Det är långt mellan lycka och leda
När en smekning bränner som sveda
På fredag...
* * *
Alltså. Jag vet att försäsong är försäsong och jag vet att tränings-matcher kan man inte dra några växlar av och bla bla bla. Men hur kul är det egentligen att ägna en myspysig fredagskväll åt sitta på en skabbig läktare - förvisso på MIN plats men ändå - och se ett gäng oinspirerade hockeyspelare glida runt och posera? När Blomdahl är offensivt bäst i laget är det förvisso smått sensationellt och på sätt och vis intressant men det säger också en del om den samlade laginsatsen. Ärligt talat, det borde inte kosta pengar att se den här typen av matcher. Man borde snarare få betalt för att bevittna dem.
Det minsta man kan begära är att AIK låter ungdomar under 18 gå in gratis. Kanske något att fundera på inför nästa års försäsong.
* * *
Som tur är har man ett socialt liv vid sidan av hockeyn. Eddie, Baloo och jag hade roligt igår trots den undermåliga underhållningen som erbjöds på isen. Eddie hade med sig en sån där modern läsplatta och den kollade vi på i andra pausen. Tänk, jag som trodde att man hade läsplattor för att läsa böcker på! Snacka om att man har dålig koll. Läsplattor kan man göra mycket mer än läsa på. Till exempel kan man se på fotboll. Åtminstone kan man det på Eddies läsplatta. I andra pausen tittade vi på Ungern-Sverige. Bilden hackade lite, eller så var det bara spelet. Vi hann hursomhelst med att se ett rejält stolpskott innan det var dags för posörerna att åter göra entré.
* * *
Det ska ärligt sägas att den tredje akten var betydligt bättre än de två första. Jag tror faktiskt inte att jag gäspade mer än ett par gånger. Och juniorerna, som var många, gjorde sitt bästa för att väcka liv i sina äldre lagkamrater. De försökte, kämpade, åkte skridskor och slet. När Almtuna kvitterade med en och trettio kvar så blev jag emellertid mycket trött. Ännu tröttare blev jag när Videll slafsade bort sin straff med ett fjuttigt skitskott. För att inte tala om Rosén. Nordström försökte i alla fall göra en Foppa - om än med fiaskoartad ackuratess.
* * *
Höjden av vad man nu ska kalla det - förnedring kanske? - måste ha varit när vår alltid lika hurtiga speaker avslutade den minnesvärda hockeykvällen med en ack så viktig påminnelse: "Glöm nu inte att köpa biljetter till elitseriepremiären mot Timrå den 15:e september. Vi hoppas på ett fullsatt Hovet."
Som om någon AIK:are som besökte Hovet igår kväll INTE hade tänkt gå på premiären. "Nä, asså, vi går bara på träningsmatcher."
* * *
Det kanske verkar som att jag är ovanligt sur och itrriterad idag. Det är jag också. Men det beror inte på AIK eller strafförlusten. Nej, nej, nej. Det som verkligen gjorde mig besviken igår kväll var något helt annat. Nämligen detta: Varför spolade de inte om isen inför straffläggningen? Det är ju för helvete kutym!
* * *
AVGÅ HAMRÉN!
Visar inlägg med etikett Baloo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Baloo. Visa alla inlägg
lördag 3 september 2011
torsdag 1 september 2011
Törst
AIK besegrade SSK igår kväll och det var skönt att vara tillbaka på Hovet. Matchen i sig var ett mindre sömnpiller men sällskapet var desto bättre.
Farsan Baloo var försäsongsskäggig, gråsprängd och grann. Vackrare än Lundell vid en prisutdelning på Orust. Sin vana trogen klagade han på tempot - redan under uppvärmningen! Därefter visade han upp ett känsloregister som bara riktiga män vågar och kan. Baloo var besviken. "Jag får ju aldrig vara med på bloggen", sa han. "Alla andra skriver du om men jag får nästan aldrig vara med. Jag tycker det är orättvist." Smått urskuldande svarade jag att det ju blott är för att värna hans personliga integritet som jag hitintills beskrivit hans förehavanden så sparsmakat per blogg. Det bet inte på Baloo. Istället insisterade han på att han minsann också förtjänar en egen etikett, precis som Greken. Jag lovade att noggrant överväga saken och återkomma med besked.
En annan som visade känslor var min kompis Eddie. Eddie var på sitt bästa berättarhumör. I andra pausen förtäljde han den lustiga och mustiga historien om sitt gotländska sommaräventyr. För att göra en lång och underhållande story kort kan man säga att Slite inte riktigt var den nöjesmetropol som Eddie hade hoppats. Samt att det kostar både tid och pengar att följa AIK:s hockeylag i vått och torrt.
En tredje, fjärde och femte som visade känslor var Kringelknutten och hans vänner. De var alla lika trevliga som ifjol. Knutten och jag bytte kakrecept före match och i periodpauserna drack vi bärs och konverserade. Knutten smuttade och smackade med stil. Man såg att han var glad över att få se ett elitserielag igen, även om han naturligtvis gjorde sitt bästa för att dölja det. Men bakom den hårda fasaden klappar ett hockeyhjärta som längtar hem. Kringelknutten vill tillbaka, precis som vi gnagare ville tillbaka när det begav sig.
Läs även sargut.se och ta del av Kringelknuttens sida av saken: "En plastmugg Norrlands Guld med 4 cm toppskum, var behållningen..."
Och avslutningsvis, lyssna på the one and only Ulf Lundell och låten Törst från 1976:
Farsan Baloo var försäsongsskäggig, gråsprängd och grann. Vackrare än Lundell vid en prisutdelning på Orust. Sin vana trogen klagade han på tempot - redan under uppvärmningen! Därefter visade han upp ett känsloregister som bara riktiga män vågar och kan. Baloo var besviken. "Jag får ju aldrig vara med på bloggen", sa han. "Alla andra skriver du om men jag får nästan aldrig vara med. Jag tycker det är orättvist." Smått urskuldande svarade jag att det ju blott är för att värna hans personliga integritet som jag hitintills beskrivit hans förehavanden så sparsmakat per blogg. Det bet inte på Baloo. Istället insisterade han på att han minsann också förtjänar en egen etikett, precis som Greken. Jag lovade att noggrant överväga saken och återkomma med besked.
En annan som visade känslor var min kompis Eddie. Eddie var på sitt bästa berättarhumör. I andra pausen förtäljde han den lustiga och mustiga historien om sitt gotländska sommaräventyr. För att göra en lång och underhållande story kort kan man säga att Slite inte riktigt var den nöjesmetropol som Eddie hade hoppats. Samt att det kostar både tid och pengar att följa AIK:s hockeylag i vått och torrt.
En tredje, fjärde och femte som visade känslor var Kringelknutten och hans vänner. De var alla lika trevliga som ifjol. Knutten och jag bytte kakrecept före match och i periodpauserna drack vi bärs och konverserade. Knutten smuttade och smackade med stil. Man såg att han var glad över att få se ett elitserielag igen, även om han naturligtvis gjorde sitt bästa för att dölja det. Men bakom den hårda fasaden klappar ett hockeyhjärta som längtar hem. Kringelknutten vill tillbaka, precis som vi gnagare ville tillbaka när det begav sig.
* * *
Läs även sargut.se och ta del av Kringelknuttens sida av saken: "En plastmugg Norrlands Guld med 4 cm toppskum, var behållningen..."
* * *
Och avslutningsvis, lyssna på the one and only Ulf Lundell och låten Törst från 1976:
En väg går upp, en annan ner
Och det är så svårt att ta sej upp
Så lätt att ramla ner
tisdag 22 februari 2011
AIK - Brynäs 4-1 (0-0, 0-0, 4-1)
En sån dag. En sån händelserik dag. Den började med en mardröm men slutade desto bättre. Tre friska pinnar och en salig väg hem.
Jag vaknade sur i morse. Sur och grinig och ilsken och det var Blomdahls fel alltihop. I mardrömmen ledde AIK över Brynäs med 2-1. Det var bara några minuter kvar av matchen. Då drog Blomdahl på sig en onödig tvåa. Naturligtvis blev det 2-2 strax därefter. Och sen torskade vi i sudden. Och sen vaknade jag alltså, sur, grinig och ilsken. Jävla Blomdahl! Inför kvällens match berättade jag för Baloo om min mardröm. Han bara skakade på huvudet som han brukar göra. Drömma mardrömmar om hockey liksom.
