Alice Timander äntrade aldrig Hovets is

Premiärer håller sällan vad de lovar. Man förväntar sig röda mattan och snitsiga snittar men får allt som oftast nöja sig med ett par salta pinnar och halvdant mingel med nån b-känd twittrare.

Jag har varit på många premiärer. Bollpremiärer, puckpremiärer. En gång i tiden kunde man med lite tur få se en skymt av Tomas Brolin eller Dr Alban i vimlet. Numera får man på sin höjd nöja sig med en lagom läcker Agneta Sjödin. Det var sämre förr. På Hovet idag kände jag mig hemma som gammelgäddan i vassen, som sångfågeln i skogen. Som en segerrusig gnagare mitt i natten på krogen. Det var lättöl och dunka dunka. Det var en ny mobil AIK-shop utanför A9. Det var Hovets betong och vitmålade trappor och 6000 svartgula hjärtan som klappade i takt.

HV-fansen sjöng Bajen-ramsor (som alla bönder gör nuförtiden) och klargjorde på alla sätt och vis att det var de som var från Jönköping.

* * *

Premiären bjöd inledningsvis på en patetisk lineup. Berit the speaker började med att presentera nummer 31 Daniel Larsson bara för att strax därpå bli avbruten av Joe Labero av alla trollkarlar. "Lookie! Lookie!" liksom. Joe äntrade isen och trollade fram en puck. Oerhört fängslande med sprakande eld, ljudeffekter och extra allt. Skulle man skratta eller gråta? På grund av Joe Labero kom jag alldeles av mig i mina egna förberedelser. Därför glömde jag bort att ropa "DET SKA VARA BÅNG I LINEUP!" före nedsläpp. Jävla Joe. Vad skulle han in på isen att göra? Det var säkert hans fel att Larsson blev skadad i slutet av matchen.

* * *

AIK började matchen bra. En bit in i första perioden tog dock HV över taktpinnen. Därefter svängde det som sig bör.

* * *

Leif Boorch är min idol och av honom har jag bland annat lärt mig vad det innebär att ha momentum. AIK hade momentum oftare än HV71 i premiären. Därför kändes det också rättvist att AIK efter mycket om och men fick med sig en salt pinne mer än gästerna.

* * *

I första periodpausen blev det fiasko de luxe. Inte ens Joe Labero kunde mäta sig. Det var Dogge Doggelito och sambaorkester-klass anno 2009 på debaclet. Om lineup-försöket var patetiskt så var mazarinen från kiosken utanför A9 rent löjeväckande. Glasyren hade fastnat i omslagspappret varför min mazarin mest liknande en misslyckad ihopsjunken sockerkaka. Eddie (som står för bildbeviset) menade att "så där blir de i värmen, mazarinerna". Men jag var skeptisk. Än ikväll tror jag att min mazarin var en överlevare från förra säsongen. En slags mazarinernas svar på Fredrik Carlsson. Jag tänker naturligtvis mejla in klagomål till arrangören. Så här får det inte gå till. Kaffe och kaka eller pengarna tillbaka! Ropen skalla, mazariner åt alla!

* * *

Skit samma. AIK gjorde en bra match. Frånsett fyra billiga mål i baken, varav alla berodde på mer eller mindre misslyckade försvarsinsatser, fanns det mycket gott att ta med sig från Hovet (dock inte mazariner). Förstakedjan med Janmark, Ramstedt och Melin dominerade. Anfallsspelet var överlag riktigt bra. AIK skapade mängder av bra målchanser och kunde (och borde) ha avgjort matchen vid ställningen 4-2. Men en premiär är en premiär och den vore inte en premiär om den inte innehöll vissa felskär och brister. På sätt och vis var det kanske bra att AIK straffades för sina misstag i egen zon. Nu vet alla - spelare, ledare och inte minst hybrisladdade supportrar - att det finns saker och ting som måste bli bättre.

* * *

När klacken började sjunga om SM-guld vid ställningen 4-2 visste jag att det skulle gå åt helvete. Ty högmod går före fall.

