Jag reser mig igen

Har man inte domarna med sig så får man förlita sig på artisterna. Det är trots allt de sistnämnda som ska göra det.

Att Björn Ranelid är på vår sida har bloggkollega Prozac redan visat med ackuratess. Idag är det min tur att briljera. Alla som kan sin Lundell vet vad Sömnen vill säga om nötter och nödrim. Alla som kan sitt AIK Hockey vet vad det innebär att pendla mellan hopp och förtvivlan, ängslan och hybris. När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager, brukar jag säga men kanske inte alltid göra.

Men igår kväll var det just vad jag gjorde. Jag tog min tillflykt till Globen - via teven, soffan och chipsskålen. Jag dubbeldippade och viftade med en svart och gul ballong. Jag korkade upp en flaska rött och kände mig en smula revolutionär. Och jag konstaterade att ingen annan svensk artist, någonsin i schlagersammanhang, har formulerat berättelsen om AIK Hockey bättre än herr Flinck.

Jag reser mig igen är inte bara berättelsen om AIK:s då. Det är även berättelsen om AIK:s nu. Det är berättelsen om Dicken och Bång, sammanfattad i en sång. En berättelse som alla vi hockeygnagare som ser fram emot måndagens resning torde och borde kunna känna igen oss i. Vi som lyser upp all svärta med vårt ljus och som suktar efter revansch och efter att få sjunga ut både Luleå och Club Zebra.

Thorsten, mera borsten!