Efter 15.06 i tredje perioden ville jag bara grina. Två minuter, puck out. Nummer 84. Då om inte tidigare fick jag ont i magen.
* * *
Men dessförinnan hade Zzzednik vaknat till liv. Tacka Melin/Persson för det. En bit in i tredje vaskade de om i laguppställningen. Zednik fick chansen ihop med Sandberg och Bång. Och den chansen tog han. Helt otroligt egentligen. I andra periodpausen hade jag döpt om honom till Den enarmade banditen. Mannen som spelar hockey med en hand på klubban, som presterar noll men som snor åt sig stålar så det står härliga till. Efter kvällens matchavgörande mål lovar jag att inte klaga igen förrän tidigast torsdag.
Det var förstås inte bara Zednik som spelade hjälterollen på Hovet. Fasth såklart. Sandberg, alltid lika bra. Engblom naturligtvis. Vilken kväll han hade, kungen. Först hyllad med stående ovationer, sedan karriärens snyggaste mål (!) och som om det inte räckte; ett täckt skott och förbannat ont i foten. Det där är David Engblom. AIK:s meste spelare, alla kategorier. Jag får inte glömma Fredrik Carlsson. Fish. Vilket boxplay han gör i slutet av matchen. Tre mot fem, fyra mot fem. Carlsson är där och då bäst på plan. En sån klippa! En sån krigare! En av seriens mest underskattade spelare.
* * *
En sann drömmare är jag men ingen sanndrömmare. Baloo däremot, den gamle profeten. Inför tredje perioden mot Växjö i våras spådde han Lawson som matchvinnare. Inför kvällens match sa han att Zednik skulle leverera. Och Rudslätt skulle bli siste målskytt. Gubben är värre än Saida. Femtifem år ung och redan synsk. Det är inte för inte som Greken numera alltid avkräver mig experttips inför match: Vad tippar Baloo? Hur många mål? Vem avgör?
Greken ja. Han är alltid värd ett kapitel för sig. Min gamblande vän såg matchen på teve. Strax efter slutsignalen, medan jag huttrande halvsprang hemåt, levererade Greken en exklusiv liverapport från mötet Skellefteå-Södertälje. Det stod visst 3-3 när Skellefteå fick chansen i PP. Med 37 sekunder kvar gjorde Lindström mål. Greken tjöt i luren. Jag skrek på trottoaren, ljublade och sprang och hoppade och tjoade. Folk i min närhet vände sig om. De undrade väl vad det var för en dåre som släppts lös.
Det var bara jag. Salig Boris på vägen hem. Oh, my Josh!
Jag vaknade sur i morse. Sur och grinig och ilsken och det var Blomdahls fel alltihop. I mardrömmen ledde AIK över Brynäs med 2-1. Det var bara några minuter kvar av matchen. Då drog Blomdahl på sig en onödig tvåa. Naturligtvis blev det 2-2 strax därefter. Och sen torskade vi i sudden. Och sen vaknade jag alltså, sur, grinig och ilsken. Jävla Blomdahl! Inför kvällens match berättade jag för Baloo om min mardröm. Han bara skakade på huvudet som han brukar göra. Drömma mardrömmar om hockey liksom.
Efter 15.06 i tredje perioden ville jag bara grina. Två minuter, puck out. Nummer 84. Då om inte tidigare fick jag ont i magen.
* * *
Men dessförinnan hade Zzzednik vaknat till liv. Tacka Melin/Persson för det. En bit in i tredje vaskade de om i laguppställningen. Zednik fick chansen ihop med Sandberg och Bång. Och den chansen tog han. Helt otroligt egentligen. I andra periodpausen hade jag döpt om honom till Den enarmade banditen. Mannen som spelar hockey med en hand på klubban, som presterar noll men som snor åt sig stålar så det står härliga till. Efter kvällens matchavgörande mål lovar jag att inte klaga igen förrän tidigast torsdag.
Det var förstås inte bara Zednik som spelade hjälterollen på Hovet. Fasth såklart. Sandberg, alltid lika bra. Engblom naturligtvis. Vilken kväll han hade, kungen. Först hyllad med stående ovationer, sedan karriärens snyggaste mål (!) och som om det inte räckte; ett täckt skott och förbannat ont i foten. Det där är David Engblom. AIK:s meste spelare, alla kategorier. Jag får inte glömma Fredrik Carlsson. Fish. Vilket boxplay han gör i slutet av matchen. Tre mot fem, fyra mot fem. Carlsson är där och då bäst på plan. En sån klippa! En sån krigare! En av seriens mest underskattade spelare.
* * *
En sann drömmare är jag men ingen sanndrömmare. Baloo däremot, den gamle profeten. Inför tredje perioden mot Växjö i våras spådde han Lawson som matchvinnare. Inför kvällens match sa han att Zednik skulle leverera. Och Rudslätt skulle bli siste målskytt. Gubben är värre än Saida. Femtifem år ung och redan synsk. Det är inte för inte som Greken numera alltid avkräver mig experttips inför match: Vad tippar Baloo? Hur många mål? Vem avgör?
Greken ja. Han är alltid värd ett kapitel för sig. Min gamblande vän såg matchen på teve. Strax efter slutsignalen, medan jag huttrande halvsprang hemåt, levererade Greken en exklusiv liverapport från mötet Skellefteå-Södertälje. Det stod visst 3-3 när Skellefteå fick chansen i PP. Med 37 sekunder kvar gjorde Lindström mål. Greken tjöt i luren. Jag skrek på trottoaren, ljublade och sprang och hoppade och tjoade. Folk i min närhet vände sig om. De undrade väl vad det var för en dåre som släppts lös.
Det var bara jag. Salig Boris på vägen hem. Oh, my Josh!
torsdag 10 februari 2011
"DET SKA VA BÅÅÅNG I LINE UP!"
Vi brukar ju vråla så, mina jag och Baloo. Det ska va Bång i line up. Det har förstås varit lite si och så med den varan i vinter men den som väntar på något gott väntar alltid på Bång.
Det känns synnerligen fint att Daniel Bång har skrivit på för två nya år. Nu gör han Fasth, Josh och Sandberg sällskap i den nytecknande skaran. Daniel Bång - denne gigant som gör en dansant. Jag har dansat Bång-Bång-dansen på trottoarerna idag. Jag har sånär klottrat på en offentlig toalett. Jag har sjungit hans namn.
Min flaggstång får fjong
Det dunkar i mitt blod
Precis som när Fasthfick min resta mast
att framkalla syndaflod
.png)
lördag 5 februari 2011
Club Zebra
Jag läser för närvarande en kurs i litteraturvetenskaplig teori och metod. Jag kan ärligt säga att det är den värsta skitkurs jag läst hittills under mina år som lärarstudent.
Det är en kurs som går ut på att läsa en massa texter skrivna av skäggiga farbröder med höga pretentioner. Fikonspråkets okrönta konungar. Texternas huvudsakliga syfte tycks vara att så svårt och snårigt som möjligt beskriva så svåra och snåriga snurrigheter som möjligt. De skäggiga farbröderna analyserar poesi, tolkar och söker förstå poesi utifrån olika litteraturvetenskapliga teorier. Resultaten är lika svårtolkade som dikterna de söker förklara. Man blir matt.
* * *
Till skillnad från nämnda grubbelgubbar, som uppenbarligen tycker om att tänka stora tankar men som saknar förmåga att göra dessa tankar tillgängliga för andra än sina ryggdunkande kolleger, äger eder ödmjuke bloggare förmågan att både tänka klart och uttrycka sig begripligt för en ickeskäggig publik. Inbillar han sig åtminstone. Därför ska jag här och nu presentera en högst ovetenskaplig men förhoppningsvis lustig och mustig analys. En analys som förvisso inte fokuserar på traditionell poesi eller prosa, utan på modern musik och lundellska låttexter. Och som i all sin anspråkslöshet riktar sig till läsare med humor och humör.
Tesen är följande: Ulf Lundells dubbelabum Club Zebra handlar om AIK:s hockeylag och dess spel i elitserien säsongen 2010/11.
* *
Låt mig, för att bevisa min tes, börja med det mest uppenbara, det första man möts av som betraktare, lyssnare och fan, nämligen titeln (Club Zebra) och öppningsspåret (Fem minuter).
