Kärleken förde oss samman

Leksands IF


Ännu en kväll i kärlekens tecken. Jag såg Leksand-Södertälje och jag såg Modo-Brynäs. Åh, som jag älskar det här spelet.

Initialt lade jag förstås fokus på eliten. Det kändes naturligast och mest rätt. Med jämna mellanrum zappade jag dock över till den så kallade gärdsgårdskanalen. Fan tro't men varenda gång som jag slog över hade det blivit mål för Leksand. Jag missade Raffl och Ryno men prickade Prestberg och Bergenström. För att inte gå miste om mera godis bestämde jag mig för att hädanefter skita i Modo och Brynäs. Man vill ju se mål va, som Håkan Södergren nog skulle ha sagt om han suttit bredvid mig i soffan. Nu stod i han i teve istället och bjöd på pausunderhållning med penna och pek. Det gäller att skjuta va. Man måste vara het va. Two shots, two shots.

Vid ställningen 3-0 till Leksand efter mindre än nio spelade minuter tog Slovenska SK timeout. Johan Strömwalls norrbottniska mansröst gjorde intryck ända hem till Borishov. Jag vet inte varför men det är något med de där männen från norr och deras bestämda lugn. De känns så karlakarliga liksom. En annan blir nästan lite till sig. Man fattar ju varför skoterraggarna stannar i byn trots att kvinnsen drar åt fjollträsk till. Jag säger bara Hans Särkijärvi, Pekka Lindmark och Johan Strömwall. Här snackar vi inte Challe och Nicke Limpsax. Nej, för helvete! Strumpan, släng dig i väggen. Här snackar vi hemkört och lingondricka, en fet jävla prilla i skinkvecket och manlighet med mycket stake.

Var var jag...?

Med Berth Idoff inbytt i kassen tog SSK nya tag. Strax därefter blev det 4-0 till Leksand. Då tänkte jag på Kringelknutten, min vän och kamrat. Hans favoriter har fått en ganska jobbig start på säsongen. På hemmaplan plockar de pinnar i parti och minut, men borta är de helt borta och kommer ständigt till korta. Kanske är det för tidigt att döma ut SSK:s chanser att slåss om en elitplats redan till våren. Men nog ser de ut att behöva minst ett år till i allsvenskan, de små liven.

Men så drog jag mig till minnes en match i november 2009. Då var det ett annat lag som gästade Leksand. Ett lag som ligger eder ödmjuke bloggare något närmare hjärtat än SSK, om man säger. Tre minuter in i andra perioden låg vi under med 4-0, men anförda av Sandberg och Bång kom vi tillbaka och tog matchen till straffar. (Dessförinnan hade Carlsson hunnit med att få på nosen i sudden.) Vi föll visserligen i straffläggningen men med flaggan i topp. (Och sedan den matchen har Carlsson aldrig mer varit sig lik - den gode Fish växte dryga halvmetern efter den förlorade fighten.) Kanske SSK kunde upprepa den magiska, gnagiska upphämtningen och bedriften?

Inte så illa pinkat. Det blev 4-1 och det blev 4-2. Jag hann ana en möjlig hemmakollaps. Sadomasochisten i mig ville ha mer.

Det blev paus och det blev ny period. Keeper Bert Idoff gjorde ingen skillnad. Leksand föll inte ihop. Istället stod de upp och slog tillbaka. Stackars SSK fick så mycket smisk. Jag började nästan misstänka att Salo gjort ett genidrag, och i smyg anlitat Hans Scheike som ny mental coach. Vad som funkar bäst på Ryno, morot eller piska, vete fan men någon form av behandling tycks han ha genomgått sedan jag senast såg grabben in action. Efter 1+1 i första fyllde han på med 1+1 i andra. Det är som jag alltid har sagt om Ryno: Han har hockeyn i blodet. Han har hockeyn i blodet!

Med 6-2 i ryggen efter två perioder kan man ju inte förlora. Särskilt inte på hemmaplan.

Så att Leksand skulle vinna stod klart inför tredje. Jag kikade så smått, samtidigt som jag läste Alfons och hemlige Mållgan för en liten kille som vägrade att somna. Återigen kom jag att tänka på Kringelknutten. Hur kul har inte han framför teven? Efter en stund kom jag på mig själv med att totalt ha glömt bort matchen mellan Modo och Brynäs. Sedan lillkillen somnat tog jag åter till fjärren. Det stod 2-2 efter två perioder. Spännande med andra ord. Men jag hade inte modet att överge Leksand-SSK. Jag menar, 6-2 är ändå bara 6-2 och hockey är som alla vet ett oberäknelig spel.

Sista tio minuterna i Tegera Arena blev emellertid ett sömnpiller. Tröttheten efter ännu en lång dag tog ut sin rätt. Matchen spelades av, jag tappade intresset. Prestberg gjorde mål med en sekund kvar och spikade därmed siffrorna till 7-2. För att inte riskera somna i soffan drog jag igång datorn och bloggade mig ett litet inlägg. Det här. Och medan jag skriver dess näst sista mening ser jag att Modo avgjort i sudden.

Allsvenskan är som en dansbandsversion av Lundell; underhållande för en stund men urtrist i längden.