. Men den som föjer sitt hjärta hittar vägar hem. Det har man ju alltid hört.