Club Zebra syftar naturligtvis på Gnagets och lagets fiende nummer ett, två, tre och ibland fyra: de förbannade djävla domarna. Dessa långrandiga typer som under hela säsongen har gjort sitt bästa för att förstöra för oss gnagare, som väcker sådan ilska och vanmakt, som får en i normala fall filbunkslugn Boris att brista ut i barnsliga vredesutbrott i stil med den gamle Greken. Det är nästan bevisat att domarna hatar AIK. Fråga bara vissa forumskribenter på Golden Hill.
Club Zebra är emellertid en titel med dubbla bottnar. Den syftar inte enbart på domarkåren i sig. Om så vore fallet skulle ju albumet lika gärna kunnat heta bara "Zebra". Nu har zebran dock fått ett förnamn (Club) vilket onekligen leder tankarna till olika lag. Till exempel LHC. Club Zebra kan alltså förstås som en slags symbolisk omskrivning med betydelsen "samtliga våra motståndare i serien". Titeln avser Modo, Brynäs, Djurgården och de andra elitserielagen samt hur dessa lag är i maskopi med domarkåren. Club Zebra kan därmed förstås som ett samlingsnamn för en samling lag. Kort sagt: namnet på ett samlag.
Öppningsspåret "Fem minuter" så. Man behöver inte vara skäggig och hermeneutisk för att förstå vad det handlar om: Matchstraff! Eller... vänta nu. Tänk om det inte är så enkelt. Tänk om det handlar om något helt annat. Vi måste akta oss för att falla i enkelhetens och banalitetens fällor. Allting är inte vad det vid första anblicken ser ut att vara. Kom ihåg att "Fem minuter" är skivans första spår. Kan det handla om en slags invit, en uppvärmning av subtilt slag? Tänk om "Fem minuter" i själva verket syftar på de fem sista minuterna innan Gnaget äntrar Hovets is. Låt oss syna låttextens sista rader:
Tamburinen rasslar och Elvis ber:
”Gud Fader som i himmelen är
Fyll salen till brädden nere vid vattnet där”
Tåget tjuter i dalens djup
Fångarna i fängelset bryter sej ut
Johnny och Ramona på Heartbreak Hotel
Det är fem minuter kvar innan vi går på ikväll
Vi tar oss nu an textpartiet rad för rad. Det börjar med "Elvis". Vem är Elvis om inte kungen själv (läs: David Engblom)? Han som dog (åkte ur och tvångsdegraderades) men som i själva verket "is alive" och som sig bör spelar hemma på Hovet. Denne kung ber "Gud Fader som i himmelen är" att se till att Hovet skall fyllas till bredden med publik. "Tåget tjuter i dalens djup" handlar om tåget som tog oss med från kvalserien och allsvenskan. "Fångarna i fängelset bryter sig ut" är i sjäva verket AIK:arna som är tillbaka efter år av fångenskap i de nedre regionerna.
"Johnny och Ramona på Heartbreak Hotel" - det är inga mindre än vi supportrar. Greken, Boris och alla andra hockeygnagare vars hjärtan krossats gång på gång på gång men som trots alla missöden aldrig gett upp. Sista raden bekräftar min tes: "Det är fem minuter kvar innan vi går på ikväll". Här, om inte tidigare, blir det uppenbart för läsaren/lyssnaren vad låten verkligen handlar om. Mörkret som lägger sig över Hovet. Borgen som glöder. Laget som väntar på att göra entré. It's all about the A.I.K.
*
Och så här fortsätter det. Hela dubbelalbumet är en enda hyllning till Bång och kompani.
För att inte tråka ut er, kära läsare, och för att jag vet att ni redan nu har förstått min poäng så håller jag resten av analysen kort och koncis. Låtlistan i urval således, med korta kommentarer utifrån borisk förklaringsmodell. Preparerat med en nypa salt.
CD1
1. Fem minuter - Se ovan genomtänkta, djuplodande analys.
2. Dicks Spitfire - En låt om att vara högt flygande Dicken med målkåt blick.
4. Vackra Anita - Handlar om en snygg vakt som (enligt Prozac) jobbar matchdagar på Hovet.
5. Senare år - Om att bli gammal och seg (Dick Tärnström igen).
6. Orkney - Subtil titel som i sång blir "Orkar ni?" och riktar sig till de hårt forecheckande gnagarna Steen och Ahlström x2.
8. Levande igen - Tillbaka i smöret. Kom håg Elvis i "Fem minuter". Alive and kickin'.
9. Fyra hjul som rullar - Handlar om oss supportrar som tar bilen till Jönköping, Gävle och andra hålor för att se vårt älskade AIK.
10. Kvar där för gott - Vi är tillbaka och vi är här för att stanna. Borås däremot blir kvar i källaren - för alltid.
14. Farligt farligt, härligt härligt - Sammanfattar serielunken, striden kring strecken och livet som hockeygnagare säsongen 2010/11.
CD2
2. På den andra sidan - Står en keeper och väntar. Honom ska vi skjuta hål på.
3. Röd klänning - En sång tillägnad Niklas Sundström - Modos egen lady in red.
6. Coco - Öh, ingen aning vad den här låten handlar om faktiskt.
7. Älska med främlingen - En låt som är lite gay och som får en att vilja krama livet ur Kringelknutten.
9. Jag har jobbat för hårt - Ironisk passning till Zednik som inte heller den resulterar i mål.
10. Vi som är kvar - En sentimental sång som dels behandlar de spelare som är kvar i laget från säsongen i allsvenskan, dels de spelare som fick lämna laget men som blev kvar i allsvenskan (till exempel Ryno, Bergström och Jungbeck).
11. Club Zebra - Titelspåret. Se stycke 5-7 tidigare i inlägget.
* *
Om det efter detta mastiga mastodontinlägg mot förmodan skulle finnas någon därute som fortfarande tvivlar på att Club Zebra handlar om AIK:s hockeylag och dess spel i elitserien säsongen 2010/11 så ber jag vederbörande kontakta mig via mejl. Det går även bra att kommentera inlägget här på bloggen. Vem vet? Kanske har jag fullständigt missförstått Lundells mästerverk. Kanske handlar Club Zebra om någonting helt annat.
En källarklubb där man kan se Jolly Roger vaja, där en man kliver genom spegeln och försvinner, byter namn och slutligen träder fram, svart och rosa på en alldeles egen scen.
Fan vet.
* * *
Det här inlägget tillägnas Baloo. Han som lärt mig allt han kan om hockey och som en gång fick mig att börja lyssna på Lundell.
tisdag 30 november 2010
Osammanhängande är hans tal...
Det var suckarnas afton i går kväll och det är suckarnas afton i kväll. Jag är så less. När ska det bli vinter på riktigt i den här förbannade stadjävelen?
De säger att det ska bli kallt, så kallt i morgon. Upp mot en 20 minus om vi har tur. Det tycker jag i så fall är på tiden. Vad är det för mening med att dra på sig långkalsonger och tjocka vantar om det ändå bara ska va meskallt och mysmörkt. Ge mig riktig nordisk kyla! Ge mig nariga kinder och frusen lilltå! Det är ju det jag vill. Kom igen nu Gud. Låt det snöa, låt det bli jul igen...
AIK är ju så in i helvete dåliga just nu så det är knappt man tror att det är sant. Igår kväll satt jag och surade på Hovet. Jag klagade till och med på Bång. På Bång!!
Baloo den stackaren satt och frös. Brrr vad kallt det är, sa han och hackade tänder. Tydligen var det nån fet vakt som glömt stänga ytterdörren. De är ju inte riktigt kloka de där biffarna. Stora muskler men ingen som helst känsla för när det är dags att stänga ute kylan. Man kan nästan tro att de är släkt med Nils Ekman. Fast han är förstås apa och det är inte vakterna. De råkar bara se ut som gorillskna grobianer. De små liven.
Efter en orolig natt som sånär slutade med att jag kissade i sängen klev jag i morse upp som en sliten man. Jag tittade på tabellen och insåg att snart kan vi vara under kvalstrecket igen. Men så gaskade jag upp mig. Kom att tänka på hur snabbt det vände förra gången. Började inbilla mig att AIK till och med skulle kunna överraska i Skellefteå framöver. En trea i Schtaan och vips så är vi på G med en ny bländande svit.