* * *

Trots att AIK bjöd in HV71 i slutet av den tredje perioden gav insatsen som helhet mersmak. I huvudsak är jag nöjd med vad AIK visade upp. Janmarks tre mål, Hambergs revansch i straffläggningen och Björn Melins pånyttfödelse som hockeyspelare är nog de saker som gläder mig allra mest så här på lördagskvällen.

AIK har ett betydligt bättre lag än många tror. Inte minst har vi fler och vassare spetsspelare än flera av våra konkurrenter. Ramstedt, Janmark och Joslin är spelare som Leksand och Örebro bara kan drömma om. Om AIK framöver fortsätter att visa upp samma fart, fantasi och förmåga som i premiären mot HV71 finns det ingen anledning till oro.

Det här laget ska inte behöva slåss för att undvika kvalserien. AIK ska på sin höjd behöva slåss för att undvika playoff till slutspel. Det är så sant som att hybris är mitt mellannamn.

* * *

Den som äger insikt har en källa till liv,
men dårens straff är hans dårskap.
(Ordspråksboken 16:22)

När jag kysser Hovet

Det är lördag morgon, den 7:e september 2013. Jag sitter vid köksbordet och stirrar ut i dimman. Den är vacker och grå, dimman, men tjockan till trots lyser Teletubbies-skylten igenom. Jag är så trött på den där skylten. Jag är så trött på att se det där förbannade rymdskeppet som förstör utsikten från lägenheten. Ulf Lundell klagar på sitt konstiga torn på Österlen. Han skulle bara veta hur det blivit i Blåsut. Det ska bli skönt att flytta. Så befriande härligt.

Vi ska flytta och jag ska bli av med gångavståndet till Hovet. Det blir närmare till jobbet men längre till AIK. Jag står ut.

* * *

Om en vecka släpps pucken på riktigt. Då är försäsongen historia. Då är det som var nu igår kväll i Scaniarinken förbi. Då betyder 11-1 på två matcher varken mer eller mindre än 11-1 i en semifinal 1984. Ingen spelare, ingen ledare och inget lag kan leva på gamla meriter. Endast nostalgiska supportrar tillåts leva på gamla minnen. För Björn Melin, Mattias Janmark, Teemu Ramstedt och de andra är det ruta ett som gäller. Nollställda.

Detta vet vi om lördagen den 14:e september 2013: Hovets is kommer att ligga blank och klar. I första pausen kommer det att serveras kaffe & mazarin. Eddie kommer att presentera minst en genomtänkt teori. En och annan kommer att vara nervös.

Resten har vi ingen aning om. Det är det som är tjusningen med sport.

En hockeymatch är ett underbart skådespel. Ett drama utan manus. Aktörerna är många, ingen vet på förhand vem som ska inta huvudrollen. Ingen vet på förhand vem som ska hålla i taktpinnen när orkestern brakar lös. Jag älskar det här spelet, skådespelet. På A9 är jag lika hemma som fågeln på sin gren. Där står jag i trappan och håller den ofri och sjunger ut. Där är jag nervig och dan och har ont i magen i tredje perioden. Äntligen är det dags igen. Äntligen!

* * *

Jag har på sistone missat ett antal matcher men följt dem på avstånd. Rapporteringen har funkat. Folk med koll har uppdaterat och delat med sig. I onsdags satt jag dock intill Kringelknutten på Hovet och såg AIK manövrera ut SSK. Min gode vän var inte nöjd med sitt allsvenska lag. SSK imponerade föga. AIK såg däremot stabila ut. Teemu Ramstedt debuterade, visade klass och blev tvåmålsskytt. Igår kväll följde han upp succén med 2+3. AIK har hastigt och lustigt fått in en center som har potential att bära en förstakedja.

Det finns människor som med envis svenskhet hävdar att "en spelare gör ju ingen skillnad". Säg det till gnagarna som sett Ramstedt.

* * *

Min fyraåring ser också fram emot säsongen. Häromdagen lät han mig förstå att det här med färglära är en enkel match:

- Du Pappa...
- Ja?
- Om man tar blått och gult, då blir det grönt.
- Mm.
- Om man tar rött och gult, då blir det orange.
- Jajamen.
- Om man tar rött och vitt, då blir det rosa.
- Yes box. Vad du kan!
- Ja, men du pappa...
- Mm?
- Om man tar svart och gult, då blir det AIK.