Sen åkte jag tunnelbana och fylldes med tvivel. Vad annat kan man göra när man ofrivilligt tvingas trängas med svettiga kontorister och annat pack? Tuben i rusningstid är som en försmak av helvetet. Folk bits och luktar fisk. Man får en rygga i skallen och en fis i fejan. En gäddhängslady från Östermalm nyser och ser förnärmad ut bara för att man råkar glo 'na i snoken. Vad ska man göra då, blunda och tänka på nåt vackert?
Torsken mot Frölunda kändes sur, särskilt som matchen höll så låg kvalitet. Torsken mot Brynäs kändes som ett hån. AIK såg så trötta ut. Precis som i sista perren mot Skellefteå och mot Modo och mot SSK... Varför ser AIK så jävla trötta ut? Varför ser Luleå så jävla trötta ut? Det är sådana saker man kan fundera på när man vilar från bloggen och ägnar tiden åt väsentligheter. Jag har faktiskt haft fullt upp på sistone och värre lär det bli.
Kråkan är i alla fall inte här. Det är alltid nåt.
Efter att ha suttit nio timmar i sträck med en examinationsuppgift som aldrig ville bli klar så tjuvkikade jag mig in på nätet för nån timme sen. Och såg att BB är klar för Gnaget. Nu kan det bara gå åt ett håll. Äntligen har AIK värvat en pålitlig backup till Fasth. Oj oj oj vad bra det kommer bli. Oj oj oj vad jag känner på mig att det där inte kommer att bli en flopp. Alla som heter BB är ju lika med bäst.
Björn Borg, Brita Borg, Bosse Berglund, Billy Bremner, Birk Borkason, Bengt Baron, Bengt Bauler, Bengt Bolero, Brittany Brower (!), Black Beauty, Bosse Bildoktorn, Björn Bjurling. Jag har säkert glömt någon.
/Bångus Ballerius
De säger att det ska bli kallt, så kallt i morgon. Upp mot en 20 minus om vi har tur. Det tycker jag i så fall är på tiden. Vad är det för mening med att dra på sig långkalsonger och tjocka vantar om det ändå bara ska va meskallt och mysmörkt. Ge mig riktig nordisk kyla! Ge mig nariga kinder och frusen lilltå! Det är ju det jag vill. Kom igen nu Gud. Låt det snöa, låt det bli jul igen...
AIK är ju så in i helvete dåliga just nu så det är knappt man tror att det är sant. Igår kväll satt jag och surade på Hovet. Jag klagade till och med på Bång. På Bång!!
Baloo den stackaren satt och frös. Brrr vad kallt det är, sa han och hackade tänder. Tydligen var det nån fet vakt som glömt stänga ytterdörren. De är ju inte riktigt kloka de där biffarna. Stora muskler men ingen som helst känsla för när det är dags att stänga ute kylan. Man kan nästan tro att de är släkt med Nils Ekman. Fast han är förstås apa och det är inte vakterna. De råkar bara se ut som gorillskna grobianer. De små liven.
Efter en orolig natt som sånär slutade med att jag kissade i sängen klev jag i morse upp som en sliten man. Jag tittade på tabellen och insåg att snart kan vi vara under kvalstrecket igen. Men så gaskade jag upp mig. Kom att tänka på hur snabbt det vände förra gången. Började inbilla mig att AIK till och med skulle kunna överraska i Skellefteå framöver. En trea i Schtaan och vips så är vi på G med en ny bländande svit.
Sen åkte jag tunnelbana och fylldes med tvivel. Vad annat kan man göra när man ofrivilligt tvingas trängas med svettiga kontorister och annat pack? Tuben i rusningstid är som en försmak av helvetet. Folk bits och luktar fisk. Man får en rygga i skallen och en fis i fejan. En gäddhängslady från Östermalm nyser och ser förnärmad ut bara för att man råkar glo 'na i snoken. Vad ska man göra då, blunda och tänka på nåt vackert?
Torsken mot Frölunda kändes sur, särskilt som matchen höll så låg kvalitet. Torsken mot Brynäs kändes som ett hån. AIK såg så trötta ut. Precis som i sista perren mot Skellefteå och mot Modo och mot SSK... Varför ser AIK så jävla trötta ut? Varför ser Luleå så jävla trötta ut? Det är sådana saker man kan fundera på när man vilar från bloggen och ägnar tiden åt väsentligheter. Jag har faktiskt haft fullt upp på sistone och värre lär det bli.
Kråkan är i alla fall inte här. Det är alltid nåt.
Efter att ha suttit nio timmar i sträck med en examinationsuppgift som aldrig ville bli klar så tjuvkikade jag mig in på nätet för nån timme sen. Och såg att BB är klar för Gnaget. Nu kan det bara gå åt ett håll. Äntligen har AIK värvat en pålitlig backup till Fasth. Oj oj oj vad bra det kommer bli. Oj oj oj vad jag känner på mig att det där inte kommer att bli en flopp. Alla som heter BB är ju lika med bäst.
Björn Borg, Brita Borg, Bosse Berglund, Billy Bremner, Birk Borkason, Bengt Baron, Bengt Bauler, Bengt Bolero, Brittany Brower (!), Black Beauty, Bosse Bildoktorn, Björn Bjurling. Jag har säkert glömt någon.
/Bångus Ballerius
fredag 8 oktober 2010
Subtil berättarkonst i modernistisk tradition
När jag slog upp SvD:s kulturdel i morse höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. Årets nobelpristagare i litteratur är uppenbarligen en borisk själsfrände och potentiell förebild. Kaj Schueler, kolumnist på tidningen, skriver:
Vargas Llosa är en bred och variationsrik författare, episk och experimentell i en och samma person. I sina verk använder han sig såväl av satiriska infall, humor och humör som subtil berättarkonst i modernistisk tradition.
Personligen hade jag naturligtvis aldrig hört talas om Mario Vargas Llosa innan han presenterades som nobelpristagare. Ärligt talat hade jag lika dålig koll på Vargas som forumtrollet Bulan Knäpp verkar ha på Patrik Nemeth m.fl. gnagare i AIK:s hockeylag. Till skillnad från BK ska BB emellertid göra en djupdykning i det som han har fått upp ögonen för. Jag ska köpa en bok av Vargas, läsa den noga och bilda mig en egen uppfattning om såväl verket som författaren. Jag ska INTE läsa ett halvt kapitel, klia mig på hakan, och sedan fälla ett omdöme grundat på okunskap och dumhet.
* * *
"Det är roligt med akademival som tvingar fram läsning," skriver Schueler i SvD. Det vet jag inte riktigt om jag håller med om. Men jag får lov att erkänna att Svenska Akademiens motivering har ett visst infytande på min läslust:
Nobelpriset i litteratur år 2010 tilldelas den peruanske författaren Mario Vargas Llosa för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag.
Man kanske skulle unna sig en liten roman till helgen i alla fall. Individens motstånd. Humor och humör. Subtil berättarkonst. Allt det där låter, om jag får säga det själv, som en bättre version av en blogg jag känner.
Bulan Knäpp gör emellertid bäst i att akta sig för Vargas. Ska man tro Schueler så är ju författaren en stor berättare som avvisar fanatism. Tänk om fanatikern skulle känna sig träffad. Tänk om han skulle bli ledsen och börja ropa på saxen. Det är inga klippböcker vi snackar om här. För oss läskunniga kan dock Bockfesten visa sig vara rena bokfesten. Med eller utan sax.
* *
Även Boris har fläckar och i går kväll gick jag själv i den knäppa fällan. Jag sågade MacNevin efter två perioder. Hävdade i ett svagt ögonblick att han var värdelös. Visserligen gjorde jag det inte på något nätforum eller per blogg men ändå. Baloo och Bluebird reagerade och tyckte att jag överdrev. De hade förstås rätt.
Nu har jag bestämt mig för att bruka sågen på en som verkligen förtjänar den. Nämligen Storsågen himself, alias Bulan Knäpp.
Den mannen tycks sakna all form av självkritik. Jag misstänker att han lever för att såga allt och alla som inte tycker som han. BK kallar sig AIK:are och det är mycket möjligt att han är det också. Någon vidare supporter är han däremot inte. Med vänner som BK behöver man inga fiender.
BK är en sån som på egen hand kan fylla ett forum med gnäll, gnäll och åter gnäll. Får han svar på tal så uppmuntrar detta honom bara till att fortsätta spy galla. Därför har jag hittills aldrig kommenterat något av BK:s alla ogentänkta utspel. Men nu är jag trött på trollet. Nu låter även jag käften glappa.
Bulan Knäpp och alla andra surskallar som bara letar fel: Kan ni inte bara ta allt gnäll och stoppa upp i en fåtölj eller två? Eller åtminstone börja gå på matcherna...
*
Till skillnad från Bulan Knäpp är Josh MacNevin en ny bekantskap. Han förtjänar därmed allt stöd han kan få. Redan i morgon hejar jag fram honom på plats i Kinnarps Arena. Kom igen Josh! Kom igen Gnaget! Mot nya mål!
Den mannen tycks sakna all form av självkritik. Jag misstänker att han lever för att såga allt och alla som inte tycker som han. BK kallar sig AIK:are och det är mycket möjligt att han är det också. Någon vidare supporter är han däremot inte. Med vänner som BK behöver man inga fiender.
BK är en sån som på egen hand kan fylla ett forum med gnäll, gnäll och åter gnäll. Får han svar på tal så uppmuntrar detta honom bara till att fortsätta spy galla. Därför har jag hittills aldrig kommenterat något av BK:s alla ogentänkta utspel. Men nu är jag trött på trollet. Nu låter även jag käften glappa.
Bulan Knäpp och alla andra surskallar som bara letar fel: Kan ni inte bara ta allt gnäll och stoppa upp i en fåtölj eller två? Eller åtminstone börja gå på matcherna...
*
Till skillnad från Bulan Knäpp är Josh MacNevin en ny bekantskap. Han förtjänar därmed allt stöd han kan få. Redan i morgon hejar jag fram honom på plats i Kinnarps Arena. Kom igen Josh! Kom igen Gnaget! Mot nya mål!
(Även en fotbollslåt från 1986 kan fungera som humörhöjare. Om inte annat för att den är så härligt pretentiös.)
tisdag 28 september 2010
AIK - Djurgården 5-2 (2-1, 2-1, 1-0)
En sån kväll. En sån underbar kväll i Globen. Jag vet inte var jag ska börja. Hur sätter man ord på en känsla som inte kan beskrivas, utan som måste upplevas för att inte verka overklig?
Mycket tankar just nu. Svårt att samla ihop dem. Mycket tankar på allt som sagts, skrivits, tyckts, tryckts och hävdats av allehanda självutnämnda experter. Är det revanschlustan och begäret att få tysta tyckareliten som får mig att gotta mig lika mycket över vår seger som över deras förlust? Jag vete fan. Jag vet bara att den här kvällen var den perfekta. Den ultimata hockeykvällen för ett prövat gnagarhjärta som aldrig slutat slå för AIK.
Jag skiter i Djurgården. Har alltid skitit i Djurgården. Det går an att skratta åt dem och deras snack om "lite finare, lite bättre", men efter kvällens överkörning ser jag inte åt deras håll. Vem bryr sig om Djurgården? Vem bryr sig om Hardy? Vi är AIK. Vi vann. Vi är bäst i stan. I kväll, i natt och i morgon. Ingen kan kan ta den ifrån oss; segern är vår!
¤ ¤ ¤
På raden bakom mig satt Henrik Eriksson och Jonas Westerling. I andra pausen kunde jag inte hålla mig. Jag var helt enkelt tvungen att gå fram och snacka lite. Tacka dem för vad de gjort för Gnaget. Tacka för att de bidrog till att ta AIK tillbaka till eliten. Dit där vi hör hemma. Där vi krossar Djurgården sent en tisdagsafton. Där två AIK-hjältar skriver autografer i ett matchprogram. Där jag, farsan Baloo och Bluebird Brother firar segern tillsammans, precis som vi gjorde förr.
Där Boris blir barn på nytt och drömmer en dröm som är alldeles, alldeles sann. VI ÄR TILLBAKA!
Mycket tankar just nu. Svårt att samla ihop dem. Mycket tankar på allt som sagts, skrivits, tyckts, tryckts och hävdats av allehanda självutnämnda experter. Är det revanschlustan och begäret att få tysta tyckareliten som får mig att gotta mig lika mycket över vår seger som över deras förlust? Jag vete fan. Jag vet bara att den här kvällen var den perfekta. Den ultimata hockeykvällen för ett prövat gnagarhjärta som aldrig slutat slå för AIK.
Jag skiter i Djurgården. Har alltid skitit i Djurgården. Det går an att skratta åt dem och deras snack om "lite finare, lite bättre", men efter kvällens överkörning ser jag inte åt deras håll. Vem bryr sig om Djurgården? Vem bryr sig om Hardy? Vi är AIK. Vi vann. Vi är bäst i stan. I kväll, i natt och i morgon. Ingen kan kan ta den ifrån oss; segern är vår!
¤ ¤ ¤
På raden bakom mig satt Henrik Eriksson och Jonas Westerling. I andra pausen kunde jag inte hålla mig. Jag var helt enkelt tvungen att gå fram och snacka lite. Tacka dem för vad de gjort för Gnaget. Tacka för att de bidrog till att ta AIK tillbaka till eliten. Dit där vi hör hemma. Där vi krossar Djurgården sent en tisdagsafton. Där två AIK-hjältar skriver autografer i ett matchprogram. Där jag, farsan Baloo och Bluebird Brother firar segern tillsammans, precis som vi gjorde förr.
Där Boris blir barn på nytt och drömmer en dröm som är alldeles, alldeles sann. VI ÄR TILLBAKA!
måndag 31 maj 2010
Latlåt och Lindbergh
"Inte var min barndom alls så jävla dum som man kan tro", inleder Stefan Sundström i Latlåt från Farsta och jag gillar verkligen den där skolksången. Min barndom var inte heller så jävla dum som man kan tro. Även lyckligt lottade barn kan faktiskt utvecklas till hockey-bloggande neurotiker med fallenhet för gnagiska under.
En grej som var extranajs med min barndom var Buster. Eller Buster och Buster. Det var förresten inte bara Buster. Det var Fantomen, 91:an, Lilla Fridolf, Seriemagasinet, Agent X9, Knasen och en hel massa andra serietidningar därtill. Men Buster var min favorit. Jag lärde mig praktiskt taget att läsa och skriva genom att bläddra i serietidningar som barn. Och i synnerhet då i Buster. Hade det inte varit för serietidningarna och deras fantastiska inverkan på mitt liv vet katten om jag suttit här och bloggat idag. Kanske hade jag inte varit den blivande svensklärare jag är. Kanske hade jag inte ägnat måndagen åt att skolka från en hemtenta till förmån för lite allmänt bildande serietidningsläsning. Det var så här, förstår ni, att när jag var liten råkade Farsan Baloo, han-som-lärt-mig-allt-han-kan-om-hockey, jobba på ett företag som hade hand om serietidningsprenumerationer. Därför fick jag och Brorsan Bluebird gratistidningar var och varannan vecka. Vilket förstås ledde till att jag redan som sexåring ägnade tämligen många timmar i veckan åt att läsa djungelordspråk och Uti vår hage. Kronblom gillade jag skarpt och när han sen fick en grabb som blev döpt till Boris(!) växte naturligtvis soffliggaren från Vinkelboda till en liten latmansidol.
Men Buster blev tidigt min favorit bland serietidningar. Där fick jag ju både sporten och språket. Jag älskade Johnny Puma, Åshöjden, Arvtagaren och Rovers United, bara för att nämna några av serierna. De kvalitativa hockeyskildringarna lyste förvisso med sin frånvaro, men lagbilderna och idolpresentationerna var det desto bättre ställt med. Jag minns särskilt ett nummer från 1989-1990 nån gång. Där och då presenterades elitserielagen AIK och Modo. På baksidan av lagbilderna fanns fakta om respektive klubb samt porträtt av två lovande junior. AIK-junisen hette Kristian Gahn. Modo-fjunisen hette Peter Forsberg. Buster gav mig berättelserna. Buster gav mig mina första idoler. Per-Erik Eklund fick jag förstås först och främst av Gnaget men det var Buster som gav mig idolbilden. Broad Street Bullies är jag för ung för att minnas men Philadelphia Flyers blev mitt NHL-lag i samma stund som det gick upp för mig att Pelle Eklund lirade där. Den störste Pellen of them all hette dock Lindbergh i efternamn. Och det är delvis hans förtjänst att detta inlägg blev till från första början.
tisdag 25 maj 2010
Orange crush
Vilket hockeyår, vilken hockeyvår vi upplever, jag och min grekiske poleripolare. Gnaget är tillbaka och Flyers är i Stanley Cup-final för första gången sedan 97. Det våras för Boris och för Greken. Och för farsan Baloo! Ikväll tog han mod till sig och debuterade som kommentator på bloggen. Jag vet nog att han varit sugen förr men det var alltså inte förrän just denna afton som han-som-lärt-mig-allt-han-kan-om-hockey meddelade sig i bloggosfären. Tror fan det kittlar dödsskönt i kistan!
Nu väntar jag med spänning på Bluebird och Bejjan. När kliver NI in och sätter avtryck i mitt boriska universum?
En som är här och byter kakrecept betydligt oftare än Baloo är Kent. Jag antar att han är nöjd nu, kringelknutten, när Barris sopat undan sina rosa rubriker och övergått till en mer maskulin färgsättning av sin blogg. Orange är förvisso en läcker färg men den går knappast upp mot rosa. Men så länge Flyers föredrar apelsinskal framför nagellack och så länge laget spelar om Lord Stanleys feta pokal lovar jag att inte byta tillbaka till rosa. Huruvida Black Boris sedan goes back to pink återstår emellertid att se.
¤ ¤ ¤
Greken, Greken, Greken. Bloggens bäste bundis. Ikväll genrepade hans fotbollslandslag mot Nordkorea. Nordkorea!! Matchen slutade
2-2. Det ser förstås bra ut inför VM men Grekland gör bäst i att se upp för Nigeria och deras karismatiske förbundskapten. Även Sydkorea sägs vara stekheta. Argentina däremot är värdelösa. Jag menar, vad har Maradonas gäng som inte Grekland har? En fet förbundskapten?
~
Och AIK vann i Växjö. Vilket inte hindrar mig från att, precis som sensast mot Åtvid, skrika i falsett: AVGÅ BAXTER!
Nu väntar jag med spänning på Bluebird och Bejjan. När kliver NI in och sätter avtryck i mitt boriska universum?
En som är här och byter kakrecept betydligt oftare än Baloo är Kent. Jag antar att han är nöjd nu, kringelknutten, när Barris sopat undan sina rosa rubriker och övergått till en mer maskulin färgsättning av sin blogg. Orange är förvisso en läcker färg men den går knappast upp mot rosa. Men så länge Flyers föredrar apelsinskal framför nagellack och så länge laget spelar om Lord Stanleys feta pokal lovar jag att inte byta tillbaka till rosa. Huruvida Black Boris sedan goes back to pink återstår emellertid att se.
¤ ¤ ¤
Greken, Greken, Greken. Bloggens bäste bundis. Ikväll genrepade hans fotbollslandslag mot Nordkorea. Nordkorea!! Matchen slutade
2-2. Det ser förstås bra ut inför VM men Grekland gör bäst i att se upp för Nigeria och deras karismatiske förbundskapten. Även Sydkorea sägs vara stekheta. Argentina däremot är värdelösa. Jag menar, vad har Maradonas gäng som inte Grekland har? En fet förbundskapten?
~
Och AIK vann i Växjö. Vilket inte hindrar mig från att, precis som sensast mot Åtvid, skrika i falsett: AVGÅ BAXTER!
torsdag 29 april 2010
Snurrigt värre
Ikväll har det åskat något alldeles fruktansvärt här i Borishov. Det blixtrade och dundrade utanför fönstren och när det regnade regnade det som bara den. Men hellre åskmoln än askmoln. Arne skulle lett i sin himmel om han vore död men till min stora glädje är han i allra högsta grad levande. Farsan Baloo brukar skryta med att han tunnlat Arne en gång men jag vet inte om det är någon vidare merit. Själv har jag bjudit Persbrandt på korv och pommes en gång. På Söder! På fyllan!
AIK sägs ha gjort klart med Oscar Steen. Det sägs ha sagts på ett sponsormöte. Jag litar på Inge Bärs och hoppas på en bekräftelse på hemsidan senast i morgon.
Det ena har knappast med det andra att göra men det hindrar mig inte från att snurra till det. Det kan väl inte Boris hjälpa att tankarna far. Ibland binds trådarna ihop och ibland blir det bara trassel av alltihop. Ibland misstänker jag att jag börjar bli utbloggad och bränd. Säsongen har varit lång och jobbig och den har nästan tagit knäcken på mig. Till slut blev den förstås alldeles alldeles underbar men jag känner liksom att kraften börjar ta slut. Jag behöver lugn och ro och en årstid utan hockey.
Det är nog dags för Boris att ta sommaruppehåll snart. Bloggen behöver vila. Bloggaren behöver ta nya tag. Livet, sommaren och pappaledigheten väntar där ute...
AIK sägs ha gjort klart med Oscar Steen. Det sägs ha sagts på ett sponsormöte. Jag litar på Inge Bärs och hoppas på en bekräftelse på hemsidan senast i morgon.
Det ena har knappast med det andra att göra men det hindrar mig inte från att snurra till det. Det kan väl inte Boris hjälpa att tankarna far. Ibland binds trådarna ihop och ibland blir det bara trassel av alltihop. Ibland misstänker jag att jag börjar bli utbloggad och bränd. Säsongen har varit lång och jobbig och den har nästan tagit knäcken på mig. Till slut blev den förstås alldeles alldeles underbar men jag känner liksom att kraften börjar ta slut. Jag behöver lugn och ro och en årstid utan hockey.
Det är nog dags för Boris att ta sommaruppehåll snart. Bloggen behöver vila. Bloggaren behöver ta nya tag. Livet, sommaren och pappaledigheten väntar där ute...
måndag 12 april 2010
Boris utan bira
Vi håller ju på Gnaget å vi kan dricka bira
å när vi vunnit SM-guld så ska vi ut å fira
~
Ja, nu var det förstås inget SM-guld som Gnaget vann igår men ändå. Runtom i landet firades det med bira och bravur. Greken festade som bara han kan och många, många gnagare gjorde honom sällskap. Själv firade jag elitserieplatsen med att gå hem och lägga mig. Förutom den blaskiga folkölen i första periodpausen blev det ingen bira för Boris. Jag somnade strax efter nio. Lycklig, så lycklig men fullständig utpumpad och väck.
~
Den här säsongen har varit så konstig att jag inte vet med vilka ord och formuleringar jag ska beskriva den. Det har varit en galen säsong, som länge såg ut att bli den värsta jag upplevt som AIK-supporter. Konkurshot hit och KHL-kalabalik dit, en kvalserie som började bra men sedan såg ut att gå åt helvete. Och så vändningen. Till slut blev säsongen 2009/2010 den vackraste, bästa och mest minnesvärda jag någonsin varit med om. Tragiskt blev magiskt. Magiskt = gnagiskt!
¤ ¤ ¤
Gårdagens match blev precis så jobbig som jag på förhand hade hoppats att den inte skulle bli. Det stod 0-0 alldeles för länge. Om jag mådde dåligt i första periodpausen så var det ingenting mot vad jag gjorde i andra. Jag trodde inte att jag skulle sluta tro men när jag stod där på Hovet och väntade på att tredje perioden skulle börja så vacklade jag. Farsan Baloo försökte lugna mig med peptalk och vackra ord. "Dom vinner det här. Lugna dig nu. Lawson kommer att avgöra."
Lawson avgöra... Vilket snack!, tänkte jag och grimaserade. Ty jag hade ont i magen.
Så började tredje perioden. AIK skapade chanser. AIK tryckte på. Men några mål blev det ju inte. Jag misströstade och tyckte synd om mig själv. Jag suckade, stönade, gnällde och åbäkade mig. Ibland sjöng jag för full hals men det var nog mest för att få utlopp för min frustration. Det är ingenting jag är stolt över så här dagen efter men ärligt talat så brydde jag mig nästan mer om mig själv än om AIK igår. En förlust hade tagit knäcken på Boris. Ett missat avancemang hade blivit för mycket.
Men så kom det. Målet det förlösande! Farsan Baloo fick rätt. Lucas Lawson, kanadensaren från Nynäshamn, killen som jag och många med mig först undrade vad han skulle vara bra för, som i kvalserien varit en av Gnagets bästa och viktigaste spelare, som fått fart på bröderna Ahlström och som varit så nyttig, så nyttig i sin oglamorösa prakt. Lucas Lawson avgjorde matchen. Han sköt upp oss i smöret. Han gjorde det! Lucas Lawson blev alla gnagares stora hjälte.
Och sen gjorde Bång 2-0. Och sen vet jag inte vad som hände riktigt. Jag vet att jag bölade. Jag skrålade och skrek och sen bölade jag. Efter slutsignalen såg jag Greken på isen. Han vinkade till mig och ville ha mig ned från läktaren men jag bara stod där och glodde. Efter ett tag satte jag mig ner. När de spelade Å vi e AIK stod jag upp igen och jag sjöng och jag brölade och jag bölade igen. Det var det närmaste en olympisk prispall jag någonsin kommer komma.
¤ ¤
Jag satt kvar länge på min plats igår kväll. Läktarna var närmast öde när en röst bakom mig sa: "Du killen, vi tänkte stänga nu." Då reste jag mig ur stolen, rullade ihop mitt matchprogram och tog stegen upp för trappan. Jag lämnade Hovet som en lycklig man. Och det slog mig att det trots att det hade blivit kväll var oväntat ljust ute.
¤
Låt mig få avsluta mitt första inlägg som elitseriebloggare med att tacka för alla gratulationer som framförts lite här och där. Särskilt tack till bloggkollegor Kent, Lasse, Jon, Tomas, Adam, Chrille och Batong. Och särskilt, särskilt tack till två bloggvänner, som förgyllt min säsong och på fler än ett sätt bidragit till att göra livet som Black Boris till en sprakande bloggfest. Tack Jämtleksing! Tack GurkOlle! Jag hoppas att vi ses snart i Elitserien...
å när vi vunnit SM-guld så ska vi ut å fira
~
Ja, nu var det förstås inget SM-guld som Gnaget vann igår men ändå. Runtom i landet firades det med bira och bravur. Greken festade som bara han kan och många, många gnagare gjorde honom sällskap. Själv firade jag elitserieplatsen med att gå hem och lägga mig. Förutom den blaskiga folkölen i första periodpausen blev det ingen bira för Boris. Jag somnade strax efter nio. Lycklig, så lycklig men fullständig utpumpad och väck.
~
Den här säsongen har varit så konstig att jag inte vet med vilka ord och formuleringar jag ska beskriva den. Det har varit en galen säsong, som länge såg ut att bli den värsta jag upplevt som AIK-supporter. Konkurshot hit och KHL-kalabalik dit, en kvalserie som började bra men sedan såg ut att gå åt helvete. Och så vändningen. Till slut blev säsongen 2009/2010 den vackraste, bästa och mest minnesvärda jag någonsin varit med om. Tragiskt blev magiskt. Magiskt = gnagiskt!
¤ ¤ ¤
Gårdagens match blev precis så jobbig som jag på förhand hade hoppats att den inte skulle bli. Det stod 0-0 alldeles för länge. Om jag mådde dåligt i första periodpausen så var det ingenting mot vad jag gjorde i andra. Jag trodde inte att jag skulle sluta tro men när jag stod där på Hovet och väntade på att tredje perioden skulle börja så vacklade jag. Farsan Baloo försökte lugna mig med peptalk och vackra ord. "Dom vinner det här. Lugna dig nu. Lawson kommer att avgöra."
Lawson avgöra... Vilket snack!, tänkte jag och grimaserade. Ty jag hade ont i magen.
Så började tredje perioden. AIK skapade chanser. AIK tryckte på. Men några mål blev det ju inte. Jag misströstade och tyckte synd om mig själv. Jag suckade, stönade, gnällde och åbäkade mig. Ibland sjöng jag för full hals men det var nog mest för att få utlopp för min frustration. Det är ingenting jag är stolt över så här dagen efter men ärligt talat så brydde jag mig nästan mer om mig själv än om AIK igår. En förlust hade tagit knäcken på Boris. Ett missat avancemang hade blivit för mycket.
Men så kom det. Målet det förlösande! Farsan Baloo fick rätt. Lucas Lawson, kanadensaren från Nynäshamn, killen som jag och många med mig först undrade vad han skulle vara bra för, som i kvalserien varit en av Gnagets bästa och viktigaste spelare, som fått fart på bröderna Ahlström och som varit så nyttig, så nyttig i sin oglamorösa prakt. Lucas Lawson avgjorde matchen. Han sköt upp oss i smöret. Han gjorde det! Lucas Lawson blev alla gnagares stora hjälte.
Och sen gjorde Bång 2-0. Och sen vet jag inte vad som hände riktigt. Jag vet att jag bölade. Jag skrålade och skrek och sen bölade jag. Efter slutsignalen såg jag Greken på isen. Han vinkade till mig och ville ha mig ned från läktaren men jag bara stod där och glodde. Efter ett tag satte jag mig ner. När de spelade Å vi e AIK stod jag upp igen och jag sjöng och jag brölade och jag bölade igen. Det var det närmaste en olympisk prispall jag någonsin kommer komma.
¤ ¤
Jag satt kvar länge på min plats igår kväll. Läktarna var närmast öde när en röst bakom mig sa: "Du killen, vi tänkte stänga nu." Då reste jag mig ur stolen, rullade ihop mitt matchprogram och tog stegen upp för trappan. Jag lämnade Hovet som en lycklig man. Och det slog mig att det trots att det hade blivit kväll var oväntat ljust ute.
¤
Låt mig få avsluta mitt första inlägg som elitseriebloggare med att tacka för alla gratulationer som framförts lite här och där. Särskilt tack till bloggkollegor Kent, Lasse, Jon, Tomas, Adam, Chrille och Batong. Och särskilt, särskilt tack till två bloggvänner, som förgyllt min säsong och på fler än ett sätt bidragit till att göra livet som Black Boris till en sprakande bloggfest. Tack Jämtleksing! Tack GurkOlle! Jag hoppas att vi ses snart i Elitserien...
torsdag 25 mars 2010
Jämt och ständigt jämnt men en torsk är en torsk är en torsk...
Jag spådde en jämn serie och en jämn serie ser du ut att bli. SSK går förvisso fullt men om andraplatsen lär det bli tight. Och kanske kan Almtuna norpa kringlorna på en pinne eller två redan på lördag?
~
Det suger att vi torskar hemma för andra gången i rad och det svider extra mycket med tanke på sättet vi tappar matcherna på. Med lite bättre skärpa - både bakåt och framåt, med en aning mer tur och framförallt med ett bättre powerplay hade vi faktiskt kunnat leda serien nu. Fast så där kan man förstås alltid hålla på.
~
Vi måste nog vinna över Leksand på lördag. Och Leksand måste nog vinna över oss. Sedan måste vi nog vinna över Almtuna också. Och Leksand måste vinna över Rögle. Det blir mycket måstematcher. Men varenda match i kvalserien är ju en måstematch så varför håller jag på och tramsar? In och vinn för fan! VINN!!
~
Snubben bakom mig satt och snackade om att Rögle var såå dåliga och att matchen ikväll var den sämsta han sett på hela säsongen. Han menade på fullaste allvar att Rögle var sämre än Borås. Borås!! Varför ska alltid jag få såna där mensamedlemmar i min närhet? Det måste var någon slag magnetism i mig som drar till sig intelligentian. Ett tag tänkte jag vända mig om och fråga om vi skulle leka snillen spekulerar men sedan kom jag på att jag hade en match att se på. Som tur var hade jag farsan Baloo bredvid mig som jag kunde utbyta blickar och huvudskakningar med. Vi enades om att snubben bakom verkligen var bakom.
~
Roligast ikväll var SMS-rallyt som Greken och jag körde inför matchen. Det började med att Greken skrev "Vi ska tillbaka". Jag svarade med "Kom igen Gnaget". Varpå Greken givetvis svarade "Kom igen Gnaget". Jag höjde rösten och skrev "KOM IGEN GNAGET" och sen var racet igång. Vi körde varv efter varv efter varv ända tills någon sa att "det där rallyt vinner ni aldrig". Och det hade någon alldeles rätt i. Den enda som vann var Comviq. Men vi hade i alla fall roligt på vägen.
~
För övrigt misstänker jag att Greken är på lyran i kväll. Sicket fölk!
~
Det suger att vi torskar hemma för andra gången i rad och det svider extra mycket med tanke på sättet vi tappar matcherna på. Med lite bättre skärpa - både bakåt och framåt, med en aning mer tur och framförallt med ett bättre powerplay hade vi faktiskt kunnat leda serien nu. Fast så där kan man förstås alltid hålla på.
~
Vi måste nog vinna över Leksand på lördag. Och Leksand måste nog vinna över oss. Sedan måste vi nog vinna över Almtuna också. Och Leksand måste vinna över Rögle. Det blir mycket måstematcher. Men varenda match i kvalserien är ju en måstematch så varför håller jag på och tramsar? In och vinn för fan! VINN!!
~
Snubben bakom mig satt och snackade om att Rögle var såå dåliga och att matchen ikväll var den sämsta han sett på hela säsongen. Han menade på fullaste allvar att Rögle var sämre än Borås. Borås!! Varför ska alltid jag få såna där mensamedlemmar i min närhet? Det måste var någon slag magnetism i mig som drar till sig intelligentian. Ett tag tänkte jag vända mig om och fråga om vi skulle leka snillen spekulerar men sedan kom jag på att jag hade en match att se på. Som tur var hade jag farsan Baloo bredvid mig som jag kunde utbyta blickar och huvudskakningar med. Vi enades om att snubben bakom verkligen var bakom.
~
Roligast ikväll var SMS-rallyt som Greken och jag körde inför matchen. Det började med att Greken skrev "Vi ska tillbaka". Jag svarade med "Kom igen Gnaget". Varpå Greken givetvis svarade "Kom igen Gnaget". Jag höjde rösten och skrev "KOM IGEN GNAGET" och sen var racet igång. Vi körde varv efter varv efter varv ända tills någon sa att "det där rallyt vinner ni aldrig". Och det hade någon alldeles rätt i. Den enda som vann var Comviq. Men vi hade i alla fall roligt på vägen.
~
För övrigt misstänker jag att Greken är på lyran i kväll. Sicket fölk!
måndag 22 februari 2010
A walk in the park
Det har blivit en del boriska parkpromenader genom åren. Jag är en rutinerad parkflanör skulle man kunna säga. Jag har promenerat i parken både här och där. I London har jag till exempel promenerat i både Hyde Park och Saint James's Park. I Chicago har jag bland annat promenerat i Millenium Park. En av de trevligaste parker jag promenerat i ligger i Solna och heter Hagaparken.
¤ ¤ ¤
Jag har inte bara promenerat i parker. Jag har sprungit också. Ett av mina finaste löparminnen hämtar jag från New York. Det var i februari 2006 och Central Park låg inbjudande och grön, lockande och pockande.
(På den tiden var Boris en löpare av rang! Jag sprang varenda dag. Jag sprang för Bosnien, för de unga, för främlingar, för den här flamman. Nu försöker jag hålla leendet på Konsum vid liv.) *
I alla fall hade jag redan före avfärd till det stora äpplet bestämt mig för att i Central Park - där skulle jag banne mig springa! Därför hade jag packat både löparskor, underställ och vätskebälte i resväskan. Med tejpade bröstvårtor skulle jag ge mig ut i morgontrafiken och kalabaliken.
Första kvällen på Manhattan ställde jag mobilen på väckning. Exakt 06.30 skulle jag gå upp. Vid läggdags förberedde jag mig minutiöst. Jag placerade kläder, klocka och svettband i en prydlig hög intill sängen. När mobilen larmade och tjöt satte jag mig upp med ett ryck. Dags att gå upp då, mumlade jag för mig själv och började klä på mig långkalsongerna.
Mens jag sitter i sängen, trött och smått förvirrad, halvt påklädd, med ett svettband om ena handleden och en pulsklocka om den andra, vaknar Farsan Baloo. Han ligger i hotellsängen intill min. (Det är för övrigt för att fira hans femtioårsdag som jag befinner mig i New York.) Han vänder sig åt mitt håll och frågar vad jag håller på med.
- Jag ska ut och springa, viskar jag.
- Vad är klockan då?, frågar han.
- Halv sju!
Baloo blir tyst nån sekund. Sen säger han med eftertryck och faderlig pondus:
- Men det är ju mitt i natten. Klockan är ju halv ett!
Det visade sig att jag hade glömt ställa om klockan på mobilen... Självklart hanterade jag min lilla miss med manligt och boriskt lugn. Jag gjorde det enda rätta. Som den sanne löpare jag var ställde jag sonika om mobilklockan, satte den åter på larm 06.30, somnade om, drömde sött och vaknade ett par timmar senare. 07.00 tog jag mina första löpsteg i Central Park.
¤ ¤ ¤
I Västerås har jag än så länge inte promenerat i några parker. Vasaparken sägs vara en pärla men jag vet inte jag. På 1600-talet spelades det visserligen "kägelspel och andra lekar" där enligt Wikipedia men jag är ju liksom mer intresserad av hockey. Promenera i parken kan man lyckligtvis göra på mer än ett sätt. Man kan exempelvis förvandla en match mot VIK i ABB Arena till en promenad i parken. Och det var visst just vad Bång & Co. gjorde i afton.
Kvällens resultat: Västerås-AIK 0-4.
*
Lånat, snott och travesterat från Ulf Lundell och hans låt Paradise Park.
Bakgrund
¤ ¤ ¤
Jag har inte bara promenerat i parker. Jag har sprungit också. Ett av mina finaste löparminnen hämtar jag från New York. Det var i februari 2006 och Central Park låg inbjudande och grön, lockande och pockande.
(På den tiden var Boris en löpare av rang! Jag sprang varenda dag. Jag sprang för Bosnien, för de unga, för främlingar, för den här flamman. Nu försöker jag hålla leendet på Konsum vid liv.) *
I alla fall hade jag redan före avfärd till det stora äpplet bestämt mig för att i Central Park - där skulle jag banne mig springa! Därför hade jag packat både löparskor, underställ och vätskebälte i resväskan. Med tejpade bröstvårtor skulle jag ge mig ut i morgontrafiken och kalabaliken.
Första kvällen på Manhattan ställde jag mobilen på väckning. Exakt 06.30 skulle jag gå upp. Vid läggdags förberedde jag mig minutiöst. Jag placerade kläder, klocka och svettband i en prydlig hög intill sängen. När mobilen larmade och tjöt satte jag mig upp med ett ryck. Dags att gå upp då, mumlade jag för mig själv och började klä på mig långkalsongerna.
Mens jag sitter i sängen, trött och smått förvirrad, halvt påklädd, med ett svettband om ena handleden och en pulsklocka om den andra, vaknar Farsan Baloo. Han ligger i hotellsängen intill min. (Det är för övrigt för att fira hans femtioårsdag som jag befinner mig i New York.) Han vänder sig åt mitt håll och frågar vad jag håller på med.
- Jag ska ut och springa, viskar jag.
- Vad är klockan då?, frågar han.
- Halv sju!
Baloo blir tyst nån sekund. Sen säger han med eftertryck och faderlig pondus:
- Men det är ju mitt i natten. Klockan är ju halv ett!
Det visade sig att jag hade glömt ställa om klockan på mobilen... Självklart hanterade jag min lilla miss med manligt och boriskt lugn. Jag gjorde det enda rätta. Som den sanne löpare jag var ställde jag sonika om mobilklockan, satte den åter på larm 06.30, somnade om, drömde sött och vaknade ett par timmar senare. 07.00 tog jag mina första löpsteg i Central Park.
¤ ¤ ¤
I Västerås har jag än så länge inte promenerat i några parker. Vasaparken sägs vara en pärla men jag vet inte jag. På 1600-talet spelades det visserligen "kägelspel och andra lekar" där enligt Wikipedia men jag är ju liksom mer intresserad av hockey. Promenera i parken kan man lyckligtvis göra på mer än ett sätt. Man kan exempelvis förvandla en match mot VIK i ABB Arena till en promenad i parken. Och det var visst just vad Bång & Co. gjorde i afton.
Kvällens resultat: Västerås-AIK 0-4.
*
Lånat, snott och travesterat från Ulf Lundell och hans låt Paradise Park.
Bakgrund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)